Recension: Hurula – Klass

klasshurula

Robert Hurula har alltid stått på den lilla människans sida. Aldrig låtit förljugen när han sjungit om utanförskap eller trasighet. Men aldrig förr har det bränt till som det gör på tredje sologiven Klass, utgiven i dag, fredag, på Razzia/Sony. 

Redan vid omslaget står det klart att vi på Klass kommer Hurula närmare än någonsin. På bilden tagen av Luleåpolisen ser vi en tonårig Hurula kort efter att han gripits efter ett inbrott i en pizzeria. Långt innan grammisar och rock’n’roll. I en intervju med Norrbottens Kuriren sa han ”Det [inbrotten] var underhållningen för mig och mina kompisar, ett gäng utan direkt vägledning i livet.” Mugshot-blicken är penetrerande. Den är lika mycket ett ”fuck you” som ett uppgivet ”helvete…”. Ett vrål rakt ut och ett invärtes skri. Tioårsperioden som följde arresteringen är enligt en annan intervju den sämsta i Hurulas liv. Och det är den tiden – barndomen, uppväxten och de tidigaste vuxenåren, och de människor som befolkade Hurulas liv – som skivan kretsar kring.

Utan pretentioner eller fasader gräver han djupt ner i sin egen, personliga mylla och historia och det han hittar är kanske inte bildskönt eller romantiskt, men det är oförblommerat, ärligt och prickfritt formulerat. På öppningsspåret Järnvägsbron sjunger han med eld i strupen om en närståendes depression och självmord och om miljonprogramsområdet han växte upp i. På Inte min son bränner det till om möjligt ännu mer. Vi är tillbaks i lägenheten och Hurula gömmer sig på sitt rum – från omvärlden och från styvfadern helt renons på medkänsla och kärlek. Volymen vrids ner på det vackra och sköra stämningsstycket Livstid och vi kommer Hurula ännu närmare och tillåts blicka in i hans ”instängda lägenhetsliv”. Det känns som om vi tjuvlyssnar på något vi inte har med att göra, men det är så vackert att inga alternativ finns. Jag vet är plattans ljusaste stund. En kärlekshistoria i en värld där kärlek är något man inte kan ta för givet. Ett annat slags ljus lyser i bräckliga avslutaren Innan ljuset. Där känns Hurula som ett slags fyrtorn i mörkret för alla oss som känt oss otrygga, oönskade, rädda och fel. Detta är sannolikt skivans bästa spår – vilket säger en del om en skiva som helt saknar svagare spår.

Musikaliskt har han till stor del skakat av sig eller åtminstone rekonstruerat om punkoket från tiden i Masshysteri. Likaså har Broder Daniel-gitarrerna (och -stämningarna) från de två första skivorna tonats ner och på Klass hör jag i stället sentida Thåström och stundtals även engelska 80-tals-band som Chameleons. Men som jag redan nämnt finns här även en skörhet och en intimitet som Hurula tidigare inte gjort sig känd för. Men den passar honom och skänker hans uttryckssätt än mer trovärdighet och nyanser. Den krispiga, skimrande produktionen har vi ingen mindre än Per Hägglund (Imperiet, Thåström) att tacka för. En man som vet ett och annat om postpunkstämningar och hur man snickrar ihop mäktiga ljudlandskap.

Det känns som att Hurula, efter fem år och tre album som soloartist och elva år sedan debuten med Masshysteri, redan gjort den där skivan som artister vanligtvis kämpar sig fram emot i årtionden. Jag nödgas nu ta till en ofrivillig ordvits: Klass är en modern…klassiker.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Innan ljuset

Om ni gillar detta: Thåström – Skebokvarnsv. 209, The Chameleons – Script of the Bridge

SÄLLSKAPET: Alla (hittills utgivna) låtar – rankade och kommenterade!

 

Det är alltid både svårt och vanskligt att skriva listor. Extra svårt när ett enda band står i fokus. Ännu lite svårare när bandet ifråga är så jämnt som Sällskapet är. Visst, de har inte givit ut så hemskt mycket musik, men den musik de har givit ut håller hög klass. Varje klang, varje anslag, varje sprakande synt, varje dallrande gitarr, är minutiöst frammejslad. Allt är en noga utvald byggsten till den suggestiva drömvärld av järn, betong, fräsande kablar och dieseldofter som är Sällskapets hemvist.

Så varför krångla till det för sig och ranka (och kommentera!) varenda låt de givit ut? Well, helt enkelt för att det är så satans skoj, och Sällskapets musik är så inspirerande och en värld man gärna dröjer kvar i.

Så vad som följer är alltså alla låtar från alla album, plus alla extralåtar från 2007, och nya singeln Morgenlicht – rankade och kommenterade – från ”sämst” till bäst! Håll i er!

 

24. Bagatelle (feat. Anna von Hauswolff)

År: 2013

Album: Nowy Port

– På Nowy Ports motsvarighet till debutens svartvita piano-noir Rum 212 hör vi Anna von Hauswolff visa upp sångmässig bredd. Hennes visksång är lika obehaglig som den är snygg. Synd, bara, att den hamnade så långt bak i mixen.

 

23. E40

År: 2013

Album: Nowy Port

Nowy Ports mest aggressiva instrumentallåt, med ett beat som alltid påmint mig om den gamla PLP-b-sidan Dreamin’ in Perfect Distortion. En snabb, dunkande färd rakt österut.

 

22. Slite

År: 2007

Album: – (outgiven, finns endast som video på YouTube – se ovan)

– En låt som under drygt två minuter växer från försiktig dark ambient till frustande mörkerrock, för att sedan åter mynna ut i en viskning. Mycket snyggt.

 

21. Dom glömda

År: 2013

Album: Nowy Port

– Hetsiga stråkar och (underbara) stålverksklanger.

 

20. Rum 212

År: 2007

Album: Sällskapet

– Ett litet rum. En grammofon på golvet. Fönstret står öppet, ett blekt solljus strilar in. I fönstret står en en ensam kvinna och tittar ut på ett sönderbombat Dresden.

Sällskapets musik föder bilder – rörliga, orörliga. Detta är min bild av Rum 212.

 

19. Nattportiern

År: 2007

Album: Sällskapet DVD

– Jazz från Ruhr. Att denna låt valdes bort säger en hel del om nivån på Sällskapets debutplatta. Döpt efter en alldeles makalös film, med två av filmhistoriens mest obesjungna ikoner i huvudrollerna, Dirk Bogarde och Charlotte Rampling.

 

18. Del 2

År: 2013

Album: Nowy Port

– Köttets lustar, ála Sällskapet. Rytmiskt, coolt, med en bra text och lysande gitarrer från Ossler.

 

17. Var och en av oss (feat. Bruno K. Öijer)

År: 2013

Album: Nowy Port

– Hur bedömer man den här? Textmässigt hör den ju hemma på förstaplatsen. Landets bästa poet, Bruno Keats Öijer, levererar en av de bästa dikterna från sin allra bästa diktsamling, i fullständig symbios med Sällskapets karga musik. Samtidigt känner jag mig villrådig. Den hade kunnat hamna lite varstans på listan.

 

16. Le Havre

År: 2007

Album: Sällskapet

– Suveränt drone, med ett syntetiskt horn som skulle kunna vara Maskinistens anfader.

 

15. Järnstaden (feat. Nino Ramsby)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Drömsk visa, körd igenom ett industriellt filter. Ramsbys och Sällskapets till synes olika världar möts, som den mest naturliga sak i världen. Verklighet och fiktion flyter ihop, hopp föds och suddas ut.

 

14. Gdansk

År: 2013

Album: Nowy Port

– Spöklik, subtil dark ambient. Slut ögonen och du står och huttrar i en råkall hamn, väntande.

 

13. Flodvaktaren

År: 2013

Album: Nowy Port

– Dramatiskt och suggestivt. Sprakande och dovt mullrande. Med Motławas hypnotiska skvalp i bakgrunden. En låt som på många sätt ringar mycket av det som Sällskapet är.

 

12. Morgenlicht

År: 2018

Album: Disparition

– Blekt solljus på fuktig asfalt. Kallvarmt dis genom en jämngrå Europa-himmel. Tunga hjul på en förlåtande autostrada. Bort, bort, bort. Sällskapets första låt utan Thåström, och första med Andrea Schroeder. Andrea gör saknaden uthärdlig.

 

11. Järnstaden (Thåström)

År: 2007

Album: Sällskapet DVD

– Mer oljud, mer stål, och världens bästa, nu levande, sångare gör denna version till den bästa.

 

10. 482 MHz

År: 2007

Album: Sällskapet

– Jag hade kunnat skriva hyllmeter bara om känslan Sällskapet och deras debut fyllde mig med i mars 2007. Det är en sådan där upplevelse man är med om en gång och som sedan aldrig går ur kroppen (eller själen). Jag kan inte fördjupa mig i detta här och nu, men jag kan säga att efter Nordlicht-singeln i februari 2007 hade en musikalisk revolution påbörjats i mig. Jag hade aldrig förr hört något liknande, men kände instinktivt och direkt att detta var jag.

Denna känsla förstärktes och bekräftades när skivan sedan släpptes, och 482 MHz var ju förstaspåret på skivan och låten som slussade in en till Sällskapets värld. Låten börjar lite försiktigt, för att sedan anta formen av en bulldozer och obönhörligt meja ner en. Alla inblandade går loss fullständigt, men på något sätt lyckas de bibehålla mystiken som är Sällskapet.

Och Thåströms brunstiga väsande var för den 21-22-åriga Niklas själva essensen av coolhet – och kan mycket väl vara det även än i dag!

 

9. Nowy Port

År: 2013

Album: Nowy Port

– Titelspåret från Sällskapets andra album, uppkallat efter en stadsdel i Gdansk i Polen.

Huvudpersonen pressar sig fram genom hamnarna, över kajen, under stjärnorna, förbi försäljarna, och dricker fyra glas special för att känna sig på riktigt. Armbågar sig fram, på väg mot något högre. Vad får vi inte veta, men stjärnorna vet, guldfiskarna likaså. Huvudpersonen vet också.

En låt om att köra över tillvarons motstånd med bara sin egen vilja som drivkraft och vapen. Och ännu ett exempel på hur skickliga dramaturger Sällskapet är och hur de utan att svettas en droppe lätt kan få en låt att skifta mellan smygande och stegrande, från subtil till dramatisk.

 

8. Spår överallt

År: 2007

Album: Sällskapet

Thåströms minns tillbaka på tiden i Amsterdam under början av 90-talet. Det har sagts att det var där och då som hans kärlek till resandet på allvar cementerades. Spår överallt är som en hyllning till detta.

 

7. Hauptbahnhof

År: 2007

Album: Sällskapet

– Centralstationer, tågskenor. Myller av röster. Rörelse. Lugnet av att vara på väg.

 

6. Nordlicht

År: 2007

Album: Sällskapet

– Som sagt, det första omvärlden fick höra från Sällskapet. Slog an omedelbart och stenhårt. Jag hade aldrig hört något liknande. Minimalistiskt, långsamt, intensivt, kallt och varmt och intimt om en krog i Hamburg dit man kommer när man ”mönstrat av” och inväntar den där färjan som förr eller senare oundvikligen tar oss alla med. Och om det finns någon som fortfarande undrar: ja, krogen finns på riktigt, och den är mycket trevlig.

 

5. Ravic

År: 2007

Album: Sällskapet

Pelle Osslers tour de force i Sällskapet. Sveriges (världens, väl?) febrigaste, mest suggestiva, nervigaste och bästa gitarr blandas här ut med jämbördig elektronik och resultatet blir Sällskapets mest fulländade instrumentallåt.

 

4. Såg dom komma

År: 2013

Album: Nowy Port

– Episk, dimmig och väldigt vacker och industriell ambient-gospel, om ett utdraget och förhöjt ögonblick då allting tycks hända. Och Ossler briljerar som vanligt.

Det första smakprovet från Sällskapets andra album (och det kanske mest emotsedda album i mitt musiklyssnarliv). Låten var precis vad man ville höra och släpptes precis när man behövde den som mest. Att man aldrig har fått höra denna låt live är i det närmaste oförlåtligt – den hade kunnat bli höjdpunkten på vilken konsert som helst.

 

3. Rött liguriskt vin

År: 2013

Album: Nowy Port

– Vad som från början, 2007, var en bluesig, konfrontativ Thåström-demo vid namn Rött liguriskt regn, blir i Sällskapets händer en sprakande, ambient, elektronisk ballad, med referenser till både Velvet Underground och Adam Zagajewski. Iskall och kärv och samtidigt vansinnigt snygg och sexig, och med en Thåström som sjunger med sin allra sköraste röst.

 

2. Honungsgatan

År: 2007

Album: Sällskapet

– Minimalistisk svartsjuke-noir, med inslag av självförakt, och med en mycket suggestiv Ossler-gitarr som dyker upp genom hela låten. Jag:et förföljer nattetid sitt kärleksintresse, men konfronteras med och lär sig om sig själv snarare än någon annan. En utomordentligt bra låt som tåls att spelas ett oändligt antal gånger.

 

1. …den dan

År: 2007

Album: Sällskapet

– Man väcks ur den vackra, febriga hypnosen som är Sällskapets debutalbum med detta hänsynslösa knytnävsslag i magen till låt. I åtta låtar har man vaggats in i något slags brusande drömtillstånd av Ossler-gitarrer, malande elektronik, och drömska texter sjungna av en röst som låter som att den sitter bredvid dig. Sedan kommer plötsligt …den dan. …den dan är en kärlekslåt, men den hotfulla, pulserande musiken, parat med textens uppräknande av omöjligheter, gör den till en osannolik sådan. Men det passar bra, för kärleken den besjunger är en kärlek så obegripligt stor att den i sig blir osannolik.

En låt som knockade mig när jag hörde den för första gången, 28/3 2007, och jag har ännu inte rest mig. Kommer nog aldrig komma upp.

***

Och där har vi det. Sällskapets alla hittills utgivna låtar, rankade. Det har inte varit lätt – stundtals har det varit riktigt svårt, men i vanlig ordning har det varit kul. Nu ser vi fram emot Disparition.

Tack till Sällskapet.

Foton av Anna Ledin Wirén resp. Sara Broos (hämtad från www.sallskapet.net).

Konsertrecension: Ossler, Victoriateatern, Malmö, 24/2 2018

Attachment-1

Att man redan i februari kan säga att man sannolikt sett årets bästa spelning hör knappast till vanligheterna, men jag undrar om jag bannemej inte kan göra det nu, efter att ha bevittnat Pelle Osslers exorcism på Victoriateatern i Malmö igår kväll. Ossler, ihop med cellisten Henrik Meierkord och synt- och maskingurun Mikael Nilzén (två herrar som för övrigt är lika förbannat bra på sina respektive instrument som Ossler är på sina) avslutade igår sin miniturné, som gjort stopp i Stockholm, Karlstad och Göteborg innan den avslutades med två utsålda kvällar i följd på anrika Victoriateatern. Har man sett Ossler tidigare vet man att man får konserter vars intensitet och scennärvaro bara kan matchas av vännen och kollegan Joakim Thåström och dennes spelningar. Men samtidigt är man ändå aldrig förberedd. Man kan ju som bekant aldrig riktigt förbereda sig på de där riktigt starka känslorna som ibland tar en i besittning.

Från det inledande ögonblickets Popol Vuh-liknande ljudbygge står det klart att det är något särskilt som byggs upp. Meierkord sätter en kvintessentiellt europeisk prägel på låtarna med sin vemodiga cello, medan Nilzén bygger upp ömsom hotfulla, ömsom vackra ljudkulisser med sina maskiner och Ossler sågar, hugger och sliter i gitarren med stråke, plektrum och nävarna. Tillsammans får de stämningen i salen att enkelt och otvunget skifta mellan feberdröm och sköraste melankoli under konsertens många höjdpunkter. Från Svartvattenfebers Suicide-ifierade ångestrock till den blytunga sorgen som hänger över Fåglar faller. Från mästargnisslet i Ett slutet rum och Ingen rök utan eld till den novemberruskiga meditationen över förlust och förgänglighet i Fars dag. Den outgivna(!!) och förkrossande vackra balladen Novembermoln (som den enligt uppgift ska heta) slår mig med häpnad. En låt om hur svårt det kan vara att släppa taget, vars musikaliska skörhet matchas med protagonistens oerhörda ensamhet. Och så den europeiska skymningen som sänker sig över Victoriateatern under avslutande En förlorad vals och Partisanen (varav den sistnämnda gästas av en hänförande och fransksjungande Sara Broos).

Och då har jag inte ens nämnt kvällens allra största höjdpunkt: Helsingborg. Bästa låten från albumet Evig himmelsk fullkomning är en atmosfärisk ballad av yppersta klass om saknad och självrannsakan. Med sin förtvivlan, sina nakna nerver och oerhörda angelägenhet växer den både på bredden och på höjden på teaterns lilla scen. Alla tre musiker är fullständigt inne i låten och de stundtals furiösa ljudmassorna, och de levererar som vore det det sista de gör. Flera gånger under låtens 6-7 minuter tänker jag att detta, just denna stund, är bland det allra bästa jag upplevt på en livescen. Och jag kan inte minnas när jag senast blev så överkörd.

Det är flera låtar jag inte nämner, men det tjänar inget till att i text återge en hel konsert av den här kalibern. Ossler & co bör i första hand upplevas. Måtte det bli snart igen.

 

Bäst: Helsingborg, och närvaron. Och Victoriateaterns grymma upplägg Picknick-konsert (medtag egen mat och dryck! Revolutionerande!).

Sämst: Ett begrepp som inte riktigt funkar i sammanhanget, men…de hade gärna fått spela i en timme till, tycker den omättlige beundraren.

Längd: ca 80 minuter inkl extranummer.

 

 

 

Recension: Naiivi – Dark Sunshine

naiivi_darksunshine_1-kopia-1

Efter en stark debutsingel i höstas och en ännu bättre (och rent beroendeframkallande) uppföljare härom månaden (som ni kan läsa om här respektive här) EP-debuterar nu svenska Naiivi. Och med såpass starka förstlingsverk i bagaget är förhoppningarna ganska höga.

Lite finurligt låter hon de bägge singlarna inleda plattan, och visserligen är de minst lika bra nu som när de ursprungligen släpptes, men sådana safe-tricks behöver hon definitivt inte ägna sig åt. Ett ögonblick in i tredje spåret, Feet to the Floor, står det klart att hennes låtskrivarförmåga på intet sätt var någon lyckträff. Feet to the Floor är en underbart tjurig och melodiös poplåt, sjungen med lika delar precision, lika delar attityd. Den är helt klart en av skivans höjdpunkter. Men så höjs nivån ytterligare ett snäpp. På piano-möter-synth-balladen Not Chased skalas plötsligt all eventuell attityd och fasad av, och till och med knarret från pianopallen tränger igenom ljudbilden. Så här blottad har hon aldrig låtit, vare sig förr eller senare. Och med sin uppriktigaste röst sjunger Naiivi om den där kärleken varje kännande människa på jorden eftersträvar: ”I am mortal, but with you I can not die.” EP:n avslutas sedan likt hur den inleddes, med ett snyggt stycke mörkerpop (hatten av till herr producent, Mats Björke). Titelspåret Dark Sunshine är mullrande bas och trummor, sliriga synthar och lika sliriga gitarrer, och hade inte låtit otjänlig på The Cures Kiss Me Kiss Me Kiss Me.

Och sedan är det alltså över, och en av känslorna man lämnas med är att Naiivi otvetydigt är redo för fullängdsformatet. Låt det komma snart.

Dark Sunshine släpps digitalt i dag, fredag 9/2, på Razzia/Sony. Lyssna här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Hollow eller Not Chased. Eller möjligen Feet to the Floor

Om ni gillar detta: Rilo Kiley – The Execution of All Things, The Cure – Kiss Me Kiss Me Kiss Me

Recension: Naiivi – Hollow

NAIIVI_Hollow_Presstext

 

Svenska sångerskan och låtskrivaren Naiivi släppte en av höstens bästa debutsinglar, och nu är hon tillbaka med en ny singel, som fått namnet Hollow – och den här gången överträffar hon sig själv. Medan mörkerpoppen i I’m Leaving kanaliserade postpunk, Razzia-kollegan Nicole Sabouné och Kent när de var som bäst, för nya singeln Hollow tankarna till trulig och melodistark (amerikansk) indie anno sent 90- tidigt 00-tal (tänk Sleater-Kinney).  Till vassa gitarrslingor och en ursnygg melodi sjunger Naiivi om tomma löften och de meningslösa typerna som slänger ur sig dem. Det är sårbart, det är piss-off-attityd, det är mörkt, poppigt och stärkande. Och varje gång låten tar slut klickar jag igång den igen, för detta är årets första fullträff.

Hollow släpps digitalt i dag fredag, via Razzia/Sony, och finns att lyssnas på här.

Årets…blandat

Attachment-1-19

 

De riktigt tunga listorna (årets låtar samt årets album) kommer lite senare, men redan nu vill jag inleda årssummeringarna genom att ge er en samling blandade utmärkelser. Vad sägs om årets konsert? Årets musikdokumentär? Årets genombrott? Look no further!

 

Årets konsert: 

Ossler, Tivoli, Helsingborg, 30/9. 

– Live på scen med bara sin elgitarr och två cellister skapade Ossler en intensiv stämning när han i slutet av september stod på Tivolis scen. Han spelade låtar från de senaste tre, fyra soloalbumen och närvaron låg alltjämt som ett högspänningsfält över lokalen. Jag såg honom med fullt band i Malmö i april respektive augusti i år, men trots att det var utmärkta spelningar var det den avskalade kvällen i Helsingborg som brände mest. Ossler är tvivelsutan en av Sveriges finaste artister – inte minst på scen.

 

Årets musikvideo:

MorrisseyJacky’s Only Happy When She’s Up on the Stage

– Well, det är kanske inte Michael Jackson-kvalitet på videon (eller koreografin!), men jisses vad den är härlig. Morrissey och bandet dansar en mycket enkelt koreograferad dans i vad som ser ut som en gammal Soul Train-studio från 70-talet. Morrissey klädd i grå kostym, bandmedlemmarna klädda i turkosa velourdräkter. Behöver jag säga mer? Alla hämningar är borta. Allt är bara kärlek, sång och dans.

 

Årets musikdokumentär:

I Called Him Morgan (regi: Kasper Collin)

– Enkel, osentimental, ärlig, och mycket atmosfärisk. Inga märkvärdiga filmgrepp, men väl vackert foto, lika vacker musik och gott om insikter om jazzlegenden Lee Morgan, som man annars inte hör mycket om.

 

Årets musikbok:

Erin OsmonJason Molina: Riding with the Ghost

– Att någon går och skriver en bok om den gudabenådade ikonen Jason Molina (Songs: Ohia, Magnolia Electric Co.) är en kulturgärning så stor att ingen någonsin kan visa tillräcklig tacksamhet.

 

Årets comeback:

Liam Gallagher

– Det räcker inte med att ha varit borta ett par år. För att det ska kallas comeback ska man förstås dels ha varit borta en längre period, men man ska framförallt ha varit uträknad, förbisedd, omsprungen. Allt detta går att applicera på Liam Gallaghers återkomst i år. Efter att Oasis splittrades 2009 bildade Liam och resterande medlemmar bandet Beady Eye. De saknade inte bra låtar, men på det hela taget var det ett slags halvmesyr. Detta blev som allra tydligast i år, när Liam gjorde debut som soloartist. För så här tänd, fräsch och hungrig har han inte varit sedan Oasis glansdagar. Och när sjöng han senast så här bra? 1997? 2000? Inte efter 2002 i alla fall. Att storebror Noels skiva, släppt en månad efter Liams, var solklart bättre spelar ingen roll. 2017 har varit Liams år. Från käftsmällen och tillika solodebutsingeln Wall of Glass i maj, till hans bejublade framträdande på One Love Manchester i början av juni, höstens storsäljande debutalbum As You Were (över 200,000 ex sålda – hittills!) och den utsålda UK-turnén under december månad. För att inte glömma alla fantastiska intervjuer. Jag är glad att han är tillbaka och jag är glad att det går bra. Världen är klart trevligare när Liam Gallagher är i farten.

 

Årets nykomling:

Blå timmen

– Bara två singlar släppta, men det står tydligt som i en pekbok: Blå timmen är årets intressantaste nya band. De är svåra att genrebestämma, men drar åt postpunk, sofistikerad 80-tals-pop, cold wave. Det är suggestivt. Det är kyla och desperation. Popkänsla. Vassa och kalla gitarrer, ett saxofonsolo, sval sång, ett avgrundsvrål. På blott sju-åtta minuter musik inkorporerar de allt detta på ett självklart sätt och med ytterst lätt hand. Och så en sångare med så mycket känsla att han går i tu. Nästa år vill jag ha mer musik. Och en turné.

 

Årets genombrott:

Hater

– Jag har redan skrivit om Malmö-bandet Hater ett antal gånger i år, så jag ska fatta mig kort. De debuterade i fjol med ep:n Radius. Fullängdaren You Tried kom i våras, och sent i höstas kom nya ep:n Red Blinders. De gör popmusik för nyförälskade och för permanent olyckliga. För våren och för hösten. Deras musik åkallar andarna från Radio Dept. (och egentligen hela Labrador) anno 2002-2006 och från det geniala men dessvärre avsomnade Göteborgsbandet Days. De återuppfinner inte hjulet, men låter otvetydigt fräscha och angelägna. Jag ser fram emot att följa dem.

 

Årets nyupptäckt:

Shrine

– Bakom pseudonymen Shrine gömmer sig bulgariske ljudkonstnären Hristo Gospodinov. Han gör massiv dark ambient för ett Europa i ständig skymning. Jag upptäckte honom i vintras, genom albumet han släppte i fjol på Cyclic Law, Ordeal 26.04.86. En temaplatta om Tjernobyl-olyckan 1986. Det säger väl allt? Atmosfär, tyngd, skönhet och hot – allt strömmar obehindrat ut ur denne bulgars syntar, laptops och samplers. En dark ambient-upptäckt att ta med till graven.

 

Årets återupptäckt:

Swans

– Det har varit dåligt med riktiga återupptäckter i år, men under hösten har Swans tidiga diskografi gått varm. Jag är kluven till deras tre senaste album, men åren 1983-1996 var det inte många skott utanför mål. Från det svartaste, smutsigaste mörker, till religiösa grubblerier, självhat, existentiell ångest, ljudexperiment och de sköraste sånger man kan föreställa sig. Detta var Swans guldålder och kreativiteten flödade från Michael Giras förryckta hjärna. Jag hade inte lyssnat särskilt mycket på Swans första period på ganska länge, men så hamnade jag i en svacka, och det är ju då som detta band slår an som hårdast. Bäst var som alltid den becksvarta Failure, från 1991. Med endast en akustisk gitarr och en frostig synt som ackompanjemang berättar Gira om på alla sätt han är en oduglig odåga. Resultatet är häpnadsväckande och uppfriskande hänsynslöst.

 

Årets skivomslag:

OsslerEvig himmelsk fullkomning (bild: Pelle Ossler, design Pär Wickholm och Pelle Ossler)

– Ett foto som blev en kolteckning, som blev ett enastående vackert skivomslag. På Evig himmelsk fullkomning tar Ossler i flera låtar upp den lilla människans kamp mot något större, något mörkt och hotfullt. Och det är precis det som så skickligt målas upp på omslagsbilden.

Pelle Osslers känsla för ljud känner vi ju till, men hans känsla för bild och form är minst lika vass och värd att uppmärksamma. När han inte spelar musik (eller snickrar möbler, som är ännu en sträng på lyran) då fotograferar han (eller ritar med kol). Hans bilder är kärva och motsträviga och framhäver det sköna i det spruckna, och skulle man titta på dem utan att veta vem som låg bakom dem skulle man tänka på just Ossler och höra hans suggestiva toner.

När jag i februari 2016 med ett vagt och gryende intresse för fotokonst besökte en av Osslers fotoutställningar föll alla bitar på plats. Att där och då samtala med honom om fotandet och samtidigt se hans bilder sparkade upp dörrarna för mig. Sedan dess har jag konstant fotat och experimenterat med bilder. Några syns här på bloggen, resten på Instagram (@lovgren__).

 

***

En sådan här lista kan ju pågå hur länge som helst, men nu får det räcka. Håll utkik den närmsta tiden efter listorna över årets album och årets låtar.

Hörs vi inte innan, så önskar jag eder en god jul!

/N

Recension: Thåström – Centralmassivet

FullSizeRender-50

På förstasingeln, industrigospeln Old Point Bar, konstaterade Thåström att tiden var utmätt. Blott en fjärdedel återstår, mässade han. På nästa singel, Körkarlen, är Dödens hantlangare och kusk i antågande. Överallt på Centralmassivet står jag:et ansikte mot ansikte med människans ofta rätt bistra villkor; att medmänniskor försvinner, att man får ångra både ett och annat, att hur man än vrider och vänder på det så är vi inte särskilt unika; samma början och slut väntar oss alla, och när som helst kan det vara över. Men Thåström vore inte Thåström om det hela inte målades med flera nyanser än så. På sina sena soloskivor, och då i synnerhet de två senaste, har Thåström, som ofta beskylls för att vara både deppig och svår, varit rent livsbejakande. Han har hyllat resandet, kärleken, sina barn, och musik och litteratur som berört och inspirerat honom. Han har hela tiden lyft fram det stora i det lilla och uppmanat oss att alltid vara på väg, tro på det man inte törs tro på, och att beväpna oss med vingar. På Centralmassivet må han beröra en rad obekväma ämnen, men han berättar samtidigt för oss att livet är vackert, att de stora stunderna bör tas till vara på, att vi ska låta det goda rulla. Att det är något stort på gång, och att om vi måste blöda så är det helt okej. På nyss nämnda Låt det goda refererar han 15 år bakåt i sin egen historia och lånar en nyckelrad ur mästerverket Kaospassageraren: titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om, sjunger han. Thåström tar pulsen på människan, ställer diagnos och ger oss botemedlet.

Musiken på skivan är skriven ihop med Niklas Hellberg, en av Thåströms allra trognaste bundsförvanter de senaste 25 åren. Tillsammans har de även producerat skivan, och spelat in den i främst Berlin och Karlstad. Hellberg är ett slags ljudlandskapsarkitekt och multiinstrumentalist, en Brian Eno från Värmland om man så vill, och tillsammans har de skapat ett till stor del elektroniskt album som bultar, kokar och fräser. Bluesen i Malmö är ett undantag. En tidlös hymn som mer eller mindre hade passat in på så skilda plattor som Synd, Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, likaväl som på Centralmassivet. Körkarlen är pulserande industripop. Plattans bästa låt och tillika titelspår är en atmosfärisk och mycket soulig postpunk-ballad som låter som om sentida Bruce Springsteen gått med i The Cure anno Disintegration. Det finns inte tillstymmelse till tvivel om att det där är en av Thåströms allra bästa låtar genom tiderna. Den sköra och aviga pianoballaden Aldrig av med varandra hade inte låtit malplacerad på Skebokvarnsv. 209.  Vidare är albumets avslutande triptyk bestående av Som mästarna målat himlen, Karaokebaren och Natten för det här är en mäktig samling ödesmättade och sprakande industriballader. Gitarrerna och syntarna gnisslar och fräser ikapp innan LaGaylia Fraziers makalösa stämma, som förgyller fem av skivans nio låtar, slussar oss ut och skivan tar slut.

Ofattbara 60 år fyllda fortsätter Thåström att utmana både sig själv och oss lyssnare. Han  finslipar sitt patenterade uttryck, väjer med lätt hand för upprepningar och förblir landets mest relevanta artist och låtskrivare. Och varje ny skiva han släpper är potentiellt den bästa han gjort. Centralmassivet är inget undantag.

Recension: Thåström – Körkarlen

IMG_7707

 

Och så var den här – Körkarlen, singel nummer 2 från kommande albumet Centralmassivet. Där förra singeln, Old Point Bar, var en blytung industrigospel rullande fram över glödhet Louisiana-asfalt, är Körkarlen en sprakande och pulserande elektronisk Berlin-dänga – som det dessutom svänger om (en eller ett par nypor salt)! En svängighet vi nog inte hört hos Thåström sedan de tidiga industriåren i början av 90-talet, och låtar som Fuzzbox och Nutopia. Körkarlen är ”Sällskapet går på klubb”, skulle man kunna säga, om man tillåts ta ut svängarna lite.

Och det är också de båda parhästarna i Sällskapet, Hellberg och Ossler, som utgör stommen i arrangemanget. Niklas Hellbergs högspänningselektronik är låtens musikaliska själ och Pelle Osslers ylande gitarr både smyckar och fyller ut konturerna. Båda är lika oumbärliga.

I likhet med Old Point Bar är det det vackra i livet som bejakas. Man är i en stad som är alldeles rätt för en, man hänger hänglås på bron, minns gamla vänner, och konstaterar att den enda tiden är nu och att man både kan äta kakan och ha den kvar. Allting är möjligt när man är på rätt plats med rätt person. Men precis som i Old Point Bar lurar ett mörker om hörnet. I den låten insåg Thåström att han har blott en fjärdedel kvar. I Körkarlen lyder refrängen: Hey, hey, hey, Körkarlen kommer. För er som inte vet är Körkarlen Dödens sändebud och kusk, och titeln på en roman av Selma Lagerlöf och en film(atisering) av Victor Sjöström.

Man kan och man bör njuta och vara livsbejakande, men förr eller senare har Körkarlen kommit fram, och det är dags att kliva på kärran.

Och det är just den här dynamiken som gör låten så genial. Ljuset och det svagt svarta stråket. Ett öga riktat mot här och nu, det andra håller utkik mot vad som komma skall. Med dessa sanningar i bakhuvudet blir ljuset desto ljusare och varje vacker stund man får till skänks ankras några hundra meter djupare. Simpla sanningar, måhända, men ack så viktiga.

 

1:a september släpps Körkarlen på 12-tumssingel, med Old Point Bar på baksidan. Beställ den från valfri skivmånglare. Tills dess går det fint att spela den på t.ex Spotify. Sista september släpps albumet Centralmassivet (Razzia/Family Tree).

 

bild hämtad härifrån.

Intervju: Ossler

FullSizeRender-19

 

När Ossler för några veckor sedan släppte sitt sjunde, och hittills bästa, soloalbum, Evig himmelsk fullkomning (Razzia/Family Tree), blev jag överväldigad. Överväldigad, trots att jag mycket väl vet vilka enorma plattor Ossler har i bagaget och vilken kapacitet han har. Jag var tvungen att skriva en recension. Recensionen fick bra spridning, inte minst tack vare subjektet själv. Nästa steg kändes naturligt: en intervju. Skivan väcker många frågor, och tidigare intervjuer med honom jag läst vittnar om någon som har väldigt mycket vettigt att säga. En röst som behöver höras mer.  Jag tog mod till mig och frågade honom. Svaret blev ett otvetydigt ja. Och svaren på mina frågor var fulla av precis den där insikten jag läst i tidigare intervjuer.

Detta är 482 MHz:s första intervju, och jag är glad att just Ossler är först ut.

Stort tack till Ossler för denna möjligheten. Det har varit en ära.

 

Intervjun:

Nu har skivan varit ute ett par veckor – hur känns det?

Det känns ok. Den fick bra omdömen och jag fick många fina sms när den kom. Nu är det tyst igen, det går snabbt nuförtiden men jag klagar inte, dom flesta plattor syns inte alls och det kommer ut drivvis med plattor varje månad.

Vi sågs faktiskt på din vernissage i Lund, på Jäger och Jansson, i februari förra året. Då berättade du att arbetet med plattan gick väldigt trögt. Trots detta lyckades du få till din bästa platta hittills. När kom vändningen och hur gick det till?

Vändningen kom aldrig vad jag minns, det var trögt hela vägen.

Ditt sätt att skildra vidrigheterna i och kring medelhavet genom att på plattan göra nedslag hos enskilda individer är både genialt och fräscht. Var det självklart för dig att på denna platta blicka utåt på det här sättet?

Förra plattan ’Stas’ var ett sorgearbete och nästan helt upptagen av min själsliga ångest kring en separation. Jag ville verkligen rikta mig utåt med den här men visste inte hur.. Vissa artister tycker sig ha förmågan att förklara världen men jag tillhör inte dom. Så sker det så fasansfulla saker i världen, som det alltid gjort iofs men det kryper närmre och närmre. Jag ser på nyheterna att det sköljs upp döda mänskor på stränderna kring medelhavet, folk som till vilket pris som helst vill bort från terrorn i deras hemland. Jag hade gjort detsamma, det är klart att man inte vill lämna sitt land och ursprung, men man måste. Vi är alla lika och hade jag varit mindre lyckligt lottad så kunde det varit mina barn som sköljt upp. När så Europa stänger sig känns det bara så uselt och medeltida. Jag har ingen lösning på situationen men jag känner mig något uppgiven. Samtidig plockar nyfascisterna både här och på kontinenten poäng på en oerhört tragisk situation, va fan är det?

 

Du har en väldigt fin låt på plattan där du återbesöker din ungdoms Helsingborg. Som relativt nybliven skåning och Landskrona-bo var detta en låt som redan på förhand kändes spännande. Du har även tidigare pratat om Ven. Hur mycket har Helsingborg och Öresundsområdet påverkat ditt uttryck och ditt skapande?

Jag hade mina tonår där nere och försöken att bli vuxen, en knepig tid i livet och inte alltid så kul men man suger åt sig som en svamp dom åren och det man upplever då kommer att färga en resten av livet. Älskar verkligen Öresund (min aska ska strös över sundet när den dagen kommer) och hoppas att det hörs i min musik. Det var/är porten till kontinenten och resten av världen för mig..på ett charmigare vis än Arlanda. Jag gick i terapi under skrivprocessen (tills pengarna tog slut) och en del tillbakablickar är tankar och gamla spöken som kom upp då.

Du har berättat att albumtiteln Evig himmelsk fullkomning har med schamanism att göra. Kan du berätta mer om titeln – hur relaterar den till plattan rent innehållsligt?

Jag ville skriva en text om min far som jag hade ett lite komplext förhållande till. För mig var han en stor visionär och nästan som en trollkarl som kunde se sakers innersta väsen, sen var han aningen paranoid också men det var nog en bieffekt. När jag Googlade magiker, trollkarl och liknande för att hitta rätt ord hamnade jag på en sida om shamanism. Jag är ytterst skeptisk till religion och new age i synnerhet, känns som ett kvasihopkop där man plockar dom delar som passar ens syften för tillfället. Det finns då alltså ett ställe i Ulan Bator som heter ‘Center för Shamanism och Evig Himmelsk Fullkomning’. Den sista meningen innefattar ju allt..allt på jorden , i själen, i universums oändlighet och i evig tid. Det blev en stark kontrast till plattans innehåll.. jag menar vem vill inte ha evig himmelsk fullkomning? Men i stället håller vi på att fördärva för varandra och allt runt omkring oss, och det tar ju aldrig slut.

Vad fanns det för konstnärliga inspirationskällor inför arbetet med det här albumet? Musik, bildkonst, litteratur etc.

Svårt att svara tydligt. Det är ett sammelsurium av en massa intryck där vissa kanske sticker ut mer. Borges och Poe t.ex. William Kentridge, Tapies, L Cohen, Malevitjs svarta kvadrat, PJ Harvey, Tarkovskijs Stalker, The Cure, Turinhästen, Iggys The Idiot.. jag kan fortsätta i hur länge som helst.

Du och Christian Gabel tycks vara en ofelbar kombination. Hur mycket påverkar han ditt arbete?

En hel del och jag trivs bra med det. Christian och jag är liksom i en konstant dialog när vi jobbar även om vi spelar och experimenterar mer än pratar. Jag går inte igång på musik om den inte framkallar bilder i huvudet och Christian är likadan, det kan man ju t.ex.höra på hans 1900-projekt. Han är en väldigt stor tillgång för mig i sitt sätt att tänka och vrida på saker. Om vi pratar är det inte om andra artister eller några musikaliska referenser, det är andra grejer.

På skivan sjunger du om hur svårt det är att veta vad man ska göra av sitt liv, om glöder som slocknat och var det ska bli av en. Rader lätta att relatera till. När man var ung fick man alltid höra att livet blir lättare med åren – hur ser du på det?

Lättare vet jag inte, man har andra typer av problem. Det man vill ta livet av sig för i unga år kan kännas som en bagatell långt senare och då är det nåt helt annat man vill ta livet av sig för. I mitt fall är det oftast ekonomiska- och/eller relationsproblem, och då menar jag också i relation till andra människor, inte bara kärlekstrassel. Tror att den mesta djävulskap som folk utsätter varandra för också bottnar i det här. Men man lär känna sig själv bättre med åren, eller accepterar sig själv och sina brister och det är befriande. ”Det är som det är” som man säger i Värmland.

Vilken/vilka låtar på albumet blev du mest nöjd med och vilken/vilka slår an hårdast hos dig personligen?

Jag är relativt nöjd med alla låtar men den som slår hårdast är ’Ute på Ön’. Den är för mig central, när jag hittade den föll hela idén och tonen av plattan på plats. Sara Broos gjorde en vacker video till den som jag tycker är fantastisk i sin samklang med låten.

Att upptäcka din foto- och bildkonst var en stor upplevelse. Det öppnade en viktig dörr för mig och inspirerade mig till att bejaka en uttrycksform jag tidigare aldrig vågat ta mig an. Kan du berätta lite om albumets omslagsbild?

Jag tog bilden i centrala Oslo, var där ganska mycket 2014 för att repa med Høyem (Madrugada). Senare gjorde jag en kolteckning av fotot som 40årspresent till en väninna. När jag började skissa på skivomslaget slog det mig att den där teckningen passar så bra till titeln.

 I mars var det tio år sedan Sällskapet gav ut sin första skiva. Ett album (och ett band) som betytt outsägligt mycket för mig. Hur ser framtiden ut för Sällskapet?

Vi har en i princip färdig platta som vi jobbat med senaste åren. Väldigt bra är den men utgivningsdatum är inte klart än. Fortsättning följer..

Och stämmer det att Thåström inte längre är medlem? Detta antyddes i en intervju med NWT i höstas.

Sällskapet är mer ett projekt än ett band. Thåström har inte varit med mycket på den kommande skivan eftersom han jobbat med sin egen platta. Andrea Schröder från Berlin sjunger.

Du och Thåström är för övrigt en annan omåttligt stark kombination. Ni känns som (åtminstone konstnärliga) själsfränder. Är det fortfarande ett lika givande samarbete?

När jag jobbar med honom är det som att jag befinner mig i hans undermedvetna på nåt sätt, i hans värld eller innersta kärna, kanske jag romantiserar men det är väldigt spännande och sånt händer ytterst sällan med andra jag spelat med. Så jag försöker sätta ljud eller kanske bild till den världen.

Jag ser väldigt mycket fram emot konserten på KB i Malmö den 22/4. Är du spänd på att åka ut på soloturné i vår?

Jo det blir spännande, är alltid lika orolig inför det där.

Kommer du att blanda både nytt och gammalt material, och vågar man hoppas på Smak av hund, eller kanske Lergraven, i Malmö?

Det är klart att det blir några gamla låtar. Ännu oklart vilka.. Lergraven ligger bra till, får se.

Hur ser framtiden ut, om vi tittar bortom vårens turné? Kan du berätta om några kommande projekt?

Jag ska försöka få ut en ep efter sommaren med material som inte fick plats på plattan. Sen blir det lång turné med Thåström till hösten och Sällskapetplattan ska ut -med påföljande livespelningar hoppas jag. I övrigt tänker jag måla för en tänkt utställning.

 

Evig himmelsk fullkomning gavs ut på Razzia/Family Tree den 24/3. Köp den där skivor säljs. Se Ossler live på följande platser i vår:

Göteborg, Stora teatern, 2017-04-20. Biljetter.

Växjö, Café Deluxe, 2017-04-21. Biljetter.

Malmö, KB, 2017-04-22. Biljetter

Stockholm, Debaser Strand, 2017-04-27. Biljetter.

Se Sara Broos video till Ute på ön här.

Fotot är mitt.