44 år utan Elvis Presley – 482 MHz presenterar hans 30 mest underskattade låtar

Elvis Presley (8 januari 1935 – 16 augusti 1977) är tidernas mest underskattade artist. Nu tänker ni förstås att jag är galen – hur kan någon med de enorma framgångar som Elvis haft vara underskattad? – men ni tar miste. I mångas ögon är Elvis antingen en relik från 50-talet, en efter sin död överexponerad galjonsfigur för det grällaste och det mest kitschiga med USA och amerikansk kultur, likt James Dean och Marilyn Monroe också blivit, eller en ”tjockis” i vit jumpsuit sjungande ballader i Las Vegas under 70-talet. Påstått musikintresserade hävdar slentrianmässigt att han dog rent konstnärligt efter att han muckat från det militära 1960 och bara i undantagsfall vaknade till liv efter det. Låtarna han förknippas med och som lyfts fram för att illustrera vem han var är alltid desamma. ”Jailhouse Rock”, ”Burning Love”, ”Suspicious Minds”. ”Heartbreak Hotel”, ”In the Ghetto” och ”Love Me Tender”. Med flera, med flera.

Poängen med det här inlägget är att dels lyfta fram att Elvis Presley var så ofantligt mycket mer än sina mest sönderspelade hits, och dels att lyfta fram bredden och djupet han besatt som artist och uttolkare av amerikansk roots-musik – musik som rock’n’roll (en genre han i mångt och mycket, om än inte till 100 procent, faktiskt skapade – även om det är oerhört populärt och ”edgy” att hävda motsatsen), blues, country och gospel – och att han var så mycket mer än de nidbilder och karikatyrer som skapats av honom sedan hans död den 16 augusti 1977.

Själv är jag uppvuxen med Elvis. Min mor dyrkar honom, fadern jag aldrig kände gjorde (gör?) det samma. Jag fick Elvis rakt in i generna, i bröstmjölken och i luften jag andades. Han har således alltid varit en av de största i min bok, men med åren har han och hans betydelse för mig bara vuxit. Idag vill jag hävda att ingen berör mig mer eller djupare än Elvis. I mitt hem syns han överallt. Han är en lyckoamulett och ett elixir, en terapeut och en guru att vända sig till när livet kör ihop sig (och Gud vet att livet ofta kör ihop sig).

Det är min förbannade plikt som musikskribent och Elvis-nörd att lyfta fram och hylla honom så fort tillfälle ges. Idag, på dagen 44 år sedan han dog, är ett sådant tillfälle. Därför ger jag er här hans tio mest underskattade låtar från 50-, 60- och 70-talet – komplett med kommentarer och annan information. Och en spellista med alla 30 låtarna hittar ni längst ner. Varsågoda.


50-talet – Casual-fansens favoriserade årtionde nummer ett och årtiondet då Elvis kommersiella framgångar var som allra störst. Också årtiondet då han skapade ett helt nytt uttryck och gav oss rocken, vilket i sig format populärmusiken så som vi känner till den. Elvis gjorde inte många fel under 50-talet, men trots det finns det gott om underskattade och förbisedda låtar att lyfta fram. Här är tio av dem.

10. ”Blue Moon of Kentucky

År: 1954

Först släppt på: ”That’s All Right”-singeln

Bill Monroes sorgsna bluegrass-vals blev i Elvis, Scotty Moores och Bill Blacks händer en uppsluppen hillbilly-rökare. Ett tidigt, och utmärkt, exempel på Elvis fingertoppskänsla som producent och arrangör.

9. ”Shake, Rattle and Roll

År: 1956

Först släppt på: ”Shake Rattle and Roll”-singeln

– 50-talets kvinnosyn genomsyrar texten (skriven av Big Joe Turner), men detta är ett stycke oemotståndlig rockhistoria med ett driv och en rå energi som gör att man glömmer allt sånt. Lyssna på Scotty Moores elgitarr!

8. ”Long Tall Sally

År: 1956

Först släppt på: Elvis

Little Richard i all ära – en fantastisk artist vars inflytande sträcker sig över alla möjliga gränser – men Elvis ger honom en god match här. Jag vill särskilt lyfta fram Elvis sånginsats. Richard sjunger i originalversionen visserligen med en råhet, men det blir också gärna lite teatralt, vilket låten inte tjänar på. Elvis satsar istället allt på råhet och har sällan låtit lika ”bad ass” som här.

7. ”Ready Teddy

År: 1956

Först släppt på: Elvis

– Ännu en Little Richard-cover, ännu ett stycke blodigt rå, tidig rock. Här är det svårare att säga vem som gjorde den bäst, men alldeles oavsett är det en sagolik låt, fullt kapabel att lyfta en ur den djupaste och svartaste av depressioner.

6. ”First in Line

År: 1956

Först släppt på: Elvis

– Sekunder in och man kan aldrig ta miste på vilket årtionde den här låten spelades in. Ekot gör allt. Ekot känns lika femtiotal som brylkräm, vida kjolar och James Dean. Ekot och den oemotståndliga doo-wop-melodin som låten vilar på. Lägg därtill en trånande och kärlekssjuk Elvis och du har ”First In Line” – en femtiotalsballad ljusår bättre än till exempel sönderspelade ”Love Me Tender”.

5. ”Lawdy, Miss Clawdy

År: 1956

Först släppt på: Elvis Presley (EP)

Lloyd Prices original är en enastående och faktiskt rätt upprymd R&B-dänga, men när Elvis lägger vantarna på den 1956 blir det brännande blues av det hela, knappast sorgsen, men ändå långtifrån Prices obryddhet. Vilken man föredrar är förstås högst subjektivt, men Elvis version från The 68 Comeback Special gör det i alla fall lättare för undertecknad att välja.

4. ”Baby, Let’s Play House

År: 1955

Först släppt på: Baby, Let’s Play House-singeln

– Återigen, taskig kvinnosyn från textförfattaren (Arthur Gunter), men återigen tar den magnifika musiken all uppmärksamhet i slutändan. Tala om samspelt gäng! Elvis tuggande kompgitarr, Scotty Moores sylvassa sologitarr, Bill Blacks virtuosa basspel. Detta är rockabilly när det är som bäst. Fortfarande blåkopian för hur genren ska låta.

3. ”Tryin’ to Get You

År: 1956

Först släppt på: ”Tryin’ to Get to You”-singeln

– Mer brännande blues, mer fantastisk gitarr från Scotty Moore, mer från-botten-av-hjärtat-sång från Elvis.

2. ”I Was the One

År: 1956

Först släppt på: ”Heartbreak Hotel”-singeln

– Snackar man förbisedda och underskattade Elvis-låtar måste man naturligtvis nämna den här knäckande balladen från januari 1956. En doo-wop-doftande historia om förlorad kärlek, och bland de tidigaste exemplen på den stora sångaren Elvis. Enastående sånginsats från 21-åringen. Och rösten skulle ju bara bli bättre och bättre…

1. ”Mystery Train

År: 1955

Först släppt på: ”Mystery Train”-singeln

– Junior Parkers version är en elektrisk blues, medan Elvis och the Blue Moon Boys (Scotty & Bill) gör den till en tidlös rockabilly-standard. Tågrytmen i Scottys gitarr är värd varje krona, Elvis omöjligt coola sång likaså. Han låter kåt, uppgiven, kaxig och lycklig – allt på samma gång och aldrig ansträngd. Låten hamnade på 77:e plats på musiktidningen Rolling Stones lista över tidernas 500 bästa låtar år 2003, så på ett sätt är det fel att kalla den underskattad. Samtidigt hamnar den ständigt i skuggan av mer kommersiellt framgångsrika låtar som ”Hound Dog”, ”Don’t Be Cruel” och ”All Shook Up”. Fantastiska låtar, men som i sanningens namn hamnat i vägen för starkare och intressantare låtar, där Mystery Train är det kanske tydligast lysande exemplet.


60-talet – ett årtionde som i Elvis fall präglades av ett plågsamt filmkontrakt på femtielva för det mesta usla om än kommersiellt framgångsrika filmer, med till stor del lika usla soundtracks. På grund av filmerna och dess soundtracks fick Elvis se sig omsprungen av nyare talanger som Bob Dylan och The Beatles – artister som hade Elvis att tacka för allt. Men 60-talet var också ett årtionde där Elvis spelade in mängder med stark pop, country och soul och trots allt även rönte ett antal riktigt stora listframgångar. 1968, när filmkontraktet så gott som var uppfyllt, gjorde han ju även comeback inför en livepublik med den omåttligt framgångsrika och numera legendariska tv-showen ”Singer Presents…Elvis” (mer känd som The 68 Comeback Special), och året därpå släppte han sin mest kritikerrosade skiva, From Elvis in Memphis. Och precis som övriga årtionden bjuder 60-talet även på mängder av underskattade och förbisedda pärlor. Som dessa, till exempel.

10. ”Gentle on My Mind

År: 1969

Först släppt på: From Elvis in Memphis

– När Elvis spelade in den här fantastiska folk-låten 1969 hade den redan varit en hit för Glen Campbell, Dean Martin och Patti Page – bara under 1968. Elvis hade dock aldrig för avsikt att skapa ännu en hitversion av låten, utan ville ha med den eftersom den mer än väl passade in på den rootsiga och country-souliga plattan han spelade in med Chip Moman och hans mannar under de legendariska sessionerna i American-studion i Memphis. Comeback-plattan From Elvis in Memphis klassas idag som Elvis allra bästa studioalbum och ”Gentle on My Mind” finns med där, gömd som spår två på sida två, som en viktig del av plattans stomme och som ett guldkorn för uppmärksamma fans att upptäcka.

9. ”Indescribably Blue

År: 1967

Först släppt på: ”Indescribably Blue”-singeln

– Bottenlös förtvivlan, självbedrägeri och en sångare som, bättre än någon annan som existerat på detta jordklot, kan förmedla detta. Och detta ett år innan han gör ”comeback”, detta under ännu ett år nedtyngt av dåliga filmer och ännu sämre soundtrack-låtar. Hatten av.

8. ”I’ll Hold You in My Heart (Till I Can Hold You In My Arms)

År: 1969

Först släppt på: From Elvis in Memphis

– Här hör man en sångare som trivs – med sig själv, sitt band, låten och texten. Han leker med låten, glider igenom den, stannar upp och börjar om, pressar sin röst och vräker ut sin själ. Detta är soul, detta är blues, av allra yppersta klass. Helt utan pretentioner, allt är bara rå känsla och glöd.

7. ”Something Blue

År: 1962

Först släppt på: Pot Luck

Texten anspelar på den gamla brittiska – och numera främst kanske amerikanska – ramsan Something old/something new,/something borrowed,/something blue, som går ut på att bruden på bröllopet ska bära något gammalt, något nytt, något lånat och något blått. Elvis har i texten haft ihop det med kvinnan som texten handlar om och som nu ska gifta sig med hans vän(!). Hjärtesorgen är ett faktum, och han besjunger situationen och refererar till den gamla ramsan: Something old, the vows we made/Something new, the price I paid/Something borrowed, love was tried but not true/Now my life is something blue. Det är sentimentalt så det förslår, men melodin är magnifik och det hela känns så väldigt uppriktigt och genuint att det är fullständigt omöjligt att värja sig.

6. ”That’s Someone You Never Forget

År: 1962

Först släppt på: Pot Luck

– Avskalad och spöklik. Så kan man bäst beskriva den här kriminellt förbisedda balladen, från en period som präglades av dåliga soundtracks. Elvis skrev den ihop med vännen Red West. Total förlust låg väl aldrig långt borta att sjunga om för Elvis, men detta är i sanning en av de mest underskattade låtarna på ämnet. Den sägs handla om Elvis mor, som gick bort 1958. De båda stod varandra mycket nära, vilket kan förklara Elvis otroliga närvaro i låten.

5. ”Fame and Fortune

År: 1960

Först släppt på: ”Stuck On You”-singeln

– Elvis första singel sedan han muckat från det militära i början av 1960 var ”Stuck On You”, vars b-sida fullständigt pulvriserar den lättsamma, lite flamsiga a-sidan. ”Fame and Fortune” är en doo-wop-doftande ballad med en sångmelodi och sånginsats från himlen sänt. En av många låtar från det tidiga 60-talet där Elvis visar att han under militärtjänstgöringen snarare än tappat sin förmåga istället utvecklats till att bli en bättre sångare än någonsin tidigare. Också en av många låtar jag önskar att 70-tals-Elvis hade spelat live.

4. ”Love Letters

År: 1966

Först släppt på: Love Letters-singeln

– Skrevs ursprungligen 1945 till filmen med samma namn. Spelades också in 1962 av Ketty Lester, men i vanlig ordning sopar Elvis mattan med alla föregångare och gör låten till helt och hållet sin egen. En enkel och sentimental ballad om längtan, med en sångmelodi som utan omvägar borrar sig rakt in i hjärtat. Låten spelades också in i en alternativ, något countryfierad, version 1970. Jag kan inte ärligt säga vilken av dessa jag egentligen föredrar, men 60-tals-versionen är vulgärt förbisedd och hade förtjänat samma hitstatus som, säg, ”Are You Lonesome Tonight?” – en annan ballad från samma årtionde som blev ofantligt mycket mer framgångsrik, men som i min mening inte alls var lika bra.

3. ”The Girl of My Best Friend

År: 1960

Först släppt på: Elvis is Back!

– En poplåt som tål hur många genomlyssningar som helst utan att tappa sin attraktionsförmåga – mycket tack vare den oemotståndliga melodin, Elvis subtila men passionerade sånginsats och låtens perfekta poplängd (runt 2:30). Den kanske största höjdpunkten på Elvis första album efter att ha muckat från det militära i början av 1960.

2. ”I’ll Remember You

År: 1966

Först släppt på: Spinout

– Ett atmosfäriskt stycke om längtan och saknad, och hopp om återförening. För fyra år sedan, när det var 40 år sedan Elvis gick bort, satte jag ihop en lista över Elvis 40 bästa låtar och kallade den här låten för Elvis vackraste kärleksballad. Kanske stämmer det. För jag vet inte om det finns så många andra som vrider om hjärtat som den här gör eller får mig att längta efter något – en tid, en plats eller människor – något svunnet – som kanske inte ens existerat.

1. ”Stay Away

År: 1968

Först släppt på: ”US Male”-singeln

– Naturromantik. Sentimentalitet. Hemlängtan. Den uråldriga och djupt vemodiga engelska folkballaden ”Greensleeves” får här nytt liv och ny text (signerad Sid Tepper och Roy Bennett) och blir till Elvis kanske allra mest underskattade och mest förbisedda inspelning överhuvudtaget, där melankolisk popperfektion och en sånginsats man rimligtvis bara borde kunna fantisera om förverkligas. Låten spelades under förtexterna till filmen Stay Away, Joe, släpptes som b-sida till ”US Male”, och glömdes sedan i stort sett bort. Under 90- och 00-talen inkluderades den på några CD-samlingar, men än idag är det bara de allra mest inbitna Elvis-fansen som överhuvudtaget känner till den. Och jag kan knappt komma på ett värre brott mot populärmusiken än det. Lyssna, njut och tacka mig sedan.


70-talet – På 70-talet hade Elvis lagt ner att försöka vara cool, hipp eller trendig. Istället satsade han allt på att göra musik som talade till honom och först och främst sa något om honom själv som person. Det blev således mycket gospel, country och ballader, och enligt mig är det genom musiken från 1970-77 man kommer Elvis som allra närmast. Här finns ett djup och en känslomässig komplexitet man generellt inte hittar i musiken från 50- eller 60-talet. 70-talet var en tuff tid för Elvis – hälsan sviktade, skivförsäljningen gick inte riktigt lika bra som förut, Priscilla lämnade honom, Linda Thompson lämnade honom, osv – och det hörs i musiken. Det är också Elvis mest underskattade årtionde – de flesta avfärdar hans 70-tal på grund av redan nämnda viktproblem och jumpsuits – vilket gör att i stort sett allt han spelade in under de åren kan klassas som underskattat, vilket i sin tur gjorde urvalet svårt att få till. Men till slut gick det hyggligt.

10. ”Early Mornin’ Rain

År: 1972

Först släppt på: Elvis Now

– Steget från rock’n’roll och country till singer-songwriter-folk är inte långt, och Elvis visar med lätt hand på denna Gordon Lightfoot-via Peter, Paul and Mary-hit att han även står sig som en sjujäkla folksångare. Elvis tolkning är varm, subtil och vemodig – och borde vara given när man sammanfattar Elvis sista årtionde, men tyvärr glöms den oftast bort.

9. ”Love Me, Love the Life I Lead

År: 1973

Först släppt på: Elvis (mer känd bland fans som ”The Fool Album” på grund av att plattans enda singel är låten ”Fool” och för att det 1956 redan hade släppts en platta med titeln ”Elvis”)

– Oslipad, men en fantastisk och storslagen ballad sprängfylld av känslor. Elvis tjongade ur sig såna här låtar och sånginsatser närmast på löpande band under 70-talet, och för det mesta blev det fruktansvärt rörande och inspirerat. Detta är definitivt en dold klenod.

8. ”We Can Make the Morning

År: 1972

Först släppt på: ”Until It’s Time For You to Go”-singeln

– Ännu en mäktig ballad, men som tangerar den gospelmusik Elvis brann för – både vad gäller arrangemang och budskap. Alla vet vi att Elvis var en sanslöst begåvad sångare, men vissa låtar får en att nästan tappa fattningen – hur kan man sjunga så här bra? – ”We Can Make the Morning” är en sådan låt.

7. ”How the Web Was Woven

År: 1970

Först släppt på: That’s the Way It Is

– Förutom ännu en makalös sånginsats är det värmen som genomsyrar låten, den starka melodin, och crescendot i refrängen som gör detta till ett riktigt stort nummer. En av otaliga fullträffar Elvis spelade in under vad som kallas ”The Nashville Marathon” – en knapp vecka i juni 1970 då Elvis och bandet, allihop i sagolik form, spelade in över 30 låtar i RCA:s studio i Nashville.

6. ”Pieces of My Life

År: 1975

Först släppt på: Today

– Låtjaget (Elvis själv) ser bittert tillbaka på ett liv som kostat honom allt det han höll kärt. Elvis kanske inte skrev sina texter själv, men på 70-talet sjöng han knappt en rad som han inte plågsamt kunde relatera till sitt eget liv. Det var på många sätt hans mörkaste årtionde. 

5. ”If That Isn’t Love

År: 1974

Först släppt på: Good Times

– Som jag nämnde tidigare var gospelmusiken den musik som Elvis tyckte allra mest om. Det var den musiken han växte upp med och musiken han vände sig till när livet på något vis krisade. Han släppte totalt tre gospelalbum, och flera gospellåtar hamnade även på andra skivor. En av de mest drabbande är ”If That Isn’t Love”, inspelad i Stax-studion i Memphis i december 1973. Elvis närvaro är total när han sjunger om Jesu liv och gärning, och man lyssnar uppmärksammat, suger åt sig varje ord och växer som människa.

4. ”Promised Land

År: 1974

Först släppt på: ”Promised Land”-singeln

– Det bästa exemplet att plocka fram när någon säger att Elvis under 70-talet helt hade tappat förmågan att lira rock. Här blåser han skallen av Chuck Berrys beskedliga gamla klassiker, och han låter obrydd, tänd och inspirerad. ”Oh, get on it!”

3. ”Just Pretend

År: 1970

Först släppt på: That’s the Way It Is

– Storslagen, utan att tappa ett uns intimitet eller värme. Spelades in under Nashville-maratonet i juni 1970 och tillhör definitivt en av höjdpunkterna. Spelades live några gånger i början av 70-talet och sedan igen i december 1975, men borde varit en stapelvara under alla hans turnéer, för det är en riktig showstopper.

2. ”Where Did They Go, Lord?

År: 1971

Först släppt på: ”Rags to Riches”-singeln

– Hur ett emotionellt omskakande och sångmässigt häpnadsväckande mästerstycke som detta göms undan på en b-sida – dessutom på en singel som nog ingen trodde skulle välta skivaffärerna – och sedan inte släpps på en fullängdare förrän efter Elvis död är för mig helt obegripligt. Den var knappast en potentiell, kommersiell hit, men dess uppenbara och vansinnigt starka kvaliteter borde ha gjort den given som albumspår – och live hade den vält arenorna. Bortsett från Elvis fantastiska sånginsats vill jag även lyfta fram Eddie Hintons skriande, förtvivlade gitarr och Jerry Carrigans tunga, emfatiska trummor. En helt igenom fantastisk komposition.

1. ”An American Trilogy

År: 1972

Först släppt på: An American Trilogy-singeln

– Egentligen borde väl en allmänt omhuldad och flitigt återutgiven låt som denna – och som dessutom spelades live kontinuerligt under många turnéer – strykas från en lista över de mest underskattade låtarna, men jag kan inte annat än att ta med den. För någon listframgång blev den inte (peakade på plats 66 på Billboard Hot 100) och precis som övriga på de listor jag presenterar här idag hamnar den ständigt i skuggan av sönderspelade låtar som ”Burning Love”, ”Hound Dog”, ”Suspicious Minds” och ”In the Ghetto”, med flera.

”Trilogy” är på många sätt en typisk 70-tals-ballad för Elvis – storslagen, emotionellt omvälvande och med en sånginsats alla andra sångare på sin höjd kan drömma om – men samtidigt sticker den ut. Som titeln antyder består den av tre olika låtar – sydstatshymnen ”Dixie”, nordstatsditon ”Battle Hymn of the Republic” samt ”All My Trials”, en spiritual främst förknippad med slaveriet. Låten sätter fingret på USA:s historiska splittringar och uttrycker samtidigt hopp om försoning. Sydstatspojken Elvis Presley, uppvuxen under extremt fattiga förhållanden i Tupelo, MS och Memphis, TN, bland både svarta och vita, full av beundran och kärlek för både vit och svart gospel, country och blues, och som i vuxen ålder nådde extrema framgångar som uttolkare av dessa musikstilar, i både nord- och sydstaterna, och i resten av världen, bland svarta och vita och alla övriga, bland äldre generationer och yngre, förstod textens budskap bättre och på ett mer personligt plan än de flesta andra. Hans framgångar var dessutom av den magnituden att de sakta men säkert tog knäcken på honom. Elvis var ju först med den här sortens kändisskap och framgångar. Det fanns ingen blåkopia, ingenting att referera bakåt till. Han kunde tidigt in i karriären inte längre vistas ute som en vanlig människa utan att riskera att skapa kalabalik och hysteri, och isolerade sig därmed. För att orka med livet som tidernas mest framgångsrika artist hemföll han dessutom åt receptbelagda mediciner och dålig kosthållning, och hälsan försämrades under 70-talet. Så när han sjunger just sista versen, den från ”All My Trials”, tror man honom ännu lite extra.

So hush little baby
Don’t you cry
You know your daddy’s bound to die
But all my trials, Lord will soon be over


Nu återstår ingenting annat än att säga tack och adjö för den här gången, sätta igång spellistan nedan och ägna Elvis ännu en tanke.

På återseende!

Alla hjärtans dag 2021

Alla hjärtans dag är här igen. En i första hand kommersiell högtid, men också en som zoomar in på bland det viktigaste och mest drabbande vi överhuvudtaget råkar ut för här i livet, nämligen kärleken. Och oavsett om du lever lycklig ihop med någon du älskar och som älskar dig, eller lever ensam och bittert ångrande alla snedsteg du tagit och som gjort att du hamnat där du hamnat, finns det musik att ta till. Nedan följer två spellistor, en med huvudet bland molnen, en djupt i dyn, som illustrerar, gestaltar och ramar in just detta. Välj den som passar. Varje låt är dessutom kommenterad. Varsågoda.


Imperiet – ”Kom kom

En av Thåströms första kärlekslåtar är också en av hans innerligaste. Visst, texten är rätt pajig, men det går inte att ta miste på, eller värja sig från, den uppriktiga känslan.

The National – ”Slow Show

När allt omkring en ter sig falskt. Allt utom…det där.

Ramones – ”She’s the One

Lika mycket en fantastisk punkdänga (med enorm popkänsla) som bedårande kärleksförklaring. Ramones var äkta romantiker, men sällan lät det så sprudlande okomplicerat som här.

The Smiths – ”Hand in Glove

Morrisseys enda lyckliga kärlekstext…är väl inte riktigt lycklig. Men lycklig nog för att platsa här. Och en så oemotståndlig hyllning till den sortens kärlek som reser sig högre och mäktigare än allt annat.

The Sound – ”Love is not a Ghost

Adrian Borland var en sann romantiker, med ett stort blödande hjärta. Psykisk sjukdom tog död på honom 1999, men då hade han redan skänkt eftervärlden en lång rad vackra låtar – bland annat den här.

Bright Eyes – ”First Day of My Life

Ibland finns det goda skäl till varför vissa låtar hos vissa band blir större än banden själva. Detta är ett sådant exempel. ”First Day of My Life” är en fantastisk låt på alla punkter, och en låt som i runda slängar alla kan relatera till. Den hjärtekrossande mollmelodin gör inte låten sämre heller, om man säger så. Att detta skulle bli en megahit var alltid en självklarhet.

Bruce Springsteen – ”I Wanna Marry You

Okomplicerat och über-romantiskt från Bossen. Här i en magisk liveversion från 1981.

The Cure – ”Halo

Robert Smith är inte känd för att skriva otvetydigt lyckliga texter om kärlek, men Halo är ett sådant exempel. Låt gå för att melodin är oändligt bitterljuv, men kärleken han sjunger om är lycklig, äkta och något alldeles särskilt.

Elvis Presley – ”Mine

Pianobaserad ballad om att blotta sitt hjärta och ge sitt allt. Enkel och rak, ja, men jösses vad drabbande. Elvis kunde med sin röst förmedla varje känd mänsklig känsla – inte minst kärlek.

Jeff Buckley – ”Everybody Here Wants You

Snudd på soul när Buckley går in i sängkammar-mode och besjunger en kvinna som alla vill ha, men som bara han är rätt man för. Släpptes aldrig under Jeffs livstid på grund av att han aldrig var riktigt nöjd. Next level perfektionism.


Moneybrother – ”Bara ett fån gör så mot sig själv

Förödande pianoballad om att inte kunna släppa taget och om att leva i det förgångna bland minnen som bara gör ont.

Bruce Springsteen – ”Back in Your Arms

Av Bossens alla förkrossande kärlekslåtar finns det ingen som gör en till slarvsylta på samma sätt som denna soulballad från 1995. Alla som sjabblat, sårat, ljugit eller på något annat vis förstört något bra lyssnar på denna på egen risk. Liveversionerna, som i regel drar iväg upp emot 10-15 minuter, rekommenderas också varmt.

Frank Sinatra – ”Let Me Try Again

Det som sades om ”Back in Your Arms” kan lika väl sägas om även denna. Även här står klanten som sjabblat bort allt i centrum, med sitt trasiga hjärta i hand. There’s no sense to life without you/Now all I do is just exist/And think about the chance I’ve missed.

Maria Taylor – ”Broad Daylight

Maria Taylor har en röst man lämnar hus och hem för och här är den till och med varmare och mer inbjudande än normalt, när hon sjunger om något flyktigt, vackert.

Thåström – ”Karenina

Att välja bland Thåströms många fantastiska skildringar av förlust och olycklig kärlek är ett lyxproblem. Jag stannade vid Karenina därför att den inte sällan känns som världens bästa låt. Live 2006 var den kanske också just det.

The Field Mice – ”Indian Ocean

Indiepop-bandet Field Mice har en uppsjö av låtar om kärlekslöshet, men den hjärtskärande bitterljuva och mycket atmosfäriska ”Indian Ocean” är något alldeles särskilt. Här sjunger Robert Wratten till lyssnaren att en dag är det dennes tur att känna kärlek, att allt är inte för alltid kört. Vissa dagar känns Indian Ocean, precis som Karenina, som världens bästa låt. Gitarrpartiet i slutet argumenterar starkt för den saken.

Håkan Hellström – ”Brännö serenad

”Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan.” Säger väl allt? En av Håkans många mästerliga kärlekslåtar från åren 2000-2010.

The Good Life – ”A New Friend

Förr eller senare hittar hon någon annan.

The Cure – ”Apart

Långsamt och obönhörligt mörkt om kärlekens definitiva slut. En av Robert Smiths allra mest pessimistiska låtar, men nog fan är det en av hans vackraste också.

Elvis Presley – ”Pieces of My Life

Ett slags oäkta syskon till nyss avhandlade ”Back in Your Arms” och ”Let Me Try Again”. Låtjaget (Elvis själv) ser bittert tillbaka på ett liv som kostat honom allt det han höll kärt. Elvis kanske inte skrev sina texter själv, men på 70-talet sjöng han knappt en rad han inte plågsamt kunde relatera till sitt eget liv. Det var på många sätt hans mörkaste årtionde. Att han 1977 gick bort, 42 år ung, gör förstås inte saken bättre.

Johnny Cash – ”I Still Miss Someone

En sångmelodi från Gud Fader själv, och en enkel men ack så perfekt text om omöjligheten i att leva med ett krossat hjärta. Kan mycket väl vara min personliga favorit från JR.

Säkert! – ”Är du fortfarande arg?

Naket och sårigt om att skamset försöka närma sig någon man gjort väldigt illa. En av flera drabbande låtar från vad som i mitt tycke står sig om Annika Norlins bästa platta.

Eldkvarn – ”Miljoner mil bort

Eldkvarns i särklass tyngsta, mörkaste och bästa låt är en ohygglig redogörelse över en smutsig, solkig och oerhört destruktiv kärlek. Till ett ödsligt pianokomp och en fantastiskt atmosfärisk produktion sjunger Plura om otrohet och om hur det känns som att livet är över – och man sitter med andan i halsen från första tonen till sista. Sådan här musik hör inte till vanligheten. Detta är musik som kör över en, obevekligt, och som vare sig du är redo eller ej visar livets bistra andra sida. ”Miljoner mil bort” är ett unikum i Sverige. Bara Joakim Thåström och Pelle Ossler kan skryta med att ha gjort musik lika hänsynslös, om att leva, kämpa och misslyckas som människa, som ”Miljoner mil bort”.

2020 års bästa album

Årets höjdpunkt är här. Äntligen har det blivit dags att nörda ner sig i alla lysande plattor som släppts i år. Men innan dess vill jag lyfta fram några hedersomnämnanden:

ThåströmKlockan 2 på natten, öppet fönster…

– Hade jag inkluderat mer än bara studioalbum på den här listan hade denna mycket väl kommit etta. Nu hamnar den utanför listan, men är likväl en av de skivor som betytt mest för mig det här året. En av två album som jag gav full pott i år. En av tre totalt sett. Det säger en del.


MeiprKolekto

– Albumspår och outtakes från Meiprs tvååriga historia samlade på en cd och på streaming. Mer Meipr på cd, säger jag. Och mer Meipr på Spotify!


TroumVorbei der Tod

– Hamnade alldeles utanför listan – lite på grund av att jag inte ville ha med för mycket dark ambient och skapa obalans. Men denna är lika bra som det mesta i genren på listan. Kolla upp!


A.A. WilliamsForever Blue

– Upptäcktes alldeles för sent. Men med lite mer tid hade den utan vidare platsat. För fans av Chelsea Wolfe, PJ Harvey och Steve Von Till.


Men nu. Listan. Årets 20 bästa album. Varsågoda.

20. Sole Ett eget rum

– Spretig och väldigt ambitiös, visst, men så är det också en särdeles hungrig debutant vi hör. Och trots spretigheten har Sole någonting alldeles eget – en drömskhet som både är europeisk och lynchsk – som jag inte hör hos någon annan i landet. Och det ska bli mycket roligt att få följa henne.


19. Algiers There Is No Year

– På tredje plattan lyckas Algiers med konststycket att låta både råare och mer melodiska än tidigare, utan att aldrig tappa bort vad som gör dem till dem de är.


18.  I.B. SundströmAntropofagernas rike I & II

– Äckel, skönhet och ett förrädiskt lugn i en sanslöst obehaglig blandning. Årets skräckrock.


17. Christian GabelKoda

– Oavsett vilket uttryck Gabel tar sig för är han en sann mästare på stämningar. I det här fallet: postapokalyps.


16. Morrissey I am not a Dog on a Chain

– Det är ytterst tveksamt om Moz någonsin vinner tillbaka folkets gunst, men alldeles oavsett var vårens comebackplatta en odiskutabel return-to-form efter en rad undermåliga album.


15.  Beyond the GhostEternal Drift

– Monolitisk, kall och omslutande dark ambient. Som en vilsepromenad i en ödelagd stad, som ett evigt utanförskap. Men hela tiden med något vackert surrandes i bakgrunden.


14. I’m KingfisherThe Past Has Begun

– Sju fullängdare in och Thomas Jonsson är intimare, mer drabbande och närmare kärnan. Han må alltjämt låta som ingen annan, men hans uttryck, hans röst och hans texter kan knäcka vem som helst. Detta är hans hittills bästa album.


13. OffermoseStilhedens tårn

– Lika delar Bowies instrumentala Berlin-låtar, lika delar zombiesoundtracks, lika delar dagen efter undergången.


12. Courtney Marie AndrewsOld Flowers

– De sparsmakade countryballaderna som utgör plattan, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Old Flowers är ett förödande album. Fantastiskt sammansatt.


11. KammarheitThronal

– Industriella drones i en gråsvart drömvärld. Pär Boströms första platta som Kammarheit på fem år är ett smärre mästerverk. Kan dessutom också vara årets snyggaste albumomslag.


10. Mark LaneganStraight Songs of Sorrow

– Problemet med Lanegans plattor de senaste sex åren har varit att de varit så ojämna. Att en femton spår lång platta på dryga timmen skulle bli hans första helgjutna sedan Blues Funeral (2012) hade jag alltså inte räknat med, men så blev det. Här gör Lanegan knappt några misstag, utan fokuserar på och lyckas med att ro hem ett fokuserat, drabbande och djupt personligt album.


9. Nimh & Rapoon Post-Folk Lore vol. 1

– Veteranerna Nimh och Rapoon varvar tung elektronik, akustiska instrument och samplingar och resultatet blir både melankolisk och ogenomtränglig dark ambient. Bland det bästa och mest imponerande i genren på flera år.


8. Hilary WoodsBirthmarks

– Folk för både de djupaste, svartaste skogarna som för städernas maskinparker och industrilandskap. Kargt, råkallt och väldigt, väldigt bra.


7. Christian KjellvanderAbout Love and Loving Again

– Kjellvander har gjort två av årets bästa plattor. Jag hade lika gärna kunnat sitta här och skriva om Doom Country, som han i våras släppte ihop med Tonbruket, men nu föll lotten på soloalbumet About Love and Loving Again. Lerig, suggestiv americana om kärlek i förfall och kärlek i blom från en mästare som aldrig varit bättre än vad han varit i år.


6. VortexHelioz

– Skönhet, skräck och tyngd när Marcus Stiglegger för femte gången släppte musik som Vortex – och i samma veva gav oss årets bästa dark ambient-album.


5. Einstürzende NeubautenAlles in Allem

– Till smygande slowburners och vad som känns som djupt europeiskt färgade ballader sjunger Blixa sånger om Berlin, bandets hemstad. De tar oss med till bland annat WeddingTempelhof och barndomens Grazer Damm, och det är ett Berlin insvept i skuggor och dimma, där tid är flytande och formbart. Volym är nu sekundärt. Istället tycks stämningar och berättandet vara första prio. Låtarna mullrar fram. Långsamt. De tar plats och suger in en utan vilda gester. Alles in Allem kan mycket väl vara Neubautens allra bästa album.


4. Jason MolinaEight Gates

Eight Gates bör nämnas i samma andetag som äldre Molina-plattor/mästerverk som Let Me Go Let Me Go Let Me GoThe GhostGhost Tropic och Didn’t It RainEight Gates är insvept i samma dis och dimma, född i samma ödemarker. Det är kärvt, men varmt. Djupt ödsligt, men välkomnande och trösterikt – Klassiskt Jason Molina, med andra ord. Även i döden är han i en klass för sig.


3. Bohren & Der Club of GorePatchouli Blue

– 25 år sedan debutalbumet visar tyska doom jazz-giganterna inga tecken på att tackla av eller på att inspirationen börjat tryta. Patchouli Blue är snarare ett styrkeprov och Bohrens mest inspirerade platta sedan någon gång på 00-talet.


2. Bruce SpringsteenLetter to You

– Springsteen kompad av ett ”återförenat” E-Street Band sjunger från botten av sitt hjärta om åldrandet, förlust och musikens helande kraft. Inga utflykter, inga konstigheter, bara tvättäkta heartland rock på klassiskt E-Street-vis – och en Bruce Springsteen mer inspirerad, mer fokuserad och hungrig än på mycket länge. Fjolårets soloplatta Western Stars var fantastiskt fin, men det var många år sedan vi fick en så här stark E-Street-platta.


1. Steve Von TillNo Wilderness Deep Enough

– Steve Von Till (till vardags i Neurosis) har inte gjort många misstag på skiva – särskilt inte som soloartist – men aldrig förr har han träffat såhär rätt. Med sin mäktiga, skiffergrå granitstämma sjunger Von Till trösterikt, till stråkar och varm elektronik, som en äldre stamhövding till sin församling, om de som funnits men som försvunnit, om haven, skogen, liven vi lever och kampen vi för som människor. Skivan är en fullträff rakt igenom, där varje spår är perfekt frammejslat, där varje ljud, varje textrad väger blytungt. Att sjunka ner i No Wilderness Deep Enough är att nå katarsis, nå bortom vår hysteriska värld till något renare, mer harmoniskt och helande. Von Till vet mer om tillvarons sanna värden än vi andra, men han låter oss generöst ta del av hans visdom. Tack för det.


Och där har vi det. 2020, detta så innerligt ökända, hatade år, sammanfattat. Fullt fokus på 2021 nu. På återhörande.

2020 års bästa låtar

Dags att på allvar börja sammanfatta året. Först ut en topp 20 över de bästa låtarna. Spellista längst ner. Varsågoda.


20. Bored Man Overboard – ”On the 611

– Bored Man…är ett av det här årets intressantaste debutanter, och ”On the 611” är deras bästa låt. För fans av The National och Thåström.


19. Mark Lanegan – ”Daylight in the Nocturnal House

– Släpig, atmosfärisk blues från en av de som bäst behärskar uttrycket.


18. Napalm Death – ”Bellyful of Salt and Spleen

– Napalm Death gör ju annars rätt påfrestande och sjukt testosteronstinn så kallad grindcore, men på ”Bellyful of Salt and Spleen” gör de mullrande, suggestiv industri som om det vore det självklaraste av allt. Fantastisk låt.


17. Chivvy – ”Red Water

– Alltid roligt att kunna inkludera debutsinglar på såna här listor. Chivvys debutsingel, en lysande avvägning mellan drömsk xx-pop och goth, talade till mig på flera plan. Ett album är på gång och jag ser mycket fram emot det.


16. Liam Gallagher – ”All You’re Dreaming Of

– Liam går från klarhet till klarhet, fortsätter att släppa kvalitetsmusik och comebacken som inleddes 2017 har inte mattats av ett enda smack. Nu är det väl knappast någon kvar som på allvar kan hävda att Noel är den Gallagher-broder som gör intressantast musik?


15. Sally Dige – ”It’s You I’m Thinking Of

– Jag hade hoppats på ett album av Sally Dige vid det här laget, men icke. Tur, då, att ”It’s You…” är så fantastisk som den är. En underbar throwback till 80-talet och band som China Crisis, Wild Swans och a-ha.


14. Kite – ”Tranås/Stenslanda

– Jag har äntligen fattat grejen med Kite. De är tvivelsutan ett av de bästa svenska banden just nu, och ”Tranås/Stenslanda” är bland det allra bästa de gjort. Ett nostalgiskt skimrande och mycket mäktig stycke synthpop av yppersta klass.


13. Rome – ”Kali Yuga über alles

– Romes senaste album The Lone Furrow är ett av hans svagaste, men det är inte utan höjdpunkter. ”Kali Yuga über alles” är en sådan, och en av de tyngsta, mäktigaste låtar Jerome Reuter har skrivit.


12. Wardruna – ”Lyfjaberg

– Jag upptäckte Wardruna när jag tittade på en intervju som Steve von Till gjorde ihop med Einar Selvik. Jag kan inte påstå att jag är något större fan (jag är inte tillräckligt insatt), men det är lätt att respektera någon som Selvik, som stoiskt gör sin egen grej. ”Lyfjaberg” är dessutom en fantastisk låt – ett slags korsning mellan paganism och Thåström när han är på sitt mest monotona, kärva humör. Tungt, dramatiskt, malande.


11. Nattskärran – ”Feel

– Det i särklass bästa bandet jag upptäckt i år heter Nattskärran. Tilltalas man av bottenlöst vemod, fantastiska melodier och texter som är på allvar ska man lyssna på Nattskärran. Det enda de släppt i år är singeln ”Feel”, men oj vad den lovar gott inför framtiden.


10. Topographies – ”In Your Hands

– Topographies skulle kunna vara det näst bästa bandet jag upptäckt i år. Deras mollstämda postpunk och drömska atmosfärer hugger till i hjärtat – särskilt på makalösa ”In Your Hands”, hämtad från EP:n Not My Loneliness, but Ours.


9. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Solveig Matthildur (keyboardist i isländska Kaelan Mikla) har släppt en rad solosinglar i år, som alla cementerar henne bland det allra bästa inom samtida postpunk. Hennes nostalgiska, romantiska åttiotalifierade tolkning av postpunken känns helt rätt i tiden. ”Politician…” är dessutom hennes bästa låt, hittills.


8. Bright Eyes – ”To Death’s Heart (In Three Parts)

– Ingen hade väl vågat hoppas på att Bright Eyes skulle göra comeback, men i år gjorde de det. Plattan, Down in the Weeds Where the World Once Was, var stark, men ojämn. Bäst är ”To Death’s Heart” – en kolsvart, existentiell grubbelsång på klassiskt Conor-manér.


7. Jason Molina – ”Old Worry

– Även från graven är Jason Molina oantastlig. Postuma plattan Eight Gates kändes förvisso lite demoaktig, men bjöd ändå på precis det man hoppades på. ”Old Worry” – en stilla hymn om intigheten och den fria människan våndor – skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 200 åren.


6. Nick Cave – ”Euthanasia (live at the Alexandra Palace, 2020)

– Förlust. Den typen av förlust ingen människa ska behöva genomlida. En förlust som slår sönder allt i sin väg – inklusive en själv. Men Nick Cave gör makalös konst av den, här i form av en skör, hjärtslitande pianoballad. Cave behandlar samma förlust på plattorna Skeleton Tree och framförallt Ghosteen, men aldrig så drabbande som på tidigare osläppta ”Euthanasia”.


5. Morrissey – ”I Couldn’t Understand Why People Laughed

– Några av de allra bästa och mest drabbande låtarna Morrissey släppt de senaste, säg, tio åren har inte funnits på några studioalbum, inte heller som b-sidor på några singlar eller bonusspår på album. Nej, de har istället givits ut gratis på YouTube. Vansinnigt och omdömeslöst, ja, men också otroligt generöst. Två stycken släpptes 2018 och i år skänktes vi denna avskalade, djupt personliga ballad om outsiderns eviga vedermödor – och tillvaron blev med ens lite lättare att uthärda.

OBS: Ovanstående låt finns alltså endast på YouTube, och därför har den i spellistan nedan ersatts av en annan Morrissey-låt, nämligen ”Knockabout World”, utgiven i våras på plattan I am Not a Dog on a Chain. Albumet, hans bästa på många år, innehåller flera höjdpunkter, men ”Knockabout World” är den låt som vuxit mest under det gångna året. Här finner vi en Mozzer med hjärtat på rätta stället, full av empati för och tro på alla vi som stapplar runt i tillvaron.


4. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Som om Sällskapet skulle jamma ihop med PJ Harvey djupt inne i någon skog någonstans. Ja, ni fattar ju själva. Lyssna.


3. I’m Kingfisher – ”Children’s Atom Bomb

– Sannolikt det mest berörande Thomas Jonsson skrivit och en av de låtar jag haft svår hangup på under året (egentligen längre än så). Med nya plattan The Past Has Begun har Jonsson renodlat sitt uttryck och kommit närmare kärnan än tidigare – inte minst på mästerliga ”Children’s Atom Bomb”.


2. Bruce Springsteen – ”If I Was the Priest

– Till nya – knäckande fina – plattan Letter to You räddade Bruce några låtar ur arkiven. Bäst var ”If I Was the Priest”, skriven i början av 70-talet, pre-E-Street Band och även innan Bruce ens hade debuterat. Hur den lät då vet jag inte, men 2020, med den klassiska E-Street-sättningen (minus Danny och Clarence), låter den som en urtypisk Springsteen-hymn, där outsiders, outlaws, naturen, Gud och Bruce själv alla försöker reda ut det där vi kallar livet. De lyckas väl halvbra med den saken, men låten är sju minuter ren magi från en sann mästare som aldrig verkar tappa vare sig kraft, förmåga eller glöd.


1. Ossler – ”Rotterdam

– Och ettan var väl självskriven, va? Pelle Ossler står 2020 på toppen av sin förmåga – vilket, med tanke på meritlistan, säger en del – och singlarna han släppt under året tillhör alla det allra bästa han spelat in. Inte minst senaste singeln, ”Rotterdam”. Här möts ljuset och mörkret på det mest förlösande vis och efter låtens dryga sex minuter, där man färdats genom ett cohenskt dunkel och bitterljuv gospel, är man omtumlad, men stärkt, mer hel och mindre ensam. Det är ett jävla ansvar, jag vet – och helt oombett, dessutom – men tack vare helbrägdagörare som till exempel Ossler blir livet för oss vilsna träskallar lite lättare att leva och förstå sig på. Jag var inne på precis samma saker i min recension av singeln för en dryg månad sedan. Han sätter ord och ton på allt det trassliga, kommer inte med några floskler om hur det ska redas ut, men får oss ändå att känna att det banne mig går att lösa. Det tackar jag för. Om allt går som det ska har vi ett nytt Ossler-album i våra händer framåt våren. Det känns som att det blir en bra platta, minst sagt.


Det var allt. Inom kort kommer listan över årets 20 bästa album upp. Håll utkik efter den!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 18

EP-formatet är ett format jag är kluven till. Numera, ska jag säga. För det fanns en tid då jag verkligen kunde uppskatta EP:n. Tiden då EP:n fungerade som ett komplement till ett album, eller som något ett band eller en artist släppte mellan album. Idag går det inflation i EP:s och vissa band och artister släpper bara EP:s. Jag gissar att det går hand i hand med våra sönderscrollade, informationsbesatta hjärnor, ständigt hungrande efter något nytt. Färre och färre band och artister klarar av att färdigställa hela album och fler och fler lyssnare får allt sämre koncentrationsförmåga – och då passar ju EP:n perfekt. Men man ska ju som bekant inte måla fan på väggen, och detta är bara en teori, utfärdad av en sur traditionalist, och alldeles oavsett görs det ju även idag riktigt starka EP:s. Nedan följer fem exempel på detta. Varsågoda. Årets fem bästa EP:s.


5. Beverly KillsElegance in a State of Crisis

– Postpunk med utsökt popkänsla – och makalösa gitarrer.

4. Harriet NauerHuman

– Efter sex års tystnad kom Harriet Nauer tillbaka med en modig EP – en EP där Harriet inte skydde att stå naken inför mörkret. Human är kärv, avskalad och väldigt personlig, men det har inte stoppat Harriet från att skörda publika framgångar – välförtjänt.

3. Keeley ForsythPhotograph

– Debutalbumet Debris från i våras var väldigt bra, men med EP:n Photograph, släppt i november, växlade Forsyth upp. Soundet blev än mer eteriskt, än mer suggestivt och betydligt mer elektroniskt. Låtarna kröp ännu djupare in under huden och Forsyth etablerade sig som ett svårdefinierat väsen att räkna med.

2. Isolated YouthIris

– Stockholmsslynglarna i Isolated Youth gör en postpunk som känns lika klassisk som originell. Ena stunden hörs ekon från giganter som Joy Division och The Chameleons, andra stunder sugs man in i drömvärldar där Sigur Ros härskar. När dessa uttryck blandas får vi något oerhört vackert. Då får vi Iris, som utan tvekan är det bästa som Isolated Youth har släppt.

1. OrochenThylacine

– Efter några år i gejmet hittade Orochen med andra EP:n, släppt i september, helt rätt. Thylacine är en mullrande, sotig kompott där PLP möter Have a Nice Life och mid era-Swans. Det är en synnerligen genomarbetad och intelligent platta, med rejäl tyngd i både text och sound. Får de bara lite tid kan Orochen få ihop ett riktigt starkt album. Det ser jag fram emot.

Billy Idol 65 år: 482 MHz lyfter fram 20 deep cuts

Idag fyller Billy Idol pensionär, och det är ju ett ypperligt tillfälle att hylla denna underskattade och förbisedda rockhjälte.

För mig blev han inkörsporten till punken och den alternativa rockvärlden (en gärning jag knappast kan tacka honom nog för). Jag upptäckte honom som sökande 15-åring när MTV hade 80-tals-helg. I de gamla videorna de spelade var han tanig, blek och blond, precis som jag, men oändligt mycket coolare. Videon till White Wedding är fortfarande en av de märkligaste och bästa jag vet. John Lydon lär ha kallat honom för punkens svar på Perry Como, och det är mitt i prick. Han var en gång i tiden punk, visst, men han var lika mycket tvålfager crooner och popsångare – en oförlåtlig kombination hos puritaner och den gamla skolans rockmurvlar. Och det var ju detta som gjorde att han aldrig riktigt blev tagen på allvar – det och hans hedonistiska leverne, skandalerna, attityden och den vid första anblick stereotypa rocker-imagen. Men jag menar att detta är orättvist. Han har (än idag) en gudabenådad röst, mitt emellan Jim Morrison och Elvis Presley, som behärskar ursinniga primalskrik lika väl som såriga ballader. Jag vidhåller till döddagar att han är en av rockhistoriens bästa rocksångare. Och under storhetstiden på 80-talet brann hans av kritiker så nonchalerade låtskrivartalang furiöst, och tack vare sin (och gitarristen Steve Stevens) imponerande känsla för hits radade han upp listframgångar- för publik hade han, det ska gudarna veta. Men när jag nu ska hylla Idol väljer jag att strunta i hitsen (de har ni ju hört ändå). Istället lyfter jag fram 20 av hans bästa och mest försummade ”deep cuts”. Vi snackar alltså albumspår och annat udda material. Hitsen må ha varit epokgörande, men som mest intressant var han på albumspåren. I spellistan nedan hittar vi ballader, blytung rock, tidstypisk new wave och cyberpunk – allt sorterat kronologiskt och inte en hit i sikte. Varsågoda – och grattis, Billy!

482 MHz rankar det första halvåret 2020

AF577777-F5FC-4B53-B855-1C20F2D02260

Jag tänkte göra något jag aldrig tidigare gjort. Ni som följer bloggen vet att jag runt nyår varje år brukar sammanfatta året som gått (och det med inlevelse). Nu tänkte jag göra en kortare överblick över den bästa musiken från årets första halvår. Jag har valt ut fem album och tio låtar, och rankat och kommenterat dem.

Året må ha varit skit i många avseenden, men det märks definitivt inte på musiken. Ett starkare förstahalvår får man leta efter länge i minnet.

Varsågoda.

Ps. Spellista med alla tio låtar längst ner.


Årets bästa låtar:

10. Steve Von Till – ”Dreams of trees

– Ingen gör kärvare americana än Steve Von Till. Ingen gör heller varmare americana. På ”Dreams of Trees” fyller han ut sitt vindpiskade sound med smakfull elektronik, och första albumet på fem år kan inte komma snart nog.

 

9. Sole – ”Är jag människa

– Årets bästa svenska debutant heter Sole Gipp Ossler. Hennes album Ett eget rum är en stark samling suggestiv, drömsk pop med jazzkänsla. ”Är jag människa” är hennes allra mest drabbande låt. En låt man nästan får ont i magen av – på allra bästa sätt.

 

8. Morrissey – ”Once I Saw the River Clean

– 61-årige Morrissey blickar tillbaka till barndomens Manchester, till mormodern och tiden som flytt. Han släpper på fasader och på attityd, och för första gången på länge når han ända ner till hjärteroten.

 

7. Bright Eyes – ”Forced Convalescence

– Är 2020 comebackernas år? Få comebacker har varit lika emotsedda i det här hushållet som Bright Eyes. En rad singlar har släppts från albumet som kommer i augusti. Allihop har varit bra, men ”Forced Convalescence” med sin text om sjukdom och lidande och sin klassiska Bright Eyes-refräng, är nog ändå bäst.

 

6. Meipr & Ossler – ”Masterskaya

Henrik Meierkord (ena halvan av Meipr) skrev mäktiga ”Leningrad Layers”, lät Ossler gästa, och sedan gick Meipr in och gjorde en närapå ännu mäktigare omtolkning – och behöll Osslers gitarrer. Hänger ni med? Detta är dark ambient av yppersta klass. Här finns också ett tungt, malande beat mitt i all ödslighet. Beatet förflyttar oss till ett utomhusdisko i Pripyat och vi dansar hålögda runt i askregnet.

 

5. Premiere – ”Motivation

– Min kärlek till stockholmsduon Premiere är besinningslös. I våras släppte de ”Motivation”, som genialt blandar 90-tals-beats med 00-talets vackraste indiemelankoli.

 

4. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Årets hittills mäktigaste refräng? Drömsk och romantisk cold wave att dö för.

 

3. Einstürzende Neubauten – ”Alles in Allem

– En vals i Berlin. 2020 eller om det är 1929. Neubauten är för alltid.

 

2. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Lika delar folkballad, lika delar stram gospel, lika delar svärtad, karg elektronik. Kan inte bli mer rätt än så här.

 

1. Ossler – ”Keltiska havet

– Ettan är given, eller hur? Att höra ”Keltiska havet” första gången var som att komma upp till ytan igen efter månader i avgrunderna. Ossler må konfrontera sig själv och sina egna tillkortakommanden här, men framförallt hjälper han oss lyssnare att handskas med livets malande angrepp. Dessutom är det en särdeles vacker låt – en av Osslers mest majestätiska. Inte minst tack vare Micke Nilzéns frostiga synthar och Meierkords mäktiga stråkar. På tal om emotsedda ”comebacker”, förresten…

En längre recension av låten kan man läsa här.


Årets bästa album:

5. Morrissey – I am not a Dog on a Chain

– Efter ett par av de sämsta album han släppt kom Mozzer i mars tillbaks med besked. IANADOAC  är hungrigare, personligare och piggare än det mesta han släppt sedan åtminstone senare halvan av 00-talet. Ett par tre låtar borde aldrig ha släppts, men resten är såpass bra att även dessa går ner.

 

4. Hilary Woods – Birthmarks

– Den saknade länken mellan PJ Harvey och Sällskapet.

 

3. Kjellvandertonbruket – Doom Country

– I ett drömlandskap befolkat av Humphrey Bogart-karaktärer, David Lynch, Townes van Zandt, Thåström och Ossler föddes detta närapå perfekta album. Sistaspåret, den drygt 20 minuter långa ”Normal Behavior In a Cutting Garden”, borde få Booker-priset.

 

2. Bohren & their Club of GorePatchouli Blue

– Doomjazz aus Ruhr! Rör sig i samma drömvärldar som nyss nämnda Doom Country – men mörkret är ännu mörkare, mer romantiskt, mer tidlöst.

 

1. Einstürzende Neubauten – Alles in Allem

– En sagolik comeback jag inte var beredd på. På första plattan på över tio år gör Neubauten det Neubauten gör bäst: melankoliska europeiska ballader och experimentella stämningar. Alles in Allem är deras mest helgjutna platta sedan Haus der Lüge (1989) eller kanske rent av Fünf auf der nach oben offenen Richterskala (1987). De visar att de fortfarande är mästerliga ljudkonstnärer, men än mer visar de vilka fantastiska låtskrivare de är. Snudd på 10/10.


482 MHz minns Ian Curtis, 15 juli 1956 – 18 maj 1980: Joy Divisions alla låtar rankade och kommenterade

ian

I mitt tycke finns det tre mer eller mindre perfekta band. Band som som visserligen brann snabbt och intensivt, men som icke desto mindre släppte ifrån sig minimalt (om ens något) undermåligt. Band som jag, oavsett när jag hör dem, knockas av redan efter några få toner. Band som hängt med sedan tonåren och som kommer följa med ner i graven. Ett är Ebba Grön. Ett annat är The Smiths. Och det tredje är Joy Division. För mig är Joy Division katarsis. Livet kantas av olycka och jävelskap, och i de svårare stunderna är det en ynnest att få bada i det skimrande vackra mörker som Ian Curtis, Bernard Sumner, Peter Hook och Stephen Morris skapade mellan 1977-1980. Att få stänga in sig i Joy Division är i de stunderna renande likt inget annat. Dessutom är det, som med all riktigt bra musik, en chans att få spegla sig i något och känna igen det som kastas tillbaka på en.

Tyvärr räckte inte musikens katarsis för Ian Curtis. Depressionerna, den svåra epilepsin, det kollapsande äktenskapet, skulden, skammen, pressen från bandet och omvärlden, blev helt enkelt för mycket för honom. Han hängde sig i sitt kök den 18 maj 1980, natten innan han och bandet skulle åka iväg på sin första USA-turné. Han blev 23 år gammal. Jag sörjer detta och honom. Men jag förstår honom också.

Rent konstnärligt är Ian Curtis vad som uppstår om Frank Sinatra skulle sjungit texter av Franz Kafka. Ian lämnade efter sig flera av rockhistoriens allra bästa, existentiellt mest mångbottnade och drabbande, låttexter. Han rev i sitt innersta för att förse oss med förkrossande texter om krig, våld, sjukdom – och en förödande ensamhet – som alla var sprungna ur hans eget själsliv. Men han var lika mycket crooner som filosof, sökare, poet. Han sjöng sina texter med en av rockvärldens mäktigaste, obehagligaste, varmaste barytoner. En Ol’ Blue Eyes för ett sönderbombat och postindustriellt Manchester. Ian Curtis lyrik bjuder inte på någon tröst, men väl, som jag var inne på ovan, på katarsis. Det är lika viktigt. Joy Division, sedan, var ett rockband, men egentligen var de långt mycket mer än så. Ljuden de skapade, ihop med den överjordiskt geniale producenten Martin Hannett, bryr sig inte alls om tid eller rum. De låter fortfarande som framtiden, oavsett hur många år som går. De tillhör å ena sidan det sena 70-talets Manchester – denna av kolindustrin sotiga stad, denna postindustriella, karga ödemark av glas och betong, långt ifrån sin första storhetstid och nästan lika långt ifrån sin andra. Å andra sidan hör deras ljudvärldar hemma överallt och ingenstans. De låter inte som något annat, men passar varsomhelst där längtan, ensamhet och desperation bor. De är utomvärldsliga, bryr sig inte om våra futtiga gränser.

Jag funderade länge på hur jag skulle hylla Ian och Joy Division. Ingenting kändes bra nog, så jag bestämde mig för att dessutom göra det svårt för mig – jag bestämde mig för att ranka samt kommentera samtliga låtar de spelade in. Efter listan följer en spellista med alla låtar på topp 20 (minus ”In a Lonely Place”, som inte finns på Spotify, men som ersätts med ”These Days”).

Varsågoda, och må Ian Curtis vila i frid.

 

50. ”Gutz

År: 1977

Album: Warsaw (samlingsplatta med inspelningar gjorde under tiden de kallade sig Warsaw. Flera av låtarna har också getts ut på samlingar som Substance)

– Oslipat så det förslår. Uppfriskande att till och med ett så perfekt band som Joy Division en gång låtit någotsånär kackiga. En i raden överblivna demos från tiden då de kallade sig Warsaw och spelade svartsynt punkrock.

 

49. ”You’re No Good For Me

År: 1977

Album: Warsaw

– Se ovan.

 

48. Inside the Line

År: 1977

Album: Warsaw

– Det finns stundom en viss charm i de här tidiga låtarna.

 

47. As You Said

År: 1980

Album: ”Komakino” (singel)

– Instrumental bagatell på knappt två minuter.

 

46. ”The Drawback

År: 1977

Album: Warsaw

– Svartsynt punk galore!

 

45. ”Warsaw

År: 1978

Album: An Ideal for Living (bandets debut-EP, utgiven 1978. Samtliga låtar senare utgivna på Substance)

– Här börjar punken bli lite mer postpunk, och texten sägs handla om Rudolf Hess uppgång och fall.

 

44. ”Failures

År: 1978

Album: An Ideal for a Living (EP)

– Kaotisk punkrock, existentiell ångest.

 

43. ”Incubation

År: 1980

Album: ”Komakino” (singel)

– Skönt instrumentalt malande. Kraut Division.

 

42. Walked In Line

År: 1979

Album: Still (samlingsplatta med udda låtar, utgiven 1981)

– Stram postpunk om nazismen.

 

41. ”No Love Lost

År: 1978

Album: An Ideal for Living (EP)

– Inspirerad av boken House of Dolls, som handlar om så kallade ”joy divisions” – grupper av judiska kvinnor i koncentrationslägren som prostituerades av sina nazistiska fångvaktare.

 

40. ”At a Later Date

År: 1978

Album: Short Circuit: Live at the Electric Circus (Live-platta med blandade Manchester-band, utgiven av Virgin 1978)

– Här sås fröna till vad som skulle bli Joy Division inte alls långt därpå.

 

39. ”Leaders of Men

År: 1978

Album: An Ideal for Living (EP)

– Fortfarande lite skrangligt, men samtidigt ruskigt stämningsfull och febrig postpunk.

 

38. ”Ice Age

År: 1979

Album: Still

– Nerverna på utsidan och en framtid som ter sig svartare än svart.

 

37. ”The Kill

År: 1979

Album: Still

– En ilsken punkdänga med helt annan text men med samma namn spelades in när de fortfarande hette Warsaw, men låten här är den som släpptes 1981 på samlingen Still – en stram, oslipad postpunkare om när desperata omständigheter kräver desperata utvägar.

 

36. ”From Safety to Where

År: 1979

Album: Substance (samlingsplatta med fristående singlar, b-sidor och udda låtar, utgiven 1988, 1992 och 2010)

– Var ska man ta vägen och vad ska man göra av livet? Ians text är lätt att relatera till och Bernard Sumners gitarr skär som en svetslåga.

 

35. ”Interzone

År: 1979

Album: Unknown Pleasures (bandets debutalbum, utgivet i juni 1979)

– Warsaws kantighet och aggressivitet möter Burroughs Den nakna lunchen och Joy Divisions atmosfärer.

 

uk

 

34. ”Something Must Break

År: 1979

Album: Still

– Få tänkte på det då, men många av Ians texter var rop på hjälp. Denna är blott en av dem. Looked in the mirror, saw I was wrong/If I could get back to where I belong, where I belong/…/Something must break now/This life isn’t mine

 

33. ”Ceremony

År: 1980

Album: Still

–  En av de två sista låtarna som Joy Division skrev (och som sedermera också blev New Orders första singel). Låter inte som något annat de spelade in, men soundet de upptäckte med Ceremony skulle bli standard för de flesta av de många engelska postpunk-banden under 80-talet. Denna upptagning är från bandets sista livekonsert, Birmingham, maj 1980.

 

32. ”The Only Mistake

År: 1979

Album: Still

– Hypnotisk och malande. Sumners gitarr väver en feberdröm, medan Peter Hooks bas karvar sig igenom både ben och märg.

 

31. ”Wilderness

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ian färdas genom rum och tid, bland martyrer, dödsdömda och pilgrimer, medan musiken, precis som i ”Interzone”, varvar Warsaws råhet med Joy Divisions atmosfärer.

 

30. ”Exercise One

År: 1979

Album: Still

–  When you’re looking at life,
In a strange new room,
Maybe drowning soon,
Is this the start of it all?
Turn on your TV,
Turn down your pulse,
Turn away from it all,
It’s all getting too much.

 

29. ”Novelty

År: 1979

Album: Substance

– En låt lika mycket om den brittiska punkscenens sönderfall som om avsaknaden av gemenskap.

 

28. ”Digital

År: 1978

Album: Substance

– En av bandets mest ikoniska låtar. Själva urtypen för stram, ångestladdad och svettig postpunk.

 

27. ”The Sound of Music

År: 1980

Album: Still

– Köttigare, kantigare, råare postpunkgitarrer får man leta länge efter. Fall på knä inför Bernard Sumner.

 

26. ”Dead Souls

År: 1979

Album: Substance

– Febrig, högkaratig postpunk och ett typexempel på hur alla bandmedlemmar, inte i varje låt men ofta, spelade en egen slinga – och ändå fick låten att hålla ihop.

 

ian3

 

25. ”Glass

År: 1978

Album: Still

– Inre och yttre press och ett sjujäkla driv. En brygga mellan deras tidiga sound och det som skulle komma sedan.

 

24. ”Autosuggestion

År: 1979

Album: Substance

– Börjar som en slowburner, men byggs upp. När sista tonerna ringer ut står man upp till vaderna i ångestsvett.

 

23. ”Disorder

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– En av bandets mer lättillgängliga låtar, men oj vad snygg den är. En blåkopia för 2000-talets postpunk-revival.

 

22. ”Komakino

År: 1980

Album: Substance

How can I find the right way to control
All the conflicts inside, all the problems beside
As the questions arise, and the answers don’t fit
Into my way of things, into my way of things?

 

21. ”These Days

År: 1980

Album: Substance

–  Denna skuld, detta moraliska dilemma.

 

20. ”Transmission

År: 1979

Album: Substance

– Tjatig, sönderspelad, men dess genomslagskraft kan ingen förneka. Och snygg är den, denna dansanta postpunkdänga om att stänga ute den grymma omvärlden, blunda och bara dansa till vad de än spelar på radion. Folk i allmänhet har fastnar för refrängen och missar den rätt ruggiga texten. Vidare råder jag alla att se liveframträdandet de gjorde på BBC-programmet Something Else.

 

19. ”A Means to an End

År: 1980

Album: Closer  (bandets andra och sista studioalbum, färdigställt vid tidpunkten för Ians död och utgivet, planenligt, i juli 1980)

– Rytmiskt drone, besvikelser och mer sönderfallande gemenskap. Listans första låt från bandets sista album, Closer – på min topp 5 över tidernas bästa album, alla dar i veckan.

 

18. ”I Remember Nothing

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Unknown Pleasures sista låt är en långsam, kolsvart kusin i rakt nedstigande led till Stooges-låten ”We Will Fall”. Men framförallt är det en fantastisk låt i sig själv. Lyssna på basgången, glaskrossen, de samplade ljudeffekterna och Ians döds-croon.

 

17. ”Heart and Soul

År: 1980

Album: Closer

– Ian förstod att han inte skulle bli långvarig på denna jord. Closer är full av varningsklockor. Detta är blott en av dem. Hans samvete var söndertrasat, epilepsin blev värre snarare än bättre och bandet allt populärare.

Existence, well what does it matter?
I exist on the best terms I can
The past is now part of my future,
The present is well out of hand

 

16. ”Day of the Lords

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Smärtan i födas, smärtan i att fortsätta leva. Och så Bernard Sumners fullständigt makalösa gitarruppvisning – särskilt de sista 30 sekunderna. Ren och skär magi.

 

15. ”Isolation

År: 1980

Album: Closer

– Ett närmast synthpoppigt och uptempo embryo till New Order, kan man säga, men framförallt en låt om ensamhet och självbevarelsedrift, och ett smärtsamt rop på hjälp.

Mother, I tried please believe me,
I’m doing the best that I can.
I’m ashamed of the things I’ve been put through,
I’m ashamed of the person I am.

 

14. ”Insight

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Uppgivenhet. Att, åtminstone för stunden, fullständigt kapitulera inför tillvaron och smärtsamt inse att ens drömmar varit fåfänga. Unknown Pleasures har mången svart stund, men få lika brutalt ärliga och raka som den här.

 

13. ”Colony

År: 1980

Album: Closer

– Familjelivet har rasat samman och Ian bär skulden. Titeln sägs vara inspirerad av Kafkas fantastiska novell ”I straffkolonin”.

 

12. ”Atrocity Exhibition

År: 1980

Album: Closer

– Tribaltrummor, skärande bensågsgitarrer och Stephen Morris och Peter Hooks febriga, märkliga rytmer ringar in denna djupt, djupt obehagliga låt. Titeln är en roman av JG Ballard, men texten för snarare tankarna till Kafkas mästerliga novell ”En svältkonstnär” – om en konstnär som plågar sig själv till döds för att underhålla publiken. Något epileptikern och den svårt deprimerade Ian Curtis dessvärre kunde relatera till starkt.

 

11. ”Shadowplay

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ännu en lysande skildring av den plågade konstnären och den oförstående publiken, som ser honom som blott en underhållare. Producenten Martin Hannett borde betraktas som en inofficiell femte medlem i bandet, för utan honom och hans makalösa produktioner hade vi haft ett ganska annorlunda Joy Division. Hans magi är väldigt framträdande på låtar som ”Shadowplay”. Lyssna på samplingarna, ekona, hur ödsligt han mixat instrumenten.

 

closer
Omslagsbilden till album Closer föreställande familjen Appianis gravkammare, Cimitero di Staglieno, Genua, Italien. Foto: Bernard Pierre Wolff

 

10. ”In a Lonely Place

År: 1980

Album: ”Ceremony” (återutgiven New Order-singel med den långa JD-versionen av In a Lonely Place som b-sida)

– En av de mest ödsliga, mest skrämmande låtar jag någonsin hört, men kanske också en av de vackraste. Inspelad blott dagar innan Ians självmord, i maj 1980, under vad som skulle komma att bli deras allra sista studio-session. Ett smärtsamt avsked från en fullständigt unik talang. 1981 spelades låten in av New Order och släpptes som b-sida på deras debutsingel Ceremony (som ju också var en JD-låt). En kort version av låten gavs 1997 ut på JD-boxen Heart and Soul, och det skulle dröja ändå till Record Store Day 2011 innan den fullständiga versionen av låten skulle ges ut.

 

9. ”Candidate

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ett slags långsam, smygande och hotfull systerlåt till Insight, om att tappa tron, hoppet och gemenskapen.

It’s creeping up slowly

That last fatal hour

 

8. ”Decades

År: 1980

Album: Closer

– Unga män tvingade ut i krig och de trauman de tvingas leva med efteråt eller en urlakad, söndertrasad sångare i ett band som är på väg att bli alldeles för populärt? Sannolikt båda. Alldeles oavsett är ”Decades” albumavslutaren som alla band och artister med minsta respekt för albumformatet borde betrakta som målet att sträva efter.

 

7. ”Passover

År: 1980

Album: Closer

Watching the reel as it comes to a close,
Brutally taking it’s time,
People who change for no reason at all,
It’s happening all of the time.
Can I go on with this train of events?
Disturbing and purging my mind,
Back out of my duties, when all’s said and done,
I know that I’ll lose every time.

 

6. ”Atmosphere

År: 1980

Album: Substance

– Hymnen. Psalmen. Också arketypen för all atmosfärisk, vemodig och alternativ rock.

 

5. The Eternal

År: 1980

Album: Closer

– En isande, obönhörligt vemodig ballad om att handfallen stå avskuren från sin omgivning och att förbanna de misstag man gjort i sitt liv. Ingen annanstans låter Ian mer kraftlös och slutkörd än här. Han öste ut sitt allt på Closer. Det fanns ingenting mer att ge.

 

4. ”She’s Lost Control

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Denna oändligt ikoniska låt, om en epileptiker Ian lärde känna när han jobbade som ”assistant disablement resettlement officer” på arbetsförmedlingen i Macclesfield, är ett praktexempel på Martin Hannetts ovedersägliga storhet. Jag vet ingen låt som är snyggare producerad. Lyssna på sprayburken, på Stephen Morris strama, mekaniska trummor, Hookys bas och Sumners skriande gitarrer. Lyssna på Ians ekande sång och känn de kalla kårarna. Och, förresten, titta för allt i världen på liveframträdandet från tv-programmet Something Else. Det råaste, mest drabbande musikklippet du lär hitta på YouTube.

 

3. ”New Dawn Fades

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

–  Ljudet av det postindustriella, nedgångna och sotiga Manchester, missnöjets vinter 1979. Likaså ett av Ian Curtis allra mäktigaste framträdanden som sångare och som lyriker. Låten karvar sig fram långsamt och byggs stämningsfullt upp, innan Ian släpper alla tyglar i andra versen och med livet som insats sjunger:

We’ll share a drink and step outside
An angry voice and one who cried
We’ll give you everything and more
The strain’s too much, can’t take much more
Oh, I’ve walked on water, run through fire
Can’t seem to feel it anymore

It was me, waiting for me
Hoping for something more
Me, seeing me this time
Hoping for something else

 

2. ”Twenty Four Hours

År: 1980

Album: Closer

– Skuld, skam, desperation. Twenty Four Hours är en hänsynslös, och musikaliskt furiös, uppgörelse med en själv och ens egna tillkortakommanden. Gotta find my destiny/Before it gets too late, sjunger Ian innan låten klingar ut.

 

1. Love Will Tear Us Apart

År: 1980

Album: Substance

– Bandets kändaste låt är också deras bästa. Hur ofta händer det? Men så är ju Love Will Tear Us Apart också något så ovanligt som en perfekt låt. En låt, precis som The Smiths ”There Is a Light That Never Goes Out” och, på ett lite annorlunda sätt, även ThåströmsKaospassageraren”, som man kan spela ad infinitum utan att den tappar minsta uns i kraft. Dess genomslag blev också enormt, och nådde långt utanför de alternativa musikkretsarna. Men det lär knappast ha förvånat någon. Den mollstämda och helt igenom geniala popmelodin som flyter fram genom hela låten är tidlös och universell, och texten, om en kärlek som fallit samman, kan var och varannan människa relatera till. ”Love Will Tear Us Apart” är evig.

iangrav
Ian Curtis grav, Macclesfield Cemetery. Fotot taget av min bror , Viktor Samuelsson (redigerat av mig), på en resa vi gjorde till Manchester september-oktober 2011.

 

Jocke Berg 50 år – 482 MHz rankar Kents 50 bästa låtar

jocke2
Foto: Festivalrykten

Som de flesta dysterkvistar födda på 80-talet har även jag en mångårig relation till Kent. Jag var omkring 17 år när en vän till mig, efter enträget övertalande, fick mig att lyssna på Isola – bandets då fem år gamla deppklassiker. Det tog knappt en genomlyssning för att få mig att kapitulera. Jagad av en melankoli och sorg jag vid det laget hade svårt att sätta ord på eller ens erkänna, kände jag omedelbart igen mig i skivans såriga melodier och Jocke Bergs texter om kärlekslöshet och utsatthet. Jag var långt ifrån främmande för svårmodig musik, men Isola öppnade fördämningen en gång för alla.

Sedan den där hösten 2002 har Kent hängt kvar, även om vår relation varit väldigt av och på. Stundtals har jag spytt galla över deras hybris och ojämna album, stundtals i det närmaste hulkat på min kammare till någon av deras många klassiker. Jag har gått långa perioder utan att lyssna på dem alls, och lika långa perioder då jag inte kunnat stänga av dem. Men jag har aldrig släppt dem.

För mig var de som bäst mellan 2002-2008. Då skrev Jocke sina bästa, mest personliga, texter, sina mest sammansatta och fokuserade kompositioner, och soundet var en perfekt avvägning mellan synthar och gitarrer. Du & jag döden och The Hjärta och Smärta EP tillhör det här landets allra största inspelningar. Tillbaka till samtiden är ett av pop-Sveriges mest underskattade album. Vapen och ammunition är min generations Rumours. För att inte tala om alla b-sidor som släpptes under de här åren. Kents b-sidor har alltid varit mytomspunna, men under 00-talet var de särskilt fina.

Vare sig jag fortfarande lyssnar aktivt på Kent eller ej, är det omöjligt att förneka att Jocke Berg sannolikt är det här landets finaste popkompositör. Han står med ena foten i det mest kommersiella medan den andra är för evigt förankrad i det mest svärtade av det svårmodiga. Han har perfekt insyn i bägge världar och det är det som genererat all den framgång han haft. Det är det som gör att han tilltalar en så stor del av befolkningen.

Jag har skrivit den här texten och satt ihop listan för att visa lite uppskattning, be om ursäkt för att min kärlek varit så ambivalent de senaste tio åren, och för att, på Jocke Bergs stora dag, lyfta fram hans odödliga gärning för svensk pop. Tack, Jocke. Och grattis.


Kents (och Jocke Bergs) 50 bästa låtar, någotsånär rankade:

Årets 25 bästa låtar

F9DE5486-2D87-4D4E-8E62-28473ACB4E45

Inga omsvep eller krusiduller. Bara årets 25 bästa låtar. Och en spellista längst ner. Varsågoda!

 

25. 190030 sekunder under Tokyo

– Österländsk mystik, Jacaszek-stämningar och en av Christian Gabels allra vackraste kompositioner.

 

24. Henrik MeierkordKraft (Anthéne Remix)

– Årets sannolikt bästa enskilda dark ambient-låt. Originalversionen är inbjudande och varm, Anthénes remix är olycksbådande och tung. Båda versionerna behövs. Meierkord har givit ut inte mindre än tre riktigt starka plattor i år – två i eget namn, ett med Meipr. Och spelat med DSM-5. Jag kan inte nog rekommendera alltsammans. Hatten av!

 

23. Stainwasher Drying

– Tidigt i höstas skrev jag, något högtravande, följande om ”Drying”: ”Drying är musik för katedraler, för öppna himlar. För skyfall och rosa skymningar, dag som natt.” Och jag står för det. Jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva denna hymn. Bästa dreampopen vi har i Skandinavien.

 

22. Magnus UgglaGoldwing

– Jag har haft en av-och-på-relation med Magnus Uggla sedan jag var fyra år gammal. Långa perioder var den ganska mycket av, men de senaste åren har den egentligen varit mest på. Jag älskar honom – kanske nästan mer som person och karaktär än som musiker – och hans memoarer var fruktansvärt bra. Han är ett unikt och ömtåligt väsen vi måste bevara och skydda i all evighet. Det kommer aldrig finnas någon mer som honom. Och Goldwing är en förbaskat fin popballad, många mil från Little Jinders original.

 

21. Christian HedeHele tiden

– Köpenhamnsbon Christian Hede går i skola hos Joakim Thåström och Pelle Ossler – och blir bäst i klassen. Just nu är de bara dessa herrar som gör denna typ av mullrig, gnisslig Europa-blues bättre än Hede.

 

20. Orville PeckHope to Die

Roy Orbison och Morrissey möter Hank Williams på en öppen highway någonstans mellan Kalifornien och Texas. Där luftar de sina vedermödor, och upp, ur tårarna och dammet, stiger Orville Peck sjungande den oemotståndliga ”Hope to Die”. Det hypade debutalbumet Pony visade på enorma kvalitéer, men var ganska ojämnt. Jag sätter en hundring på att uppföljaren däremot kommer att vara klanderfri.

 

19. Hurula Inte min son

–  ”The father who must be killed is a stepfather, but nonetheless”, sjöng Morrissey år 2006. Hurula känner säkert igen sig i känslan, men hans sätt att angripa den är betydligt mer drabbande. Med albumet Klass visade Hurula att han är en av Sveriges just nu viktigaste artister.

 

18. Mark LaneganLetter Never Sent

– Lanegan botaniserar bland 80-talets new wave och slänger ihop vad som skulle komma att bli sommarens bästa refräng.

 

17. Agent BlåChild’s Play

– Alla ni som vill göra melodiös, vemodig och gitarrbaserad indiepop – lyssna på Agent Blås ”Child’s Play”. Det blir inte bättre än så.

 

16. Azure BlueMillions of Stars

– Vill ni hellre att det ska vara synthbaserat? Well, lyssna då på mästaren Tobias Isakssons Millions of Stars. Bitterljuvt så hjärtat snörps ihop. För inte ens den perfekta kärleken är okomplicerad.

 

15. Lust for YouthVenus de Milo

– En suggestiv och löjligt snygg midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut från drömska synthpopparna Lust for Youth. Grabbarna har en melodikänsla som skulle få Bernard Sumner och Peter Hook att sluta fred.

 

14. Morrissey Some Say I Got Devil

– Vill man ha pop-drama, då finns det bara en att vända sig till. I Mozzers händer blir Melanie Safkas gamla folkballad till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv.

Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

Klassisk Moz.

 

13. Tove LoBad as the Boys

– Jag är väldigt kritisk till den moderna, kommersiella poppen. Jag tycker att den är tafflig, blek, de starka melodierna tycks vara en bristvara och ändå ”tjongas” låtarna ut på löpande band som om det inte funnes en morgondag. Därför är det extra roligt när det då och då dyker upp något som utmanar min kritik. Jag har haft respekt för Tove Lo ända sedan jag hörde Cool Girl för tre, fyra år sedan. Den respekten stärktes i år, när den fenomenala depp-poplåten Bad as the Boys släpptes. Jag trodde inte att popkompositörer av idag orkade eller hade förmågan att skriva sådana melodier.

 

12. Rome Slash’n’burn

– Jerome Reuters bästa låt från i år (och då finns det ändå att välja bland) är bland det mest avskalade – både musikaliskt och textmässigt – och personliga han släppt på flera år. En akustisk gitarr, en nervig fiol och en stor dos ärlighet gentemot sakernas tillstånd.

 

11. Sorry GirlsOne That You Want

– Tidigare i år tog det kanadensiska popbandet Sorry Girls mig med storm. Debutalbumet Deborah är dryga halvtimmen fläckfri melankolisk popmusik, som hämtar lika mycket inspiration från 80-talets stora popkompositörer och -sound som från modern indie och dream pop. ”One That You Want” är bara ett exempel på detta.

 

10. Liam GallagherOnce

– Liams hjärta blöder ohjälpligt och broder Noel står på behörigt avstånd och hånler kyligt. Men vem som vinner kampen om sologuldet är det väl ingen som undrar längre?

 

9. Premiere Sela

– Alla vi som otröstligt saknar Boat Club, TTA och tiden då Radio Dept. skrev personliga, dystra poplåtar blev tidigt i våras bönhörda. Premiere äntrade scenen och svensk indie började andas igen. En EP har det hittills blivit, men finns det minsta uns av rättvisa här i världen kommer det snart ett album. EP:n är cirka 15 minuter popperfektion. Den lika delar vemodiga som ösiga ”Sela” är dess höjdpunkt och jag har inte kunnat sluta lyssna.

 

8. Lana del ReyVenice Bitch

– Jag skrev någonstans nyligen att det faktum att någon så intressant och begåvad som Lana del Rey har kunnat bli så stor som hon har blivit skänker hopp om popmusiken. Och så är det verkligen, i denna värld av mindless handelsvarupop. ”Venice Bitch” är en av höjdpunkterna från lysande plattan Norman Fucking Rockwell. En nästan tio minuter lång meditativ, lika delar psykedelisk som softrockig minnesskildring av en relation som glöder och sedan bleknar. Vem i den kommersiella popvärlden vågar göra sånt som Lana vågar?

 

7. Better Oblivion Community CenterDominos

– Hur kan en låt som är mycket Bright Eyes/Conor Oberst  inte vara skriven av Conor? Att Taylor Hollingsworth, som skrivit låten och spelat in originalet, är både vän till och fan av Conor, är mycket uppenbart. Och trots att det alltså är en cover är det den låt på BOCC:s debutplatta som känns mest Conor. Ingen annan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka, signum som Dominos. I sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är den så mycket klassisk Conor Oberst som man någonsin kan begära.

 

6. Carla dal FornoSo Much Better

– Carla dal Forno har inga som helst problem med att göra musik som är både djupt suggestiv och mystisk och avundsvärt cool och snygg. ”So Much Better”, om att kanske behöva konfronteras med ett tröttsamt ex, är ett lysande exempel på detta.

 

5. Nick Cave & The Bad SeedsHollywood

– Den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet är med handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar.

 

4. Mount EerieBelief

– Efter två smärtsamma, djupt privata sorgearbeten, som jag både tycker mycket om och har jättesvårt att ta till mig, var den Phil Elverum jag älskat i över tio år hösten 2019 äntligen tillbaka. Den amerikanska vildmarkens Albert Camus.

 

3. Leonard CohenHappens to the Heart

– Det är lätt att rygga tillbaka vid postuma släpp, men Adam Cohens arbete med pappa Leonards överblivna material är ett skolboksexempel på hur man bör handskas med postuma släpp. Hela skivan är sparsmakad och smakfull och bäst är ”Happens to Heart”. En klassisk cohensk och kärv slowburner och tillbakablick på ett liv levt mitt i alla striders hetta.

 

2. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Har amerikansk rootsmusik någonsin låtit såhär grandios, så här melankoliskt vacker? Ja, det är väl klart – men det måste vara jävligt längesedan. Bruce har aldrig upphört vara genialisk och oumbärlig – som liveartist, som intervjuobjekt, som f-ing människa och numera även som författare – men som skivartist har han haft det lite svårt de senaste åren. Men i år löste sig äntligen det också.

 

1. Nicole SabounéNowhere to Go

– Och så var vi framme vid årets bästa låt. Har man följt bloggen kommer ettan knappast som en överraskning. I oktober var Nicole Sabouné tillbaka efter fyra års tystnad, med första låten ”Nowhere to Go” från den då kommande EP:n Come My Love. I ett svep sopade hon då golvet med all konkurrens och det stod kristallklart tydligt att det var ”Nowhere to Go” som skulle ta hem förstaplatsen på listan över årets bästa låtar. Och så blev det. Den tar hem det för dramat. Ett drama som är stramt och återhållet snarare än over the top. Den tar hem det för rösten. En röst som måste som räknas som en av landets allra starkaste. Och den tar hem det för balansen mellan det djupt personliga och det lika djupt integritetsfulla. Sabouné har inga problem med att blotta sina känslor, men hon tänker då fan inte bli något offer. Jag ser fram emot att uppleva henne live i vår.

***

Som utlovat, spellistan: