Recensioner: 2021-02-11

The grinding horrors of daily life are softened by song.” Och med de orden, en ny bunt recensioner. Varsågoda.


Angst SessionsEvighetsträd

Det är inte mycket som skiljer Angst Sessions sologrejer från musiken han skapar ihop med Offermose i duon Den sorte død eller för den delen den musik som Offermose gör som soloartist. Det är alltjämt filmisk dungeon synth med blinkningar till såväl nordiska urskogar som till det forna östblocket och till zombie-apokalypser – det är bara det att både Den sorte død och Offermose förvaltar soundet och genren mer dynamiskt och med mer gripande resultat än vad Angst Sessions gör på nya soloalbumet Evighetsträd. Här blir det istället lite för tunt och lite för jämntjockt. Plattan hade behövt mer tyngd och låtarna lite mer personlighet. Men även om jag gnäller nu – och det gör jag – är det inte tal om ett stort misslyckande för Angst Sessions. Men jag hade förväntat mig något mer drabbande.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Kolmila

Om ni gillar detta: Den sorte død – Bundløse søer


RomeParlez-Vous Hate?

De senaste fem åren har Jerome Reuter varit mycket generös med Rome-album. Förutom fem traditionella studioalbum (inklusive föreliggande platta) har han sedan 2016 även släppt två instrumentala martial-industrial-plattor, en mini-lp och två sessions-plattor. Problemet har dock varit att studioalbumen kraftigt pendlat – och det mellan briljanta (The Hyperion Machine), underpresterande/famlande (Hall of Thatch), jättebra (Le Ceneri di Heliodoro) och rena besvikelser (The Lone Furrow).

Det var alltså med viss ängslan jag tog mig an Reuters senaste giv, Parlez-Vous Hate?. De två första singlarna, det kvintessentiellt rome-ska titelspåret samt den hotfulla, malande, lysande ”Panzerschokolade”, om psykotiska, meth-pundade nazi-soldater under Andra världskriget, lovade gott. Men ändå. Man kan aldrig riktigt veta. Min ängslan byttes dock snabbt ut mot glädje när jag efter blott en genomlyssning kunde fastslå att detta är Romes bästa platta sedan 2016 års fantastiska The Hyperion Machine.

Äntligen ett fokuserat album, fritt från gästartister, med en koherent och renodlad samling låtar i fokus. För det här är verkligen ett album som bygger på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes bästa album – oavsett om det rör sig om den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All” (eller någon av de andra höjdpunkterna på plattan, för den delen). Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Rome precis som jag vill ha honom.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Blood for All” eller ”Feral Agents

Om ni gillar detta: gräv vidare i Romes katalog och tacka mig efteråt

Recensioner: 2021-01-16

Efter en mycket intensiv december, med nya texter nästan varje dag, kände jag mig oinspirerad, tömd och överexponerad. Jag fick lov att ta en paus från 482 MHz och försöka bli mig själv igen. Jag är på god väg och passar därför på att göra en lowkey-comeback. Idag ger jag er en mäktig bunt ny musik. Två singlar, två album. Varsågoda.


Frida Hyvönen – ”A Funeral in Banbridge

– Äntligen. Äntligen är hon tillbaka. Hon med stort H. Förra plattan, Kvinnor och barn (2016), var ett av 10-talets bästa album, men sedan dess har det varit tyst från Frida Hyvönen. Tills nu. I mars kommer fullängdaren, och idag kom alltså första smakprovet. ”A Funeral in Banbridge” är lika mycket en mycket kärnfull kortnovell om tillhörighet, familjeband och döden, som det är en kristallklar poplåt med jangly Marr-gitarrer och Hyvönens distinkta pianosound. Precis som hennes partner Christian Kjellvander är Hyvönen en sagolik historieberättare, vilket vi påminns om här.

Vidare sjunger hon åter på engelska efter att på Kvinnor och barn för första gången sjungit på svenska. Alla vi som knäcktes av hennes svenska texter blev kanske lite oroliga när det i försnacket stod klart att det nya, kommande materialet skulle bli på engelska, men efter att ha lyssnat på nya singeln har det visat sig att den oron var helt obefogad. Frida Hyvönen är, oavsett språk, en av våra allra bästa textförfattare. Och ”A Funeral in Banbridge” är årets första fullträff.


Pierce With Arrow – ”She Pined Away

– En av de bästa upptäckterna jag gjort de senaste veckorna heter Pierce With Arrow. De kommer från Berlin och gör kylslagen, kantig och mycket atmosfärisk musik i gränslandet mellan dark ambient, drone och darkwave. Rekommenderas starkt.


Inade & Circular The Saturnine Broadcasting

– Tyska dark ambient-favoriterna Inade har gjort ett split-album med landsmannen Circular – och resultatet är bländande. Inade visar att de alltjämt tillhör genrens allra tyngsta, och deras halva är full av tunga ljud, allomslutande drones och domedagsatmosfärer. Men Circular, däremot, bjuder på luftiga, krispiga och vackra ljudkulisser, och kontrasterna som uppstår skapar en känslosam platta man inte slänger på hur som helst. The Saturnine Broadcasting är en skiva att sjunka ner i, att försvinna i. Det måste man vara beredd på, annars gör man sig själv och plattan en otjänst. Den släpptes så sent som 28 december i fjol, och hamnade därför utanför årsbästa-listan. Hade den släppts tidigare hade den knipit en bra placering.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”With the Flood to Light” (Inade), ”Into the Deepest Currents” (Circular)


Henrik MeierkordKval

– Stämningsmästaren Henrik Meierkord är tillbaka med ett nytt opus, det andra på holländska labeln Ambientologist. Det är ett 74 minuter långt album fyllt med oroliga stycken, djupt försänkta i sorg och framförda med stråkar – och då särskilt Meierkords så mäktiga cello. Tidigt in i första lyssningen stod det klart att detta är ett album där uttrycket Meierkord tidigare jagat, fångat och finslipat når sin fulla potential. Meierkord nosade på detta med skivorna Flykt och Själ (båda 2019), men nådde aldrig lika långt som nu. Nu har han skapat något som är bortom musik, och något som egentligen redan legat och ruvat i den nordeuropeiska folksjälen i århundraden och som vi alla bär med oss. Jag pratar om ljud och bilder lika självklara, lika vackra, som våra urskogar, vår ensamhet, vår sorg och våra gemensamma rötter och sår. Kval är också något så ovanligt och motsägelsefullt som en fullständigt kompromisslös skiva med en tydlig konstnärlig linje och vision, men som vi alla ändå kan relatera till och ta till oss, om vi bara tillåter oss att göra det.

Det vore simpelt att kalla Kval för en ambientskiva när den alldeles uppenbarligen är så mycket mer. Kval är folkmusik in i märgen. Den renaste, ärligaste och mest drabbande folkmusik du kommer att höra på sannolikt väldigt länge. Visst, alla stycken når inte lika högt (”Dröm” hade jag till exempel kunnat vara utan då den skär sig med övriga plattan), men det är helheten som är intressant här, och trots ett fåtal dippar håller den ihop. Betyget nedan får gälla tills vidare, men kan mycket väl förtjäna att revideras framöver.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Gryning

482 MHz:s adventskalender: Lucka 20

När andra skriver låtar skapar Christian Gabel hela ljudvärldar. Som 1900 återskapar han det tidiga 1900-talets ljud och melodier, som soloartist rör han sig mellan 80-talet, framtiden och tillstånd där tid är irrelevant. Han är också en sjujäkla trummis (sedan många år i bob hund) och producent, och har jobbat ihop med ikoner som Thåström, Pelle Ossler och Frida Hyvönen. I november i år släppte han inte mindre än två album i eget namn, synthwave-plattan Mikrofilm och ambient-fullträffen Koda, två album jag lyssnat intensivt på i höst. När idén om den här adventskalendern föddes var det givet att fråga om Christian ville vara med. Det ville han, och nedan följer en nygjord intervju. Varsågoda. Och ha en fin fjärde advent.


Du har släppt två starka album i år (Mikrofilm och Koda), båda i november, varav Koda i mitt tycke tillhör årets bästa album. Hur kommer det sig att du släppte två plattor i så tät följd? Och vilken av de båda tycker du själv blev bäst?

Jag hade lagt undan tid för att jobba med det album som blev Mikrofilm men när jag var mitt uppe i det arbetet så stängdes världen ner och andra planer för året skrinlades. Så jag fick tid över att ta fram lite mer stycken jag jobbat med under åren som jag kände skulle funka ihop som en helhet, dessa blev albumet Koda. Jag brukar se till att ha bra framförhållning när jag ska släppa musik men blir lite trött på det faktum att det hinner gå så lång tid mellan album jag släpper, så jag ville utmana mig själv att jobba snabbare denna gång.

Att välja vilket av dem som blev bäst tycker jag känns som att försöka välja vilket av ens barn man tycker bäst om, det går inte att resonera så. Jag är stolt över båda på olika sätt. Mikrofilm är ett lapptäcke av samplade barndomsminnen och influenser, Koda har en mer konsekvent dov ton som skapar helt andra associationer.

Skivorna är ju utgivna på din egen, nystartade label Gabel Elektronik – finns det planer på att ge ut även andra artister där och vilka då, i så fall?

Inga såna planer, tvärtom. Gabel Elektronik är enbart tänkt som kanal för mina egna produktioner. Jag har inte riktigt energi och tid till att försöka få ut andras musik, det finns en massa andra bolag som är bättre på sånt.

Du gör ju även musik som 1900. Vari består skillnaden att skriva för 1900 och för soloartisten Christian Gabel?

1900 är musik som präglas väldigt mycket av processen av att använda sig av gamla trasiga bandspelare och antika instrument, där jag märkte att ljudbilden ledde bort från mig som individ och mer mot en sorts ansiktslös presentation. Det passade då bättre med ett alias som för tankarna till oss som kollektiva varelser och allmängiltiga känslor kring det. Med musiken jag gör under mitt eget namn är det lite mer med mig själv som utgångspunkt som på t.ex. Mikrofilm, även om instrumental musik har en tendens att bli mer ansiktslös generellt. Jag skulle egentligen lika gärna ha kunnat hitta på olika alias för varje album jag gjort men jag tror ändå att det finns en viss konsekvens med den uppdelning mellan mitt eget namn och 1900. Jag gillar när folk som jag känner blir förvånade att det är jag som gör musiken under namnet 1900, att namnet och musiken blir fristående från mig.

Foto: Anna Ledin-Wirén

En låt jag fastnade lite extra för var ”Svart mässa” (från Koda). Den låten är bland det mest ödesmättade jag hört på hela året och en fantastisk avvägning mellan tyngd och atmosfär. Vad kan du berätta om den låten?

Det var ett stycke jag initialt gjorde för en installation. Jag plockade fram den igen och började höra en sångmelodi som jag nynnade på och ordet ”Hosianna” dök då upp för att det passade fraseringen. Jag märkte att jag utifrån psalmen ”Hosianna, Davids son” fått för mig att ordet har någon triumfatorisk innebörd, den psalmen låter ju så – segerviss och pampig. Men när jag kollade upp betydelsen så betyder ordet ”rädda oss” eller ”kom med hjälp”, då kändes det plötsligt som ordet gifte sig exakt med känslan i musiken. Så texten i den lyder ”Nån annan, hosianna”, en sorts bön om räddning för någon som saknar tro. Det satte lite riktningen för känslan på albumet.

Vad har du själv lyssnat på i år? Vad skulle du vilja passa på att tipsa om?

Jag har tyvärr lyssnat på alldeles för lite musik när jag jobbat så mycket med min egen, men har nog mest lyssnat på ett band som heter Beak, dem kan jag rekommendera starkt.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Christian Gabel?

Som för de flesta som sysslar med det vi kallar musik, samt en stor del av resten av befolkningen: som ett stort frågetecken. Tar inget för givet efter det här året.

Stort tack igen, Christian. Och god jul!

Detsamma!

Recensioner 2020-11-22


Övervägande obskyr, tungsint elektronik den här omgången, men det går väl an? Sverige, USA och Ukraina är representerade. Det känns ju rimligt i dessa tider. Varsågoda.

Kirsten KnickClose Your Eyes

– Kirsten Knick gjorde tidigare musik under namnet Völuspa, men med nya plattan Close Your Eyes går hon under eget namn. Musiken hon gör är i grund och botten pop, men pop insvept i ett drömskt skimmer. Gott så, kan man kanske tycka, men faktum är att albumet både är för långt och för ojämnt. Jättefina låtar som ”Miss You Too” och ”Leave Me Alone” varvas med tjocka sjok av låtar som aldrig lyfter och istället flyter in i varandra, där Knick inte tycks veta om hon vill göra pop eller ambient och därmed misslyckas med bådadera.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Leave Me Alone”

Om ni gillar detta: Beach HouseBloom


RoyaBound

– Roya släppte i våras den grymma plattan Pulse (8/10 i betyg här på 482 MHz). Den plattan bestod av tunga synthar och suggestiva toner som förde tankarna till såväl body som till Cocteau Twins debutalbum Garlands. Nya albumet Bound är helt instrumentalt och drar än mer åt både synth- och ambient-hållet än Royas tidigare släpp. För det mesta funkar det alldeles förträffligt, men vissa låtar känns mer som skisser än färdiga verk. Och visst saknar man både Royas röst och hennes texter? Bäst blir det på blytunga ”mörker” och på skräckfilms/Brian Eno-minnande ”night rain kush”.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”mörker”

Om ni gillar detta: Roya – Pulse


A<MBlack EP

– Bakom det egendomliga namnet A<M döljer sig Johan Risberg, en veteran i musikergejmet. Men bortsett från en sjutummare härom året är detta Johans första släpp som A<M. Han gör elektronisk musik som skiftar mellan anarkistiskt oljud á la Cabaret Voltaire, Throbbing Gristle och Clair Obscur, och majestätiskt ödslig i stil med Joy Division och tidiga The Cure. Och faktum är att han fixar bägge stilarna bra. För en evig melankoliker som undertecknad drabbas jag hårdast av ”When Dying”, som är en av höstens finaste svenska låtar inom facket synth/postpunk. En annan höjdpunkt är den lika delar malande, lika delar vackra ”Post Modern Irony”, som blandar de bägge ovanstående stilarna utmärkt bra.

Hade EP:n drygats ut med två spår till, i samma stil som antingen ”When Dying” eller ”Post Modern Irony”, hade plattan fått tydligare fokus och mer tyngd, och nedanstående betyg hade blivit högre. Nu känns Black EP väldigt mycket som en provkarta över alla de saker Risberg kan göra i studion med sina maskiner. En mycket lovande provkarta, dock.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”When Dying”

Om ni gillar detta: Cabaret Voltaire – The Voice of America


Anna ÖbergVarelser inuti

– Före detta Ladomir-medlemmen Anna Öberg är tillbaka med sitt tredje soloalbum i eget namn. Som vanligt varvar hon karg body med synthpop, som vanligt både imponerar och frustrerar hon. Bäst blir det när hon stiger ner i avgrunden och släpper på fyndigheter, putslustigheter och försök till starka melodier. Tyngst och mest imponerande är låtarna ”En kropp”, ”Skorna står kvar” och ”Din trampolin”. De förstnämnda är två köttiga, pulserande body-stycken, med känsla för atmosfär, den sistnämnda snuddar vid både dungeon synth och ambient och är plattans mest stämningsfulla stund. Annars är det just den alltför ofta återkommande ironin och fyndigheterna i texterna samt de halvdana försöken till pop som drar ner helhetskänslan. Fick jag bestämma skulle hon helt strunta i både pop och fyndigheter till nästa platta och bara gå på atmosfär och tyngd – för där är hon grym.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Din trampolin”

Om ni gillar detta: Twice a ManOn the Other Side of the Mirror


The Glass BeadsTherapy

– Ukrainska Glass Beads är ett band bland många band frontade av en Nico-besatt sångerska och som gör atmosfärisk cold wave med världsfrånvända texter djupt nedtyngda av svår Weltschmerz. Lebanon Hanover älskar vi ju, Selofan är också bra, för att nämna ett par, så behöver vi ännu ett band i samma stil? Inte alls, men Glass Beads behöver inte skämmas för sig för det, och när Lebanon Hanover underpresterade med sitt senaste album är det bra att ha en reserv att ta till. De saknar spetsen i texterna, men atmosfäriska ljudbilder har de däremot i närapå överflöd. Lyssna bara på fullträffar som ”Dark Side”, ”City of Anger” och ”Hall of a Thousand Fears”. På minussidan fastslår jag, förutom den totala bristen på originalitet, att plattan är för lång och rymmer lite för många bleka låtar som bara harvar på. Hade de varit lite mer kritiska i urvalet hade betyget blivit snällare.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”City of Anger”

Om ni gillar detta: Lebanon Hanover – Why Not Just Be Solo?

Recension: Steve Von Till – No Wilderness Deep Enough

von till

Med Neurosis åkallar Steve Von Till all världens tyngd och mörker – ofta med katarsis som följd. Som soloartist har han i tjugo år skapat mycket kärv, pastoral och nästan sakral folkmusik. De båda uttrycken kan tyckas vara varandras motsatser, men faktum är att soloalbumen varit minst lika kraftfulla som Neurosis plattor. På nya given No Wilderness Deep Enough hörs väldigt lite som påminner om Neurosis. Snarare har Von Tills droneprojekt Harvestman påverkat soundet. Folkuttrycket ligger kvar som en bärande stomme, men istället för de gitarrer som dominerat tidigare soloalbum hörs här valthorn, cello och tung, krispig elektronik. Resultatet blir glimrande, och djupt, djupt fängslande.

Med sin mäktiga, skiffergrå granitstämma sjunger Von Till trösterikt, som en äldre stamhövding till sin församling, om de som funnits men som försvunnit, om haven, skogen, liven vi lever och kampen vi för som människor. Skivan är en fullträff rakt igenom, men likväl sticker de båda avslutande spåren ”Shadows on the Run” och ”Wild Iron” ut som särskilda höjdpunkter. Sista spåret, ”Wild Iron”, slussar oss ut ur Von Tills vildmarker, stärkta, renade, och som lite mindre trasiga människor än vad vi var innan vi steg in.

Jag har sedan jag först hörde Von Till formligen älskat honom, men frågan är om han någonsin träffat så rätt som han gör på No Wilderness Deep Enough. Betyget nedan kan inte bli något annat.

Betyg: 10/10

Bästa låt: ”Shadows on the Run”, ”Wild Iron”

Om ni gillar detta: Steve Von Till – As the Crow Flies

Recensioner, 6/6 2020

Den här gången blir det obskyrt, obskyrt, obskyrt. Mittfåran är inne i en djup svacka för tillfället. Det är i marginalerna det händer. Varsågoda.


Jarguna & Henrik Meierkord – Tapestry Flow

– Den hårdast jobbande mannen i ambient-världen och tillika 482 MHz-favoriten, Henrik Meierkord, är åter aktuell med ett nytt album. Denna gång är det ett samarbete med italienske ambient-artisten Jarguna. Jargunas elektroniska ljudbilder är hypnotiska och varma, och det hela hade känts behagligt meditativt om det inte vore för Meierkords ödesmättade stråkar. De tar en från Jargunas uråldriga, mystiska plats och för en någonstans där det är kärvt och kallt – och som alltid väldigt spännande. Oftast hittar de en medelväg mellan värme och kyla, mellan hypnos och fasa. Ibland, som på ”Through Melancholy”, får Meierkord inte tillräckligt med utrymme och då gränsar det stundtals till new age-jazz. Bäst blir det på titelspåret, ”Tapestry Flow” och på ”Borealis”. Där närmar de sig drone och storheter inom genren som Rafael Anton Irrisarri.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Tapestry Flow” och ”Borealis”

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Själ, Rafael Anton Irrisarri – A Fragile Geography


Star of HeavenTo Our Memories

– Stockholmsbandet Star of Heaven bildades när bandmedlemmarna Anna Löfstrand, Rasmus Grip och Tove Rhodiner träffades för att se om det gick att göra svenskspråkiga covers på det ryska bandet Kinos låtar. Jag har aldrig lyssnat på Kino, men det får jag förstås lov att göra nu. För är detta inte ett mycket spännande sätt att bilda ett band på så säg. To Our Memories är deras andra album (det första, Vinter, kom 2016). Tillsammans skapar de djupt vemodig instrumentalmusik som oftare än inte drar åt postrock-hållet. Till skillnad från många andra band inom samma fålla hänger de sig inte åt lager på lager med gitarrmattor. Nej, istället bygger de sina låtar på piano och stråkar, och gitarrerna kommer in när och där de gör som mest nytta. Mest drabbande blir det i låten uppkallad efter ryska favoriterna i Kino. Den låten är ett mönsterexempel på när instrument jobbar som bäst tillsammans. Allt är emellertid inte perfekt och ibland, som i  Interludium och avslutande Epilog, tappar jag bort dem och det som gör dem speciella. Men överlag är To Our Memories ett starkt album.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Kino

Om ni gillar detta: Still Harbours – Fluorochrome


Lebanon HanoverThe Last Thing (tvåspårssingel)

– Tyskbrittiska cold wave-duon Lebanon Hanover kan mycket väl vara genrens bästa nu aktiva band. Få band har förmågan att varva existentiella texter med gott om glimt i ögat med starka melodier och ödesmättade arrangemang. De har lika mycket popkänsla som förmåga att gestalta det allra mest ödsliga. Efter fyra fullängdare sedan debuten 2012 är de nu tillbaka med en tvåspårssingel – och ett nytt album kommer senare under året.

Förstaspåret ”The Last Thing” faller in under kategorin ”ödslig”. Larissa Iceglass, som annars sjunger med pondus och iskyla, låter här alldeles urlakad. Texten vittnar om bråddjup existentiell kris och för tankarna till en ung Robert Smith: I’m collapsing, breaking down/Silently onto the ground/Above me the azure sky/The last thing I see in my life/A swallow makes a little cry/As I look up for the last time/There won’t be a miracle/There’s really nothing more to come. 

Andraspåret ”Shatter Matter” är musikaliskt tyngre, ett slags doomifierad och gothig cold wave. Den sjungs av William Maybelline, som annars sköter syntarna. Han har en tillgjord och melodramatisk röst och ett påtagligt Andrew Eldritch-komplex. Låtarna han sjunger på, en eller ett par per album, är utan undantag respektive albums sämsta spår. ”Shatter Matter” är långt ifrån den sämsta, men samtidigt är den långt ifrån de låtar som Larissa Iceglass sjunger.

Recension: Hilary Woods – Birthmarks

hilary

Den irländska singer-songwritern Hilary Woods har sedan sin tid som basist i indiebandet JJ72 släppt ett soloalbum och två ep:s i eget namn. På förra solalbumet, Colt (2018), tog hon många steg från JJ72 och utvecklade i samma drag det sköra folksound hon presenterade på de båda ep:na till något helt nytt. Något mörkare, mer experimentellt. På nya albumet Birthmarks, släppt 13/3 på lysande Sacred Bones, är hon närmare att fullända sitt sound än hon någonsin varit innan.

Den ack så hippa musiksajten Pitchfork kallar skivan för ofokuserad och jag förundras. Enhetligheten och fokuset är min mening snarare slående. Woods är en mästare på karg, råkall och närmast paganistisk folk och blandar detta, perfekt avvägt, med ambientindustriella ljudexperiment, bestående av field recordings och analoga synthar. De båda uttrycken flyter ihop, överbryggar varandra och det sker sömlöst. Öppningsspåret ”Tongues of Wild Boar” (för övrigt en av årets tre bästa låtar) är det perfekta exemplet på hur Woods bäst sammanfogar uttrycken. Den låten är lika mycket PJ Harvey anno White Chalk som den är Sällskapet. Ett annat strålande exempel är ”Through the Dark, Love”. Låten inleds med vad som närmast kan beskrivas som power electronics, för att sedan glida över i ödslig folk. Stundtals låter hon rent förhäxande. Apokalyptiska ”The Mouth”, med sitt tunga, släpande beat och sin knastriga, processade elektronik, är plattans mäktigaste stund. Att den mynnar ut i industriexperimentet (och klockrent döpta) ”Cleansing Ritual”, som i sin tur leder till skivans sista spår, ”There Is No Moon”, visar på Woods träffsäkerhet. Genom de två förstnämnda spåren färdas vi genom en renande skärseld innan vi lättade och lättare kommer ut på andra sidan. Himlen ovan må vara tom, men luften är ren.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Tongues of Wild Boar”

Recension: Algiers – There Is No Year

Algiers-scaled

När jag hörde Algiers första gången, sommaren 2015, i samband med att det självbetitlade debutalbumet släppts, slogs jag av hur oförskämt väl de blandade industriella och karga ljudbilder med soulig gospel. Jag gjorde med ens kopplingar till Thåström och låtar som Kom med mig, Såg dom komma och Långtbort, som till stor del också består av samma influenser. När Thåström året därpå kom ut som Algiers-fan blev jag föga förvånad. Skiva två, The Underside of Power, släpptes 2017 och drog kanske aningen mer åt (det dystopiska) soulhållet, men var i stort en okontroversiell och ganska väntad uppföljare – om än en mycket bra sådan. Nu skriver vi ju emellertid 2020 och Algiers har precis släppt lös sitt tredje opus, There Is No Year, på världen – och fan om det inte är deras bästa platta hittills.

I mångt och mycket känner vi igen det Algiers vi älskar. Låtar som ”Dispossession”, titelspåret och ”Hour of the Furnaces” är klassisk Algiers. Här visar de utan omsvep och krusiduller att de inte tappat taget om det uttryck de varit med om att bygga. Det rasistiska USA av igår, idag och imorgon, grävs ner under tonvis av fräsande elektronik, stenhård percussion och skriande gitarrer. Sångaren Franklin Fisher sjunger bättre än någonsin, och han gör det med hjärtat i halsgropen, som om livet hängde på det. Bandet kokar i bakgrunden, och de befinner sig som vanligt i en drömvärld någonstans mellan Ruhr och Tupelo.

Men det som verkligen slår mig är att Algiers den här gången också vågat ta ut svängarna mer och utvecklat sitt patenterade uttryck ytterligare. Låtar som till exempel ”Wait for the Sound”, ”Nothing Bloomed” och lätt drömska, postpunkiga ”Repeating Night” är mörkare, mer ambienta och mer suggestiva än något de gjort tidigare. Det atmosfäriska soundet hos de låtarna bidrar starkt till att göra Algiers anno 2020 mer dynamiska än tidigare. Ett tredje album med plattan i botten hade kanske känts tradigt. Vad som också bidrar till den nyfunna dynamiken är det luftiga, närmast pop-souliga soundet på låtar som ”Chaka ” (en av skivans allra största stunder). Här kanaliserar de (och då i synnerhet Fisher) klockrent, men givetvis på Algiers-vis och utan att tappa pondus, sin inre Michael Jackson (lyssna bara på Fishers jacksonska sångtics) och hittar därmed en för dem helt ny källa att gräva ur. Och det låter fantastiskt.

Så ja, jag får nog slå fast att Algiers, tack vare utveckling, nya influenser och genomgående hög låtkvalitet, gjort sitt bästa album hittills. Nu hoppas jag få se dem live igen i vår. 24/4 spelar de på Nalen i Stockholm och dagen därpå på Mejeriet i Lund.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Chaka”, ”Wait for the Sound”

Om ni gillar detta: Thåström – Centralmassivet, Algiers – Algiers

Recension: Henrik Meierkord – Själ

Henrik

2019 är över och 2020 är här. Även om det konsumerades enorma mängder musik i fjol hann jag bara skriva om en bråkdel. Särskilt på senhösten och i december släpptes en handfull intressanta plattor som på grund av diverse års- och årtiondessummeringar inte hann avhandlas. Detta tänkte jag ändra på nu. Först ut är den alltid lika produktive 482 MHz-favoriten Henrik Meierkord och plattan Själ, släppt i början av december på nederländska ambient-labeln Ambientologist.

Bara två månader tidigare hade Meierkord släppt albumet Flykt – en skiva jag i min recension kallade varm och trösterik, om än väl mastig, och som jag belönade med betyget 8/10. Att det så kort därpå skulle komma ett till album hade jag inte räknat med ens från flitige Henrik Meierkord, men så blev det.

Flykt var en i huvudsak ljus historia. Ett slags uppbrott och flykt från sådant som tynger ner och söndrar, och en resa mot något nytt och helande. Skivan skydde inte mörkret, men det fanns där mest som ett nödvändigt ont – ett oundvikligt hinder på väg mot något bättre. Ska man se Själ som ett slags fortsättning eller uppföljare (och det är det naturligtvis inte alls säkert att man ska) är det som att mörkret från Flykt förökat sig och kommit ikapp den flyende. Vart stycke på Själ är som insvept i svart säckväv och sinnesstämningen blir tydlig redan på oroliga öppningsspåret ”Trädet”. Tyngre, både vad gäller ljudbild och emotioner, blir det redan på nästa stycke, tillika titelspåret, ”Själ”. Stora, varma, men också hypnotiska och hotfulla, cellor lockar en ner i den där svarta tjärnen som är Meierkords värld. Och sedan är man förlorad.

Ren och fin” luras med sin harmoniska titel och är snarare som ett slags Popul Vuh-aktigt soundtrack till ett paganistiskt offerbål. På ”Kommunikation” kommunicerar Meierkords stråkar med ett mycket sorgesamt piano – och de båda instrumenten når fullständig konsensus. Gnissliga mästerstycket ”Sväva” är skivans kanske mörkaste stund (men som ni förstår är det svårt att avgöra), och även här frammanas bilder av hedniska samhällen och riter i förgångna tider.

Finns det någon som helst respit på plattan kommer den på vackra stycket ”Växt”. Klaustrofobin som slutit sig om en lättar här något. Man är fortfarande nedsänkt i något slags sorg, men man kan andas – och nästan berusad tror man sig kunna skönja en ljusstrimma. Hypnotiska, korta stycket ”Moln” kommer och går, och man märker inte att det lilla ljus man trodde sig se har slocknat. Återigen invaggad i mörkret avslutas sedan skivan med vad som skulle kunna vara det bästa spåret  – ambientartisten Anthénes fantastiska omtolkning av Meierkords stycke ”Kraft”. Meierkords original är inbjudande och varmt, Anthénes remix är olycksbådande och tung – och inget annat än ren och skär dark ambient av allra yppersta klass.

Min främsta kritik mot Flykt var dess längd (90 minuter!). Själ å sin tur är 36 minuter kärnfull, fokuserad och enhetlig neo-classical ambient av en artist och konstnär på toppen av sin förmåga. Det är också en orädd djupdykning ner i mörkret – dels ens eget, och dels det runtomkring oss – inbillat eller verkligt – men det är alltid fascinerande, aldrig defaitistiskt.

Rydebäckssonen Henrik Meierkord borde finnas i medvetandet hos alla som gillar mörk ambientmusik eller neo-klassiskt, och finns det någon rättvisa här i världen blir det väl till slut så, men tills vidare ska jag fortsätta tjata.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Kraft eller Sväva

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Flykt, Meipr – Egalecto

2010-talets bästa album: lista 4/4

7

Efter fyra veckor är vi äntligen framme vid sista listan och ögonblicket då 2010-talets allra bästa album utses. Som vanligt efter ett projekt av det här slaget är jag nu ganska matt. Jag är nöjd med urvalet, men placeringarna hade kunnat vara bättre. Huvudbry. Skuld. Ånger. Skulle jag nämna några bubblare (och det kan jag ju göra, för det är ju kul) hade det möjligen blivit Skriet – Det beslutande organet, Daniel Norgren – Alabursy, något med Colter Wall (som jag inte för mitt liv kan förstå hölls utanför listan) och någon Algiers-platta. Och kanske några fler. Man kommer alltid på fler. Man glömmer alltid. Men på det hela taget är jag nöjd.

De tre första listorna var som bekant topp-10:or, medan denna alltså är en topp 20. Nog snackat nu. Vi kör. Varsågoda.

 

20. Damon AlbarnEveryday Robots

År: 2014

damon

– Damon blev med solodebuten personligare än han kanske någonsin tidigare varit. Borta var Blurs ironier och Gorillaz serietidnings-image. Kvar fanns ett rejält knippe makalösa och mycket engelska moll-melodier och texter om uppväxten, nutidsångest och relationsproblematik. Ett av Albarns allra bästa album oavsett namn på konvolutet.

 

19. Sällskapet Nowy Port

År: 2013

nowyport

Debuten tillhör en klass för sig, men den vid release extremt emotsedda uppföljaren behöver då rakt inte skämmas för sig. Där tog Thåström, Ossler och Hellberg den skivans formel och gjorde den ännu kyligare, ännu kärvare. Resultatet blev kanske inte lika jämnt eller för mig lika världsomvälvande som på debuten, men en hypnotisk skiva är det likväl, med flera av bandets bästa låtar. Min relation till Sällskapet är både väldokumenterad och passionerad och den här skivan stärkte den relationen.

 

18. David BowieBlackstar

År: 2016

bowiecover

– När David Bowie lämnade oss tidigt i januari 2016 gjorde han det med sitt bästa album sedan Heroes (1977). Vid inspelningen av Blackstar visste Bowie att hans tid var utmätt, men det påverkade inte hans förmåga att för en sista gång återuppfinna sig själv.

 

17. Nick Cave & the Bad SeedsPush the Sky Away

År: 2013

nick

– Caves två senaste album har tokhyllats så till den grad att skugga fallit över den skiva som egentligen, nyktert betraktat, är hans bästa från det gångna årtiondet. Några år efter att Push the Sky Away släppts skulle Caves liv rämna och han, och därmed också hans texter, skulle fjättras av sorg, men här var hans fullkomligt unika sinne ännu fritt. Till luftiga, atmosfäriska arrangemang, med en Warren Ellis i toppform, sjöng han fantastiska, märkliga texter om Robert Johnson, Hannah Montana, musikens kraft, gud, djävulen, dröm och verklighet. Som bara Nick Cave kan.

 

16. Sällskapet – Disparition

År: 2018

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

– Sällskapets tredje och senaste platta saknade de extremt höga topparna som man hittade på Nowy Port, men var en betydligt jämnare, stabilare skiva, med generellt starkare låtmaterial. Nytt för denna gång var att Joakim Thåström inte längre var fast medlem (men han gästade på höjdpunkten ”L’Autostrada”). Nytt var också att den kärva ambientindustrin från de två första skivorna delat sig till ett slags industri-chanson-hybrid. Detta inte minst tack vare berlinskan Andrea Schroeder, som med sin matta, tunga röst sjöng på merparten av skivans låtar – på tyska, dessutom. Den svartvita, europeiska skymningskänslan som mejslats fram sedan debuten var på Disparition alltjämt total. Sällskapet är och förblir bandet för mig.

 

15. Steve Von TillA Life unto Itself

År: 2015

steve

Till vardags sångare och gitarrist i blytunga Neurosis, men som soloartist skruvar han emellertid ner volymen rejält. Då gör han karg, mycket svärtad folkmusik som låter som en råkall novemberdag i skogens djupaste partier. Och han har hållit en fantastiskt hög nivå sedan solodebuten för snart 20 år sedan – detta trots att uttrycket egentligen inte förändrats nämnvärt. 

 

14. Atrium Carceri The Untold

År: 2013

atrium

– Svensken Simon Heath driver inte bara dark ambient-genrens mest tongivande, nu existerande, skivbolag, Cryo Chamber, han gör själv fantastisk musik som Sabled Sun och, framförallt, som Atrium Carceri. The Untold är hans största stund. Utomvärldsliga ljudlandskap, tunga som granitblock, obehagliga fältinspelningar och sjudande elektronik utgör denna skiva, som måste betraktas som ett av de viktigaste Cryo Chamber-släppen.

 

13. Scott Walker & Sunn O)))Soused

År: 2014

scott

– Bortsett från lite filmmusik blev Soused det sista vi skulle få höra från Scott. I mars i år gick han bort, 76 år gammal. Detta unikum och geni, som likt ingen annan i populärmusikens historia gick från skönsjungande flickidol på 60-talet, till ett slags saknad länk mellan Cohen, Brel och Sinatra, för att slutligen, från 1980-talet och fram till sin död, komma till sin fulla rätt som avantgardist. De sista 30 åren gjorde Walker musik som de allra flesta casual-lyssnare skulle betrakta som rent omöjlig, musik som i största möjliga utsträckning avvek från den musik som gjorde honom till flickidol och världsberömd crooner på 60- och 70-talen. Varje skiva han släppte, från 1984 och framåt, var mer svårgenomtränglig än den som kom före. På Soused samarbetade han med doom metal-titanerna Sunn O))) – ett samarbete som skulle visa sig vara lika otippat som genialt. Sunns sotigt majestätiska drones och Scott Walkers och mångåriga samarbetspartnern Peter Walshs dissonanta ljudkollage gick ihop som vore det det mest självklara i världen – oavsett om Sunn O))) subtilt fyllde i ljudbilden, som i ”Bull ” och ”Lullaby”, eller var mer framträdande, som i ”Brando” och ”Herod 2014”. I de allra flesta avseenden var Soused en naturlig fortsättning på det som Walker pysslat med sedan åtminstone Tilt (1995). Sunn bidrog med knivskarpa kanter till Walkers redan massiva ljudbygge, men deras egenart tog aldrig över och det är tydligt varför Walkers namn står först på konvolutet.

 

12. Thåström Beväpna dig med vingar

År: 2012

bdmv

– Efter hudnära, avskalade Skebokvarnsv. 209 (2005) och jämförelsevis tyngre men alltjämt lika hudnära Kärlek är för dom (2009), var Thåström i februari 2012 tillbaka. Denna gång var volymen högre, ljudlandskapen dovare, ödsligare, mer svärtade. I mäktig kontrast stod då texterna. På Kärlek är för dom korresponderade musiken med texterna och Thåström var tungsint, märkt av förluster och med det förflutna hack i häl. På Beväpna dig med vingar märktes dock en annan Thåström. En Thåström återförenad med sitt livs kärlek, en Thåström som oblygt hyllade denna kärlek, som blickade framåt, som reste sig ur dyn. Och även en Thåström som för första gången på länge, på lysande Nere på Maskinisten, även tillät sig att släppa det självbiografiska och i stället försvinna in i en suggestiv drömvärld befolkad av idoler som Kurt Tucholsky och Bertil Malmberg.

Den kontrasterande kombinationen av blytung stålmusik och hoppingivande och stärkande texter har i min mening kommit att bli en av Thåströms största styrkor. På Beväpna dig med vingar är detta mycket tydligt, och skulle förfinas ytterligare på kommande album.

 

11. Jacaszek Glimmer

År: 2011

jaca

– Polske ljudkonstnären och ambientmästaren Michal Jacaszek blandar varm akustik med undergångselektronik, och resultatet är allt som oftast lysande. På 2011 års Glimmer är han emellertid på sin absoluta topp. Ett sant mästerverk i gränslandet mellan neo-klassiskt och dark ambient, och den kanske viktigaste skivan för mitt dark ambient-lyssnande – det var den första jag fastnade för.

 

10. Shrine Ordeal: 26.04.86

År: 2016

shrine

– På sin hyllningsskiva till de som drabbades av Tjernobylkatastrofen gav oss bulgariske dark ambient-maestron Hristo Gospodinov skimrande ljudlandskap som trots sin svärta och sin oerhörda, massiva tyngd ändå släppte igenom både ljusglimtar och viss melodisk skönhet. Jag har extremkonsumerat dark ambient-musik under det gångna decenniet, men få skivor har drabbat eller fastnat på mig som Ordeal har gjort.

 

9. Jason MolinaAutumn Bird Songs

År: 2012

jason

– Åtta sköra, oputsade och outsägligt fina folksånger, utgivna när Molina hade blott sex månader kvar att leva och skrivna under hans sista svåra år, som kantades av missbruk, hälsoproblem och misslyckad rehabvård. Trots alla problem han drogs med står det plågsamt tydligt att Molina vid sin död på intet vis var slut som låtskrivare eller sångare och att Autumn Bird Songs är en mycket värdig avslutning på en musikkarriär jag aldrig hade klarat mig utan.

 

8. Have a Nice LifeThe Unnatural World

År: 2014

hanl

– Inför varje skiva djupdyker Tim Macuga och Dan Barrett orädda i tillvarons tjocka, svarta sörja och kommer ut på andra sidan med famnarna fulla av gothig, industriell postpunk, lika skimrande vacker och melodiös som den är ogästvänlig och trubbig. Detta initierades redan på debuten Deathconciousness (2008), återupptogs sedan på detta års lysande Sea of Worry, men det var på andra albumet The Unnatural World som resultatet blev som allra mest drabbande. Till massiva ljudbilder av distad bas, tjocka gitarrlager, elektronik och samplingar sjunger Dan och Tim texter om självhat, misantropi, uppgivenhet och existentiell förvirring, ibland genom ett galghumoristiskt filter, ibland med blodigt allvar. Men trots tematiken är deras texter lika mycket ett långfinger åt tillvaron som ett rop på hjälp, och musiken är, i all sin trubbighet, alltid vacker.

 

7. Rome The Hyperion Machine

År: 2016

Rome

– På vad som måste räknas som Romes bästa platta återuppfann Jerome Reuter sitt uttryck och körde sin neofolk genom drömska gitarrmattor, ambience och postpunk – dessutom bjöd han på en mycket inspirerad och utsökt tolkning av Fanfanfan!

 

6. Gil Scott-Heron I’m New Here

År: 2010

gil

– Ett stordåd och ett fenomenalt album från en uträknad artist med en glöd inom sig som ännu inte brunnit ut. Han hade ännu lite kvar att bevisa – och som han bevisade det. Och han gjorde det till en helt ny musikalisk fond. Den rytmiska, souliga jazz-funken från Gils tidigaste och mest klassiska album var här utbytt mot ett slags post-industriell, elektronisk soul, varvat med ett par akustiska nummer och några spoken word-interlude – allt utsökt producerat av britten Richard Russell. Texterna, sedan, var lika förödande bra som de alltid varit. Inte politiska, som förr, utan självrannsakande poem om livsval, uppväxten och missbruk. Och varje gång jag lyssnar på I’m New Here lär jag mig lite mer om livet.

Drygt ett år efter att skivan släppts dog Gil Scott-Heron, 62 år gammal. Alldeles för tidigt, men inte innan han hunnit släppa sitt livs bästa skiva.

 

5. Allseits Chimäre

År: 2016

allseits-chimaire (2)

– Allseits mästerliga album Chimäre är ljudet av undergången. Ljudet av när himlen öppnar sig och vår värld slukas av en annan. Men det är trots det ingen våldsam skiva och den är inte aggressiv. Här är undergången bara hypnotisk, storslagen och vacker, målad med djupa gitarrdrones och malande elektronik. Av alla dark ambient-skivor jag lyssnat på under 10-talet har ingen berört mig mer än Chimäre.

 

4. Thåström – Centralmassivet

År: 2017

ThåströmCentral

– En tid innan Centralmassivet åkte Thåström till den amerikanska södern. En resa som han för DN:s Georg Cederskog berättade inte var så himla rolig. Men det var nåt som fastnade på honom – och det hörs på Centralmassivet. Skivan är till stor del inspelad i Berlin, och det är blandningen berlinsk maskinpark/amerikanska söderns mylla som gör Centralmassivet till vad den är. Thåström hade nosat på denna industriblueshybrid förr, men på Centralmassivet är uttrycket tydligare än någonsin – och det omsluter och ramar in hans ljusmörka, allmänmänskliga böner om utmätt tid, förgången tid, upplevelser och platser på ett förkrossande sätt.

 

3. The Good, the Bad & the QueenMerrie Land

År: 2018

merrie

– Beklämd av att landet han älskar forcerat sig självt ut ur Europa, bort från gemenskapen och solidariteten och mot isolering och avgrundens svarta famn, åkte gruppens ledare och låtskrivare Damon Albarn på ett slags pilgrimsresa. På cykel, med buss, med tåg och till fots tog han sig runt öriket som fostrat honom och hans musik och tog pulsen på dess folk – postbrexit. Resultatet, eller ska jag säga konsekvensen, av detta blev Merrie Land. En elegi och sorgesång över läget i vår tids Storbritannien, full av dubbiga, music hall-inspirerade ljudlandskap, melodier genomsyrade av vemod och texter om saknad, bitterhet och kärlek. Den första skiva jag på bloggen gav full pott, 10/10.

 

2. Ossler Evig himmelsk fullkomning

År: 2017

ossler

– Jag har redan skrivit spaltmeter om denna skiva. Jag har redan nämnt hur Ossler här, bättre än de flesta i det här landet, skriver om ödeläggelse, krig och personliga katastrofer och gör något allmängiltigt och vackert av det. Jag har skrivit om hemsökelsen som plågar den skuldtyngda i ”Botten av ditt hav”. Om det alltför verkliga skräckscenariot i ”Ute på ön”. Om vilken perfekt låt ”Helsingborg” är och hur trösterikt det är att höra Ossler sjunga om hur svårt det är att få ihop livet, hur lätt det är att sakna och gräma sig. Jag har skrivit om den Öijer-influerade, knäckande poplåten ”Större än du tror”, där han talar om för sitt tolvåriga jag att det kommer att lösa sig, att det är okej att må skit och vara annorlunda. Och jag har nämnt den geniala övergången från ”Större än du tror” till avslutningsspåret ”Sommardröm i grått”, hur den ena låten ringer ut och rinner in i den andra. Jag har nämnt den smärtsamma kontrasten mellan då och nu, som Ossler sjunger om i ”Sommardröm…”. Den råa saknaden efter en enklare tid som flytt. Gitarrerna och crescendot sedan. Gitarrerna, ja. Jag vet ingen annan gitarrist som säger mer med sitt instrument än Pelle Ossler. På Evig…tillåts de ta plats, bildar både monolitiska och sköra ljudlandskap som oavsett om de hotar eller berör alltid imponerar. Allt detta har jag sagt förr. Här och i andra sammanhang. Och jag lär väl fortsätta tjata. Vissa skivor lämnar en aldrig.

 

1. Thåström – Den morronen

År: 2015

denmorronen

– Ihop med Sällskapets första platta är Den morronen på många sätt den kanske viktigaste skivan i mitt musiklyssnarliv. En skiva som sköt livsviktig medicin in i min trötta själ, vårvintern 2015. Musiken var atmosfäriskt karg och kylig, men texterna talade om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse och om det stora i det lilla. Om den där blå himlen som alltid kommer. Thåström zoomade in på tillvaron och belyste med ett språk fritt från pretentioner och klyschor de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta. Och det var just detta som gjorde susen. Det var som att injiceras med nya tankar, nytt mod och nya insikter, när det behövdes som mest.

Vidare är Den morronen också Thåströms jämnaste skiva. Blott nio spår lång, och helt utan minsta utfyllnad. Varje klang, varje anslag, varje ord betyder något och ligger där det ligger därför att det finns inget annat sätt. Allt det du inte hör saknas därför att det inte hör dit. Den morronen är ljudet av en konstnär som aldrig slutar inspirera eller inspireras. Någon som aldrig slutar att försöka fullända sitt uttryck.

***

Och där var det slut. Jag önskar att min listskadade hjärna nu skulle få vila, men icke. På annandagen kommer listan över 2010-talets 50 bästa låtar. Vi hörs då.

God jul!

/N