Recensioner: 2021-09-25

Den som har hämtat sig efter gårdagens Thåström-comeback, oavsett vad ni tyckte om den, kan ju slänga ett öga här. Nedan följer fyra recensioner, två album, två singlar. Varsågoda!


David RitschardBlåbärskungen (album)

Det görs tyvärr inte mycket country i det här landet, än mindre på svenska, och även om han blandar ut sina kompositioner med bland annat mycket soul är stockholmaren David Ritschard ändå en stolt fanbärare.

Blåbärskungen, uppföljaren till debuten som kom för två år sedan, är en ojämn historia där pajighet får leva sida vid sida med briljans och vice versa. De fem första låtarna är alla i olika grad mästerliga, från subtila, stämningsfyllda och självbiografiska öppnaren/titelspåret, till Frida Hyvönen-duetten ”Än går det vågor”, via ”Sverigerocken” – ett slags country-motsvarighet till ”Kort biografi med litet testamente” -, fantastiska soulnumret och arbetarhyllningen ”När du reser dig” och triangeldramat ”Nyskrubbat badrum och kök”. Sedan blir det svajigt. Snabbt och rejält. ”Sockenplan Revisited” charmar säkert en och annan, men jag blir mest trött på dess hurtiga och proggpoppiga framtoning och enerverande refräng. Slacker-romantiken i ”Frågar åt en vän” känns sliten och tramsig, medan ”Minst dåliga nu” och ”Sakta ner” mest känns som oförargliga och småtrista utfyllnadsspår. Bäst på skivans andra halva är utan tvekan ”Aldrig lämna” – en soullåt i stil med ”När du reser dig”. Det är i allvaret och uppriktigheten som David Ritschard kommer till sin rätt.

Det finns dock en röd tråd i både text och musik, en röd tråd som skär igenom varje låt och genom ett folkhemssverige som både finns och inte (längre finns), genom svensk arbetarkultur, svensk pophistoria (särskilt 60-talets svensktoppslistor) och genom delar av amerikansk (tänker framförallt på Muscle Shoals-soundet och American Sound-studion i Memphis), och genom vanliga människors helt vanliga, men ofta fullständigt knäckande, vedermödor (pengar och bristen på detsamma, jobbångest, missbruk och trasiga relationer). Så även om man inte uppskattar allt på plattan, så finns det alltså en genomtänkt helhet och det får mig att ändå förlåta plattans brister. Summan av helheten och allt det där…

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Blåbärskungen”, ”När du reser dig”

Om ni gillar detta: Elvis PresleyFrom Elvis in Memphis, Solomon BurkeRock’n’Soul


Bror Gunnar JanssonFaceless Evil, Nameless Fear (album)

Med sitt sjätte album har Lerumssonen lämnat sin smakfulla Southern gothic och sina obehagliga mördarballader därhän – och istället gått igång på bluesig riffrock. Ni vet den där bredbenta, stabbiga och riffkåta hybriden mellan bluesrock och hårdrock? Där någonstans hittar vi Jansson idag. Jag föreställer mig att han vill låta Zeppelin och Hendrix, i presstexten nämns även bland andra White Stripes, men tyvärr hamnar Jansson alltför ofta närmare Lenny Kravitz (som om inte Led Zeppelin och White Stripes vore träiga nog!). Skivan andas inte, utan allt är bara riff på riff på riff, som flyter ihop till en gröt. Det känns som en platta med en, två låtidéer, idéer som sedan upprepats en herrans massa gånger. Att Jansson dessutom slänger in x antal instrumentala mellanspel, och dito preludium och postludium, accentuerar bara känslan av att detta är en platta som finns till endast tack vare utfyllnad. Den enda låten som faktiskt sticker ut och bränner till är atmosfäriska ”Cancer”, men vid 5:20-strecket, istället för att rundas av(!), förvandlas även den till en bredbent och högljudd rifforgie och pågår i cirka tre minuter till.

Det var säkert jättekul för Jansson och hans musiker att spela in och jamma fram den här plattan, och jag är ”all for” att artister gör det de tycker är kul, men Faceless Evil, Nameless Fear är verkligen inte särskilt kul att lyssna på.

Betyg: 4/10

Bästa låt: ”Cancer”

Om ni gillar detta: backa då bandet till Howlin’ Wolf och plattan Moanin’ in the Moonlight – bluesen när den är närapå som bäst.


L.T. Fisk – ”Bedarra här” (singel)

Att L.T. Fisk (Johan Andersson) fortfarande är såpass okänd som han är är både rimligt och rent perverst. Rimligt för att musiken han gör är långsam, stämningsfull och uppfriskande allvarlig (musik av det slaget brukar ha svårt att hävda sig i bruset), perverst för att skönheten hans musik besitter hade tilltalat de flesta om de gav den en chans. Nya singeln ”Bedarra här” är ren magi och klassisk L.T. Fisk, och den gör slarvsylta av hjärtat mitt.


NNHMN – ”Scars” (singel)

Berlin-duon NNHMN är en ny upptäckt för mig, men en jag är glad att jag gjort. Senaste singeln ”Scars” är en pulserande och sexig synthhistoria gjord för neonupplysta och regnvåta asfaltspromenader. För fans av modern wave, som Hante., Boy Harsher och Velvet Condom.

Recension: Thåström – ”Papperstunna väggar”

Det finns få artister idag som, i min bok, gör musik som är så ofantligt mycket mer än ”bara” musik. Musik som – trots oerhörd komplexitet – omedelbart och utan omvägar borrar sig djupt in i själen och varat, speglar vem man är, var man står, vad man längtar efter och som hjälper en sätta ord på allt det där man känner och tampas med. Pelle Ossler är en, Joakim Thåström en annan. Senast vi hörde ny musik från Thåström var 2017. Herregud, det känns som ett annat liv. Då släppte han monumentala Centralmassivet, ett album som bara blivit bättre med tiden som gått. Med plattan följde lika monumentala turnéer, och sedan…tystnad. Tystnad och en segdragen och lamslående pandemi. Det där miraklet han nämnde på skivans titelspår har vi väl alla gått och längtat efter i ett och ett halvt år nu?

Foto: Micke Sandström

Pandemin gjorde saker med oss alla. Själv tappade jag bort Thåström, egentligen hela hans klangvärld, undan för undan, pö om pö, någonstans i kölvattnet av den tiopoängare till liveplatta han släppte under försommaren 2020, och mer än ett år framåt. Det var som om den plattan satte punkt för en herrans massa års intensivt umgänge, mig och hans värld emellan. Det var som att den bjöd in till en välbehövlig paus. Jag hittade andra saker och helt andra ljud att spegla – och förlora – mig i. Men det är ju typiskt Thåström. Man kan aldrig räkna bort honom, aldrig tro att han lämnar en – och aldrig ska man tro att han inte hör våra kollektiva böner. För nu sitter jag ju här med ”Papperstunna väggar”, det senaste tillskottet i hans i oändlighet skiftande och stundom livsomvälvande kanon, ringande i öronen efter Gud vet hur många lyssningar. Nu sitter jag, vi, här i vad som måste vara extas – igen. Som sig bör. Han är ju tillbaka.

Och det låter nytt och som en nytändning. Den kärva blues vi förknippat med Thåströms musik de senaste åren har här bytts ut mot något betydligt luftigare och mer urbant. Bluesen hörs främst i sångmelodin och i gästande Titiyos klagande, snygga instick. Ljudbilden är kylig och skimrande elektronisk och flyter lätt fram över ett släpigt beat och groove som har ofantligt mycket mer att göra med r’n’b och modern soul än rock (herregud, här finns ju inte en enda gitarr, av vad jag kan höra). Och som för att förgylla eller bara rama in fladdrar några fruktansvärt vackra stråkar genom låten. De låter ibland som sorg, ibland som ren attityd. Det är lätt att älska dem.

Texten, sedan, kanske inte förändrar eller skakar om några liv (som de flesta av hans övriga förstasinglar gjort), men den får stå som ett utmärkt exempel på vilken fenomenal skildrare och betraktare av vanligt enkelt vardagsliv Thåström är. Han tar inte ställning, och han dömer inte, utan är flugan på (andra sidan) väggen som frankt och rakt antecknar sina upplevelser och berättar om dem. Att han sedan får det att låta som storartad poesi – eller som i den makalösa gåshudsrefrängen: som en psalm – när han sjunger om något så alldagligt som högljudda grannar får helt enkelt ses som bevis på hans skicklighet som just vardagsskildrare och -betraktare. Och det faktum att han än idag besitter en av rockvärldens allra mäktigaste röster genom tiderna – lika sårig och skör som stor och sprängfylld av pondus – är knappast till hans eller textens nackdel.

Jag tror att rockpuritanerna – de som fortfarande gapar efter Ebbalåtar på sociala medier eller på konserter, de som tycker Imperiet är det bästa Thåström gjort, de som tycker de senaste skivorna varit ”flummiga” eller ”konstiga” – kommer att hata den här låten. Själv välkomnar jag det nya soundet. Är det så att Europabluesen från de senaste 10-15 åren, precis som är fallet med de omhuldade gitarrorgierna från åren kring millennieskiftet, faktiskt är ett minne blott är det helt okej med mig. Thåström, ihop med parhästen och vansinnigt skicklige producenten Niklas Hellberg, har fulländat det uttrycket. Det är dags för något nytt. Och att asfaltsbarnet och stadsromantikern Thåström väljer att gå den urbana vägen känns ju ändå som det mest naturliga i världen när man tänker efter.

”Papperstunna väggar” är ute nu via Razzia/Sony Music. Albumet, Thåströms tionde som soloartist, släpps i november.

44 år utan Elvis Presley – 482 MHz presenterar hans 30 mest underskattade låtar

Elvis Presley (8 januari 1935 – 16 augusti 1977) är tidernas mest underskattade artist. Nu tänker ni förstås att jag är galen – hur kan någon med de enorma framgångar som Elvis haft vara underskattad? – men ni tar miste. I mångas ögon är Elvis antingen en relik från 50-talet, en efter sin död överexponerad galjonsfigur för det grällaste och det mest kitschiga med USA och amerikansk kultur, likt James Dean och Marilyn Monroe också blivit, eller en ”tjockis” i vit jumpsuit sjungande ballader i Las Vegas under 70-talet. Påstått musikintresserade hävdar slentrianmässigt att han dog rent konstnärligt efter att han muckat från det militära 1960 och bara i undantagsfall vaknade till liv efter det. Låtarna han förknippas med och som lyfts fram för att illustrera vem han var är alltid desamma. ”Jailhouse Rock”, ”Burning Love”, ”Suspicious Minds”. ”Heartbreak Hotel”, ”In the Ghetto” och ”Love Me Tender”. Med flera, med flera.

Poängen med det här inlägget är att dels lyfta fram att Elvis Presley var så ofantligt mycket mer än sina mest sönderspelade hits, och dels att lyfta fram bredden och djupet han besatt som artist och uttolkare av amerikansk roots-musik – musik som rock’n’roll (en genre han i mångt och mycket, om än inte till 100 procent, faktiskt skapade – även om det är oerhört populärt och ”edgy” att hävda motsatsen), blues, country och gospel – och att han var så mycket mer än de nidbilder och karikatyrer som skapats av honom sedan hans död den 16 augusti 1977.

Själv är jag uppvuxen med Elvis. Min mor dyrkar honom, fadern jag aldrig kände gjorde (gör?) det samma. Jag fick Elvis rakt in i generna, i bröstmjölken och i luften jag andades. Han har således alltid varit en av de största i min bok, men med åren har han och hans betydelse för mig bara vuxit. Idag vill jag hävda att ingen berör mig mer eller djupare än Elvis. I mitt hem syns han överallt. Han är en lyckoamulett och ett elixir, en terapeut och en guru att vända sig till när livet kör ihop sig (och Gud vet att livet ofta kör ihop sig).

Det är min förbannade plikt som musikskribent och Elvis-nörd att lyfta fram och hylla honom så fort tillfälle ges. Idag, på dagen 44 år sedan han dog, är ett sådant tillfälle. Därför ger jag er här hans tio mest underskattade låtar från 50-, 60- och 70-talet – komplett med kommentarer och annan information. Och en spellista med alla 30 låtarna hittar ni längst ner. Varsågoda.


50-talet – Casual-fansens favoriserade årtionde nummer ett och årtiondet då Elvis kommersiella framgångar var som allra störst. Också årtiondet då han skapade ett helt nytt uttryck och gav oss rocken, vilket i sig format populärmusiken så som vi känner till den. Elvis gjorde inte många fel under 50-talet, men trots det finns det gott om underskattade och förbisedda låtar att lyfta fram. Här är tio av dem.

10. ”Blue Moon of Kentucky

År: 1954

Först släppt på: ”That’s All Right”-singeln

Bill Monroes sorgsna bluegrass-vals blev i Elvis, Scotty Moores och Bill Blacks händer en uppsluppen hillbilly-rökare. Ett tidigt, och utmärkt, exempel på Elvis fingertoppskänsla som producent och arrangör.

9. ”Shake, Rattle and Roll

År: 1956

Först släppt på: ”Shake Rattle and Roll”-singeln

– 50-talets kvinnosyn genomsyrar texten (skriven av Big Joe Turner), men detta är ett stycke oemotståndlig rockhistoria med ett driv och en rå energi som gör att man glömmer allt sånt. Lyssna på Scotty Moores elgitarr!

8. ”Long Tall Sally

År: 1956

Först släppt på: Elvis

Little Richard i all ära – en fantastisk artist vars inflytande sträcker sig över alla möjliga gränser – men Elvis ger honom en god match här. Jag vill särskilt lyfta fram Elvis sånginsats. Richard sjunger i originalversionen visserligen med en råhet, men det blir också gärna lite teatralt, vilket låten inte tjänar på. Elvis satsar istället allt på råhet och har sällan låtit lika ”bad ass” som här.

7. ”Ready Teddy

År: 1956

Först släppt på: Elvis

– Ännu en Little Richard-cover, ännu ett stycke blodigt rå, tidig rock. Här är det svårare att säga vem som gjorde den bäst, men alldeles oavsett är det en sagolik låt, fullt kapabel att lyfta en ur den djupaste och svartaste av depressioner.

6. ”First in Line

År: 1956

Först släppt på: Elvis

– Sekunder in och man kan aldrig ta miste på vilket årtionde den här låten spelades in. Ekot gör allt. Ekot känns lika femtiotal som brylkräm, vida kjolar och James Dean. Ekot och den oemotståndliga doo-wop-melodin som låten vilar på. Lägg därtill en trånande och kärlekssjuk Elvis och du har ”First In Line” – en femtiotalsballad ljusår bättre än till exempel sönderspelade ”Love Me Tender”.

5. ”Lawdy, Miss Clawdy

År: 1956

Först släppt på: Elvis Presley (EP)

Lloyd Prices original är en enastående och faktiskt rätt upprymd R&B-dänga, men när Elvis lägger vantarna på den 1956 blir det brännande blues av det hela, knappast sorgsen, men ändå långtifrån Prices obryddhet. Vilken man föredrar är förstås högst subjektivt, men Elvis version från The 68 Comeback Special gör det i alla fall lättare för undertecknad att välja.

4. ”Baby, Let’s Play House

År: 1955

Först släppt på: Baby, Let’s Play House-singeln

– Återigen, taskig kvinnosyn från textförfattaren (Arthur Gunter), men återigen tar den magnifika musiken all uppmärksamhet i slutändan. Tala om samspelt gäng! Elvis tuggande kompgitarr, Scotty Moores sylvassa sologitarr, Bill Blacks virtuosa basspel. Detta är rockabilly när det är som bäst. Fortfarande blåkopian för hur genren ska låta.

3. ”Tryin’ to Get You

År: 1956

Först släppt på: ”Tryin’ to Get to You”-singeln

– Mer brännande blues, mer fantastisk gitarr från Scotty Moore, mer från-botten-av-hjärtat-sång från Elvis.

2. ”I Was the One

År: 1956

Först släppt på: ”Heartbreak Hotel”-singeln

– Snackar man förbisedda och underskattade Elvis-låtar måste man naturligtvis nämna den här knäckande balladen från januari 1956. En doo-wop-doftande historia om förlorad kärlek, och bland de tidigaste exemplen på den stora sångaren Elvis. Enastående sånginsats från 21-åringen. Och rösten skulle ju bara bli bättre och bättre…

1. ”Mystery Train

År: 1955

Först släppt på: ”Mystery Train”-singeln

– Junior Parkers version är en elektrisk blues, medan Elvis och the Blue Moon Boys (Scotty & Bill) gör den till en tidlös rockabilly-standard. Tågrytmen i Scottys gitarr är värd varje krona, Elvis omöjligt coola sång likaså. Han låter kåt, uppgiven, kaxig och lycklig – allt på samma gång och aldrig ansträngd. Låten hamnade på 77:e plats på musiktidningen Rolling Stones lista över tidernas 500 bästa låtar år 2003, så på ett sätt är det fel att kalla den underskattad. Samtidigt hamnar den ständigt i skuggan av mer kommersiellt framgångsrika låtar som ”Hound Dog”, ”Don’t Be Cruel” och ”All Shook Up”. Fantastiska låtar, men som i sanningens namn hamnat i vägen för starkare och intressantare låtar, där Mystery Train är det kanske tydligast lysande exemplet.


60-talet – ett årtionde som i Elvis fall präglades av ett plågsamt filmkontrakt på femtielva för det mesta usla om än kommersiellt framgångsrika filmer, med till stor del lika usla soundtracks. På grund av filmerna och dess soundtracks fick Elvis se sig omsprungen av nyare talanger som Bob Dylan och The Beatles – artister som hade Elvis att tacka för allt. Men 60-talet var också ett årtionde där Elvis spelade in mängder med stark pop, country och soul och trots allt även rönte ett antal riktigt stora listframgångar. 1968, när filmkontraktet så gott som var uppfyllt, gjorde han ju även comeback inför en livepublik med den omåttligt framgångsrika och numera legendariska tv-showen ”Singer Presents…Elvis” (mer känd som The 68 Comeback Special), och året därpå släppte han sin mest kritikerrosade skiva, From Elvis in Memphis. Och precis som övriga årtionden bjuder 60-talet även på mängder av underskattade och förbisedda pärlor. Som dessa, till exempel.

10. ”Gentle on My Mind

År: 1969

Först släppt på: From Elvis in Memphis

– När Elvis spelade in den här fantastiska folk-låten 1969 hade den redan varit en hit för Glen Campbell, Dean Martin och Patti Page – bara under 1968. Elvis hade dock aldrig för avsikt att skapa ännu en hitversion av låten, utan ville ha med den eftersom den mer än väl passade in på den rootsiga och country-souliga plattan han spelade in med Chip Moman och hans mannar under de legendariska sessionerna i American-studion i Memphis. Comeback-plattan From Elvis in Memphis klassas idag som Elvis allra bästa studioalbum och ”Gentle on My Mind” finns med där, gömd som spår två på sida två, som en viktig del av plattans stomme och som ett guldkorn för uppmärksamma fans att upptäcka.

9. ”Indescribably Blue

År: 1967

Först släppt på: ”Indescribably Blue”-singeln

– Bottenlös förtvivlan, självbedrägeri och en sångare som, bättre än någon annan som existerat på detta jordklot, kan förmedla detta. Och detta ett år innan han gör ”comeback”, detta under ännu ett år nedtyngt av dåliga filmer och ännu sämre soundtrack-låtar. Hatten av.

8. ”I’ll Hold You in My Heart (Till I Can Hold You In My Arms)

År: 1969

Först släppt på: From Elvis in Memphis

– Här hör man en sångare som trivs – med sig själv, sitt band, låten och texten. Han leker med låten, glider igenom den, stannar upp och börjar om, pressar sin röst och vräker ut sin själ. Detta är soul, detta är blues, av allra yppersta klass. Helt utan pretentioner, allt är bara rå känsla och glöd.

7. ”Something Blue

År: 1962

Först släppt på: Pot Luck

Texten anspelar på den gamla brittiska – och numera främst kanske amerikanska – ramsan Something old/something new,/something borrowed,/something blue, som går ut på att bruden på bröllopet ska bära något gammalt, något nytt, något lånat och något blått. Elvis har i texten haft ihop det med kvinnan som texten handlar om och som nu ska gifta sig med hans vän(!). Hjärtesorgen är ett faktum, och han besjunger situationen och refererar till den gamla ramsan: Something old, the vows we made/Something new, the price I paid/Something borrowed, love was tried but not true/Now my life is something blue. Det är sentimentalt så det förslår, men melodin är magnifik och det hela känns så väldigt uppriktigt och genuint att det är fullständigt omöjligt att värja sig.

6. ”That’s Someone You Never Forget

År: 1962

Först släppt på: Pot Luck

– Avskalad och spöklik. Så kan man bäst beskriva den här kriminellt förbisedda balladen, från en period som präglades av dåliga soundtracks. Elvis skrev den ihop med vännen Red West. Total förlust låg väl aldrig långt borta att sjunga om för Elvis, men detta är i sanning en av de mest underskattade låtarna på ämnet. Den sägs handla om Elvis mor, som gick bort 1958. De båda stod varandra mycket nära, vilket kan förklara Elvis otroliga närvaro i låten.

5. ”Fame and Fortune

År: 1960

Först släppt på: ”Stuck On You”-singeln

– Elvis första singel sedan han muckat från det militära i början av 1960 var ”Stuck On You”, vars b-sida fullständigt pulvriserar den lättsamma, lite flamsiga a-sidan. ”Fame and Fortune” är en doo-wop-doftande ballad med en sångmelodi och sånginsats från himlen sänt. En av många låtar från det tidiga 60-talet där Elvis visar att han under militärtjänstgöringen snarare än tappat sin förmåga istället utvecklats till att bli en bättre sångare än någonsin tidigare. Också en av många låtar jag önskar att 70-tals-Elvis hade spelat live.

4. ”Love Letters

År: 1966

Först släppt på: Love Letters-singeln

– Skrevs ursprungligen 1945 till filmen med samma namn. Spelades också in 1962 av Ketty Lester, men i vanlig ordning sopar Elvis mattan med alla föregångare och gör låten till helt och hållet sin egen. En enkel och sentimental ballad om längtan, med en sångmelodi som utan omvägar borrar sig rakt in i hjärtat. Låten spelades också in i en alternativ, något countryfierad, version 1970. Jag kan inte ärligt säga vilken av dessa jag egentligen föredrar, men 60-tals-versionen är vulgärt förbisedd och hade förtjänat samma hitstatus som, säg, ”Are You Lonesome Tonight?” – en annan ballad från samma årtionde som blev ofantligt mycket mer framgångsrik, men som i min mening inte alls var lika bra.

3. ”The Girl of My Best Friend

År: 1960

Först släppt på: Elvis is Back!

– En poplåt som tål hur många genomlyssningar som helst utan att tappa sin attraktionsförmåga – mycket tack vare den oemotståndliga melodin, Elvis subtila men passionerade sånginsats och låtens perfekta poplängd (runt 2:30). Den kanske största höjdpunkten på Elvis första album efter att ha muckat från det militära i början av 1960.

2. ”I’ll Remember You

År: 1966

Först släppt på: Spinout

– Ett atmosfäriskt stycke om längtan och saknad, och hopp om återförening. För fyra år sedan, när det var 40 år sedan Elvis gick bort, satte jag ihop en lista över Elvis 40 bästa låtar och kallade den här låten för Elvis vackraste kärleksballad. Kanske stämmer det. För jag vet inte om det finns så många andra som vrider om hjärtat som den här gör eller får mig att längta efter något – en tid, en plats eller människor – något svunnet – som kanske inte ens existerat.

1. ”Stay Away

År: 1968

Först släppt på: ”US Male”-singeln

– Naturromantik. Sentimentalitet. Hemlängtan. Den uråldriga och djupt vemodiga engelska folkballaden ”Greensleeves” får här nytt liv och ny text (signerad Sid Tepper och Roy Bennett) och blir till Elvis kanske allra mest underskattade och mest förbisedda inspelning överhuvudtaget, där melankolisk popperfektion och en sånginsats man rimligtvis bara borde kunna fantisera om förverkligas. Låten spelades under förtexterna till filmen Stay Away, Joe, släpptes som b-sida till ”US Male”, och glömdes sedan i stort sett bort. Under 90- och 00-talen inkluderades den på några CD-samlingar, men än idag är det bara de allra mest inbitna Elvis-fansen som överhuvudtaget känner till den. Och jag kan knappt komma på ett värre brott mot populärmusiken än det. Lyssna, njut och tacka mig sedan.


70-talet – På 70-talet hade Elvis lagt ner att försöka vara cool, hipp eller trendig. Istället satsade han allt på att göra musik som talade till honom och först och främst sa något om honom själv som person. Det blev således mycket gospel, country och ballader, och enligt mig är det genom musiken från 1970-77 man kommer Elvis som allra närmast. Här finns ett djup och en känslomässig komplexitet man generellt inte hittar i musiken från 50- eller 60-talet. 70-talet var en tuff tid för Elvis – hälsan sviktade, skivförsäljningen gick inte riktigt lika bra som förut, Priscilla lämnade honom, Linda Thompson lämnade honom, osv – och det hörs i musiken. Det är också Elvis mest underskattade årtionde – de flesta avfärdar hans 70-tal på grund av redan nämnda viktproblem och jumpsuits – vilket gör att i stort sett allt han spelade in under de åren kan klassas som underskattat, vilket i sin tur gjorde urvalet svårt att få till. Men till slut gick det hyggligt.

10. ”Early Mornin’ Rain

År: 1972

Först släppt på: Elvis Now

– Steget från rock’n’roll och country till singer-songwriter-folk är inte långt, och Elvis visar med lätt hand på denna Gordon Lightfoot-via Peter, Paul and Mary-hit att han även står sig som en sjujäkla folksångare. Elvis tolkning är varm, subtil och vemodig – och borde vara given när man sammanfattar Elvis sista årtionde, men tyvärr glöms den oftast bort.

9. ”Love Me, Love the Life I Lead

År: 1973

Först släppt på: Elvis (mer känd bland fans som ”The Fool Album” på grund av att plattans enda singel är låten ”Fool” och för att det 1956 redan hade släppts en platta med titeln ”Elvis”)

– Oslipad, men en fantastisk och storslagen ballad sprängfylld av känslor. Elvis tjongade ur sig såna här låtar och sånginsatser närmast på löpande band under 70-talet, och för det mesta blev det fruktansvärt rörande och inspirerat. Detta är definitivt en dold klenod.

8. ”We Can Make the Morning

År: 1972

Först släppt på: ”Until It’s Time For You to Go”-singeln

– Ännu en mäktig ballad, men som tangerar den gospelmusik Elvis brann för – både vad gäller arrangemang och budskap. Alla vet vi att Elvis var en sanslöst begåvad sångare, men vissa låtar får en att nästan tappa fattningen – hur kan man sjunga så här bra? – ”We Can Make the Morning” är en sådan låt.

7. ”How the Web Was Woven

År: 1970

Först släppt på: That’s the Way It Is

– Förutom ännu en makalös sånginsats är det värmen som genomsyrar låten, den starka melodin, och crescendot i refrängen som gör detta till ett riktigt stort nummer. En av otaliga fullträffar Elvis spelade in under vad som kallas ”The Nashville Marathon” – en knapp vecka i juni 1970 då Elvis och bandet, allihop i sagolik form, spelade in över 30 låtar i RCA:s studio i Nashville.

6. ”Pieces of My Life

År: 1975

Först släppt på: Today

– Låtjaget (Elvis själv) ser bittert tillbaka på ett liv som kostat honom allt det han höll kärt. Elvis kanske inte skrev sina texter själv, men på 70-talet sjöng han knappt en rad som han inte plågsamt kunde relatera till sitt eget liv. Det var på många sätt hans mörkaste årtionde. 

5. ”If That Isn’t Love

År: 1974

Först släppt på: Good Times

– Som jag nämnde tidigare var gospelmusiken den musik som Elvis tyckte allra mest om. Det var den musiken han växte upp med och musiken han vände sig till när livet på något vis krisade. Han släppte totalt tre gospelalbum, och flera gospellåtar hamnade även på andra skivor. En av de mest drabbande är ”If That Isn’t Love”, inspelad i Stax-studion i Memphis i december 1973. Elvis närvaro är total när han sjunger om Jesu liv och gärning, och man lyssnar uppmärksammat, suger åt sig varje ord och växer som människa.

4. ”Promised Land

År: 1974

Först släppt på: ”Promised Land”-singeln

– Det bästa exemplet att plocka fram när någon säger att Elvis under 70-talet helt hade tappat förmågan att lira rock. Här blåser han skallen av Chuck Berrys beskedliga gamla klassiker, och han låter obrydd, tänd och inspirerad. ”Oh, get on it!”

3. ”Just Pretend

År: 1970

Först släppt på: That’s the Way It Is

– Storslagen, utan att tappa ett uns intimitet eller värme. Spelades in under Nashville-maratonet i juni 1970 och tillhör definitivt en av höjdpunkterna. Spelades live några gånger i början av 70-talet och sedan igen i december 1975, men borde varit en stapelvara under alla hans turnéer, för det är en riktig showstopper.

2. ”Where Did They Go, Lord?

År: 1971

Först släppt på: ”Rags to Riches”-singeln

– Hur ett emotionellt omskakande och sångmässigt häpnadsväckande mästerstycke som detta göms undan på en b-sida – dessutom på en singel som nog ingen trodde skulle välta skivaffärerna – och sedan inte släpps på en fullängdare förrän efter Elvis död är för mig helt obegripligt. Den var knappast en potentiell, kommersiell hit, men dess uppenbara och vansinnigt starka kvaliteter borde ha gjort den given som albumspår – och live hade den vält arenorna. Bortsett från Elvis fantastiska sånginsats vill jag även lyfta fram Eddie Hintons skriande, förtvivlade gitarr och Jerry Carrigans tunga, emfatiska trummor. En helt igenom fantastisk komposition.

1. ”An American Trilogy

År: 1972

Först släppt på: An American Trilogy-singeln

– Egentligen borde väl en allmänt omhuldad och flitigt återutgiven låt som denna – och som dessutom spelades live kontinuerligt under många turnéer – strykas från en lista över de mest underskattade låtarna, men jag kan inte annat än att ta med den. För någon listframgång blev den inte (peakade på plats 66 på Billboard Hot 100) och precis som övriga på de listor jag presenterar här idag hamnar den ständigt i skuggan av sönderspelade låtar som ”Burning Love”, ”Hound Dog”, ”Suspicious Minds” och ”In the Ghetto”, med flera.

”Trilogy” är på många sätt en typisk 70-tals-ballad för Elvis – storslagen, emotionellt omvälvande och med en sånginsats alla andra sångare på sin höjd kan drömma om – men samtidigt sticker den ut. Som titeln antyder består den av tre olika låtar – sydstatshymnen ”Dixie”, nordstatsditon ”Battle Hymn of the Republic” samt ”All My Trials”, en spiritual främst förknippad med slaveriet. Låten sätter fingret på USA:s historiska splittringar och uttrycker samtidigt hopp om försoning. Sydstatspojken Elvis Presley, uppvuxen under extremt fattiga förhållanden i Tupelo, MS och Memphis, TN, bland både svarta och vita, full av beundran och kärlek för både vit och svart gospel, country och blues, och som i vuxen ålder nådde extrema framgångar som uttolkare av dessa musikstilar, i både nord- och sydstaterna, och i resten av världen, bland svarta och vita och alla övriga, bland äldre generationer och yngre, förstod textens budskap bättre och på ett mer personligt plan än de flesta andra. Hans framgångar var dessutom av den magnituden att de sakta men säkert tog knäcken på honom. Elvis var ju först med den här sortens kändisskap och framgångar. Det fanns ingen blåkopia, ingenting att referera bakåt till. Han kunde tidigt in i karriären inte längre vistas ute som en vanlig människa utan att riskera att skapa kalabalik och hysteri, och isolerade sig därmed. För att orka med livet som tidernas mest framgångsrika artist hemföll han dessutom åt receptbelagda mediciner och dålig kosthållning, och hälsan försämrades under 70-talet. Så när han sjunger just sista versen, den från ”All My Trials”, tror man honom ännu lite extra.

So hush little baby
Don’t you cry
You know your daddy’s bound to die
But all my trials, Lord will soon be over


Nu återstår ingenting annat än att säga tack och adjö för den här gången, sätta igång spellistan nedan och ägna Elvis ännu en tanke.

På återseende!

Recensioner: 2021-05-28

Cole ChaneyMercy (album)

Kentucky verkar vara en utmärkt grogrund för samtida alternativ country. Sturgill Simpson är väl den Kentucky-son som slagit igenom bredast, men även Tyler Childers tillhör genrens främsta. Cole Chaney, som debuterade tidigare under månaden med föreliggande platta, är den senaste i raden av imponerande Kentuckians. Delstaten, vars tyngsta industri genom tiderna nog ändå varit kolindustrin, gränsar till Ohio i norr, Tennessee i söder, Missouri i väst och West Virginia i öst. I delstatens östra delar tornar dessutom Appalacherna upp sig – och det var i de regionerna som bluegrassmusiken föddes. Och den musiken är allestädes närvarande på Mercy.

Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Allra bäst blir det på ”Back to Kentucky”. Där blandar Chaney bluegrass med subtil och nedtonad gospel och mina superlativ räcker inte till. Det är en av årets bästa låtar.

Skivan, sedan, ja, den är en av årets bästa – och Cole Chaney är en artist jag med glädje kommer att följa hädanefter.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Back to Kentucky”

Om ni gillar detta: Benjamin Tod A Heart of Gold is Hard to Find


Robert FinleySharecropper’s Son (album)

Robert Finley, bördig från Louisiana och född 1954, har älskat musik hela sitt liv. Han uppträdde som glad amatör på gatorna och som ledare för gospelgruppen Brother Finley and the Gospel Sisters, även det på amatörnivå. Professionell blev han först när han 2015, 61 år gammal, upptäcktes av frivilligorganisationen Music Maker Relief Foundation, när han spelade på en gata någonstans i Arkansas. Debutalbumet gavs ut året därpå, en uppföljare kom 2017 (ett samarbete med Black Keys-frontaren Dan Auerbach) och nu är ett tredje album här (även det ett samarbete med Auerbach).

Albumtiteln gör gällande att det är en självbiografisk platta. En ”sharecropper” är ett slags arrendator och i USA blev sharecropping vida spritt efter att slaveriet avskaffades. Landägaren lät hyra ut en bit mark åt fattiga (ofta svarta) lantbrukare och lät dem bruka jorden. Vid skördetiden hade landägaren sedan rätt till en andel av det som lantbrukaren odlat. Ofta en betydligt större andel än det som lantbrukaren själv fick lov att behålla. Robert Finleys föräldrar arbetade som sharecroppers i Louisiana och denna bakgrund – myllan, slitet och svetten – genomsyrar hela albumet.

Finley ramar in sina lysande och från botten av sitt hjärta skrivna berättelser om förlorad kärlek, tro, upprättelse och rötter med träskblues, Memphis-soul och rent fantastisk gospel. Och även om Finleys bakgrund är allt annat än sockersöt och texterna speglar detta (med åldern har han också blivit blind, på grund av starr), blir det aldrig någonsin självömkande, utan endast tröstande och hoppfullt. Robert Finley är värdighet personifierad och möter djävulskap och trassel med rak rygg och kärlek och glöd i hjärtat. I titelspåret, som också är en uppenbar höjdpunkt, sjunger Finley om sitt liv på åkrarna: ”It was hard, but it was fair”. En annan höjdpunkt är avslutande gospelnumret ”All My Hope”, vars text otroligt nog ska ha improviserats fram i sångbåset. Med makalös stämma sjunger Finley: Strange things could happen in a man’s life/To bring him to his knees/God knows I’ve been there more than a time or two/But no matter what was my situation/See I know, I know just who brought me through. Robert Finley hittade sin styrka, sitt hopp, och med den här plattan skänker han styrka och hopp till vi andra som också hankar oss fram i tillvaron.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”All My Hope”, ”Sharecropper’s Son”

Om ni gillar detta: Blind Boys of Alabama Almost Home


Everett ParkerOutbound Travelin’ Crazies (album)

Inleder med ett sidospår: Daniel Börjesson, mannen bakom pseudonymen Everett Parker, verkar precis som undertecknad ha sitt ursprung i regnets huvudstad tillika tristessens epicentrum Borås. Numera tycks han husera i skogarna kring Norberg. Jag förstår honom – jag har ju själv flytt. Idag släpptes hans andra fullängdare.

Precis som på debuten Irrevocably Human från 2013 är Börjesson på nya plattan Outbound Travelin’ Crazies trogen sin americana, men han skickar även in lite nya ljud och uttryck. Plattans tre första låtar ger en fingervisning om hur Thåström hade låtit om han börjat spela americana uppbackad av 16 Horsepower. Resultatet blir väl inte fullt så magiskt, men ändå väl godkänt. Börjesson har rösten, anslaget och stämningen för att ro hem det. Sedan tappar skivan snabbt både styrfart och fokus. ”Creature” var säkert rolig att spela in, men det rätt köttiga jammandet blir snabbt tröttsamt att lyssna på. ”The Comment Section” är en fånig liten låt om kommentarsfält på nätet. Jag håller med Börjesson om att kommentarsfält ofta är botten (vem utom trollen gör inte det?), men behöver vi en låt om det? ”Oh, Captain” är visserligen en fin visa, men känns lite malplacerad i sammanhanget, och Tom Waits-pastischen ”The Root to All Evil” känns som en axelryckning. Börjesson återtar dock kontrollen över plattan på sista spåret – den mycket starka ”Dead Broken Dreams” – en intim, brusig och kärv ballad, med snygg tremologitarr, och återigen med thåströmsk känsla – men det är lite sent i matchen.

Det har gått åtta år sedan förra plattan. Börjesson borde på den tiden ha fått ihop ett mer renodlat och välskrivet album än så här. På hälften av skivans låtar snuddar han ju vid storhet.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Fires in the Night

Om ni gillar det här: 16 Horsepower – Sackcloth – N – Ashes


No Suits in MiamiBuffy (singel)

Jag har skrivit om No Suits in Miami sedan debutalbumet för två år sedan. Jag har alltid hyllat dem. Och…ja, nu gör jag det igen. Därför att NSiM har gjort det igen. De är Sveriges bästa popband, totalt oförmögna att skriva annat än jättebra låtar, med ett, vad det verkar, ändlöst flöde av fantastiska och molliga popmelodier att förse oss med. Visst, de återuppfinner inte hjulet, det låter fortfarande Field Mice och Brighter, med en gnutta pop-Cure som körsbäret på toppen, men det är ju precis vad man vill. ”Buffy” är precis vad vemodig indiepop ska vara. Och NSiM fortsätter att finslipa och fullända sitt uttryck.


Corduroy – ”NLMN” (singel)

Ett annat suveränt svenskt band är shoegazebandet Corduroy. Nya singeln ”NLMN” är ännu ett drömskt, sexigt och atmosfäriskt exempel på att Corduroy har något väldigt stort på gång. När kommer albumet?!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 12

Lyssnar man på radio såhär års är det lätt att utveckla svår allergi mot julmusik. 24/7 väller smetiga, uttjatade låtar av Mariah Carey, Linnea Henriksson, Adolphson & Falk, Just D, Triad med flera ut och gör våld mot våra sinnen. Att det också gjorts julmusik med själ, hjärta och djup är därför lätt missa. Nedan följer en spellista med låtar på temat jul, som du definitivt inte hör på radio, och som är bra låtar på riktigt. Varsågoda.

Recensioner, 2020-09-12

______________________________________________________________________________

And We Should Die of That RoarDeathbed Lullabies

– Bakom det matiga, men coola, artistnamnet döljer sig svensken Hardy Hum (ett annat artistnamn?), och Deathbed Lullabies är vederbörandes andra album. I Hardys värld är det 1800-tal, i Klondike, Alamo, Calgary eller längs the Oregon Trail. Dammet yr när de laglösa och deras springare rusar fram över vägarna. Hardy sitter ensam längst ner i en saloon någonstans och grubblar över livet, döden, överlevnad och förluster. I verkligheten är vi dock i Sverige år 2020. I bästa fall hålls den kärva verkligheten stången, och låtar som ”I Found God”, ”I’m Bad News” och ”Hands Clapping” förflyttar en till en förvisso mörk och hård plats, men en klart intressantare plats än den vi nu tvingas leva i. Dessvärre är det inte alltid så väl. Ibland bryts illusionen och Hardys uttryck känns krystat och sökt. Egentligen klandrar jag honom inte. Tom Waits-plattorna har liksom bara snurrat några gånger för mycket och han har haft näsan i för många böcker om gamla västern. Konstigare saker har definitivt hänt, men om han tonar ner detta till nästa platta kommer det betyget bli högre – för det är inget fel på hantverket.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”I Found God”

Om ni gillar detta: Colter Wall – Imagninary Appalachia


RomeThe Lone Furrow

– Romes fjortonde studioalbum (om man räknar fjolårets Dublin Sessions och 2016 års Coriolan, men utelämnar EP:n Berlin) är annorlunda. Aldrig förr har Jerome Reuter lutat sig så mot gästartister och interludium som han gör här – och jag förstår inte varför eftersom låtarna, de rena låtarna, där det bara är hans röst som hörs – är fantastiska. Eller, jo, jag förstår hur man till exempel kan känna att Aki Cederbergs skaldande i ”Masters of the Earth” lägger till ett extra lager till mäktiga ”Tyriat Sig Tyrias”, men jag tycker inte att dessa utflykter tillför något oumbärligt. Jag får snarare känslan av att Jerome känt sig nödgad att ta till utfyllnader. Kan denne låtskrivargigant, som släppt knäckande album närapå varje år sedan 2005, tillslut åkt på en släng av skrivkramp? Kanske går jag för långt i mitt resonerande nu – låtar som ”Kali Yuga über alles”, brexit-elegin ”On Albion’s Plain” och tidigare nämnda ”Tyriat Sig Tyrias” hävdar ju det – men jag är inte säker. När plattan är som bäst är den fantastisk, men dipparna gör mig frustrerad.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Kali Yuga über alles”

Om ni gillar detta: Rome – Le Ceneri di Heliodoro


VortexHelioz

– När hörde du senast en platta om solmytologi? Nej, precis. Udda, som bara den, men likväl och utan tvivel är Vortex femte album ett av årets allra bästa dark ambient-släpp. Bakom namnet Vortex finns tysken Marcus Stiglegger, och efter den mycket imponerande album trilogin Kali Yuga, Moloch och As Gods Fall är han nu alltså tillbaka med ett nytt album – baserat på och inspirerat av olika kulturers och religioners mytologier om solen.

Den här gången rör han sig han bort från den rena dark ambienten och hämtar inspiration från dels neo-folk och dels Allerseelens militaristiska och postindustriella rytmer och låtstrukturer. Det skänker både nyans och dynamik åt låtarnas annars tunga drones och industriella klanger. Och i likhet med nyss omskrivna Rome tar även Stiglegger hjälp av gästartister – men här tillför de något. Tyngst och bäst blir det på ”Man of Fire”, där Lamia Vox gästar. 

Stiglegger lyckas med sitt femte album under namnet Vortex, denna gång djupt försjunken i tankar kring solen och vad den gör och har gjort med människan, skapa skönhet, skräck och tyngd. 2020 har varit ett starkt dark ambient-år, och Helioz hör till gräddan.


Bonus:

Bruce Springsteen – ”Letter To You

– Fjolårets solo-fullträff Western Stars var inte nog, rockvärldens kanske finaste klenod vill ge oss mer. Och vad blir det om inte ett nytt album med E-Street Band! Första singeln släpptes igår och är…knäckande fin. Den återuppfinner inte hjulet, men är likväl klassiskt vemodig och soulig E-Street-rock – precis som man vill ha den, precis som den man förälskade sig i för alla dessa år sedan. Och vilken sångare den snart 71-årige hjälten är. Jösses! Albumet med samma namn släpps 23 oktober, och är singeln något att gå på har vi ett fantastiskt album att vänta. Halleluja!

Recension: Ossler – Jesus Absolut (ny singel)

jesus
Bild och formgivning: Pelle Ossler

Knappt har vinden från det keltiska havet slutat vina, knappt har självrannsakans sår slutat blöda, innan det åter blivit dags att gå med Pelle Ossler ner till vår tillvaros mörkaste position.

”Jesus Absolut” är den andra låten att släppas från Pelles hittills obetitlade, åttonde album. Och musikaliskt rör sig Ossler här bort från förra singelns kyliga, melankoliska atmosfärer. ”Jesus Absolut” känns som en truligare och (ännu) trubbigare kusin till ThåströmsAxel Landquists Park” från 2009 (som ju Ossler och hans gitarr spelade en avgörande roll i). Hux Nettermalms trummor rullar fram som ett kolsvart åskoväder över sjön som Pelle sjunger om. Pelles gitarr blixtrar, hugger upp himlen ovan oss, medan Nilzéns elektronik darrar nervöst i bakgrunden och Meierkords aggressiva stråkar hetsar fram både Ossler och Nettermalm. Det är ett mäktigt ljudbygge, någonstans mellan nyss nämnda Thåström, doom jazz och klassisk Ossler-dramatik lika svart som en tjärn. Och precis som på förra singeln står Nilzén för produktionen och mixat har Anton Sundell gjort.

FotografSaraBroos
Foto: Sara Broos

Texten, sedan, tycks skildra en man närmast förryckt i sin självbild. Han är en outsider, från en plats där ingen trott på honom och där ingen nåd tycks ha funnits. Men själv tror han – på sig själv – och nu står han öga mot öga med alltet och intet. Han skalar av sig sina pinaler och ska låta sig slukas av den mörka sjön, fast övertygad om att han kommer resa sig ur dyn som en återuppstånden Jesus, oinskränkt och fullkomlig. Det är också en historia om självutplåning  – om slutet på ett liv som en gång för alla blivit för mycket, där fasaden rasat samman irreparabelt. Det finns ju även något renande i detta, föreställningen om att skölja bort allt slagg och all smuts, även om reningen i det här fallet kanske innebär slutet.

Hur det än må vara, bekräftas med ”Jesus Absolut” den gamla sanningen att Pelle Ossler vet mer om människans villkor än nästan vilken annan poet ni kommer dragande med. I dessa olidliga tider är det en ynnest att få dyka ner i hans texter. De är rening, de är katarsis. Och man utplånas inte, man får bara lite tjockare hud.

”Jesus Absolut” är ute nu via ST4T.

Recension: Thåström – Klockan 2 på natten, öppet fönster…

klockan2

Precis som Osslers monumentala ”Keltiska havet” för en knapp månad sedan sköljer Thåströms nya liveplatta Klockan 2 på natten, öppet fönster… in som exakt det vi behöver, exakt när vi behöver det. Som nånting att hålla fast vid i det öde landet, när det viner som värst.

Hade det inte varit för det satans viruset är chanserna goda för att vi hade fått se Thåström live på en scen åtminstone en gång i år. Det är ju trots allt två år sedan sist. 2017 och 2018 turnerade han med det senaste mästerverket Centralmassivet  i bagaget. Det var ett par lysande vändor (själv såg jag honom fyra gånger), som han nu alltså valt att föreviga. Klockan 2…består av nio nummer plockade från konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö. Blott nio spår, kanske vissa fnyser? Sitt ner och var tyst, säger jag. Thåström, den odiskutabelt bästa liveartisten sedan Elvis, hade kunnat dubblera antalet spår och nedanstående betyg hade ändå bestått, men han vet bättre än så. Precis som på sina studioalbum kokar han här ner allt till essensen. Lasersiktet har korn på precis det som driver budskapet, och det andra lämnas därhän.

Alla vi som sett Thåström och det eminenta bandet (bestående som alltid av Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén) live vet vilken ynnest det är, hur dessa konserter, dessa väckelsemöten med ena foten i Ruhr och den andra i Mississippi-deltat, renar och lyfter en. Givetvis kan ett livealbum inte riktigt mäta sig, men Klockan 2...kommer så nära det överhuvudtaget är möjligt.

inner2

 

Genialt nog inleds plattan med ”Centralmassivet”. Genom att lägga denna denna bön om hopp först får vi omedelbar frälsning från allt ont som hemsöker oss i dessa tider. ”Jag tror det är nåt stort på gång”, sjunger Thåström med sin sargade, mäktiga, känsliga röst, medan Ossler, som på besök från en annan, mycket större värld, spelar vad som flera gånger känns som den mest drabbande gitarr jag hört. Och på den vägen fortsätter det sedan – vägen där hoppet skär genom mörkret. ”Alltid va på väg” är postpunkigt stram, men som alltid ett livselixir likt inget annat. ”Brev till 10:e våningen” framstår för varje år som går som bland det allra, allra bästa Thåström någonsin skrivit – särskilt live. På rariteten ”Det enda du behöver” (senast hörd på ”Hjärter dam”-singeln 1999) dominerar Anders Hernestams fantastiska trummor. ”Gräsfläckar”, med sina för en Berlin-romantiker gåshudsframkallande minnesfragment från Tegel, Jasmine och U-Bahn, har aldrig låtit vare sig tyngre eller skitigare. ”Old Point Bar”, sedan, var en av de största höjdpunkterna från 2017-18-turnéerna. På platta är den magnifik, men live går den från att vara en låt till att bli till en mässa. Som besatt eller upptagen på ett långt högre plan än dit vi dödliga når mässar Thåström, som vore det det sista han gör, om utmätt tid, självförverkligande och den hunger efter inspiration som han aldrig är utan. Jag är glad att han tog med den på plattan. Det hade inte varit detsamma utan den. Albumet inleddes hoppfullt och med full kraft, med ”Centralmassivet”, och avslutas bistert, vackert och avskalat med elegin över Dan Andersson, ”Om Black Jim”. Som om det vore någon tröst alls för en fattig Finnmarksbror/Så vet jag att dom är demokrater det är ett sympatiskt drag dom har/Ingen kommer undan ingen vet än hur man slipper från, sjunger Thåström om den stränge herren Döden som lurar bakom varje buske, i ett försök till tröst. Ett dystert sätt att avsluta en skiva eller konsert på, kanske en del säger. Men snarare är det så att Thåströms text hjälper oss att få rätsida på det där som väntar oss alla – i dessa virustider kanske snarare än många trott. För det ska vi vara tacksamma.

Vidare är layouten alla tiders. Omslagsbilden, där siluetten av en krökt Thåström påminner om Nosferatu, är hans snyggaste sedan Mannen som blev en gris (2002). Ska jag klaga på något är det väl att det hade varit intressant att veta vilka låtar som plockats från vilka konserter, men det där är en bagatell. Thåström har skickat ut en livboj och jag tror faktiskt att vi överlever nu.

Betyg: 10/10 (blott tredje 10:an sedan 482 MHz i januari 2018 började med betyg)

Bästa låt: alla, men om man ska plocka ut en blir det ”Centralmassivet” (eller ”Old Point Bar”)

Om ni gillar detta: Elvis Presley – How Great Thou Art, Swans – Children of God, Iggy Pop – The Idiot

Recensioner: Criteria – Years, Alice Boman – Dream On och Christian Hede – ØBO

EF22DD26-1E8D-4AEE-B6C7-80570A7A645F

Tre nyutgivna plattor jag längtat efter. Tre olika stilar jag älskar. Tre olika sinnesstämningar. Bara dyk ner.

Trevlig fredag!

 


 

CriteriaYears

criteria

– 00-talet var en fin tid för indiemusik. En av de mest spännande scenerna fanns i Omaha, Nebraska och kretsade kring skivbolaget Saddle Creek. Det startades redan på 90-talet av Mike Mogis och Justin Oberst, men slog igenom runt millennieskiftet tack vare inflytelserika Omaha-band som Bright Eyes, Cursive och The Faint, och hade sin storhetstid fram till ungefär 2008.

Ett band som föll under radarn var Criteria. De bildades 2003, efter att Stephen Pedersen (som i slutet av 90-talet spelade i Cursive) flyttat hem till Omaha igen efter några år utsocknes som juridikstudent. Han skrev ett gäng crunchiga alt rock/posthardcore-låtar, anlitade några gamla kompisar till att spela i bandet (däribland A.J. Mogis, bror till Mike) och gav ut bandets debutplatta En Garde (som innehåller den fantastiska ”Rescue Rescue” – en av de finaste låtarna från den klassiska Omaha-eran) på skivbolaget Initial Records. Två år senare gavs uppföljaren ut, och vid det laget hade Criteria skrivit på för Saddle Creek. Tonen på den plattan var densamma, men kanske att helheten var ojämnare. Skivorna var ganska omtyckta av fansen, men satte inte alls samma avtryck på vare sig Omaha-scenen eller indierocken i stort som flera av deras konkurrenter, och efter andra plattan tystnade Criteria.

Några enstaka konserter har det blivit sedan dess, och det ryktades då och då om att Pedersen jobbade på nytt material för bandet, men inget hände. Förrän i december förra året, då det blev klart att Pedersen & co skrivit på för 15 Passenger – skivbolaget som Tim Kasher och hans kumpaner i Cursive startade för några år sedan. Det visade sig att ryktena om Stephen Pedersens segdragna låtskrivande stämde och skivan har enligt uppgift värkts fram under flera år. Men nu är den äntligen här, och det visade sig ganska snabbt att den var väl värd att vänta på.

För även om soundet och melodierna är fast förankrade i 90- och 00-talens emo-, indie- och posthardcore-sound på ett sätt som får en att huvudstupa slungas tillbaka i tiden, känns Years på intet vis som en upprepning eller fantasilös nostalgitripp. Nej, skivan är snarare Stephen Pedersens starkaste samling sånger, hittills, och resultatet av att under  åratal ha slitit och finslipat ett uttryck. Skivan innehåller nio stycken låtar, alla med ett syfte och en given plats, helt utan utfyllnad. Precis som all stark posthardcore består de av lika mycket vrede som finkänslighet för melodi och hälsosamma doser vemod. Allra bäst hörs det på trojkan ”This Reign is Ours”, ”Tightrope” och ”Hands Out” – tre låtar som alla hade skakat om vilken sorgsen åttiotalist som helst för 15-20 år sedan och som idag låter precis lika fräscha och angelägna. Något annat som inte nötts av tidens tand är Pedersens röst. Han har, medelåldern till trots, fortfarande Omahas punkigaste punkröst, lika ilsken som den är sårbar – och, av allt att döma, tidlös. Det hörs i nyss nämnda låtar och det hörs i övriga sex.

Att produktionen är något mer polerad än förr gör kanske de mest fundamentalistiska emopuritanerna nervösa, men i min mening gör det bara låtarna gott. Där tidigare plattor låtit stundom grötiga stoltserar Years med en luftighet och atmosfär man bara i undantagsfall kunde skönja på bandets två första album. Jag välkomnar det och är glad att Pedersens låtar tillåts andas och till och med lyfta mot skyarna emellanåt.

Criteria är tillbaka. Och med dem och det faktum att även Bright Eyes tillkännagivit en nära förestående comeback vågar jag nästan hoppas på en revival för 00-talets mest emotionella indiesound. Vad fint det vore.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Tightrope ”

Om ni gillar detta: Cursive – Such Blinding Stars For Starving Eyes, Criteria – En Garde


 

Alice BomanDream On

BomanDream

– Jag har följt Alice Boman sedan hon 2014 släppte sin andra EP. Jag knockades rätt så omgående av hennes ömsom sköra, ömsom drömska lofi-sånger om förlust och fördömd kärlek och slogs av hur hon med så enkla medel lyckades vara så smärtsamt drabbande. När vi nu skriver januari 2020 har Boman alldeles nyligen släppt sitt första album, efter en lång rad singlar, enstaka låtar och EP:s.

Att Boman dröjt såhär länge med att släppa ett album fick mig såklart att fundera på om hon alls skulle hålla för formatet. Även om vissa spår bleknar i ljuset av vissa andra vill jag ändå hävda att jo, hon håller. Dream On är ett starkt debutalbum.

Det är en enhetlig samling sånger som utgör plattan. De rör sig i en skymningsvärld där all kärlek dött och där förlust är oundvikligt. Låter det dystert? Well, det är inte så farligt. Låtarna är snarare trösterika än dystra. I Alice Bomans värld är det okej att älta och gråta ut. Man är inte ensam och bakom varje sorgsen melodi skymtar ett gryningsljus. Bäst är plattans första hälft, som bland annat utgörs av redan utgivna pärlor som ”Wish We Had More Time”, ”Don’t Forget About Me” och inte minst mästerverket ”The More I Cry”. Sistnämnda låt är så tidlös att den hade kunnat vara skriven när som helst under de senaste 65 åren – en hjärtslitande, doo-wop-doftande ballad i valstakt om den där kärleken som bara vägrar släppa taget om en, och som man själv heller inte vill glömma. Andra halvan av plattan är mindre distinkt och jag har svårare att ta den till mig, även om fina ”Hold On” utgör ett mycket starkt undantag (någon borde förresten skicka den till David Lynch – han hade ÄLSKAT den).

Alice Bomans debutalbum har i skrivande stund ett betygssnitt på 4,0 på kritiker.se. Det är fint att se unga, integritetsfulla och intelligenta artister med ett starkt uttryck ta plats i media och bli kritikerrosade. Det inger hopp.

Skivan är utgiven av Adrian Recordings.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”The More I Cry”

Om ni gillar detta: Nicole Sabouné – Come My Love, Stainwasher – What Did I See


 

Christian HedeØBO

hede

– För alla som de senaste 12 månaderna följt den här bloggen är Christian Hede förmodligen ett bekant namn. Köpenhamnsbon Hede har sedan i början av förra året släppt ett pärlband av sotsvarta och europabluesiga singlar, varav flera blivit omskrivna här på 482 MHz. Nu har han äntligen släppt den efterlängtade EP:n ØBO – och jag är förstås helt såld.

Hälften av låtarna, ”Guerillakrig”, ”Trampende Haere” och ”Hvide Fugl”, har vi redan hört – ”Guerillakrig” hade ju till och med premiär här – men det spelar ingen roll. På ØBO får de nytt liv och ett nytt sammanhang, och ihop med resterande tre låtar bildas en fantastisk helhet. Inledande ”Guerillakrig” visar upp Hedes stora sångröst. ”Små Velsignelser” hade kunnat vara en Thåström-låt anno Kärlek är för dom och är kanske plattans coolaste låt. Sköra ”Hvide Fugl” blottar en sårbar sida hos Hede, medan den manglande, mörka och helt lysande ”Trampende Haere” visar honom från hans kärvaste. I ”Vil I Alle Dø” skildras ett mörkt Köpenhamn, innan avslutande och avskalade balladen ”Aldrig igen” bryter igenom som klar frisk luft och en uppsprucken himmel efter kvalmiga dagar under tunga, låga moln. Enhetligheten EP:n igenom är slående och alla låtar följer sömlöst varandra, vad gäller ton, sound och stämning. EP-formatet är i sanning populärt idag (lite väl populärt, om man frågar mig), men det är lika tydligt som i en pekbok för barn att Hede är som gjord för albumformatet. Måtte ett sådant komma snart.

Christian Hede, som bland annat kompas av svenska tungviktare som Pelle Ossler (gitarr), och Mikael Nilzén (elektronik) (och, tidigare även av trummisen Christian Gabel), bevisar med denna samling sånger att han är släkting i rakt nedstigande led till Thåström, Lanegan, Cave och nyss nämnda Ossler. I min värld är det idag bara dessa herrar som slår Hede på fingrarna när det kommer till den här typen av gnisslig och väldigt europeisk blues. Men Hede jagar giganterna hack i häl, den saken är säker.

EP:n är utgiven på Hedes egen label Salbar.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Trampende Haere”, ”Hvide Fugl”

Om ni gillar detta: Ossler – Ett brus, Thåström – Kärlek är för dom

2010-talets bästa album: lista 4/4

7

Efter fyra veckor är vi äntligen framme vid sista listan och ögonblicket då 2010-talets allra bästa album utses. Som vanligt efter ett projekt av det här slaget är jag nu ganska matt. Jag är nöjd med urvalet, men placeringarna hade kunnat vara bättre. Huvudbry. Skuld. Ånger. Skulle jag nämna några bubblare (och det kan jag ju göra, för det är ju kul) hade det möjligen blivit Skriet – Det beslutande organet, Daniel Norgren – Alabursy, något med Colter Wall (som jag inte för mitt liv kan förstå hölls utanför listan) och någon Algiers-platta. Och kanske några fler. Man kommer alltid på fler. Man glömmer alltid. Men på det hela taget är jag nöjd.

De tre första listorna var som bekant topp-10:or, medan denna alltså är en topp 20. Nog snackat nu. Vi kör. Varsågoda.

 

20. Damon AlbarnEveryday Robots

År: 2014

damon

– Damon blev med solodebuten personligare än han kanske någonsin tidigare varit. Borta var Blurs ironier och Gorillaz serietidnings-image. Kvar fanns ett rejält knippe makalösa och mycket engelska moll-melodier och texter om uppväxten, nutidsångest och relationsproblematik. Ett av Albarns allra bästa album oavsett namn på konvolutet.

 

19. Sällskapet Nowy Port

År: 2013

nowyport

Debuten tillhör en klass för sig, men den vid release extremt emotsedda uppföljaren behöver då rakt inte skämmas för sig. Där tog Thåström, Ossler och Hellberg den skivans formel och gjorde den ännu kyligare, ännu kärvare. Resultatet blev kanske inte lika jämnt eller för mig lika världsomvälvande som på debuten, men en hypnotisk skiva är det likväl, med flera av bandets bästa låtar. Min relation till Sällskapet är både väldokumenterad och passionerad och den här skivan stärkte den relationen.

 

18. David BowieBlackstar

År: 2016

bowiecover

– När David Bowie lämnade oss tidigt i januari 2016 gjorde han det med sitt bästa album sedan Heroes (1977). Vid inspelningen av Blackstar visste Bowie att hans tid var utmätt, men det påverkade inte hans förmåga att för en sista gång återuppfinna sig själv.

 

17. Nick Cave & the Bad SeedsPush the Sky Away

År: 2013

nick

– Caves två senaste album har tokhyllats så till den grad att skugga fallit över den skiva som egentligen, nyktert betraktat, är hans bästa från det gångna årtiondet. Några år efter att Push the Sky Away släppts skulle Caves liv rämna och han, och därmed också hans texter, skulle fjättras av sorg, men här var hans fullkomligt unika sinne ännu fritt. Till luftiga, atmosfäriska arrangemang, med en Warren Ellis i toppform, sjöng han fantastiska, märkliga texter om Robert Johnson, Hannah Montana, musikens kraft, gud, djävulen, dröm och verklighet. Som bara Nick Cave kan.

 

16. Sällskapet – Disparition

År: 2018

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

– Sällskapets tredje och senaste platta saknade de extremt höga topparna som man hittade på Nowy Port, men var en betydligt jämnare, stabilare skiva, med generellt starkare låtmaterial. Nytt för denna gång var att Joakim Thåström inte längre var fast medlem (men han gästade på höjdpunkten ”L’Autostrada”). Nytt var också att den kärva ambientindustrin från de två första skivorna delat sig till ett slags industri-chanson-hybrid. Detta inte minst tack vare berlinskan Andrea Schroeder, som med sin matta, tunga röst sjöng på merparten av skivans låtar – på tyska, dessutom. Den svartvita, europeiska skymningskänslan som mejslats fram sedan debuten var på Disparition alltjämt total. Sällskapet är och förblir bandet för mig.

 

15. Steve Von TillA Life unto Itself

År: 2015

steve

Till vardags sångare och gitarrist i blytunga Neurosis, men som soloartist skruvar han emellertid ner volymen rejält. Då gör han karg, mycket svärtad folkmusik som låter som en råkall novemberdag i skogens djupaste partier. Och han har hållit en fantastiskt hög nivå sedan solodebuten för snart 20 år sedan – detta trots att uttrycket egentligen inte förändrats nämnvärt. 

 

14. Atrium Carceri The Untold

År: 2013

atrium

– Svensken Simon Heath driver inte bara dark ambient-genrens mest tongivande, nu existerande, skivbolag, Cryo Chamber, han gör själv fantastisk musik som Sabled Sun och, framförallt, som Atrium Carceri. The Untold är hans största stund. Utomvärldsliga ljudlandskap, tunga som granitblock, obehagliga fältinspelningar och sjudande elektronik utgör denna skiva, som måste betraktas som ett av de viktigaste Cryo Chamber-släppen.

 

13. Scott Walker & Sunn O)))Soused

År: 2014

scott

– Bortsett från lite filmmusik blev Soused det sista vi skulle få höra från Scott. I mars i år gick han bort, 76 år gammal. Detta unikum och geni, som likt ingen annan i populärmusikens historia gick från skönsjungande flickidol på 60-talet, till ett slags saknad länk mellan Cohen, Brel och Sinatra, för att slutligen, från 1980-talet och fram till sin död, komma till sin fulla rätt som avantgardist. De sista 30 åren gjorde Walker musik som de allra flesta casual-lyssnare skulle betrakta som rent omöjlig, musik som i största möjliga utsträckning avvek från den musik som gjorde honom till flickidol och världsberömd crooner på 60- och 70-talen. Varje skiva han släppte, från 1984 och framåt, var mer svårgenomtränglig än den som kom före. På Soused samarbetade han med doom metal-titanerna Sunn O))) – ett samarbete som skulle visa sig vara lika otippat som genialt. Sunns sotigt majestätiska drones och Scott Walkers och mångåriga samarbetspartnern Peter Walshs dissonanta ljudkollage gick ihop som vore det det mest självklara i världen – oavsett om Sunn O))) subtilt fyllde i ljudbilden, som i ”Bull ” och ”Lullaby”, eller var mer framträdande, som i ”Brando” och ”Herod 2014”. I de allra flesta avseenden var Soused en naturlig fortsättning på det som Walker pysslat med sedan åtminstone Tilt (1995). Sunn bidrog med knivskarpa kanter till Walkers redan massiva ljudbygge, men deras egenart tog aldrig över och det är tydligt varför Walkers namn står först på konvolutet.

 

12. Thåström Beväpna dig med vingar

År: 2012

bdmv

– Efter hudnära, avskalade Skebokvarnsv. 209 (2005) och jämförelsevis tyngre men alltjämt lika hudnära Kärlek är för dom (2009), var Thåström i februari 2012 tillbaka. Denna gång var volymen högre, ljudlandskapen dovare, ödsligare, mer svärtade. I mäktig kontrast stod då texterna. På Kärlek är för dom korresponderade musiken med texterna och Thåström var tungsint, märkt av förluster och med det förflutna hack i häl. På Beväpna dig med vingar märktes dock en annan Thåström. En Thåström återförenad med sitt livs kärlek, en Thåström som oblygt hyllade denna kärlek, som blickade framåt, som reste sig ur dyn. Och även en Thåström som för första gången på länge, på lysande Nere på Maskinisten, även tillät sig att släppa det självbiografiska och i stället försvinna in i en suggestiv drömvärld befolkad av idoler som Kurt Tucholsky och Bertil Malmberg.

Den kontrasterande kombinationen av blytung stålmusik och hoppingivande och stärkande texter har i min mening kommit att bli en av Thåströms största styrkor. På Beväpna dig med vingar är detta mycket tydligt, och skulle förfinas ytterligare på kommande album.

 

11. Jacaszek Glimmer

År: 2011

jaca

– Polske ljudkonstnären och ambientmästaren Michal Jacaszek blandar varm akustik med undergångselektronik, och resultatet är allt som oftast lysande. På 2011 års Glimmer är han emellertid på sin absoluta topp. Ett sant mästerverk i gränslandet mellan neo-klassiskt och dark ambient, och den kanske viktigaste skivan för mitt dark ambient-lyssnande – det var den första jag fastnade för.

 

10. Shrine Ordeal: 26.04.86

År: 2016

shrine

– På sin hyllningsskiva till de som drabbades av Tjernobylkatastrofen gav oss bulgariske dark ambient-maestron Hristo Gospodinov skimrande ljudlandskap som trots sin svärta och sin oerhörda, massiva tyngd ändå släppte igenom både ljusglimtar och viss melodisk skönhet. Jag har extremkonsumerat dark ambient-musik under det gångna decenniet, men få skivor har drabbat eller fastnat på mig som Ordeal har gjort.

 

9. Jason MolinaAutumn Bird Songs

År: 2012

jason

– Åtta sköra, oputsade och outsägligt fina folksånger, utgivna när Molina hade blott sex månader kvar att leva och skrivna under hans sista svåra år, som kantades av missbruk, hälsoproblem och misslyckad rehabvård. Trots alla problem han drogs med står det plågsamt tydligt att Molina vid sin död på intet vis var slut som låtskrivare eller sångare och att Autumn Bird Songs är en mycket värdig avslutning på en musikkarriär jag aldrig hade klarat mig utan.

 

8. Have a Nice LifeThe Unnatural World

År: 2014

hanl

– Inför varje skiva djupdyker Tim Macuga och Dan Barrett orädda i tillvarons tjocka, svarta sörja och kommer ut på andra sidan med famnarna fulla av gothig, industriell postpunk, lika skimrande vacker och melodiös som den är ogästvänlig och trubbig. Detta initierades redan på debuten Deathconciousness (2008), återupptogs sedan på detta års lysande Sea of Worry, men det var på andra albumet The Unnatural World som resultatet blev som allra mest drabbande. Till massiva ljudbilder av distad bas, tjocka gitarrlager, elektronik och samplingar sjunger Dan och Tim texter om självhat, misantropi, uppgivenhet och existentiell förvirring, ibland genom ett galghumoristiskt filter, ibland med blodigt allvar. Men trots tematiken är deras texter lika mycket ett långfinger åt tillvaron som ett rop på hjälp, och musiken är, i all sin trubbighet, alltid vacker.

 

7. Rome The Hyperion Machine

År: 2016

Rome

– På vad som måste räknas som Romes bästa platta återuppfann Jerome Reuter sitt uttryck och körde sin neofolk genom drömska gitarrmattor, ambience och postpunk – dessutom bjöd han på en mycket inspirerad och utsökt tolkning av Fanfanfan!

 

6. Gil Scott-Heron I’m New Here

År: 2010

gil

– Ett stordåd och ett fenomenalt album från en uträknad artist med en glöd inom sig som ännu inte brunnit ut. Han hade ännu lite kvar att bevisa – och som han bevisade det. Och han gjorde det till en helt ny musikalisk fond. Den rytmiska, souliga jazz-funken från Gils tidigaste och mest klassiska album var här utbytt mot ett slags post-industriell, elektronisk soul, varvat med ett par akustiska nummer och några spoken word-interlude – allt utsökt producerat av britten Richard Russell. Texterna, sedan, var lika förödande bra som de alltid varit. Inte politiska, som förr, utan självrannsakande poem om livsval, uppväxten och missbruk. Och varje gång jag lyssnar på I’m New Here lär jag mig lite mer om livet.

Drygt ett år efter att skivan släppts dog Gil Scott-Heron, 62 år gammal. Alldeles för tidigt, men inte innan han hunnit släppa sitt livs bästa skiva.

 

5. Allseits Chimäre

År: 2016

allseits-chimaire (2)

– Allseits mästerliga album Chimäre är ljudet av undergången. Ljudet av när himlen öppnar sig och vår värld slukas av en annan. Men det är trots det ingen våldsam skiva och den är inte aggressiv. Här är undergången bara hypnotisk, storslagen och vacker, målad med djupa gitarrdrones och malande elektronik. Av alla dark ambient-skivor jag lyssnat på under 10-talet har ingen berört mig mer än Chimäre.

 

4. Thåström – Centralmassivet

År: 2017

ThåströmCentral

– En tid innan Centralmassivet åkte Thåström till den amerikanska södern. En resa som han för DN:s Georg Cederskog berättade inte var så himla rolig. Men det var nåt som fastnade på honom – och det hörs på Centralmassivet. Skivan är till stor del inspelad i Berlin, och det är blandningen berlinsk maskinpark/amerikanska söderns mylla som gör Centralmassivet till vad den är. Thåström hade nosat på denna industriblueshybrid förr, men på Centralmassivet är uttrycket tydligare än någonsin – och det omsluter och ramar in hans ljusmörka, allmänmänskliga böner om utmätt tid, förgången tid, upplevelser och platser på ett förkrossande sätt.

 

3. The Good, the Bad & the QueenMerrie Land

År: 2018

merrie

– Beklämd av att landet han älskar forcerat sig självt ut ur Europa, bort från gemenskapen och solidariteten och mot isolering och avgrundens svarta famn, åkte gruppens ledare och låtskrivare Damon Albarn på ett slags pilgrimsresa. På cykel, med buss, med tåg och till fots tog han sig runt öriket som fostrat honom och hans musik och tog pulsen på dess folk – postbrexit. Resultatet, eller ska jag säga konsekvensen, av detta blev Merrie Land. En elegi och sorgesång över läget i vår tids Storbritannien, full av dubbiga, music hall-inspirerade ljudlandskap, melodier genomsyrade av vemod och texter om saknad, bitterhet och kärlek. Den första skiva jag på bloggen gav full pott, 10/10.

 

2. Ossler Evig himmelsk fullkomning

År: 2017

ossler

– Jag har redan skrivit spaltmeter om denna skiva. Jag har redan nämnt hur Ossler här, bättre än de flesta i det här landet, skriver om ödeläggelse, krig och personliga katastrofer och gör något allmängiltigt och vackert av det. Jag har skrivit om hemsökelsen som plågar den skuldtyngda i ”Botten av ditt hav”. Om det alltför verkliga skräckscenariot i ”Ute på ön”. Om vilken perfekt låt ”Helsingborg” är och hur trösterikt det är att höra Ossler sjunga om hur svårt det är att få ihop livet, hur lätt det är att sakna och gräma sig. Jag har skrivit om den Öijer-influerade, knäckande poplåten ”Större än du tror”, där han talar om för sitt tolvåriga jag att det kommer att lösa sig, att det är okej att må skit och vara annorlunda. Och jag har nämnt den geniala övergången från ”Större än du tror” till avslutningsspåret ”Sommardröm i grått”, hur den ena låten ringer ut och rinner in i den andra. Jag har nämnt den smärtsamma kontrasten mellan då och nu, som Ossler sjunger om i ”Sommardröm…”. Den råa saknaden efter en enklare tid som flytt. Gitarrerna och crescendot sedan. Gitarrerna, ja. Jag vet ingen annan gitarrist som säger mer med sitt instrument än Pelle Ossler. På Evig…tillåts de ta plats, bildar både monolitiska och sköra ljudlandskap som oavsett om de hotar eller berör alltid imponerar. Allt detta har jag sagt förr. Här och i andra sammanhang. Och jag lär väl fortsätta tjata. Vissa skivor lämnar en aldrig.

 

1. Thåström – Den morronen

År: 2015

denmorronen

– Ihop med Sällskapets första platta är Den morronen på många sätt den kanske viktigaste skivan i mitt musiklyssnarliv. En skiva som sköt livsviktig medicin in i min trötta själ, vårvintern 2015. Musiken var atmosfäriskt karg och kylig, men texterna talade om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse och om det stora i det lilla. Om den där blå himlen som alltid kommer. Thåström zoomade in på tillvaron och belyste med ett språk fritt från pretentioner och klyschor de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta. Och det var just detta som gjorde susen. Det var som att injiceras med nya tankar, nytt mod och nya insikter, när det behövdes som mest.

Vidare är Den morronen också Thåströms jämnaste skiva. Blott nio spår lång, och helt utan minsta utfyllnad. Varje klang, varje anslag, varje ord betyder något och ligger där det ligger därför att det finns inget annat sätt. Allt det du inte hör saknas därför att det inte hör dit. Den morronen är ljudet av en konstnär som aldrig slutar inspirera eller inspireras. Någon som aldrig slutar att försöka fullända sitt uttryck.

***

Och där var det slut. Jag önskar att min listskadade hjärna nu skulle få vila, men icke. På annandagen kommer listan över 2010-talets 50 bästa låtar. Vi hörs då.

God jul!

/N