Recension: Dödskällan – Dödskällan

INVSN, Hurula, Hast…och nu Malmöbandet Dödskällan. Det går inflation i ångestdriven svensk punk. Problemet är att allt låter så förbannat likriktat – stick i stäv mot punkens ideal, alltså. Dessvärre bryter inte heller Dödskällan mot normen.

Det är, som ni kanske gissar, mollstämt, ilsket, med ringande BD-gitarrer och texter om hat, trasiga människor och trasiga liv. Merparten av låtarna glider in i varandra och bildar ett jämntjockt sjok. Undantag finns dock. ”Sorgenfri” är fortfarande en grym låt, ”Av hatet och mörkret” är alls inte dum heller, men bäst är melankoliska och atmosfäriska ”Catrin da Costa”. Där tar de ut svängarna, och vågar dra ner på tempot och bygga upp en krispig, stundtals närapå drömsk ljudbild. Det instrumentala, mycket suggestiva avslutningsstycket ”D/DSK/LLAN” är ett annat exempel på när de vinner på att våga lite mer.

Oftast låter det dock störande mycket som Hurula. Jag tycker om Hurula, men hans sound är inte dynamiskt eller nyanserat nog för att man ska tolerera såhär många efterapare.

Till nästa platta hoppas jag att de bygger vidare på det atmosfäriska soundet från ”Catrin da Costa” och/eller det suggestiva från avslutningsstycket. Där har de hittat nyanser som saknas inom svensk punk.

Dödskällans självbetitlade debutalbum är producerat av medlemmar ur The Sounds, och det finns ute nu.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Catrin da Costa”

Om ni gillar detta: Hurula – Klass

Recension: Orochen – Thylacine (EP)

Med sin tredje EP, skriven och inspelad under coronapandemin, visar svartrockarna i Orochen äntligen vad de är kapabla till. De två föregående EP-skivorna hintade om potential, men var i slutändan för snälla, nästan poserande, lite för runda i kanterna. Lät stundtals mer Him än det Neurosis– och Mannen som blev en gris-sound man kände på sig att Orochen hade i sig. Thylacine är, i likhet med pungvargen som plattan fått sitt namn efter, inte snäll eller poserande överhuvudtaget. Här gör de precis den mullrande, sotsvarta rocken man längtat efter.

EP:n öppnar omöjligt starkt med den av mig redan så omhuldade singelnBurial Mounds”, innan den går vidare till plattans andra höjdpunkt, ”Drift Away”. I låtens första vers kanaliseras Joakim Thåström så till den grad att jag nästan hoppar till när sångaren tar ton. Det är stundom skrämmande likt – men blir aldrig ”Sikta mot stjärnorna”. ”Drift Away” hade med en lite mer elektroniskt pyntad ljudbild gjort sig på Peace, Love & Pitbulls sista platta. Spår tre, ”Inside the City”, är jämförelsevis plattans rakaste rocklåt, och också dess kanske svagaste stund – men det säger kanske mer om övriga låtars styrka än den låtens eventuella svaghet. Thylacine avslutas sedan med ”The Jonestown Deathtape”, som i introt samplar sektledaren Jim Jones tal till sin ”församling” inför vad som måste betraktas som tidernas värsta kollektiva självmord. Låten, sedan, är en kolsvart och ursinnig resa ner till själens botten. Sången har bytts ut mot growl (Alex Stjernfelt gästar), men det fungerar ypperligt och skänker mörkret och ursinnet ännu en dimension. ”The Jonestown Deathtape” är ännu en höjdpunkt och en stark avslutning på en utmärkt EP. En EP som ärligt talat nog borde ha varit en fullängdare. En dryg kvarts musik är i kortaste laget – särskilt när bandet redan släppt två EP:s – och ännu inget album.

Thylacine är ute idag fredag på Suicide Records.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Burial Mounds” eller ”The Jonestown Deathtape”

Om ni gillar detta: Have a Nice Life – The Unnatural World, Thåström – Mannen som blev en gris

Recensioner, 2020-09-12

______________________________________________________________________________

And We Should Die of That RoarDeathbed Lullabies

– Bakom det matiga, men coola, artistnamnet döljer sig svensken Hardy Hum (ett annat artistnamn?), och Deathbed Lullabies är vederbörandes andra album. I Hardys värld är det 1800-tal, i Klondike, Alamo, Calgary eller längs the Oregon Trail. Dammet yr när de laglösa och deras springare rusar fram över vägarna. Hardy sitter ensam längst ner i en saloon någonstans och grubblar över livet, döden, överlevnad och förluster. I verkligheten är vi dock i Sverige år 2020. I bästa fall hålls den kärva verkligheten stången, och låtar som ”I Found God”, ”I’m Bad News” och ”Hands Clapping” förflyttar en till en förvisso mörk och hård plats, men en klart intressantare plats än den vi nu tvingas leva i. Dessvärre är det inte alltid så väl. Ibland bryts illusionen och Hardys uttryck känns krystat och sökt. Egentligen klandrar jag honom inte. Tom Waits-plattorna har liksom bara snurrat några gånger för mycket och han har haft näsan i för många böcker om gamla västern. Konstigare saker har definitivt hänt, men om han tonar ner detta till nästa platta kommer det betyget bli högre – för det är inget fel på hantverket.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”I Found God”

Om ni gillar detta: Colter Wall – Imagninary Appalachia


RomeThe Lone Furrow

– Romes fjortonde studioalbum (om man räknar fjolårets Dublin Sessions och 2016 års Coriolan, men utelämnar EP:n Berlin) är annorlunda. Aldrig förr har Jerome Reuter lutat sig så mot gästartister och interludium som han gör här – och jag förstår inte varför eftersom låtarna, de rena låtarna, där det bara är hans röst som hörs – är fantastiska. Eller, jo, jag förstår hur man till exempel kan känna att Aki Cederbergs skaldande i ”Masters of the Earth” lägger till ett extra lager till mäktiga ”Tyriat Sig Tyrias”, men jag tycker inte att dessa utflykter tillför något oumbärligt. Jag får snarare känslan av att Jerome känt sig nödgad att ta till utfyllnader. Kan denne låtskrivargigant, som släppt knäckande album närapå varje år sedan 2005, tillslut åkt på en släng av skrivkramp? Kanske går jag för långt i mitt resonerande nu – låtar som ”Kali Yuga über alles”, brexit-elegin ”On Albion’s Plain” och tidigare nämnda ”Tyriat Sig Tyrias” hävdar ju det – men jag är inte säker. När plattan är som bäst är den fantastisk, men dipparna gör mig frustrerad.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Kali Yuga über alles”

Om ni gillar detta: Rome – Le Ceneri di Heliodoro


VortexHelioz

– När hörde du senast en platta om solmytologi? Nej, precis. Udda, som bara den, men likväl och utan tvivel är Vortex femte album ett av årets allra bästa dark ambient-släpp. Bakom namnet Vortex finns tysken Marcus Stiglegger, och efter den mycket imponerande album trilogin Kali Yuga, Moloch och As Gods Fall är han nu alltså tillbaka med ett nytt album – baserat på och inspirerat av olika kulturers och religioners mytologier om solen.

Den här gången rör han sig han bort från den rena dark ambienten och hämtar inspiration från dels neo-folk och dels Allerseelens militaristiska och postindustriella rytmer och låtstrukturer. Det skänker både nyans och dynamik åt låtarnas annars tunga drones och industriella klanger. Och i likhet med nyss omskrivna Rome tar även Stiglegger hjälp av gästartister – men här tillför de något. Tyngst och bäst blir det på ”Man of Fire”, där Lamia Vox gästar. 

Stiglegger lyckas med sitt femte album under namnet Vortex, denna gång djupt försjunken i tankar kring solen och vad den gör och har gjort med människan, skapa skönhet, skräck och tyngd. 2020 har varit ett starkt dark ambient-år, och Helioz hör till gräddan.


Bonus:

Bruce Springsteen – ”Letter To You

– Fjolårets solo-fullträff Western Stars var inte nog, rockvärldens kanske finaste klenod vill ge oss mer. Och vad blir det om inte ett nytt album med E-Street Band! Första singeln släpptes igår och är…knäckande fin. Den återuppfinner inte hjulet, men är likväl klassiskt vemodig och soulig E-Street-rock – precis som man vill ha den, precis som den man förälskade sig i för alla dessa år sedan. Och vilken sångare den snart 71-årige hjälten är. Jösses! Albumet med samma namn släpps 23 oktober, och är singeln något att gå på har vi ett fantastiskt album att vänta. Halleluja!

Recension: Harriet Nauer – Human (EP)

Trollhättebon Harriet Nauer debuterade 2014 med mini-LP:n/EP:n Standing by the Heavenly Gates. Sedan dess har hon legat lågt på skivfronten, men nu är hon tillbaka igen. Och nya EP:n Human imponerar på denne recensent.

Harriet Nauer är bländande som en filmstjärna, har en röst som landar någonstans mellan ett klassiskt skogsrå och kalifornisk 70-tals-folk och en låtskrivarförmåga som borde få merparten av americana-Sverige att darra. Ni förstår ju att hon är lätt att falla för. Human visar också på enorm integritet – både vad gäller text och musik. Harriet Nauer räds inte mörkret och hon fiskar inte efter hits eller bred framgång. Hennes låtar är genomgående kärvt nerskalade och mollstämda, och deras nakna ödslighet får mig att tänka på Nick Drake. Texterna, sedan, är självutlämnande om ett svårtyglat inre mörker, destruktivitet och relationer som inte är helt lätta att handskas med. Mäktigast blir det i korta, men ack så drabbande, avslutaren ”Bruises” samt självutlämnande ”Demon”. ”Bruises” gnisslar och mullrar som vore det en Ossler-låt, och får mig att hoppas på en utveckling av och fortsättning på det soundet till nästa platta. Tyngden i den låtens ljudbild skänker också en välkommen nyansering av plattans sound.

Foto: Tobias Hilmersson Rydén

Till nästa gång hoppas jag verkligen att Nauer slutar ”sejfa” och istället tar sig an albumformatet. Idag översvämmas vi av EP:s, men allt färre vågar satsa på genomarbetade album. Och Nauer, med sin låtskrivarförmåga och enorma talang, hade inte haft några problem med det längre formatet.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Bruises”

Om ni gillar detta: Nick Drake – Pink Moon, Bruce SpringsteenNebraska

Recension: I.B. Sundström – Antropofagernas rike (I och II)

cover-antropofogarenas-rike-ii-1024x1024
Det i blyerts tecknade omslaget till skiva 2 av Antropofagernas rike

Isak Sundström har sedan han debuterade med garagerockiga postpunkarna i Pascal, via drömska, vackra Skriet, alltid vandrat på en helt egen stig. Men han är aldrig så egendomligt egen som när han gör musik i eget (nåväl) namn. Dubbelalbumet Antropofagernas rike är Sundströms tredje soloalbum – och nog måste det väl ändå vara hans bästa? Jag menar, oavsett konstellation.

Första halvan är helt instrumental. Där vaggar Sundström in oss i ett kvalmigt töcken, till tonerna av Popol Vuh-flum, hypnotiska körer och industriella klanger. Vågskvalpen sköljer över oss och när andra halvan tar vid är det kört. Vi är fast i antropofagernas rike.

Enligt SAOL är en antropofag en människoätare. I Isak Sundströms händer blir antropofagen till ett slags kannibal. Samma sak sker i Joe D’Amatos fantastiska kultskräckis Anthopophagus från 1980. Där hamnar ett sällskap på en öde ö, där en skogstokig och vrålhungrig antropofag härjar. Där någonstans, på de drömska stränderna i filmen, placerar Sundström sitt mästerverk. Men till skillnad från D’Amatos själlösa monster till antropofag är Sundströms antropofag kännande, tänkande, älskande. Till disiga, dåsiga, förrädiskt vackra ljudkulisser vandrar Sundströms antropofag omkring i något slags existentiell dimma. Han springer längs stränderna ”som ett djur”, han vet inte vem han är eller vad han sysslar med. De han äter äter han av kärlek, för att få höra samman, för att bli ett med någon annan. Det är vidrigt, förstås, men djupt därnere i obehaget finns en välmening. Var han någonsin ett monster om kärleken till medmänniskorna kunde röra honom så?

Och det där kan sammanfatta hela skivan. Kampen mellan perversitet och kärlek, äckel och empati, skräck och förtjusning. Allt det där strider inom en när man lyssnar – och det är fantastiskt att få uppleva allt det på samma gång.

Antropofagernas rike ges ut av Teg Publishing, och är med stor sannolikhet årets bästa svenska album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Surfarnas rytmer”

Om ni gillar detta: Skriet – Det beslutande organet

Bäst just nu: augusti 2020

Augusti närmar sig sitt slut, och medan världen står i brand fortsätter musikåret 2020 att leverera. Allt är alltså inte hopplöst, kört och ledsamt.


Cabaret Voltaire – ”Vasto

– Industripionjärerna från Sheffield, Cabaret Voltaire, släpper nytt album i november. Nya singeln ”Vasto” är närapå åtta minuter mekaniska rytmer, tungt dunkande, och malande elektronik. 26 år har gått sedan Cabaret Voltaire senast släppte ett album, över 30 år sedan de senast släppte ett klassiskt album. Idag är Richard Kirk enda medlemmen. Hur slutresultatet blir återstår att se, men första singeln lovar gott.

 

Orochen – ”Burial Mounds

– Göteborgarna i Orochen har med nya singeln ”Burial Mounds” släppt sin i särklass bästa låt. Äntligen har Sverige ett band som med gott samvete kan nämnas i samma andetag som Have a Nice Life och A Place to Bury Strangers. Vi snackar alltså högemotionell, blytung rock insvept i svart, med lika mycket melodi som råstyrka som känsla. Sverige, lyssna!

 

Lust for Love – ”Just Dreams

– Smutsig, hedonistisk och drömsk pop – med Jocke Berg-minnande känsla för mollstämda melodier. Det låter väl det?

 

David Josephson – ”Stålblå luft

– Äntligen har David Josephson släppt de värsta och mest tyngande pretentionerna från tidigare släpp. Nya singeln ”Stålblå luft” låter ärlig och är utan minsta tvekan det bästa han har gjort. Till en sömnig (i ordets bästa bemärkelse), vemodig och elektronisk ljudbild sjunger Josephson, uppfriskande befriad från nödrim, om någon som försvann. Fortsätter han så här blir han någon att räkna med.

 

Bells Fell Silent – ”Big Night Won

– Gustav Haggren, motorn bakom Bells Fell Silent, skrev nya singeln ”Big Night Won” dagen efter att Donald Trump valdes till president, men lät sedan låten ligga. Nu, däremot, är tiden inne – och det med nya bandet Bells Fell Silent. Enligt bandet själva är låten mer en kamplåt än ett uttryck för besvikelse – och det hörs. Ljudbilden må vara dov, suggestiv och hotfull, men samtidigt är texten allt annat defaitistisk eller pessimistisk. Den inleds stärkande med raderna ”I have not come to see the end of kindness”, och vi har härmed fått en osannolik – men uppfriskande nyanserad – kampsång.

 

Bonus:

Michael Jackson – ”They Don’t Care About Us 2020” (video)

– 1995 släppte Michael Jackson en av sitt livs mest fly förbannade låtar. Låten hette ”They Don’t Care About Us” och var en fem minuter lång drapa om alla de socioekonomiska och rasrelaterade farsoter som tynger ner, sätter käppar i hjulet för och kväver många av oss människor. 25 år senare är Michael tragiskt bortgången, men hans musik lever kvar. Vännen och filmregissören Spike Lee regisserade inte mindre än två versioner av musikvideon till låten år 1996, och igår, på vad som skulle varit Michaels 62-årsdag, hade en tredje version av videon premiär, också den regisserad av Lee. ”They Don’t Care About Us 2020” tar med de tyngsta klippen från originalvideorna (Rodney King-misshandeln, Martin Luther King, massakern på Himmelska fridens torg m.m.) och varvar dem med helt nya klipp. Till Michaels aggressiva och djupt funkiga protestgospel ser vi nu även bilder från Black Lives Matter-rörelsens globala protester från i år, och det blir snabbt uppenbart hur väl Michaels musik överlevt årtiondena, och hur tragiskt det är att världen inte blivit en bättre plats. Och man vet, man vet, att någonstans däruppe sitter Michael i sina svarta loafers och vita strumpor och gläds åt och känner stolthet över att få vara med i kampen.

Han är djupt saknad.

 

 

Recension: Jason Molina – Eight Gates

molina

Jason Molina dog i mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag. Han dog ensam och gravt alkoholiserad i en liten lägenhet i Indianapolis. Han var djupt respekterad av sina likar efter att i över 15 år givit ut en lång rad klassiska album som Songs: Ohia, med Magnolia Electric Co. och i eget namn. Men han var långt ifrån rik och berömd. Ej heller i döden har Molina uppnått den ordentliga ikonstatus han borde fått för längesedan. Om situationen förändras med detta postuma album, enligt uppgift innehållande Molinas sista bevarade inspelningar, återstår att se. Oavsett cementerar Eight Gates gott och väl det vi redan invigda vetat i flera år – att Jason Molina är bland det renaste, vackraste och helt enkelt bästa vi har, i döden såväl som i livet.

Molinas musik har alltid haft en okuvlig förmåga likt få att kunna beröra en i ens själs allra innersta. Detta oavsett om det rört sig om country, indiefolk eller Crazy Horse-inspirerad folkrock. Men för den här skribenten blir det som allra bäst när det mesta skalas bort och kvar blir en gitarr, ibland en akustisk, ibland en elektrisk, och några få utsökt utvalda pålägg – och så Molinas ensliga, rena stämma, förstås. Precis detta får man på Eight Gates, släppt tidigare i augusti på Secretly Canadian. Skivan bör därför nämnas i samma andetag som mästerverket Let Me Go Let Me Go Let Me Go, The Ghost, Ghost Tropic och Didn’t It Rain. Eight Gates är insvept i samma dis och dimma, född i samma ödemarker. Det är kärvt, men varmt, djupt ödsligt, men välkomnande och trösterikt och precis vad man vill ha när hösten nalkas.

Jag tappar fattningen under flertalet spår, men mest bränner det till under öppnaren ”Whisper Away”, den meditativa psalmen ”Old Worry” och den knäckande, självbiografiska avslutaren ”The Crossroad + the Emptiness”. Och under acapella-introt till ”Fire on the Rail” upplöses tid, rum och logik och Jason sitter bredvid en. Illusionen bryts förstås, och den grymma verkligheten ter sig grymmare än vanligt.

Ska jag klaga på något är det väl att vissa spår inte känns riktigt färdiga, och det är lätt att undra om Jason själv hade velat att de släpptes (de låg ju ändå i skrivbordslådan från det att de spelades in tills dess att Jason dog). Och kanske är det därför fel att lansera  Eight Gates som och kalla det för ett album. Men nu är det som det är, och trots sina brister är det ett oerhört vackert album, som väl står sig bredvid Molinas många mästerverk.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Old Worry”, ”The Crossroad + the Emptiness”

Om ni gillar detta: Jason Molina – Let Me Go Let Me Go Let Me Go


molina2

Recension: Bright Eyes – Down in the Weeds, Where the World Once Was

IMG_2544

Jag trodde länge att detta inte skulle hända. Jag trodde att stabila, om än inte omvälvande, sjunde albumet The People’s Key (2011) skulle bli deras sista. Jag hade lyckligtvis fel. Efter en rad singlar under året har Bright Eyes nu äntligen släppt sitt outsägligt emotsedda åttonde studioalbum, Down in the Weeds, Where the World Once Was.

Bright Eyes har sedan mina tonår varit mer eller mindre ständiga följeslagare och bundsförvanter. De har tonsatt förälskelser, uppbrott, snedsteg, fyllor, fester och depressioner. Att dyka ner i världen de byggt upp på nya plattan är på många sätt som att komma hem. Ackorden känns igen, de vemodiga sångmelodierna likaså, särskilt på pärlor som ”Stairwell Song” och ”Comet Song”, och Conor Oberst tillhör fortfarande det absoluta toppskiktet av textförfattare. På Down in the Weeds-texterna är kollapsen och apokalypsen – på det personliga likaväl som på det samhälleliga planet – ständigt närvarande. Detta tar sig uttryck i sjukdom, närståendes dödsfall, en skilsmässa, terrordåd och ekonomisk och själslig depression. På den korta, men ack så drabbande, ”Tilt-a-Whirl” sjunger Oberst om sin döde bror och sin sörjande mor:

My aging mother steeled herself
Against the gravity she felt
Braced for another fainting spell

På tungt ödesmättade och mycket mäktiga ”Hot Car in the Sun” gör det ont bara att gå omkring, ont att prata. Och dessa få exempel säger mycket om plattan i stort. Obersts texter är brutala, ärliga och skyggar inte en tum för mörkret. Men som alltid med Conor blir det aldrig för privat. Hans lyrik har aldrig varit plakatpoesi, han skriver en aldrig på näsan. Men skivan är trots allt inte renons på ljus. Ljuset kommer in främst tack vare Mike Mogis och Nate Walcotts luftiga, nyanserade arrangemang, kraftigt utsmyckade med blås, stråkar, elektronik och körer. Bright Eyes har, bortsett från på de tidigaste släppen, alltid varit högljudda förespråkare för ”more is more”, och de har kommit undan med det tack vare att deras ”svulstiga” arrangemang alltid känts smakfulla. Mogis och Walcott vet precis hur mycket som är mycket nog. Så är också fallet på Down in the Weeds. Bright Eyes musikaliska koncept låter fortfarande kvintessentiellt Bright Eyes och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.

För att de riktigt höga betygen skulle kännas helt motiverade hade plattan dock behövt vara kortare, mer koncentrerad och ett par tre spår hade fått stryka på foten. 14 spår och en speltid på nästan en timme är i mesta laget. Och handen på hjärtat lär låtar som ”Just Once in the World” och ”Pan and Broom” knappast bli ihågkomna som några storverk.

I en intervju med The Quietus avslöjar Oberst att kontraktet de skrev på för skivbolaget Dead Oceans var för två album och att ännu ett Bright Eyes-album alltså kommer att släppas, ”presuming we all stay alive”. Förutsatt att den där apokalypsen inte slukar dem. Eller oss alla.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”To Death’s Heart (In Three Parts)” och ”Calais to Dover” (som kan stoltsera med en av Bright Eyes allra finaste refränger)

Om ni gillar detta: Bright Eyes – Fevers and Mirrors, Bright Eyes – Cassadaga 

Recension: Steve Von Till – No Wilderness Deep Enough

von till

Med Neurosis åkallar Steve Von Till all världens tyngd och mörker – ofta med katarsis som följd. Som soloartist har han i tjugo år skapat mycket kärv, pastoral och nästan sakral folkmusik. De båda uttrycken kan tyckas vara varandras motsatser, men faktum är att soloalbumen varit minst lika kraftfulla som Neurosis plattor. På nya given No Wilderness Deep Enough hörs väldigt lite som påminner om Neurosis. Snarare har Von Tills droneprojekt Harvestman påverkat soundet. Folkuttrycket ligger kvar som en bärande stomme, men istället för de gitarrer som dominerat tidigare soloalbum hörs här valthorn, cello och tung, krispig elektronik. Resultatet blir glimrande, och djupt, djupt fängslande.

Med sin mäktiga, skiffergrå granitstämma sjunger Von Till trösterikt, som en äldre stamhövding till sin församling, om de som funnits men som försvunnit, om haven, skogen, liven vi lever och kampen vi för som människor. Skivan är en fullträff rakt igenom, men likväl sticker de båda avslutande spåren ”Shadows on the Run” och ”Wild Iron” ut som särskilda höjdpunkter. Sista spåret, ”Wild Iron”, slussar oss ut ur Von Tills vildmarker, stärkta, renade, och som lite mindre trasiga människor än vad vi var innan vi steg in.

Jag har sedan jag först hörde Von Till formligen älskat honom, men frågan är om han någonsin träffat så rätt som han gör på No Wilderness Deep Enough. Betyget nedan kan inte bli något annat.

Betyg: 10/10

Bästa låt: ”Shadows on the Run”, ”Wild Iron”

Om ni gillar detta: Steve Von Till – As the Crow Flies

Ny låt från Morrissey: I Couldn’t Understand Why People Laughed

 

morrissey_www.wallpapername.com_1

Storbritanniens egentlige hovskald Steven Patrick Morrissey överraskar oss plötsligt med att släppa en tidigare outgiven låt. Lite detektivarbete visar att ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” är en relativt nyskriven låt, skriven ihop med vapendragaren Boz Boorer, och utgiven gratis på Youtube som ett tack till alla de som lämnade blommor vid Morrisseys nyligen avlidna mors hem i Altrincham. Det här med att ge ut tidigare överblivna spår på Youtube har hänt förr. 2018 gavs inte mindre än två låtar ut på det viset – och den ena av dem, ”Blue Dreamers Eyes”, står sig som bland det finaste han gett ut de senaste 15-20 åren. ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” når kanske inte riktigt lika högt, men det är banne mig inte allt för långt därifrån.

Musikaliskt överraskar han genom att skala bort det mesta utom ett par gitarrer – en akustisk spansk, och en elektrisk tremolo-darrande dominerar ljudbilden. Och lyssnar man på texten förstår man genast varför det är så avskalat. Morrissey tycks ha aktat sig för, eller helt enkelt inte velat, blotta sig särskilt mycket på sina senaste album. Vårens storstilade comeback bjöd dock på en rad relativt personliga nummer, men de två föregående albumen fokuserade främst på annat. Men här, precis som på de två andra ”Youtube-låtarna”, river han alla murar – och ingen onödig instrumentering får ligga i vägen.

Till detta sparsmakade arrangemang blottar han sig, alltså, och sjunger outsiderns eviga vedermödor. Han ser tillbaka på sin karriär – en karriär byggd på ett blottande av själen och på att få andra outsiders att känna sig mindre ensamma – och också en karriär kantad av hån, hat och utanförskap (både självförvållat och inte) – och redogör tappert för det som alla känsliga, ärliga människor måste vara beredda att utstå i denna värld -nämligen dumma människors oförstående hånskratt. Han sjunger, så himlens änglar gråter, hur han ser in i djurs ögon och ser sig själv. Han sjunger om hur han inför alla världens ögon trotsat könsnormer. Hur han velat rätta till allt som är fel. Han berättar att han sjöng därför att han aldrig tordes säga dessa saker i tal. Men Morrissey vore inte Morrissey om det inte fanns med en hygglig portion självföraktande humor. ”I collected my things and I left”, sjunger den decimerade hjälten, och konkluderar genom att säga att han nu, trots allt, förstår varför man skrattade ut honom.

Men galghumor eller ej, ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” är blott timmar efter sin utgivning på god väg att bli en sentida Morrissey-klassiker. Den har allt man kan önska och den gör en återigen glad över att veta att man existerar på samma planet och i samma tidsrymd som denne gigant. Han fortsätter alltjämt att få oss att känna oss mindre ensamma.