Recensioner: 2021-02-11

The grinding horrors of daily life are softened by song.” Och med de orden, en ny bunt recensioner. Varsågoda.


Angst SessionsEvighetsträd

Det är inte mycket som skiljer Angst Sessions sologrejer från musiken han skapar ihop med Offermose i duon Den sorte død eller för den delen den musik som Offermose gör som soloartist. Det är alltjämt filmisk dungeon synth med blinkningar till såväl nordiska urskogar som till det forna östblocket och till zombie-apokalypser – det är bara det att både Den sorte død och Offermose förvaltar soundet och genren mer dynamiskt och med mer gripande resultat än vad Angst Sessions gör på nya soloalbumet Evighetsträd. Här blir det istället lite för tunt och lite för jämntjockt. Plattan hade behövt mer tyngd och låtarna lite mer personlighet. Men även om jag gnäller nu – och det gör jag – är det inte tal om ett stort misslyckande för Angst Sessions. Men jag hade förväntat mig något mer drabbande.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Kolmila

Om ni gillar detta: Den sorte død – Bundløse søer


RomeParlez-Vous Hate?

De senaste fem åren har Jerome Reuter varit mycket generös med Rome-album. Förutom fem traditionella studioalbum (inklusive föreliggande platta) har han sedan 2016 även släppt två instrumentala martial-industrial-plattor, en mini-lp och två sessions-plattor. Problemet har dock varit att studioalbumen kraftigt pendlat – och det mellan briljanta (The Hyperion Machine), underpresterande/famlande (Hall of Thatch), jättebra (Le Ceneri di Heliodoro) och rena besvikelser (The Lone Furrow).

Det var alltså med viss ängslan jag tog mig an Reuters senaste giv, Parlez-Vous Hate?. De två första singlarna, det kvintessentiellt rome-ska titelspåret samt den hotfulla, malande, lysande ”Panzerschokolade”, om psykotiska, meth-pundade nazi-soldater under Andra världskriget, lovade gott. Men ändå. Man kan aldrig riktigt veta. Min ängslan byttes dock snabbt ut mot glädje när jag efter blott en genomlyssning kunde fastslå att detta är Romes bästa platta sedan 2016 års fantastiska The Hyperion Machine.

Äntligen ett fokuserat album, fritt från gästartister, med en koherent och renodlad samling låtar i fokus. För det här är verkligen ett album som bygger på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes bästa album – oavsett om det rör sig om den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All” (eller någon av de andra höjdpunkterna på plattan, för den delen). Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Rome precis som jag vill ha honom.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Blood for All” eller ”Feral Agents

Om ni gillar detta: gräv vidare i Romes katalog och tacka mig efteråt

482 MHz:s adventskalender: Lucka 20

När andra skriver låtar skapar Christian Gabel hela ljudvärldar. Som 1900 återskapar han det tidiga 1900-talets ljud och melodier, som soloartist rör han sig mellan 80-talet, framtiden och tillstånd där tid är irrelevant. Han är också en sjujäkla trummis (sedan många år i bob hund) och producent, och har jobbat ihop med ikoner som Thåström, Pelle Ossler och Frida Hyvönen. I november i år släppte han inte mindre än två album i eget namn, synthwave-plattan Mikrofilm och ambient-fullträffen Koda, två album jag lyssnat intensivt på i höst. När idén om den här adventskalendern föddes var det givet att fråga om Christian ville vara med. Det ville han, och nedan följer en nygjord intervju. Varsågoda. Och ha en fin fjärde advent.


Du har släppt två starka album i år (Mikrofilm och Koda), båda i november, varav Koda i mitt tycke tillhör årets bästa album. Hur kommer det sig att du släppte två plattor i så tät följd? Och vilken av de båda tycker du själv blev bäst?

Jag hade lagt undan tid för att jobba med det album som blev Mikrofilm men när jag var mitt uppe i det arbetet så stängdes världen ner och andra planer för året skrinlades. Så jag fick tid över att ta fram lite mer stycken jag jobbat med under åren som jag kände skulle funka ihop som en helhet, dessa blev albumet Koda. Jag brukar se till att ha bra framförhållning när jag ska släppa musik men blir lite trött på det faktum att det hinner gå så lång tid mellan album jag släpper, så jag ville utmana mig själv att jobba snabbare denna gång.

Att välja vilket av dem som blev bäst tycker jag känns som att försöka välja vilket av ens barn man tycker bäst om, det går inte att resonera så. Jag är stolt över båda på olika sätt. Mikrofilm är ett lapptäcke av samplade barndomsminnen och influenser, Koda har en mer konsekvent dov ton som skapar helt andra associationer.

Skivorna är ju utgivna på din egen, nystartade label Gabel Elektronik – finns det planer på att ge ut även andra artister där och vilka då, i så fall?

Inga såna planer, tvärtom. Gabel Elektronik är enbart tänkt som kanal för mina egna produktioner. Jag har inte riktigt energi och tid till att försöka få ut andras musik, det finns en massa andra bolag som är bättre på sånt.

Du gör ju även musik som 1900. Vari består skillnaden att skriva för 1900 och för soloartisten Christian Gabel?

1900 är musik som präglas väldigt mycket av processen av att använda sig av gamla trasiga bandspelare och antika instrument, där jag märkte att ljudbilden ledde bort från mig som individ och mer mot en sorts ansiktslös presentation. Det passade då bättre med ett alias som för tankarna till oss som kollektiva varelser och allmängiltiga känslor kring det. Med musiken jag gör under mitt eget namn är det lite mer med mig själv som utgångspunkt som på t.ex. Mikrofilm, även om instrumental musik har en tendens att bli mer ansiktslös generellt. Jag skulle egentligen lika gärna ha kunnat hitta på olika alias för varje album jag gjort men jag tror ändå att det finns en viss konsekvens med den uppdelning mellan mitt eget namn och 1900. Jag gillar när folk som jag känner blir förvånade att det är jag som gör musiken under namnet 1900, att namnet och musiken blir fristående från mig.

Foto: Anna Ledin-Wirén

En låt jag fastnade lite extra för var ”Svart mässa” (från Koda). Den låten är bland det mest ödesmättade jag hört på hela året och en fantastisk avvägning mellan tyngd och atmosfär. Vad kan du berätta om den låten?

Det var ett stycke jag initialt gjorde för en installation. Jag plockade fram den igen och började höra en sångmelodi som jag nynnade på och ordet ”Hosianna” dök då upp för att det passade fraseringen. Jag märkte att jag utifrån psalmen ”Hosianna, Davids son” fått för mig att ordet har någon triumfatorisk innebörd, den psalmen låter ju så – segerviss och pampig. Men när jag kollade upp betydelsen så betyder ordet ”rädda oss” eller ”kom med hjälp”, då kändes det plötsligt som ordet gifte sig exakt med känslan i musiken. Så texten i den lyder ”Nån annan, hosianna”, en sorts bön om räddning för någon som saknar tro. Det satte lite riktningen för känslan på albumet.

Vad har du själv lyssnat på i år? Vad skulle du vilja passa på att tipsa om?

Jag har tyvärr lyssnat på alldeles för lite musik när jag jobbat så mycket med min egen, men har nog mest lyssnat på ett band som heter Beak, dem kan jag rekommendera starkt.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Christian Gabel?

Som för de flesta som sysslar med det vi kallar musik, samt en stor del av resten av befolkningen: som ett stort frågetecken. Tar inget för givet efter det här året.

Stort tack igen, Christian. Och god jul!

Detsamma!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 16

Bland det bästa som hänt europeisk maskinmusik de senaste åren är Meipr. Bandet består av cellisten Henrik Meierkord (som också har en solokarriär och som även arbetar tätt ihop med bland andra Pelle Ossler) och maskinisten Peter Josefsson (som till vardags är med och driver synth-podden Blå måndag). Tillsammans skapar de ljud som är vackra och skrämmande, tunga och hypnotiska, i det omåttligt fascinerande gränslandet mellan dark ambient och neo-classical. Jag blev en apostel i samma stund som jag först hörde dem, och jag är mäkta stolt över att nu få presentera denna pinfärska intervju med Meipr. Varsågoda.


Er blandning av stråkar och fräsande maskiner är inget annat än en fullträff, men hur bildades egentligen Meipr?

Henrik: Jag och Peter känner varandra sedan länge, som kollegor på Kanal 5, Kanal 9 och Discovery, där jag var sound designer och Peter röst för Kanal 5. Men då gjorde vi överhuvudtaget inte musik och visste inte att vi var kapabla tillsammans. Jag visste att Peter gillade synth, osv. Jag gjorde musik mycket mer sällandå, på grund av heltidsjobb med ljud och trailers, till skillnad mot nu. När vi väl slutade, tog det inte lag tid förrän vi upptäckte att vi faktiskt var riktigt kvalificerade musiker! Och en dag testade vi och det sa klick!

Peter: Jag har alltid vetat att Henrik var en mycket duktig musiker. Nästan alla på vår avdelning höll på med musik på något sätt. Det var dock inte förrän efter att vi båda bytt jobb som Meipr föddes. Henrik hade lagt upp en jättefin svartvit kortfilm på Youtube som han hade tonsatt. Jag tyckte att det var så otroligt vackert och frågade helt enkelt om vi skulle testa att göra något ihop. Jag hade bara skrivit ”riktiga låtar” innan. Min erfarenhet av ambient musik sträckte sig till de bakgrunder jag hade gjort till vår podcast Blå måndag. Det var nog på våren 2018. Resultatet blev Sommersonne, som jag spelade upp för Jonas i Alvar och han frågade om han fick ge ut den och sedan dess har det bara rullat på.

Henrik, du sysslar annars mycket med neo-klassisk musik, medan Du, Peter, kommer från en synth- och industribakgrund. Vad är det bästa respektive sämsta med att komma från två så olika musikaliska bakgrunder när man gör musik ihop?

H: Att man tänker tvärtom och inte: ”Så här ska det låta”. Jag är klassiskt skolad i kommunala musikskolan, spelat i olika ungdomsorkestrar i Nordväst-Skåne och läser noter. Dock blev jag trött på att följa en dirigent och valde min mer ”punkiga” neoklassiska väg. Spelar hellre stråk med totalt andra musiker. Dessutom älskar jag filmmusik. När jag kollar filmer och tv-serier, analyserar jag musiken undermedvetet och blir inspirerad. Tror inte det finns något dåligt med olika världar, snarare tvärtom, och eftersom vi jobbat under deadlines på TV, vet vi att när en låt ska vara klar så är det så.

P: Jag fick inte ens gå i musikskolan då jag fuskat mig igenom blockflöjtslektionerna genom att ha bra gehör och helt enkelt lärde mig melodierna. Jag blev helt enkelt påkommen av min lärare som insåg att jag inte kan läsa noter. Men det är nog det enda som skiljer våra musikaliska bakgrunder. Vi har inga regler. Det är det bästa av allt. Vi tänker aldrig att det ska låta på ett visst sätt. Det bara blir. Vi hittar nog också inspiration på samma sätt och har samma inställning till hur vi ska jobba. Det är prestigelöst och ett jäkla tempo. Det är nog därför det funkar så bra och är så roligt. Jag brukar alltid säga att man ska försöka spela med så många som möjligt. Man plockar alltid upp något och lär sig alltid något med varje unik individ.

Bland det bästa med er musik är bilderna den frammanar. Monokroma bilder av ett Östeuropa fastfruset i både is och tid, postapokalyptiska städer i askregn och spöklika kontrollrum i öde kärnkraftverk. Vad skulle ni själva säga att ni vill skildra med er musik?

H: För mig handlar det om att skapa känslor med stråkarna tillsammans med Peters synthar – gärna ångest. Det kan vara drömmar, vidriga bilder från krig, sönderbombade städer i Tyskland eller kolkraftverk. Eller stressade människor i Stockholm. Men ibland glädje, bara ibland, dock, haha. Typ att åka tåg i Central-Europa, långt bort från Skandinavien. Eller havet…

P: Det handlar om att skapa en känsla. Min dröm är väl att varje låt ska kunna funka när eftertexterna rullar i en film. Det ska skildra mörker, öde platser, ödelagda fabriker, regn, svavel, ensamhet, desperation, panik, stress och ångest. Allt i svart och vitt. Men ibland finns även en liten strimma hopp och ljus. Men den är jävligt liten!

Foto: Lee Bailes

Som Sällskapet-fanatiker vet jag hur väl Pelle Osslers gitarrer funkar ihop med tung elektronik. Ert samarbete med honom (låtarna ”Leningrad Layers” och ”Masterskaya”) är inget undantag och tillhör det bästa som gjorts i synth- och dark ambient-genrerna i år. Kan ni berätta mer om det samarbetet? Och vågar man hoppas på att ni jobbar ihop igen?

H: Jag skapade ”Leningrad Layers”-låten. Men hade då på technotrummor, vilket blev sådär… Hursomhelst frågade jag ett gäng musiker, Pawel Kobak, Patrick Richard, Strulgattu, Bram Meindersma, att göra varianter, vilket de gjorde. Till hela albumet. Under tiden skickade jag låten till Pelle Ossler som lade sin fantastiska gitarr, och jag tog bort de gamla trummorna och då lät det väldigt bra. Sedan lade Peter på sitt ”stuff” och så blev det en Meipr-version. Jag har faktiskt 1-2 låtar jag ska skicka till Pelle när det är lugnare…

P: Leningrad Layers-kassetten är helt och hållet Henriks verk. Han bad mig lägga lite beats till huvudspåret som han och Pelle Ossler spelat på. Jag plockade fram mitt euroracksystem, en trummaskin och en analog sequencer. Resultatet blev ”Masterskaya”.

Vad har ni själva lyssnat på i år? Vad skulle ni vilja tipsa om?

H: Steve Reich, Anthéne, Wagner, Bach, Vivaldi, Ligeti, Joy Division och tusen drone-låtar av olika artister. Drone är min psykmedicin…

P: Jag köper ganska mycket skivor och samlar på vinyl. Bland de skivor som hamnat i samlingen i år som jag gärna slår ett slag för är Majestoluxe Secondary Sanctions, Then Comes SilenceMachine, HIDE – Hell Is Here och Maman Küsters – L’Extase & La Terreur . Detta uppblandat med en hälsosam dos Post-Punk, Northern Soul och Trojan Records.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Meipr?

H: Självfallet positivt, har en hel del release på g och om covid-19 släpper, så blir det självklart LIVE!

P: Vi har många releaser planerade på Alvaret Tape Rekordings nästa år. Det är något jag ser fram emot mycket. Jag ser också fram emot att skriva mycket musik och drömmen är självklart att få gå på konserter och spela live.


Köp och lyssna på Meipr och Henrik Meierkord på Bandcamp (Meipr:s här, Henriks här), och lyssna på Blå måndag där ni lyssnar på poddar.

Over and out!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 3

Idag vill jag lyfta fram ett band som förtjänar all uppmärksamhet. Jag talar om Göteborgsduon Fåglarna. Deras diskografi är minst sagt liten – endast en tvåspårssingel har det blivit (se nedan), utgiven för några år sedan. Men oj, vilken fullträff det är. På blott tolv minuter och utrustade med stram, kall elektronik och kontrasterande luftig sång skapar de en ödslig, karg och samtidigt djupt tilldragande ljudvärld på ett sätt man annars van vid hos mästare som Sällskapet och Suicide.

Jag kan inte med nog eftertryck rekommendera det här bandet. Är man det minsta intresserad av suggestiv och elektronisk musik från längst in bland skuggorna är Fåglarna ett måste.

Recensioner 2020-11-22


Övervägande obskyr, tungsint elektronik den här omgången, men det går väl an? Sverige, USA och Ukraina är representerade. Det känns ju rimligt i dessa tider. Varsågoda.

Kirsten KnickClose Your Eyes

– Kirsten Knick gjorde tidigare musik under namnet Völuspa, men med nya plattan Close Your Eyes går hon under eget namn. Musiken hon gör är i grund och botten pop, men pop insvept i ett drömskt skimmer. Gott så, kan man kanske tycka, men faktum är att albumet både är för långt och för ojämnt. Jättefina låtar som ”Miss You Too” och ”Leave Me Alone” varvas med tjocka sjok av låtar som aldrig lyfter och istället flyter in i varandra, där Knick inte tycks veta om hon vill göra pop eller ambient och därmed misslyckas med bådadera.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Leave Me Alone”

Om ni gillar detta: Beach HouseBloom


RoyaBound

– Roya släppte i våras den grymma plattan Pulse (8/10 i betyg här på 482 MHz). Den plattan bestod av tunga synthar och suggestiva toner som förde tankarna till såväl body som till Cocteau Twins debutalbum Garlands. Nya albumet Bound är helt instrumentalt och drar än mer åt både synth- och ambient-hållet än Royas tidigare släpp. För det mesta funkar det alldeles förträffligt, men vissa låtar känns mer som skisser än färdiga verk. Och visst saknar man både Royas röst och hennes texter? Bäst blir det på blytunga ”mörker” och på skräckfilms/Brian Eno-minnande ”night rain kush”.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”mörker”

Om ni gillar detta: Roya – Pulse


A<MBlack EP

– Bakom det egendomliga namnet A<M döljer sig Johan Risberg, en veteran i musikergejmet. Men bortsett från en sjutummare härom året är detta Johans första släpp som A<M. Han gör elektronisk musik som skiftar mellan anarkistiskt oljud á la Cabaret Voltaire, Throbbing Gristle och Clair Obscur, och majestätiskt ödslig i stil med Joy Division och tidiga The Cure. Och faktum är att han fixar bägge stilarna bra. För en evig melankoliker som undertecknad drabbas jag hårdast av ”When Dying”, som är en av höstens finaste svenska låtar inom facket synth/postpunk. En annan höjdpunkt är den lika delar malande, lika delar vackra ”Post Modern Irony”, som blandar de bägge ovanstående stilarna utmärkt bra.

Hade EP:n drygats ut med två spår till, i samma stil som antingen ”When Dying” eller ”Post Modern Irony”, hade plattan fått tydligare fokus och mer tyngd, och nedanstående betyg hade blivit högre. Nu känns Black EP väldigt mycket som en provkarta över alla de saker Risberg kan göra i studion med sina maskiner. En mycket lovande provkarta, dock.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”When Dying”

Om ni gillar detta: Cabaret Voltaire – The Voice of America


Anna ÖbergVarelser inuti

– Före detta Ladomir-medlemmen Anna Öberg är tillbaka med sitt tredje soloalbum i eget namn. Som vanligt varvar hon karg body med synthpop, som vanligt både imponerar och frustrerar hon. Bäst blir det när hon stiger ner i avgrunden och släpper på fyndigheter, putslustigheter och försök till starka melodier. Tyngst och mest imponerande är låtarna ”En kropp”, ”Skorna står kvar” och ”Din trampolin”. De förstnämnda är två köttiga, pulserande body-stycken, med känsla för atmosfär, den sistnämnda snuddar vid både dungeon synth och ambient och är plattans mest stämningsfulla stund. Annars är det just den alltför ofta återkommande ironin och fyndigheterna i texterna samt de halvdana försöken till pop som drar ner helhetskänslan. Fick jag bestämma skulle hon helt strunta i både pop och fyndigheter till nästa platta och bara gå på atmosfär och tyngd – för där är hon grym.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Din trampolin”

Om ni gillar detta: Twice a ManOn the Other Side of the Mirror


The Glass BeadsTherapy

– Ukrainska Glass Beads är ett band bland många band frontade av en Nico-besatt sångerska och som gör atmosfärisk cold wave med världsfrånvända texter djupt nedtyngda av svår Weltschmerz. Lebanon Hanover älskar vi ju, Selofan är också bra, för att nämna ett par, så behöver vi ännu ett band i samma stil? Inte alls, men Glass Beads behöver inte skämmas för sig för det, och när Lebanon Hanover underpresterade med sitt senaste album är det bra att ha en reserv att ta till. De saknar spetsen i texterna, men atmosfäriska ljudbilder har de däremot i närapå överflöd. Lyssna bara på fullträffar som ”Dark Side”, ”City of Anger” och ”Hall of a Thousand Fears”. På minussidan fastslår jag, förutom den totala bristen på originalitet, att plattan är för lång och rymmer lite för många bleka låtar som bara harvar på. Hade de varit lite mer kritiska i urvalet hade betyget blivit snällare.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”City of Anger”

Om ni gillar detta: Lebanon Hanover – Why Not Just Be Solo?

Recensioner – dark ambient och -industrispecial

Det har ackumulerats en hel del finfin maskinmusik de senaste månaderna, och jag skrivit om blott en bråkdel (om ens det). Därför passar jag nu på att samla några av de som gjort starkast intryck på mig. Varsågoda.


Atrium CarceriMortal Shell Soundtrack

– Simon Heath är en legendar i dark ambient-världen. Han driver det jämnaste och bästa skivbolaget i genren, Cryo Chamber, och har som artist även gett ut en lång rad utmärkta album under namnen Sabled Sun och Atrium Carceri. Som artist är det som Atrium Carceri han gjort störst avtryck. Atrium är också en mycket viktig anledning till varför jag själv är så gränslöst förälskad i dark ambient-genren. Mortal Shell är Heaths första soloalbum som Atrium Carceri (det har blivit några samarbeten) sedan Codex 2018.

Här samsas köttiga drones och mardrömsljud med närmast sakrala diton. Plattan är ett soundtrack till ett tv- och pc-spel och det märks. Det är ofta filmiskt och vackert i all sin svarta prakt, men stundtals märker man att musiken tar ett steg tillbaka som för att inte störa det som berättas i bildrutorna och spelsekvenserna. I spelet är det säkert en mäktig upplevelse, men för den som bara vill ha en vanlig Atrium-platta infinner sig en viss frustration.

Betyg: 7/10

Bästa låt: går inte att prata om enskilda låtar på ett album av det här slaget, men inledande ”Executioner” är fruktansvärt mäktig.

Om ni gillar detta: Atrium Carceri – The Untold


Nimh & Rapoon Post-Folk Lore Vol. 1

– På denna platta möts två veteraner i gamet. Italienaren Nimh och britten Rapoon har aldrig tidigare jobbat ihop, men lyckas på sitt första försök få till något som både känns nytt, originellt och rent ut sagt jävligt bra. De hittar på en ny genre som de kallar post-folk, där de blandar akustiska instrument, samplingar och tung, tung elektronik. Man känner igen delar av det från martial industrial-genren, från neofolken och från dark ambienten, men mitt i alla bekanta uttryck har de alltså skapat något som när allt kommer omkring känns alldeles eget. På ”Wagging Tongues Circulate Hot Air” bjuder de på några av detta årets djupaste, mest obönhörligt malande drones, medan de på förkrossande mäktiga ”Melancholy’s Bow” lyckas med bedriften att vara både just melankoliska och monumentalt blytunga. Ihop med Vortex utmärkta Helioz är detta årets bästa dark ambient-album. Om man får lov att kalla dessa plattor för dark ambient.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Melancholy’s Bow”

Om ni gillar detta: Vortex – Helioz, Vortex – Moloch


TapheophobiaThe Blue Hour

– Norrmannen och Trondheimsbon som kallar sig Taphephobia har ett antal fina släpp bakom sig, men frågan är om han någonsin varit bättre än på The Blue Hour. Om ovanstående plattor i föreliggande artikel rört sig i ett mer eller mindre kompakt mörker, jobbar Taphephobia på The Blue Hour med desto fler nyanser. Ljudbilden är helt igenom atmosfärisk och varm och bygger på massiva elektroniska ljudbyggen, som blandats ut med en del subtila gitarrfigurer. Taphephobia skyr här inte mörkret, men han förmår samtidigt att luckra upp det. Och även om soundet är tungt blir det aldrig kvävande. Att sjunka ner i The Blue Hour är som att utmattad av något slags dränerande, enveten sorg äntligen börjar stiga tillbaka upp till ytan igen. Taphephobia erbjuder tröst, och betyget skulle blivit högre om soundet och kompositionerna vore snäppet mer utmanande. Plattan är enhetlig, men blir stundtals lite same-y.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Never to Be Found” (plattans längsta och tvivelsutan tyngsta stund)

Om ni gillar detta: Shrine Ordeal


Blandade artister – Instead of Body: Brain

– Jag skriver aldrig om samlingar annars, men när denna fyraspårs-samling från utmärkta labeln Alvaret Tape Rekordings skänktes mig fick jag snabbt en anledning att ändra mig. Här samsas fyra mer eller mindre olika artister från Alvaret – alla beväpnade med maskiner, alla redo att tolka ödeläggelsen – den inre såväl som den yttre.

Plattan inleds med Majestoluxs pumpande, svettiga ”Ewigkeitsaufgabe”. Inte plattans bästa stund, ska det snabbt visa sig, men väl en stabil inledning. Denna följs av 482 MHz-favoriterna Meipr och deras tidigare outgivna ”Frateco”. Klassisk Meipr, där Peter Josefssons överhettade, fräsande elektronik får stå för undergången och Henrik Meierkords oumbärliga stråkar får stå för sorgen som följer. Plattans tredje spår kommer från Livmødr och heter ”Fornicate”. Detta är plattans slowburner och den som vuxit mest för mig. En enslig synth irrar runt i ett annars kargt ljudlandskap och resultatet är hypnotiskt. Plattan avslutas sedan – med besked. Experimenella industribandet Alvar kanaliserar på mästerliga ”Sun Shade MonasteryJoakim Thåström anno PLP:s sista platta och resultatet är så bra att jag närapå går sönder. Vi pratar alltså rytm, tunga, släpiga drones, lika tung elektronik och avgrundssång med livet som insats. Jag är beredd att kalla ”Sun Shade Monastery” för en av årets bästa låtar.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Alvar – ”Sun Shade Monastery”

Om ni gillar detta: Meipr – Kolekto, övrigt med Alvar (ett band jag själv vill fördjupa mig i)

Recension: Christian Gabel – Videovåld (singel)

Foto: Anna Ledin-Wirén

Christian Gabel – Videovåld

– En av höstens bästa nyheter var ju att trummisen, producenten och ljudmaestron Christian Gabel (1900, bob hund) ska släppa inte mindre än två nya album i eget namn i november – bägge på egna, nystartade etiketten Gabel Elektronik. Det ena albumet heter Mikrofilm och är ett synthalbum bestående av remixer av portademos Gabel gjorde som ung. Det andra är ett ambientalbum med inslag av röster och har fått namnet Koda. Första singeln att släppas är ”Videovåld”, och den är hämtad från Mikrofilm.

Låten gör sannerligen skäl för sitt namn. Dess kombination av samplade dödsskrik och oväder och pulserande analog elektronik för omedelbart tankarna till filmer som Fredagen den 13:e (särskilt de uppumpade uppföljarna från 80-talets mitt) och zombiepärlor som Return of the Living Dead (1985) och Zombie Flesh Eaters (1979). Vi snackar alltså rått och febrigt, men samtidigt obrottsligt rytmiskt och neondränkt. Kontrasterna i 80-talets blodigaste rullar var ofta slående. Karaktärerna i filmerna må ha blivit bestialiskt slaktade, men de blev det ofta till jäkligt cool musik. Detta har Gabel fångat snyggt. Synth-explosionen runt 2:05-strecket bidrar även med popkänsla tack vare vad som i mina öron låter som en blinkning till Alphavilles Sounds Like a Melody” – en annan sann 80-talsklenod.

Gabel har skapat ett perfekt soundtrack till Halloween-säsongen 2020, och plattorna som redan kändes lovande känns nu rent oumbärliga.

Florian Schneider 1947-2020: Kraftwerks tio bästa låtar

schneider

Florian Schneider, som 1970 tillsammans med Ralf Hütter bildade det omåttligt inflytelserika tyska bandet Kraftwerk, har avlidit efter en tids kamp mot cancer. Det är en tung förlust för populärmusiken i allmänhet och för den elektroniska musiken i synnerhet. Utan Kraftwerk ingen synthmusik så som vi har känt till den genom åren, ingen Low, sannolikt ingen industri, hiphoppen hade utvecklats annorlunda, technon hade kanske inte fötts alls. Och så vidare. Allt det där vet ni.

Min egen relation till Kraftwerk började för ganska exakt 20 år sedan. Jag var 14-15 och hade börjat att glida ifrån såväl människor som min gamla musiksmak. Jag gick in i en starkt sökande period och föll i synnerhet för punken, men även elektronisk musik av den äldre skolan. Kraftwerk var givna. Jag lyssnade aldrig religiöst och har aldrig kallat mig själv för ett jättefan, men insåg omedelbart att ljuden de skapade skilde sig från allt jag dittills hade hört – och Trans Europa Express är helt klart ett av 70-talets allra bästa album. Mitt starkaste/nördigaste Kraftwerk-minne utspelas i gymnasiet. Vi har själva fått välja ett projekt och jag redovisar ett slags arbete om Franz Kafka. Till redovisningen har man uppmuntrats att spela en låt man tycker passar in. Jag valde ”The Robots”. Jag hade en tanke med det då, men kan inte redogöra för den nu (det hade att göra med det avhumaniserade domstolsfolket som Josef K råkar ut för). Mina klasskamrater (dessa filistrar och plebejer!) tittade på mig med blickar fyllda av livsleda så till den grad att jag tvivlade på om de någonsin skulle repa sig.

kraftwerkrobots
Kraftwerk 1978. Schneider längst fram i bild.

Min Kraftwerk-samling är inte riktigt komplett, men min respekt för dem är livslång. Nedan följer en Spotify-lista över, i mitt tycke, deras tio främsta stycken. Och till Florian Schneider säger jag: ruhe in Frieden.

Bäst just nu, övergången mars-april 2020

Mars kom och gick och mer än lite fokus låg på den rådande (pågående) apokalypsen. Månadens bäst just nu sköts ideligen på framtiden. Men nu är den här, och den täcker också upp aprils första dagar. Varsågoda.


Roya – Pulse (album)

– Den amerikansk-iranska stockholmsbon Roya är tillbaka med ett nytt album. Förstasingeln, den malande, body-doftande ”Blood”, lovade gott – och albumet levererar. Inledande ”Constant” tillhör höjdpunkterna. Ett frenetiskt, elektroniskt beat och kyliga atmosfärer omsluter verserna innan låten lyfter i refrängen. Gotiska stämningsstycket ”Thousand Needles” är en annan höjdpunkt. Där är tempot betydligt lägre, men närvaron är lika påtaglig som alltid. Här hörs tidiga Cocteau Twins och Roya visar upp sin lika sensuella som eteriska röst.

Och det är i dessa ljudvärldar hon verkar och trivs i. Någonstans i gränslandet mellan den mest drömska gothen och tung body rör hon sig, med känsla för både dynamik och melodier. Inspirerande!

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Thousand Needles”

Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Garlands

 

The Weeknd – ”In Your Eyes

– Albumet After Hours är ojämnt, men inte alls dumt. Abel Tesfaye är fortfarande en hedonistisk goth-version av Michael Jackson (en influens som många stunder blir extremt uppenbar), med en stundtals utmärkt fallenhet för melodi och atmosfär. Bäst på plattan är pop-pärlan In Your Eyes. Hade nyss nämnda popkung sjungit i a-ha på 80-talet hade det låtit exakt såhär. Vi snackar alltså moll, överväldigande 80-tals-känsla och en fenomenal soul-möter-synthpop-hybrid. Och då har jag inte ens nämnt saxsolot… Årets hittills bästa poplåt? Sannolikt.

 

Sole – ”Är jag människa

– Efter två singlar på engelska går Sole Gipp Ossler nu över till att sjunga på svenska, och i samma veva ger hon oss sin bästa låt hittills. ”Är jag människa” är jazzigare än något hon släppt tidigare, och är samtidigt en hudlös och modig uppgörelse med henne själv och hennes egen otillräcklighet. Soles engelska texter var tveklöst bra, men hon når så långt djupare när hon skriver på svenska. Nu finns det ingenstans att ta vägen, vare sig för henne eller för oss som lyssnar. Hennes såriga vädjan om kärlek skär rakt igenom varje lager och man kapitulerar. Extra plus i kanten för Soles tajta kompband (här bestående av Pelle Ossler, Henrik Meierkord, Conny Städe och Zackarias Lindskog), som sveper in hennes sång i glittrande svart doomjazz. Tätt sluten i verserna, luftig och klar i refrängerna.

 

Ruby Haunt – ”Sunbelt

– Är det sadcore? Är det dream pop? Jag vet inte. Men jag vet att nya singeln Sunbelt är en nära tio minuter lång uppvisning det de gör bäst: sorgsen, mycket drömsk musik för småtimmarna.

 

Christian Hede – ”Vi to er ens”

– Danske 482 MHz-favoriten Christian Hede är i morgon fredag tillbaka med ny singel. Den här gången har den europablues han så väl behärskar fått stå tillbaka för en skör akustisk ballad. ”Vi to er ens” återkopplar, åtminstone musikaliskt, till Hedes förflutna som Bellhound Choir, det engelskspråkiga folk-blues-projektet han hade under några år. Men ”Vi to er ens” slår hårdare och djupare än det mesta annat han gjort. Han släpper på masken och sjunger naket om smärtsam förlust och kampen för det liv som finns kvar. Texten har politiska undertoner, men Hede zoomar in på den lilla människan och är humanistisk snarare än politisk.

Recension: Meipr – Kolekto

kolekto

Svenska dark ambient-mästarna Meipr (Peter Josefsson och Henrik Meierkord) följer upp sina bägge lysande fullängdare Egalité och Egalecto med den lika lysande samlingsplattan Kolekto. Kolekto är bandets första släpp på cd (tidigare har de bara gett ut sin musik digitalt och på kassett). Kolekto samlar guldkorn från de båda fullängdarna, outgivet material och outtakes från albumsessions.

I dessa kristider behövs ett soundtrack. I min bok är få band bättre beskaffade för detta än Meipr. Med den geniala kombinationen av brännhet elektronik och djupt olycksbådande stråkar målar de upp en värld i kris och i brand. Med samhällsläget av i dag som fond blir lyssningen både skrämmande och trösterik. Skrämmande för att Meiprs musik inte längre känns som endast konst, trösterikt för att det alltid är ack så betryggande att kunna spegla sig och sin omvärld i just konsten. Kan man det är man aldrig ensam. Lyssna bara på sci-fi-balladen ”Sommersonne”, den mäktiga ”Schlangenbisse” eller den totala ödsligheten i tidigare outgivna fullträffen ”Doux”.

Ska man klaga på något är det väl att skivan, trots sina tio spår, känns lite för kort. Men det där är en bagatell, kanske till och med inbillad.

Vare sig ni sitter i karantän, är ute bland ödeläggelsen, eller lever precis som vanligt rekommenderar jag denna skiva. Lyssna och ni kommer att förstå.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Schlangenbisse”, men kan lika väl välja en annan.

Om ni gillar detta: Meiprs båda andra album