Recensioner: 2021-02-28

Nick Cave & Warren EllisCarnage (album)

Drygt ett år efter tokhyllade, men i min mening aningen överskattade, Ghosteen är Nick Cave tillbaka med ett nytt studioalbum. Inte ihop med Bad Seeds, men väl med Bad Seeds multiinstrumentalist och sin högra hand Warren Ellis. Men likväl hakar musiken på skivan utan omsvep i musiken på de två senaste Bad Seeds-plattorna, Skeleton Tree och Ghosteen.

Precis som på ovan nämnda plattor bjuder Cave och Ellis här på skimrande elektroniska hymner och malande, experimentell blues. Även textmässigt rör sig Cave i samma dunkla terräng som tidigare. Han varvar vardagsreflektioner med hjärtskärande skildringar av saknad, förlust och förtvivlan inför tillvaron (jag får känslan av att både Black Lives Matter-rörelsen och polisbrutaliteten som föregick rörelsen och protesterna samt coronapandemin inspirerat texterna – bland annat) – och han visar gång på gång varför han är en av vår tids bästa textförfattare.

Carnage har inte samma höga toppar som Skeleton Tree eller Ghosteen. Här finns ingen ”Jesus Alone” eller ”Hollywood”, men däremot är detta en betydligt mer fokuserad, koncentrerad och jämn skiva. Topparna finns här också, men de är snarare en självklar del av helheten än större än summan. Här heter de ”Old Time”, ”Carnage” och ”Balcony Man”. ”Old Time” är lika malande som skimrande, och sorgen efter sonen Arthur gnager alltjämt Cave i hjärtat. Den snart 64-årige ikonen är varse sin egen dödlighet och sjunger helt utan rädsla ”Wherever you’ve gone, darling/I’m not that far behind.” Titelspåret är skivans mäktigaste, kanske största, ballad. Här grubblar han över både barndom, nuet och vad kärlek är, och han förebrår sin egen rotlöshet – allt medan den där saknaden river i honom. Allra bäst är avslutningsspåret ”Balcony Man”. En på många sätt klassisk, pianobaserad Cave-ballad, men en där saknad, förtvivlan och bottenlös sorg lämnar plats åt…hopp. Hopp och ren och äkta kärlek. Han sitter på sin balkong och grubblar, men kasserar snart navelskåderiet för att istället hylla kärleken som gör det möjligt att överhuvudtaget stå ut, och som fortfarande ligger kvar i sängen. ”This morning is amazing and so are you”, sjunger han medan solen bryter fram och det känns som att det kanske, kanske finns en väg framåt.

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Balcony Man”

Om ni gillar detta: Nick Cave & the Bad Seeds – Push the Sky Away


Corduroy – ”Gråa dagar” (tvåspårssingel)

Shoegaze på svenska är märkligt nog inte helt vanligt. Men oavsett om vi hade haft 20 grymma shoegazeband hade Corduroy, med sina drabbande texter, sin dånande bas och sina plågsamt melankoliska gitarrer och melodier, tillhört gräddan. Nu är de tillbaka med en tvåspårssingel som tar knäcken på mig. A-sidan ”Gråa dagar” hade låtit självklar på något av Slowdives två första album, och b-sidan och tillika Eva Dahlgren-covern ”Ängeln i rummet” är bland det vackraste jag hört på länge. Det är ingen lätt uppgift att ta sig an en så pass monumental och ikonisk popklassiker som denna, men Corduroy gör det och de får den att låta som något de skrivit själva. Alla ni som vill göra covers, lyssna på denna och ta anteckningar.


Bright Eyes – ”Flirted With You All My Life” (singel)

Vic Chesnutts original är avskalat och rått och Vic sjöng låten för att han bodde granne med döden, som låten handlar om, stora delar av sitt liv. Bright Eyes tolkning börjar i samma nakna anda, men växer snart till ett större, mer polerat monster, och…jag känner ingenting. Spontant känns ju detta som något som Conor & co skulle kunna göra galant, men deras förkärlek för pampiga produktioner och arrangemang tar här överhanden.


Alan Vega – ”Nike Soldier” (singel)

Det eminenta amerikanska skivbolaget Sacred Bones har tagit på sig att ge ut Suicide-frontfiguren tillika ikonen och geniet Alan Vegas sedan tidigare outgivna material. Vega gick bort 2016, men Sacred Bones ger i april ut hans ”förlorade” album Mutator. ”Nike Soldier” är första smakprovet därifrån och visar upp Alan Vega från sin allra bästa sida. Vi snackar förstås malande elektroniskt ljudbygge och en Vega mässande om orättvisor och jävelskap vid mikrofonen. Inget nyskapande, alltså, men fan i helvete vad bra.


Rysk Roulette – ”Ormbäraren” (singel)

Vad gött det är med gammal hederlig punk. Rysk Roulette, med medlemmar från bland andra Knivderby och The Hives, ger oss med sin debutsingel ”Ormbäraren” precis det. De återuppfinner inte hjulet, men rullar fram på det redan befintliga hjulet alldeles förträffligt. ”Ormbäraren” rekommenderas å det varmaste till de med minsta intresse för bra svensk punk.

2020 års bästa låtar

Dags att på allvar börja sammanfatta året. Först ut en topp 20 över de bästa låtarna. Spellista längst ner. Varsågoda.


20. Bored Man Overboard – ”On the 611

– Bored Man…är ett av det här årets intressantaste debutanter, och ”On the 611” är deras bästa låt. För fans av The National och Thåström.


19. Mark Lanegan – ”Daylight in the Nocturnal House

– Släpig, atmosfärisk blues från en av de som bäst behärskar uttrycket.


18. Napalm Death – ”Bellyful of Salt and Spleen

– Napalm Death gör ju annars rätt påfrestande och sjukt testosteronstinn så kallad grindcore, men på ”Bellyful of Salt and Spleen” gör de mullrande, suggestiv industri som om det vore det självklaraste av allt. Fantastisk låt.


17. Chivvy – ”Red Water

– Alltid roligt att kunna inkludera debutsinglar på såna här listor. Chivvys debutsingel, en lysande avvägning mellan drömsk xx-pop och goth, talade till mig på flera plan. Ett album är på gång och jag ser mycket fram emot det.


16. Liam Gallagher – ”All You’re Dreaming Of

– Liam går från klarhet till klarhet, fortsätter att släppa kvalitetsmusik och comebacken som inleddes 2017 har inte mattats av ett enda smack. Nu är det väl knappast någon kvar som på allvar kan hävda att Noel är den Gallagher-broder som gör intressantast musik?


15. Sally Dige – ”It’s You I’m Thinking Of

– Jag hade hoppats på ett album av Sally Dige vid det här laget, men icke. Tur, då, att ”It’s You…” är så fantastisk som den är. En underbar throwback till 80-talet och band som China Crisis, Wild Swans och a-ha.


14. Kite – ”Tranås/Stenslanda

– Jag har äntligen fattat grejen med Kite. De är tvivelsutan ett av de bästa svenska banden just nu, och ”Tranås/Stenslanda” är bland det allra bästa de gjort. Ett nostalgiskt skimrande och mycket mäktig stycke synthpop av yppersta klass.


13. Rome – ”Kali Yuga über alles

– Romes senaste album The Lone Furrow är ett av hans svagaste, men det är inte utan höjdpunkter. ”Kali Yuga über alles” är en sådan, och en av de tyngsta, mäktigaste låtar Jerome Reuter har skrivit.


12. Wardruna – ”Lyfjaberg

– Jag upptäckte Wardruna när jag tittade på en intervju som Steve von Till gjorde ihop med Einar Selvik. Jag kan inte påstå att jag är något större fan (jag är inte tillräckligt insatt), men det är lätt att respektera någon som Selvik, som stoiskt gör sin egen grej. ”Lyfjaberg” är dessutom en fantastisk låt – ett slags korsning mellan paganism och Thåström när han är på sitt mest monotona, kärva humör. Tungt, dramatiskt, malande.


11. Nattskärran – ”Feel

– Det i särklass bästa bandet jag upptäckt i år heter Nattskärran. Tilltalas man av bottenlöst vemod, fantastiska melodier och texter som är på allvar ska man lyssna på Nattskärran. Det enda de släppt i år är singeln ”Feel”, men oj vad den lovar gott inför framtiden.


10. Topographies – ”In Your Hands

– Topographies skulle kunna vara det näst bästa bandet jag upptäckt i år. Deras mollstämda postpunk och drömska atmosfärer hugger till i hjärtat – särskilt på makalösa ”In Your Hands”, hämtad från EP:n Not My Loneliness, but Ours.


9. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Solveig Matthildur (keyboardist i isländska Kaelan Mikla) har släppt en rad solosinglar i år, som alla cementerar henne bland det allra bästa inom samtida postpunk. Hennes nostalgiska, romantiska åttiotalifierade tolkning av postpunken känns helt rätt i tiden. ”Politician…” är dessutom hennes bästa låt, hittills.


8. Bright Eyes – ”To Death’s Heart (In Three Parts)

– Ingen hade väl vågat hoppas på att Bright Eyes skulle göra comeback, men i år gjorde de det. Plattan, Down in the Weeds Where the World Once Was, var stark, men ojämn. Bäst är ”To Death’s Heart” – en kolsvart, existentiell grubbelsång på klassiskt Conor-manér.


7. Jason Molina – ”Old Worry

– Även från graven är Jason Molina oantastlig. Postuma plattan Eight Gates kändes förvisso lite demoaktig, men bjöd ändå på precis det man hoppades på. ”Old Worry” – en stilla hymn om intigheten och den fria människan våndor – skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 200 åren.


6. Nick Cave – ”Euthanasia (live at the Alexandra Palace, 2020)

– Förlust. Den typen av förlust ingen människa ska behöva genomlida. En förlust som slår sönder allt i sin väg – inklusive en själv. Men Nick Cave gör makalös konst av den, här i form av en skör, hjärtslitande pianoballad. Cave behandlar samma förlust på plattorna Skeleton Tree och framförallt Ghosteen, men aldrig så drabbande som på tidigare osläppta ”Euthanasia”.


5. Morrissey – ”I Couldn’t Understand Why People Laughed

– Några av de allra bästa och mest drabbande låtarna Morrissey släppt de senaste, säg, tio åren har inte funnits på några studioalbum, inte heller som b-sidor på några singlar eller bonusspår på album. Nej, de har istället givits ut gratis på YouTube. Vansinnigt och omdömeslöst, ja, men också otroligt generöst. Två stycken släpptes 2018 och i år skänktes vi denna avskalade, djupt personliga ballad om outsiderns eviga vedermödor – och tillvaron blev med ens lite lättare att uthärda.

OBS: Ovanstående låt finns alltså endast på YouTube, och därför har den i spellistan nedan ersatts av en annan Morrissey-låt, nämligen ”Knockabout World”, utgiven i våras på plattan I am Not a Dog on a Chain. Albumet, hans bästa på många år, innehåller flera höjdpunkter, men ”Knockabout World” är den låt som vuxit mest under det gångna året. Här finner vi en Mozzer med hjärtat på rätta stället, full av empati för och tro på alla vi som stapplar runt i tillvaron.


4. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Som om Sällskapet skulle jamma ihop med PJ Harvey djupt inne i någon skog någonstans. Ja, ni fattar ju själva. Lyssna.


3. I’m Kingfisher – ”Children’s Atom Bomb

– Sannolikt det mest berörande Thomas Jonsson skrivit och en av de låtar jag haft svår hangup på under året (egentligen längre än så). Med nya plattan The Past Has Begun har Jonsson renodlat sitt uttryck och kommit närmare kärnan än tidigare – inte minst på mästerliga ”Children’s Atom Bomb”.


2. Bruce Springsteen – ”If I Was the Priest

– Till nya – knäckande fina – plattan Letter to You räddade Bruce några låtar ur arkiven. Bäst var ”If I Was the Priest”, skriven i början av 70-talet, pre-E-Street Band och även innan Bruce ens hade debuterat. Hur den lät då vet jag inte, men 2020, med den klassiska E-Street-sättningen (minus Danny och Clarence), låter den som en urtypisk Springsteen-hymn, där outsiders, outlaws, naturen, Gud och Bruce själv alla försöker reda ut det där vi kallar livet. De lyckas väl halvbra med den saken, men låten är sju minuter ren magi från en sann mästare som aldrig verkar tappa vare sig kraft, förmåga eller glöd.


1. Ossler – ”Rotterdam

– Och ettan var väl självskriven, va? Pelle Ossler står 2020 på toppen av sin förmåga – vilket, med tanke på meritlistan, säger en del – och singlarna han släppt under året tillhör alla det allra bästa han spelat in. Inte minst senaste singeln, ”Rotterdam”. Här möts ljuset och mörkret på det mest förlösande vis och efter låtens dryga sex minuter, där man färdats genom ett cohenskt dunkel och bitterljuv gospel, är man omtumlad, men stärkt, mer hel och mindre ensam. Det är ett jävla ansvar, jag vet – och helt oombett, dessutom – men tack vare helbrägdagörare som till exempel Ossler blir livet för oss vilsna träskallar lite lättare att leva och förstå sig på. Jag var inne på precis samma saker i min recension av singeln för en dryg månad sedan. Han sätter ord och ton på allt det trassliga, kommer inte med några floskler om hur det ska redas ut, men får oss ändå att känna att det banne mig går att lösa. Det tackar jag för. Om allt går som det ska har vi ett nytt Ossler-album i våra händer framåt våren. Det känns som att det blir en bra platta, minst sagt.


Det var allt. Inom kort kommer listan över årets 20 bästa album upp. Håll utkik efter den!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 7

En poäng med den här kalendern är att få lyfta fram udda låtar, videor eller vad det nu kan vara – sådant som annars kanske inte får den uppmärksamhet det förtjänar. Dagens lucka har det syftet och vigs åt ingen mindre än Nick Cave och hans Bad Seeds. Vi ska titta på ett av mycket få framträdanden av den kriminellt förbisedda låten ”Mercy” (ursprungligen hämtad från plattan Tender Prey, 1988). Låten, en midtempo-bluesig sorgesång om en profet i kris eller en konstnär på dekis i missbruksträsket, har enligt setlist.fm endast spelats live 86 gånger – de flesta gångerna på 90-talet och senast 2005. 1996 filmade tysk TV en av de konserter där låten spelades. Och tack vare YouTube-användaren Morbazan kan vi nu avnjuta denna mäktiga musikstund när helst vi vill. Som nu till exempel. Varsågoda.

Ps. lyssna lite extra på Blixa Bargelds makalösa gitarrutbrott runt 03:00-strecket. Ett bevis på vilken suverän gitarrist han är.

Bäst just nu: oktober 2020


Vilket bräde, denna gång. Jakob Hellman är tillbaka, liksom. Jösses. Varsågoda.


Jakob HellmanJag kan inte säga hej då till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför (tvåspårssingel)

– När jag som hungrig 16-17-årig musikälskare, ett par tre år in på det nya milleniet, letade musik att klä mig i snubblade jag snabbt på …och stora havet. Jakob Hellmans debutalbum från 1989 var vid det laget en klassiker sedan länge, och jag själv föll pladask efter knappt en genomlyssning. Jag hade gått från hiphop till punk och hade nu börjat förälska mig i melodiös pop med intelligenta texter. Inte undra på, då, att Hellman slog an hos mig som han gjorde. Att han såg ut som och verkade vara någon som även vi taniga, klumpiga och tafatta kunde relatera till gjorde förstås saken ännu bättre. Men sedan föll han ifrån mig. Han har alltid funnits i mitt bakhuvud, men obegripligt nog inte lyckats hävda sig bakom den obevekliga ström av band, artister, plattor som flödat i mitt huvud sedan dess. Tills idag. Precis som resten av musik-Sverige gladdes jag stort åt nyheten att Hellman, efter år (decennier!) av teasing, nu äntligen är i färd med att släppa ett nytt album. Först ut från plattan Äntligen borta (ute på det heliga rockdatumet 8 januari) är tvåspårssingeln ”Jag kan inte säga hejdå till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför”.

Efter första lyssningen kände jag att allt var förlåtet. 31 år må ha gått (nästan hela mitt liv – hisnande), men detta har varit värt att vänta på. Efter två lyssningar vill jag nästan grina. Alla därefter cementerar att dessa låtar tillhör det bästa som producerats i det här landet de senaste 10, 15 eller 20 åren. I synnerhet pianoballaden ”Jag kan inte säga hejdå till dig”. Rösten känns igen, och är lika perfekt för svensk pop nu som då. Melodin bär samma anletsdrag som de bästa melodierna på …och stora havet, men är mer fårad. Har levt mer. Ångrat mer. Gråtit mer. Det är en förtvivlat vacker låt. ”När jag går in nånstans och känner mig utanför” är luftig och upptempo i stil med förra plattans mest lättsamma stunder – men mer orkestral. Mer Belle and Sebastian än tidiga Costello. Arvtagerskor som Maggio och Norlin hade tackat högre makter om de själva skrivit den. Texten, sedan, är genial, varm utanförskapslyrik. Titeln håller Morrissey-klass – fast på svenska.

Jag är fantastiskt glad att Jakob Hellman är tillbaka. Av denna singel att döma kan vi kallt räkna med en ny klassiker.


Sole Live Sessions (Youtube)

Sole Gipp Ossler har släppt ett av årets bästa debutalbum. Hade det inte varit för en viss farsot hade vi sannolikt fått se henne spela live runtom i landet. Nu får vi nöja oss med femminutersklipp på Youtube med låtarna ”Care for Me” och ”Är jag människa”. Två livevideos låter inte mycket, tycker ni, men oj vad bra det är.

Precis som på plattan Ett eget rum kompas Sole av några av det här landets allra bästa och mest uttrycksfulla musiker (Pelle Ossler, gitarr, Mikael Nilzén, piano, och Henrik Meierkord, cello), och det gör ju verkligen sitt. Men till syvende och sist är det Sole man sitter och häpnar över. Rösten är kristallklar, och utan tricks eller ansträngning, och utan att någonsin tappa kontroll, sjunger hon skiten ur de flesta av sina svenska artistkollegor. Sånginsatsen på fantastiska ”Care for Me” är lika ren, lika knäckande som regn efter tryckande hetta. Och hon tycks vara som gjord för att stå framför en mikrofon och sjunga sitt liv. Hennes närvaro och utstrålning känns långt bortom hennes 23 år. Man håller andan och tar in varje ord hon sjunger, vill inte missa någonting.

Finns det någon rättvisa i världen får Sole turnera nästa år. Tills vidare njuter vi av dessa videos och hoppas på fler.


Black Wing – ”Bollywood Apologetics

Dan Barrett, mannen bakom Black Wing, hör till vardags hemma i 482 MHz-favoritbandet Have a Nice Life. Där spelar han tung, gitarrbaserad och experimentell rock draperad i svartaste svart. Black Wing anammar samma svärta, men ljudbilden är betydligt mer elektronisk. ”Bollywood Apologetics” är den första singeln från albumet No Moon, som släpps 11/12.


Molchat Doma – ”Discoteque

– Frågan är om belarusierna i Molchat Doma någonsin låtit poppigare än på nya singeln ”Discoteque”. Fatta mig dock rätt. Det är en pop nedsmetad i sovjetiskt kärnavfall, upplyst av kyliga stroboskopljus. Men pop är det. Stram, askregnspop.


Nick Cave – ”Euthanasia

– Skriven under tiden för Skeleton Tree, enligt NME, men aldrig släppt. I somras spelade Cave den under sin livesända onlinespelning Idiot Prayer – Nick Cave Alone at Alexandra Palace, som i november går upp på biograferna och släpps som livealbum. När man lyssnar på låten undrar man snabbt varför den i hela friden inte kom med på vare sig Skeleton Tree eller Ghosteen – två plattor som hade behövt en låt av den här kalibern. För jisses, vad bra den är. Sorgen från de två plattorna är lika påtaglig på ”Euthanasia”, men här skriver han oss inte på näsan. Som den store lyriker vi vet att han är balanserar Cave här perfekt mellan knäckande personlig, drabbande tydlig och djupt poetisk. Till skillnad från Skeleton Tree och i synnerhet Ghosteen blir han här aldrig jolmig, privat eller övertydlig. Det sköra, spartanska pianokompet ramar in låten perfekt – en låt som seglar upp som ännu en kandidat till årets bästa.

Årets 25 bästa album (och EP:s)

2779E800-0F07-4EB4-8D73-808D047E02DF

Vi är äntligen framme vid årets sista summering. Det är dags att komma fram till vilka album som egentligen var bäst. Nytt för i år är att jag tagit mig friheten att även låta några väl valda EP:s vara med. Men innan vi går på listan vill jag nämna några bubblare som av olika skäl hamnar strax utanför topp 25:

Jeremy JayDangerous Boys

Double EchoBurning in Blue

Benjamin TodA Heart of Gold is Hard to Find

Henrik MeierkordSjäl

Better Oblivion Community Centers/t

Vissa av ovanstående kommer sannolikt att avhandlas inom kort, men inte här och inte nu. Nu är det dags för listan. Årets bästa album. Varsågoda!

 

25. American FootballAmerican Football (LP3)

– Den värsta ångesten kommer när man blir vuxen, men så länge man kan göra något vackert av det – som American Football gjort – är det okej.

 

24. Solveig MatthildurConstantly in Love

– Jag tillhör den lilla skara wave- och postpunk-älskare som ännu inte fastnat helt för Kaelan Mikla – men solo-Solveig har jag utan tvekan tagit till mitt hjärta. Lika ödsligt kyligt som KM, men mer dynamiskt.

 

23. The DelinesThe Imperial

– Willy Vlautin är inte bara den intressantaste amerikanska romanförfattaren just nu, han är också hjärna/låtskrivare bakom fina countrysoul-bandet The Delines. De får en att sakna Vlautins gamla band Richmond Fontaine lite mindre, men samtidigt längta efter en ny roman. Oavsett om han skriver romaner eller låtar är han den vassaste skildraren av amerikansk under- och arbetarklass som finns.

 

22. Carla dal FornoLook Up Sharp

– Med nya plattan Look Up Sharp tog dal Forno sin ljusskygga, experimentella musik ett par steg närmare popen. Föregående släpp är starkare, men hon är alltjämt en av de mest spännande, unga alternativa artisterna just nu.

 

21. Stainwasher What Did I See (EP)

– För varje släpp befäster Stainwasher att hon är bäst i Sverige på dream pop. EP:n antyder att hon utan omsvep håller för även det längre formatet. Hoppas 2020 bjuder på album!

 

20. No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me

– c86-skrammel varvat med drömska ljudvärldar, ett bottenlöst vemod och en outsinlig känsla för melodier. Ungefär så kan man beskriva de lysande debutanterna i No Suits in Miami och deras finfina förstlingsverk. Klassisk indiepop för alla hjärtan vars defaultläge alltid står på ”brustet”.

 

19. Chelsea WolfeBirth of Violence

– Mer avskalat än tidigare, men lika drabbande.

 

18. Nick Cave & the Bad SeedsGhosteen

– Cave gör elektroniska, drömska psalmer om frid, saknad och förlust av sin förödande, omstörtande sorg. Onyanserat hajpad i media som ett slags felfritt verk man vördnadsfullt måste gå på tå omkring – men likväl en mäktig platta, trots det.

 

17. Boy HarsherCareful

– Cold Wave-vågens (no pun intended…) coolaste band. Stramt, melodiskt, sexigt.

 

16. NivhekAfter Its Own Death/Walking in a Spiral Towards the House

– Liz Harris lämnar tillfälligt sitt primära projekt Grouper och gör karg, arktisk drone som Nivhek – musik som till och med är lösare i kanterna än fjolårets mästerliga Grouper-platta Grid of Points.

 

15. Alphaxone Chronosphere

– Iranske ambientmästaren Alphaxone är produktiv, men han gör en sällan besviken. Chronosphere – en djupdykning i massiv, trollbindande space ambient – är inget undantag. Ett av många kvalitetssläpp i år från favoritlabeln Cryo Chamber.

 

14. Premiere Premiere (EP)

– Klassiska skivbolag som Luxury må ha lagt ner och 00-talet är nu jävligt längesedan, men Premiere finns. Premiere tar det bästa från TTA, Radio Dept. och Boat Club, och under loppet av en EP räddar de svensk indie. Hatten av. Hoppas bara att de inte råkar ut för samma öde som nyss nämnda Boat Club och lika fantastiska popbandet Days – att det bara blir en fullkomligen briljant EP och sedan ingenting mer.

 

13. Dødsmaskin Ødelagt

– Perfekt balans mellan dark ambient, kärva dödsindustriella influenser och fina melodier. Inte många klarar den balansen.

 

12. Leonard CohenThanks for the Dance

– Såhär – precis såhär – ska postuma plattor låta. Enda minuset är väl att saknaden väcks till liv igen.

 

11. Rome Le Ceneri di Heliodoro

– Europa har störtat ner i avgrunden och av stoftet har Jerome Reuter skapat ett särdeles vackert album. Our eagle once proud/Soon bald and croaking/Our chants once loud/Will quiet down, sjunger han uppgivet i fantastiska Uropia O Morte. Och det sammanfattar hela skivan.

 

10. Liam GallagherWhy Me? Why Not.

– Vill man ha rock’n’roll med lika mycket skrev som hjärta är det fortfarande Liam som är the go-to-guy. Solodebuten As You Were var en megasuccé, men i ärlighetens namn inte jättespännande rent musikaliskt, på det hela taget. Uppföljaren Why Me? Why Not. blev en lika stor succé, men är musikaliskt så ofantligt mycket intressantare. Och ambitiösare. Och mer vågad. Och med ett gediget låtmaterial från början till slut. Här blandas lennonismerna ut med fuzz, tung blues och en del pop. Det bästa Gallagher-albumet sedan Dig Out Your Soul (2008).

 

9. Meipr Egalecto

– Med tunga stråkar och lika tung elektronik har Meipr skapat dels ett av årets två bästa dark ambient-plattor och dels ett soundtrack till postapokalypsen som just nu otåligt väntar på att världen ska sluta brinna.

 

8. Lana del ReyNorman Fucking Rockwell!

– Man kan fortfarande slå brett och bli stor stjärna på sina egna villkor och genom att göra bra och personlig musik – fråga bara Lana del Rey.

 

7. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Bruce har haft det litet kämpigt och svajigt i studion under egentligen hela 2000-talet (skivorna har pendlat mellan starka men ojämna och rent ut sagt svaga), men med Western Stars var han äntligen tillbaka i gammal god form. Skivan, som blandar folk och country med solig Laurel Canyon-pop, är hans bästa sedan The Ghost of Tom Joad (1995).

 

6. Hurula Klass

– En modern klassiker redan efter första lyssningen. Hurula har ett hjärta som blöder för alla vi som växte upp faderlösa, mindre bemedlade och med en konstant oro som åt upp varje tyst minut.

 

5. Nicole SabounéCome My Love (EP)

– Efter lysande Miman (2015) var det tyst från Sabouné. Sent i höstas visade hon med all önskvärd tydlighet att det var värt väntan. Come My Love är det mest drabbande svenska släppet i år och ett modigt styrkeprov från en artist som bara blir bättre och bättre.

 

4. Shrine Quintessence

– Ingen skapar tyngre, mer utomvärldsliga ljudbilder än Hristo Gospodinov. Ordeal från 2016 är ett av årtiondets bästa album, och Quintessence från i höstas är fanimig inte jättemycket sämre. Fjolårets (besvikelse) Celestial Fire kan man bortse från – det är Quintessence som är Ordeals verkliga uppföljare. Dark ambient lika blytung och andlöst vacker som ett stålskepp mot en mörkgrå himmel.

 

3. Sorry GirlsDeborah

– Kristallklar pop, sårigt vemodiga melodier och ett drömskt 80-tals-skimmer. Jag vet inte när jag senast hörde en lika helgjuten popplatta som denna. Förtjänar all uppmärksamhet, men får dessvärre nästan ingen.

 

2. Have a Nice LifeSea of Worry

– Modern postpunks främsta nihilister var 2019 tillbaka efter ett fem år långt uppehåll. Det har mognats, skaffats barn, men trots det har Dan och Tim inte lyckats skaka av sig fruktan och fasan inför tillvaron. Deras mattsvarta postpunk är fortfarande brusig, distad och mullrig, deras existentiellt förvirrade och förtvivlade texter liknar fortfarande inga andras. HANL kan inte beskyllas för att vara överdrivet produktiva (tre album på elva år har det blivit), men så länge kvalitén är lika skyhög som den hittills varit är det väl okej med mig.

 

1. Mount EerieLost Wisdom pt. 2

– Efter två ohyggligt tunga sorgearbeten var Phil Elverum äntligen tillbaka så som jag vill ha honom. Den senaste tidens trauman (dödsfall och skilsmässor) är allestädes närvarande, men är inte de dominerande temana. Nej, den Phil vi hör på Lost Wisdom pt 2 är i mångt och mycket samma Phil som vi hörde på legendariska album som Wind’s Poem, Sauna och Dawn – en vildmarkens Albert Camus, full av insikt i den moderna människans själ och tankar, alltid redo med några lugnande ord för alla vi som nervöst stapplar genom tillvaron, musikaliskt beväpnad med akustisk och elektrisk ödesmättad folk. Det stod tydligt redan efter första lyssningen att detta var årets bästa platta, och den känslan har inte gett vika.

***

Nu var det slut. Efter att ha dränkt er i listor under en månads tid ska jag nu ta en kort paus för att sedan återvända med ordinarie innehåll efter nyår. Vi hörs då! Gott nytt år!

/N

Årets 25 bästa låtar

F9DE5486-2D87-4D4E-8E62-28473ACB4E45

Inga omsvep eller krusiduller. Bara årets 25 bästa låtar. Och en spellista längst ner. Varsågoda!

 

25. 190030 sekunder under Tokyo

– Österländsk mystik, Jacaszek-stämningar och en av Christian Gabels allra vackraste kompositioner.

 

24. Henrik MeierkordKraft (Anthéne Remix)

– Årets sannolikt bästa enskilda dark ambient-låt. Originalversionen är inbjudande och varm, Anthénes remix är olycksbådande och tung. Båda versionerna behövs. Meierkord har givit ut inte mindre än tre riktigt starka plattor i år – två i eget namn, ett med Meipr. Och spelat med DSM-5. Jag kan inte nog rekommendera alltsammans. Hatten av!

 

23. Stainwasher Drying

– Tidigt i höstas skrev jag, något högtravande, följande om ”Drying”: ”Drying är musik för katedraler, för öppna himlar. För skyfall och rosa skymningar, dag som natt.” Och jag står för det. Jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva denna hymn. Bästa dreampopen vi har i Skandinavien.

 

22. Magnus UgglaGoldwing

– Jag har haft en av-och-på-relation med Magnus Uggla sedan jag var fyra år gammal. Långa perioder var den ganska mycket av, men de senaste åren har den egentligen varit mest på. Jag älskar honom – kanske nästan mer som person och karaktär än som musiker – och hans memoarer var fruktansvärt bra. Han är ett unikt och ömtåligt väsen vi måste bevara och skydda i all evighet. Det kommer aldrig finnas någon mer som honom. Och Goldwing är en förbaskat fin popballad, många mil från Little Jinders original.

 

21. Christian HedeHele tiden

– Köpenhamnsbon Christian Hede går i skola hos Joakim Thåström och Pelle Ossler – och blir bäst i klassen. Just nu är de bara dessa herrar som gör denna typ av mullrig, gnisslig Europa-blues bättre än Hede.

 

20. Orville PeckHope to Die

Roy Orbison och Morrissey möter Hank Williams på en öppen highway någonstans mellan Kalifornien och Texas. Där luftar de sina vedermödor, och upp, ur tårarna och dammet, stiger Orville Peck sjungande den oemotståndliga ”Hope to Die”. Det hypade debutalbumet Pony visade på enorma kvalitéer, men var ganska ojämnt. Jag sätter en hundring på att uppföljaren däremot kommer att vara klanderfri.

 

19. Hurula Inte min son

–  ”The father who must be killed is a stepfather, but nonetheless”, sjöng Morrissey år 2006. Hurula känner säkert igen sig i känslan, men hans sätt att angripa den är betydligt mer drabbande. Med albumet Klass visade Hurula att han är en av Sveriges just nu viktigaste artister.

 

18. Mark LaneganLetter Never Sent

– Lanegan botaniserar bland 80-talets new wave och slänger ihop vad som skulle komma att bli sommarens bästa refräng.

 

17. Agent BlåChild’s Play

– Alla ni som vill göra melodiös, vemodig och gitarrbaserad indiepop – lyssna på Agent Blås ”Child’s Play”. Det blir inte bättre än så.

 

16. Azure BlueMillions of Stars

– Vill ni hellre att det ska vara synthbaserat? Well, lyssna då på mästaren Tobias Isakssons Millions of Stars. Bitterljuvt så hjärtat snörps ihop. För inte ens den perfekta kärleken är okomplicerad.

 

15. Lust for YouthVenus de Milo

– En suggestiv och löjligt snygg midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut från drömska synthpopparna Lust for Youth. Grabbarna har en melodikänsla som skulle få Bernard Sumner och Peter Hook att sluta fred.

 

14. Morrissey Some Say I Got Devil

– Vill man ha pop-drama, då finns det bara en att vända sig till. I Mozzers händer blir Melanie Safkas gamla folkballad till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv.

Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

Klassisk Moz.

 

13. Tove LoBad as the Boys

– Jag är väldigt kritisk till den moderna, kommersiella poppen. Jag tycker att den är tafflig, blek, de starka melodierna tycks vara en bristvara och ändå ”tjongas” låtarna ut på löpande band som om det inte funnes en morgondag. Därför är det extra roligt när det då och då dyker upp något som utmanar min kritik. Jag har haft respekt för Tove Lo ända sedan jag hörde Cool Girl för tre, fyra år sedan. Den respekten stärktes i år, när den fenomenala depp-poplåten Bad as the Boys släpptes. Jag trodde inte att popkompositörer av idag orkade eller hade förmågan att skriva sådana melodier.

 

12. Rome Slash’n’burn

– Jerome Reuters bästa låt från i år (och då finns det ändå att välja bland) är bland det mest avskalade – både musikaliskt och textmässigt – och personliga han släppt på flera år. En akustisk gitarr, en nervig fiol och en stor dos ärlighet gentemot sakernas tillstånd.

 

11. Sorry GirlsOne That You Want

– Tidigare i år tog det kanadensiska popbandet Sorry Girls mig med storm. Debutalbumet Deborah är dryga halvtimmen fläckfri melankolisk popmusik, som hämtar lika mycket inspiration från 80-talets stora popkompositörer och -sound som från modern indie och dream pop. ”One That You Want” är bara ett exempel på detta.

 

10. Liam GallagherOnce

– Liams hjärta blöder ohjälpligt och broder Noel står på behörigt avstånd och hånler kyligt. Men vem som vinner kampen om sologuldet är det väl ingen som undrar längre?

 

9. Premiere Sela

– Alla vi som otröstligt saknar Boat Club, TTA och tiden då Radio Dept. skrev personliga, dystra poplåtar blev tidigt i våras bönhörda. Premiere äntrade scenen och svensk indie började andas igen. En EP har det hittills blivit, men finns det minsta uns av rättvisa här i världen kommer det snart ett album. EP:n är cirka 15 minuter popperfektion. Den lika delar vemodiga som ösiga ”Sela” är dess höjdpunkt och jag har inte kunnat sluta lyssna.

 

8. Lana del ReyVenice Bitch

– Jag skrev någonstans nyligen att det faktum att någon så intressant och begåvad som Lana del Rey har kunnat bli så stor som hon har blivit skänker hopp om popmusiken. Och så är det verkligen, i denna värld av mindless handelsvarupop. ”Venice Bitch” är en av höjdpunkterna från lysande plattan Norman Fucking Rockwell. En nästan tio minuter lång meditativ, lika delar psykedelisk som softrockig minnesskildring av en relation som glöder och sedan bleknar. Vem i den kommersiella popvärlden vågar göra sånt som Lana vågar?

 

7. Better Oblivion Community CenterDominos

– Hur kan en låt som är mycket Bright Eyes/Conor Oberst  inte vara skriven av Conor? Att Taylor Hollingsworth, som skrivit låten och spelat in originalet, är både vän till och fan av Conor, är mycket uppenbart. Och trots att det alltså är en cover är det den låt på BOCC:s debutplatta som känns mest Conor. Ingen annan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka, signum som Dominos. I sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är den så mycket klassisk Conor Oberst som man någonsin kan begära.

 

6. Carla dal FornoSo Much Better

– Carla dal Forno har inga som helst problem med att göra musik som är både djupt suggestiv och mystisk och avundsvärt cool och snygg. ”So Much Better”, om att kanske behöva konfronteras med ett tröttsamt ex, är ett lysande exempel på detta.

 

5. Nick Cave & The Bad SeedsHollywood

– Den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet är med handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar.

 

4. Mount EerieBelief

– Efter två smärtsamma, djupt privata sorgearbeten, som jag både tycker mycket om och har jättesvårt att ta till mig, var den Phil Elverum jag älskat i över tio år hösten 2019 äntligen tillbaka. Den amerikanska vildmarkens Albert Camus.

 

3. Leonard CohenHappens to the Heart

– Det är lätt att rygga tillbaka vid postuma släpp, men Adam Cohens arbete med pappa Leonards överblivna material är ett skolboksexempel på hur man bör handskas med postuma släpp. Hela skivan är sparsmakad och smakfull och bäst är ”Happens to Heart”. En klassisk cohensk och kärv slowburner och tillbakablick på ett liv levt mitt i alla striders hetta.

 

2. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Har amerikansk rootsmusik någonsin låtit såhär grandios, så här melankoliskt vacker? Ja, det är väl klart – men det måste vara jävligt längesedan. Bruce har aldrig upphört vara genialisk och oumbärlig – som liveartist, som intervjuobjekt, som f-ing människa och numera även som författare – men som skivartist har han haft det lite svårt de senaste åren. Men i år löste sig äntligen det också.

 

1. Nicole SabounéNowhere to Go

– Och så var vi framme vid årets bästa låt. Har man följt bloggen kommer ettan knappast som en överraskning. I oktober var Nicole Sabouné tillbaka efter fyra års tystnad, med första låten ”Nowhere to Go” från den då kommande EP:n Come My Love. I ett svep sopade hon då golvet med all konkurrens och det stod kristallklart tydligt att det var ”Nowhere to Go” som skulle ta hem förstaplatsen på listan över årets bästa låtar. Och så blev det. Den tar hem det för dramat. Ett drama som är stramt och återhållet snarare än over the top. Den tar hem det för rösten. En röst som måste som räknas som en av landets allra starkaste. Och den tar hem det för balansen mellan det djupt personliga och det lika djupt integritetsfulla. Sabouné har inga problem med att blotta sina känslor, men hon tänker då fan inte bli något offer. Jag ser fram emot att uppleva henne live i vår.

***

Som utlovat, spellistan:

Berlin: 10 låtar att lyssna på, med anledning av 30-års-jubileet av murens fall

IMG_9125

I dag är det 30 år sedan Berlin åter blev en stad, åter en demokrati. Detta tänkte jag uppmärksamma genom att nedan lista 10 låtar med Berlin-anknytning och -känsla. Varsågoda!

Spellista längst ner!

 

Pink Turns BlueI Coldly Stare Out

– Ytterligt atmosfärisk och kylig dark wave från ett av Berlins många underskattade band. Denna pärla är från 1987.

 

Ossler Ingen rök utan eld

– Öppningsspåret från mästerverket Evig himmelsk fullkomning placerar lyssnaren i ett trasigt Berlin. Ossler målar upp bilder på ett dagermanskt sätt från en rykande, sotig och sargad stad som inte riktigt återhämtat sig från kriget: ”hål i fasaden, oläkta sår nästintill, hål av granater och splitter och skott, och luften står still.”  När han sedan på tal om röken och soten sjunger om en glöd som slocknat och hur det nu istället brinner någon annanstans, kan jag inte hjälpa att känna att den livströtte berättaren vänt blicken inåt. Ett enkelt, men ack så snyggt grepp för att göra något personligt av något allmänmänskligt.

 

Nick Cave & The Bad SeedsStranger than Kindness

– Inspelad i Hansastudion 1986. Andas den där hotfullheten, den svärtade oron och attityden som jag föreställer mig hängde över delar av Berlin, i skuggan av muren.

 

Malaria!Thrash Me

– Sammanfattar allt som var bra med det tidiga 80-talets postpunk-scen i Berlin: suggestivt, obehagligt och experimentellt, med fenomenal elektronik och lika fina gitarrer.

 

Iggy PopMass Production

– Ett givet inslag på listan, men få låtar känns mer Västberlin i regn än denna. Hämtad från Iggys första soloalbum, The Idiot (1977). Inspelad i Berlin, och utan omsvep ett av världens bästa album.

 

IMG_5386

 

Die WändeProjektor

– Debuterade i år och visar att den berlinska postpunkandan i allra högsta grad lever.

 

Thåström Gräsfläckar

– Nygammal förälskelse blommar upp, och Tegeler See, Kreuzberg-syltan Jasmine och Berlin i allmänhet agerar backdrop. Jazzig, crunchy Berlin-blues när den är som bäst.

 

Einstürzende NeubautenDie Befindlichkeit des Landes

– Hur ska man kunna välja blott en låt från Berlin-legendarer som Neubauten? Istället för att slita mitt hår ad infinitum valde jag helt sonika denna. Säger inte mer om Berlin än någon annan av deras låtar, men den tillhör det absoluta toppskiktet på vad som måste vara en av deras allra bästa plattor – Silence is Sexy. Saknas på Spotify och är därför ersatt med Ein Leichtes Leises Sausein på spellistan. Minst lika bra.

 

David BowieSubterraneans

– Ingen annan låt ger mig mer Berlin-känsla än denna. Jag vet inte vad jag mer kan säga. Denna låt är sommar i Tiergarten, regn i december, TV-tornet i dis, öl på hotellet, öl i Prenzlauer Berg, promenader längs resterna av muren vid Wilhelmstrasse och pilgrimsfärder till Hauptstrasse 155. Och mycket mer. Så atmosfärisk att klockorna stannar. Lika vemodig som hoppfull. Och så avslutar den ju Low – ett av tidernas tio bästa album.

 

Sällskapet Tiefenrausch

– På Tiefenrausch, hämtad från 2018 års utomordentliga Disparition, förvaltar Sällskapet arvet från dels band som Tangerine Dream och dels från soundet som Bowie och Brian Eno skapade på skivor som nyss nämnda Low. Drömskt så till den grad att man förflyttas till en annan värld, en annan planet, än där man tror sig vara. I detta fall ett Berlin där tiden är upplöst. Soundet påminner som sagt om Bowies och Tangerine Dreams 70-tals-Berlin, men stråkmelodin hade kunnat vara skriven under Weimar-eran likaväl som under det experimentella 70-talet eller 2010-talet.

 

 

IMG_9137

Dubbelrecension: Nick Cave & The Bad Seeds – Ghosteen + Henrik Meierkord – Flykt

 

Tvåa på bollen här, men vissa skivor kräver tid. Här är två sådana. Två skivor som båda jagar och längtar efter frid.

Nick Cave & The Bad SeedsGhosteen

När Nick Cave 2016 släppte albumet Skeleton Tree var det fler än jag som betraktade plattan som ett sorgearbete. Detta var i det närmaste konsensus i och bortom rockmurvelskrået. Året innan hade Nicks ena son, Arthur, 15 år, omkommit i en olycka. Hans död låg som ett tjockt sorgflor över albumets andäktiga, stundtals förtvivlade, sånger om saknad och förlust, och det var därför väldigt lätt att anta att albumet var skrivet som ett slags sorgearbete. Nu vet man dock att merparten av skivan var skriven innan olyckan, men däremot inspelad efteråt.

Med nya plattan, Ghosteen, är det förstås annorlunda. Hela albumet har tillkommit post traumat. Och det märks. Precis som på Skeleton Tree är stämningen andlig, nu närmast sakral, och texterna domineras återigen (än mer) av en outsläcklig saknad, sorg och längtan. Längtan efter barnet som dött och en längtan efter frid – för barnets del och för egen. Sorgen och saknaden hörs även i Nicks röst, som pendlar mellan att låta fullständigt urlakad till att nära nog tippa över bristningsgränsen. Och jag är kluven. Åtminstone till viss del. Ibland känns det för privat. För sakralt. För innerligt. Det blir nästan lite jolmigt. Värst är det mellan Galleon Ship och första versen i titelspåret. Då känns det som att stå och hålla hand i en cirkel på ett grönt fält helt klädd i vitt. Och jag blir obekväm och känner, kanske väl strängt, som jag så ofta gör med skivor av det här slaget – att den är för förankrad i en viss händelse och den kommer att få det svårt att existera bortom konnotationerna, bortom sin kontext.

Men samtidigt tycker jag ändå om merparten av skivan. Och den växer, nästan mer och mer för varje lyssning, och förtjänar nog ett ganska högt betyg – trots invändningarna jag har. För när Nick Cave spinner sin väv av sorg, saknad, längtan efter frid, till tonerna av varma, skimrande, elektroniska psalmer är det för det mesta ändå svårt att inte beröras. Som när han i vackra Bright Horses med sprucken röst sjunger enkelt och rättframt: And I’m by your side, and I’m holding your hand. Eller när han senare i samma låt tappar tron på magin och världen runtomkring ter sig grå och tvådimensionell: And horses are just horses and their manes aren’t full of fire/The /fields are just fields and there ain’t no Lord/And everyone is hidden, and everyone is cruel/And there’s no shortage of tyrants and no shortage of fools. En annan fullständigt knäckande höjdpunkt är titelspårets tredje vers: The three bears watch the TV/They age a lifetime, O’ Lord/Mama bear holds the remote/Papa bear, he just floats/And baby bear, he has gone. Mitt i traumat, bland skärvorna, är vardagen det svåraste att hantera, vilket Nick mästerligt skildrar här.

Men allt är förstås inte becksvart. I fina Sun Forest sjunger han med pondus i rösten: As the past pulls away and the future begins/I say goodbye to all that as the future rolls in/Like a wave, like a wave/And the past, with its savage undertow, lets go.

Allra starkast är dock avslutningsspåret – den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet. Handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar. Låtens två sista verser skildrar den buddistiska parabeln om Kisa. Kisa hade ett barn och barnet dog. Förtvivlad bortom förstånd försökte hon med alla medel få liv i barnet igen och gick slutligen till Buddha för att be om hjälp. Buddha sa att han skulle väcka barnet, om hon lyckades få ett senapsfrö från en familj som aldrig upplevt död och förlust. Kisa frågade runt, men alla hade varit med om samma sak som Kisa. Alla tvingas gå igenom precis det som Kisa gick igenom. Döden är demokratisk. Döden drabbar alla. Man är aldrig unik i ens förlust och sorg. Nick Cave inser också detta och skivan slutar precis som den inleddes – i väntan på frid och på slutet.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Hollywood

Om ni gillar detta: Nick Cave & The Bad Seeds – Skeleton Tree

 

Henrik MeierkordFlykt

Utan ord, men med allsköns stråkar och andra instrument till hands, försätter Henrik Meierkord (Ossler, DSM-5, Meipr) på sin andra fullängdare i eget namn (utgiven förra veckan på Ella Ruth Institutet) lyssnaren i ett djupt, hypnotiskt tillstånd – på flykt från sig själv, från krig, från etiketter och konstruktioner, i jakten på frid. Och frid är precis det jag hör och upplever när jag lyssnar på Flykt. Från meditativa öppnaren Norra Kvarken, som med sitt disiga sound perfekt fångar känslan som jag föreställer mig att det där kalla sundet mellan Sverige och Finland fyller en med, till ödesmättade, stundtals nästan sorgtyngda, avslutaren som kort och gott heter just Frid.

Men jakten på frid är förstås inte friktionsfri. Ej heller är Flykt ett album som skyr mörkret. Redan på spår två, den gnissliga närapå mästerliga Dimma, rullar molnen in. Spåret därpå, Väntan, är nervöst och oroligt och gör utan tvekan skäl för sitt namn. En annan av de mer dunkla höjdpunkterna är drone-iga, malande Veven, som är den låt som låter mest dark ambient – en genre som Meierkord, som en del av duon Meipr, behärskar till fullo.

Men på det hela taget är Flykt en trösterik, varm platta, som verkligen uppnår den frid den söker. Min enda invändning är nog att den med sina dryga 90 minuter är i mastigaste laget. Det finns inga spår jag utan vidare skulle vilja kassera, men jag funderar på om den hade kunnat gå att dela upp på två skivor. Samtidigt är flykten alltid lång, oavsett vad man vill komma bort ifrån, och jakten på frid likaså. Och i dessa EP- och spellistefixerade tider där albumet närmast föraktas är det ändå uppfriskande med artister som vågar släppa rena epos. Hatten av till Henrik Meierkord. Och till Pelle Ossler, som bidragit med det vackra omslaget.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Dimma

Om ni gillar detta: Meipr:s båda album samt Henrik Meierkord – Dystopia

 

2016 in Review: The 20 Best Songs

20. True MoonVoodoo

– Svensk postpunk lever och frodas.

19. The Radio Dept.Swedish Guns

– Radioavdelningen visar att det tydligen går att blanda atmosfärisk pop med politisk text.

18. Christian KjellvanderThe Dark Ain’t That Dark

Jason Molina nickar uppmuntrande från sin himmel.

17. Iggy PopChocolate Drops

– 2016 var året då Iggy kom tillbaka. Tusenfalt. 2016 var inte bara elände, alltså.

16. Marie DanielleOne Night Stands

– Drygt 150 lyssnare på Spotify. Perverst. Denna låt har en av årets största och vackraste refränger.

15. Marissa NadlerKatie I Know

Chelsea Wolfe på stesolid. ”Hänförande” är ordet.

14. Ivy BellsGoing Home

– Skulle ha slagit igenom. Borde ha slagit igenom. Skimrande vemodig pop som för tankarna till Days, The Field Mice och The Mary Onettes. Skamligt förbisedda.

13. 1900 (feat. Ossler och Thåström)- Vi

– Solidaritet gestaltat av en skör melodi, och hummande från Sveriges två tyngsta röster.

12. AllseitsSink In Sideways

– VM-guld i dark ambient 2016 går tveklöst till tyska Allseits. När det moderna samhället äntligen rasar ihop, så är det denna låten som kommer att spelas. Kom ihåg var ni hörde det först.

11. The Good Life Are You Afraid Of Dying?

– Temat ”underskattade band” fortsätter med Omaha, NE:s The Good Life, frontat av Tim Kasher (även känd från Cursive). Ett band som oavsett hur bra de är aldrig får ett riktigt genombrott. Sådan är världen vi lever i.

10. kentDen sista sången

– kent avslutade 2016 karriären med (ännu) ett undermåligt album. Stundtals upprörande dåligt. Men också stundtals riktigt fint. Som i fallet med denna låten. En varm bris i solnedgången, på väg bort mot något annat.

9. Frida HyvönenFredag morgon

– Från ingenstans dyker Frida Hyvönen senhösten 2016 upp och släpper ett makalöst album. Denna blytunga pjäs är skivans mest imponerande stund.

8. Minor Victories (feat. Mark Kozelek) – For You Always

– Ett något poppigare Slowdive möter klassisk (sentida) Kozelek. Enkel lyrik (om man ens kan kalla det för lyrik), men så naket och romantiskt att man får hjärtsvikt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsJesus Alone

– You believe in God, but you get no special dispensation for this belief now. Inte ens gudsfruktan hjälper när det allra värsta händer.

6. Leonard CohenYou Want It Darker

– Cohen släpper hösten 2016 en av de tyngsta låtarna i hela karriären (hämtad från det starkaste albumet sedan 1988). Kort därpå dör han. I’m ready, my Lord.

5. Maria Taylor  (feat. Conor Oberst) – If Only

– Mig veterligen hade Maria och Conor inte samarbetat sedan 2007, så detta var mycket välkommet. Och vilken återförening, dessutom! Så vackert och vansinnigt sorgset om andra chanser att ögonen trillar ur skallen på en.

4. David BowieLazarus

– Med facit i hand, det brutalaste som släpptes under 2016.

3. Conor OberstNext of Kin

– Oberst följer upp 2014-års Upside Down Mountain med vad som måste räknas till en av karriärens tre bästa skivor. Här ringar han in förlust på ett fantastiskt och rått sätt:

Her bathrobe hangs on the bedroom door
Though she’s been dead for a year or more
He buried her by the sycamore
So that he could keep her close
It broke his heart and it made him old
Tries to rebuild but it just erodes
Some people say that’s the way it goes
But he don’t feel that way

2. Sun Kil Moon & JesuGood Morning, My Love

– Mot Justin Broadricks blytunga fond ställer Mark Kozelek en av livets viktigaste frågor:

What does rekindle mean?

1. Rome (feat. Thåström) – Stillwell

– 2016 var året då även Jerome Reuter nådde nya höjder. På Stillwell föräras han med ett besök av vännen och ikonen Joakim Thåström, och resultatet är bortom denna värld. Måste upplevas, kan inte vidare beskrivas.

 

Alla låtar har sammanställts i en spellista. Lyssna här

Another list: Nick Cave & The Bad Seeds – Ten of their best

nick-cave-640x360

There’s been a lot of Nick Cave these last few weeks. But it can’t be helped – less than a week ago he released what might be the greatest album of his career. I can’t get it out of my mind, nor him. So what follows is me trying to gather my thoughts around Nick Cave and the songs that mean the most to me.

10. Knockin’ On Joe

Year: 1985

Album: The Firstborn is Dead

– In a prison in the deep South, in a dark cell buried deep down in Death Row, there’s a convict and he’s singing the blues. He’s about to be executed, but that’s not what’s bringing him down. Nor is it his loss of freedom. Oh, no. He’s tough. He’s stoic about the whole thing. He tells the bitter jailor to lay his burden on him, he defiantly tells the warden that his fists can’t hurt him anymore, not even the preacher with his words of hell and brimstone scares him now. No, what’s making him howl his blues into the night is the loss of his woman. Nancy. These chains of sorrow, they are heavy, it is true And these locks cannot be broken, no, not with one thousand keys. He tells the preacher not to bring Nancy around. He doesn’t want her to see him like this. Tell Nancy not to come And let me die in the memory of her arms.

This is Nick Cave sort of inventing the Southern Gothic genre. Captivating stuff indeed.

9. Jesus Alone

Year: 2016

Album: Skeleton Tree

– It’s a matter of timing. Further on up the road more songs from Skeleton Tree will pop up on lists like this, and possibly higher up. I wrote a piece about this song a week ago. Check it out.

8. Slowly Goes the Night

Year: 1988

Album: Tender Prey

– Could very well deserve a higher position, but let’s not bicker.

This is another song about loss. Here the protagonist is really down in the dumps. Way, way down. He treated his girl a bit so-so and is now sitting crying into his beer for ten lonely days, ten lonely nights. He touches the spot in the bed where she slept, treating it like a monument, he hangs his head in shame blaming himself for not seeing the warning signs – all while the moon outside is being flayed and both night and day gets darker and darker.

He writhes in bed, tosses, sweats, yet still comes to the conclusion that it’s probably going to turn out alright in the end, for both of them – even though he is the one who’s going to do all the crying first.

7. Brompton Oratory

Year: 1997

Album: The Boatman’s Call

– Here the downtrodden protagonist hangs out at a church (guess which one!). His heart is heavy – so heavy, in fact, that he contemplates the idea of being made of stone, just like the statues of the Apostles at the church, so that he wouldn’t have to endure the impossible beauty of the one who got away.

He then exits the church, sits exhausted on the steps outside and conclude that neither God nor Satan could come close in bringing him down to his knees the way that she has done.

Gorgeous stuff from a gorgeous album.

6. Mercy

Year: 1988

Album: Tender Prey

– The leader has lost his followers. He is thrown into a dungeon, fed only bread and water, and with nothing but his faith as his weapon of protection. His life is under constant threat – so constant, even, that it actually bores him. Another example of the stoic Nick Cave character, standing with both fists clenched while life is falling apart all around him. Yet…he cries for mercy.

5. Stranger than Kindness

Year: 1986

Album: Your Funeral…My Trial

– In Nick Cave’s songs it is not unusual that kindness is a rare trait. You’re more likely to find godlessness, death, mayhem, rape, loneliness and heartbreak than pure kindness. Here he acknowledge the apartness of kindness, and at the same time declaring himself a stranger to kindness.

The lyrics are, to me, a fractured, yet beautiful, mess. There’s no clear narrative. Disturbing images following disturbing images.

A strange lit stair
And find a rope hanging there
Stranger than kindness

Keys rain like heaven’s hair
There is no home there is no bread
We sit at the gate and scratch
The gaunt fruit of passion
Dies in the light
Stranger than kindness

You hold me so carelessly close
Tell me I’m dirty
Stranger than kindness

4. Your Funeral…My Trial

Year: 1986

Album: Your Funeral…My Trial

– A crooked man walking a crooked mile, while his crooked conscience plays tricks on him. And night is engulfing him, taking over everything, becoming a threat, a fang. His woman is a crooked bitch, a monger of pain, but he can’t shake her. He has to face her and whatever consequence it may entail.

This is Nick at perhaps his most haunted.

3. Where Do We Go Now But Nowhere?

Year: 1997

Album: The Boatman’s Call

– Nick has written many songs about lost love and love falling apart, and many of them can be found on Boatman’s Call, but none of them hits harder than this one.

This song depicts a man thinking back on what he had, what he lost and how it all came to be. He remembers the good times; intimate moments in hotel rooms when their love dissolved time. But mostly he remembers the not-so-great moments. Razor sharp images culled straight from dreary everyday life: having tea and biscuits on a park bench, with nothing to talk about, and with the Serenity Prayer ringing in his head (which says it all, really). Then there’s the scene where they aimlessly and listlessly goes round and around a duckpond. Going nowhere.

Gloomily and mournfully we go round again
And one more doomed time and without much hope
Going round and around to nowhere

He later on remembers a time when there still was hope and he wants to relive it. Back then no one knew the way things would turn out. Back then this was inconceivable.  But…all that you love you lose. Even the things you thought you never ever could lose. Things that you were supposed to carry with you till the day that your final breath leaves your body. And when you’ve lost the most important thing in your life you’ll most likely spend the rest of your days going round and around to nowhere.

2. A Box for Black Paul

Year: 1984

Album: From Her to Eternity

– One of the greatest songs about death I have ever heard. Death, betrayal in death, distrust, getting no redress. The complete opposite of…

1. Push the Sky Away

Year: 2013

Album: Push the Sky Away

– …this one. This is Nick at his most comforting. This song is pure comfort. Love. This song tells us that it’s alright to feel whatever it is that we might feel, that we’re right, and at the same time that we shouldn’t give in to whatever negative element that is trying to get a hold of us.

The music is atmospheric. It’s melancholic without being maudlin. It shimmers and floats without friction and is a perfect match for the lyrics.This is the song I can put on at any given moment without it losing any of its power. It gets you right down to your soul. 

 

Buy Nick’s albums from Amazon, Nick’s webpage Ginza, or listen to them on Spotify

The photo is retrieved from Stereogum.