Ny låt från Morrissey: I Couldn’t Understand Why People Laughed

 

morrissey_www.wallpapername.com_1

Storbritanniens egentlige hovskald Steven Patrick Morrissey överraskar oss plötsligt med att släppa en tidigare outgiven låt. Lite detektivarbete visar att ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” är en relativt nyskriven låt, skriven ihop med vapendragaren Boz Boorer, och utgiven gratis på Youtube som ett tack till alla de som lämnade blommor vid Morrisseys nyligen avlidna mors hem i Altrincham. Det här med att ge ut tidigare överblivna spår på Youtube har hänt förr. 2018 gavs inte mindre än två låtar ut på det viset – och den ena av dem, ”Blue Dreamers Eyes”, står sig som bland det finaste han gett ut de senaste 15-20 åren. ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” når kanske inte riktigt lika högt, men det är banne mig inte allt för långt därifrån.

Musikaliskt överraskar han genom att skala bort det mesta utom ett par gitarrer – en akustisk spansk, och en elektrisk tremolo-darrande dominerar ljudbilden. Och lyssnar man på texten förstår man genast varför det är så avskalat. Morrissey tycks ha aktat sig för, eller helt enkelt inte velat, blotta sig särskilt mycket på sina senaste album. Vårens storstilade comeback bjöd dock på en rad relativt personliga nummer, men de två föregående albumen fokuserade främst på annat. Men här, precis som på de två andra ”Youtube-låtarna”, river han alla murar – och ingen onödig instrumentering får ligga i vägen.

Till detta sparsmakade arrangemang blottar han sig, alltså, och sjunger outsiderns eviga vedermödor. Han ser tillbaka på sin karriär – en karriär byggd på ett blottande av själen och på att få andra outsiders att känna sig mindre ensamma – och också en karriär kantad av hån, hat och utanförskap (både självförvållat och inte) – och redogör tappert för det som alla känsliga, ärliga människor måste vara beredda att utstå i denna värld -nämligen dumma människors oförstående hånskratt. Han sjunger, så himlens änglar gråter, hur han ser in i djurs ögon och ser sig själv. Han sjunger om hur han inför alla världens ögon trotsat könsnormer. Hur han velat rätta till allt som är fel. Han berättar att han sjöng därför att han aldrig tordes säga dessa saker i tal. Men Morrissey vore inte Morrissey om det inte fanns med en hygglig portion självföraktande humor. ”I collected my things and I left”, sjunger den decimerade hjälten, och konkluderar genom att säga att han nu, trots allt, förstår varför man skrattade ut honom.

Men galghumor eller ej, ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” är blott timmar efter sin utgivning på god väg att bli en sentida Morrissey-klassiker. Den har allt man kan önska och den gör en återigen glad över att veta att man existerar på samma planet och i samma tidsrymd som denne gigant. Han fortsätter alltjämt att få oss att känna oss mindre ensamma.

Recensioner: 2020-08-09

Den tropiska hettan får säga vad den vill – man vet att hösten är på väg när det i strid ström börjat trilla in ny, kvalitativ musik igen. Nedan följer ett urval. Fyra singlar, ett album. Albumet längst ner.

Anders Elowsson – ”Napoleon och den brända jordens taktik” (singel)

– Falunbördige singer-songwritern Anders Elowsson dök tidigare i veckan, mejlledes, upp på min radar från ingenstans – och det är jag glad för. Hans nya singel är en mycket fin poplåt, med en lika ursvensk, somrig och djupt melankolisk melodi som, säg, Olle AdolphsonsTrubbel” eller Mats PaulsonsVisa vid vindens ängar”. Rekommenderas varmt.


Oas Musik – ”Sanningen” (singel)

– Oas Musik är Albert Stens (från utmärkta Diamond Is Forever) splitter nya soloprojekt. Den starka debutsingeln är urban, neondränkt nattpop, utan störig attityd eller oklädsam ”street”-känsla, som vissa andra dras med. Istället bjuder Sten på mycket atmosfär och gott om potential. Jag ser fram emot att höra mer.


Kaain – ”How to Lie” (singel)

– Den finska systerduon Kaain gör kärv, karg folk i stil med Chelsea Wolfe, Emma Ruth Rundle och Steve Von Till. På nya singeln ”How to Lie” gästas de av ingen mindre än Pelle Ossler, vars karaktäristiska avgrundsgitarr skänker en redan svärtad, mäktig låt gott om tyngd och patos.

Ute nu via Ella Ruth Institutet.


Harriet Nauer – ”Hit Me Hard” (singel)

– Harriet Nauer från Trollhättan är tillbaka med ny musik för första gången på sex år. ”Hit Me Hard”, första singeln från en kommande EP, är tung americana med ett påtagligt, kyligt nordiskt vemod. Den mycket imponerande sången för tankarna till Joni Mitchell och Kate Bush, och arrangemanget, bestående av akustisk gitarr och atmosfäriska synthpålägg, låter Springsteen anno The Ghost of Tom Joad. Blir ni alldeles till er? Jag också. ”Hit Me Hard” är en grymt stark låt, Nauer en mycket lovande singer-songwriter. Jag ser fram emot EP:n.


Courtney Marie AndrewsOld Flowers (album)

– De bästa skilsmässoplattorna är de som river upp gamla sår, om än bara under tiden som skivan pågår. På Old Flowers kan man inte värja sig. De sparsmakade countryballaderna, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Man kommer inte till några nya insikter, och förmodligen finns inga nya insikter att finna, men under tiden skivan pågår, under tiden man tillåts sjunka ner i Courtneys djupa hav av vemod, river och sliter det i en och man påminns om att man bara är en människa som lever och känner, med ett förflutet och med en framtid.

Old Flowers är ett fantastiskt album, med emfas på album. Det är enhetligt, fokuserat och utan utfyllnad. Visst, alla låtar är inte lika knäckande som ”Together or Alone” eller avslutande mästerverket ”Ships in the Night”, och kanske fungerar låtar som ”Guilty” och ”Carnival Dream” mest som funderingar, men det tillhör tvivelsutan de allra bästa albumen 2020.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Ships in the night”

Om ni gillar detta: Sharon Van EttenAre We There 

 

Bäst just nu: skarven slutet av juli/början av augusti

Efter att ha legat lågt under större delen av sommaren, dels på grund av den skrala utgivningen av bra musik, dels på grund av en flytt till Malmö, börjar 482 MHz nu komma tillbaka. Nedan följer den första Bäst just nu-listan sedan juni. Varsågoda.


RomeKali Yuga über alles

– Andra singeln från Romes kommande album är något av det tyngsta han spelat in – både musikaliskt och textmässigt. Kali Yuga är enligt hinduismen lidandets tidsålder, och den tidsålder som vi lever i just nu. Låten är trots detta ingen genomsvart historia. Öppningsraden sammanfattar låten och livet i stort: “It’s not by shunning darkness that you’ll know light”.


Anna von HausswolffSacro Bosco

– En av landets mest integritetsfulla och helt igenom originella artister är tillbaka med ny musik. 25 september släpper Anna von Hausswolff sitt femte album, det helt igenom instrumentala All Thoughts Fly. Först ut att släppas därifrån är den droneiga, samtidigt luftiga och mycket vackra ”Sacro Bosco”, döpt efter den italienska 1500-tals-parken. Med nya singeln fördjupar hon sitt redan mäktiga uttryck ytterligare.


Lana Del ReyLA Who Am I To Love You

– Om det tidigare var svårt att förpassa Del Rey till mainstreamfacket blir det knappast lättare med kommande spoken word-album/diktsamling Violet Bent Backwards Over the Grass. Till Jack Anonoffs subtila, höstliga pianokomp mänskliggör Del Rey den utskällda och påstått plastiga staden Los Angeles så träffande att man nästan får en klump i halsen. En av vår tids mest fascinerande och begåvade artister blev plötsligt än mer intressant.


Agent BlåAtopos

– Det är så lätt att höra vilka indieband som faktiskt är begåvade och har något att säga, och vilka som bara kan spela instrument och sjunga. Agent Blå tillhör givetvis de förstnämnda. Nya singeln är första låten att släppas från en kommande EP, och är en i ledet av såriga och förbaskat vackra dödspoplåtar som göteborgarna släppt ifrån sig de senaste åren.


TineidaeExo (album)

– Även dark ambient-genren ligger lite lågt nu under sommaren, men Tineidaes nya album, hans första på Cryo Chamber, är klart bra. Polacken varvar tjocka ljudmattor med krispig elektronik, men lyckas alltid fånga en känsla av iskall ödslighet – en ödslighet som aldrig låter destruktiv.

Betyg: 7/10

Bästa spår: ”Stars So Bright My Eyes Hurt

Om ni gillar detta: Alphaxone – Chronosphere


 

Recension: Bohren & der Club of Gore – Patchouli Blue

bohren7

Det finns stämningsfull musik och så finns Bohren & der Club of Gore. I 25 år har de förgyllt mångas ensamma nätter med sin patenterade darkjazz, doomjazz, dark ambient-jazz… Epiteten är många. Själva kallar de sin musik för Detective Jazz. Och det finns en poäng i det. Jazzen som Bohren gör är lika hårdkokt som valfri Chandler– eller Hammett-roman eller Bogart-film. Själv tänker jag på dem som några som tonsätter urban alienation. Det är kanske klyschigt, men det är lika sant för det: Bohrens musik är ensamma nätter under stjärnlösa himlar, där det enda ljuset man får till skänks är det som strilar ner från neonskyltarna och gatlyktorna som kantar de regnvåta gatorna. Och nya albumet, Patchouli Blue, är inget undantag.

Efter 25 år visar de inga tecken på kreativ åderförkalkning. Uttrycket, som de varit trogna under de här 25 åren, är lika fängslande och unikt som alltid och de fortsätter att finslipa det. På öppningsspåret ”Total Falsch” hörs en sorg jag tidigare inte förknippat med Bohren. Samma känsla dyker upp i nästa stycke, ”Verwirrung am Strand”, vars melodislinga bär vissa likheter med SinatrasWhy Try to Change Me Now”. Drömska ”Tief gesunken”, ”Vergessen & Vorbei” och albumets två sista spår, ”Sag mir, wie lang” och ”Meine Welt ist schön”, lånar mer inspiration från elektroniska ljudvärldar än man är van vid från Bohren – även om det såklart låter Bohren till 100 procent. Här hör jag influenser som borde utforskas djupare. I övrigt hänger David Lynchs och Angelo Badalamentis andar tungt över ljudbilden, precis som vanligt. Det är anmärkningsvärt hur mycket Bohren lyckas ösa ur de källorna utan att det känns som att de upprepar sig. För de gör de inte. Och gör de det, så stör det inte. De kan fortfarande, likt få band som gör uteslutande instrumental musik, karva ut vackra stycken om längtan, ensamhet och ödslighet, ur sina instrument, och gör på kuppen ensamma nätter mindre ensamma.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Patchouli Blue

Om ni gillar detta: Bohren & der Club of Gore – Sunset Mission

Intervju med Ulf ”Rockis” Ivarsson

rockis
Foto: Elisabeth Ohlson

Peter Hook, Simon Gallup, Andy Rourke…och Ulf ”Rockis” Ivarsson. Listan över snortajta basister är inte komplett utan Rockis. Har man lyssnat på Thåströms musik från de senaste 15 åren vet man det. De som mot förmodan fortfarande är osäkra kan lyssna på den soloplatta Rockis idag släpper, kallad Lower Zone. Den är helt baserad på bas, och med all önskvärd tydlighet slår den fast det vi andra redan visste: att han spelar i basisternas högstadivision. Men han är långt mer än bara en postpunk- och altrock-basist. På Lower Zone utforskas skickligt, och med den experimentellt lagdes känsla, blues, industri, ambient, jazz och allt däremellan. Om detta och om skapandet, musicerandet och annat handlar nedanstående konversation.

Jag har beundrat Ulf både som producent och basist i många år, så ett uppriktigt tack till honom för den här möjligheten.

 


 

482 MHz: För det första: tack för att du ställer upp och grattis till en stark soloplatta! Jag har lyssnat på skivan en hel del nu och är mycket förtjust – särskilt i de mest industriella och ambienta styckena. Jag aktar mig dock för att kalla den för en ’solodebut’ – du har ju släppt några skivor under namnet Beatundercontrol. Hur ser du själv på Lower Zone – solodebut eller inte? Och finns det någon röd tråd mellan det du gjorde som Beatundercontrol och det du gör nu i eget namn?

Ulf: Skillnaden mellan Beatundercontrol-albumen och detta album är att Lower Zone bygger enbart på olika basinstrument. Elbasar och akustisk basgitarr. Lower Zone kanske är mer en experimentell platta än Beatundercontrol-plattorna, å andra sidan så sitter det väl ihop då det är instrumental musik i botten i båda projekten. Beatundercontrol var ju ett löst sammansatt projekt med inbjudna gästmusiker. På Lower Zone är det bara jag som spelar.

 

482: Fanns det någon gång planer på att ha med gästmusiker även på denna platta?

U: Nej, idén var från allra första början att göra det helt själv.

 

482: Hur såg skapandeprocessen ut för skivan?

U: All musik på albumet har uppstått under improvisationer när jag har spelat live. Från början så byggde hela idén på att gå upp på scen, utan förberedelser, med elbas, effekter, looppedaler och förstärkare för att se hur långt jag kunde ta det, att utmana mig själv. Att gå upp på scen med ett blankt papper var för mig i alla fall en stor utmaning och utifrån ett antal konserter så uppstod det riff, melodier och soundscapes. När jag sedan ville göra ett album så tog jag fram på ett ungefär vad som hade hänt på scen och det var det svåra, att försöka hitta nerven i något igen som kom upp på ett naturligt sätt i improvisationsläge. Jag försökte återskapa ljuden med pedaler och spelade in väldigt snabbt och intuitivt och behöll vissa fel för att man skulle få en direkt känsla, och sen klädde jag in riffen och kompositionerna med olika soundscapes. De enda låtarna på plattan som är skrivna under inspelningen är dom akustiska spåren, ”Blues for JG” och ”Goodbye”.

 

482: Så när du började göra de här konserterna, hade du redan då börjat fundera på att göra en skiva eller kom de planerna helt och hållet senare? Och jobbade du helt utifrån minne när du försökte återskapa eller spelade du någonsin in dina konserter och lyssnade efterhand?

U: Planer fanns för skiva innan jag började spela live. Jag påbörjade en del skisser som jag inte gillade. Därför blev improvisationerna avgörande för det som sedan blev skivan, vissa saker som t.ex. ”Flood” kom upp väldigt tydligt och den idén är precis som den spelades första gången live. Likaså ”Invisible Road” kom upp när jag spelade på Fylkingen i Stockholm. Den är också väldigt tydlig och exakt så som jag minns att den gjordes. Ingenting spelades in och dokumenterades vad jag vet, men kommer det upp bra uppslag så brukar de finnas kvar.

 

482: Skivan låter verkligen fantastiskt bra. Vi som redan är bekanta med dig och ditt musicerande sedan innan vet ju vilken multiinstrumentalist och skicklig producent du är – spelar och producerar allt själv på plattan?

U: Ja. Allt du hör på Lower Zone kommer ifrån antingen en elbas eller akustisk bandlös bas. Jag har använt bland annat en 8-strängad elbas och en preparerad Fender Six, förutom en vanlig 4-strängad bas. Basen är på denna platta bara ett verktyg för att skapa sound via olika skruvade effekter. Till och med beatsen kommer från elbasen som processats igenom olika effektpedaler, så allting spelas av mig och jag har även mixat albumet. Mastringen är gjord i New York av en kille som heter Mike Fossenkemper.

lowerzone

 

482: Väldigt häftigt att till och med beatsen är gjorda med elbas! Det måste vara ett ganska innovativt sätt att producera beats på?

U: Ja, verkligen. Det är olika rytmiska tremolo/filter-effekter som jag har hittat som funkar utmärkt att använda som simulerade elektroniska beats och syntpulser.

 

482: Jag uppskattar verkligen din bredd som musiker, och ditt CV talar ju sitt tydliga språk. Även Lower Zone bjuder på bredd – ibland kanaliserar du, säg, en väldigt experimentell och ’moody’ Charles Mingus, ibland blir det ren dark ambient, och ibland bluesigt. Vad skulle du själv säga har inspirerat dig och ditt arbete med albumet?

U: Jag ville bejaka mitt instrument och på så sätt försöka att vrida och vända på saker. Mycket av det som hörs är väldigt impulsivt. Sen är jag icke-kategorisk när jag gör musik, och för den delen även när jag jobbar med andra. Jag gillar ambient, jag gillar blues, jag gillar jazz, folkmusik, dub, industri och jag gillar experimental och jag ville göra en platta som hade olika färger trots begränsningen av bara basgitarr. På ”Invisible Road” finns det till och med stänk av country.

Kul att du nämner Charles Mingus och då antar jag att du syftar på dom akustiska spåren. Dessa spår är snarare inspirerade av Charlie Haden – Basist med bland andra Ornette Coleman och Keith Jarrett – och hans Liberation Music Orchestra och låten ”Song For Che”. Både ”Blues for JG” och ”Goodbye” finns där på något sätt.

 

482: Just ”Blues for JG” är en av höjdpunkterna på skivan, en grym blandning av jazz och ambient. Men jag kan inte låta bli att undra…vem är JG?

U: Det är en barndomsvän som inte finns i livet längre.

 

482: Titeln, Lower Zone, är fascinerande. Vad betyder den för dig?

U: Ingen aning. Det är bara en titel som kom upp. Ser bra ut i tryck.

 

482: Mitt favoritspår på skivan är avslutaren, ”Sanity”. Kan du berätta något om den låten?

U: ”Sanity” är som många av dom andra spåren byggd enbart på improvisationer som har uppkommit i livesituationer, dock något pålägg här och där med en distad bas. Annars är basen inspelad via en pedal som simulerar LoFi-stråkar.

 

482: Många som läser den här bloggen känner till dig inte minst genom Thåström. Du har spelat med honom, live och i studio, i över 15 år och varit med och producerat flera av hans allra bästa skivor. Vad har det samarbetet och den relationen betytt för dig som musiker och människa? Och hur ser det ut när ni arbetar ihop?

U: Jag är stolt och tacksam över tiden och samarbetet med Thåström. När jag började spela med honom kändes det som att jag äntligen hittade hem, i ett sammanhang där man kunde identifiera sig med både musiken och personkemin. Så är det inte alltid när man jobbar som inhyrd musiker. Väldigt sällan faktiskt. Detta har även gjort mig väldigt kräsen i andra sammanhang. Thåström är ”the real deal” och tar man på sig en uppgift så får man inte slarva eller göra saker till 80 procent. Det är precis detta som är Thåströms storhet både som person och musiker. Jag fick tillit av Pimme att producera två album som ensam producent [Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, red. anm.] och ett album tillsammans med Pimme och Niklas Hellberg [Den morronen, red. anm.]. Producentarbetet med Thåström är dock ett avslutat kapitel för min del, men live är jag gärna med om jag får förnyat förtroende.

 

482: Vill du gå in på varför producentarbetet med Thåström är ett avslutat kapitel?

U: Jag känner att jag har gjort det jag kan när det gäller att spela in och producera Thåström. Det är en process som är väldigt speciell och det har man inte energi till hur länge som helst. Jag älskade varje sekund av att vara i studion med honom, men allt har sin tid. Live är det en helt annan sak.

 

482: Utöver skivsläppet, vad mer har du planerat för 2020?

U: Framförallt solokonserter. Där ligger fokus just nu, att promota albumet och se saker långsiktigt. Några samarbeten är också planerade men det tar vi senare.

 

482: Roligt med solokonserter! Det ser jag fram emot. Är några inbokade än?

U: Det blir en kortare spelning på Rönnells antikvariat den 11 februari då jag har releasefest, sen blir det Gävle teater 16 Mars och Fylkingen i Stockholm 20 mars. Det ligger dock fler spelningar i luften.


Skivan ges ut idag, fredag, digitalt och på vinyl, via skivbolaget Lamour. Releasefest på Rönnells antikvariat, Stockholm, 11/2.

 

Ny singel från Radio Dept. – The Absence of Birds

radio-dept-absence-of-birds-1580764852-compressed

Februari blev precis lite mer uthärdlig. The Radio Dept. är tillbaka med ny singel. ”The Absence of Birds” är en återgång till de tongångar som en gång det förrförra årtiondet fick mig att falla för dem. Vi pratar alltså ett bitterljuvt och drömskt sound och en melodi stöpt i lika mycket vemod som hopp. Och så Johan Duncansons varma, sköra, sorgsna röst, förstås. En röst som aldrig åldras.

Efter några mer politiska släpp (vars budskap visserligen var hedervärda) är den oövervinnerlige melankolikern som bor i mitt hjärta glad över att ett av de bästa melankoliska drömpopbanden äntligen gått tillbaka till att göra just melankolisk drömpop.

”The Absence of Birds” är en låt om att sakna någon och om att tvinga fram chansen att få nya och oväntade saker att hända. Det kommer att släppas mer i år, tio eller fler låtar kommer att släppas på ett eller annat sätt under 2020. Släppformat kommer bestämmas utifrån vad vi tycker passar låtarna, berättar bandet i ett pressmeddelande.

Vidare är bandet också i färd med att återutge albumet Pet Grief på vinyl, som ursprungligen gavs ut 2006. Pet Grief är i min mening deras mästerverk och sannolikt den bästa drömpopplattan som gjorts i det här landet. Dessutom är det bitar av den skivans sound som hörs på nya singeln. Mycket passande.

Både singeln och nyutgåvan av Pet Grief ges ut på bandets egna label Just So.

Bäst just nu: januari 2020

 

Årets första bäst just nu, på månadens sista dag. Varsågoda.

 

Naiivi – Ruby Flags

– Två år har gått sedan starka debut-ep:n Dark Sunshine, men nu är Naiivi äntligen tillbaka – med en ny singel och ett nytt sound. Sedan sist har hon bytt gitarrerna mot en drömsk och elektronisk ljudbild – och det låter fantastiskt. Låten, fläckfritt producerad av Familjen-Johan och utgiven via Razzia/Sony, handlar om det vanskliga i att se, men strunta i, varningssignaler, och är Naiivis bästa låt till dags dato. Jag ser fram emot att följa henne under 2020.

 

Hilary WoodsTongues of Wild Boar

– Min senaste riktigt drabbande musikupptäckt är brittiskan Hilary Woods. Första singeln från kommande plattan Birthmarks är dov, karg folk med monotona, industriella förtecken. Den är månadens bästa låt och jag kan inte med nog eftertryck rekommendera den. Släppt via Sacred Bones.

 

Uniform – Awakening

– Några andra som också är tillbaka är industrirockarna Uniform. Nya singeln Awakening är en kolsvart drapa om Guds tystnad, den moderna kapitalismens fasor och håglöshet. Den låter ungefär som Trent Reznor anno 1989-94 lät när han var som allra mest förbannad. Vi snackar alltså glödhet elektronik, malande beats och en text som spottas snarare än sjungs ut. Precis som Hilary Woods-singeln är också denna utgiven av lysande Sacred Bones.

 

Sally DigeIt’s You I’m Thinking Of

– 80-talet och band som a-ha, China Crisis och Psychedelic Furs kastar varmkallt neonskimmer över den kanadensiska, Berlin-baserade cold wave-artisten Sally Diges nya singel – och jag njuter för fulla drag. Och hur skulle man kunna låta bli att njuta när syntharna är varma, gitarrerna kalla, trummorna bombastiska och en vemodssnygg mandolin dyker upp som körsbäret på tårtan?

 

Morrissey – Love is on Its Way Out

– Egentligen hör den här låten, det senaste smakprovet från Morrisseys kommande album, inte hemma här. Den är inte bäst just nu. Jag tar med den därför att den åtminstone är bättre än förra singeln, bottennappet ”Bobby, Don’t You Think They Know”, och för att jag ändå älskar gubben. Men något bottennapp i stil med den låten är det alltså inte fråga om. Nej, ”Love Is On Its Way Out” är en rätt så trevlig bagatell. Texten är ganska banal och väldigt repetitiv, men den har hjärtat på rätta stället – och den säger faktiskt något, till skillnad från texten till ”Bobby…” Och där ”Bobby…” helt saknade sångmelodi finns här ändå en antydan. Således lever hoppet om ett bra album alltjämt. Men lite orolig är jag allt.

Tre gånger…nytt

Tre gånger-inslaget är tillbaka – denna gång med fokus på rykande färsk musik. Tre låtar från band som varit olika länge i gamet. Vad låtarna dock har gemensamt är att de allihop är snorbra och sprillans nya.  Och med det sagt, låt oss börja.

 

Bored Man OverboardSpring Morning

– Bored Man Overboard är ett sjumannaband från Stockholm, som nyss släppt sin andra singel (via Svart Kaffe) – den grymt fina Spring Morning. De stoltserar med ett snyggt och mullrande sound och intrikata lager-på-lager-arrangemang, och låter lika mörkt hotfulla som musikaliskt skickliga. ”Spring Morning” för tankarna till såväl melankolisk amerikansk 90-tals-indie som Red House Painters, som till Nick Cave och, för att nämna en svensk, Christian Kjellvander. Med andra ord: har man minsta intresse av mörk, melankolisk gitarrock ska man definitivt kolla upp Bored Man Overboard. ”Spring Morning” är bland det bästa genren har att erbjuda i Sverige just nu.

Albumet Home släpps 29 februari på Svart Kaffe och är producerat av bandmedlemmarna själva samt Brandon Eggleston, som tidigare jobbat med tungviktare som Swans och Modest Mouse.

 

Tan CologneAlien

– Tan Cologne är en ny gitarrbaserad drömpop-duo från Taos, New Mexico, bestående av Lauren Green och Marissa Macias. Att de härstammar från just sydvästra USA:s brända ökenjord känns fullt rimligt när man lyssnar på ”Alien”. Till skillnad från mycket europeisk och brittisk drömpop, som i regel är vindpinad, regnvåt och kall, är Tan Colognes tolkning av genren varm, disig och lätt psykedelisk. Gitarrerna väver abstrakta mönster i luften framför en, trummorna släpar sig fram i hettan och synthen smyger försiktigt i bakgrunden fram tjocka lager av smog och färgar himmeln rosa.

Fun fact: Tan Cologne ges ut på legendariska svenska indie-labeln Labrador.

 

Then Comes SilenceWe Lose the Night

– Goth-kvartetten Then Comes Silence från Stockholm har sedan senaste plattan Blood (2017) genomgått en del medlemsbyten. I mars kommer femte fullängdaren, som fått namnet Machine. ”We Lose the Night” är första singeln därifrån, och en klassisk, tidlös goth-dänga som alla med minsta smak för den mest svärtade formen av postpunk lär älska. Gitarrerna skär som taggtrådar, basen far fram som ett åskoväder och elektroniken är både EBM-tung och atmosfärisk  – precis som man vill ha den. I pressreleasen står det att nya plattan är mer rock än tidigare och det kan man ju bli lite nervös över, men om singeln alls är något att gå efter är jag lugnt förvissad om att TCS kommer leverera ännu en potent och snygg goth-platta av det klassiska snittet. De bär den svärtade fanan högt – och det ska vi vara glada för!

Recension: Morrissey – Bobby, Don’t You Think They Know (singel)

59495-706f149870dafe49c78af6a2c4bb7ee3

20 mars släpper barden och provokatören från Stretford, herr Steven Patrick Morrissey, sitt tolfte soloalbum (trettonde, om man räknar fjolårets coverplatta California Son) – I am Not a Dog on a Chain. I dag damp första singeln och smakprovet ner. ”Bobby, Don’t You Think They Know” heter den. Den är ett slags duett med den gamla discodrottningen och Motown-artisten Thelma Houston, och…well, jag är inte jätteförtjust i den. I bästa fall är jag kluven. Jag ska berätta varför.

För det första: texten. Vad sjunger han om? Det är knark, va? Varför gör han det? Och varför på det viset? Så repetitivt, och helt utan poäng eller medkänsla eller budskap. Femtielva slanguttryck för smack och kola radas upp och sedan frågeställningen ”Bobby, don’t you think they know?” Ad infinitum. Jag överdriver förstås (men tyvärr bara lite grann), men ni förstår poängen. Är detta samme man som skrev ”Now My Heart Is Full”? Det är i alla fall samme man som skrev ”Kiss Me a Lot” – den saken är säker.

Det är inte såhär jag vill ha Mozzer. Jag har älskat och följt honom i sjutton år – i ungefär halva mitt liv – och det har jag gjort för empatin, värmen och humorn – trösten – i hans texter. Saker som texterna på hans senaste två album led akut brist på. Saker som hans senaste singel tyvärr också saknar.

En annan av hans allra största styrkor är hans sångmelodier. ”Bobby…” har inte mycket till sångmelodi att orda om. No, sir. Medkompositör denna gång är multiinstrumentalisten i Morrissey-bandet, Gustavo Manzur – tidigare känd för Moz-”klassiker” som ”The Girl from Tel-Aviv Who Wouldn’t Kneel”, ”Israel” och ”Neil Cassady Drops Dead” – och ”Bobby…” rör sig dessvärre i ungefär lika grumliga kött-och-potatis-vatten som dessa. Massa chug-chug-gitarrer, sjuhelvetes massa distad bas och så ett stadigt gäng spejsade synthljud för att dölja icke-kompostionen. Och med det färskt i minnet är det svårt att klandra Moz för sångmelodin (eller bristen på densamma). Vad har han att jobba med, liksom? Så istället för en ordentlig sångmelodi får vi som så ofta annars numera (särskilt när Manzur lagt den musikaliska grunden) ett slags framstött, nästan staccato-liknande sätt, att framföra sången – och musiken – på. Detta hörs tydligast i verserna.

moz

Det var de bristfälliga grejerna. Men är den helt värdelös? Slöseri med ljud? Inte alls. Dess största styrka är Morrisseys honungslena stämma – samma stämma som tröstat mig fler gånger än jag törs nämna. Den rösten tappar aldrig kraft. Även denna gång sjunger han fantastiskt bra. Han kan sjunga vilken dynga som helst (inte för att ”Bobby…” är dynga!) med den. Jag kommer att lyssna. Nej, ”Bobby…” är inte dynga. Morrisseys ljuva stämma är som sagt ett gott skäl till detta. Ett annat skäl är Thelma Houston. Den nu 73-åriga stjärnan och hennes call-and-response-liknande körande bidrar med flärd, pondus, soul och lidande i denna annars ganska så blodfattiga historien. Utan henne hade låten i stort sett varit ganska hopplös.

Och förmår man fokusera på de bra sakerna, även om de kanske är fåtaliga, och om man lyckas skaka av sig den där initiala besvikelsen över ännu en svag Morrissey-singel, så kan man nog ha ganska kul ihop med denna bagatell till låt. Vill man, är den ju ganska svängig i vissa ljus och åtminstone vissa partier kan ju passera som allsångvänliga. Och det kommande albumet består ju faktiskt av elva låtar – så det finns fortfarande goda skäl till att tro att det kan bli ett starkt album. Gud vet att världen behöver ett starkt Morrissey-album igen.

Så ja, jag är kluven till ”Bobby, Don’t You Think They Know”. Jag hade önskat så mycket, men fick det inte. Ändå gillar jag den lite grann. Typ. Kanske. Hur som helst klandrar jag inte Moz. Han får göra vad han vill. Jag kommer kanske inte att älska allt, men vid det här laget, efter allt han gjort för mig, hade han kommit undan med mord.

PREMIÄR: Stainwasher – Helga natt

helga-natt_artwork (1)Det är återigen dags för en premiär på 482 MHz – denna gång är den årstidsbetingad. 482 MHz-favoriten Stainwasher har släppt julsingel (officiell release söndag 15/12, via Feverish) – en sagolik tolkning av vad som sannolikt är alla tiders finaste julsång. Hon bad mig hålla i premiären, och jag tvekade inte en sekund. Lyssna på låten via Soundcloud-spelaren, och läs en aningen julvinklad intervju jag gjort med Stainwasher nedanför.

 

482: För det första: Tack för att du ville låta 482 MHz hålla i premiären! En ära.

S: Tack själv du för allt fint du skrivit om min musik, du har ju hängt kvar sen Ruminate Forever!

482: Det har jag – och det med glädje! Har sett fram emot varje släpp sedan dess. Vilken makalös tolkning du gjort. Du lyckas bibehålla originalets sakrala, vackra stämning samtidigt som du placerar den i din drömska skymningsvärld. Den är lika mycket psalm som dreampop-ballad nu – utan att göra avkall på något av det!  Berätta om hur arbetsprocessen såg ut!

S: TACK! Jag har alltid gillat Helga natt, har en förkärlek för låtar som “exploderar” och Jussi Björlings version gör verkligen det på grund av hans otroliga röst. För typ två år sen började jag bygga fram en egen tolkning i huvudet som fastnade och i oktober förra året började jag prodda ihop låten, men jag mådde så jäkla dåligt dom sista månaderna av 2018 så jag gjorde aldrig klart den. Men så tog jag upp arbetet på den igen i år och Feverish tyckte det var en super-idé att släppa den som en sista grej från oss innan jul!

482: Jag är glad att du tog upp arbetet igen – och jag hoppas att du mår bättre nu. Funderade du på att spela in några fler tolkningar av det här slaget?

S: Den enda låten jag övervägt att göra en cover på förutom denna är Black Sabbath – Sabbath Bloody Sabbath, som jag tänkte köra live bara, men sen kände jag mig ego och ville bara köra eget material. Innan jag började arbeta med Feverish var jag väldigt trotsig när det kom till samarbeten av olika slag, jag ville ha gjort allt material själv, både musik- och contentmässigt, men nu är jag sjukt glad att Ebba [Gustafsson Ågren, medgrundare av Feverish Records, red. anm.] har velat göra mitt content, hon är galet duktig. Men all musik gör jag självklart själv fortfarande, haha. Så nej, har inga planer på fler tolkningar.

stainwasher_press1 (1)

 

482: Julmusiken är ju en klurig genre. Den kan ju lätt pendla mellan outsägligt vacker och rent plågsam. Hur ser din relation till julmusik ut annars?

S: Att höra julmusik när det inte är jul är nåt av det mest förvirrande jag vet. Det är svårt att förklara, men det är som att julen bara finns när det är jul, och resten av året känns det som att julen lika gärna hade kunnat vara en sägen. Så när jag hör julmusik måste jag typ övertala mig själv att julen faktiskt kommer varje år. Så min relation till julmusik är ”komplicerad”, så som relationer ofta är. Men det som är najs med julmusik är att det ofta är körer i låtarna, vilket jag älskar som du säkert märkt. 

482: Förstår vad du menar. Julen är sjukt främmande innan, säg, första advent. Som när butiker säljer julprylar i oktober!

S: Precis! Man tänker att dom är helt ute och cyklar och sen vips så sitter man där med en pepparkaka i handen och kollar på Kalle.

 

482: Hur skulle Stainwashers minijulspellista se ut?

S: Det viktigaste med julmusik är för mig att man kan sjunga låten i stämmor. Jag och min syrra sjunger alltid låtar i stämmor där hon kör lead och jag kommer in med stämmor och andra ljud. Det är alltså inget vi uppträder med utan vi bara springer runt i våra föräldrars hus och gormar. Vår viktigaste julmusik kommer från en österrikisk gosskör som heter Wiener Sängerknaben, och såklart från Amy Diamonds gamla julskiva.

482: Låter ju fantastiskt, haha! Men hur kommer det sig att favoriten är österrikisk gosskör? Har du österrikiska rötter?

S: Ja, det låter ju lite otippat! Det är helt enkelt vad mina föräldrar alltid spelat i stereon under julen. Jag har tyska rötter, bland annat, så det måste vara därför det blivit den skivan.

 

482: Ser du fram emot julen? Är det en viktig högtid för dig?

S: Jag har rätt svårt för saker som inte går att flytta på, det blir sån press att allt ska bli perfekt. Det känns som man sparar allt mys och chill och komprimerar det till typ tre dagar och är man sjuk eller missar det av någon anledning är det kört. Men egentligen är det nog inte själva julen jag är rädd att missa, utan att få hänga med syrran.

 

482: Till sist: vad önskar du mest till jul och vad hoppas du mest på inför 2020?

S: Till jul önskar jag att folk får den jul de själva vill ha och inte den som de förväntas ha, att LinkedIn avvecklas och en Dyson-dammsugare. För 2020 hoppas jag att folk är sugna på mer musik från mig, för det kommer definitivt mer.

482: Vågar man rentav hoppas på ett album? Och/eller en turné?

S: Om det inte sker ett christmas miracle så är turné tyvärr långt borta, det här med live är inte riktigt min grej, blir så fruktansvärt nervös och spyr och har mig! Men innerst inne vill jag ju. Men ett album kan du absolut våga hoppas på!

 

482: Återigen: tack!

S: ❤

helga-natt_artwork (1)