Recension: Bright Eyes nya singel Persona Non Grata

brighteyes

Ända sedan omkring årsskiftet, när bandet plötsligt visade livstecken på sociala medier, har man gått och väntat. Väntat på Bright Eyes nära förestående comeback. Senast vi hörde från bandet var 2011 då de släppte sitt sjunde album, The People’s Key. Conor Oberst har visserligen varit aktiv sedan dess, och släppt skivor i eget namn, med Desaparecidos och med Better Oblivion Community Center, men inget har riktigt nått upp till Bright Eyes mytologiserade nivåer (även om soloskivan Ruminations var nära).

Det är ju något alldeles speciellt med Bright Eyes. Folk i min generation har vuxit upp med dem. Conor är född 1980, jag själv -85. När alla vi sköra, vilsna och av världen nedtyngda åttiotalister i vår ungdom gick igenom våra kriser gjorde Conor det också. Och när han släppte plattor om det fick vi någon i vår egen ålder som (i närmast realtid!) sjöng om våra sorger och våra sår på ett språk vi kunde ta till oss. Och när Conor åldrades gjorde vi det också. Musiken blev mindre direkt, fick fler lager. Lyriken likaså. Ångesten försvann aldrig, blev på ett sätt aldrig lättare, men den tog sig nya uttryck. Blev mindre svartvit. Precis som i livet självt. Bara 2016 års Ruminations påminner om det där tidigaste Bright Eyes-uttrycket. Där är musiken rak, avskalad. Lyriken blottar själens allra innersta plågor. 2016 genomled jag ett på det personliga planet uselt år, och Ruminations passade lika fint då som Fevers and Mirrors gjorde när jag först hörde den, i början av 00-talet.

Bright-Eyes
Foto: Shawn Brackbill

Och nu är Bright Eyes alltså tillbaka. I dessa närmast apokalyptiska kristider man väl aldrig trodde att man skulle behöva uppleva. Och som vanligt är Conors och Bright Eyes tajming klanderfri. ”Persona Non Grata”, utgiven idag via Dead Oceans, är en pianobaserad ballad av klassiskt BE-snitt. Den hade låtit fullt rimlig på nästan vad som helst som bandet släppte under mitten av 00-talet. Varje ny Bright Eyes-skiva känns som en reaktion på den som kom innan. 2011 års The People’s Key blandade elektronik med gitarrer och svårdechiffrerade texter. Om den organiska, djupt personliga ”Persona Non Grata” är något att gå på kan vi den här gången vänta oss en betydligt vemodigare och jordnära skiva. För jordnära är låten, med sin tidlösa folkmelodi och klassiska instrumentering. Och vemodet går inte att värja sig mot – vare sig i melodin eller i texten om försoning, syrlig självkritik och hängivelseVad som vidare förstärker både vemodet och den jordnära känslan är säckpiporna som dyker upp vid ett par tillfällen. Conors keltiska arv får här lov att ta plats och de spelar en melodi så vacker att den kan ta knäcken på vem som helst.

Den inbokade världsturnén är satt på standby tills vidare, men bandet hälsar i ett pressmeddelande att de kommer att släppa ett album i år alldeles oavsett. Betryggande, säger jag. ”Persona Non Grata” är ett fantastiskt styrkebesked från ett band jag bittert saknat, och ett BE-album är precis vad vi behöver i år.

Lyssna här:

Jocke Berg 50 år – 482 MHz rankar Kents 50 bästa låtar

jocke2
Foto: Festivalrykten

Som de flesta dysterkvistar födda på 80-talet har även jag en mångårig relation till Kent. Jag var omkring 17 år när en vän till mig, efter enträget övertalande, fick mig att lyssna på Isola – bandets då fem år gamla deppklassiker. Det tog knappt en genomlyssning för att få mig att kapitulera. Jagad av en melankoli och sorg jag vid det laget hade svårt att sätta ord på eller ens erkänna, kände jag omedelbart igen mig i skivans såriga melodier och Jocke Bergs texter om kärlekslöshet och utsatthet. Jag var långt ifrån främmande för svårmodig musik, men Isola öppnade fördämningen en gång för alla.

Sedan den där hösten 2002 har Kent hängt kvar, även om vår relation varit väldigt av och på. Stundtals har jag spytt galla över deras hybris och ojämna album, stundtals i det närmaste hulkat på min kammare till någon av deras många klassiker. Jag har gått långa perioder utan att lyssna på dem alls, och lika långa perioder då jag inte kunnat stänga av dem. Men jag har aldrig släppt dem.

För mig var de som bäst mellan 2002-2008. Då skrev Jocke sina bästa, mest personliga, texter, sina mest sammansatta och fokuserade kompositioner, och soundet var en perfekt avvägning mellan synthar och gitarrer. Du & jag döden och The Hjärta och Smärta EP tillhör det här landets allra största inspelningar. Tillbaka till samtiden är ett av pop-Sveriges mest underskattade album. Vapen och ammunition är min generations Rumours. För att inte tala om alla b-sidor som släpptes under de här åren. Kents b-sidor har alltid varit mytomspunna, men under 00-talet var de särskilt fina.

Vare sig jag fortfarande lyssnar aktivt på Kent eller ej, är det omöjligt att förneka att Jocke Berg sannolikt är det här landets finaste popkompositör. Han står med ena foten i det mest kommersiella medan den andra är för evigt förankrad i det mest svärtade av det svårmodiga. Han har perfekt insyn i bägge världar och det är det som genererat all den framgång han haft. Det är det som gör att han tilltalar en så stor del av befolkningen.

Jag har skrivit den här texten och satt ihop listan för att visa lite uppskattning, be om ursäkt för att min kärlek varit så ambivalent de senaste tio åren, och för att, på Jocke Bergs stora dag, lyfta fram hans odödliga gärning för svensk pop. Tack, Jocke. Och grattis.


Kents (och Jocke Bergs) 50 bästa låtar, någotsånär rankade:

Thåström: Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal – 20 år

konstiga

Ett av de viktigaste, om än inte bästa, Thåström-albumen firar denna månad 20 år. Nedan följer mer eller mindre (o)sorterade tankar kring den legendariska plattan Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal.

För att kunna skriva om Thåström måste man känna till historien. För att kunna skriva om en enskild Thåström-skiva måste man känna till vilken del i ledet den utgör. Allt hänger ihop. Och helt enligt Thåström-praxis är också Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal en reaktion på det som kom innan.

”Jag ville göra en enkel platta”, sa Thåström om Konstiga-plattan i intervjun med Jan Gradvall som följde med samlingsboxen Ungefär så här år 2015. Han var trött på hur komplicerat allt hade blivit i Peace, Love & Pitbulls. Trött på engelskan. Trött på maskiner. Kort sagt, han ville åt något enkelt igen. 

Om Peace, Love & Pitbulls var en uppgörelse med och ett raserande av det förgångna är Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal ett sätt att återuppbygga och återknyta till just det förgångna. På svenska hade han inte sjungit sedan 1991 och underskattade albumet Xplodera mig 2000, men då var industri- och samplingsorgien redan igång. Mer eller mindre rak rock’n’roll hade han inte spelat sedan 1982 och Ebba Gröns sista platta. 1999 hade en trött Thåström alltså gått ett helt varv runt och vad gör man då? Well, en sak man kan göra för att hitta tillbaka till sig själv och starta om maskineriet är att helt enkelt börja om. Och är man funtad som Thåström är förutsägbarhet en dödssynd och ingen i PLP-föraktande lilla Sverige vågade väl i slutet av 90-talet hoppas på tre, fyra ackord, mycket elgitarr, svenska texter och punkig energi från Thåström. Men det var precis vad man fick.

Till sin hjälp hade Thåström den här gången ett helt nytt band: Chips Kiesby från Sator på gitarr, och på bas respektive trummor Heikki Kiviaho och Jörgen Wall från Whale. Ett fysiskt rockband. Inga krusiduller. ”Okomplicerade i sitt spel”, enligt Thåström själv. Inte olikt Ebba Grön. Och det hörs.

Öppningsspåret Från himlen sänt fungerar som en gitarrtung och kaxig programförklaring, En vacker död stad var det punkigaste Thåström gjort sedan Kärlek och uppror (1981). Mer manglig, punkig rock blev det på förbisedda guldkornet Städer när jag blöder och singeln Två+två. Men även Imperiets skugga märks på albumet. Hjärter dam är en svidande ironisk och svart ballad av klassiskt Thåströmsnitt, som mycket väl hade kunnat skrivas på Tiggarens tal-tiden. Klassikern Ingen neråtsång är på albumet lika pompös som vilken pompös Imperiet-låt som helst – bara att den har två ton gitarrer. Att texten är flera ljusår bättre än 95% av allt Thåström skrev i Imperiet är en annan historia. Även de båda ömsom atmosfäriska, ömsom fläskiga och, även de, pompösa depprock-styckena Suverän och Ingenting gör mig hade i lite annan skepnad gjort sig på Tiggarens tal eller kanske, kanske Synd. Precis som ni är däremot svår att sätta fingret på. Texten är punk och känns som en kusin till Schweden Schweden. Musikaliskt och melodimässigt är den en obehaglig, teatral slowburner och sticker ut från skivans i övrigt ganska rättframma approach. Sannolikt är det väldigt få som har den som favoritlåt. 

1999

Oavsett vad Thåström själv hade för avsikter med skivan omfamnade publiken både den och honom med hull och hår. Thåström var tillbaka. ”Riktiga” Thåström för många – alltså han som sjunger punkig rock på svenska och spelar elgitarr. Plattan blev en enorm succé. Den sålde jättebra, vann rockbjörnar och turnéerna (två 1999 och en sommaren 2000) blev rejäla framgångar. På konserterna verkade han trivas och chockade sin publik med att spela gamla Ebba- och Imperiet-hits – visserligen helt i linje med Konstiga-plattans sound och attityd.

Själv är jag kluven till skivan. Produktionen (förlåt Micke Herrström) är stundtals tungfotad, fläskig och pompös. Något man visserligen lika väl kan beskylla arrangemangen för. En platta av det här slaget – en svärtad, punkig rock’n’roll-platta -hade gjort sig bättre med ett spinkigare, taggigare sound. Utan orglar, utan mellotroner, med ett annat, kantigare gitarrsound, och kanske utan synthar också. Det är synd på låtarna, som allt som oftast är riktigt bra i grunden, att soundet är så eftersatt. Lyckligtvis har flera av dem fått nytt liv dels live, dels på raritetssamlingarna Kompost (2009) och Fuzzbox (2015), som till stor del består av nyinspelade versioner av gamla låtar. Till exempel innehåller Fuzzbox den fullkomligen magiska, ödsliga piano-versionen av Ingenting gör mig, som ursprungligen gavs ut på en limiterad cd-singel 2005 ihop med en jättefin och akustisk Ingen neråtsång. Liknande versioner har även framförts live. I dessa tappningar kommer låtarna fram. Texterna hålls inte ner av köttiga gitarrmattor och volym och Thåström tillåts kliva in och bo i texterna, och i förlängningen når han också närmare fram till oss lyssnare.

Men Konstiga-albumet är jag som sagt alltjämt kluven till. Som 15-åring, hösten 2000, var jag dock helfrälst. Det var det första Thåström-album jag hörde och som Ebba-fan lät det alldeles underbart, tyckte jag då. Länge var det till och med mitt favoritalbum med Thåström. Knappt två år senare, i april 2002, köpte jag uppföljaren Mannen som blev en gris på releasedagen. Jag tyckte om den, men den slog inte Konstiga. Några år senare kom jag dock på bättre tankar och i dag betraktar jag Mannen som blev en gris som något av ett förbisett mästerverk. Om Konstiga är partyt på kvällen är MSBEG morgonen efter. En systerplatta, javisst, men tyngre, sorgsnare, mer neurotiskt. Mer svärtat. Och det var ju också där som Pelle Ossler gjorde entré i den thåströmska världen – något som inte kan överskattas.

Men den betydelse som Konstiga har haft för Thåström i stort är i det närmaste obestridlig. Som jag sa inledningsvis: allt hänger ihop i Thåström-världen. Konstiga var ett sätt för Thåström att hitta tillbaka till sig själv och sitt ursprungliga uttryck, men med nya, kontemporära medel. Thåström har i flera intervjuer intygat hur svårt det var att börja skriva texter på svenska igen, men texter som Ingen neråtsång pekar framåt mot det personliga, chosefria uttryck som han började använda sig av sex år senare på milstolpen Skebokvarnsv. 209 (2005) och som han raffinerat och förfinat sedan dess. Han har också berättat hur han efter Konstiga och MSBEG var trött på distade gitarrer och volym, något som Skebokvarnsvägens avskalade och intima sound var en reaktion på och som i sin tur skulle fortsätta att utvecklas genom åren. Kort sagt: Konstiga är en viktig del i vad som ligger till grund för den Thåström vi är välsignade med idag. Och som sagt, allt hänger ihop och allt har lett fram till idag. Det är vi tacksamma för.

Albumets tre bästa låtar:

  • Ingen neråtsång

– En av Thåströms kanske fem bästa texter någonsin. Musikaliskt kommer den inte riktigt till sin rätt på albumet, men det gör inte så mycket.

  • Ingenting gör mig

– En ungdomsfavorit av rang. Som dessutom överlevt. Det räcker kanske som motivering? Gör sig bäst i pianoversion, som jag var inne på ovan.

  • Städer när jag blöder

– Förbisedd pärla om flykt, vattenhål och fristäder. Och Köpenhamn. Fullständigt sprakar av livslust, inspiration och energi. Borde spelas live.

19992

Recension: Thåström – Texter

IMG_8505

I juli, när ”PR-maskineriet” för Thåström-boken Texter började rassla igång, skrev jag en längre text om vad Thåströms texter betyder, säger, står för och är. Vem Thåström, textförfattaren, är och vilka hans centrala verk är. För mig och förhoppningsvis för många fler. Då hette det:

För det är ju så enkelt som att så många som möjligt ska få lov att gå vilse och hitta sig själva i Thåströms textvärld. För det är ju det man gör. Thåströms texter hjälper en att försöka bena ut vem man är och vad man sysslar med. /…/ Vi behöver ha Thåströms trösterika ord samlade på ett ställe. Vi behöver den där brunnen att ösa ur när torkan tränger sig på. Vi behöver någonstans att gå när vi saknar ord. När vi saknar förmåga att formulera vårt utanförskap, vår svaghet, vår ilska, vår kärlek, vårt hopp, vår rädsla. När vi saknar inspiration.

I dag sitter jag med boken framför mig. Jag bläddrar och fastnar vid textrader jag läst oräkneliga gånger tidigare. Sugs återigen in i Thåströms livgivande värld. I ena stunden är jag på Fregatten, som med sitt lugn, sin subtilt familjära hållning och sitt ölutbud blivit en favoritkrog, för att i nästa dricka porter i Vesterbro. Jag går längs Bernauer Strasse och tappar andan av kranarna på varvet i Gdansk. Minns enorma läsupplevelser –  som Triumfbågen av Remarque, vad som helst av Stasiuk och Zagajewski – och hur jag en gång upptäckte Gun Club och Jeffrey Lee Pierce. Minns alla gånger ens egen existentiella ångest fått iklä sig Kaospassagerarens perfekta fraseringar och formuleringar – och jag minns känslan efteråt. Lugnet som kommer av att veta att man inte är ensam. Jag minns alla kärleksförklaringar som stulits – från Kom kom, från …den dan, från Samarkanda och Karenina. Romanserna är preskriberade, men texterna släpper jag aldrig. Och de släpper aldrig mig. I dag är det Ner mot terminalen som sätter ord på sånt där. Och Gräsfläckar. Minns hur Den morronen och texter som Alltid va på väg väckte mig ur en närmast trettioårig slummer, fick mig att röra på mig. Minns Postbahnhof och 40-gradig värme i juli 2015. Minns hur Sällskapets första platta år 2007 sparkade in en dörr och visade mig vem jag var, musikaliskt och estetiskt, och i samma veva tonsatte en av de viktigaste tiderna i mitt liv. Jag lyssnar fortfarande på den plattan säkert en gång i månaden. Den tappar aldrig ett uns kraft. Känner tacksamhet över att äntligen ha texterna till Nowy Port-plattan och en del PLP-b-sidor. Slår fast vad jag har funderat på i många år: On/Off är bland det bästa Thåström skrev under tiden i PLP. Vidare läser jag texten till Ingen neråtsång och kan fortfarande inte begripa hur man kan skriva så bra. Minns hur mitt 14-åriga jag, som var på god väg att lämna hiphoppen till fördel för punken, hörde Vacker död stad, som då var färsk, och sedan Ebba Grön, Imperiet och så vidare. Minns vilka ruttna dagar det var på den tiden, minns den vidriga stanken av pappersmassa som låg som ett tungt, elakt väsen utanför Särlaskolan, men minns också hur fint det var att hitta något nytt, något vackert, som gjorde dagarna mer uthärdliga. Läser några rader ur Du är religion och minns blandskivan med Imperiets mörkaste låtar som min äldre kusin gav mig. En viktig byggsten lades på plats och mer medicin för själen. Minns alla svarta dagar då Das neue Konzepts och Warzaws öppningsrader varit precis vad jag behövt. Minns alla cykelturer till hamnen här – hur vyerna och ensamheten, en Zywiec och Natten för det här gungat mig till ro. Jag bläddrar och hamnar hos Ebba Grön. Slås av hur oantastlig Kärlek och uppror är. Hur Turist i tillvaron, med sitt stärkande budskap om att skaka av sig skit, piss, damm och demoner, är en typiskt ”ebbig” och okomplicerad föregångare till de livsbejakande och hoppingivande texter, som till exempel Beväpna dig med vingar, Centralmassivet och Alltid va på väg, som Thåström skriver nuförtiden. Bannar också mig själv för att jag så sällan lyssnar på Ebba idag – detta makalösa band som nästan aldrig tog minsta snedsteg. Samtidigt finns varenda textrad, varenda ackord, i ryggmärgen. På livstid. Så sett lyssnar jag på Ebba varje dag. 

Slår igen boken, översköljd av alla texter, alla minnen. Vissa är 20 år, vissa en dag.

IMG_8506

Jag öppnar den igen. Bläddrar vidare och stannar upp vid varje sedan tidigare opublicerad bild och granskar den närmast religiöst. Går vi bortom det konstnärliga och bara betraktar den fysiska varelsen Thåström är det lätt att bli lika imponerad. Kindbenen på sidan 214. Blicken på sidan 80. Blicken på sidan 120. Det är trams och yta, jag vet, men Thåströms yttre är lika oantastligt som hans penna.

Jag bläddrar igen och knockas omedelbart av dagboksinläggen. För en sekund, eller om det är en minut, tänker jag att bara dessa är ju värda priset. De senaste 15 åren eller så, har Thåström som bekant gläntat på dörren till sitt inre, blivit mer personlig, än vad man tidigare var van vid. Men dessa dagboksinlägg leder en längre ner i korridoren och gläntar på en annan dörr, ännu närmare det innersta. Det är en ynnest att få ta del av detta, samtidigt som det känns som man tjuvkikar in genom nyckelhålet. Men jag plitar ner varenda referens, varenda bar som nämns, flyttar upp allt på att-göra-listan.

IMG_8509

Vidare är boken, utgiven av Teg Publishing, en stadig pjäs. Den är inbunden, tryckt på ganska tjockt papper, med ett matt och snyggt, om än enkelt layoutat, skyddsomslag. Jag hade definitivt valt en annan, mer sentida bild som omslagsbild och inkluderat fler sentida bilder i själva boken (och för guds skull foton från Sällskapet-åren!), men detta är bara mindre anmärkningar. Som jag nämnde inledningsvis: vi behöver Thåströms texter på ett och samma ställe. Vi behöver kunna öppna dörren och kliva in. Känna att vi är på en plats där utanförskap inte nödvändigtvis är ett hinder, påminnas om att det trots allt finns en vacker värld där ute och trots att vi bara är några i mängden ändå är stjärnor. Vi har såklart alltid haft skivorna till detta, men nu har vi allting samlat. Det är inte svårare än så.

IMG_8508

Varför Thåströms Texter behövs

texter

I september ger Teg Publishing ut Joakim Thåströms samlade låttexter i en, av allt att döma, stilig inbunden utgåva, som fått det enkla, koncisa namnet Texter. 2007 gav förlaget Prisma ut en volym med det snarlika namnet TXTR, som samlade alla dittillsvarande låttexter (med vissa undantag och bortfall). Den boken är sedan länge slutsåld och ur tryck, och sedan dess har Thåström givit ut fem album (Sällskapets  Nowy Port inräknad), vilket man får säga inte bara rättfärdigar utgivningen av den nya boken, utan också gör den till en av höstens mest emotsedda händelser. För det är ju så enkelt som att så många som möjligt ska få lov att gå vilse och hitta sig själva i Thåströms textvärld. För det är ju det man gör. Thåströms texter hjälper en att försöka bena ut vem man är och vad man sysslar med. Det började med Ebba Gröns ofiltrerade skildringar av ett Sverige bortom folkhemmet, ett förortssverige som ingen riktigt ville kännas vid eller ta ansvar för – utom just vissa av eldsjälarna som bodde och verkade där. Ebba Grön själva, till exempel.

Under de dryga fem år som Ebba Grön existerade skrev Thåström texter som gjorde upp med och utmanade makthavare, strukturer och samtiden. På debutplattans Schweden Schweden skrev Thåström om det Sverige som fostrat honom. Det Sverige som gjort sitt yttersta att skapa en lydig, hunsad medborgare, som tackar med mössan i hand. Nöjd med vad som än bjuds. Syrligt och inte så lite drabbande sjunger han: Jag har fått lära mej/att tacka för maten/& ja har fått lära mej/att jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra/Och jag känner efter och försöker/Man får ju inte bli en sån där ni vet/en sån som står och hänger,/en sån som står och glor. På uppföljaren Kärlek och upprors avslutare Hat & blod är ungarna från Schweden Schweden ute på stan. Desillusionerade, frustrerade och trötta på det liv som erbjuds dem går de lösa på stan, skrämmer tanter, dricker för mycket, hamnar i slagsmål. Det är vanlig jävla fredagkväll. Vilken desillusionerad, ilsken ungdom behöver inte höra sådana låtar och läsa sådana texter? Och vilken ung, ångestfylld människa behöver inte höra en låt som Uppgång och fall, från Ebbas självbetitlade sista platta? Här är textjaget förpassat till att passiviserat stå utanför samhället – medicinerad står han lydigt i kö och väntar på sånt som blir över, så att icke-existensen ska få fortsätta lite till. Man har tutat i honom att han ju har allt, men han vet bättre. Han vet att han ju egentligen har ingenting alls, att hans liv är en skyddad verkstad för meningslöshet. Och i den sista versen lyser den gamla anarkismen igenom – när samhället som understödjer och skapar dessa tillstånd faller sönder ska han skratta, inte sörja. Han är ivrig, men väntar tålmodigt. Vad som förenar dessa texter och Thåströms Ebba-texter i allmänhet, är patoset. Oavsett om det handlar om ilsken plakatpunklyrik som sparkar uppåt eller nästintill uppgiven lyrik om de människor som samhället vägrar bry sig om, så finns där ett patos. Ett bultande, blödande hjärta för alla på dekis, och en ständig påminnelse om att det går att bryta bojorna och bli något mer. Med detta färskt i minnet hamnar man hos Imperiet.

Imperiet ville alltid mer än Ebba Grön. Nå ut till fler, säga mer, rädda världen. Gesterna var tidsenligt stora och de lyckades väl inte alltid med vad de företog sig. Därmed inte sagt att Thåströms texter var dåliga. Tvärtom. Och patoset var kvar, om än vidgat till hela vida världen. Om Ebba förknippas med förorten (både den fysiska förorten, Rågsved, och förorten som metafysisk och föreställd plats) är Imperiet cosmopoliter, som turnerade och engagerade sig i USA, Nicaragua, Kuba och Mexiko och stundom sjöng på engelska. Men glöden, patoset finns som sagt kvar. Inte minst i debutsingeln Alltid rött, alltid rätt och hatlåten till staten Israel, Österns röda ros. Men Imperiet var också tiden då Thåström på allvar började blicka in i sig själv. Mest drabbande hörs detta på Jag är en idiot, från 1988 års Tiggarens tal – Imperiets sista skiva. En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. När man som felande, lumpen människospillra hör den låten och läser den texten känner man sig plötsligt mindre ensam. Och man börjar bygga upp sig själv igen. Det är kraften i Thåströms lyrik.

När Thåström i början av 90-talet drog till Amsterdam och började mixtra med nya, karga ljudvärldar i bandet Peace, Love & Pitbulls, skrevs texterna på engelska. Språket skalades också av, blev naknare på ett sätt, ofrånkomligen mer distanserat på ett annat. När det begav sig beskrev Thåström själv texterna som toalettklotter. Och läser man texten till (den geniala) This Is Trash, från PLP:s självbetitlade debutplatta, är man beredd att hålla med: I’m gonna teach the masses/With my dum-dum song/I’m gonna kick your asses/I’m the new king kong. Det är enkelt, det är primitivt och det är självförhärligande. Men redan på uppföljaren Red Sonic Underwear har pennan återigen doppats i svartare bläck. På Warzaw liknas livet självt vid en prostituerad, en soptunna och en picknick på ett fabriksgolv. På Das neue Konzept vrålar Thåström tills han får blodsmak i munnen efter uppbrott, nya perspektiv och nya intryck. Detta är utan tvekan skrivet med samma penna som skrev Uppgång och fall och Schweden Schweden, och alla med minsta känsla av vilsenhet, frustration och längtan efter något större kan känna igen sig. Och det är det sistnämnda som för oss till soloårens stärkande, trösterika och inte minst inspirerande lyrik.

IMG_3602
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Ebbas frontlinjelyrik är ett minne blott, likaså Imperiets storvulenhet och PLP:s engelska toalettklotter. Kvar finns enkla ord, ord som varje människa kan förstå och formuleringar som vanliga människor tar i sin mun. Och med dessa formulerar Thåström för oss vad det innebär att vara människa. Från Kaospassagerarens osminkade skildring av vad det innebär att födas, existera och dö som människa, till senare skivors hyllningar till konsten som bygger upp en, kärleken man inte kan vara utan och järnvägsspåren som tar en dit man vill, finns det goda skäl till att hävda att Thåströms sena sololyrik är den bästa han någonsin skrivit. Kaospassageraren är i min mening den bästa rocklyrik jag stött på – och då har jag ändå lusläst Springsteen, Morrissey, Ian Curtis, Jim Morrison och Iggy Pop, för att nämna några. Alltid va på väg kan lyfta en ur vilken becksvart depression man än hamnat i, och visa hur vackert livet är och vilka möjligheter som finns när man tror att allt är förbi. Beväpna dig med vingar är likadan. Samarkanda hyllar kärleken, den till ens partner och till konsten man hämtar näring från, när man själv inte känner att man förmår. Centralmassivet är hoppet självt. Hymnen. Om Black Jim skildrar grymheten med döden, men hjälper en samtidigt att förlika sig med densamma. Främling överallt hjälper en att förstå föräldragenerationen. Fanfanfan kan en hel värld relatera till. Förlusten, sorgen, saknaden, det malande ”tänk om, tänk om”. Körkarlen öppnar upp ögonen på en och får en att förstå att det är nu vi lever. Inte sen och inte då.

Detta är varför Texter behövs. Vi behöver ha Thåströms trösterika ord samlade på ett ställe. Vi behöver den där brunnen att ösa ur när torkan tränger sig på. Vi behöver någonstans att gå när vi saknar ord. När vi saknar förmåga att formulera vårt utanförskap, vår svaghet, vår ilska, vår kärlek, vårt hopp, vår rädsla. När vi saknar inspiration.

Texter släpps 25 september och innehåller 200 låttexter och flera ej tidigare publicerade bilder. Förboka den här.

Attachment-1[866]
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Scott Walker är död

IMG_6079

I måndags skakades 482 MHz-världen av Scott Walkers plötsliga bortgång. Den evigt unge brittisk-amerikanske avantgardeikonen, tillika en av mina stora musikaliska hjältar, blev 76 år. Jag försökte samla mina tankar, men gick bet gång på gång. Finns det något svårare än att skriva om någon man beundrat och som nyss gått bort? Jag behövde ett par dagar till att begrunda och leva i Scotts värld. Nedan följer det jag tog med mig ut igen.

Scott Walker var integritet och otämjd passion för det egna skapandet personifierat. Han gick från att vara tonårsidol i The Walker Brothers i mitten av 60-talet i paritet med The Beatles, till att helt oblygt skicka ut det med badvattnet när bandets uttryck började kännas överspelat. Hans nästa drag var att under en period bo i kloster och studera gregoriansk munksång, för att därefter kasta sig huvudstupa ner i europeisk kultur och konstnärer, artister och tänkare som Jacques Brel, Ingmar Bergman och Albert Camus. Musiken han sedan skapade och som utgjorde hans fyra första soloskivor rörde sig i stil någonstans mellan klassiska torch songs och centraleuropeiskt vemod. Första plattan bestod mestadels av covers, men sedan tog de egna kompositionerna över mer och mer – och arrangemangen blev alltmer avancerade, liksom tematiken. Och med det droppade skivförsäljningen av. 70-talet blev ett irrande i blindo, både som soloartist och som en del av ett återförenat Walker Brothers. Inget av det bringade framgång och Scott drog sig undan. Till den där ensamheten och särarten han så innerligt krävde och var tvungen att vårda. Ensamheten och särarten som skickade honom till klostret, som fick honom att gå solo, som genomsyrade låtar som Big Louise och On Your Own Again och som 1978 drev honom till att med det återförenade Walker Brothers på 1978 års album Nite Flights göra suggestiv och hypermodern konstrock istället för att återupprepa framgångsreceptet från 60-talet. I en intervju med The Guardian år 2008 sa han att han inte alls är skygg eller osocial, så som myten om honom vittnar, men att ensamheten är ett måste för skapandet.

När 70-tal blev 80-tal gick han in i sig själv, fast besluten att lämna alla försök till bred framgång därhän. 1984 kom han ut på andra sidan, med skivan Climate of Hunter, vars fröer såddes redan 1978, på nyss nämnda Nite Flights, men som egentligen inte lät som något annat han gjort. Här blandade han tidstypisk rock, komplett med synthar och stundtals gnistrande produktion, med aviga, abstrakta arrangemang, drömlika ambientpartier och besynnerliga låtstrukturer som tog vändningar man knappast väntade sig. Walkers lyrik, som alltid, även under den kommersiella storhetstiden på 60-talet, behandlat allt annat lättsamma ämnen, var på Climate of Hunter mer svårgenomtränglig än någonsin tidigare. Även röstmässigt kunde man ana en ny Scott Walker. Han var fortfarande en crooner, men man kunde ana en vilja att börja använda rösten på extremare sätt än tidigare. Kort sagt, de vuxna kvinnor anno 1984 som var unga på 60-talet och som såg fram emot att åter stifta bekantskap med sin tonårsidol lär ha blivit gruvligt besvikna. Och förvirrade. Och sådär skulle det fortsätta. Med Climate of Hunter stod det klart att Scott Walker äntligen, en gång för alla, skakat av sig de sista resterna av idoldyrkan och mainstreamberömmelse. Han var aldrig gjord för det och skulle aldrig se sig om efter det igen.

Efter Climate of Hunter var Scott tyst. I elva år. 1995 dök han åter upp igen – denna gång djupare försjunken i de mörka, abstrakta ljudvärldar han nosade på 1984. Tilt är ett smärre mästerverk. Kolsvart, obehagligt, men mycket vackert. Utmärkta musiksajten Allmusic.com liknar albumet vid ”the wind that buffets the gothic cathedrals of everyone’s favorite nightmares.”, och inget kunde väl vara mer sant. Här och var anar man melodier, och skivan är inte helt renons på (relativt sett) försonande, luftiga partier, men detta är för det mesta djupt begravet under groteska och absurda textsjok, kallsvettiga, operaliknande stycken och dissonans. Efter Tilt följde ytterligare en elvaårsperiod i tysthet innan Walker år 2006 gjorde ny comeback med, i mitt tycke, sin allra bästa skiva – The Drift.

IMG_6083

Steget från Tilt till The Drift är förstås inte lika radikalt som det mellan Climate of Hunter och Tilt, men The Drift är mörkare, mer ogästvänlig och ogenomtränglig än något Walker gjort tidigare – något som kritiker och musiklyssnare vid tiden för Tilt knappast hade trott var möjligt. Ackompanjerad av tunga ljudblock som sällan har något med rock att göra (det makalösa öppningsspåret Cossacks Are får ses som ett slags lysande undantag) sjunger Walker febriga, djupt absurda och kollageliknande arior om 9/11, Elvis Presleys dödfödda tvillingbror Jesse, folkmorden i forna Jugoslavien och Mussolinis och hans älskarinnas våldsamma död. Rösten växlar mellan försiktig men samtidigt djupt obehaglig crooning och nervigt mässande. Och vid ett tillfälle dyker en mardrömslik Daffy Duck-röst upp, vilket lär skrämma slag på vem som helst. Att lyssna på The Drift är som att skickas ner i helvetets nedersta skikt med en glappig ficklampa som då och då lyser upp allsköns vidrigheter framför en. Inte så himla mysigt, men en helt igenom originell och mäktig upplevelse. Den har en given plats på min lista över mina tio favoritalbum.

Bish Bosch från 2012 var en naturlig fortsättning på The Drift. De är onekligen två systerplattor. Men även om det kvävande mörkret på The Drift onekligen går igen på Bish Bosch och särskilt på låtar som Dimple, Tar och The Day the ”Conducator” Died är skivan i allmänhet mer lekfull – både musikaliskt och textmässigt. På Phrasing samsas dissonanta elgitarrslingor och svärtade textrader/utrop som ”Pain is not alone” och ”Here’s to a lousy life!” med närmast sambaaktiga trumrytmer och visselpipor. På den monolitiska SDSS1416+13B (Zercon, A Flagpole Sitter) radar Walker upp hysteriska oneliners, omväxlande ackompanjerad av tundraliknande tystnad och kärv industri. På Pilgrim mässar han hurtigt/neurotiskt om att spränga oxgrodor med sugrör och om rum fulla av möss. I bakgrunden surrar ett ihärdigt och egendomligt trummönster. Bish Bosch är fullproppad med liknande märkligheter – och det är däri som obehaget – och skönheten – vilar. I det oförutsägbara gränslandet mellan mörker och ysterhet vet man varken ut eller in, och där någonstans hittar vi Bish Bosch, som en mordisk narr som ler med hela ansiktet medan han skär halsen av dig.

Ingen hade trott det, men redan två år senare, 2014, 71 år gammal (!) var han tillbaka – och det med ännu ett mästerligt album – Soused. Denna gång kompades han av doom metal-titanerna Sunn O))) – ett samarbete som skulle visa sig vara lika otippat som genialt. Sunns sotigt majestätiska drones och Scott Walkers och mångåriga samarbetspartnern Peter Walshs dissonanta ljudkollage går ihop som vore det det mest självklara i världen – oavsett om Sunn O))) subtilt fyller i ljudbilden, som i Bull och Lullaby, eller är mer framträdande, som i Brando och Herod 2014. I de allra flesta avseenden är Soused en naturlig fortsättning på det som Walker pysslat med sedan åtminstone Tilt (1995). Sunn bidrar med granitskarpa kanter till Walkers redan massiva ljudbygge, men deras egenart tar aldrig över och det är tydligt varför Walkers namn står först på konvolutet.

Bortsett från ett par mer eller mindre intressanta soundtracks från 2016 och 2018 var Soused, för övrigt det album som Scott själv tyckte bäst om, det sista vi fick höra från honom. I måndags kom dödsbudet. Någon dödsorsak har man inte gått ut med.  Den evigt private, djupt integritetsfulle Scott Engel, som han egentligen hette, ville väl ha det så. Och integritet hade han, som jag nämnde innan, och mod – så till den grad att han saknar motstycke och likar. I Sverige har vi Thåström som det självklaraste exemplet. David Bowie är ett internationellt praktexempel. Men Scott gick längre än de båda. I den där Guardian-intervjun från 2008 pratar han om hur han sedan länge hade gett upp tanken på att passa in. Han omfamnade sin särart, sa han, och betraktade ensamheten som en drog han måste ha i sig. Och han levde som han lärde – åtminstone konstnärligt. För vem annars än den som helt drivs av orubblig integritet och självbevarelsedrift och som struntar i om folk förstår eller inte vänder ryggen åt kommersiella framgångar, turnerande och gamla meriter för att istället helt gå upp i outforskade världar och ett evigt brinnande intresse för nya uttryck? 

Jag upptäckte Scott ganska sent. Året var 2008 och jag var 23. Jag upptäckte hans 60-tal först och slogs av vad jag uppfattade som en sällsam blandning mellan Frank Sinatra och Leonard Cohen – två andra hjältar. Det dröjde inte mer än ett år innan jag tog mig an hans senare soloalster och knockades omgående av The Drift. För en lyssnare som jag, som är lika torsk på melodi, vemod och blödande hjärtan som på svärta och dissonans var Scott Walker en perfekt artist. Hans låt- och albumskatt är lika mycket av allt det där. Och kvaliteten är för det mesta hisnande hög. Scott Walker skämmer bort en. Han är, för att citera en av hans kändare 60-talslåtar, best of both worlds. Jag saknar honom redan.

IMG_6082

För att runda av ger jag er här en spellista, med 25 fantastiska låtar i kronologisk ordning från hela hans karriär. Se det som ett smakprov och dyk sedan ner djupare. Det är han värd, och ni med.

Vila i frid, Scott. Och tack.

 

IMPERIET, 30 ÅR SENARE: Deras 30 BÄSTA LÅTAR

imperiet30

I februari 1983 var Ebba Grön ett avslutat kapitel. De hade börjat bli tonårsidoler och Thåström, ihop med trummisen Gurra och Ebbas fjärde medlem Stry, drog i nödbromsen. Tillsammans med Madhouse-basisten Christian Falk och saxofonisten Per Hägglund bildade de Imperiet. Redan under Ebba-tiden hade Thåström och Stry experimenterat med nya sound under namnet Rymdimperiet, och som Imperiet skulle dessa nya sound få fritt spelrum. Redan i september 1983 släpps Imperiets första album Rasera. I september 1988, efter fyra fullängdare, splittras de. Åren däremellan är de Sveriges ohotat största rockband. De spelar på fritidsgårdar och klubbar, och de fyller ishallar, folkparker och festivalscener. Säljer drivvis med plattor (men tjänar knappt ett öre själva). De älskas och hyllas, men de skälls också ut för att vara pretentiösa och dryga.

Bland otaliga Thåström-fans och rockälskare i dag hyllas de som något av de bästa Thåström varit inblandad i. Jag förstår dem. Imperiet är utan tvekan hans mest lättlyssnade kapitel. Sånt gillar folk. Själv tycker jag att Imperiet, ihop med den tidiga solokarriären, är hans tveklöst mest ojämna period. De saknade Ebbas nerv och närvaro. De föll offer för mitten av 80-talets inspelningsteknik och som en följd av det låter en stor del av deras produktion daterad i dag (och har egentligen så gjort i 25 år). Samtidigt var de vansinnigt vassa på melodier och deras intresse för sound och arrangemang kan man inte annat än buga och bocka inför. Texterna, sedan, pendlade ständigt mellan geniala och andefattiga, träffsäkra och pekoral, och ibland drunknade de i symbolism och fyndigheter. Det är, kort sagt, frustrerande att lyssna på Imperiet, vilket jag inte alls upplever med Ebba Grön, som kanske inte varierade sitt sound eller sin tematik lika mycket heller, men som likväl knappt spelade in en halvdan ton. För att inte tala om Thåströms oantastliga soloproduktion de, åtminstone, senaste 16 åren (men om den har jag redan orerat tillräckligt – se här).

Men samtidigt, någonstans, älskar jag ju Imperiet. De var ojämna, visst, men Thåströms lägstanivå är ju nästan högre än genomsnitts-rockerns högstanivå. Jag var 15 och Ebba-tokig när jag upptäckte Imperiet. Lånade Greatest Hits-cd:n av en kompis, men precis när jag kommit in i den ville han ha den tillbaka, det aset. Ett par år senare fick jag en bland-cd av en äldre kusin (som dessutom sett dem live på 80-talet! Jag var mäkta imponerad!) och saken var klar. I mina unga år älskade jag Imperiet förbehållslöst, och det är tack vare den där bland-cd:n. Den innehöll deras deppigaste grejer, mycket från Synd och Tiggarens tal, och jag som börjat upptäcka The Cure och Joy Division var mer än nöjd. Jag har fortfarande kvar den där cd:n.

imperietdojan

11 september i år var det 30 år sedan Imperiets sista konsert på svensk mark. För att högtidlighålla detta jubileum ger jag er här, något försenat, deras 30 bästa låtar, med kommentarer. Varsågoda.

 

30. …när vodkan gjort oss vackra

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En Flyktsoda för dagen efter. När festen är slut och bara slumpen är kvar. Man slickar i sig det sista och hoppas på det bästa.

 

29. Moderna män

År: 1988

Album: Blå himlen blues

– 80-talets egocentriska go-getters besjungs kyligt i denna poppiga postpunk-dänga. Imperiets sound beskylls ofta för att snabbt ha blivit daterat (senast för några stycken sedan av mig själv), men det finns exempel på låtar när 80-talssoundet lyckas låta tidlöst. Moderna män, med sin luftiga produktion och kalla synthar är ett bra exempel på just detta.

 

28. Den nya dansmusiken

År: 1983

Album: Alltid rött alltid rätt (singel)

– Skriven av Stry Terrarie och Peter Ivarss. En fortsättning på Vad ska du bli och en föregångare till Ståaldrigstill. Svängigare än förstnämnda, kåtare än sistnämnda.

 

27. Running in the Rain

År: 1988

Album: Imperiet (engelsk)

– Per Hägglund har sagt att Imperiets engelskspråkiga platta var ”en kil rakt ner i bandets själ”. I hopp om att slå utomlands skeppades de ner till Holland för att spela in gamla låtar på nytt, när de kanske borde ha satsat allt på ett nytt, helgjutet, svenskt album i stället. Det engelskspråkiga albumet och utlandslanseringen floppade rejält, men ett par låtar fick de till. Bäst är Running in the Rain, en av de första de spelade in. Den är en engelsk version av Rymdimperiets hit Vad pojkar vill ha. Borta är det springsteenska soundet, som var en stor del till varför originalet var så bra. I stället är den stöpt i ganska tidstypisk, halvsynthig skrud och känns i största allmänhet tillrättalagd. Trots detta är det en riktigt bra låt, med en nerv och ett uns av passion som annars helt saknas på engelska plattan.

 

26. Balladen om briggen Blue Bird av Hull

År: 1985

Album: Märk hur vår skugga/Briggen Blue Bird av Hull (singel)

Evert Taubes ödesmättade berättelse om den fördömde sjömannen Karl Stranne från Smögen blir i Imperiets händer ett gothigt och vindpinat ambient-jazz-nummer – 22 år innan Sällskapet fulländade uttrycket med debutsingeln Nordlicht.

 

25. Kung av jidder

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En atmosfärisk redogörelse över självförakt, skriven av Falk och Thåström. En av Tiggarens tals bästa texter.

 

24. Tonårs-Jesus

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Imperiet när de är på sitt allra bästa pop-humör!

 

23. Cold Turkey (live)

År: 1985

Album: 2:a augusti

– Har en svensk artist någonsin sjungit rock på engelska bättre eller mer övertygande än vad Thåström gör här? Svaret är blankt NEJ. Även om man bortser från det faktum att uttal och frasering sitter som en smäck finns här en närvaro och känsla för både text och musik man annars kan glömma från svenska rocksångare som ger sig på att härma sina engelskspråkiga idoler – i synnerhet 1985. John Lennons original är helt igenom fantastiskt, men Imperiets cover river i hälarna.

 

22. Cosmopolite

År: 1986

Album: Synd

– Döpt efter (och kanske utspelad på) gamla Café Cosmopolite – haket i Klara-kvarteren där bland andra Nils Ferlin hängde. En tillflyktsort för tänkare och intellektuella i Stockholm i början av 30-talet. Och det är om just tillflykt som Thåström sjunger i det här franskklingande numret.

Vi behöver inget utifrån, vi har gin och magnecyl, vi talar i tungor, sjunger våra sånger.

 

21. Offret

År: 1986

Album: Synd

– Imperiet när de är som mest atmosfäriska. Men om vad texten handlar har jag ingen aning. Och visst är den lite för lång. Och kanske är jag för generös med den här placeringen…men en fin låt är det.

 

20. 19Hundra80Sju

År: 1987…

Album: 19Hundra80Sju (singel)

– Imperiet goes maskin-rock – och gör det med bravur. En fingervisning mot vad som komma skulle, bara några år senare.

 

19. (Kom ihåg) den fria världen

År: 1983

Album: Rasera

– Ett av de starkaste och bästa exemplen på att Ebbas själ aldrig dog. Kom ihåg är en svettig och konfrontativ uppgörelse med den moderna tillvaron och pseudo-friheten den saluför. Den är också en hyllning till alla de som står upp och emot.

Ditt blod är vin, till och med nitroglycerin!

 

18. Var e vargen

År: 1986

Album: Var e vargen (singel)

Vad är vargen, är väl frågan man bör ställa sig? Är det ryssen, det röda spöket som gäckade västvärlden under merparten av 1900-talet – inte minst under 80-talet? Eller är det revolutionen som aldrig kom, trots att Wiehe och proggarna sjöng sig hesa om den? Oavsett är Var e vargen en lysande rocklåt, som fick nytt liv dels under Peace, Love & Pitbulls 90-tal och Thåströms 2000-tal (senast i somras).

 

17. Personliga Persson

År: 1988

Album: Den flygande holländaren

– Det är ingen lätt match att trumfa Cornelis mästerliga originalversion om den alkoholiserade och självbelåtna kvinnomisshandlaren Persson, men Imperiets febriga goth-kabaré-version ger den en god match. Utgiven på en hyllningsplatta till den då nyligen avlidne skalden.

 

16. Erotisk politik

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En av Imperiets bästa, rena rocklåtar, och en av Thåströms allra bästa sånginsatser. Här ger han allt och får 100% utdelning. Anglosaxiska idoler som Iggy Pop är inte längre ouppnåeliga väsen – de är jämlikar. 

Titeln är hämtad från Jim Morrison, som refererade till sitt band The Doors som ”erotic politicians” i en intervju från 1968.

 

15. Rasera

År: 1983

Album: Rasera

– ”Det var några [skinheads] som brände kors och tände eld på hus där chilenska familjer bodde. Så invandrarna samlade ihop hundra man och sedan röjde de skinsen som ingenting. Skinsen vågade inte gå ut efter det. Det var skitkul.” – Thåström om låten Rasera, i en intervju med tidningen Recension, 1983. 35 år senare, när extremhögervindar blåser starkt och flyktingförläggningar brinner, känns Rasera som en av Imperiets allra mest relevanta låtar.

 

14. Rock’n’Roll e död

År: 1987

Album: 19Hundra80Sju (singel)

– Här experimenterar Imperiet med instrumentering och arr och visar på intet vis hur rocken skulle vara död. I deras händer, 1987, levde den och kändes fräschare än på länge.

 

13. Århundradets brott

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– 1984 sattes Thåström på kåken för vapenvägran. Där, på Svartsjöanstalten i Ekerö kommun, skrev han flertalet av låtarna på Blå himlen blues. Paradnumret från fängelsevistelsen är förstås Århundradets brott. Och vare sig förr eller senare har Thåström eller Imperiet låtit mer Eldkvarn än vad de gör här.

 

12. Märk hur vår skugga

År: 1985

Album: Märk hur vår skugga/Balladen om briggen Blue Bird av Hull (singel)

– Tidernas största backfire? 1985 hade Imperiet gått och blivit lite för stora. De bestämde sig för att ge ut ett par mörka, långsamma och mycket suggestiva tolkningar av gamla svenska visklassiker, för att få lite andrum och dra ner på populariteten. Det gick sådär. Bellman-tolkningen Märk hur vår skugga blev deras i särklass största framgång och den låg på Svensktoppen i hela 19 veckor mellan december -85 och april -86. Efter den hitten visste alla, inklusive taxichaffisar och tanter på Konsum, vem Thåström var. Vill man fjärma sig från mainstream-populariteten krävs hårdare tag än så, vilket svenska folket blev varse under 90-talets början.

 

11. Du ska va president

År: 1984

Album: Du ska va president (singel)

– Imperiet kanaliserar The Clash och hyllar upproret och utanförskapet i låten som är en av deras mest ikoniska.

 

10. Innan himlen faller ner

År: 1986

Album: Synd

– En fantastiskt vacker uppmaning till alla eftersatta att resa sig upp och ta för sig, för allt är ändå på väg åt helvete.

 

9. Guld och döda skogar (live)

År: 1985

Album: 2:a augusti

– Egentligen ett ganska torrt och lättglömt albumspår på Rasera, men som på liveplattan 2:a augusti blir ett tungt och ödesmättat synthnummer. Miljöpartiet må ha bildats 1981, men miljöpolitik har aldrig låtit sexigare eller coolare än i händerna på Imperiet.

 

8. Du är religion

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– På Du är religion är jaget djupt missnöjd över sin livssituation; han lever i en spökstad, vill inte möta livet, tål inte sin egen spegelbild, är tärd av skuld och tigger desperat efter ett uns av glädje. Det är mörkt, men melodiskt, atmosfäriskt och faktiskt lite svängigt. Imperiets sista platta, Tiggarens Tal, är deras mörkaste, och detta är ett av de bästa exemplen på det.

 

7. Alltid rött alltid rätt

År: 1983

Album: Alltid rött alltid rätt (singel)

– Imperiets debutsingel. En nervig, blodröd programförklaring, med hjärtat bultande på utsidan. Hårdare och mer konfrontativt än det mesta Ebba gjorde de sista åren. Bäst är ändå Thåströms blizkriegsversioner från turnéerna -99 och -02.

 

6. Kriget med mig själv

År: 1984

Album: Imperiet (Mini-LP)

– Alla tiders självföraktaranthem! En av de första Imperiet-låtarna jag föll för – och inte undra på. Och en av få Imperiet-låtar som inte låter det minsta daterad. Både text och musik kommer leva för evigt.

 

5. Kom kom

År: 1984

Album: Du ska va president

– En av Thåströms tidigaste kärlekslåtar. Och även om texten emellanåt är rätt pajig, så är detta en grymt fin låt. Varm, innerlig, med en fantastisk melodi (starka melodier var i sanning ingen bristvara i Imperiet!). Och rotar man lite i texten hittar man trots allt några riktigt fina rader, till exempel: Var en nyhet bland det gamla, när man tröttnat på allt det andra.

 

4. Blå himlen blues

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Thåström har gjort många låtar om vattenhål, fristäder, tillflyktsorter och murar. Han vet hur tillvaron ser ut och han vet att det behövs något att fly till. Man kan argumentera för att detta är en av de första av dessa låtar. Det är atmosfäriskt, det är 80-tal, det är fantastiskt moody och snyggt. 2002 framförde Thåström en version av låten som av undertecknad betraktas som den ultimata. Den återfinns på live-skivan På Röda Sten.

 

3. Saker som hon gör

År: 1986

Album: Synd

– Saker som hon gör har en typisk 80-tals-ljudbild. Det är stora trummor, feta synthar, det är melodramatiskt, och med en stor refräng – men det funkar! Denna typen av drömsk, atmosfärisk,  alternativ 80-tals-rock har haft en revival så länge nu att det känns som att den aldrig blivit omodern. Väldigt häftigt, och därtill en väldigt vacker låt. Dessutom en av inte jättemånga Imperiet-låtar som faktiskt låter bättre med Imperiet än med solo-Thåström. Han har ju annars en tendens att förbättra de gamla Imperiet-pärlorna så till den grad att originalen om inte bleknar åtminstone hamnar i skymundan.

 

2. Jag är en idiot

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. Per Hägglund, saxofonist, keyboardist, den som hade bäst och mest kontakt med skivbolag och det administrativa i bandet, och inte minst en nära vän till Thåström, hade inför Tiggarens tal fått sparken. Thåström mådde skit över detta. Jag är en idiot är resultatet.

Imperiet har aldrig låtit argare eller mer skoningslösa än här. 14 år senare skulle Thåström fullända låten på Röda Sten i Göteborg. Den versionen hör till de allra, allra bästa Thåström-inspelningar som släppts.

 

1. Österns röda ros

År: 1986

Album: Synd

– Imperiets hatlåt till staten Israel. Finns i en rad olika versioner. Imperiets albumversion är pampig och vacker, deras liveversioner var råare (Oviken -88 kan vara den ultimata), och under Thåströms turné våren 2015 gjordes den i en närapå dansant tappning. En låt som ständigt får nytt liv, och ständigt är aktuell (inte minst på grund av att Gaza-konflikten aldrig tycks lösas).

Jag kämpade med att välja mellan denna och Idiot. Det har alltid varit en kamp mellan dessa två för mig. Jag kan inte säga säkert säga varför jag valde Österns. Kanske är det inte svårare än att detta är den Imperiet-låt jag oftast vill höra. Kanske är det melankolin och det atmosfäriska soundet som gör det. Eller så är det sångmelodin och ackordbytena. Kanske spelar det mindre roll. Men att det är Imperiets bästa låt, det är jag helt med på.

 

***

Här kommer en spellista (och eftersom Running in the Rain saknas på Spotify tog jag i stället med originalet Vad pojkar vill ha):