Florian Schneider 1947-2020: Kraftwerks tio bästa låtar

schneider

Florian Schneider, som 1970 tillsammans med Ralf Hütter bildade det omåttligt inflytelserika tyska bandet Kraftwerk, har avlidit efter en tids kamp mot cancer. Det är en tung förlust för populärmusiken i allmänhet och för den elektroniska musiken i synnerhet. Utan Kraftwerk ingen synthmusik så som vi har känt till den genom åren, ingen Low, sannolikt ingen industri, hiphoppen hade utvecklats annorlunda, technon hade kanske inte fötts alls. Och så vidare. Allt det där vet ni.

Min egen relation till Kraftwerk började för ganska exakt 20 år sedan. Jag var 14-15 och hade börjat att glida ifrån såväl människor som min gamla musiksmak. Jag gick in i en starkt sökande period och föll i synnerhet för punken, men även elektronisk musik av den äldre skolan. Kraftwerk var givna. Jag lyssnade aldrig religiöst och har aldrig kallat mig själv för ett jättefan, men insåg omedelbart att ljuden de skapade skilde sig från allt jag dittills hade hört – och Trans Europa Express är helt klart ett av 70-talets allra bästa album. Mitt starkaste/nördigaste Kraftwerk-minne utspelas i gymnasiet. Vi har själva fått välja ett projekt och jag redovisar ett slags arbete om Franz Kafka. Till redovisningen har man uppmuntrats att spela en låt man tycker passar in. Jag valde ”The Robots”. Jag hade en tanke med det då, men kan inte redogöra för den nu (det hade att göra med det avhumaniserade domstolsfolket som Josef K råkar ut för). Mina klasskamrater (dessa filistrar och plebejer!) tittade på mig med blickar fyllda av livsleda så till den grad att jag tvivlade på om de någonsin skulle repa sig.

kraftwerkrobots
Kraftwerk 1978. Schneider längst fram i bild.

Min Kraftwerk-samling är inte riktigt komplett, men min respekt för dem är livslång. Nedan följer en Spotify-lista över, i mitt tycke, deras tio främsta stycken. Och till Florian Schneider säger jag: ruhe in Frieden.

Bäst just nu, övergången mars-april 2020

Mars kom och gick och mer än lite fokus låg på den rådande (pågående) apokalypsen. Månadens bäst just nu sköts ideligen på framtiden. Men nu är den här, och den täcker också upp aprils första dagar. Varsågoda.


Roya – Pulse (album)

– Den amerikansk-iranska stockholmsbon Roya är tillbaka med ett nytt album. Förstasingeln, den malande, body-doftande ”Blood”, lovade gott – och albumet levererar. Inledande ”Constant” tillhör höjdpunkterna. Ett frenetiskt, elektroniskt beat och kyliga atmosfärer omsluter verserna innan låten lyfter i refrängen. Gotiska stämningsstycket ”Thousand Needles” är en annan höjdpunkt. Där är tempot betydligt lägre, men närvaron är lika påtaglig som alltid. Här hörs tidiga Cocteau Twins och Roya visar upp sin lika sensuella som eteriska röst.

Och det är i dessa ljudvärldar hon verkar och trivs i. Någonstans i gränslandet mellan den mest drömska gothen och tung body rör hon sig, med känsla för både dynamik och melodier. Inspirerande!

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Thousand Needles”

Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Garlands

 

The Weeknd – ”In Your Eyes

– Albumet After Hours är ojämnt, men inte alls dumt. Abel Tesfaye är fortfarande en hedonistisk goth-version av Michael Jackson (en influens som många stunder blir extremt uppenbar), med en stundtals utmärkt fallenhet för melodi och atmosfär. Bäst på plattan är pop-pärlan In Your Eyes. Hade nyss nämnda popkung sjungit i a-ha på 80-talet hade det låtit exakt såhär. Vi snackar alltså moll, överväldigande 80-tals-känsla och en fenomenal soul-möter-synthpop-hybrid. Och då har jag inte ens nämnt saxsolot… Årets hittills bästa poplåt? Sannolikt.

 

Sole – ”Är jag människa

– Efter två singlar på engelska går Sole Gipp Ossler nu över till att sjunga på svenska, och i samma veva ger hon oss sin bästa låt hittills. ”Är jag människa” är jazzigare än något hon släppt tidigare, och är samtidigt en hudlös och modig uppgörelse med henne själv och hennes egen otillräcklighet. Soles engelska texter var tveklöst bra, men hon når så långt djupare när hon skriver på svenska. Nu finns det ingenstans att ta vägen, vare sig för henne eller för oss som lyssnar. Hennes såriga vädjan om kärlek skär rakt igenom varje lager och man kapitulerar. Extra plus i kanten för Soles tajta kompband (här bestående av Pelle Ossler, Henrik Meierkord, Conny Städe och Zackarias Lindskog), som sveper in hennes sång i glittrande svart doomjazz. Tätt sluten i verserna, luftig och klar i refrängerna.

 

Ruby Haunt – ”Sunbelt

– Är det sadcore? Är det dream pop? Jag vet inte. Men jag vet att nya singeln Sunbelt är en nära tio minuter lång uppvisning det de gör bäst: sorgsen, mycket drömsk musik för småtimmarna.

 

Christian Hede – ”Vi to er ens”

– Danske 482 MHz-favoriten Christian Hede är i morgon fredag tillbaka med ny singel. Den här gången har den europablues han så väl behärskar fått stå tillbaka för en skör akustisk ballad. ”Vi to er ens” återkopplar, åtminstone musikaliskt, till Hedes förflutna som Bellhound Choir, det engelskspråkiga folk-blues-projektet han hade under några år. Men ”Vi to er ens” slår hårdare och djupare än det mesta annat han gjort. Han släpper på masken och sjunger naket om smärtsam förlust och kampen för det liv som finns kvar. Texten har politiska undertoner, men Hede zoomar in på den lilla människan och är humanistisk snarare än politisk.

Recension: Meipr – Kolekto

kolekto

Svenska dark ambient-mästarna Meipr (Peter Josefsson och Henrik Meierkord) följer upp sina bägge lysande fullängdare Egalité och Egalecto med den lika lysande samlingsplattan Kolekto. Kolekto är bandets första släpp på cd (tidigare har de bara gett ut sin musik digitalt och på kassett). Kolekto samlar guldkorn från de båda fullängdarna, outgivet material och outtakes från albumsessions.

I dessa kristider behövs ett soundtrack. I min bok är få band bättre beskaffade för detta än Meipr. Med den geniala kombinationen av brännhet elektronik och djupt olycksbådande stråkar målar de upp en värld i kris och i brand. Med samhällsläget av i dag som fond blir lyssningen både skrämmande och trösterik. Skrämmande för att Meiprs musik inte längre känns som endast konst, trösterikt för att det alltid är ack så betryggande att kunna spegla sig och sin omvärld i just konsten. Kan man det är man aldrig ensam. Lyssna bara på sci-fi-balladen ”Sommersonne”, den mäktiga ”Schlangenbisse” eller den totala ödsligheten i tidigare outgivna fullträffen ”Doux”.

Ska man klaga på något är det väl att skivan, trots sina tio spår, känns lite för kort. Men det där är en bagatell, kanske till och med inbillad.

Vare sig ni sitter i karantän, är ute bland ödeläggelsen, eller lever precis som vanligt rekommenderar jag denna skiva. Lyssna och ni kommer att förstå.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Schlangenbisse”, men kan lika väl välja en annan.

Om ni gillar detta: Meiprs båda andra album

Tre recensioner, 2020-03-07

Tre obskyra plattor ytterst få har hört talas om – men desto viktigare att lyfta fram dem. Eller hur? Varsågoda.


 

Micke Herrström SkelettVädret

– Micke Herrström är en av de producenter i Sverige med tyngst CV. Thåström-klassikern Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal? Herrström bakom spakarna. Osslers mäktiga trippel Krank, Ett brus och Stas? Samma sak där. Vidare kan även Fatboy, Ane Brun, Moneybrother och Kristofer Åström nämnas. Herrström är med andra ord en jävel på ljud. På detta hans fjärde soloalbum (men första under namnet Micke Herrström Skelett) är det tydligt att förmågan alltjämt hänger i.

Han har skrotat gitarrer och livetrummor och istället gått all in på tät, sluten elektronik. Soundet är ofta minimalistiskt och klaustrofobiskt, och bäst blir det på öppnaren och tillika titelspåret och efterföljande light-bodyn ”OCD”. En annan höjdpunkt är den schizofrena stalkerpärlan ”Isabel” (som också bjuder på en återanvändning av Billy Idols odödliga ”White Wedding”-riff). Där luckras också soundet upp en aning. Textmässigt rör sig Herrström kring sjukdom, död och samhällelig och personlig kollaps – men inte utan galghumor och glimt i ögat. Herrström bjuder också på en cover på/fri tolkning av The CuresA Forest”, som fått namnet ”In i en skog”. Musikaliskt är den snygg och lyckad, textmässigt klart godkänd, men samtidigt är jag betydligt mer intresserad av Herrströms egna kompositioner.

Skivan är knappt en halvtimme lång, men ändå känner jag att det skulle sitta fint med lite mer dynamik. Låtarna varierar i kvalitet, men inte så mycket vad gäller ton och sound. Till nästa gång vill jag ha mer av den varan, för på det hela taget är detta ett mycket spännande projekt.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”OCD”

Om ni gillar detta: Abu NeinI Will Rise EP


 

Keely ForsythDebris

– Den engelska skådespelerskan Keely Forsyth har släppt årets hittills bästa debut. Debris är sentida Scott Walker när han var som mest avskalad (Rosary, A Lover Loves, Blanket Roll Blues). Debris är Nico och hennes kolsvarta sorgesånger och Dead Can Dance kompade endast av ett fåtal akustiska instrument. Debris är ensamma tankar omslutna av ett vindpinat och kärvt nordengelskt klimat (Forsyth är född i Oldham, bosatt i Harrogate). Debris är också ett sätt att handskas med den särdeles svåra depression som Forsyth drabbades av 2017 – en depression som tog sig extrema fysiska uttryck och till och med gjorde henne förlamad i tungan. Musiken blev en väg ut ur detta. Akustisk gitarr, stråkar, här och var ett piano (elektronik finns med bara i undantagsfall), ramar in denna utsökta, mörka, samling avantgardistiska sånger – musikstycken som tillsammans verkar renande, som katarsis, och håller en i handen genom skuggorna.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”It’s Raining

Om ni gillar detta: Nico – The Marble Index


 

Deerest – Cochlea

– På västgötska Deerests (Linnea Talps) debutalbum samsas drone med mörk pop. Gitarrer med orglar. Tomrum med ljud som verkligen tar plats. Det är en imponerande debut, som starkt minner om Anna Von Hausswolff och vars stämning tränger sig in under huden på en – vare sig man vill det eller ej. Och precis som på ovan nämnda Keely Forsyths debut är stämningslandskapet på Cochlea vindpinat och rått. Molnen hänger lågt, existensen på en skör tråd. Sångerna är mäktiga och något att hålla fast i när det viner som värst omkring en. Vad som mer är mäktigt är Linneas röst. Hon är på god väg att sälla sig till vokala urkrafter som Nicole Sabouné och redan nämnda Von Hausswolff. Ingen dålig bedrift efter blott ett album.

Cochlea är alltså hennes första platta, men jag hoppas på fler och det snart. Detta är en karriär jag ser fram emot att följa.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Deep Down/Soft Mind

Om ni gillar detta: Anna Von HausswolffDead Magic

 

 

Tre recensioner

David DonderoThe Filter Bubble Blues

– David Dondero bör i allt väsentligt klassas som en av de allra bästa av de mest förbisedda amerikanska indie-låtskrivarna. Sedan tiden med punkbandet Sunbrain under 90-talets första hälft och som indietrubadur de senaste 20 åren har han släppt en lång rad album, varav de flesta varit riktigt bra. Han har influerat Conor Oberst i Bright Eyes, turnerat med The Mountain Goats, Spoon och David Bazan, och NPR har kallat honom ”one of the best living songwriters”. Jag upptäckte honom av en slump när jag 2007 gick på en Mountain Goats-konsert och slogs av hur den för mig okända öppningsakten var bättre än huvudakten. Sedan dess har jag lyssnat, periodvis intensivt, på hans många album. Så om han nu, mer än 25 år in i karriären, skulle släppa ifrån sig en undermålig platta vore det väl inte så himla farligt, eller? Han har ju gjort så många starka plattor, liksom. Visst, men det vore tråkigt. Och detta är precis vad som har hänt.

Dondero har alltid flörtat med humor i sina texter. Tidigare var den finslipad och den togs fram för att driva hem en poäng eller få folk att haja till på budskapet. På Filter Bubble Blues är den så gott som överallt. Det känns aldrig subtilt, och väldigt sällan så finslipat och skarpt som det har gjort förr. Med undantag för ”Easy Chair” och ”Empty Gestures”, som båda bland annat tar upp folks enerverande beteenden på sociala medier på ett väldigt träffande vis.

Men även om texterna tar upp högst allvarliga ämnen känns det ibland närmare Weird Al än Dondero-klassiker som Spider West Myshkin and a City Bus, på grund av Donderos infernaliska behov av att skoja till det. Vilket för mig till nästa punkt på listan över klagomål: tematiken.

Politik har alltid varit ett ämne som Dondero brunnit för. Det har alltid varvats med personliga texter och aldrig känts kvävande att lyssna på. Förrän nu. Missförstå mig inte, jag håller med honom i sak. Det som hänt med USA sedan Trump tog makten är oförsvarbart, deprimerande och sorgligt. Men när hela plattan består av politiska humorlåtar tröttnar jag. Jag saknar vemodet i gamla låtar som ”Twenty Years”, ”Jackson Crosses” och ”When the Heart Breaks Deep”, och jag saknar Fante-inspirerade luffarbetraktelser som ”South of the South” och ”I Had to Get Back East”.

Filter Bubble Blues saknar kort sagt balans – både vad det gäller approach och tematik. Och efter att ha lyssnat i 13 år har David Dondero för första gången släppt en platta jag verkligen känt mig besviken på.

Betyg: 5/10

Bästa låt: Easy Chair

Om ni gillar detta: kolla in Donderos sex första album, främst Spider West Myshkin and a City Bus.


 

Steve Buscemi’s Dreamy EyesSweetie

– SBDE har ägnat de senaste fyra åren åt att släppa kvalitativ drömpop med melankoliska undertoner. Och efter en rad singlar och EP:s har det nu blivit dags för bandet med landets lustigaste bandnamn att albumdebutera.

Man funderar ju alltid på om band och artister som länge envisas med de kortare formaten alls håller för hela album. Sysslar vederbörande med drömpop tvingas man tänka ett extra varv. Och om sanningen ska fram får SBDE svårt att hävda sig på debutalbumet. De tidiga singlarnas melankoli saknas i hög grad och har istället kraftigt blandats ut med rusig, dansant pop. Detta gör avkall på den dynamik man hittar hos riktigt bra drömpopband, som lyckas varva känsloyttringarna bättre. Detta gör också att det mesta på plattan låter ungefär likadant och att skivan med sina 43 minuter känns alldeles för lång. En tredjedel hade kunnat skalas bort utan att någon skulle märkt något. Det bränner egentligen bara till på skivans två avslutande spår, ”Distances” och ”To Define is to Limit”. Den första är en vemodig xx-doftande sak och den sistnämnda är SBDE på sitt allra mest suggestiva humör. Jag hade önskat mer av den varan.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Distances”

Om ni gillar detta: No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me


 

RikiRiki

Los Angeles-baserade Niff Nawor har äntligen albumdebuterat. Som Riki står hon med ena foten i en åttiotalistisk Blade Runner-värld och den andra i den moderna cold wave-värld som befolkas av sådana som Drab Majesty, Minuit Machine och Boy Harsher. Med ett förflutet i death rock-genren vet Nawor en del om mörker. Men plattan är mycket mer nyanserad än så. Här ryms mörker, visst, men också skimrande syntmattor och en drivande puls. Hör bara på grymma ”The Spirit of Love” eller singeln ”Napoleon”. Men är det just mörker man vill ha är det bara att låta sig omslutas av vackra ”Monumental”, ”Know” eller EBM-mörka ”Böse Lügen”.

På sin solodebut gör Nawor det mesta rätt. Riki är resultatet av en artist med kristallklar skärpa, med full kontroll över sitt uttryck.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Napoleon”

Om ni gillar detta: Minuit Machine – Violent Rains

Bäst just nu: januari 2020

 

Årets första bäst just nu, på månadens sista dag. Varsågoda.

 

Naiivi – Ruby Flags

– Två år har gått sedan starka debut-ep:n Dark Sunshine, men nu är Naiivi äntligen tillbaka – med en ny singel och ett nytt sound. Sedan sist har hon bytt gitarrerna mot en drömsk och elektronisk ljudbild – och det låter fantastiskt. Låten, fläckfritt producerad av Familjen-Johan och utgiven via Razzia/Sony, handlar om det vanskliga i att se, men strunta i, varningssignaler, och är Naiivis bästa låt till dags dato. Jag ser fram emot att följa henne under 2020.

 

Hilary WoodsTongues of Wild Boar

– Min senaste riktigt drabbande musikupptäckt är brittiskan Hilary Woods. Första singeln från kommande plattan Birthmarks är dov, karg folk med monotona, industriella förtecken. Den är månadens bästa låt och jag kan inte med nog eftertryck rekommendera den. Släppt via Sacred Bones.

 

Uniform – Awakening

– Några andra som också är tillbaka är industrirockarna Uniform. Nya singeln Awakening är en kolsvart drapa om Guds tystnad, den moderna kapitalismens fasor och håglöshet. Den låter ungefär som Trent Reznor anno 1989-94 lät när han var som allra mest förbannad. Vi snackar alltså glödhet elektronik, malande beats och en text som spottas snarare än sjungs ut. Precis som Hilary Woods-singeln är också denna utgiven av lysande Sacred Bones.

 

Sally DigeIt’s You I’m Thinking Of

– 80-talet och band som a-ha, China Crisis och Psychedelic Furs kastar varmkallt neonskimmer över den kanadensiska, Berlin-baserade cold wave-artisten Sally Diges nya singel – och jag njuter för fulla drag. Och hur skulle man kunna låta bli att njuta när syntharna är varma, gitarrerna kalla, trummorna bombastiska och en vemodssnygg mandolin dyker upp som körsbäret på tårtan?

 

Morrissey – Love is on Its Way Out

– Egentligen hör den här låten, det senaste smakprovet från Morrisseys kommande album, inte hemma här. Den är inte bäst just nu. Jag tar med den därför att den åtminstone är bättre än förra singeln, bottennappet ”Bobby, Don’t You Think They Know”, och för att jag ändå älskar gubben. Men något bottennapp i stil med den låten är det alltså inte fråga om. Nej, ”Love Is On Its Way Out” är en rätt så trevlig bagatell. Texten är ganska banal och väldigt repetitiv, men den har hjärtat på rätta stället – och den säger faktiskt något, till skillnad från texten till ”Bobby…” Och där ”Bobby…” helt saknade sångmelodi finns här ändå en antydan. Således lever hoppet om ett bra album alltjämt. Men lite orolig är jag allt.

2010-talets bästa album: lista 2/4

45800A06-E411-45DA-9A65-7479F25A881A

Andra advent, andra listan över årtiondets bästa album. Denna gång platserna 40-31. Varsågoda!

 

40. Anna Von Hausswolff Dead Magic

År: 2018

anna

– Med Dead Magic fulländade Anna det uttryck som är helt och hållet hennes eget. Ingen annan i Sverige låter som henne och det är banne mig inte många album som låter som Dead Magic. Ett vackert, inbjudande mörker, som i början kanske skrämmer, men som i slutändan bara känns vackert.

 

39. Sorry GirlsDeborah

År: 2019

sorry

– Ett av 2019 års bästa album är fenomenal popmusik, som står med ena foten i 80-talets vemodigaste pop och den andra i 2010-talets drömska indie. En makalös debut med melodier det tycks omöjligt att tröttna på.

 

38. Cursive Vitriola 

År: 2018

cursive

– Efter en rad mer eller mindre undermåliga album var Cursive hösten 2018 plötsligt tillbaka – bättre än på minst 15 år. Borta var överjästa, tungfotade produktioner och teman. Borta var tråklåtar. Åter var rå, emotionell och dramatisk rock’n’roll det enda som betydde något. Vitriola är tio fantastiska låtar om hur förtvivlat svårt det är att vara människa under det sena 2010-talet – och alla låter precis som man vill att Cursive ska låta.

 

37. Citizen HTransference

År: 2016

IMG_9419

 

– En av den perifera, något förbisedda, men helt igenom fantastiska, dark ambient-genrens mest förbisedda ljudmakare heter Niklas Hellberg. Mest känd är han för sitt nära samarbete med Thåström och för ambient-industrial-bandet Sällskapet. Vad alltför få vet är att han också gör fantastisk dark ambient under namnet Citizen H. Debuten Transference är ett av genrens mest imponerande album från de senaste åren – nära nog i klass med det som den utsökta labeln Cryo Chamber ger ut. Slut ögonen och de iskalla, suggestiva och brusiga ljuden som utgör Transference kommer omedelbart att frammana bilder av ett ödelagt Europa, tomma transithallar och dåligt väder på dåliga vägar. Inte dumt, eller hur?

 

36. Former GhostsNew Love

År: 2010

former

– Ett av årtiondets mest upprivande och drabbande break-up-album. Till primitiva, kärva synthar och trummaskiner skapar Freddy Ruppert atmosfäriska sånger om en relation som tillintetgjorts och i samma veva så gott som tillintetgjort honom också. Lyssnas på med varsamhet!

 

35. Chelsea WolfeAbyss

År: 2015

chelsea

– En av det här årtiondets allra mest fascinerande artister, med sitt allra bästa album. En samling sotsvarta sånger pendlande mellan blytung och industriell drone, doom, goth-folk och vackra atmosfärer – inte sällan i en och samma låt. Lika mycket ett experiment med ljud och känslor som ett regelrätt album. Men ett fantastiskt album likväl.

 

34. Rome A Passage to Rhodesia

År: 2014

Rome-A-passage-to-rhodesia

– Jerome Reuter har ägnat 2010-talet åt att ge ut en lång rad mer eller mindre bländande album. Till de allra bästa hör definitivt 2014 års A Passage to Rhodesia. Skivan består av tolv kompositioner som skiftar mellan akustiska folksånger och instrumentala ambientstycken, och låtar som rör sig i gränslandet. Vad de alla har gemensamt är att de tar avstamp i den brittiska kolonin Rhodesia (numera Zambia och Zimbabwe) och alla de sorger och tragedier som följde i de vita imperialisternas fotspår. Som man är van vid gör Jerome Reuter något allmänmänskligt av något stort – här ett förtryckt folks kamp för frihet.

 

33. 1900 Tekno

År: 2016

1900-Tekno

–  Gamla och slitna ljud, som ett eko från en gammal och sliten värld. Tidlöst och fullständigt nyskapande. Varmt, behagligt, ödsligt och kusligt. Den geniale Christian Gabel vet inga gränser och Tekno är hans mästerverk.

 

32. Carla Dal FornoYou Know What It’s Like

År: 2016

carla

– Vartannat spår har sång, vartannat är instrumentalt. Allihop är djupt suggestiva, allihop existerar i en märklig, vacker, parallell skuggvärld och allihop berättar om vilken sjukt spännande artist och ljudmakare Carla Dal Forno är. Jag upptäckte henne i höstas och sannolikt är hon årets upptäckt för mig.

 

31. Leonard CohenYou Want It Darker

År: 2016

Leonard-Cohen

– Cohen precis som man vill ha honom. Kärv, varm, bitsk, cool, och med galghumorn i högsta hugg, författar han drabbande sånger och små psalmer om förgänglighet och längtan. Att han gick bort, 82 år gammal, kort efter att skivan släppts, gör den inte precis mindre drabbande. Ett väldigt värdigt avslut på ett enastående liv och en lika enastående karriär.

***

Nu börjar det bli verkligt spännande. Hälften av listorna är avklarade. Vi hörs om en vecka!

 

 

Tre gånger: pinfärsk elektronik

I dessa tider, när dagarna går från mörkgrått till kolsvart, när man inte vet vad klockan är eller ens vilken dag det är, är det tur att man har musiken att ty sig till. Denna omgång av Tre gånger ägnas helt åt ny elektronisk, synth-baserad musik. Det känns ju som att det passar ganska bra. Varsågoda.

 

Roya Blood

– Tänk bodyns hotfullhet och fysikalitet, tänk Ladytrons coolhet, tänk rytmik och kyla. Här någonstans verkar den iransk-amerikanska stockholmsartisten Roya på sin nya singel Blood, utgiven på klassiska svenska indie-labeln Labrador. Inspirerad av svåra menssmärtor har hon skapat en låt vars enda brist är att den är lite för kort. Men, underbart är ju som bekant just kort.

 

Abu NeinI Will Rise (EP)

Rundgång-Dennis har med kamraterna Erica Li Lundqvist och Anders Nordensson startat en mycket lovande synth-trio, vars debut-EP gavs ut i fredags (22/11) på Dennis egna label Rundgång Rekords. På den samsas atmosfärisk ödslighet med tunga EBM-driv, Depeche-pop med en och annanRobert Smith-gitarr, och allt ramas snyggt in av Lundqvists weltschmerz-röst.

Abu Nein lär tilltala de flesta med en förkärlek för elektronisk musik. De rymmer flera influenser, men samtliga behandlas med kompetens och kärlek. Ser fram emot att följa dem!

 

Rein Off the Grid

– Omgångens potentiella crossover-hit är utan tvekan svenska Reins nya singel, Off the Grid. Med omisskännlig pop-känsla (och en stor röst med brett tilltal) kokar Joanna Reinikainen ihop en aggressiv body-banger som känns lika mycket innerstadsklubb som karg industrilokal. Jag blir förvånad om Rein inte röner breda framgångar med 2020 års debutalbum.

Bäst just nu: oktober 2019, del 1

 

Molchat Doma (band)

– Det just nu intressantaste och bästa postpunkbandet är inte tyskt, amerikanskt, brittiskt eller ens svenskt. Det är vitryskt! Molchat Doma (som enligt bandets hemsida betyder ungefär ”tysta hus”) kommer från Minsk och spelar iskall postpunk och vackert svärtad cold wave med ypperlig känsla. Tänk Seventeen Seconds, tänk Unknown Pleasures, tänk tidiga OMD, tänk kalla kriget, dåligt väder, melodier man inte längre trodde fanns, tänk utmärglade, ödesmättade gitarrer, frostig elektronik och hinsidessång. Tänk allt detta och ni tänker på Molchat Doma. De har hittills släppt två fullängdare. Debuten, S Krish Nashih Domov (2017), är karg, kantig postpunk, medan uppföljaren, Этажи (uttalas Etazhi och betyder ”golv”, på svenska) (2018), bjuder på lite fler nyanser och är rundare i kanterna. Jag föredrar uppföljaren. I höst har de hittills släppt två lysande nya singlar varför jag misstänker att ett nytt album är på gång. Lyssna på allt.

 

De AmbassadeDuistre Kamers (album)

– Mer postpunk – denna gång från Holland! Och denna gång än mer elektroniskt än ovanstående vitryssar. Ljudbilden byggs av varma analoga synthar som puttrar och skimrar, medan trummaskinerna och basen skapar ett stundtals rätt hyggligt sväng – åtminstone för att vara dyster, holländsk postpunk.

 

Mount Eerie & Julie Doiron Love Without Possession

– 2008 släppte Mount Eerie och Julie Doiron det lysande albumet Lost Wisdom. Senare i höst släpps uppföljaren Lost Wisdom pt. 2. Det första smakprovet är en lika förödande som hoppingivande redogörelse för vad kärlek är – i traumats kölvatten. 2016 gick Phil Elverums, som mannen bakom Mount Eerie egentligen heter, fru bort i cancer, endast 35 år gammal. 2017 respektive 2018 släppte han två album där han på ett oförställt och naket vis besjunger sin sorg. Två jättefina skivor, men skivor som man inte slänger på hur som helst. Sorgen de är genomdränkta i kräver en del av lyssnaren. Respekt, inte minst. Första smakprovet från kommande plattan är Elverum på andra sidan sorgen. Han har mer distans nu, tycks uppleva ett annat lugn och en annan acceptans. Han är fortfarande förkrossad över vad som hänt (Indifferent stars in the night sky/Watch me while I churn/Still holding this love for you/Without a thing to do/But try to live), men är samtidigt på ett jämnare köl (What would be the use in becoming/A symbol of walking desolation?/Awash in multiple griefs/Elaborating on anguish). På Love Without Possession visar Elverum med all önskvärd tydlighet och med knivskarp skärpa att han vet precis vad kärlek är, hur det känns att förlora den och hur det är att leva i spillrorna, skärvorna och dammet som bildas efteråt.

Jag hade hoppats på en ny, tung platta i stil med mästerverket Wind’s Poem, men Lost Wisdom pt. 2 ser ut att bli rätt bra, den också.

 

Carla dal Forno (artist)

– Utan att överdriva vill jag hävda att den australiensiska numera London- och tidigare Berlin-baserade sångerskan, låtskrivaren och ljudmakaren Carla dal Forno förmodligen är den mäktigaste musikupptäckten jag gjort i år.

2016 debuterade hon med den helt igenom lysande plattan You Know What It’s Like och följde sedan upp den året därpå med en minst lika stark EP, The Garden, och i fredags, 4/10, kom andra fullängdaren, Look Up Sharp. På debuten varvar hon ambienta instrumentalspår med svala, ljusskygga och djupt suggestiva poplåtar som lånar lika mycket från det tidiga 80-talets mest moody postpunk som från poppen. EP:n The Garden är fyra spår som allihop tar debutalbumets experimentella pop ett steg längre. Allt är murrigare, dovare, mörkare. Men melodikänslan och debutalbumets luftighet och atmosfär finns alltjämt kvar.

På det närapå dagsfärska nya albumet, Look Up Sharp, kan mer ljus skönjas än tidigare. Långt ut på det svarta havet anar man en horisont och poppen har fått en aningen mer framträdande roll. Men allt är förstås relativt. Carla dal Forno verkar fortfarande för det mesta i skuggorna, texterna är fortfarande syrliga och marinerade i en rejäl dos galghumor och influenserna är skimrande mörka. Nya albumet kan också stoltsera med att innehålla vad som mycket väl kan vara årets bästa låt: den omöjligt coola och snygga So Much Better. Jag kan inte minnas när jag senast hörde en så bitande och mörkt humoristisk post-breakup-låt (It’s almost two years later/And still I feel the same/You were a disaster/I’m glad I caused you pain/…/I’m happy that you’re still the same/And I am so much better).

Carla dal Forno bör tilltala de flesta svaga för Sällskapets europeiska skuggvärldar, The Cures minimalistiska stordåd från tidigt 80-tal, obskyr postpunk likt The Names och Modern Eon eller sentida Einstürzende Neubauten och deras lika delar snygga som märkliga sånger. Kolla upp nu och tacka mig sedan.

 

Lars Winnerbäck Eldtuppen (album)

– Ett oväntat inslag bland allt obskyrt på listan, kan tyckas. Och inte heller är jag någon storkonsument av Winnerbäcks musik. Jag hör den ibland. Ofta uppskattar jag vad jag hör, men ibland vill jag bara gå och gömma mig (nio fall av tio rör det sig då om tidiga Winnerbäck). Men jag kan inte påstå att jag lyssnar på honom. Jag har respekt för honom och nästan varje gång jag hör en Winnerbäck-låt reagerar jag på hur bra texten är. Han är i sanning en knivskarp skildrare av vardagsångest, grådaskig resignation och vår alltmer krackelerande samtid.

Av olika anledningar bestämde jag mig för att ta mig an hans senaste album, Eldtuppen. Något jag är mycket glad för att jag gjorde. För det är ett synnerligen genomarbetat och helgjutet album, som verkligen djupdyker, uppfriskande fritt från ironi och poser, i precis det där jag nämnde som får mig att respektera Winnerbäck: vardagsångesten, resignationen, de cyniska samtidsskildringarna. Visst är det tydligt att han väldigt gärna vill vara både Ulf Lundell och Joakim Thåström, men samtidigt och paradoxalt nog känns Winnerbäck ändå alldeles oförställd. När han på titelspåret sjunger att han att är slut som artist tror man honom. Han har ju fel, men man tror honom. Och det är omöjligt att inte beröras när han förebrår sig själv över ett svek i låten Skulle aldrig hända oss. Exemplen är många, men i slutändan handlar det om samma sak: Winnerbäck är en stor låtskrivare därför att han helt enkelt och på ren svenska vågar vara jävligt deppig, ocool, oironisk. Trots det säljer han multum och är omhuldad och folkkär som få. Eldtuppen är inget stort steg, rent konstnärligt, men den ringar in allt som Winnerbäck är och gör bäst.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Tror jag hittar hem eller den thåströmskt mullriga Precis det där

Om ni gillar detta: Thåström – Kärlek är för dom, Ulf Lundell – Den vassa eggen

 

Intervju: Ossler – om nya projektet DSM-5, framtiden och kommande soloalbum

dsm-5

På måndag, 30/9, står renässansmannen och 482 MHz-vännen Pelle Ossler på anrika antikvariatet Rönnells scen i Stockholm. Men det är inte som soloartist. I stället ska han, cellisten Henrik Meierkord och syntharen/maskinisten Mikael Nilzén (som för övrigt båda kompade Ossler på hans helt igenom fantastiska miniturné vintern 2018) uppträda med nya gemensamma projektet DSM-5. Intressant, tyckte jag, och passade på att grilla Pelle om detta och annat. Nedan följer resultatet av det. Mycket nöje!

 

I presstexten till DSM-5-spelningen heter det att det är en work-in-progress-konsert. Kan du berätta mer om det?

Vi är på gång att spela in en Osslerplatta, Micke Nilzén, Henrik Meierkord och jag. Jag spelar först in lösa grundskisser med hjälp av Ruben Engzell, utan text eller sångmelodi, som sen Micke och Henke får separat för att göra vad dom vill med. Jag har oftast en struktur i huvudet som dom såklart inte hör. Det jag får tillbaks är ofta nåt helt annat än jag tänkt vilket blir smått förvirrande då jag inte har kontroll över min platta. Det finns nåt väldigt spännande i den här vilsenheten som jag hoppas inte försvinner under resans gång. I nåt skede blir vi tvungna att styra upp inspelningarna så att det blir en begriplig Osslerplatta. Så därför har vi nu DSM-5, som tillåts vara helt fritt från ramar.

 

Det låter onekligen som att det kan bli en ganska annorlunda platta, även om det är rätt tidigt i processen. Hur lockad är du av att göra något ”out there” (nypa salt) och abstrakt som soloartist? Du är ju ganska fenomenal på det, vilket instrumentalspår som Hundön och Svinbesättningen samt Sällskapet [det experimentella ambient-industrial-bandet som Ossler har ihop med Niklas Hellberg] vittnar om.

Varje platta jag gjort har varit i kontrast till den föregående, kanske mer inspelningstänket än själva musiken, men jag vill, när jag är färdig och ligger på dödsbädden, kunna se en linje från första till sista alstret. Ett album som är nåt helt annat ska vara under ett annat namn än Ossler. Den här kommer att bli annorlunda än tidigare plattor, men så fort röst och text är på plats kommer du omisskännligt att känna igen det.

  

Om nu Ossler-plattorna behöver vara lite mer ”uppstyrda”, skulle det alls vara aktuellt att göra en platta som DSM-5? Jag tänker instrumentalt, gnissligt, sprakande. Eller skulle det vara att nästan tangera Sällskapet?

Vi funderar lite på att göra en DSM-5 platta. Vi kommer ju att ha en del material, eller vi har redan fina grejer som inte kommer att få plats på Osslerplattan. Så det är bara att fortsätta. Att tangera Sällskapet tror jag inte är nån större risk. DSM-5 är en annan värld, ett annat rum eller tillstånd. Svårt att sätta ord på. Det finns tydliga distinktioner mellan t.ex Sällskapet, Ossler, Citizen H [Niklas Hellberg i Sällskapets dark ambient-projekt, red.anm.] och så vidare, även om det ena kan inspirera det andra.

 

 

Namnet DSM-5 ger ju en del associationer till psykvården – varför det namnet?

Kort svar är att jag snubblade över det där på nätet och tycker att det är snyggt, jag ville ha ett namn för att separera det från mitt soloprojekt. Men Art Brut skulle man kanske kunna kalla det vi gör, om vi hade varit sinnessjuka.

Outsider-konst! Haha…

Det var nån fransos som myntade det där Art Brut. Han ansåg att den mest sanna konsten görs av mentalpatienter. Helt bortom och fri från skolning, indoktrinering, konventioner osv. Intressant.

 

Rönnells är ju en riktig klenod, och nu, mitt i den stockholmska klubbdöden, kan de ju på sätt och vis komma att fylla ett viktigt tomrum – men hur valde du det stället för just den här konserten?

Underbart ställe är det och jag skulle gärna ser fler liknande där man kan se och höra poeter, författare och musikexperiment som inte måste vara på institutioner i döda lokaler. Vill gärna spela där helt enkelt. 

 

ossler
Ossler, 2017. Foto Johan Bergmark

 

Litteratur har ju dykt upp tidigare, dels i intervjuer med mig och dels med andra. Litteraturnörden i mig undrar därför: Vad var det senaste du köpte på Rönnells, på tal om Rönnells? Och läser du någonting just nu?

Det senaste på Rönnells var Zigenarballader av [Federico] Garcia Lorca. Just nu läser jag Båten av Nam Le och Mot Fyren av Virginia Woolf, och bläddrar i Osebol av Marit Kapla. Läser väldigt oregelbundet och har alltid några böcker igång samtidigt.

  

Hur går arbetet med plattan? Jag vet att du tidigare pratat om att det brukar vara motigt.

Motigt var ordet. Inte musikaliskt, men text- och temamässigt är det just nu ganska låst. Väntar på ett ‘divine intervention.’

 

Vad brukar kicka igång inspirationen? Dina plattor brukar ju ha knäckande bra texter. Tänker inte minst på Evig himmelsk fullkomning.

Glad att du gillar mina texter, det finns delade uppfattningar om det. Har ingen formel för att få igång inspirationen. Tyvärr är det mest att sätta sig ner och arbeta, och jag tycker verkligen inte om att arbeta. Då kommer det saker till slut, om det är från himmeln eller ens undermedvetna är oklart.

 

När kan vi förvänta oss en release?

Planen är i mitten av 2020.

 

Vad mer har du planerat för den närmsta framtiden? 

Jag ska försöka att få till en utställning av mina målningar här i Stockholm nu till vintern, och hoppas också kunna visa dom söderut till våren.

 

Det är ju vida bekant att jag  beundrar dig som konstnär nästan lika som musiker, så jag måste fråga: ligger fotokonsten på is nu, till fördel för måleriet? Om ja/nej – varför? 

Både ja och nej, jag målar ju mina fotografier. Vill göra unika original, det blev rörigt med alla klonade printar, var rädd att tappa räkningen på upplagor och så vidare. Målar man blir varje ex ett original även om jag målar samma motiv. Sen försökte jag ju att få mina foton att se ut som målningar, det blev som att gå över ån efter vatten.

 

Till sist, vad kan publiken på Rönnells vänta sig i morgon?

Det blir ju ingen sång eller låtar i den bemärkelsen, inga smakprov från min platta eller så. Vad som sker i morgon när vi lirar vet jag inte. Jag har aldrig gjort nåt liknande för publik så det blir/är något av en prövning. Rönnells är det enda stället jag kan tänka mig att göra en sån här grej.

 

DSM-5 spelar på Rönnells antikvariat, Birger Jarlsgatan 32, i morgon 30/9, kl. 19-21. Biljetter kostar 150 kr och förköp finns på Rönnells. Stort tack till Pelle för intervjun.

Följ Ossler på Instagram för att ta del av hans konst och köp hans musik på alla de vanliga ställena.