482 MHz rankar det första halvåret 2020

AF577777-F5FC-4B53-B855-1C20F2D02260

Jag tänkte göra något jag aldrig tidigare gjort. Ni som följer bloggen vet att jag runt nyår varje år brukar sammanfatta året som gått (och det med inlevelse). Nu tänkte jag göra en kortare överblick över den bästa musiken från årets första halvår. Jag har valt ut fem album och tio låtar, och rankat och kommenterat dem.

Året må ha varit skit i många avseenden, men det märks definitivt inte på musiken. Ett starkare förstahalvår får man leta efter länge i minnet.

Varsågoda.

Ps. Spellista med alla tio låtar längst ner.


Årets bästa låtar:

10. Steve Von Till – ”Dreams of trees

– Ingen gör kärvare americana än Steve Von Till. Ingen gör heller varmare americana. På ”Dreams of Trees” fyller han ut sitt vindpiskade sound med smakfull elektronik, och första albumet på fem år kan inte komma snart nog.

 

9. Sole – ”Är jag människa

– Årets bästa svenska debutant heter Sole Gipp Ossler. Hennes album Ett eget rum är en stark samling suggestiv, drömsk pop med jazzkänsla. ”Är jag människa” är hennes allra mest drabbande låt. En låt man nästan får ont i magen av – på allra bästa sätt.

 

8. Morrissey – ”Once I Saw the River Clean

– 61-årige Morrissey blickar tillbaka till barndomens Manchester, till mormodern och tiden som flytt. Han släpper på fasader och på attityd, och för första gången på länge når han ända ner till hjärteroten.

 

7. Bright Eyes – ”Forced Convalescence

– Är 2020 comebackernas år? Få comebacker har varit lika emotsedda i det här hushållet som Bright Eyes. En rad singlar har släppts från albumet som kommer i augusti. Allihop har varit bra, men ”Forced Convalescence” med sin text om sjukdom och lidande och sin klassiska Bright Eyes-refräng, är nog ändå bäst.

 

6. Meipr & Ossler – ”Masterskaya

Henrik Meierkord (ena halvan av Meipr) skrev mäktiga ”Leningrad Layers”, lät Ossler gästa, och sedan gick Meipr in och gjorde en närapå ännu mäktigare omtolkning – och behöll Osslers gitarrer. Hänger ni med? Detta är dark ambient av yppersta klass. Här finns också ett tungt, malande beat mitt i all ödslighet. Beatet förflyttar oss till ett utomhusdisko i Pripyat och vi dansar hålögda runt i askregnet.

 

5. Premiere – ”Motivation

– Min kärlek till stockholmsduon Premiere är besinningslös. I våras släppte de ”Motivation”, som genialt blandar 90-tals-beats med 00-talets vackraste indiemelankoli.

 

4. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Årets hittills mäktigaste refräng? Drömsk och romantisk cold wave att dö för.

 

3. Einstürzende Neubauten – ”Alles in Allem

– En vals i Berlin. 2020 eller om det är 1929. Neubauten är för alltid.

 

2. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Lika delar folkballad, lika delar stram gospel, lika delar svärtad, karg elektronik. Kan inte bli mer rätt än så här.

 

1. Ossler – ”Keltiska havet

– Ettan är given, eller hur? Att höra ”Keltiska havet” första gången var som att komma upp till ytan igen efter månader i avgrunderna. Ossler må konfrontera sig själv och sina egna tillkortakommanden här, men framförallt hjälper han oss lyssnare att handskas med livets malande angrepp. Dessutom är det en särdeles vacker låt – en av Osslers mest majestätiska. Inte minst tack vare Micke Nilzéns frostiga synthar och Meierkords mäktiga stråkar. På tal om emotsedda ”comebacker”, förresten…

En längre recension av låten kan man läsa här.


Årets bästa album:

5. Morrissey – I am not a Dog on a Chain

– Efter ett par av de sämsta album han släppt kom Mozzer i mars tillbaks med besked. IANADOAC  är hungrigare, personligare och piggare än det mesta han släppt sedan åtminstone senare halvan av 00-talet. Ett par tre låtar borde aldrig ha släppts, men resten är såpass bra att även dessa går ner.

 

4. Hilary Woods – Birthmarks

– Den saknade länken mellan PJ Harvey och Sällskapet.

 

3. Kjellvandertonbruket – Doom Country

– I ett drömlandskap befolkat av Humphrey Bogart-karaktärer, David Lynch, Townes van Zandt, Thåström och Ossler föddes detta närapå perfekta album. Sistaspåret, den drygt 20 minuter långa ”Normal Behavior In a Cutting Garden”, borde få Booker-priset.

 

2. Bohren & their Club of GorePatchouli Blue

– Doomjazz aus Ruhr! Rör sig i samma drömvärldar som nyss nämnda Doom Country – men mörkret är ännu mörkare, mer romantiskt, mer tidlöst.

 

1. Einstürzende Neubauten – Alles in Allem

– En sagolik comeback jag inte var beredd på. På första plattan på över tio år gör Neubauten det Neubauten gör bäst: melankoliska europeiska ballader och experimentella stämningar. Alles in Allem är deras mest helgjutna platta sedan Haus der Lüge (1989) eller kanske rent av Fünf auf der nach oben offenen Richterskala (1987). De visar att de fortfarande är mästerliga ljudkonstnärer, men än mer visar de vilka fantastiska låtskrivare de är. Snudd på 10/10.


Bäst just nu: juni 2020


Inte nödvändigtvis somriga toner, men väl högkvalitativa sådana, från den alternativa musikens ytterkanter. Varsågoda.


Henrik MeierkordLeningrad Layers (kassett)

– Idag fredag släpper Henrik Meierkord (aka den hårdast jobbande mannen i ambient-världen) en särdeles spännande tvåspårskassett på fina labeln Alvaret Tape Rekordings.

A-sidan, ”Leningrad Layers”, är ett samarbete med Pelle Ossler. Ossler och Meierkord är långt ifrån främlingar för varandra. De samarbetar ju som bekant tätt, tätt på Pelles sologrejer, och de har även experimentgruppen DSM-5 ihop. Men aldrig tidigare har soloartisten Meierkord samarbetat med Ossler. Lyssnar man på Leningrad Layers kan man inte alls förstå varför det dröjt så.

Den ändlösa, bottenlösa ödslighet som utgör Meierkords cello-baserade sound får här, tack vare Pelle Osslers mästerliga gitarrer, ännu ett djup (finns det någon i hela världen som kan kommunicera med en gitarr som Pelle kan?). Tillsammans målar de upp en värld lika gåtfull och vacker som den är ogästvänlig och kärv – och det är ju precis så riktigt bra dark ambient ska kännas. Och varken Meierkord eller Ossler är ju främlingar för genren. Ossler utgör ju ena halvan av det för mig djupt, djupt älskade bandet Sällskapet, och Meierkord har ju ihop med syntharen Peter Josefsson den fenomenala duon Meipr. Och det är just Meipr som står för kassettens b-sida.

Masterskaya” är ett slags omtolkning av ”Leningrad Layers”. Den visar också upp Meipr på deras mest…jag vill inte säga dansanta, men väl mest rytmiska, pulserande humör. Aldrig förr har det dunkat så om ett Meipr-stycke. Bilderna som målas upp är stroboskopljus i ett askregn i Prypjat – ett industridisco för en ödelagd jord. Det är ett fantastiskt, tungt stycke dark ambient, som visar vilken bredd Meipr besitter. Och även här dyker Osslers gitarrer från ”Leningrad Layers” upp, och jag tänker på nyss nämnda Sällskapets tyngre, mer malande stunder (”482 MHz”, ”Ravic”, E 40).

När de sista tonerna klingar ut för gud vet vilken gång i ordningen sitter jag och funderar på om inte ”Leningrad Layers” och ”Masterskaya” är årets två enskilt starkaste dark ambient-stycken.

Med kassetten medföljer ett några mycket stämningsfulla vykort med foton tagna av Henrik Meierkord 1988 i Sovjet, och en download-kod till en digital version av släppet. Där finns även en rad remixer.


Violent Vickie – ”Circle Square

– Long Beach-bördiga Violent Vickies debutalbum från 2013 var rätt pajig EBM med popambitioner och stundtals piniga texter. Nu skriver vi som bekant 2020 och singlarna Vickie släppt i år är av en helt annan kaliber. Soundet är tyngre, stämningen dunklare, låt- och textmaterialet väldigt mycket bättre. Borta är också alla förhoppningar om en crossover-hit. Senaste singeln (som släpptes i maj, men som först nyligen nått mig) skulle kunna spelas på samma karga fest i Prypjat som nyss nämnda ”Masterskaya”. Det är tungt, malande och ödsligt, men inte utan rytm och puls.


Sólveig Matthildur – ”Window

Kaelan Miklas Solveig Matthildur fortsätter imponera som soloartist. Inte nog med att hennes album Constantly in Love var ett av fjolårets bästa, vårens singel ”Politician of Love” är dessutom en av årets finaste låtar. Nu är hon tillbaka med en ny singel. Refrängen är inte lika stark som i ”Politician”, men hon visar alltjämt vem som 2020 är vassast på drömsk, romantisk cold wave. Nästa album kommer att bli mäktigt.


Dödskällan – ”Sorgenfri

– Tjutande gitarrer, rusande trummor och en imponerande känsla för den alltid lika drabbande mixen av punk, melankoli och melodi. Tänk Hurula/Masshysteri, sena Ebba, Thåström anno Konstiga. En debutsingel som landar som en slägga i maggropen.

Ute nu via Arnioki Records.


Blodmyren – ”Allting i mig som är bra

– Erik Björklund från Delsbo Beach Club slutade dricka, började skriva på svenska och debuterar idag med bandet Blodmyren. Debutsingeln ”Allting i mig som är bra” är en cool, smått funkig rock’n’roll-låt om alkoholens baksidor. Det är inget predikande, bara en personlig redogörelse om något som unga rockband sällan eller aldrig snackar om. Precis som med ovan nämnda Dödskällan är även detta en riktigt stark debut.

Ute nu via Septembernatt.

Recension: Ossler – Jesus Absolut (ny singel)

jesus
Bild och formgivning: Pelle Ossler

Knappt har vinden från det keltiska havet slutat vina, knappt har självrannsakans sår slutat blöda, innan det åter blivit dags att gå med Pelle Ossler ner till vår tillvaros mörkaste position.

”Jesus Absolut” är den andra låten att släppas från Pelles hittills obetitlade, åttonde album. Och musikaliskt rör sig Ossler här bort från förra singelns kyliga, melankoliska atmosfärer. ”Jesus Absolut” känns som en truligare och (ännu) trubbigare kusin till ThåströmsAxel Landquists Park” från 2009 (som ju Ossler och hans gitarr spelade en avgörande roll i). Hux Nettermalms trummor rullar fram som ett kolsvart åskoväder över sjön som Pelle sjunger om. Pelles gitarr blixtrar, hugger upp himlen ovan oss, medan Nilzéns elektronik darrar nervöst i bakgrunden och Meierkords aggressiva stråkar hetsar fram både Ossler och Nettermalm. Det är ett mäktigt ljudbygge, någonstans mellan nyss nämnda Thåström, doom jazz och klassisk Ossler-dramatik lika svart som en tjärn. Och precis som på förra singeln står Nilzén för produktionen och mixat har Anton Sundell gjort.

FotografSaraBroos
Foto: Sara Broos

Texten, sedan, tycks skildra en man närmast förryckt i sin självbild. Han är en outsider, från en plats där ingen trott på honom och där ingen nåd tycks ha funnits. Men själv tror han – på sig själv – och nu står han öga mot öga med alltet och intet. Han skalar av sig sina pinaler och ska låta sig slukas av den mörka sjön, fast övertygad om att han kommer resa sig ur dyn som en återuppstånden Jesus, oinskränkt och fullkomlig. Det är också en historia om självutplåning  – om slutet på ett liv som en gång för alla blivit för mycket, där fasaden rasat samman irreparabelt. Det finns ju även något renande i detta, föreställningen om att skölja bort allt slagg och all smuts, även om reningen i det här fallet kanske innebär slutet.

Hur det än må vara, bekräftas med ”Jesus Absolut” den gamla sanningen att Pelle Ossler vet mer om människans villkor än nästan vilken annan poet ni kommer dragande med. I dessa olidliga tider är det en ynnest att få dyka ner i hans texter. De är rening, de är katarsis. Och man utplånas inte, man får bara lite tjockare hud.

”Jesus Absolut” är ute nu via ST4T.

Recensioner, 14/6 2020

Hast – Förlorarens hämnd (EP)

Christian Hast gör det inte lätt för sig – eller för mig som lyssnare. Debut-EP:n Förlorarens hämnd är full av urstarka låtar, men hans uttryck påminner så mycket om Robert Hurulas att det komplicerar lyssningen. Den emotiva rösten, de ringande gitarrerna, melodierna, arrangemangen och utanförskapet, destruktiviteten och ungdomsångesten i texterna och hur dessa formuleras. Allt är mer eller mindre skamlöst plockat från Hurula.

Sådant kan lätt bli lite fånigt – och genomskinligt. Men det hade blivit ännu fånigare om inte låtarna varit så förbannat bra som de är. Hast lyckas med det omöjliga och känns både drabbande och trovärdig – trots att uttrycket egentligen är Hurulas. ”Barnen av de svarta hålen” är årets bästa svenska rocklåt – en underbar vemodspunkig historia om sammanhållning och gemenskap som jag önskar jag hade hört när jag var ung. ”Tripprapporters” fenomenala riff och melodi är lika stärkande som knäckande. Och avslutande ”Fallande stjärnor” ringar in allt det som gör Hast till en grym låtskrivare – nostalgin och empatin i texterna, melodikänslan och förmågan att få lyssnaren att känna sig både stärkt och knäckt.

Betyget nedan hade blivit högre om Hast vågat vara mer egen, men med tanke på den mycket imponerande kvaliteten på låtarna och det faktum att det ändå känns som att Hast menar det han sjunger kan betyget heller inte bli lägre. Och att fler gör rock som Hurula kanske är precis vad svensk musik behöver?

Förlorarens hämnd släpptes igår via Gaphals Records.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Barnen av de svarta hålen”, ”Tripprapporter”

Om ni gillar detta: Hurula – Klass


Boy with Apple – ”Green Eyes” (singel)

– Göteborgarna i Boy with Apple gör pop precis som jag vill ha den: 90-talets shoegaze varvas med 80-talets synthmattor och det svenska 00-talets oemotståndliga vemod. Dessutom är låtmaterialet jättebra. ”Green Eyes” är deras tredje och senaste singel, tillika deras hittills bästa låt. Lyssna på synthslingan. Lyssna på den melankoliska basen runt  1:50-strecket och igen vid 3:16. Tänk The Cure mellan 1987-1992.

Ute nu via VÅRØ Records.


Nightbird – ”Travelin’ Baby” (singel)

– Finska singer-songwritern Anna-Stina Jungerstam är i färd med att släppa nytt album under namnet Nightbird. På senaste singeln därifrån, ”Travelin Baby”, reser hon till en dunkel plats där gudarna heter Chan Marshall, Nick Drake och Laura Marling. I en intervju med Hymn berättar hon att det är en låt ”om olycklig kärlek, där räddningen är en slags romantisk eskapism: att rymma iväg till nya distraktioner och om att tillåta sig själv att ta avstånd till [sic] det som skapat sorg […]” Rösten är fantastisk, stämningen i låten likaså. Albumet släpps i höst via Ella Ruth Institutet och jag ser fram emot det.

Intervju med Henrik Ryftenius från BLÅ TIMMEN

artistpic_blatimmen

482 MHz har följt Blå timmen sedan hösten 2017 och deras två första singlar. Jag föll omedelbart för deras förmåga att varva atmosfär, popkänsla, tyngd och romantik. Jag föll för deras förbaskat snygga låtar, som bara blir mäktigare och mer komplexa för varje ny singel. Nu är de tillbaka med singel nummer fem, den lika vackra som omtumlande ”Den evige”, och jag tog tillfället i akt att styra upp något jag tänkt på i ett par år nu: en intervju med bandets sångare och låtskrivare Henrik Ryftenius.

Hej! Till att börja med: tack för att du ställer upp!

Hallå, Niklas! Givet. Tack själv.

Ni är äntligen tillbaka med nytt material. Var har ni hållit hus?

Ja du, det kan en undra… Vi jobbar långsamt. Långkok [är] tydligen vår grej. Gillar att vända och vrida på saker. Inte med avsikt utan det bara blir så. Livet kommer också emellan. Det både inspirerar och sinkar oss lite kanske. Men vi har ett träsk vi hämtar inspiration ur. Och det är inte alltid vi befinner oss där – i träsket alltså. Dessutom är kärnan av Blå timmen lite utspridda (Gotland/Stockholm) och jobbar således rätt distanserade från varandra – ett speciellt recept som kanske är nyckeln till att resultatet blir som det blir. Vi har låtar liggande som på travar. En låtidé i taget tas upp och färdigställs. Nya singeln ”Den Evige” tror jag funnits några år om jag ska vara ärlig. Det blev rätt tid för den just nu tydligen.

IMG_0082

I min värld är ni ett av de allra bästa unga banden, men världen är en orättvis plats och alldeles för få känner till er. För alla ännu ej frälsta – vilka är Blå timmen? Berätta om er musik och ert uttryck.

Tack! Den beskrivningen värmer. Men unga och unga… då syftar du inte på den biologiska åldern på oss, alltså. Den ska vi inte prata mer om. Haha.

Blå timmen är ett musikkollektiv grundat av två personer. Jag själv och Martin. Mer om det senare. BT levererar rockmusik med melankoliska och experimentella inslag. Långa låtbyggen. Stora ljudkulisser. Det tror jag karaktäriserar oss. Ofta lite avigt, lite skevt. Men med en stor dos närvaro. Vi är nog rätt egna i vårt uttryck. Svårt få in oss på t.ex radion därav, kanske. Folk vill ju ofta ha något att relatera till. Inte alltid de klassiska låtstrukturerna vi väljer att jobba i. Inga skrivna regler. Jag känner att det måste finnas en stor frihet i skapandet och i själva musiken. Att sätta en genre eller hitta beröringspunkter och referenser i annan musik är alltid svårt. Det får någon annan syssla med istället. Svårt vara objektiv i det här.

Blå timmen är ju även som bekant ett uttryck för skeendet då dag går över i natt. Ett gränsland. Det är där vi hämtar inspiration. Det är där känslorna hämtas upp till det vi skapar. Blå timmen är för oss något som ständigt pågår. Hoppas fler kan känna så. Någon gång. Kanske.

Lite om vår historia. BT bildades 2016. Jag och Martin har en lång historia ihop, både i musiken och utanför den. Inte läge att gå på djupet om allt om oss här och nu. Skulle bli för långt. Även om det är just vår historia tillsammans som på flera sätt återspeglas i våra låtar. Vi kommer båda från Gotland. Martin lovade hjälpa mig med några låtar jag höll på med i min hemmastudio. 2015 tror jag det var. En av dem kom att bli första singeln Kom låt dom gå. Sedan dess har vi fyllt på med musiker och kompisar som vill vara med och bidra. BT existerar nu mer som ett musikkollektiv. I perioder. Vi är lite av motsatsen till den klassiska kärnfamiljen, inga fasta stolar. Än så länge i alla fall. Musiken och uttrycket går före, vilka vi jobbar med styrs av låten och var vi är just då.

Varje ny låt ni släpper känns som er potentiellt bästa. Ni utvecklas ständigt och förfinar era kompositioner. Den evige är inget undantag. Berätta om den! Vad handlar den om?

Kul att höra! Vi känner att våra låtar har många gemensamma grundstenar, men att vi hela tiden strävar efter att addera något nytt. För att t.ex nämna när vi bjöd in kompisen Kalle på sax/blås. Vilken energi och vilket jävla lyft det blev. Skapade helt nya dimensioner. Jag har länge drömt om att ha blås i musik jag skapar. Äntligen blev det av på ”Som bly”. Och sedan även i ”Blå timmen blues”. I ”Den Evige” fick dock blåset stå tillbaka för mer fokus på syntar, fuzzgitarr och annat oljud i ljudbilden. Måste erkännas att det alltid är lite nervigt inför varje nytt släpp. Inte så ovanligt, kanske. Svårt att vara objektiv, även här. När du har hört låten hundratals gånger. Vad har vi nu skapat? Ett odjur eller en tam kanin? Båda kan i och för sig vara givande att möta.

Vad har inspirerat till ”Den evige”?

Allt skapande handlar för mig om existens och närvaro. Att försöka ge en bild av något som pågår och händer, eller har hänt, bredvid mig eller mitt emot. Det är just där ”Den Evige” fick sin början textmässigt. I gamla familjefoton från 70-talet på Gotland. Sedan tog livet en omväg för vissa av oss och det i sig gav låten en delvis ny riktning. Så kan det vara. Låtstrukturerna i våra låtar kommer ofta ur långa improvisationer. Jag och Adam (synt och produktion) låser in oss i min hemmastudio. Och trycker på rec. Dagen efter vet vi om vi skapat något hållbart. Samma kväll har vi ingen aning. Sedan går låten över Östersjön till Martin för fortsatt jobb. Tror så var fallet även med Den Evige. Sound och speciellt syntarna kommer ur ett ganska nyfunnet intresse för progressiv rock/pop från 70-/80-tal. Allt sammansmält blev till slut ”Den Evige”. Det tog dessutom en evighet…

 Ni är från Gotland, och för mig tycks det vara något särskilt med band från Gotland. Hur har Gotland påverkat ert sound och uttryck?

Inte så himla mycket egentligen, tror jag. Eller? Dialekten, så klart. Den glömde jag. Den sitter i ryggmärgen och är svår komma ifrån. Sen att jag valt att ha den kvar i sången är kanske lite ovanligt. Många artister med dialekt i tal sjunger ju utan dialekt, speciellt gällande gotländskan, uppfattar jag. Som att ens dialekt är något fult och opassande i dagens musik. Det ogillar jag. Musik på gotländska förknippas för mig ofta med gammelbuskis, ploj och skoj. Varför måste det vara så? Kan skåningar och norrlänningar ha dialekten kvar i populärmusik så kan väl andra dialekter få komma fram? Instämmer i att det finns många intressanta band och musiker från Gotland. Ta Pascal, Mirny Mine, Allergic To Humans och Eric Palmqwist, t.ex, bara för att nämna några. Om det finns något i myllan, kanske? Skulle vara ensligheten och kalkstenen där, då, som färgar. Kanske ligger något i det. Jag bor dock inte själv längre på Gotland, men Martin gör det. Vår musikbakgrund fick en speciell start där på 90-talet med många band på liten yta och få spelställen i Visby. Det har säkert påverkat oss till viss del. Alla krigade för att vara bäst och få spela. Med det är ju inte så unikt för Visby egentligen. För mig är det mer livet nu idag som påverkar och styr mig dit jag är i mitt musikskapande – upplever jag. Men vi går ju inte omkring och tänker på var en kommer ifrån hela tiden. Svårt säga hur allt påverkar. Det vet vi nog först efteråt.

Era texter är en av flera styrkor som ni har. De är drabbande och personliga, men alltid i viss mån abstrakta. Vad har ni för förebilder eller inspirationskällor där?

Återigen – tack! Extra kul att få höra det, Niklas. Texter har nämligen tidigare varit ganska sekundära i mitt musiklyssnande och musikskapande. Men – plötsligt vände det. Tror det var när Thåström gjorde entré i mitt liv. Och att jag samtidigt gick från att vara enbart gitarrist i tidigare band till sångare, låtskrivare och textförfattare. En helt ny dimension som öppnade sig. Thåström har som sagt betytt en stor del. Bruno K [Öijer] likaså. Sättet de målar upp bilder – med ord. Bilder som fastnar, etsar sig fast. Vi hämtar nog lite ur samma träsk. [Thåström] blir för övrigt mer och mer lik Bruno K för varje ny platta han släpper. Den store. Fler inspirationskällor? Annika Norlin, Freddie Wadling… listan kan göras lång. Men jag har verkligen gjort en helomvändning och det tackar jag speciellt Thåström för. Så mycket går förlorat utan orden. Eller åt andra hållet. Så mycket mer det blir MED ord. Jag kan nuförtiden vända och vrida på ord i en evighet.

Hur ser framtiden ut för Blå timmen? Personligen hoppas jag på både fullängdare och livespelningar – om vi någonsin får gå på spelningar igen!

Framtiden… om vi får drömma? Folk fattar vår grej. Vi släpper en fullängdare på vinyl. Det utspridda kollektivet blir en solid enhet live. Vi får se Sverige från norr till söder. Gärna en höst. Ska vi säga 2021? Och den där jävla coronan är utplånad. Punkt.

En mer realistisk framtid… vi fortsätter ta låtar från traven. Näst på tur är troligen ”Tala Tala” sedan ”10 år” och sedan ”Segla med mej”. Förhoppningsvis i lite snabbare takt än nu. Svårt att vara långsammare.

Hur det blir… det svaret får vi först efteråt.

 Slutligen: Kan du nämna fem album du inte kan leva utan?

Leva eller inte leva. Jag hade säkert levt men inte varit samma person, varken i eller utanför musiken, utan dessa fem album:

Skebokvarnsv. 209 – Thåström

Rasera Imperiet

The Colour of springTalk Talk

WindGigi Masin

Coltrane John Coltrane Quartet

 

Tack för att ni tog er tid!

Tack själv!

Recensioner, 6/6 2020

Den här gången blir det obskyrt, obskyrt, obskyrt. Mittfåran är inne i en djup svacka för tillfället. Det är i marginalerna det händer. Varsågoda.


Jarguna & Henrik Meierkord – Tapestry Flow

– Den hårdast jobbande mannen i ambient-världen och tillika 482 MHz-favoriten, Henrik Meierkord, är åter aktuell med ett nytt album. Denna gång är det ett samarbete med italienske ambient-artisten Jarguna. Jargunas elektroniska ljudbilder är hypnotiska och varma, och det hela hade känts behagligt meditativt om det inte vore för Meierkords ödesmättade stråkar. De tar en från Jargunas uråldriga, mystiska plats och för en någonstans där det är kärvt och kallt – och som alltid väldigt spännande. Oftast hittar de en medelväg mellan värme och kyla, mellan hypnos och fasa. Ibland, som på ”Through Melancholy”, får Meierkord inte tillräckligt med utrymme och då gränsar det stundtals till new age-jazz. Bäst blir det på titelspåret, ”Tapestry Flow” och på ”Borealis”. Där närmar de sig drone och storheter inom genren som Rafael Anton Irrisarri.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Tapestry Flow” och ”Borealis”

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Själ, Rafael Anton Irrisarri – A Fragile Geography


Star of HeavenTo Our Memories

– Stockholmsbandet Star of Heaven bildades när bandmedlemmarna Anna Löfstrand, Rasmus Grip och Tove Rhodiner träffades för att se om det gick att göra svenskspråkiga covers på det ryska bandet Kinos låtar. Jag har aldrig lyssnat på Kino, men det får jag förstås lov att göra nu. För är detta inte ett mycket spännande sätt att bilda ett band på så säg. To Our Memories är deras andra album (det första, Vinter, kom 2016). Tillsammans skapar de djupt vemodig instrumentalmusik som oftare än inte drar åt postrock-hållet. Till skillnad från många andra band inom samma fålla hänger de sig inte åt lager på lager med gitarrmattor. Nej, istället bygger de sina låtar på piano och stråkar, och gitarrerna kommer in när och där de gör som mest nytta. Mest drabbande blir det i låten uppkallad efter ryska favoriterna i Kino. Den låten är ett mönsterexempel på när instrument jobbar som bäst tillsammans. Allt är emellertid inte perfekt och ibland, som i  Interludium och avslutande Epilog, tappar jag bort dem och det som gör dem speciella. Men överlag är To Our Memories ett starkt album.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Kino

Om ni gillar detta: Still Harbours – Fluorochrome


Lebanon HanoverThe Last Thing (tvåspårssingel)

– Tyskbrittiska cold wave-duon Lebanon Hanover kan mycket väl vara genrens bästa nu aktiva band. Få band har förmågan att varva existentiella texter med gott om glimt i ögat med starka melodier och ödesmättade arrangemang. De har lika mycket popkänsla som förmåga att gestalta det allra mest ödsliga. Efter fyra fullängdare sedan debuten 2012 är de nu tillbaka med en tvåspårssingel – och ett nytt album kommer senare under året.

Förstaspåret ”The Last Thing” faller in under kategorin ”ödslig”. Larissa Iceglass, som annars sjunger med pondus och iskyla, låter här alldeles urlakad. Texten vittnar om bråddjup existentiell kris och för tankarna till en ung Robert Smith: I’m collapsing, breaking down/Silently onto the ground/Above me the azure sky/The last thing I see in my life/A swallow makes a little cry/As I look up for the last time/There won’t be a miracle/There’s really nothing more to come. 

Andraspåret ”Shatter Matter” är musikaliskt tyngre, ett slags doomifierad och gothig cold wave. Den sjungs av William Maybelline, som annars sköter syntarna. Han har en tillgjord och melodramatisk röst och ett påtagligt Andrew Eldritch-komplex. Låtarna han sjunger på, en eller ett par per album, är utan undantag respektive albums sämsta spår. ”Shatter Matter” är långt ifrån den sämsta, men samtidigt är den långt ifrån de låtar som Larissa Iceglass sjunger.

Bäst just nu: maj 2020

Det är slutet av maj, sommaren bankar allt mer enträget på dörren. Vi hör inte, musiken är för hög. Detta är vad vi spelar.


Lotta Wenglén – ”En handlingsplan” (tvåspårs-singel)

– Akustisk, lågmäld och förbannat snyggt skildrad och formulerad vardagsångest på bred skånska. Galghumorn och deadpan-leveransen för tankarna till tidiga Ossler, medan musiken känns Nick Drake eller Belle and Sebastian i deras mest nedtonade stunder. På singeln hörs även cellisten och stämningsmästaren Henrik Meierkord (solo, Ossler, Meipr m.m.). Båda låtarna, ”Kom som du är” och ”En handlingsplan”, är riktigt starka, men tvingas jag välja en favorit blir det den sistnämnda – för den knäckande fina melodin.


Jason Molina – ”Shadow Answers the Wall

– I onsdags kablades nyheten ut om att ett nytt album med salig Jason Molina ska släppas. Alla som känner mig eller följt mina strapatser på den här bloggen vet vad Molina betyder för mig. Albumet, som fått namnet Eight Gates, innehåller Molinas sista inspelningar innan han tragiskt gick bort i mars 2013 och släpps 7 augusti. ”Shadow Answers the Wall” är första smakprovet. Den som, precis som jag, väntade sig ödslig, karg folk blev nog förvånad och kanske nästan besviken över låtens fullbands-sound. Inte nog med det är den dessutom ganska groovy – flämt! Men rösten, den ensligaste stämman den här sidan av Elvis, är densamma. Lyriken och melodisnillet är de samma. Stänger man ute verkligheten de två och en halv minuterna som låten pågår är det nästan som att Molina lever igen. 7 augusti kan inte komma snart nog.


Stalker – ”Tread on Her Grave

– Borde varit med redan i februari, men jag upptäckte den försent. Stalker är från Malmö och spelar kylig, sexig och melodiös cold wave. ”Tread on Her Grave” är en fantastisk låt som utan vidare konkurrerar med internationella storheter inom genren, som Boy Harsher, Hante och Tempers. Och den bör funka lika bra på dansgolv som på en öde kyrkogård. Ges ut av eminenta Rundgång Rekords.


Beyond the GhostEternal Drift (album)

– Vill man ha riktigt högkvalitativ dark ambient ska man som vanligt vända sig till Oregon-baserade (och svensk-drivna) labeln Cryo Chamber. Deras tre senaste släpp är alla storartade, och allra bäst är Beyond the Ghosts nya album Eternal Drift. Vintern må vara över för den här gången, men på Eternal Drift lever den alltjämt kvar. Ljudbilden bygger på iskall, frostig elektronik och drones tunga som en jämngrå januarihimmel. Slutresultatet är monolitiskt, tungt och omslutande. Som en vilsepromenad i en ödelagd stad, som ett evigt utanförskap. Men hela tiden med något vackert surrandes i bakgrunden.

Betyg: 9/10

Bästa låt: dubbeln ”The Slow Agony of Solitude” och ”Nebulous Beings” är den nya måttstocken för hur riktigt mäktig dark ambient ska låta.

Om ni gillar detta: Shrine – Ordeal


Steve Von TillDreams of Trees

– Till vardags sjunger Von Till med sludge-metal-pionjärerna Neurosis, men med jämna mellanrum släpper han ifrån sig den kärvaste, sotigaste, vackraste americanan man kan tänka sig. 2015 kom senaste plattan (den helt igenom lysande A Life Unto Itself), och nu är han på gång med ett nytt album (precis som i fallet Jason Molina ute 7/8). Första singeln heter ”Dreams of Trees” och är dels precis det man hoppats på och i viss mån väntat sig, men känns dels också som något nytt. De skimrande elektroniska inslagen får lov att ta stor plats och det långa instrumentala partiet som utgör låtens andra hälft känns i det närmaste nedtonat postrockigt. Von Till har hittat ett sätt att finslipa och förflytta sitt uttryck – utan att göra avkall på detsamma. ”Dreams of Trees” är inte bara en av Steve Von Tills bästa låtar utan tveklöst också en av det här årets största stunder.

Recension: Thåström – Klockan 2 på natten, öppet fönster…

klockan2

Precis som Osslers monumentala ”Keltiska havet” för en knapp månad sedan sköljer Thåströms nya liveplatta Klockan 2 på natten, öppet fönster… in som exakt det vi behöver, exakt när vi behöver det. Som nånting att hålla fast vid i det öde landet, när det viner som värst.

Hade det inte varit för det satans viruset är chanserna goda för att vi hade fått se Thåström live på en scen åtminstone en gång i år. Det är ju trots allt två år sedan sist. 2017 och 2018 turnerade han med det senaste mästerverket Centralmassivet  i bagaget. Det var ett par lysande vändor (själv såg jag honom fyra gånger), som han nu alltså valt att föreviga. Klockan 2…består av nio nummer plockade från konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö. Blott nio spår, kanske vissa fnyser? Sitt ner och var tyst, säger jag. Thåström, den odiskutabelt bästa liveartisten sedan Elvis, hade kunnat dubblera antalet spår och nedanstående betyg hade ändå bestått, men han vet bättre än så. Precis som på sina studioalbum kokar han här ner allt till essensen. Lasersiktet har korn på precis det som driver budskapet, och det andra lämnas därhän.

Alla vi som sett Thåström och det eminenta bandet (bestående som alltid av Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén) live vet vilken ynnest det är, hur dessa konserter, dessa väckelsemöten med ena foten i Ruhr och den andra i Mississippi-deltat, renar och lyfter en. Givetvis kan ett livealbum inte riktigt mäta sig, men Klockan 2...kommer så nära det överhuvudtaget är möjligt.

inner2

 

Genialt nog inleds plattan med ”Centralmassivet”. Genom att lägga denna denna bön om hopp först får vi omedelbar frälsning från allt ont som hemsöker oss i dessa tider. ”Jag tror det är nåt stort på gång”, sjunger Thåström med sin sargade, mäktiga, känsliga röst, medan Ossler, som på besök från en annan, mycket större värld, spelar vad som flera gånger känns som den mest drabbande gitarr jag hört. Och på den vägen fortsätter det sedan – vägen där hoppet skär genom mörkret. ”Alltid va på väg” är postpunkigt stram, men som alltid ett livselixir likt inget annat. ”Brev till 10:e våningen” framstår för varje år som går som bland det allra, allra bästa Thåström någonsin skrivit – särskilt live. På rariteten ”Det enda du behöver” (senast hörd på ”Hjärter dam”-singeln 1999) dominerar Anders Hernestams fantastiska trummor. ”Gräsfläckar”, med sina för en Berlin-romantiker gåshudsframkallande minnesfragment från Tegel, Jasmine och U-Bahn, har aldrig låtit vare sig tyngre eller skitigare. ”Old Point Bar”, sedan, var en av de största höjdpunkterna från 2017-18-turnéerna. På platta är den magnifik, men live går den från att vara en låt till att bli till en mässa. Som besatt eller upptagen på ett långt högre plan än dit vi dödliga når mässar Thåström, som vore det det sista han gör, om utmätt tid, självförverkligande och den hunger efter inspiration som han aldrig är utan. Jag är glad att han tog med den på plattan. Det hade inte varit detsamma utan den. Albumet inleddes hoppfullt och med full kraft, med ”Centralmassivet”, och avslutas bistert, vackert och avskalat med elegin över Dan Andersson, ”Om Black Jim”. Som om det vore någon tröst alls för en fattig Finnmarksbror/Så vet jag att dom är demokrater det är ett sympatiskt drag dom har/Ingen kommer undan ingen vet än hur man slipper från, sjunger Thåström om den stränge herren Döden som lurar bakom varje buske, i ett försök till tröst. Ett dystert sätt att avsluta en skiva eller konsert på, kanske en del säger. Men snarare är det så att Thåströms text hjälper oss att få rätsida på det där som väntar oss alla – i dessa virustider kanske snarare än många trott. För det ska vi vara tacksamma.

Vidare är layouten alla tiders. Omslagsbilden, där siluetten av en krökt Thåström påminner om Nosferatu, är hans snyggaste sedan Mannen som blev en gris (2002). Ska jag klaga på något är det väl att det hade varit intressant att veta vilka låtar som plockats från vilka konserter, men det där är en bagatell. Thåström har skickat ut en livboj och jag tror faktiskt att vi överlever nu.

Betyg: 10/10 (blott tredje 10:an sedan 482 MHz i januari 2018 började med betyg)

Bästa låt: alla, men om man ska plocka ut en blir det ”Centralmassivet” (eller ”Old Point Bar”)

Om ni gillar detta: Elvis Presley – How Great Thou Art, Swans – Children of God, Iggy Pop – The Idiot

482 MHz minns Ian Curtis, 15 juli 1956 – 18 maj 1980: Joy Divisions alla låtar rankade och kommenterade

ian

I mitt tycke finns det tre mer eller mindre perfekta band. Band som som visserligen brann snabbt och intensivt, men som icke desto mindre släppte ifrån sig minimalt (om ens något) undermåligt. Band som jag, oavsett när jag hör dem, knockas av redan efter några få toner. Band som hängt med sedan tonåren och som kommer följa med ner i graven. Ett är Ebba Grön. Ett annat är The Smiths. Och det tredje är Joy Division. För mig är Joy Division katarsis. Livet kantas av olycka och jävelskap, och i de svårare stunderna är det en ynnest att få bada i det skimrande vackra mörker som Ian Curtis, Bernard Sumner, Peter Hook och Stephen Morris skapade mellan 1977-1980. Att få stänga in sig i Joy Division är i de stunderna renande likt inget annat. Dessutom är det, som med all riktigt bra musik, en chans att få spegla sig i något och känna igen det som kastas tillbaka på en.

Tyvärr räckte inte musikens katarsis för Ian Curtis. Depressionerna, den svåra epilepsin, det kollapsande äktenskapet, skulden, skammen, pressen från bandet och omvärlden, blev helt enkelt för mycket för honom. Han hängde sig i sitt kök den 18 maj 1980, natten innan han och bandet skulle åka iväg på sin första USA-turné. Han blev 23 år gammal. Jag sörjer detta och honom. Men jag förstår honom också.

Rent konstnärligt är Ian Curtis vad som uppstår om Frank Sinatra skulle sjungit texter av Franz Kafka. Ian lämnade efter sig flera av rockhistoriens allra bästa, existentiellt mest mångbottnade och drabbande, låttexter. Han rev i sitt innersta för att förse oss med förkrossande texter om krig, våld, sjukdom – och en förödande ensamhet – som alla var sprungna ur hans eget själsliv. Men han var lika mycket crooner som filosof, sökare, poet. Han sjöng sina texter med en av rockvärldens mäktigaste, obehagligaste, varmaste barytoner. En Ol’ Blue Eyes för ett sönderbombat och postindustriellt Manchester. Ian Curtis lyrik bjuder inte på någon tröst, men väl, som jag var inne på ovan, på katarsis. Det är lika viktigt. Joy Division, sedan, var ett rockband, men egentligen var de långt mycket mer än så. Ljuden de skapade, ihop med den överjordiskt geniale producenten Martin Hannett, bryr sig inte alls om tid eller rum. De låter fortfarande som framtiden, oavsett hur många år som går. De tillhör å ena sidan det sena 70-talets Manchester – denna av kolindustrin sotiga stad, denna postindustriella, karga ödemark av glas och betong, långt ifrån sin första storhetstid och nästan lika långt ifrån sin andra. Å andra sidan hör deras ljudvärldar hemma överallt och ingenstans. De låter inte som något annat, men passar varsomhelst där längtan, ensamhet och desperation bor. De är utomvärldsliga, bryr sig inte om våra futtiga gränser.

Jag funderade länge på hur jag skulle hylla Ian och Joy Division. Ingenting kändes bra nog, så jag bestämde mig för att dessutom göra det svårt för mig – jag bestämde mig för att ranka samt kommentera samtliga låtar de spelade in. Efter listan följer en spellista med alla låtar på topp 20 (minus ”In a Lonely Place”, som inte finns på Spotify, men som ersätts med ”These Days”).

Varsågoda, och må Ian Curtis vila i frid.

 

50. ”Gutz

År: 1977

Album: Warsaw (samlingsplatta med inspelningar gjorde under tiden de kallade sig Warsaw. Flera av låtarna har också getts ut på samlingar som Substance)

– Oslipat så det förslår. Uppfriskande att till och med ett så perfekt band som Joy Division en gång låtit någotsånär kackiga. En i raden överblivna demos från tiden då de kallade sig Warsaw och spelade svartsynt punkrock.

 

49. ”You’re No Good For Me

År: 1977

Album: Warsaw

– Se ovan.

 

48. Inside the Line

År: 1977

Album: Warsaw

– Det finns stundom en viss charm i de här tidiga låtarna.

 

47. As You Said

År: 1980

Album: ”Komakino” (singel)

– Instrumental bagatell på knappt två minuter.

 

46. ”The Drawback

År: 1977

Album: Warsaw

– Svartsynt punk galore!

 

45. ”Warsaw

År: 1978

Album: An Ideal for Living (bandets debut-EP, utgiven 1978. Samtliga låtar senare utgivna på Substance)

– Här börjar punken bli lite mer postpunk, och texten sägs handla om Rudolf Hess uppgång och fall.

 

44. ”Failures

År: 1978

Album: An Ideal for a Living (EP)

– Kaotisk punkrock, existentiell ångest.

 

43. ”Incubation

År: 1980

Album: ”Komakino” (singel)

– Skönt instrumentalt malande. Kraut Division.

 

42. Walked In Line

År: 1979

Album: Still (samlingsplatta med udda låtar, utgiven 1981)

– Stram postpunk om nazismen.

 

41. ”No Love Lost

År: 1978

Album: An Ideal for Living (EP)

– Inspirerad av boken House of Dolls, som handlar om så kallade ”joy divisions” – grupper av judiska kvinnor i koncentrationslägren som prostituerades av sina nazistiska fångvaktare.

 

40. ”At a Later Date

År: 1978

Album: Short Circuit: Live at the Electric Circus (Live-platta med blandade Manchester-band, utgiven av Virgin 1978)

– Här sås fröna till vad som skulle bli Joy Division inte alls långt därpå.

 

39. ”Leaders of Men

År: 1978

Album: An Ideal for Living (EP)

– Fortfarande lite skrangligt, men samtidigt ruskigt stämningsfull och febrig postpunk.

 

38. ”Ice Age

År: 1979

Album: Still

– Nerverna på utsidan och en framtid som ter sig svartare än svart.

 

37. ”The Kill

År: 1979

Album: Still

– En ilsken punkdänga med helt annan text men med samma namn spelades in när de fortfarande hette Warsaw, men låten här är den som släpptes 1981 på samlingen Still – en stram, oslipad postpunkare om när desperata omständigheter kräver desperata utvägar.

 

36. ”From Safety to Where

År: 1979

Album: Substance (samlingsplatta med fristående singlar, b-sidor och udda låtar, utgiven 1988, 1992 och 2010)

– Var ska man ta vägen och vad ska man göra av livet? Ians text är lätt att relatera till och Bernard Sumners gitarr skär som en svetslåga.

 

35. ”Interzone

År: 1979

Album: Unknown Pleasures (bandets debutalbum, utgivet i juni 1979)

– Warsaws kantighet och aggressivitet möter Burroughs Den nakna lunchen och Joy Divisions atmosfärer.

 

uk

 

34. ”Something Must Break

År: 1979

Album: Still

– Få tänkte på det då, men många av Ians texter var rop på hjälp. Denna är blott en av dem. Looked in the mirror, saw I was wrong/If I could get back to where I belong, where I belong/…/Something must break now/This life isn’t mine

 

33. ”Ceremony

År: 1980

Album: Still

–  En av de två sista låtarna som Joy Division skrev (och som sedermera också blev New Orders första singel). Låter inte som något annat de spelade in, men soundet de upptäckte med Ceremony skulle bli standard för de flesta av de många engelska postpunk-banden under 80-talet. Denna upptagning är från bandets sista livekonsert, Birmingham, maj 1980.

 

32. ”The Only Mistake

År: 1979

Album: Still

– Hypnotisk och malande. Sumners gitarr väver en feberdröm, medan Peter Hooks bas karvar sig igenom både ben och märg.

 

31. ”Wilderness

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ian färdas genom rum och tid, bland martyrer, dödsdömda och pilgrimer, medan musiken, precis som i ”Interzone”, varvar Warsaws råhet med Joy Divisions atmosfärer.

 

30. ”Exercise One

År: 1979

Album: Still

–  When you’re looking at life,
In a strange new room,
Maybe drowning soon,
Is this the start of it all?
Turn on your TV,
Turn down your pulse,
Turn away from it all,
It’s all getting too much.

 

29. ”Novelty

År: 1979

Album: Substance

– En låt lika mycket om den brittiska punkscenens sönderfall som om avsaknaden av gemenskap.

 

28. ”Digital

År: 1978

Album: Substance

– En av bandets mest ikoniska låtar. Själva urtypen för stram, ångestladdad och svettig postpunk.

 

27. ”The Sound of Music

År: 1980

Album: Still

– Köttigare, kantigare, råare postpunkgitarrer får man leta länge efter. Fall på knä inför Bernard Sumner.

 

26. ”Dead Souls

År: 1979

Album: Substance

– Febrig, högkaratig postpunk och ett typexempel på hur alla bandmedlemmar, inte i varje låt men ofta, spelade en egen slinga – och ändå fick låten att hålla ihop.

 

ian3

 

25. ”Glass

År: 1978

Album: Still

– Inre och yttre press och ett sjujäkla driv. En brygga mellan deras tidiga sound och det som skulle komma sedan.

 

24. ”Autosuggestion

År: 1979

Album: Substance

– Börjar som en slowburner, men byggs upp. När sista tonerna ringer ut står man upp till vaderna i ångestsvett.

 

23. ”Disorder

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– En av bandets mer lättillgängliga låtar, men oj vad snygg den är. En blåkopia för 2000-talets postpunk-revival.

 

22. ”Komakino

År: 1980

Album: Substance

How can I find the right way to control
All the conflicts inside, all the problems beside
As the questions arise, and the answers don’t fit
Into my way of things, into my way of things?

 

21. ”These Days

År: 1980

Album: Substance

–  Denna skuld, detta moraliska dilemma.

 

20. ”Transmission

År: 1979

Album: Substance

– Tjatig, sönderspelad, men dess genomslagskraft kan ingen förneka. Och snygg är den, denna dansanta postpunkdänga om att stänga ute den grymma omvärlden, blunda och bara dansa till vad de än spelar på radion. Folk i allmänhet har fastnar för refrängen och missar den rätt ruggiga texten. Vidare råder jag alla att se liveframträdandet de gjorde på BBC-programmet Something Else.

 

19. ”A Means to an End

År: 1980

Album: Closer  (bandets andra och sista studioalbum, färdigställt vid tidpunkten för Ians död och utgivet, planenligt, i juli 1980)

– Rytmiskt drone, besvikelser och mer sönderfallande gemenskap. Listans första låt från bandets sista album, Closer – på min topp 5 över tidernas bästa album, alla dar i veckan.

 

18. ”I Remember Nothing

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Unknown Pleasures sista låt är en långsam, kolsvart kusin i rakt nedstigande led till Stooges-låten ”We Will Fall”. Men framförallt är det en fantastisk låt i sig själv. Lyssna på basgången, glaskrossen, de samplade ljudeffekterna och Ians döds-croon.

 

17. ”Heart and Soul

År: 1980

Album: Closer

– Ian förstod att han inte skulle bli långvarig på denna jord. Closer är full av varningsklockor. Detta är blott en av dem. Hans samvete var söndertrasat, epilepsin blev värre snarare än bättre och bandet allt populärare.

Existence, well what does it matter?
I exist on the best terms I can
The past is now part of my future,
The present is well out of hand

 

16. ”Day of the Lords

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Smärtan i födas, smärtan i att fortsätta leva. Och så Bernard Sumners fullständigt makalösa gitarruppvisning – särskilt de sista 30 sekunderna. Ren och skär magi.

 

15. ”Isolation

År: 1980

Album: Closer

– Ett närmast synthpoppigt och uptempo embryo till New Order, kan man säga, men framförallt en låt om ensamhet och självbevarelsedrift, och ett smärtsamt rop på hjälp.

Mother, I tried please believe me,
I’m doing the best that I can.
I’m ashamed of the things I’ve been put through,
I’m ashamed of the person I am.

 

14. ”Insight

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Uppgivenhet. Att, åtminstone för stunden, fullständigt kapitulera inför tillvaron och smärtsamt inse att ens drömmar varit fåfänga. Unknown Pleasures har mången svart stund, men få lika brutalt ärliga och raka som den här.

 

13. ”Colony

År: 1980

Album: Closer

– Familjelivet har rasat samman och Ian bär skulden. Titeln sägs vara inspirerad av Kafkas fantastiska novell ”I straffkolonin”.

 

12. ”Atrocity Exhibition

År: 1980

Album: Closer

– Tribaltrummor, skärande bensågsgitarrer och Stephen Morris och Peter Hooks febriga, märkliga rytmer ringar in denna djupt, djupt obehagliga låt. Titeln är en roman av JG Ballard, men texten för snarare tankarna till Kafkas mästerliga novell ”En svältkonstnär” – om en konstnär som plågar sig själv till döds för att underhålla publiken. Något epileptikern och den svårt deprimerade Ian Curtis dessvärre kunde relatera till starkt.

 

11. ”Shadowplay

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ännu en lysande skildring av den plågade konstnären och den oförstående publiken, som ser honom som blott en underhållare. Producenten Martin Hannett borde betraktas som en inofficiell femte medlem i bandet, för utan honom och hans makalösa produktioner hade vi haft ett ganska annorlunda Joy Division. Hans magi är väldigt framträdande på låtar som ”Shadowplay”. Lyssna på samplingarna, ekona, hur ödsligt han mixat instrumenten.

 

closer
Omslagsbilden till album Closer föreställande familjen Appianis gravkammare, Cimitero di Staglieno, Genua, Italien. Foto: Bernard Pierre Wolff

 

10. ”In a Lonely Place

År: 1980

Album: ”Ceremony” (återutgiven New Order-singel med den långa JD-versionen av In a Lonely Place som b-sida)

– En av de mest ödsliga, mest skrämmande låtar jag någonsin hört, men kanske också en av de vackraste. Inspelad blott dagar innan Ians självmord, i maj 1980, under vad som skulle komma att bli deras allra sista studio-session. Ett smärtsamt avsked från en fullständigt unik talang. 1981 spelades låten in av New Order och släpptes som b-sida på deras debutsingel Ceremony (som ju också var en JD-låt). En kort version av låten gavs 1997 ut på JD-boxen Heart and Soul, och det skulle dröja ändå till Record Store Day 2011 innan den fullständiga versionen av låten skulle ges ut.

 

9. ”Candidate

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ett slags långsam, smygande och hotfull systerlåt till Insight, om att tappa tron, hoppet och gemenskapen.

It’s creeping up slowly

That last fatal hour

 

8. ”Decades

År: 1980

Album: Closer

– Unga män tvingade ut i krig och de trauman de tvingas leva med efteråt eller en urlakad, söndertrasad sångare i ett band som är på väg att bli alldeles för populärt? Sannolikt båda. Alldeles oavsett är ”Decades” albumavslutaren som alla band och artister med minsta respekt för albumformatet borde betrakta som målet att sträva efter.

 

7. ”Passover

År: 1980

Album: Closer

Watching the reel as it comes to a close,
Brutally taking it’s time,
People who change for no reason at all,
It’s happening all of the time.
Can I go on with this train of events?
Disturbing and purging my mind,
Back out of my duties, when all’s said and done,
I know that I’ll lose every time.

 

6. ”Atmosphere

År: 1980

Album: Substance

– Hymnen. Psalmen. Också arketypen för all atmosfärisk, vemodig och alternativ rock.

 

5. The Eternal

År: 1980

Album: Closer

– En isande, obönhörligt vemodig ballad om att handfallen stå avskuren från sin omgivning och att förbanna de misstag man gjort i sitt liv. Ingen annanstans låter Ian mer kraftlös och slutkörd än här. Han öste ut sitt allt på Closer. Det fanns ingenting mer att ge.

 

4. ”She’s Lost Control

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Denna oändligt ikoniska låt, om en epileptiker Ian lärde känna när han jobbade som ”assistant disablement resettlement officer” på arbetsförmedlingen i Macclesfield, är ett praktexempel på Martin Hannetts ovedersägliga storhet. Jag vet ingen låt som är snyggare producerad. Lyssna på sprayburken, på Stephen Morris strama, mekaniska trummor, Hookys bas och Sumners skriande gitarrer. Lyssna på Ians ekande sång och känn de kalla kårarna. Och, förresten, titta för allt i världen på liveframträdandet från tv-programmet Something Else. Det råaste, mest drabbande musikklippet du lär hitta på YouTube.

 

3. ”New Dawn Fades

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

–  Ljudet av det postindustriella, nedgångna och sotiga Manchester, missnöjets vinter 1979. Likaså ett av Ian Curtis allra mäktigaste framträdanden som sångare och som lyriker. Låten karvar sig fram långsamt och byggs stämningsfullt upp, innan Ian släpper alla tyglar i andra versen och med livet som insats sjunger:

We’ll share a drink and step outside
An angry voice and one who cried
We’ll give you everything and more
The strain’s too much, can’t take much more
Oh, I’ve walked on water, run through fire
Can’t seem to feel it anymore

It was me, waiting for me
Hoping for something more
Me, seeing me this time
Hoping for something else

 

2. ”Twenty Four Hours

År: 1980

Album: Closer

– Skuld, skam, desperation. Twenty Four Hours är en hänsynslös, och musikaliskt furiös, uppgörelse med en själv och ens egna tillkortakommanden. Gotta find my destiny/Before it gets too late, sjunger Ian innan låten klingar ut.

 

1. Love Will Tear Us Apart

År: 1980

Album: Substance

– Bandets kändaste låt är också deras bästa. Hur ofta händer det? Men så är ju Love Will Tear Us Apart också något så ovanligt som en perfekt låt. En låt, precis som The Smiths ”There Is a Light That Never Goes Out” och, på ett lite annorlunda sätt, även ThåströmsKaospassageraren”, som man kan spela ad infinitum utan att den tappar minsta uns i kraft. Dess genomslag blev också enormt, och nådde långt utanför de alternativa musikkretsarna. Men det lär knappast ha förvånat någon. Den mollstämda och helt igenom geniala popmelodin som flyter fram genom hela låten är tidlös och universell, och texten, om en kärlek som fallit samman, kan var och varannan människa relatera till. ”Love Will Tear Us Apart” är evig.

iangrav
Ian Curtis grav, Macclesfield Cemetery. Fotot taget av min bror , Viktor Samuelsson (redigerat av mig), på en resa vi gjorde till Manchester september-oktober 2011.

 

Tre recensioner

 

Det var längesedan jag presenterade ett lika starkt bräde som här. Varsågoda!


SoleEtt eget rum

– En av vinterns och vårens intressantaste nykomlingar har ju varit Sole Gipp-Ossler. Mellan januari och mars släpptes tre mycket fina singlar som alla visade på Soles oklanderliga känsla för både suggestiv dramatik och subtil popkänsla. När jag nu sitter med debutalbumet kan jag konstatera att hon även behärskar albumformatet.

Hon blandar språk och rör sig mellan filmiska stämningsstycken och rakare låtar (som den hungriga debutant hon är), men hennes alldeles egna uttryck löper som en röd tråd genom hela plattan och får den att hålla ihop och kännas enhetlig. Vad hon än gör låter det suggestivt, filmiskt och svärtat – det låter Sole. Och detta är en av hennes främsta styrkor. Hon är en drygt tjugoårig debutant, men när man lyssnar på plattan hör man en fokuserad och musikaliskt mogen artist och låtskrivare som inte är intresserad av något annat än att göra sin grej. Och på nio spår, oavsett om de är på svenska eller engelska (eller tyska), oavsett om de är instrumental ambient eller suggestiva popballader, visar hon detta med all önskvärd tydlighet. Att hon backas av ett snortajt band bestående av Pelle Ossler, Vincent Ossler Röyter, Christian Gabel, Conny Städe, Henrik Meierkord och Zackarias Lindskog är givetvis till hennes fördel, men till syvende och sist är detta Soles platta. Hon har skrivit, producerat och mixat allt själv, och pianot som hörs genom hela plattan är det hon själv som trakterar.

Hur mycket jag än uppskattar de ”lynchska” utflykterna ut i skugglandskapen faller jag ändå som hårdast för de låtar som blandar de där experimenten med popkänslan. Bäst blir det på förstasingeln ”Care For Me” och på den djupt personliga och drabbande ”Är jag människa”. Här blir hon till en blandning mellan Frank Sinatra och en berlinsk nattklubbssångerska från förra århundradet. Där finns dramatik och även en sotig intimitet. Skulle hon på nästa platta fokusera mer på den biten hade jag inte klagat. Men Sole gör som hon vill, och med det kan vi vara trygga.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Care for me”, ”Är jag människa”

Om ni gillar detta: Andrea Schroeder – Where the Wild Oceans End


Mark LaneganStraight Songs of Sorrow

– Som jag har väntat. Äntligen har Lanegan släppt ett helgjutet album igen. Vem hade kunnat tro det, med en platta på 15 spår och en timmes speltid?

Senast detta hände var 2012 och den lysande Blues Funeral (också albumet som fick mig att upptäcka Lanegan). Sedan dess har en strid ström av rätt så ojämna album följt. Alla har i någon mån varit bra, de flesta med ett eller ett par urstarka spår. Men inget av albumen har känts helgjutet. Lanegan har inte vetat om han ska göra malande Europa-blues, new wave eller synthrock, och det har ofta slutat med att inget av det blivit så bra som man vet att han kan, mer än i undantags fall. Jag har trots detta följt honom. För guldkornen som gömt sig på varje platta, för texterna (få skriver idag mer drabbande om mänskligt lidande än Mark) och för att han ändå alltid är jävligt intressant. Det var, som ni förstår, med viss oro och ambivalens jag tog mig an Straight Songs of Sorrow.  Men efter en knapp lyssning kände jag att oron var obefogad.

Genom den malande öppnaren ”I Wouldn’t Want to Say”, via bland annat sköra ballader (”Apple from a Tree”), pop (”Bleed All Over”), psalmer (”Churchbells, Ghosts”) och gnisslande blues (”Daylight in the Nocturnal House”) som lär göra både Nick Cave och Thåström avundsjuka, till den avslutande, ljusa gospelhymnen ”Eden Lost and Found” befästs det jag inledningsvis var inne på: att Lanegan släppt sitt bästa album på nära ett decennium. Allt är dock inte jättebra. ”Ketamine” flyter på trögt och ”This Game of Love” känns bara jolmig. Vissa andra spår är habila men inte mycket mer. Men sammantaget är Straight Songs of Sorrow ett riktigt starkt album.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Stockholm City Blues”, ”Daylight in the Nocturnal House”

Om ni gillar detta: Mark Lanegan – Blues Funeral, Thåström – Den morronen


Einstürzende NeubautenAlles in Allem

Silence is Sexy heter ett av Neubautens bästa och mest klassiska album (som för övrigt firar 20 år i år), men det är först nu de verkligen vågar leva fullt ut efter den devisen.

På 80-talet gjorde sig Neubauten kända som planetens främsta oljudsmakare. Sporrade av en kreativitet av Guds nåde visade de med stål, skrot, elektriska verktyg och field recordings att man kan göra musik långt bortom alla förutbestämda gränser. De var aggressiva och volym premierades. Sedan dess har uttrycket förfinats, omarbetats, stöpts om. Kreativiteten, experimentlustan, har alltid hängt med, även om de inte alltid träffat mitt i prick. Deras 00-tal var starkt, men inte sedan Haus der Lüge (1989) har de släppt något lika sammansatt och drabbande som Alles in Allem.

Till smygande slowburners och vad som känns som djupt europeiskt färgade ballader sjunger Blixa sånger om Berlin, bandets hemstad. De tar oss med till bland annat Wedding, Tempelhof och barndomens Grazer Damm, och det är ett Berlin insvept i skuggor och dimma, där tid är flytande och formbart. Volym är nu sekundärt. Istället tycks stämningar och berättandet vara första prio. Låtarna mullrar fram. Långsamt. Tar plats och suger in en utan att höja rösten. Experimentlustan finns dock kvar. Till exempel hade ”Zivilisatorisches Missgeschick” platsat på Halber Mensch (1985), ”Wedding” består av flertalet fältinspelningar från stadsdelen med samma namn. Överallt skramlar plåt, plastpåsar prasslar och rytmen i låtar som ”Ten Grand Goldie” är det inte många som skulle komma på. Men till skillnad från de tidiga åren har dessa experimentella inslag inget självändamål. Nu dyker de upp, subtilt, för att stämningen i låten i fråga kräver det. Låtarna är i fokus, låtarna styr. Låtarna, berättelserna och stämningarna. Och tack vare denna hållning har Neubauten mejslat fram vad som banne mig måste betraktas som sitt starkaste, mest helgjutna album kanske någonsin. Ett album fyllt av enskilda pärlor (”Möbliertes Lied”, ”Taschen”, ”Seven Screws”, titelspåret!), men med en helhetskänsla man som albumälskare gråter glädjetårar över. 10:an är inte långt borta, och fan om detta inte är årets bästa platta.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Seven Screws”, ”Alles in Allem”

Om ni gillar detta: Einstürzende Neubauten – Silence is Sexy, Sällskapet – Disparition