Recensioner: 2021-09-21

Billy IdolThe Roadside EP (EP)

– Billy Idols output har varit förskräckligt ojämn under 2000-talet. Pinsamma pekoral har avlösts av punkig poprock lika genial som under storhetstiden 1982-1990, och vice versa. Jag upptäckte honom kring millennieskiftet, som 15-åring, under en period då min personlighet och musiksmak utvecklades rejält. Därför har jag alltid haft en ”soft spot” för honom och lär vidhålla till döddagar att han är en av rockhistoriens mest underskattade sångare och låtskrivare. Därför har jag också sett mycket fram emot föreliggande EP, Idols första platta sedan det på det hela taget undermåliga albumet Kings and Queens of the Underground från 2014.

EP:n inleds med stökiga MeToo-låten ”Rita Hayworth” – en övertänd, klumpig rocker utan melodi, där en överårig Idol försöker åkalla sitt 80-tals-jag och samtidigt vara PK och ett med nutiden. Bättre blir det med ”Bitter Taste”, som också var EP:ns enda singel. Här skruvas tempot ner väsentligt och Idol återfår sin värdighet. Till ett närmast Chris Isaak-aktigt arrangemang sjunger han fenomenalt bra och drabbande om den motorcykelolycka som 1990 nästan tog död på honom, om överlevnadsskuld och om att leva sig igenom vedermödor. Det är en fantastiskt bra låt som visar vad Idol är kapabel till om han bara vågar släppa på den badboy-image han och publiken fortfarande förväntar sig. Efterföljande ”U Don’t Have to Kiss Me Like That” är ännu en rocker, men avsevärt intressantare och charmigare än ”Rita Hayworth”. Dess retrokänsla (den låter lika mycket 50- som 80-tal) påminner om gamla hitten ”To Be a Lover”, och texten är klassiskt Idol-snusk. EP:n avslutas sedan med ”Baby Put Your Clothes Back On”, som ihop med ”Bitter Taste” är plattans bästa låt. Texten är kanske inte lika sofistikerad som i ”Bitter Taste”, men melodin är fantastisk, produktionen är plattans mest atmosfäriska och Billy croonar som den punkens Perry Como han enligt John Lydon är.

Enligt uppgift är planen att släppa flera EP:s och jag hoppas att introspektion, atmosfär och crooning dominerar på dem – då kan det blir riktigt bra.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Bitter Taste”, ”Baby Put Your Clothes Back On”

Om ni gillar detta: Billy Idol – Billy Idol, Billy Idol – Whiplash Smile


Folke Nikanor & Dolce – ”Olika håll” (singel)

– 80-tals-känsla, gränslöst vemod och samhörighet kontra rädsla, och så en sångmelodi som alla som sysslar med pop borde vilja döda för. Ungefär så kan man sammanfatta Folke Nikanors och Dolces magnifika samarbete, som utan tvekan tillhör årets absoluta toppskikt. En fullkomligt mästerlig poplåt är vad det är. Ute nu via Sing a Song Fighter.


Deine Lakaien – ”Nightfall

– Tyska coldwave-legendarerna Deine Lakaien följer upp vårens dubbelalbum med nya singeln ”Nightfall”, och lyckas låta sköra, mörka och eleganta på en och samma gång. Mäktigt!


H. Self Broken Live On (album)

Bakom artistnamnet H. Self gömmer sig Henric Hammarbäck, som tidigare främst skrivit musik åt andra samt spelat i band. Broken Live On är albumdebuten som soloartist. Och det är i sanning ett välsjunget och välproducerat countryalbum med gott om roots-känsla. Men efter den fenomenala öppningstrippeln – de båda I’m Wide Awake It’s Morning-doftande pärlorna ”Ain’t One” och ”A Thin Layer of Him” samt ”To Know and To Change”, skivans kanske bästa låt, som även den låter Bright Eyes, men även M. Ward – stannar det av och vad som sedan följer är åtta låtar som alla låter och känns ungefär likadant. Inget sticker ut eller griper tag och vad som kan misstas för enhetlighet är i själva verket brist på nyans och dynamik – och starka melodier. Att två av de tre öppningslåtarna också släpptes som singlar är slugt, men det förvånar mig inte. Skivan släpar sig fram som någon med cement i skorna, och jag blir både irriterad och frustrerad – inte minst eftersom inledningen lovade så oerhört gott. Med detta sagt ser jag dock fram emot att följa Hammarbäcks vidare soloutflykter. Det känns som att han i framtiden kan bjuda på något stort.

Ute nu via Ella Ruth Institutet.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”To Know and To Change”, ”Ain’t One”

Om ni gillar detta: Bright Eyes – I’m Wide Awake It’s Morning

Recensioner 2021-08-13 – SINGELUPPLAGA

Kaelan Mikla – ”Stormurinn

– Isländska goth- och cold wave-bandet Kaelan Mikla är tillbaka med tredje singeln för i år – och fan om det inte är den bästa av de tre. Här är soundet luftigare och melodiöst. Låten har en popkänsla man annars hittar hos keyboardisten Solveig Matthildurs utmärkta soloalster. Detta lite nya grepp för bandet passar utmärkt och de går från klarhet till klarhet. Kommande album lär bli ett av höstens mest mörkskimrande – och bästa – släpp.

Pink Turns Blue – ”You Still Mean Too Much to Me

– Legendariska Berlin-goterna i Pink Turns Blue har inte varit så här heta på över 30 år. Soundet de ”slog igenom” med (de slog aldrig igenom brett utan var och har förblivit ett nischband) har de senaste, säg, 5-10 åren varit glödhett. Rimligt, då, att de försöker smida medan järnet är varmt. Men att materialet skulle bli så bra som det varit på de senaste singlarna var det nog ingen som tog för givet. Breakup-låten ” You Still Mean Too Much to Me” är deras senaste singel från kommande plattan Tainted. Med ett arrangemang som lyckas med bedriften att vara både stramt och emotionellt laddat förmedlar de mer än väl känslan av en ödeläggande skilsmässa. Pop och postpunk i en drömsk allians.

Billy Idol – ”Bitter Taste

Det är alltid med spänning och nervositet man tar sig nytt material från barndomshjältar. Särskilt barndomshjältar som Billy Idol, som inte släppt ett helgjutet album på 35 år (vansinnigt underskattade och förbisedda Whiplash Smile). Sedan 1986 har det inte blivit mer än fyra album, några liveskivor, några ströspår, en remixplatta, ett julalbum och ett antal greatest hits. Albumen har varit alltifrån ganska bra (Charmed Life), katastrofala (Cyberpunk) samt rejäla besvikelser (Devil’s Playground och Kings and Queens of the Underground). Jag brukar som bekant inte vurma för EP-formatet, men när det tillkännagavs att det är just en fyraspårs-EP som Billy ska släppa om en månad blev jag lycklig. Han skriver inte längre låtar som han gjorde på 80-talet, och det behöver han ju inte för han har inget att bevisa, så en EP är nog alldeles lagom, tänkte jag. En lyssning på första smakprovet från kommande The Roadside EP och jag kände mig trygg i min analys.

”Bitter Taste” är inget försök till att återuppliva hårdingen med pumpande näve och läderställ från 80-talets mitt. Men det är heller inget desperat försök till att låta modern (den hemska remix-plattan Revitalized från härom året rensade ut de tendenserna ur systemet, hoppas jag). Nej, ”Bitter Taste” är tidlös. Arrangemanget andas och produktionen är atmosfärisk – i fokus ligger en akustisk gitarr och ett piano och i bakgrunden skriar en elgitarr, och Billy sjunger alltjämt fantastiskt bra. Och trots att texten inte är utan några corny formuleringar är den ljusår bättre än de många pekoralen på förra studioalbumet. Inspirationen har hämtats från den motorcykelolycka som nästan tog hans liv 1990 och är ett utmärkt exempel på varför textförfattare gör bäst i att släppa på poserna och fokusera på att skriva om sig och sitt.

Nu ser jag mycket fram emot att höra resten av EP:n!

Pink Milk”Blue Eyes (River of Glass)”

Jag hade kunnat fokusera på vilken som helst av de fantastiska singlarna som magnifika Pink Milk släppt i sommar (den senaste, Vill ha dig, så sent som idag), men jag väljer att fokusera på ”Blue Eyes”, som släpptes i juni när 482 MHz låg i dvala. En annan anledning till varför det är lämpligt att fokusera på den låten är för att den tillhör 2021 års absoluta toppskikt. Aldrig förr, aldrig senare, har Pink Milk låtit skörare än på detta av shoegaze, dream pop och hjärtesorg komponerade mästerstycke. Reverben får tillvaron att skaka. Gitarrerna skär genom muren man byggt upp. Melodin krossar dig men bygger upp dig igen. Såhär ska popmusik låta.

Male Tears -”Hit Me

L.A.-baserade Male Tears gör synthpop som om 80-talet aldrig slutade. ”Hit Me” är lika mycket neondränkt noir-drama som klubbbanger, och inspirationen hämtas från EBM likaväl som från Depeche anno Black Celebration och Human League anno Travelogue. Men framförallt är det fantastiskt bra pop.

Recensioner: 2021-04-09

MSB Earthworm and Decay (album)

Jag inleder veckans recensionsrunda med superobskyr amerikansk folk. Vem som gömmer sig bakom namnet MSB vet jag inte, men han har ett förflutet i det mig veterligen lika gäckande och anonyma doom/sludge-bandet Spilling Blood, från Baltimore, MD, och håller numera till i Mojave-öknen. Lovande, eller hur? Earthworm and Decay ska enligt uppgift vara hans andra soloalbum, men det första, släppt 2012, hittar jag ingen information om. Nåväl.

Musiken han spelar är helt akustisk och sägs vara inspirerad av giganter som Von Till och Van Zandt. Vi pratar alltså melankoli, vi pratar ödslighet och vi pratar kärvt. Det är habilt och fokuserat, och låtarna är bra, men överlag känns det lite väl enkelt och rakt och – föga förvånande – många mil från ovan nämnda herrars komplexitet och djup. Ofta känns det som en samling demos som hade mått bra av att jobbas igenom ett par varv till. I fel händer kan ”enkelt” och ”kärvt” bara låta slött. Tänk vad några subtila elektroniska pålägg, ett elgitarrskomp på några låtar eller ett atmosfäriskt brus à la Nebraska eller The Ghost hade lyft den här plattan. Men samtidigt är det som sagt habilt, det är fokuserat och det känns ärligt och…äkta (vad nu det slitna gamla adjektivet egentligen ska betyda). Hade materialet varit lite mer genomarbetat hade det relativt låga betyget nedan varit klart högre.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Burning Through the Ghost

Om ni gillar detta: Steve Von Till – If I Should Fall To the Field


Anna Bodotter – ”Barndomens gudar

I höstas släppte Anna Bodotter debutalbuet Kom ta bilder – och nu är hon redan tillbaka med nytt material. På ”Barndomens gudar”, precis som på albumet, rör det sig om skör pop, höljd i ett vackert och drömskt dis. Till melankoliskt gitarrplock och smakfulla elektroniska pålägg sjunger Bodotter om en enklare tid som aldrig kommer igen. Ingen ny tematik, säger kanske vissa, men en tematik vi alla kan relatera till, säger jag och känner saknadens och förlustens styng svida. Melodin, sedan – och atmosfären också, för den delen – för tankarna till såväl klassisk svensk vistradition som till kent-b-sidor som ”December” och ”Vintervila”. På det hela taget är ”Barndomens gudar” Bodotters sannolikt starkaste låt hittills, och jag ser fram emot att höra mer från henne.


Damien Jurado – ”Tom

Damien Jurado låter inte lyssnarna/skivköparna vila. Ett nytt år betyder ett nytt album. 14 maj släpps The Monster Who Hated Pennsylvania, och ”Tom” är senaste singeln därifrån. Hur den låter i en albumkontext vet jag inte (än), men någon vidare singel är det inte. Är detta en av plattans starkaste låtar blir det ännu mer tydligt att kvalitet alltid ska gå före kvantitet.


Kælan Mikla – ”Sólstöður

Isländska goth/cold wave-mästarna Kælan Mikla är även de tillbaka med ny singel. Det har gått några år sedan sist, och under tiden har keyboardisten Solveig Matthildur släppt genomfantastiskt solomaterial. ”Sólstöður”, som verkar betyda ”solstånd”, är titeln till trots ingen ljus historia. Bandets massiva – och iskalla – ljudbygge frammanar idel mörka bilder, och ångestskriken som dyker upp bidrar även de till den mardrömskänsla som genomsyrar låten. Men bra är det. Väldigt bra.


Recensioner 2020-11-22


Övervägande obskyr, tungsint elektronik den här omgången, men det går väl an? Sverige, USA och Ukraina är representerade. Det känns ju rimligt i dessa tider. Varsågoda.

Kirsten KnickClose Your Eyes

– Kirsten Knick gjorde tidigare musik under namnet Völuspa, men med nya plattan Close Your Eyes går hon under eget namn. Musiken hon gör är i grund och botten pop, men pop insvept i ett drömskt skimmer. Gott så, kan man kanske tycka, men faktum är att albumet både är för långt och för ojämnt. Jättefina låtar som ”Miss You Too” och ”Leave Me Alone” varvas med tjocka sjok av låtar som aldrig lyfter och istället flyter in i varandra, där Knick inte tycks veta om hon vill göra pop eller ambient och därmed misslyckas med bådadera.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Leave Me Alone”

Om ni gillar detta: Beach HouseBloom


RoyaBound

– Roya släppte i våras den grymma plattan Pulse (8/10 i betyg här på 482 MHz). Den plattan bestod av tunga synthar och suggestiva toner som förde tankarna till såväl body som till Cocteau Twins debutalbum Garlands. Nya albumet Bound är helt instrumentalt och drar än mer åt både synth- och ambient-hållet än Royas tidigare släpp. För det mesta funkar det alldeles förträffligt, men vissa låtar känns mer som skisser än färdiga verk. Och visst saknar man både Royas röst och hennes texter? Bäst blir det på blytunga ”mörker” och på skräckfilms/Brian Eno-minnande ”night rain kush”.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”mörker”

Om ni gillar detta: Roya – Pulse


A<MBlack EP

– Bakom det egendomliga namnet A<M döljer sig Johan Risberg, en veteran i musikergejmet. Men bortsett från en sjutummare härom året är detta Johans första släpp som A<M. Han gör elektronisk musik som skiftar mellan anarkistiskt oljud á la Cabaret Voltaire, Throbbing Gristle och Clair Obscur, och majestätiskt ödslig i stil med Joy Division och tidiga The Cure. Och faktum är att han fixar bägge stilarna bra. För en evig melankoliker som undertecknad drabbas jag hårdast av ”When Dying”, som är en av höstens finaste svenska låtar inom facket synth/postpunk. En annan höjdpunkt är den lika delar malande, lika delar vackra ”Post Modern Irony”, som blandar de bägge ovanstående stilarna utmärkt bra.

Hade EP:n drygats ut med två spår till, i samma stil som antingen ”When Dying” eller ”Post Modern Irony”, hade plattan fått tydligare fokus och mer tyngd, och nedanstående betyg hade blivit högre. Nu känns Black EP väldigt mycket som en provkarta över alla de saker Risberg kan göra i studion med sina maskiner. En mycket lovande provkarta, dock.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”When Dying”

Om ni gillar detta: Cabaret Voltaire – The Voice of America


Anna ÖbergVarelser inuti

– Före detta Ladomir-medlemmen Anna Öberg är tillbaka med sitt tredje soloalbum i eget namn. Som vanligt varvar hon karg body med synthpop, som vanligt både imponerar och frustrerar hon. Bäst blir det när hon stiger ner i avgrunden och släpper på fyndigheter, putslustigheter och försök till starka melodier. Tyngst och mest imponerande är låtarna ”En kropp”, ”Skorna står kvar” och ”Din trampolin”. De förstnämnda är två köttiga, pulserande body-stycken, med känsla för atmosfär, den sistnämnda snuddar vid både dungeon synth och ambient och är plattans mest stämningsfulla stund. Annars är det just den alltför ofta återkommande ironin och fyndigheterna i texterna samt de halvdana försöken till pop som drar ner helhetskänslan. Fick jag bestämma skulle hon helt strunta i både pop och fyndigheter till nästa platta och bara gå på atmosfär och tyngd – för där är hon grym.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Din trampolin”

Om ni gillar detta: Twice a ManOn the Other Side of the Mirror


The Glass BeadsTherapy

– Ukrainska Glass Beads är ett band bland många band frontade av en Nico-besatt sångerska och som gör atmosfärisk cold wave med världsfrånvända texter djupt nedtyngda av svår Weltschmerz. Lebanon Hanover älskar vi ju, Selofan är också bra, för att nämna ett par, så behöver vi ännu ett band i samma stil? Inte alls, men Glass Beads behöver inte skämmas för sig för det, och när Lebanon Hanover underpresterade med sitt senaste album är det bra att ha en reserv att ta till. De saknar spetsen i texterna, men atmosfäriska ljudbilder har de däremot i närapå överflöd. Lyssna bara på fullträffar som ”Dark Side”, ”City of Anger” och ”Hall of a Thousand Fears”. På minussidan fastslår jag, förutom den totala bristen på originalitet, att plattan är för lång och rymmer lite för många bleka låtar som bara harvar på. Hade de varit lite mer kritiska i urvalet hade betyget blivit snällare.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”City of Anger”

Om ni gillar detta: Lebanon Hanover – Why Not Just Be Solo?

Recensioner: 2020-10-31

Spridda skurar, som alltid i 482-land. Och som alltid är kvalitet den gemensamma nämnaren. Varsågoda.


Martin KüchenDet försvunnas namn

– Att hävda att Lundbaserade saxofonisten Martin Küchen sysslar med jazz på nya plattan Det försvunnas namn (ute nu via Thanatosis) är både förenklat och närmast felaktigt. Att säga att ljudkulisserna han bygger upp är avantgarde och hör till den abstrakta improvisationsmusiken ligger närmare sanningen, men är även det förenklat. Och Küchens musik är allt annat än enkel. Visst, jazzen gör sig påmind i låtar som ”I” och ”The 5th of December 1931 02.00 A.M.”, och den avantgardistiska hållningen ekar genom hela plattan – inte minst tack vare Küchens totala ointresse för att skapa melodier, vara följsam eller bjuda lyssnaren på självklarheter. Nej, Küchens värld är mörk och vädligt skev. Stämningar står i högre kurs än melodier, och instrumenten kan användas på så många fler sätt än man tror. Just mörkret och skevheten på plattan för tankarna till Scott Walkers obehagligaste stunder på mästerverk som Tilt och The Drift. Där någonstans rör sig Martin Küchen – i en imponerande och hypnotisk mix av mörka stämningar och missljud.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”I”

Om ni gillar detta: Scott Walker – The Drift


Bruce SpringsteenLetter To You

– Det finns något mäktigt med gamla, ärrade hjältar som trots oräkneliga meriter i bagaget fortsätter att leverera. Bruce Springsteens senaste fyra år har varit några av hans bästa. En makalös turné med E-Street Band (2016), en knäckande fin och välskriven självbiografi (2016), en bejublad Broadway-show och –film (2017-2018), Western Stars-plattan med tillhörande film (2019) och så Letter To You. Det första renodlade E-Street-albumet sedan undermåliga Working on a Dream (2009).

Och vilken comeback detta är. Den nu 71-årige Bruce Springsteen sjunger från botten av sitt stora, varma hjärta om åldrandet, förlusten av gamla bundsförvanter och musikens förenande och helande kraft. Vare sig han drar ner på tempot, som på ”One Minute You’re Here” och ”Janey Needs a Shooter”, eller skruvar upp stärkaren, som på drivande rockern ”Burnin’ Train” eller på ”Ghosts”, träffar han och det sedan 1975 lika snortajta bandet rakt i maggropen. Allra bäst blir det på smärtsamt melankoliska ”House of a Thousand Guitars” och den klassiskt snidade E-Street-hymnen ”If I Was the Priest”. På den förra är tillvaron på ända och man står upp till vaderna i bekymmer, men Bruce sträcker ut sin hand och bjuder oss med dit där musiken aldrig tystnar, dit alla är välkomna. Vet han om att han är ett livs levande, walking, talking botemedel mot depression? Jag hoppas det. Den senare skrevs redan i början av 70-talet, innan Bruce ens hade skivkontrakt. Det är en klassisk outsider-hymn av lika klassiskt E-Street-snitt, om outlaws, bad boys och Gud, och den hade funkat på så gott som varenda platta från The Wild, The Innocent and the E-Street Shuffle fram till The Rising. Den är en tredjedel Dylan anno Blonde on Blonde, en tredjedel ”Back In Your Arms” och en tredjedel ”Incident on 57th Street”. Ni förstår ju själva. I december hittar ni den högt upp på listorna över årets bästa låtar.

Letter to You är höjdpunkterna många. Egentligen är det bara ”Rainmaker” som hade kunnat få stryka på foten. I refrängen låter den som de stabbigaste stunderna på The Rising och Wrecking Ball, och det kan vi vara utan.

Det är som sagt mäktigt med gamla hjältar som fortsätter att imponera och leverera. Min kärlek till Bruce Springsteen må vara evig och obrottslig, men inte ens jag var beredd på en knockout av det här slaget. Bruce gör åldrandet till något vackert och förlusterna vi alla står inför mer hanterbara. Tack för det.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”If I Was the Priest”, ”House of a Thousand Guitars”

Om ni gillar detta: Bruce Springsteen – Darkness on the Edge of Town, Bruce Springsteen – The River


Christian KjellvanderAbout Loving and Loving Again

– Redan innan detta album hade Kjellvander gjort en av årets bästa skivor. I mars släppte han Doom Country ihop med Tonbruket. Ett fantastiskt album i gränslandet mellan gamla film noir-rullar och Nick Cave. Nya plattan, ett soloalbum, hakar i Doom Country, men även i 2016 års underskattade A Village: Natural Light. About Loving and Loving Again är mattsvart och lerig, Boatman’s Call och Didn’t It Rain. Lika mycket mytiskt mörker upplyst av flimrande neon, som en öde leråker upplyst av ingenting alls. Han sjunger om vartannat lidelsefullt och matter-of-fact om kärlek i förfall och kärlek i blom. Sedan förra soloalbumet, Wild Hxmans (2018) har han gått igenom bägge stadier. Äktenskapet med hustrun gick om intet, men en relation med den överjordiskt vackra och gränslöst begåvade Frida Hyvönen tog vid. Musikaliskt rör han sig mellan samma beröringspunkter de nyss ovan nämnda. Americanan finns där, men den är kraftigt påverkad av mörkret, suggestiviteten och de lösa tyglarna man också hittar på Doom Country. Att han är uppbackad av blott trummisen Per Nordmark och keyboardisten Pelle Andersson är smått ofattbart. Soundet de får till är organiskt, levande, mäktigt och tungt. Och Kjellvander själv visar att han alltjämt är en av Sveriges bästa gitarrister – inte minst i den mycket drabbande ”Actually Country Gentle” – eller varför inte köttandet vid 2:14-strecket i ”No Grace”?

Christian Kjellvander har nu gjort två av årets bästa plattor. Det är en hygglig bedrift.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”About Love and Loving Again”, ”Actually Country Gentle”

Om ni gillar detta: Christian Kjellvander – A Village: Natural Light, Songs: OhiaDidn’t Rain


Lebanon HanoverSci-Fi Sky

– Cold Wave-vågen som pågått de senaste, säg, åtta-tio åren har fött fram en rad riktigt grymma band. Men inget har varit fullt lika drabbande eller jämnt som schweizisk-brittiska duon Lebanon Hanover, bestående av Larissa Iceglass och William Maybelline. De har hittat ett eget rum där de blandat texter lätta att relatera till, om utanförskap, depression, kärlek och samhörighet, skrivna med både humor och allvar, med starka melodier och tunga, kalla atmosfärer. Fram till förra plattan hade jag ingenting att klaga på hos dem. Då tilläts William Maybelline ta mer plats och sjunga fler låtar (tidigare lät han sig hållas med ungefär två låtar per platta). Detta har fortsatt på nya albumet, där han sjunger hälften av alla låtar.

Maybelline är ungefär lika trovärdig som en tioåring som mimar framför spegeln med en hårborste. Hans ansträngda, pretentiösa och skämskudde-tillgjorda Andrew Eldritch-härmande röst drar ner det här lysande bandet och får mig att önska att den egentliga frontfiguren, tillika ytterligt coola, Larissa Iceglass skaffar sig en solokarriär. Han har också ett slags tuffhetskomplex som gör att låtarna han sjunger på oftare än inte drar åt det omelodiösa, tungfotade hållet. Men undantag finns.

För när William Maybelline ägnar sig åt sin bas och åt att medkomponera bandets låtar och överlåter sången åt Larissa Iceglass är även detta album riktigt, riktigt bra. Låtar som blytunga ”Living on the Edge”, ”The Last Thing” med sitt klassiska Lebanon-sound, och atmosfäriska ”Hard Drug” tillhör bandets allra bästa. En annan höjdpunkt är ”Angel Face”. En fantastiskt fin, luftig och melankolisk låt. Pronblemet är bara att det är William Maybelline som sjunger den – och han sjunger lika tillgjort och töntigt som alltid. Men man kan ju drömma om hur fin den hade varit om, säg, Iceglass sjungit den.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Living on the Edge”

Om ni gillar detta: Lebanon Hanover – Why Not Just Be Solo

Bäst just nu: september 2020

Tre album (eller två album och en EP, om man ska vara noga) och fyra låtar. Varsågoda.


 

Figurehead Stockholm Alien (EP)

– Det första jag undrar när jag får pressmejlet är om namnet Figurehead är en referens till avgrundsmörka Cure-låten ”The Figurehead”. När förstalåten ”Prozac Dreamin” rullat några sekunder inser jag dock att Tryggve Nilsson snarare inspirerats av Robert Smiths poppigare kompositioner. Gitarrslingan i ”Prozac Dreamin” hade passat utsökt in på både The Head on the Door och Kiss Me Kiss Me Kiss Me. Vad som dock sedan följer har mer gemensamt med den hudnära, drömska och personliga poppen man var bortskämd med på 00-talet. Och det har jag verkligen inget emot. Nilsson förvaltar väl arvet efter The Tough Alliance, Radio Dept och The Embassy.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Downer

Om ni gillar detta: Radio Dept. – Pet Grief, The Cure – The Head on the Door


Erik de VahlCirkadiska notiser (album)

– Erik De Vahl har alltid varit något av en mästare på att skapa drömska, atmosfäriska låtar med minimala och avskalade arrangemang. På nya plattan Cirkadiska notiser har han till och med strukit sången, men lyckas med sin akustiska gitarr, lite piano, lite väl avvägd elektronik och sin fantastiska känsla för melodier ändå komma nära inpå och skapa vemodiga drömvärldar för oss melankoliker att gå vilse i. 

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Missförstå mig rätt

Om ni gillar detta: Erik De Vahl – Hold Your Breath


Nathaniel RateliffAnd It’s Still Alright (album)

– En till mig närstående Sandra gjorde mig uppmärksam på denne St. Louis-bördige Denver-bo och hans omedelbara klassiker And It’s Still Alright. Rateliff återuppfinner inte hjulet, men utgör likväl en sällsynt stabil brygga mellan äldre legendarer som Willie, Merle och Waylon och mer samtida storheter som Bon Iver (om än blott tidiga Bon Iver), Fleet Foxes och Great Lake Swimmers. Indie-folk-genren är idag väl utsatt för könlösa blodsugare, fast beslutna att göra genren till det tråkigaste sedan torkande färg, och då är det extra fint att det finns folk som Rateliff eller I’m Kingfisher (för att ta ett svenskt exempel) som fortfarande vill och kan verka inom genren utan att göra avkall på personlighet eller låtkvalitet. 

And It’s Still Alright är Rateliffs tredje soloalbum (han har tidigare gjort sig ett namn som Nathaniel Rateliff and the Night Sweats), och det är utgivet på omöjligt coola och evigt legendariska labeln Stax

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Kissing Our Friends

Om ni gillar detta: Great Lake Swimmers – Bodies and Minds


Erik De Vahl – ”End Up in the Shade

– Ja, ni läste rätt. Erik De Vahl är som första artist någonsin med två gånger på samma Bäst just nu. Mycket kort efter att ovanstående album släppts släppte Erik singeln ”End Up in the Shade”. Här hör vi De Vahl som vi är vana att höra honom. Det är avskalat, det är drömskt och det är hjärtskärande vemodigt – men denna gång med Eriks sköra, karaktäristiska röst långt fram i mixen, men samtidigt höljd bakom drömmens skimmer. Omöjligt för en popmelankoliker att motstå.


Bruce Springsteen – ”Ghosts

– Bruce sjunger till sitt unga jag och E-Street Band ramar in med ett klassiskt komp som hade platsat på allt från Born to Run till Magic. Ghosts är en hyllning till Bruces och E-Streets förflutna, till själva rockens förflutna –  och inte minst till musikens helande krafter – något som en som Bruce Springsteen, denna helbrägdagörare, denna själsliga medicinman och ljus i mörkret, vet ett och annat om. 23 oktober kan inte komma snart nog.


Minimal Schlager – ”FMB

– Den berlinska syskonduon Minimal Schlager gör djupt åttiotalsfierad pop, med suggestiva och smått cold wave-influerade undertoner. FMB är deras senaste singel. Den är ungefär lika djup som en helt vanlig vattenpöl, men knäckande catchy, vemodig och snygg. 


Human Impact – ”Genetic

– I vintras släppte mörkermännen och noise/industrilegendarerna i Human Impact vad som fortfarande står sig som ett av årets bästa album. Sedan dessa har det blivit en rad fristående singlar. Nya singeln Genetic är den senaste – och bästa.  

482 MHz rankar det första halvåret 2020

AF577777-F5FC-4B53-B855-1C20F2D02260

Jag tänkte göra något jag aldrig tidigare gjort. Ni som följer bloggen vet att jag runt nyår varje år brukar sammanfatta året som gått (och det med inlevelse). Nu tänkte jag göra en kortare överblick över den bästa musiken från årets första halvår. Jag har valt ut fem album och tio låtar, och rankat och kommenterat dem.

Året må ha varit skit i många avseenden, men det märks definitivt inte på musiken. Ett starkare förstahalvår får man leta efter länge i minnet.

Varsågoda.

Ps. Spellista med alla tio låtar längst ner.


Årets bästa låtar:

10. Steve Von Till – ”Dreams of trees

– Ingen gör kärvare americana än Steve Von Till. Ingen gör heller varmare americana. På ”Dreams of Trees” fyller han ut sitt vindpiskade sound med smakfull elektronik, och första albumet på fem år kan inte komma snart nog.

 

9. Sole – ”Är jag människa

– Årets bästa svenska debutant heter Sole Gipp Ossler. Hennes album Ett eget rum är en stark samling suggestiv, drömsk pop med jazzkänsla. ”Är jag människa” är hennes allra mest drabbande låt. En låt man nästan får ont i magen av – på allra bästa sätt.

 

8. Morrissey – ”Once I Saw the River Clean

– 61-årige Morrissey blickar tillbaka till barndomens Manchester, till mormodern och tiden som flytt. Han släpper på fasader och på attityd, och för första gången på länge når han ända ner till hjärteroten.

 

7. Bright Eyes – ”Forced Convalescence

– Är 2020 comebackernas år? Få comebacker har varit lika emotsedda i det här hushållet som Bright Eyes. En rad singlar har släppts från albumet som kommer i augusti. Allihop har varit bra, men ”Forced Convalescence” med sin text om sjukdom och lidande och sin klassiska Bright Eyes-refräng, är nog ändå bäst.

 

6. Meipr & Ossler – ”Masterskaya

Henrik Meierkord (ena halvan av Meipr) skrev mäktiga ”Leningrad Layers”, lät Ossler gästa, och sedan gick Meipr in och gjorde en närapå ännu mäktigare omtolkning – och behöll Osslers gitarrer. Hänger ni med? Detta är dark ambient av yppersta klass. Här finns också ett tungt, malande beat mitt i all ödslighet. Beatet förflyttar oss till ett utomhusdisko i Pripyat och vi dansar hålögda runt i askregnet.

 

5. Premiere – ”Motivation

– Min kärlek till stockholmsduon Premiere är besinningslös. I våras släppte de ”Motivation”, som genialt blandar 90-tals-beats med 00-talets vackraste indiemelankoli.

 

4. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Årets hittills mäktigaste refräng? Drömsk och romantisk cold wave att dö för.

 

3. Einstürzende Neubauten – ”Alles in Allem

– En vals i Berlin. 2020 eller om det är 1929. Neubauten är för alltid.

 

2. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Lika delar folkballad, lika delar stram gospel, lika delar svärtad, karg elektronik. Kan inte bli mer rätt än så här.

 

1. Ossler – ”Keltiska havet

– Ettan är given, eller hur? Att höra ”Keltiska havet” första gången var som att komma upp till ytan igen efter månader i avgrunderna. Ossler må konfrontera sig själv och sina egna tillkortakommanden här, men framförallt hjälper han oss lyssnare att handskas med livets malande angrepp. Dessutom är det en särdeles vacker låt – en av Osslers mest majestätiska. Inte minst tack vare Micke Nilzéns frostiga synthar och Meierkords mäktiga stråkar. På tal om emotsedda ”comebacker”, förresten…

En längre recension av låten kan man läsa här.


Årets bästa album:

5. Morrissey – I am not a Dog on a Chain

– Efter ett par av de sämsta album han släppt kom Mozzer i mars tillbaks med besked. IANADOAC  är hungrigare, personligare och piggare än det mesta han släppt sedan åtminstone senare halvan av 00-talet. Ett par tre låtar borde aldrig ha släppts, men resten är såpass bra att även dessa går ner.

 

4. Hilary Woods – Birthmarks

– Den saknade länken mellan PJ Harvey och Sällskapet.

 

3. Kjellvandertonbruket – Doom Country

– I ett drömlandskap befolkat av Humphrey Bogart-karaktärer, David Lynch, Townes van Zandt, Thåström och Ossler föddes detta närapå perfekta album. Sistaspåret, den drygt 20 minuter långa ”Normal Behavior In a Cutting Garden”, borde få Booker-priset.

 

2. Bohren & their Club of GorePatchouli Blue

– Doomjazz aus Ruhr! Rör sig i samma drömvärldar som nyss nämnda Doom Country – men mörkret är ännu mörkare, mer romantiskt, mer tidlöst.

 

1. Einstürzende Neubauten – Alles in Allem

– En sagolik comeback jag inte var beredd på. På första plattan på över tio år gör Neubauten det Neubauten gör bäst: melankoliska europeiska ballader och experimentella stämningar. Alles in Allem är deras mest helgjutna platta sedan Haus der Lüge (1989) eller kanske rent av Fünf auf der nach oben offenen Richterskala (1987). De visar att de fortfarande är mästerliga ljudkonstnärer, men än mer visar de vilka fantastiska låtskrivare de är. Snudd på 10/10.


Bäst just nu: juni 2020


Inte nödvändigtvis somriga toner, men väl högkvalitativa sådana, från den alternativa musikens ytterkanter. Varsågoda.


Henrik MeierkordLeningrad Layers (kassett)

– Idag fredag släpper Henrik Meierkord (aka den hårdast jobbande mannen i ambient-världen) en särdeles spännande tvåspårskassett på fina labeln Alvaret Tape Rekordings.

A-sidan, ”Leningrad Layers”, är ett samarbete med Pelle Ossler. Ossler och Meierkord är långt ifrån främlingar för varandra. De samarbetar ju som bekant tätt, tätt på Pelles sologrejer, och de har även experimentgruppen DSM-5 ihop. Men aldrig tidigare har soloartisten Meierkord samarbetat med Ossler. Lyssnar man på Leningrad Layers kan man inte alls förstå varför det dröjt så.

Den ändlösa, bottenlösa ödslighet som utgör Meierkords cello-baserade sound får här, tack vare Pelle Osslers mästerliga gitarrer, ännu ett djup (finns det någon i hela världen som kan kommunicera med en gitarr som Pelle kan?). Tillsammans målar de upp en värld lika gåtfull och vacker som den är ogästvänlig och kärv – och det är ju precis så riktigt bra dark ambient ska kännas. Och varken Meierkord eller Ossler är ju främlingar för genren. Ossler utgör ju ena halvan av det för mig djupt, djupt älskade bandet Sällskapet, och Meierkord har ju ihop med syntharen Peter Josefsson den fenomenala duon Meipr. Och det är just Meipr som står för kassettens b-sida.

Masterskaya” är ett slags omtolkning av ”Leningrad Layers”. Den visar också upp Meipr på deras mest…jag vill inte säga dansanta, men väl mest rytmiska, pulserande humör. Aldrig förr har det dunkat så om ett Meipr-stycke. Bilderna som målas upp är stroboskopljus i ett askregn i Prypjat – ett industridisco för en ödelagd jord. Det är ett fantastiskt, tungt stycke dark ambient, som visar vilken bredd Meipr besitter. Och även här dyker Osslers gitarrer från ”Leningrad Layers” upp, och jag tänker på nyss nämnda Sällskapets tyngre, mer malande stunder (”482 MHz”, ”Ravic”, E 40).

När de sista tonerna klingar ut för gud vet vilken gång i ordningen sitter jag och funderar på om inte ”Leningrad Layers” och ”Masterskaya” är årets två enskilt starkaste dark ambient-stycken.

Med kassetten medföljer ett några mycket stämningsfulla vykort med foton tagna av Henrik Meierkord 1988 i Sovjet, och en download-kod till en digital version av släppet. Där finns även en rad remixer.


Violent Vickie – ”Circle Square

– Long Beach-bördiga Violent Vickies debutalbum från 2013 var rätt pajig EBM med popambitioner och stundtals piniga texter. Nu skriver vi som bekant 2020 och singlarna Vickie släppt i år är av en helt annan kaliber. Soundet är tyngre, stämningen dunklare, låt- och textmaterialet väldigt mycket bättre. Borta är också alla förhoppningar om en crossover-hit. Senaste singeln (som släpptes i maj, men som först nyligen nått mig) skulle kunna spelas på samma karga fest i Prypjat som nyss nämnda ”Masterskaya”. Det är tungt, malande och ödsligt, men inte utan rytm och puls.


Sólveig Matthildur – ”Window

Kaelan Miklas Solveig Matthildur fortsätter imponera som soloartist. Inte nog med att hennes album Constantly in Love var ett av fjolårets bästa, vårens singel ”Politician of Love” är dessutom en av årets finaste låtar. Nu är hon tillbaka med en ny singel. Refrängen är inte lika stark som i ”Politician”, men hon visar alltjämt vem som 2020 är vassast på drömsk, romantisk cold wave. Nästa album kommer att bli mäktigt.


Dödskällan – ”Sorgenfri

– Tjutande gitarrer, rusande trummor och en imponerande känsla för den alltid lika drabbande mixen av punk, melankoli och melodi. Tänk Hurula/Masshysteri, sena Ebba, Thåström anno Konstiga. En debutsingel som landar som en slägga i maggropen.

Ute nu via Arnioki Records.


Blodmyren – ”Allting i mig som är bra

– Erik Björklund från Delsbo Beach Club slutade dricka, började skriva på svenska och debuterar idag med bandet Blodmyren. Debutsingeln ”Allting i mig som är bra” är en cool, smått funkig rock’n’roll-låt om alkoholens baksidor. Det är inget predikande, bara en personlig redogörelse om något som unga rockband sällan eller aldrig snackar om. Precis som med ovan nämnda Dödskällan är även detta en riktigt stark debut.

Ute nu via Septembernatt.

Recensioner, 6/6 2020

Den här gången blir det obskyrt, obskyrt, obskyrt. Mittfåran är inne i en djup svacka för tillfället. Det är i marginalerna det händer. Varsågoda.


Jarguna & Henrik Meierkord – Tapestry Flow

– Den hårdast jobbande mannen i ambient-världen och tillika 482 MHz-favoriten, Henrik Meierkord, är åter aktuell med ett nytt album. Denna gång är det ett samarbete med italienske ambient-artisten Jarguna. Jargunas elektroniska ljudbilder är hypnotiska och varma, och det hela hade känts behagligt meditativt om det inte vore för Meierkords ödesmättade stråkar. De tar en från Jargunas uråldriga, mystiska plats och för en någonstans där det är kärvt och kallt – och som alltid väldigt spännande. Oftast hittar de en medelväg mellan värme och kyla, mellan hypnos och fasa. Ibland, som på ”Through Melancholy”, får Meierkord inte tillräckligt med utrymme och då gränsar det stundtals till new age-jazz. Bäst blir det på titelspåret, ”Tapestry Flow” och på ”Borealis”. Där närmar de sig drone och storheter inom genren som Rafael Anton Irrisarri.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Tapestry Flow” och ”Borealis”

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Själ, Rafael Anton Irrisarri – A Fragile Geography


Star of HeavenTo Our Memories

– Stockholmsbandet Star of Heaven bildades när bandmedlemmarna Anna Löfstrand, Rasmus Grip och Tove Rhodiner träffades för att se om det gick att göra svenskspråkiga covers på det ryska bandet Kinos låtar. Jag har aldrig lyssnat på Kino, men det får jag förstås lov att göra nu. För är detta inte ett mycket spännande sätt att bilda ett band på så säg. To Our Memories är deras andra album (det första, Vinter, kom 2016). Tillsammans skapar de djupt vemodig instrumentalmusik som oftare än inte drar åt postrock-hållet. Till skillnad från många andra band inom samma fålla hänger de sig inte åt lager på lager med gitarrmattor. Nej, istället bygger de sina låtar på piano och stråkar, och gitarrerna kommer in när och där de gör som mest nytta. Mest drabbande blir det i låten uppkallad efter ryska favoriterna i Kino. Den låten är ett mönsterexempel på när instrument jobbar som bäst tillsammans. Allt är emellertid inte perfekt och ibland, som i  Interludium och avslutande Epilog, tappar jag bort dem och det som gör dem speciella. Men överlag är To Our Memories ett starkt album.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Kino

Om ni gillar detta: Still Harbours – Fluorochrome


Lebanon HanoverThe Last Thing (tvåspårssingel)

– Tyskbrittiska cold wave-duon Lebanon Hanover kan mycket väl vara genrens bästa nu aktiva band. Få band har förmågan att varva existentiella texter med gott om glimt i ögat med starka melodier och ödesmättade arrangemang. De har lika mycket popkänsla som förmåga att gestalta det allra mest ödsliga. Efter fyra fullängdare sedan debuten 2012 är de nu tillbaka med en tvåspårssingel – och ett nytt album kommer senare under året.

Förstaspåret ”The Last Thing” faller in under kategorin ”ödslig”. Larissa Iceglass, som annars sjunger med pondus och iskyla, låter här alldeles urlakad. Texten vittnar om bråddjup existentiell kris och för tankarna till en ung Robert Smith: I’m collapsing, breaking down/Silently onto the ground/Above me the azure sky/The last thing I see in my life/A swallow makes a little cry/As I look up for the last time/There won’t be a miracle/There’s really nothing more to come. 

Andraspåret ”Shatter Matter” är musikaliskt tyngre, ett slags doomifierad och gothig cold wave. Den sjungs av William Maybelline, som annars sköter syntarna. Han har en tillgjord och melodramatisk röst och ett påtagligt Andrew Eldritch-komplex. Låtarna han sjunger på, en eller ett par per album, är utan undantag respektive albums sämsta spår. ”Shatter Matter” är långt ifrån den sämsta, men samtidigt är den långt ifrån de låtar som Larissa Iceglass sjunger.

Bäst just nu: maj 2020

Det är slutet av maj, sommaren bankar allt mer enträget på dörren. Vi hör inte, musiken är för hög. Detta är vad vi spelar.


Lotta Wenglén – ”En handlingsplan” (tvåspårs-singel)

– Akustisk, lågmäld och förbannat snyggt skildrad och formulerad vardagsångest på bred skånska. Galghumorn och deadpan-leveransen för tankarna till tidiga Ossler, medan musiken känns Nick Drake eller Belle and Sebastian i deras mest nedtonade stunder. På singeln hörs även cellisten och stämningsmästaren Henrik Meierkord (solo, Ossler, Meipr m.m.). Båda låtarna, ”Kom som du är” och ”En handlingsplan”, är riktigt starka, men tvingas jag välja en favorit blir det den sistnämnda – för den knäckande fina melodin.


Jason Molina – ”Shadow Answers the Wall

– I onsdags kablades nyheten ut om att ett nytt album med salig Jason Molina ska släppas. Alla som känner mig eller följt mina strapatser på den här bloggen vet vad Molina betyder för mig. Albumet, som fått namnet Eight Gates, innehåller Molinas sista inspelningar innan han tragiskt gick bort i mars 2013 och släpps 7 augusti. ”Shadow Answers the Wall” är första smakprovet. Den som, precis som jag, väntade sig ödslig, karg folk blev nog förvånad och kanske nästan besviken över låtens fullbands-sound. Inte nog med det är den dessutom ganska groovy – flämt! Men rösten, den ensligaste stämman den här sidan av Elvis, är densamma. Lyriken och melodisnillet är de samma. Stänger man ute verkligheten de två och en halv minuterna som låten pågår är det nästan som att Molina lever igen. 7 augusti kan inte komma snart nog.


Stalker – ”Tread on Her Grave

– Borde varit med redan i februari, men jag upptäckte den försent. Stalker är från Malmö och spelar kylig, sexig och melodiös cold wave. ”Tread on Her Grave” är en fantastisk låt som utan vidare konkurrerar med internationella storheter inom genren, som Boy Harsher, Hante och Tempers. Och den bör funka lika bra på dansgolv som på en öde kyrkogård. Ges ut av eminenta Rundgång Rekords.


Beyond the GhostEternal Drift (album)

– Vill man ha riktigt högkvalitativ dark ambient ska man som vanligt vända sig till Oregon-baserade (och svensk-drivna) labeln Cryo Chamber. Deras tre senaste släpp är alla storartade, och allra bäst är Beyond the Ghosts nya album Eternal Drift. Vintern må vara över för den här gången, men på Eternal Drift lever den alltjämt kvar. Ljudbilden bygger på iskall, frostig elektronik och drones tunga som en jämngrå januarihimmel. Slutresultatet är monolitiskt, tungt och omslutande. Som en vilsepromenad i en ödelagd stad, som ett evigt utanförskap. Men hela tiden med något vackert surrandes i bakgrunden.

Betyg: 9/10

Bästa låt: dubbeln ”The Slow Agony of Solitude” och ”Nebulous Beings” är den nya måttstocken för hur riktigt mäktig dark ambient ska låta.

Om ni gillar detta: Shrine – Ordeal


Steve Von TillDreams of Trees

– Till vardags sjunger Von Till med sludge-metal-pionjärerna Neurosis, men med jämna mellanrum släpper han ifrån sig den kärvaste, sotigaste, vackraste americanan man kan tänka sig. 2015 kom senaste plattan (den helt igenom lysande A Life Unto Itself), och nu är han på gång med ett nytt album (precis som i fallet Jason Molina ute 7/8). Första singeln heter ”Dreams of Trees” och är dels precis det man hoppats på och i viss mån väntat sig, men känns dels också som något nytt. De skimrande elektroniska inslagen får lov att ta stor plats och det långa instrumentala partiet som utgör låtens andra hälft känns i det närmaste nedtonat postrockigt. Von Till har hittat ett sätt att finslipa och förflytta sitt uttryck – utan att göra avkall på detsamma. ”Dreams of Trees” är inte bara en av Steve Von Tills bästa låtar utan tveklöst också en av det här årets största stunder.