44 år utan Elvis Presley – 482 MHz presenterar hans 30 mest underskattade låtar

Elvis Presley (8 januari 1935 – 16 augusti 1977) är tidernas mest underskattade artist. Nu tänker ni förstås att jag är galen – hur kan någon med de enorma framgångar som Elvis haft vara underskattad? – men ni tar miste. I mångas ögon är Elvis antingen en relik från 50-talet, en efter sin död överexponerad galjonsfigur för det grällaste och det mest kitschiga med USA och amerikansk kultur, likt James Dean och Marilyn Monroe också blivit, eller en ”tjockis” i vit jumpsuit sjungande ballader i Las Vegas under 70-talet. Påstått musikintresserade hävdar slentrianmässigt att han dog rent konstnärligt efter att han muckat från det militära 1960 och bara i undantagsfall vaknade till liv efter det. Låtarna han förknippas med och som lyfts fram för att illustrera vem han var är alltid desamma. ”Jailhouse Rock”, ”Burning Love”, ”Suspicious Minds”. ”Heartbreak Hotel”, ”In the Ghetto” och ”Love Me Tender”. Med flera, med flera.

Poängen med det här inlägget är att dels lyfta fram att Elvis Presley var så ofantligt mycket mer än sina mest sönderspelade hits, och dels att lyfta fram bredden och djupet han besatt som artist och uttolkare av amerikansk roots-musik – musik som rock’n’roll (en genre han i mångt och mycket, om än inte till 100 procent, faktiskt skapade – även om det är oerhört populärt och ”edgy” att hävda motsatsen), blues, country och gospel – och att han var så mycket mer än de nidbilder och karikatyrer som skapats av honom sedan hans död den 16 augusti 1977.

Själv är jag uppvuxen med Elvis. Min mor dyrkar honom, fadern jag aldrig kände gjorde (gör?) det samma. Jag fick Elvis rakt in i generna, i bröstmjölken och i luften jag andades. Han har således alltid varit en av de största i min bok, men med åren har han och hans betydelse för mig bara vuxit. Idag vill jag hävda att ingen berör mig mer eller djupare än Elvis. I mitt hem syns han överallt. Han är en lyckoamulett och ett elixir, en terapeut och en guru att vända sig till när livet kör ihop sig (och Gud vet att livet ofta kör ihop sig).

Det är min förbannade plikt som musikskribent och Elvis-nörd att lyfta fram och hylla honom så fort tillfälle ges. Idag, på dagen 44 år sedan han dog, är ett sådant tillfälle. Därför ger jag er här hans tio mest underskattade låtar från 50-, 60- och 70-talet – komplett med kommentarer och annan information. Och en spellista med alla 30 låtarna hittar ni längst ner. Varsågoda.


50-talet – Casual-fansens favoriserade årtionde nummer ett och årtiondet då Elvis kommersiella framgångar var som allra störst. Också årtiondet då han skapade ett helt nytt uttryck och gav oss rocken, vilket i sig format populärmusiken så som vi känner till den. Elvis gjorde inte många fel under 50-talet, men trots det finns det gott om underskattade och förbisedda låtar att lyfta fram. Här är tio av dem.

10. ”Blue Moon of Kentucky

År: 1954

Först släppt på: ”That’s All Right”-singeln

Bill Monroes sorgsna bluegrass-vals blev i Elvis, Scotty Moores och Bill Blacks händer en uppsluppen hillbilly-rökare. Ett tidigt, och utmärkt, exempel på Elvis fingertoppskänsla som producent och arrangör.

9. ”Shake, Rattle and Roll

År: 1956

Först släppt på: ”Shake Rattle and Roll”-singeln

– 50-talets kvinnosyn genomsyrar texten (skriven av Big Joe Turner), men detta är ett stycke oemotståndlig rockhistoria med ett driv och en rå energi som gör att man glömmer allt sånt. Lyssna på Scotty Moores elgitarr!

8. ”Long Tall Sally

År: 1956

Först släppt på: Elvis

Little Richard i all ära – en fantastisk artist vars inflytande sträcker sig över alla möjliga gränser – men Elvis ger honom en god match här. Jag vill särskilt lyfta fram Elvis sånginsats. Richard sjunger i originalversionen visserligen med en råhet, men det blir också gärna lite teatralt, vilket låten inte tjänar på. Elvis satsar istället allt på råhet och har sällan låtit lika ”bad ass” som här.

7. ”Ready Teddy

År: 1956

Först släppt på: Elvis

– Ännu en Little Richard-cover, ännu ett stycke blodigt rå, tidig rock. Här är det svårare att säga vem som gjorde den bäst, men alldeles oavsett är det en sagolik låt, fullt kapabel att lyfta en ur den djupaste och svartaste av depressioner.

6. ”First in Line

År: 1956

Först släppt på: Elvis

– Sekunder in och man kan aldrig ta miste på vilket årtionde den här låten spelades in. Ekot gör allt. Ekot känns lika femtiotal som brylkräm, vida kjolar och James Dean. Ekot och den oemotståndliga doo-wop-melodin som låten vilar på. Lägg därtill en trånande och kärlekssjuk Elvis och du har ”First In Line” – en femtiotalsballad ljusår bättre än till exempel sönderspelade ”Love Me Tender”.

5. ”Lawdy, Miss Clawdy

År: 1956

Först släppt på: Elvis Presley (EP)

Lloyd Prices original är en enastående och faktiskt rätt upprymd R&B-dänga, men när Elvis lägger vantarna på den 1956 blir det brännande blues av det hela, knappast sorgsen, men ändå långtifrån Prices obryddhet. Vilken man föredrar är förstås högst subjektivt, men Elvis version från The 68 Comeback Special gör det i alla fall lättare för undertecknad att välja.

4. ”Baby, Let’s Play House

År: 1955

Först släppt på: Baby, Let’s Play House-singeln

– Återigen, taskig kvinnosyn från textförfattaren (Arthur Gunter), men återigen tar den magnifika musiken all uppmärksamhet i slutändan. Tala om samspelt gäng! Elvis tuggande kompgitarr, Scotty Moores sylvassa sologitarr, Bill Blacks virtuosa basspel. Detta är rockabilly när det är som bäst. Fortfarande blåkopian för hur genren ska låta.

3. ”Tryin’ to Get You

År: 1956

Först släppt på: ”Tryin’ to Get to You”-singeln

– Mer brännande blues, mer fantastisk gitarr från Scotty Moore, mer från-botten-av-hjärtat-sång från Elvis.

2. ”I Was the One

År: 1956

Först släppt på: ”Heartbreak Hotel”-singeln

– Snackar man förbisedda och underskattade Elvis-låtar måste man naturligtvis nämna den här knäckande balladen från januari 1956. En doo-wop-doftande historia om förlorad kärlek, och bland de tidigaste exemplen på den stora sångaren Elvis. Enastående sånginsats från 21-åringen. Och rösten skulle ju bara bli bättre och bättre…

1. ”Mystery Train

År: 1955

Först släppt på: ”Mystery Train”-singeln

– Junior Parkers version är en elektrisk blues, medan Elvis och the Blue Moon Boys (Scotty & Bill) gör den till en tidlös rockabilly-standard. Tågrytmen i Scottys gitarr är värd varje krona, Elvis omöjligt coola sång likaså. Han låter kåt, uppgiven, kaxig och lycklig – allt på samma gång och aldrig ansträngd. Låten hamnade på 77:e plats på musiktidningen Rolling Stones lista över tidernas 500 bästa låtar år 2003, så på ett sätt är det fel att kalla den underskattad. Samtidigt hamnar den ständigt i skuggan av mer kommersiellt framgångsrika låtar som ”Hound Dog”, ”Don’t Be Cruel” och ”All Shook Up”. Fantastiska låtar, men som i sanningens namn hamnat i vägen för starkare och intressantare låtar, där Mystery Train är det kanske tydligast lysande exemplet.


60-talet – ett årtionde som i Elvis fall präglades av ett plågsamt filmkontrakt på femtielva för det mesta usla om än kommersiellt framgångsrika filmer, med till stor del lika usla soundtracks. På grund av filmerna och dess soundtracks fick Elvis se sig omsprungen av nyare talanger som Bob Dylan och The Beatles – artister som hade Elvis att tacka för allt. Men 60-talet var också ett årtionde där Elvis spelade in mängder med stark pop, country och soul och trots allt även rönte ett antal riktigt stora listframgångar. 1968, när filmkontraktet så gott som var uppfyllt, gjorde han ju även comeback inför en livepublik med den omåttligt framgångsrika och numera legendariska tv-showen ”Singer Presents…Elvis” (mer känd som The 68 Comeback Special), och året därpå släppte han sin mest kritikerrosade skiva, From Elvis in Memphis. Och precis som övriga årtionden bjuder 60-talet även på mängder av underskattade och förbisedda pärlor. Som dessa, till exempel.

10. ”Gentle on My Mind

År: 1969

Först släppt på: From Elvis in Memphis

– När Elvis spelade in den här fantastiska folk-låten 1969 hade den redan varit en hit för Glen Campbell, Dean Martin och Patti Page – bara under 1968. Elvis hade dock aldrig för avsikt att skapa ännu en hitversion av låten, utan ville ha med den eftersom den mer än väl passade in på den rootsiga och country-souliga plattan han spelade in med Chip Moman och hans mannar under de legendariska sessionerna i American-studion i Memphis. Comeback-plattan From Elvis in Memphis klassas idag som Elvis allra bästa studioalbum och ”Gentle on My Mind” finns med där, gömd som spår två på sida två, som en viktig del av plattans stomme och som ett guldkorn för uppmärksamma fans att upptäcka.

9. ”Indescribably Blue

År: 1967

Först släppt på: ”Indescribably Blue”-singeln

– Bottenlös förtvivlan, självbedrägeri och en sångare som, bättre än någon annan som existerat på detta jordklot, kan förmedla detta. Och detta ett år innan han gör ”comeback”, detta under ännu ett år nedtyngt av dåliga filmer och ännu sämre soundtrack-låtar. Hatten av.

8. ”I’ll Hold You in My Heart (Till I Can Hold You In My Arms)

År: 1969

Först släppt på: From Elvis in Memphis

– Här hör man en sångare som trivs – med sig själv, sitt band, låten och texten. Han leker med låten, glider igenom den, stannar upp och börjar om, pressar sin röst och vräker ut sin själ. Detta är soul, detta är blues, av allra yppersta klass. Helt utan pretentioner, allt är bara rå känsla och glöd.

7. ”Something Blue

År: 1962

Först släppt på: Pot Luck

Texten anspelar på den gamla brittiska – och numera främst kanske amerikanska – ramsan Something old/something new,/something borrowed,/something blue, som går ut på att bruden på bröllopet ska bära något gammalt, något nytt, något lånat och något blått. Elvis har i texten haft ihop det med kvinnan som texten handlar om och som nu ska gifta sig med hans vän(!). Hjärtesorgen är ett faktum, och han besjunger situationen och refererar till den gamla ramsan: Something old, the vows we made/Something new, the price I paid/Something borrowed, love was tried but not true/Now my life is something blue. Det är sentimentalt så det förslår, men melodin är magnifik och det hela känns så väldigt uppriktigt och genuint att det är fullständigt omöjligt att värja sig.

6. ”That’s Someone You Never Forget

År: 1962

Först släppt på: Pot Luck

– Avskalad och spöklik. Så kan man bäst beskriva den här kriminellt förbisedda balladen, från en period som präglades av dåliga soundtracks. Elvis skrev den ihop med vännen Red West. Total förlust låg väl aldrig långt borta att sjunga om för Elvis, men detta är i sanning en av de mest underskattade låtarna på ämnet. Den sägs handla om Elvis mor, som gick bort 1958. De båda stod varandra mycket nära, vilket kan förklara Elvis otroliga närvaro i låten.

5. ”Fame and Fortune

År: 1960

Först släppt på: ”Stuck On You”-singeln

– Elvis första singel sedan han muckat från det militära i början av 1960 var ”Stuck On You”, vars b-sida fullständigt pulvriserar den lättsamma, lite flamsiga a-sidan. ”Fame and Fortune” är en doo-wop-doftande ballad med en sångmelodi och sånginsats från himlen sänt. En av många låtar från det tidiga 60-talet där Elvis visar att han under militärtjänstgöringen snarare än tappat sin förmåga istället utvecklats till att bli en bättre sångare än någonsin tidigare. Också en av många låtar jag önskar att 70-tals-Elvis hade spelat live.

4. ”Love Letters

År: 1966

Först släppt på: Love Letters-singeln

– Skrevs ursprungligen 1945 till filmen med samma namn. Spelades också in 1962 av Ketty Lester, men i vanlig ordning sopar Elvis mattan med alla föregångare och gör låten till helt och hållet sin egen. En enkel och sentimental ballad om längtan, med en sångmelodi som utan omvägar borrar sig rakt in i hjärtat. Låten spelades också in i en alternativ, något countryfierad, version 1970. Jag kan inte ärligt säga vilken av dessa jag egentligen föredrar, men 60-tals-versionen är vulgärt förbisedd och hade förtjänat samma hitstatus som, säg, ”Are You Lonesome Tonight?” – en annan ballad från samma årtionde som blev ofantligt mycket mer framgångsrik, men som i min mening inte alls var lika bra.

3. ”The Girl of My Best Friend

År: 1960

Först släppt på: Elvis is Back!

– En poplåt som tål hur många genomlyssningar som helst utan att tappa sin attraktionsförmåga – mycket tack vare den oemotståndliga melodin, Elvis subtila men passionerade sånginsats och låtens perfekta poplängd (runt 2:30). Den kanske största höjdpunkten på Elvis första album efter att ha muckat från det militära i början av 1960.

2. ”I’ll Remember You

År: 1966

Först släppt på: Spinout

– Ett atmosfäriskt stycke om längtan och saknad, och hopp om återförening. För fyra år sedan, när det var 40 år sedan Elvis gick bort, satte jag ihop en lista över Elvis 40 bästa låtar och kallade den här låten för Elvis vackraste kärleksballad. Kanske stämmer det. För jag vet inte om det finns så många andra som vrider om hjärtat som den här gör eller får mig att längta efter något – en tid, en plats eller människor – något svunnet – som kanske inte ens existerat.

1. ”Stay Away

År: 1968

Först släppt på: ”US Male”-singeln

– Naturromantik. Sentimentalitet. Hemlängtan. Den uråldriga och djupt vemodiga engelska folkballaden ”Greensleeves” får här nytt liv och ny text (signerad Sid Tepper och Roy Bennett) och blir till Elvis kanske allra mest underskattade och mest förbisedda inspelning överhuvudtaget, där melankolisk popperfektion och en sånginsats man rimligtvis bara borde kunna fantisera om förverkligas. Låten spelades under förtexterna till filmen Stay Away, Joe, släpptes som b-sida till ”US Male”, och glömdes sedan i stort sett bort. Under 90- och 00-talen inkluderades den på några CD-samlingar, men än idag är det bara de allra mest inbitna Elvis-fansen som överhuvudtaget känner till den. Och jag kan knappt komma på ett värre brott mot populärmusiken än det. Lyssna, njut och tacka mig sedan.


70-talet – På 70-talet hade Elvis lagt ner att försöka vara cool, hipp eller trendig. Istället satsade han allt på att göra musik som talade till honom och först och främst sa något om honom själv som person. Det blev således mycket gospel, country och ballader, och enligt mig är det genom musiken från 1970-77 man kommer Elvis som allra närmast. Här finns ett djup och en känslomässig komplexitet man generellt inte hittar i musiken från 50- eller 60-talet. 70-talet var en tuff tid för Elvis – hälsan sviktade, skivförsäljningen gick inte riktigt lika bra som förut, Priscilla lämnade honom, Linda Thompson lämnade honom, osv – och det hörs i musiken. Det är också Elvis mest underskattade årtionde – de flesta avfärdar hans 70-tal på grund av redan nämnda viktproblem och jumpsuits – vilket gör att i stort sett allt han spelade in under de åren kan klassas som underskattat, vilket i sin tur gjorde urvalet svårt att få till. Men till slut gick det hyggligt.

10. ”Early Mornin’ Rain

År: 1972

Först släppt på: Elvis Now

– Steget från rock’n’roll och country till singer-songwriter-folk är inte långt, och Elvis visar med lätt hand på denna Gordon Lightfoot-via Peter, Paul and Mary-hit att han även står sig som en sjujäkla folksångare. Elvis tolkning är varm, subtil och vemodig – och borde vara given när man sammanfattar Elvis sista årtionde, men tyvärr glöms den oftast bort.

9. ”Love Me, Love the Life I Lead

År: 1973

Först släppt på: Elvis (mer känd bland fans som ”The Fool Album” på grund av att plattans enda singel är låten ”Fool” och för att det 1956 redan hade släppts en platta med titeln ”Elvis”)

– Oslipad, men en fantastisk och storslagen ballad sprängfylld av känslor. Elvis tjongade ur sig såna här låtar och sånginsatser närmast på löpande band under 70-talet, och för det mesta blev det fruktansvärt rörande och inspirerat. Detta är definitivt en dold klenod.

8. ”We Can Make the Morning

År: 1972

Först släppt på: ”Until It’s Time For You to Go”-singeln

– Ännu en mäktig ballad, men som tangerar den gospelmusik Elvis brann för – både vad gäller arrangemang och budskap. Alla vet vi att Elvis var en sanslöst begåvad sångare, men vissa låtar får en att nästan tappa fattningen – hur kan man sjunga så här bra? – ”We Can Make the Morning” är en sådan låt.

7. ”How the Web Was Woven

År: 1970

Först släppt på: That’s the Way It Is

– Förutom ännu en makalös sånginsats är det värmen som genomsyrar låten, den starka melodin, och crescendot i refrängen som gör detta till ett riktigt stort nummer. En av otaliga fullträffar Elvis spelade in under vad som kallas ”The Nashville Marathon” – en knapp vecka i juni 1970 då Elvis och bandet, allihop i sagolik form, spelade in över 30 låtar i RCA:s studio i Nashville.

6. ”Pieces of My Life

År: 1975

Först släppt på: Today

– Låtjaget (Elvis själv) ser bittert tillbaka på ett liv som kostat honom allt det han höll kärt. Elvis kanske inte skrev sina texter själv, men på 70-talet sjöng han knappt en rad som han inte plågsamt kunde relatera till sitt eget liv. Det var på många sätt hans mörkaste årtionde. 

5. ”If That Isn’t Love

År: 1974

Först släppt på: Good Times

– Som jag nämnde tidigare var gospelmusiken den musik som Elvis tyckte allra mest om. Det var den musiken han växte upp med och musiken han vände sig till när livet på något vis krisade. Han släppte totalt tre gospelalbum, och flera gospellåtar hamnade även på andra skivor. En av de mest drabbande är ”If That Isn’t Love”, inspelad i Stax-studion i Memphis i december 1973. Elvis närvaro är total när han sjunger om Jesu liv och gärning, och man lyssnar uppmärksammat, suger åt sig varje ord och växer som människa.

4. ”Promised Land

År: 1974

Först släppt på: ”Promised Land”-singeln

– Det bästa exemplet att plocka fram när någon säger att Elvis under 70-talet helt hade tappat förmågan att lira rock. Här blåser han skallen av Chuck Berrys beskedliga gamla klassiker, och han låter obrydd, tänd och inspirerad. ”Oh, get on it!”

3. ”Just Pretend

År: 1970

Först släppt på: That’s the Way It Is

– Storslagen, utan att tappa ett uns intimitet eller värme. Spelades in under Nashville-maratonet i juni 1970 och tillhör definitivt en av höjdpunkterna. Spelades live några gånger i början av 70-talet och sedan igen i december 1975, men borde varit en stapelvara under alla hans turnéer, för det är en riktig showstopper.

2. ”Where Did They Go, Lord?

År: 1971

Först släppt på: ”Rags to Riches”-singeln

– Hur ett emotionellt omskakande och sångmässigt häpnadsväckande mästerstycke som detta göms undan på en b-sida – dessutom på en singel som nog ingen trodde skulle välta skivaffärerna – och sedan inte släpps på en fullängdare förrän efter Elvis död är för mig helt obegripligt. Den var knappast en potentiell, kommersiell hit, men dess uppenbara och vansinnigt starka kvaliteter borde ha gjort den given som albumspår – och live hade den vält arenorna. Bortsett från Elvis fantastiska sånginsats vill jag även lyfta fram Eddie Hintons skriande, förtvivlade gitarr och Jerry Carrigans tunga, emfatiska trummor. En helt igenom fantastisk komposition.

1. ”An American Trilogy

År: 1972

Först släppt på: An American Trilogy-singeln

– Egentligen borde väl en allmänt omhuldad och flitigt återutgiven låt som denna – och som dessutom spelades live kontinuerligt under många turnéer – strykas från en lista över de mest underskattade låtarna, men jag kan inte annat än att ta med den. För någon listframgång blev den inte (peakade på plats 66 på Billboard Hot 100) och precis som övriga på de listor jag presenterar här idag hamnar den ständigt i skuggan av sönderspelade låtar som ”Burning Love”, ”Hound Dog”, ”Suspicious Minds” och ”In the Ghetto”, med flera.

”Trilogy” är på många sätt en typisk 70-tals-ballad för Elvis – storslagen, emotionellt omvälvande och med en sånginsats alla andra sångare på sin höjd kan drömma om – men samtidigt sticker den ut. Som titeln antyder består den av tre olika låtar – sydstatshymnen ”Dixie”, nordstatsditon ”Battle Hymn of the Republic” samt ”All My Trials”, en spiritual främst förknippad med slaveriet. Låten sätter fingret på USA:s historiska splittringar och uttrycker samtidigt hopp om försoning. Sydstatspojken Elvis Presley, uppvuxen under extremt fattiga förhållanden i Tupelo, MS och Memphis, TN, bland både svarta och vita, full av beundran och kärlek för både vit och svart gospel, country och blues, och som i vuxen ålder nådde extrema framgångar som uttolkare av dessa musikstilar, i både nord- och sydstaterna, och i resten av världen, bland svarta och vita och alla övriga, bland äldre generationer och yngre, förstod textens budskap bättre och på ett mer personligt plan än de flesta andra. Hans framgångar var dessutom av den magnituden att de sakta men säkert tog knäcken på honom. Elvis var ju först med den här sortens kändisskap och framgångar. Det fanns ingen blåkopia, ingenting att referera bakåt till. Han kunde tidigt in i karriären inte längre vistas ute som en vanlig människa utan att riskera att skapa kalabalik och hysteri, och isolerade sig därmed. För att orka med livet som tidernas mest framgångsrika artist hemföll han dessutom åt receptbelagda mediciner och dålig kosthållning, och hälsan försämrades under 70-talet. Så när han sjunger just sista versen, den från ”All My Trials”, tror man honom ännu lite extra.

So hush little baby
Don’t you cry
You know your daddy’s bound to die
But all my trials, Lord will soon be over


Nu återstår ingenting annat än att säga tack och adjö för den här gången, sätta igång spellistan nedan och ägna Elvis ännu en tanke.

På återseende!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 14

Igår firade Patti Smiths debutalbum 45 år. I mitt liv har mästerverket Horses funnits i 15-16 år. Och vilket album det är.

Om man med punk menar frisinnad, egen och helt utan intresse av att blidka någon eller något annat än ens egna infall och passioner, så är Patti Smith på Horses alldeles äkta punk. Att hon, ihop med framförallt Ramones, Talking Heads, Blondie och Television, utgjorde hela CBGB’s-scenen hör förstås också till saken. Men Horses är mer än bara punk. På Horses möts Van Morrison, Arthur Rimbaud, Allen Ginsberg och Jim Morrison på en schamanistisk trumresa långt bortom vår fattning. På Horses flödar de inre monologerna och de episka kompositionerna ”Birdland” och ”Land” jämsides med den lesbiska självmords-reggaen ”Redondo Beach”. Den oemotståndliga popen i ”Kimberly” är lika oumbärlig som urladdningarna i ”Gloria”, ”Break it Up” och ”Free Money”. Och när som helst jag hör ”Elegie” fladdrar bilder på det nerdekade 70-tals-New York förbi och jag känner mig både romantisk och ändlöst sorgsen.

Patti Smith 1975 Robert Mapplethorpe 1946-1989 ARTIST ROOMS Acquired jointly with the National Galleries of Scotland through The d’Offay Donation with assistance from the National Heritage Memorial Fund and the Art Fund 2008 http://www.tate.org.uk/art/work/AR00185

Horses låter som ingenting annat än sig självt. Horses är ett perfekt album. Det saknar dödkött och utfyllnad. Det existerar på ett plan i 70-talets New York, men är tidlöst i både text och musik, och lever i slutändan bortom begrepp som tid och rum, för evigt i ett helt eget universum.

Dagens lucka känns självklar.

Recension: Ossler – Keltiska havet

keltiska omslag
Foto och formgivning: Pelle Ossler

Det är lätt att tappa fästet. Särskilt i dessa tider. Det är lätt att glömma bort att det finns något bortom pandemier, död och isolering. Något bortom också ens eget trassel. Något större. När jag satte på Pelle Osslers djupt efterlängtade nya singel (den första från ett kommande, hittills ej namngivet, album) för första gången för någon vecka sedan blev detta väldigt tydligt för mig. Man går runt med en gnagande oro, och med ett självskadebeteende utan dess like kollar man nyheterna. Glömmer ibland bort att det finns något mer än nya dödssiffror. Visst, man lyssnar på musik, och visst, mycket är riktigt bra. Men när ”Keltiska havet” gnisslar igång kommer jag ihåg hur det känns att handlöst kapitulera inför musik. Och då verkar det där andra också hanterbart.

Redan vid första anslaget är det som att en dörr sparkas in. Vad som sedan vecklar ut sig på andra sidan är både bekant och nytt. Försiktigt, men samtidigt med en oerhörd tyngd, reser sig ljudbygget, utsökt producerat och mixat av Micke Nilzén respektive Anton Sundell, under låtens drygt fyra minuter. Pelle varvar sin elektriska (patenterade) stråkgitarr med en nervig, cohensk nylondito. Henrik Meierkords stråkar är lika förödande mäktiga här som hos Meipr, medan Nilzéns iskalla elektronik perfekt korresponderar med Pelles text. En text som understryker det vi på de, säg fyra, senaste Ossler-plattorna kunnat konstatera – att Pelle är en av kanske två textförfattare i det här landet som verkligen vet vad det innebär att vara människa. Ständigt tänkande, ständigt kännande människa, med glasklar och orädd blick ner i avgrunden.

På ”Keltiska havet” är textjaget tärd av självförebråelser och vilse i sig själv, huttrande på Ouessant. För mig är det samme trasige sökare som i mästerverket ”Helsingborg” (2017) desperat undrade vad man ska göra med sitt liv. Kan vågorna och den våta, kalla vinden skölja bort det man själv inte lyckas bli kvitt? ”Vågorna kommer/Man kommer aldrig undan sig själv”, sjunger Pelle, med en sångmelodi lika mycket Ossler år 2020 som urgammal folkvisa, varpå det plötsligt blir fuktigt i ögonen. Man är fast, det har man vetat hela tiden, men vad fint det är att veta att man inte är den enda.

ossler-hbg-5
Ossler, live på Tivoli i Helsingborg, september 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Så det finns alltså saker att ta till för att stå ut. Vad det än är som skaver. Jag säger det till mig själv lika mycket som till er som läser.

”Keltiska havet” släpps idag, torsdag, via ST4T.

 

Morrissey: ALLA ALBUM – EN GUIDE

Det var meningen att det här inlägget skulle publiceras i samband med att Morrissey släppte sitt senaste album, för ungefär en månad sedan (min recension av den kan ni läsa här). Men saker kom emellan, fokus hamnade på annat håll. Nu är tiden dock inne, och i ärlighetens namn: vilken annan artist än eremiten, ensamvargen och den evige outsidern Steven Patrick Morrissey passar bättre att fördjupa sig i nu, i dessa tider av innesittande och social distansering? Morrissey själv har ju praktiserat social distansering sedan han gick i kortbyxor. Och jag älskar honom för det. Han är alla introvertas och socialt tafattas skyddshelgon, och jag har honom att tacka för att i över 17 års tid skänkt mig styrka, mod och tröst. Han står inte högt i kurs hos allmänheten nu, men jag hissar flaggan alltjämt. Han har betytt alldeles för mycket under alldeles för många år för att jag ska få för mig att göra annat.

Så till alla som liksom jag inte får nog av Morrissey, och för de som vill fördjupa sig i hans musik: detta inlägg är till er. En djupdykning i Morrisseys soloalbum, från Viva Hate (1988) till California Son (2019).


Viva Hate

År: 1988

viva hate

– Morrissey ville aldrig ”gå solo”. Men när Johnny Marr lämnade The Smiths någon gång i början av sommaren 1987, och de halvhjärtade försöken att hitta en ersättare rann ut i sanden och skivbolaget EMI, som bandet skrivit på för tidigare samma år, krävde en ny skiva, hade han inget val. Hans nya låtskrivarpartner blev producenten och ljudteknikern Stephen Street, och tillsammans med honom och det band denne satt ihop spelade Morrissey in den soloskiva han aldrig räknat med eller velat göra .

När Viva Hate släpptes i mars 1988 hade Smiths-liket knappt hunnit kallna. Bandets sista album, Strangeways, Here We Come, gavs ut, visserligen postumt, blott ett halvår tidigare. Att Viva Hate ändå blev så bra som den blev är på alla sätt anmärkningsvärt. Alla låtar är inte mitt i prick, men det är ett varmt, personligt och mycket nostalgiskt album med många tillbakablickar och referenser till uppväxtåren på 70-talet. Bland de många höjdpunkterna finns odödliga klassiker som ”Suedehead” och ”Everyday is Like Sunday”. Här finns också den vågade öppnaren ”Alsatian Cousin” – en svartsjukehistoria och den hårdaste, kärvaste låten som Moz dittills spelat in (raka motsatsen till den ömma, sköra ”I Won’t Share You” som avslutade Strangeways). Här finns även den kontroversiella ”Margaret on the Guillotine”, barockpopballaden ”Angel, Angel Down We Go Together” och ”The Ordinary Boys” – en djupt underskattad och mycket stärkande utanförskapsballad av klassiskt Moz-snitt (som ströks från nyutgåvan av Viva Hate 2012 och som därmed också saknas från Spotify). Men den kanske mäktigaste upplevelsen på plattan är den nästan åtta minuter långa uppväxtskildringen ”Late Night, Maudlin Street”, placerad i mitten av skivan, där Morrisseys minnesfragment och Streets och gitarristen Vini Reillys drömska arrangemang transporterar en till ett grådassigt, ogästvänligt Stretford cirka 1972.

moz88

Och det är som sagt anmärkningsvärt att en skiva som skrevs och sattes ihop såpass hastigt som Viva Hate, och som följde i kölvattnet av ett så omhuldat och helt igenom fantastiskt band som The Smiths, lyckades bli så sammansatt, fokuserad och jämn. Morrissey skulle komma att släppa ännu bättre soloskivor framöver, men Viva Hate lade grunden och visade alla att Morrissey klarade sig fint på egen hand.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Late Night, Maudlin Street”, ”Everyday is Like Sunday”


Kill Uncle

År: 1991

kill uncle

– Illa ansedd och allmänt underskattad och förbisedd. Ungefär så kan man sammanfatta Kill Uncles öde. Morrissey kämpade med en uppföljare till Viva Hate i ett par år, och processen lades på is på grund av fristående singlar och samlingsplattan Bona Drag (1990). Men så i mars 1991 släpptes äntligen Kill Uncle. Kritikerna var inte förtjusta, och med åren har Morrissey stämt in i sågandet. I sin många stunder briljanta självbiografi Autobiography  (2013) skriver han med oslagbar kvickhet:

Recording something for the sake of recording delivered Kill Uncle unto the world, and I am finally up against the limits of my abilities, whilst surely not fooling anybody. Having been so right, it is suddenly shocking to be so wrong […] [Kill Uncle] will always be the orphaned imp that nobody wants, and even I – its father and mother – find it difficult to feed.

Men är den verkligen så hemsk? Kort svar: nej. Visst, den är lättsam, den saknar det mesta av den passion och nerv man annars är van vid från Moz och musiken drar lite väl mycket åt kabaré och music hall. Men samtidigt kan man inte säga annat än att låtar som ”Sing Your Life” och ”King Leer” är bedårande, om än väldigt lättsamma, poplåtar. Man måste också tillstå att dramatiska stycken som ”(I’m) The End of the Family Line”, ”Driving Your Girlfriend Home” och till viss del också (originalversionen av) There Is a Place In Hell For Me and My Friends trots allt håller hög klass. Och den missförstådda ”Asian Rut” är ändå en mycket drabbande skildring av rasistiskt våld.

moz1991

Kill Uncle är också den Morrissey-skiva som tydligast hämtar inspiration från urbrittiska artister som Noel Coward och Anthony Newley, och det är också där music hall-aspekten kommer in. Moz har alltid varit anglofil och patriot (om än en ambivalent sådan), och den helt igenom engelska music hall-musikens teatrala lättsamheter parat med Newleys och Cowards engelska wit utgör en viktig del av vad Kill Uncle är. Och kan man uppskatta albumet för just det, och om man även tar till sig plattans tyngre låtar, är den faktiskt inte alls så tokig.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Driving Your Girlfriend Home”


Your Arsenal

År: 1992

your arsenal

– Med Kill Uncle följde också Morrisseys första turné som soloartist. Med på denna turné var ett sprillans nytt och av Moz själv handplockat kompband bestående av kapellmästaren och gitarristen Boz Boorer, gitarristen Alain Whyte, basisten Gary Day och trummisen Spencer Cobrin – samtliga vid den tiden kända från Londons rockabillykretsar. Äntligen hade den motvillige soloartisten Morrissey, för första gången sedan The Smiths implosion 1987, ett riktigt band. Ett gäng. Detta och den extremt framgångsrika världsturnén sporrade Morrissey och sköt in gott om inspiration i hans tidigare så trötta och vilsna själ, och drygt ett år efter Kill Uncle släpptes Your Arsenal.

Skivan producerades av David Bowies förre parhäst Mick Ronson och var ett styrkebesked som hette duga. Om Kill Uncle så smått kändes anemisk och utan riktning var Your Arsenal ett bultande blodrött hjärta. Morrisseys texter var återigen fulla med självförtroende, patos och syrliga kvickheter. Han sjöng med knivskarp skärpa om bland annat det utanförskap som föder rasism och läktarvåld (”The National Front Disco” respektive ”We’ll Let You Know”), han sjöng om klass (”Certain People I Know”, ”Glamorous Glue”) och egna tillkortakommanden (”Seasick, Yet Still Docked”), medan han på låtar som ”I Know It’s Gonna Happen Someday” är sitt mest empatiska jag och ingjuter mod och hopp i annars missmodiga lyssnare. Musiken, till största del signerad Alain Whyte, pendlade mellan glamrock, rockabilly och rusig gitarrpop, och var den mest passionerade sedan tiden med The Smiths. Öppnaren ”You’re Gonna Need Someone On Your Side”, med sina Eddie Cochran-gitarrer, låter som en helt annan artist än den som hördes på Kill Uncle. Morrissey anno Your Arsenal är maskulin, hungrig och kaxig, och han skyggar inte för någon.

moz1992

Det enda som drar ner helhetsbetyget på skivan är de båda flamsiga poplåtarna ”We Hate It When Our Friends Become Successful” och ”You’re the One for Me, Fatty” (båda skrivna ihop med Whyte). Morrissey har alltid haft en förkärlek för lättsam, humoristisk gitarrpop. Ibland har det fungerat alldeles ypperligt (”Vicar in a Tutu”, ”Some Girls are Bigger Than Others”, ”Hairdresser on Fire”), men långt ifrån alltid. I synnerhet är det ”Fatty” som retar mig. Att den dessutom har spelats live oftare än någon annan låt från albumet  är mycket provocerande.

Efter en något trevande och lite osäker start på solokarriären var Morrissey med Your Arsenal äntligen förlöst som soloartist.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”We’ll Let You Know”, ”Seasick, Yet Still Docked”


Vauxhall and I

År: 1994

vauxhall

– Om 1992 var ett särdeles njutbart år för Morrissey, var 1993 något av en motsats. Inte mindre än tre närstående gick bort under årets fyra första månader: managern Nigel Thomas, vännen och musikvideoregissören Tim Broad och producenten Mick Ronson. Morrissey drabbades av en svår depression och isolerade sig i sitt hus i Camden. Arbetet med uppföljaren till Your Arsenal hade emellertid redan börjat planeras, och under juni, juli och augusti spelades Vauxhall and I in på lantidylliska Hook End Manor utanför Reading. Av allt att döma gjorde miljön och vädret gott för Morrissey, och han lyckades kanalisera sina känslor i vad som tvivelsutan är det bästa album han någonsin spelat in (The Smiths inräknat).

Den här gången delades låtskrivarjobbet mellan de båda gitarristerna Boz Boorer och Alain Whyte. Whytes bidrag är något fler till antalet (sex för Whyte, fem för Boorer), men det är framförallt två av Boorers bidrag som idag klassas som odödliga Morrissey-klassiker. Jag pratar förstås om inledande mästerstycket ”Now My Heart Is Full” och den episka avslutaren Speedway. ”Now My Heart Is Full” är en svepande, mäktig ballad om att mogna, släppa gamla demoner och slå sig fri, och skulle jag tvingas ranka Morrisseys bästa låtar hade den varit given på topp 3. ”Speedway” blandar ringande gitarrer och en mycket dramatisk komposition med bekännelselyrik. Morrisseys karriär har alltid kantats av allehanda rykten, och istället för att fåfängt försöka att försvara sig inför döva belackare som inte kommer nöja sig innan likbilen kört iväg med honom och jorden slukat honom sjunger han sargad, men trotsigt och med eftertryck: All of the rumors/Keeping me grounded/I never said, I never said that they were/Completely unfounded […] And when you try/To break my spirit/It won’t work/Because there’s nothing left to break.

moz1994

Vauxhall and I är ett av få album i världshistorien som snuddar vid absolut perfektion. Varje ton är perfekt avvägd. Varje ord frammejslat med oklanderlig skärpa. Producenten Steve Lillywhites varma, organiska, smeksamma produktion låter som ingenting annat i Morrisseys kanon. Allting hänger ihop, allt hakar samman. Helheten på plattan är total. Vauxhall and I är ett album.

Betyg: 10/10

Bästa låt: ”Now My Heart Is Full”


Southpaw Grammar

År: 1995

southpaw

– Knappt ett och ett halvt år efter Vauxhall var Morrissey tillbaka med sitt femte soloalbum. Denna gång med en uttalad ambition att inte upprepa sig eller försöka sig på en Vauxhall del 2. I Simon Goddards oumbärliga uppslagsverk Mozipedia hittar vi följande citat från Morrissey angående just detta: ”I was delighted by the original version [of Vauxhall and I]. What’s the use of trying to invent a sequel to it? […] I wanted to record a hard and solid album without any slow songs. I wanted to create for myself a new universe, more twisted, rougher.

Och precis det gjorde han. Vauxhalls varma, atmosfäriska och melankoliska sound var utbytt mot ett hårt, utmanande och experimentellt dito. Gitarrerna är rejält distade och långt fram i ljudbilden, trummorna är aggressiva och skivan inleds och avslutas med två nästan avantgardistiska låtar (”The Teachers Are Afraid of the Pupils” respektive ”Southpaw”) som båda klockar in på över tio minuter. En annan låt, ”The Operation”, är på över sex minuter. Den vid den här tiden annars så musikaliskt konservative Morrissey hade aldrig gjort något så oortodoxt som Southpaw Grammar tidigare.

Men skivan släpptes mitt under britpopens glansdagar. Oasis var i färd med att bli världens största band och drygt en månad från att släppa britpop-epokens definitiva mästerverk, (What’s the Story) Morning Glory?. Även Blur skördade enorma listframgångar, precis som Pulp och Suede. Varken publiken eller kritikerna ville ha experimentell rock från en 36-årig Morrissey. Recensionerna var svala och skivan sålde inte i närheten av lika mycket som Vauxhall eller Your Arsenal.

Morrissey själv är förtjust i den och jag också. Experimentlustan är ny, men den klär honom. En låt som nyss nämnda ”The Teachers…”, med sin olycksbådande, mäktiga atmosfär, är det närmaste Morrissey vid det laget hade kommit Scott Walker. ”Southpaw” blandar experimentlustan med vemod, med ett mycket vackert resultat, och även om ”The Operation” spårar ur mot slutet är den fram tills dess lysande, melodiös gitarrrock.

moz1995

Även texterna sticker ut. Lite mer hälften av dem (”Teachers”, ”Reader Meet Author”, ”The Boy Racer”, ”Dagenham Dave” och till viss del också ”Southpaw”) är rena karaktärsstudier snarare än de självreflekterande och introspektiva texterna man annars är van vid från Moz. Sammantaget är det alltså lätt att förstå varför en konservativ publik har svårt för Southpaw Grammar. Jag medger att skivor som Vauxhall and I träffar en djupare, oftare och hårdare, men tänker man enbart på det viset missar man poängen. Southpaw Grammar var alltid menad som något helt nytt i Morrisseys värld. Betraktar man den på samma sätt som man gjort med föregående album går man miste om något stort. Southpaw Grammar är än i dag ett unikum i Morrisseys kanon.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”The Teachers are Afraid of the Pupils”


Maladjusted

År: 1997

maladjusted

– Trots ett album att vara stolt över kantades 1995 av uteblivna försäljningssiffror, negativ kritik, vacklande psykisk hälsa och en inställd turné med David Bowie. 1996 skulle inte bli särskilt mycket bättre. Flera år tidigare hade The Smiths-trummisen Mike Joyce stämt Johnny Marr och Morrissey för uteblivna royalties. 1996 nådde fallet rätten, och det hela slutade i december samma år med att Joyce, något oväntat, vann. Morrissey har än idag svårt att smälta detta, men värst var det då. Och med allt detta i ryggsäcken begav sig Morrissey, bandet och producenten Steve Lillywhite i januari 1997 återigen till Hook End Manor för att spela in Morrisseys sjätte soloalbum.

Och de senaste årens vedermödor märks verkligen tydligt på Maladjusted. Det är en stukad Morrissey som hörs. Bara Vauxhall and I kan mäta sig med det vemod och de djupt personliga texter som finns på albumet – med det lilla undantaget att Morrissey på Vauxhall ändå uppvisade ett ganska stort mått självförtroende. Av den varan finns det nästan ingenting på Maladjusted. Enda undantaget är den mycket fina poplåten ”Alma Matters”, som lyser av hoppfull, kaxig resignation och odödliga rader som It’s my life/to ruin/my own way. I övrigt är det en kärlekslös och i sig själv och i tillvaron vilsen Morrissey som framträder i texterna. Bäst illustreras detta i den mäktiga balladen ”Trouble Loves Me”, självutlämnande ”Wide to Receive” och ”He Cried” samt det mässande, furiösa titelspåret.

Musikaliskt är Maladjusted ett slags blandning mellan Your Arsenals gitarrer, Vauxhall and I:s vemodiga melodier och Southpaw Grammars experimentella utflykter. Det sistnämnda hörs tydligast i nyss nämnda titelspår, det om Scott Walker minnande mästerverket ”Ambitious Outsiders” och hatlåten till Mike Joyce (tillika spoken word-numret), ”Sorrow Will Come in the End”. Men trots allt detta, trots varma, melankoliska och starka melodier, musikalisk variation och djupt personliga och drabbande texter, blev Maladjusted ännu ett bakslag för Morrissey. Kritikerna var inte övertygade och försäljningsframgångarna uteblev än en gång. Och året därpå gick Morrisseys dåvarande skivbolag Mercury i konkurs och det skulle dröja till 2003 innan han skulle få ett nytt skivkontrakt. Idag är skivan ansedd av många som en av hans sämsta.

moz1997

Själv har jag älskat den sedan jag som 17-åring hörde den för första gången. I min mening finns det inte mycket att ogilla med den – särskilt inte om man är Morrissey-fan. Här finns hans oefterhärmliga lyrik, lika melankolisk som den är slagfärdig. Här finns klassisk, engelsk gitarrpop. Och här finns flertalet starka, mollstämda melodier. Visst kan ett par tre låtar, låt oss säga ”Papa Jack”, ”Roy’s Keen” och ”Sorrow Will Come..” avyttras utan skam, men lejonparten av skivan är mycket stark. Ofantligt mycket starkare än vad vissa journalister vill få en att tro. 2009 gavs en nyutgåva ut (det är också den som finns på Spotify), där ”Papa Jack” och ”Roy’s Keen” strukits, en rad fantastiska b-sidor från skivans singlar lagts till, det gräsliga omslaget bytts ut och nya liner notes skrivits (av Morrissey själv). Den utgåvan är synnerligen oumbärlig.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Trouble Loves Me”, ”Maladjusted”, ”Ambitious Outsiders”


You are the Quarry

År: 2004

quarry

– Efter att skivbolaget som gett ut Maladjusted gått omkull stod Morrissey utan skivkontrakt. Det, parat med dålig press i England och den förödmjukande rättstvisten med Smiths-trummisen Mike Joyce, fick Morrissey att fly landet. Först till Dublin, sedan Los Angeles. För alla de som förknippade Morrissey med den underviktige, nostalgiske och mycket engelskt bleke bokmalen med landstingsglasögon och för stora jeans och som sjöng i The Smiths på 80-talet var en flytt till Los Angeles lika chockerande som kättersk. Man kan tycka att de var fel ute. 80-talet var långt borta och Morrissey, med sin kärlek till det gamla Hollywood, James Dean, Elvis Presley, Frank Sinatra, greaser- och rockabillykulturen, med mera, och med en relativt nyfunnen och mycket passionerad latinamerikansk fanskara, kändes vid det laget mer USA och Kalifornien än regniga London. Dessutom hade soloartisten Morrissey alltid gått hem hos de amerikanska lyssnarna. Turnén 1991 gav upphov till Beatlemania-liknande reaktioner. 1992 slog han nyss nämnda scousers rekord i att snabbast sälja ut Hollywood Bowl. På många sätt kändes Los Angeles som ett rimligt steg att ta för den i England en gång så hyllade men nu närmast bespottade croonern.

Väl där levde han det goda livet i en villa på 1498 North Sweetzer Avenue, inte långt från Sunset Boulevard. I Autobiography skriver han: ”I have a real home with hardwood floors, and I am momentarily free from the petty wars of England. Palm Trees range around each window of 1498, a house steeped in Hollywood history since 1931. I wake surrounded by weightlessness and a long forgotten feeling of relaxation.” Han skriver också om vädret, om hur solen i LA får alla att sträcka på sig, medan Londons mörka skyar fick alla att skrumpna ihop. Men han låg inte bara och latade sig i sitt hus – nej, han turnerade också (1999-2000 samt 2002), utan vare sig skivbolag, ett album att lansera eller PR. Och han letade skivkontrakt. Febrilt. Han tackade nej till flera mer eller mindre märkliga anbud/krav (sparka ditt band! Spela in en skiva med Radiohead!), innan han 2003 skrev på för Sanctuary. Han var tveksam till en början, eftersom han inte tyckte om namnet (”[…] it brings to mind pasture and refuge and soup kitchens and hiding places”, skriver han i självbiografin), men när han fick lov att istället använda den gamla reggae-etiketten Attack, ett av skivbolagets vilande underetiketter, var saken avgjord. You are the Quarry (eller Irish Blood, English Heart, som den först skulle heta) kunde äntligen spelas in.

Valet av producent föll denna gång på amerikanen Jerry Finn. Ett otippat val, om man tittar på hans CV. Där trängs namn som Blink 182, Green Day och Bad Religion. Band man förknippar med amerikansk slackerkultur, skejting och, i två fall av tre, MTV. Men det är också band man förknippar med Kalifornien. Och the Golden State hörs tydligt i Finns produktion och Morrisseys kompositioner – särskilt i soldästa nummer som lysande ”I’m Not Sorry” och ”All the Lazy Dykes” och i den latinohyllande popdängan ”First of the Gang to Die”.

Under tiden Morrissey var borta från rampljuset hade en ny generation band tagit över det alternativa musiklandskapet, och en influens de alla hade gemensamt var just Morrissey och The Smiths. Band som Franz Ferdinand, The Strokes, The Libertines och The Killers hade inte låtit som de gör om det inte varit för bland andra The Smiths och Morrissey. Och 2002 röstade den brittiska musikblaskan NME fram The Smiths till det mest inflytelserika bandet de senaste 50 åren. Det hade, med andra ord, blivit coolt att gilla Morrissey igen. Det var alltså bäddat för succé. Och succé blev det. Hans största kritiker- och publikframgång på tio år.

Studio shot of Morrissey NME 04/2004 B&W

Nyss nämnda omständigheter spelar absolut en stor roll i framgången, men till syvende och sist är albumet fantastiskt bra. Det är en hungrig – utsvulten – och mycket inspirerad Morrissey som hörs på Quarry. Med en rakare lyrik än någonsin tidigare gör han upp med gamla belackare (förstasingeln ”Irish Blood, English Heart”, ”How Can Anybody Possibly Know How I Feel?”) och sin katolska bakgrund (albumhöjdpunkten ”I Have Forgiven Jesus”). Han besjunger och begråter ett England som inte längre finns och en kärlek som är svår att glömma (mästerverket ”Come Back to Camden”). Söker, med briljant lyrik och bättre röst än på många år, ny kärlek (”Let Me Kiss You” och ”I Like You”). Han sträcker ut en hand till Los Angeles flator och latinos (ovan nämnda ”All the Lazy Dykes” respektive ”First of the Gang to Die”) och retar sig på och grubblar över det moderna samhället och musikklimatet som vuxit fram under tiden han varit borta (”The World is Full of Crashing Bores”, ”I’m Not Sorry”).

Skivan är skriven ihop med gitarristerna Alain Whyte och Boz Boorer, och även de är inspirerade. ”Come Back to Camden” är bland det finaste Boz någonsin har komponerat, och med ”Irish Blood” och ”First of the Gang” skrev Whyte två av Morrisseys största (och bästa) hits. You are the Quarry är ett sammansatt, fokuserat album, som sammanfattar allt man förknippar med Morrissey: lika benhård som sårbar lyrik, stora svepande sångmelodier, torch songs och gitarrpop. Att den inleds och avslutas med två ganska mediokra låtar hindrar emellertid ett toppbetyg. Men det spelar inte så stor roll, för nog är väl Quarry rockhistoriens mäktigaste comeback den här sidan av The ’68 Comeback Special?

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”I Have Forgiven Jesus”, ”Come Back to Camden”, ”I’m Not Sorry”


Ringleader of the Tormentors

År: 2006

ringleader

– 2004 var alltså ett toppenår. Morrissey var överallt, och han gjorde allting rätt. Turnéerna var som väckelsemöten för både kritiker och publik (perfekt dokumenterat på den lysande dvd:n Who Put the M in Manchester?). You are the Quarry blev en monumental framgång. Han syntes relativt flitigt i media och gav några av sina roligaste, mest hjärtliga intervjuer (titta bara på den klassiska intervjun med Jonathan Ross). 2005 höll han lägre profil. Han gav inga konserter, men låg heller inte på latsidan. Istället begav han sig till Rom för att spela in uppföljaren till Quarry – denna gång med Tony Visconti som producent, vars CV är helt sinnessjukt för den, som Morrissey, dyrkar Marc Bolan och David Bowie.

Väl i Rom trivdes han som fisken i vattnet. Han förälskade sig (i en man som i Autobiography kallas Gelato), bejakade italiensk kultur och njöt i fulla drag av staden och beundrade dess bekymmerslösa ungdomars bekymmerslösa liv och leverne. I självbiografin skriver han: ”The young people of Rome know precisely what delights await them because of their choking beauty, and this because of their global position of sun and wind combined to shade their skin a smooth and healthy hue.

Hur lät skivan, då? Jo, den njutningsfulla tiden i Den eviga staden läckte över även på texterna, som är fyllda av referenser till nyfunnen lycka, kärlek, sex och italiensk kultur (”I Will See You In Far-Off Places”, ”Dear God, Please Help Me”, ”You Have Killed Me”, ”Life is a Pigsty”, ”To Me You are a Work of Art”, ”At Last I Am Born”). Men Morrissey vore inte sig själv om han inte även berörde livets tyngre spörsmål som misantropi, alienation, politik, självhat och döden. Just döden dyker upp, i en eller annan form, på åtminstone hälften av albumets låtar. Morrissey har aldrig skyggat för det ämnet, men sedan Ringleader har det närmast dominerat hans lyrik. Men detta till trots vilar det ändå en ganska avslappnad känsla över albumet. Ringleader är resultatet av en sångare med för tillfället ganska lite kvar att bevisa. Med You are the Quarry tystades alla tvivlare. Detta gör att skivan inte slår an lika hårt som just Quarry och att Moz inte känns riktigt lika hungrig. Vad som mer spelar in på det är musiken. Boz Boorers kompositioner lyser helt med sin frånvaro, och istället skrevs elva av skivans tolv spår av Alain Whyte och den nye gitarristen Jesse Tobias (”At Last I am Born” skrevs av keyboardisten Mikey Farrell) – och det är framförallt Tobias kompositioner som drar ner helheten. Idag är han en betydligt skickligare låtskrivare, men här var han fortfarande oslipad. Hans låtar är långt ifrån dåliga (singeln ”You Have Killed Me” är rent av helt fantastisk), men överlag är fråga om ganska trubbig, guttural kött-och-potatis-rock. Som sagt, det är långt ifrån svaga låtar. Det är bra alternativrock, men Tobias saknade vid den här tiden ännu de finesser som Boorer och Whyte hade i överflöd. Däremot var produktionen en förbättring från You are the Quarry. Den skivan led av ett stundtals plastigt sound, medan Viscontis produktion genomsyras av värme och är rundat i kanterna.

moz06

Bland skivans höjdpunkter märks ovan nämnda You Have Killed Me – en fenomenal pop-rock-dänga om sexuellt uppvaknande (”I entered nothing/And nothing entered me/’til you came with the key”) – och balladen ”I’ll Never Be Anybody’s Hero Now” – om att helt tappa tron på sig själv, sina förmågor och sin plats på jorden. Men den låt som sticker ut allra mest är mittpunkten på skivan, ”Life Is a Pigsty”. Ett nära åtta minuter långt och pulserande opus, skrivet ihop med Alain Whyte, om tidens obönhörliga anstormning och om små strimmor ljus i ett annars kompakt mörker. ”Life Is a Pigsty” är sannolikt Morrisseys mest atmosfäriska låt, och har till sitt sound mer gemensamt med Sisters of Mercy, The Cure och Echo and the Bunnymen än med The Smiths. Det är ett fantastiskt stycke musik, som utan tvekan tillhör Morrisseys allra bästa låtar.

Idag hör Ringleader till Morrisseys mer underskattade skivor. Det är sant att han gjort tyngre, mer angelägna album, men den är ett fint dokument från en tid i den plågade sångarens liv som faktiskt var ganska ljus.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Life is a Pigsty”, ”You Have Killed Me”, ”I’ll Never Be Anybody’s Hero Now”


Years of Refusal

År: 2009

refusal

Ringleader of the Tormentors blev ännu en framgång, och 2006 och 2007 ägnades nästan uteslutande åt turnerande. 2006 i Europa, 2007 i USA. Men Morrissey och bandet tog sig också tid att spela in ny musik. Vad som skulle komma att bli Moz nionde studioalbum som soloartist började spelas in i augusti 2007 i Los Angeles. Vid rodret fanns än en gång You are the Quarry-producenten Jerry Finn. Vad ingen visste var att Years of Refusal skulle bli Finns allra sista produktion. I augusti 2008 dog han, 39 år gammal, av en plötslig hjärnblödning. Skivan skulle släppas i september samma år, men Finns dödsfall och en lång rad management- och skivbolagsrelaterade problem flyttade fram den till februari 2009.

Musikaliskt är den i linje med den hårdare gitarrmusik som gjorde Finn känd. Gitarrerna är hårdare, trummorna malande och långt fram i mixen, tempot och attityden punkigare. Den musikaliska värmen från Ringleader är alltså ganska långt borta. Albumet inleds med den låt som tydligast av alla Morrissey-låtar visar på Morrisseys kärlek till New York-ikonerna Ramones. ”Something is Squeezing My Skull” är en drygt två minuter lång punk-drapa om (tvångs)medicinering, och en kusin i rakt nedstigande led till ”I Wanna Be Sedated” och ”Gimme Gimme Shock Treatment”. Den sätter agendan direkt och man förstår att detta inte kommer att bli ett album vilket-som-helst. Tempot (men inte intensiteten) sänks en aning med den malande, mörka, men samtidigt ömsinta, ”Mama, Lay Softly on the Riverbed”. Samma mix av mörker och intensitet, blandat med ett knytnävsslagsmål mellan gitarrerna och trummorna, hörs på lysande ”Black Cloud”. Först på fjärde låten, tillika förstasingeln, lättar atmosfären lite. ”I’m Throwing My Arms Around Paris” är en enkel liten gitarrpoppig halvballad av ett snitt vi vet att Moz (och medkompositören Boz Boorer) kan göra i sömnen. Den var inte särskilt spännande 2009 och den har inte vuxit med åren. ”All You Need Is Me”, sedan, är den typen av tungfotad kött-och-potatis-rock som medkompositören Jesse Tobias tjongade ut på löpande band under 00-talet och början av 10-talet, och som bara i undantagsfall fungerade, och som fick honom att bli i det närmaste bespottad av Morrisseys passionerade fanskara. Det är grymt att lägga ”Paris” och AYNIM efter varandra, men Morrissey sonar sitt brott genom att följa upp dessa låtar med den fantastiska självmordsskildringen ”When Last I Spoke to Carol”. Drivet, svärtan är tillbaka, och texten träffar som en pil i hjärtat. When I said goodbye to Carol/Black earth upon the casket fell/She had faded to/Something I always knew/To the rescue/Nobody ever comes. Years of Refusal bjuder på en del tvära kast och ”That’s How People Grow Up” är, ihop med ”Paris”, skivans poppigaste stund. Den klassiska morrisseyanska galghumorn, som varit ett av hans starkaste signum ända sedan tiden i The Smiths, är tillbaka. ”That’s How” är en underskattad pop-rocker, med en stark sångmelodi och en stor refräng. Texten, om att inte låta sig nedslås av en eventuell kärlekslöshet, är som sagt av det humoristiska slaget, men känns likväl inspirerad. Härnäst finner vi en stark kandidat till albumets bästa låt. ”One Day Goodbye Will Be Farewell” är knappt tre minuter lång, men sjuder av liv och dryper av blod och svett. Till ett rusande, aggressivt arr och en sorgesam melodi sjunger Morrissey om att ta vara på tiden (och relationerna) man har, för när som helst kan allt vara över. Det är en fantastisk låt. Musik på blodigt allvar. ”It’s Not Your Birthday Anymore” är absurdare, mer dramatisk och även, för att vara frank, plattans mest ekivoka stund. En storslagen ballad/torch song om…tjatsex? Den är märklig. Men…bra. Kärleken och den sexuella laddningen från Ringleader har här transformerats till något råare, fulare. Vackrare blir det emellertid på nästa spår, ”You Were Good In Your Time”. Moz ser sig själv som den åldrade stjärnan, ej längre relevant, som avtackas av sina ömma fans och slussas vidare till dödsriket. Det är en intim, djupt vemodig ballad, som tillför nyans och dynamik till en annars högljudd och aggressiv skiva. Och Morrissey bjuder dessutom på en av sitt livs bästa sånginsatser. Skivan avslutas sedan så som den inleddes: punkigt och rått. ”Sorry Doesn’t Help” och ”I’m Ok By Myself” är två systerlåtar, både musikaliskt och textmässigt. Två snabba, skramliga rock’n’roll-dängor, som båda hyllar ensamheten och visar på Morrisseys obefintliga tålamod för idioter och energitjuvar. Det är två köttiga låtar, med mycket gitarr, men de funkar. De funkar faktiskt alldeles utmärkt. Och de avslutar en aggressiv och kaxig skiva på ett…well, aggressivt och kaxigt sätt.

Coachella Valley Music and Arts Festival 2009 - Indio

Den som tog sig an Years of Refusal med förhoppningen att få en Ringleader part II blev förstås besviken. Jag var själv en av dessa. Idag är den något av en vattendelare. Den där romantiken och livslusten som var så närvarande på Ringleader är borta, och nyförälskelsens rosa skimmer har blivit avgasgrå vardagssmog. Viscontis rundade kanter är utbytta mot Jerry Finns taggtrådsvassa sound, med ringande gitarrer och Matt Walkers krigstrummor långt fram. Den smeker inte medhårs. Den smeker faktiskt inte alls. Den klöser och knuffas. Men skivan växer också, om man låter den. För mig tog det inte alltför lång tid. Idag betraktar jag den som en av Morrisseys modigaste skivor, med en tydlig musikalisk vision. Han förvaltar väl sitt punkarv, men gör det på sitt eget vis – med starka melodier och gott om vemod och medkänsla i texterna. Dessutom balanserar han ut skivans råa sound med en och annan poplåt och ballad och skapar dynamik. Visst, ”All You Need Is Me” och ”Paris” tillhör hans tråkigare låtar, men i övrigt är Years of Refusal en stark, enhetlig och inspirerad platta.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”When Last I Spoke to Carol”, ”One Day Goodbye Will Be Farewell”, ”You Were Good In Your Time”


World Peace Is None of Your Business

År: 2014

worldpeace

– Åren mellan Years of Refusal och World Peace var inga muntra sådana för (artisten) Morrissey. Han stod utan skivbolag, hälsan vacklade och fler än en gång hamnade han i onåd hos pressen. Länge tvivlade både han och fansen på om det överhuvudtaget skulle komma en ny skiva. Men så alldeles i början av 2014 stod det klart att han skrivit på för amerikanska skivbolaget Harvest, och i februari åkte han och bandet, ihop med producenten Joe Chicarelli, till Studios La Fabrique i Provence för att spela in Morrisseys tionde soloalbum.

Och kanske var det dessa svåra år som sög allt hopp och all värme ur Morrissey. För World Peace är en skiva som i stort sett helt och hållet saknar just hopp och värme, och även empati. Påtagligast blir det i den klumpiga, valhänta och mycket förvirrade ”Neal Cassady Drops Dead”, den hånfulla och iskalla poplåten ”Staircase at the University” (om en hårt pressad student som tar sitt liv, men som trots det inte får minsta sympati från Moz), den misogyna ”Kick the Bride Down the Aisle” och den i övrigt fina ”Mountjoy”, där interner liknas vid avloppsslam. Med äldre låtar som ”I Know It’s Gonna Happen Some Day”, ”Lost” och ”Mama, Lay Softly on the Riverbed” för alltid färska i minnet är det lätt att undra vad sjutton det är man lyssnar på när man lyssnar på delar av World Peace. Skivan lyfts heller inte upp av rent skräp som titelspåret (i min mening Morrisseys absolut sämsta låt i karriären), som med sin debila text och sin enerverande skolgårdsmelodi kan reta gallfeber på mig precis när som helst, eller trams som ”Kiss Me a Lot” – en låt som får ”Roy’s Keen” att framstå som tjugofyrakaratigt popguld och som kan ”stoltsera” med att innehålla Morrisseys allra sämsta refräng.

Men är allt såhär illa? Inte alls. ”I’m Not a Man” är en makalös uppgörelse med och avrättning av förlegade mansideal, där Morrissey (en tidig förespråkare för queer-, kvinnosaks- och gayfrågor) radar upp allt det han föraktar hos det manliga könet för att sedan skickligt skjuta ner det. ”Istanbul” är en lysande, suggestiv historia om fäder och söner och samhällets skuggsida och en låt som borde lyftas fram oftare när man talar om Morrisseys sena karriär. ”Earth is the Loneliest Planet” är knappast något underverk och inte heller erbjuder den mycket till hopp, men väl lite sällskap i allt elände och det kan ju vara trösterikt nog. ”The Bullfighter Dies” är strålande gitarrpop om djurrätt och gruvlig hämnd. ”Oboe Concerto” underpresterar som sistaspår, men är en fin låt ändå, om tidens gång, ensamhet och förlust. Men mäktigast på plattan är tvivelsutan ”Smiler With Knife”. Denna avskalade ballad, om dödsångest och livsleda, visar en Morrissey som är både känslosam och varm, och tillhör hans modigaste, mest drabbande låtar inte bara från 2000-talet utan hela karriären. Vidare bör också Joe Chiccarellis luftiga, krispiga produktion lyftas fram, samt Morrisseys fläckfria röst. Genom hela skivan sjunger han bättre än på länge.

moz14

Vad som dock verkligen kunde räddat skivan är de bonusspår som följde med deluxeutgåvan av CD:n. Där återfinns utan undantag just den där värmen, trösten och empatin som saknas så på ordinarie album – och genomgående fantastiska melodier. Från dramatiska kärleksförklaringen ”Scandinavia”, till vänskapshyllningen i krigsmiljö ”One of Our Own”. Den textmässigt nästan gotiska och musikaliskt drömska ”Drag the River” och mästerverket ”Forgive Someone”, via ”Julie in the Weeds”, där Moz sluter armarna om sin skyddsling och erbjuder den där trösten vi suktar så efter. Bonusskivan avslutas med ”Art-Hounds” – en humoristisk, högljudd och melodiskt urstark avrättning av kritiker, ihåliga konstpretton och andra förståsigpåare. Hade dessa spår, på bekostnad av bottenskrapet, fått ta plats på ordinarie album hade World Peace blivit en fenomenal comebackplatta. Men riktigt så blev det alltså inte.

Som ni kan räkna ut vid det här laget har vi att göra med en mycket ojämn skiva. Briljant ena stunden, förfärlig den andra. 1994 sjöng han ”now my heart is full”, men först 20 år senare skulle det märkas. Någonting dog i/förändrade Morrissey under de vilsna åren 2010-2013. Gud vet att hans liv kantats av både det ena och det andra, och kanske var denna period det som fick bägaren från talesättet att rinna över. För det är det svårt att klandra honom, men det är beklagligt att musiken blev lidande.

Betyg: 6/10 (endast ordinarie album)

Bästa låt: ”Smiler With Knife”, ”Istanbul” och ”I’m Not a Man”


Low in High School

År: 2017

lihs

World Peace Is None of Your Business släpptes till mestadels positiva recensioner (i skrivande stund har den ett betygssnitt på 70 på Metacritic.com), men en schism mellan Morrissey och skivbolaget Harvest ledde till att skivan drogs in redan efter tre veckor och Morrissey blev av med skivkontraktet. Återigen stod han alltså utan skivkontrakt, och ytterligare några vilsna år väntade. På sensommaren 2017 blev det dock känt att han skrivit på för BMG och en ny skiva väntade till hösten. So far, so good.

Redan vid första singeln kunde dock oråd anas. ”Spent the Day in Bed” är en lättsam, fånig poplåt med en oförnuftig text som är dels mediefientlig och dels hånfull mot den arbetarklass som Morrissey själv är sprungen ur. I spent the day in bed/As the workers stay enslaved, sjunger han. Att ligga hemma och dra sig är en no-brainer om man är mångmiljonär, men lite knepigare om man måste jobba ihop till sitt uppehälle. Empatilösheten som solkade ner stora delar av World Peace var alltså kvar. Andrasingeln ”I Wish You Lonely” är åtminstone delvis lika okänslig som ”Spent the Day in Bed” och det mesta på World Peace (Tombs are full of fools who gave their life upon command of heroin, sjunger han hånfullt om människor som sitter fast i missbruksträsket), men detta balanseras upp med den mäktiga, mycket tunga produktionen, den starka sångmelodin och inte minst sistaversen – där djurrättskämpen Morrissey glänser i huvudrollen.

Albumet inleds relativt lovande med den stompiga, lätt glamrockiga och ”Glamorous Glue”-minnande ”My Love, I’d Do Anything For You”. En stark öppningslåt – särskilt med förra plattans katastrofala öppnare färsk i minnet. Efter nyss nämnda ”I Wish You Lonely” följer den mycket charmiga och förtäckt självbiografiska(?) poplåten ”Jacky’s Only Happy When She’s Up on the Stage” (vars musikvideo för övrigt kan bota vilken depression som helst). ”Home Is a Question Mark”, sedan, är skivans uppenbara höjdpunkt och arketypisk, klassisk Morrissey – en innerlig, stor torch song om rotlöshet och det ständiga utanförskapet. Fyra låtar in och skivan håller alltså måttet. Sedan kommer ”Spent the Day in Bed” och albumet tappar styrfart. Denna följs dock raskt av skivans andra höjdpunkt, ”I Bury the Living” – en låt vars iskalla, människofientliga text borde göra mig rejält avtänd. Utan nåd gör Morrissey här ner människor som utan riktning, hopp om eller tro på något tar värvning i armén. I Morrisseys ögon är de hopplösa fall som inte duger till annat än att döda och lyda order. Och eftersom de tillhör de medellösa är de även dumma och saknar grundläggande uppfattning om vad kriget ifråga handlar om (From a class without I haven’t a clue/What the war is about, sjunger han från soldatens perspektiv), och återigen hånar han sitt eget ursprung. Texten innehåller flera liknande exempel, men musiken, melodin, arrangemanget, sånginsatsen är alltihop så fantastiskt bra och drabbande att jag utan problem kan bortse från textens dumheter. Och då har jag inte ens nämnt det magiska trallandet på slutet.

Och jag vet, det är dödligt tråkigt med förståsigpåare som lättkränkta letar brister hos personer och konstverk – jag får mig själv att må illa – men detta är ingen präktig PK-grej. Det är bara det att Morrisseys sentida, plötsliga och lite egendomliga brist på värme och medkänsla för den lilla människan – i sina låttexter, ska tilläggas – gör mig så beklämd.

moz17

Nåväl. I samma stund som ”I Bury the Livings” sista toner ringer ut är det också slut på skivans försonande drag. Vad som följer är en lång rad usla låtar – allihop tillhörande Morrisseys allra sämsta. Från trevande, vilsna pianoballader med hopplösa texter (”In Your Lap”, ”Israel”), flamenco-gegga med skrattretande texter (”The Girl from Tel Aviv Who Wouldn’t Kneel”, ”When You Open Your Legs”) och dålig pop (”All the Young People Must Fall in Love”) till bedrövlig klubbfotsrock med rent anstötlig ”lyrik” (”Who Will Protect Us from the Police?”). Skivans b-sida är kort sagt ohygglig.

Utan minsta tvekan kan jag säga att Low in High School är Morrisseys klart sämsta album. De verkliga höjdpunkterna är för få, de bra låtarna inte drabbande nog, och resten är så dåliga att det är svårt att ta in att det är Morrissey, och inte någon halvt debil lösdrivare från gatan, som har skrivit dem. Det är också Morrisseys mest politiska skiva, men politiken är ungefär lika illa underbyggd som hos valfri Twitter-tok. Lyckligtvis kom han ju tillbaka med bravur i mars i år, med den fullständigt lysande I am Not a Dog on a Chain (som jag nyligen recenserade och som därför saknas i den här genomgången). Bortsett från ett fåtal undantag var värmen, empatin, det lysande låtskrivandet tillbaka. Morrissey faller inte så lätt, det vet man.

Ps. Även Low In High School har släppts i en deluxeutgåva, och precis som i fallet med World Peace innehåller denna utgåva en rad riktigt starka bonusspår som slår det mesta på originalutgåvan. Allra bäst är ”Never Again Will I Be a Twin” – en dov, djupt suggestiv sak skriven ihop med basisten Mando Lopez.

Betyg: 4/10 (endast ordinarie album)

Bästa låt: ”Home is a Question Mark”, ”I Bury the Living”, ”I Wish You Lonely”


California Son

År: 2019

california

– Cover-skivan California Son recenserades här på 482 MHz för knappt ett år sedan, så detta blir ingen lång utläggning (och därför blir det heller inget betyg). Det är en ojämn, stundtals tråkig, stundtals jättebra platta där sångaren och uttolkaren Morrissey står i centrum. Han sjunger skiten ur Roy Orbisons It’s Over och Melanie Safkas Some Say I Got Devil, visar på sin gamla pålitliga popkänsla på Jobriaths Morning Starship och 5th Dimensions pop-soul-pärla Wedding Bell Blues, och sjunger naket och utlämnande Nicos/Tim Hardins Lenny’s Tune. När skivan släpptes var den en trevlig parentes i väntan på nästa ordinarie album.

Recension: Bright Eyes nya singel Persona Non Grata

brighteyes

Ända sedan omkring årsskiftet, när bandet plötsligt visade livstecken på sociala medier, har man gått och väntat. Väntat på Bright Eyes nära förestående comeback. Senast vi hörde från bandet var 2011 då de släppte sitt sjunde album, The People’s Key. Conor Oberst har visserligen varit aktiv sedan dess, och släppt skivor i eget namn, med Desaparecidos och med Better Oblivion Community Center, men inget har riktigt nått upp till Bright Eyes mytologiserade nivåer (även om soloskivan Ruminations var nära).

Det är ju något alldeles speciellt med Bright Eyes. Folk i min generation har vuxit upp med dem. Conor är född 1980, jag själv -85. När alla vi sköra, vilsna och av världen nedtyngda åttiotalister i vår ungdom gick igenom våra kriser gjorde Conor det också. Och när han släppte plattor om det fick vi någon i vår egen ålder som (i närmast realtid!) sjöng om våra sorger och våra sår på ett språk vi kunde ta till oss. Och när Conor åldrades gjorde vi det också. Musiken blev mindre direkt, fick fler lager. Lyriken likaså. Ångesten försvann aldrig, blev på ett sätt aldrig lättare, men den tog sig nya uttryck. Blev mindre svartvit. Precis som i livet självt. Bara 2016 års Ruminations påminner om det där tidigaste Bright Eyes-uttrycket. Där är musiken rak, avskalad. Lyriken blottar själens allra innersta plågor. 2016 genomled jag ett på det personliga planet uselt år, och Ruminations passade lika fint då som Fevers and Mirrors gjorde när jag först hörde den, i början av 00-talet.

Bright-Eyes
Foto: Shawn Brackbill

Och nu är Bright Eyes alltså tillbaka. I dessa närmast apokalyptiska kristider man väl aldrig trodde att man skulle behöva uppleva. Och som vanligt är Conors och Bright Eyes tajming klanderfri. ”Persona Non Grata”, utgiven idag via Dead Oceans, är en pianobaserad ballad av klassiskt BE-snitt. Den hade låtit fullt rimlig på nästan vad som helst som bandet släppte under mitten av 00-talet. Varje ny Bright Eyes-skiva känns som en reaktion på den som kom innan. 2011 års The People’s Key blandade elektronik med gitarrer och svårdechiffrerade texter. Om den organiska, djupt personliga ”Persona Non Grata” är något att gå på kan vi den här gången vänta oss en betydligt vemodigare och jordnära skiva. För jordnära är låten, med sin tidlösa folkmelodi och klassiska instrumentering. Och vemodet går inte att värja sig mot – vare sig i melodin eller i texten om försoning, syrlig självkritik och hängivelseVad som vidare förstärker både vemodet och den jordnära känslan är säckpiporna som dyker upp vid ett par tillfällen. Conors keltiska arv får här lov att ta plats och de spelar en melodi så vacker att den kan ta knäcken på vem som helst.

Den inbokade världsturnén är satt på standby tills vidare, men bandet hälsar i ett pressmeddelande att de kommer att släppa ett album i år alldeles oavsett. Betryggande, säger jag. ”Persona Non Grata” är ett fantastiskt styrkebesked från ett band jag bittert saknat, och ett BE-album är precis vad vi behöver i år.

Lyssna här:

Jocke Berg 50 år – 482 MHz rankar Kents 50 bästa låtar

jocke2
Foto: Festivalrykten

Som de flesta dysterkvistar födda på 80-talet har även jag en mångårig relation till Kent. Jag var omkring 17 år när en vän till mig, efter enträget övertalande, fick mig att lyssna på Isola – bandets då fem år gamla deppklassiker. Det tog knappt en genomlyssning för att få mig att kapitulera. Jagad av en melankoli och sorg jag vid det laget hade svårt att sätta ord på eller ens erkänna, kände jag omedelbart igen mig i skivans såriga melodier och Jocke Bergs texter om kärlekslöshet och utsatthet. Jag var långt ifrån främmande för svårmodig musik, men Isola öppnade fördämningen en gång för alla.

Sedan den där hösten 2002 har Kent hängt kvar, även om vår relation varit väldigt av och på. Stundtals har jag spytt galla över deras hybris och ojämna album, stundtals i det närmaste hulkat på min kammare till någon av deras många klassiker. Jag har gått långa perioder utan att lyssna på dem alls, och lika långa perioder då jag inte kunnat stänga av dem. Men jag har aldrig släppt dem.

För mig var de som bäst mellan 2002-2008. Då skrev Jocke sina bästa, mest personliga, texter, sina mest sammansatta och fokuserade kompositioner, och soundet var en perfekt avvägning mellan synthar och gitarrer. Du & jag döden och The Hjärta och Smärta EP tillhör det här landets allra största inspelningar. Tillbaka till samtiden är ett av pop-Sveriges mest underskattade album. Vapen och ammunition är min generations Rumours. För att inte tala om alla b-sidor som släpptes under de här åren. Kents b-sidor har alltid varit mytomspunna, men under 00-talet var de särskilt fina.

Vare sig jag fortfarande lyssnar aktivt på Kent eller ej, är det omöjligt att förneka att Jocke Berg sannolikt är det här landets finaste popkompositör. Han står med ena foten i det mest kommersiella medan den andra är för evigt förankrad i det mest svärtade av det svårmodiga. Han har perfekt insyn i bägge världar och det är det som genererat all den framgång han haft. Det är det som gör att han tilltalar en så stor del av befolkningen.

Jag har skrivit den här texten och satt ihop listan för att visa lite uppskattning, be om ursäkt för att min kärlek varit så ambivalent de senaste tio åren, och för att, på Jocke Bergs stora dag, lyfta fram hans odödliga gärning för svensk pop. Tack, Jocke. Och grattis.


Kents (och Jocke Bergs) 50 bästa låtar, någotsånär rankade:

Thåström: Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal – 20 år

konstiga

Ett av de viktigaste, om än inte bästa, Thåström-albumen firar denna månad 20 år. Nedan följer mer eller mindre (o)sorterade tankar kring den legendariska plattan Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal.

För att kunna skriva om Thåström måste man känna till historien. För att kunna skriva om en enskild Thåström-skiva måste man känna till vilken del i ledet den utgör. Allt hänger ihop. Och helt enligt Thåström-praxis är också Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal en reaktion på det som kom innan.

”Jag ville göra en enkel platta”, sa Thåström om Konstiga-plattan i intervjun med Jan Gradvall som följde med samlingsboxen Ungefär så här år 2015. Han var trött på hur komplicerat allt hade blivit i Peace, Love & Pitbulls. Trött på engelskan. Trött på maskiner. Kort sagt, han ville åt något enkelt igen. 

Om Peace, Love & Pitbulls var en uppgörelse med och ett raserande av det förgångna är Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal ett sätt att återuppbygga och återknyta till just det förgångna. På svenska hade han inte sjungit sedan 1991 och underskattade albumet Xplodera mig 2000, men då var industri- och samplingsorgien redan igång. Mer eller mindre rak rock’n’roll hade han inte spelat sedan 1982 och Ebba Gröns sista platta. 1999 hade en trött Thåström alltså gått ett helt varv runt och vad gör man då? Well, en sak man kan göra för att hitta tillbaka till sig själv och starta om maskineriet är att helt enkelt börja om. Och är man funtad som Thåström är förutsägbarhet en dödssynd och ingen i PLP-föraktande lilla Sverige vågade väl i slutet av 90-talet hoppas på tre, fyra ackord, mycket elgitarr, svenska texter och punkig energi från Thåström. Men det var precis vad man fick.

Till sin hjälp hade Thåström den här gången ett helt nytt band: Chips Kiesby från Sator på gitarr, och på bas respektive trummor Heikki Kiviaho och Jörgen Wall från Whale. Ett fysiskt rockband. Inga krusiduller. ”Okomplicerade i sitt spel”, enligt Thåström själv. Inte olikt Ebba Grön. Och det hörs.

Öppningsspåret Från himlen sänt fungerar som en gitarrtung och kaxig programförklaring, En vacker död stad var det punkigaste Thåström gjort sedan Kärlek och uppror (1981). Mer manglig, punkig rock blev det på förbisedda guldkornet Städer när jag blöder och singeln Två+två. Men även Imperiets skugga märks på albumet. Hjärter dam är en svidande ironisk och svart ballad av klassiskt Thåströmsnitt, som mycket väl hade kunnat skrivas på Tiggarens tal-tiden. Klassikern Ingen neråtsång är på albumet lika pompös som vilken pompös Imperiet-låt som helst – bara att den har två ton gitarrer. Att texten är flera ljusår bättre än 95% av allt Thåström skrev i Imperiet är en annan historia. Även de båda ömsom atmosfäriska, ömsom fläskiga och, även de, pompösa depprock-styckena Suverän och Ingenting gör mig hade i lite annan skepnad gjort sig på Tiggarens tal eller kanske, kanske Synd. Precis som ni är däremot svår att sätta fingret på. Texten är punk och känns som en kusin till Schweden Schweden. Musikaliskt och melodimässigt är den en obehaglig, teatral slowburner och sticker ut från skivans i övrigt ganska rättframma approach. Sannolikt är det väldigt få som har den som favoritlåt. 

1999

Oavsett vad Thåström själv hade för avsikter med skivan omfamnade publiken både den och honom med hull och hår. Thåström var tillbaka. ”Riktiga” Thåström för många – alltså han som sjunger punkig rock på svenska och spelar elgitarr. Plattan blev en enorm succé. Den sålde jättebra, vann rockbjörnar och turnéerna (två 1999 och en sommaren 2000) blev rejäla framgångar. På konserterna verkade han trivas och chockade sin publik med att spela gamla Ebba- och Imperiet-hits – visserligen helt i linje med Konstiga-plattans sound och attityd.

Själv är jag kluven till skivan. Produktionen (förlåt Micke Herrström) är stundtals tungfotad, fläskig och pompös. Något man visserligen lika väl kan beskylla arrangemangen för. En platta av det här slaget – en svärtad, punkig rock’n’roll-platta -hade gjort sig bättre med ett spinkigare, taggigare sound. Utan orglar, utan mellotroner, med ett annat, kantigare gitarrsound, och kanske utan synthar också. Det är synd på låtarna, som allt som oftast är riktigt bra i grunden, att soundet är så eftersatt. Lyckligtvis har flera av dem fått nytt liv dels live, dels på raritetssamlingarna Kompost (2009) och Fuzzbox (2015), som till stor del består av nyinspelade versioner av gamla låtar. Till exempel innehåller Fuzzbox den fullkomligen magiska, ödsliga piano-versionen av Ingenting gör mig, som ursprungligen gavs ut på en limiterad cd-singel 2005 ihop med en jättefin och akustisk Ingen neråtsång. Liknande versioner har även framförts live. I dessa tappningar kommer låtarna fram. Texterna hålls inte ner av köttiga gitarrmattor och volym och Thåström tillåts kliva in och bo i texterna, och i förlängningen når han också närmare fram till oss lyssnare.

Men Konstiga-albumet är jag som sagt alltjämt kluven till. Som 15-åring, hösten 2000, var jag dock helfrälst. Det var det första Thåström-album jag hörde och som Ebba-fan lät det alldeles underbart, tyckte jag då. Länge var det till och med mitt favoritalbum med Thåström. Knappt två år senare, i april 2002, köpte jag uppföljaren Mannen som blev en gris på releasedagen. Jag tyckte om den, men den slog inte Konstiga. Några år senare kom jag dock på bättre tankar och i dag betraktar jag Mannen som blev en gris som något av ett förbisett mästerverk. Om Konstiga är partyt på kvällen är MSBEG morgonen efter. En systerplatta, javisst, men tyngre, sorgsnare, mer neurotiskt. Mer svärtat. Och det var ju också där som Pelle Ossler gjorde entré i den thåströmska världen – något som inte kan överskattas.

Men den betydelse som Konstiga har haft för Thåström i stort är i det närmaste obestridlig. Som jag sa inledningsvis: allt hänger ihop i Thåström-världen. Konstiga var ett sätt för Thåström att hitta tillbaka till sig själv och sitt ursprungliga uttryck, men med nya, kontemporära medel. Thåström har i flera intervjuer intygat hur svårt det var att börja skriva texter på svenska igen, men texter som Ingen neråtsång pekar framåt mot det personliga, chosefria uttryck som han började använda sig av sex år senare på milstolpen Skebokvarnsv. 209 (2005) och som han raffinerat och förfinat sedan dess. Han har också berättat hur han efter Konstiga och MSBEG var trött på distade gitarrer och volym, något som Skebokvarnsvägens avskalade och intima sound var en reaktion på och som i sin tur skulle fortsätta att utvecklas genom åren. Kort sagt: Konstiga är en viktig del i vad som ligger till grund för den Thåström vi är välsignade med idag. Och som sagt, allt hänger ihop och allt har lett fram till idag. Det är vi tacksamma för.

Albumets tre bästa låtar:

  • Ingen neråtsång

– En av Thåströms kanske fem bästa texter någonsin. Musikaliskt kommer den inte riktigt till sin rätt på albumet, men det gör inte så mycket.

  • Ingenting gör mig

– En ungdomsfavorit av rang. Som dessutom överlevt. Det räcker kanske som motivering? Gör sig bäst i pianoversion, som jag var inne på ovan.

  • Städer när jag blöder

– Förbisedd pärla om flykt, vattenhål och fristäder. Och Köpenhamn. Fullständigt sprakar av livslust, inspiration och energi. Borde spelas live.

19992

Recension: Thåström – Texter

IMG_8505

I juli, när ”PR-maskineriet” för Thåström-boken Texter började rassla igång, skrev jag en längre text om vad Thåströms texter betyder, säger, står för och är. Vem Thåström, textförfattaren, är och vilka hans centrala verk är. För mig och förhoppningsvis för många fler. Då hette det:

För det är ju så enkelt som att så många som möjligt ska få lov att gå vilse och hitta sig själva i Thåströms textvärld. För det är ju det man gör. Thåströms texter hjälper en att försöka bena ut vem man är och vad man sysslar med. /…/ Vi behöver ha Thåströms trösterika ord samlade på ett ställe. Vi behöver den där brunnen att ösa ur när torkan tränger sig på. Vi behöver någonstans att gå när vi saknar ord. När vi saknar förmåga att formulera vårt utanförskap, vår svaghet, vår ilska, vår kärlek, vårt hopp, vår rädsla. När vi saknar inspiration.

I dag sitter jag med boken framför mig. Jag bläddrar och fastnar vid textrader jag läst oräkneliga gånger tidigare. Sugs återigen in i Thåströms livgivande värld. I ena stunden är jag på Fregatten, som med sitt lugn, sin subtilt familjära hållning och sitt ölutbud blivit en favoritkrog, för att i nästa dricka porter i Vesterbro. Jag går längs Bernauer Strasse och tappar andan av kranarna på varvet i Gdansk. Minns enorma läsupplevelser –  som Triumfbågen av Remarque, vad som helst av Stasiuk och Zagajewski – och hur jag en gång upptäckte Gun Club och Jeffrey Lee Pierce. Minns alla gånger ens egen existentiella ångest fått iklä sig Kaospassagerarens perfekta fraseringar och formuleringar – och jag minns känslan efteråt. Lugnet som kommer av att veta att man inte är ensam. Jag minns alla kärleksförklaringar som stulits – från Kom kom, från …den dan, från Samarkanda och Karenina. Romanserna är preskriberade, men texterna släpper jag aldrig. Och de släpper aldrig mig. I dag är det Ner mot terminalen som sätter ord på sånt där. Och Gräsfläckar. Minns hur Den morronen och texter som Alltid va på väg väckte mig ur en närmast trettioårig slummer, fick mig att röra på mig. Minns Postbahnhof och 40-gradig värme i juli 2015. Minns hur Sällskapets första platta år 2007 sparkade in en dörr och visade mig vem jag var, musikaliskt och estetiskt, och i samma veva tonsatte en av de viktigaste tiderna i mitt liv. Jag lyssnar fortfarande på den plattan säkert en gång i månaden. Den tappar aldrig ett uns kraft. Känner tacksamhet över att äntligen ha texterna till Nowy Port-plattan och en del PLP-b-sidor. Slår fast vad jag har funderat på i många år: On/Off är bland det bästa Thåström skrev under tiden i PLP. Vidare läser jag texten till Ingen neråtsång och kan fortfarande inte begripa hur man kan skriva så bra. Minns hur mitt 14-åriga jag, som var på god väg att lämna hiphoppen till fördel för punken, hörde Vacker död stad, som då var färsk, och sedan Ebba Grön, Imperiet och så vidare. Minns vilka ruttna dagar det var på den tiden, minns den vidriga stanken av pappersmassa som låg som ett tungt, elakt väsen utanför Särlaskolan, men minns också hur fint det var att hitta något nytt, något vackert, som gjorde dagarna mer uthärdliga. Läser några rader ur Du är religion och minns blandskivan med Imperiets mörkaste låtar som min äldre kusin gav mig. En viktig byggsten lades på plats och mer medicin för själen. Minns alla svarta dagar då Das neue Konzepts och Warzaws öppningsrader varit precis vad jag behövt. Minns alla cykelturer till hamnen här – hur vyerna och ensamheten, en Zywiec och Natten för det här gungat mig till ro. Jag bläddrar och hamnar hos Ebba Grön. Slås av hur oantastlig Kärlek och uppror är. Hur Turist i tillvaron, med sitt stärkande budskap om att skaka av sig skit, piss, damm och demoner, är en typiskt ”ebbig” och okomplicerad föregångare till de livsbejakande och hoppingivande texter, som till exempel Beväpna dig med vingar, Centralmassivet och Alltid va på väg, som Thåström skriver nuförtiden. Bannar också mig själv för att jag så sällan lyssnar på Ebba idag – detta makalösa band som nästan aldrig tog minsta snedsteg. Samtidigt finns varenda textrad, varenda ackord, i ryggmärgen. På livstid. Så sett lyssnar jag på Ebba varje dag. 

Slår igen boken, översköljd av alla texter, alla minnen. Vissa är 20 år, vissa en dag.

IMG_8506

Jag öppnar den igen. Bläddrar vidare och stannar upp vid varje sedan tidigare opublicerad bild och granskar den närmast religiöst. Går vi bortom det konstnärliga och bara betraktar den fysiska varelsen Thåström är det lätt att bli lika imponerad. Kindbenen på sidan 214. Blicken på sidan 80. Blicken på sidan 120. Det är trams och yta, jag vet, men Thåströms yttre är lika oantastligt som hans penna.

Jag bläddrar igen och knockas omedelbart av dagboksinläggen. För en sekund, eller om det är en minut, tänker jag att bara dessa är ju värda priset. De senaste 15 åren eller så, har Thåström som bekant gläntat på dörren till sitt inre, blivit mer personlig, än vad man tidigare var van vid. Men dessa dagboksinlägg leder en längre ner i korridoren och gläntar på en annan dörr, ännu närmare det innersta. Det är en ynnest att få ta del av detta, samtidigt som det känns som man tjuvkikar in genom nyckelhålet. Men jag plitar ner varenda referens, varenda bar som nämns, flyttar upp allt på att-göra-listan.

IMG_8509

Vidare är boken, utgiven av Teg Publishing, en stadig pjäs. Den är inbunden, tryckt på ganska tjockt papper, med ett matt och snyggt, om än enkelt layoutat, skyddsomslag. Jag hade definitivt valt en annan, mer sentida bild som omslagsbild och inkluderat fler sentida bilder i själva boken (och för guds skull foton från Sällskapet-åren!), men detta är bara mindre anmärkningar. Som jag nämnde inledningsvis: vi behöver Thåströms texter på ett och samma ställe. Vi behöver kunna öppna dörren och kliva in. Känna att vi är på en plats där utanförskap inte nödvändigtvis är ett hinder, påminnas om att det trots allt finns en vacker värld där ute och trots att vi bara är några i mängden ändå är stjärnor. Vi har såklart alltid haft skivorna till detta, men nu har vi allting samlat. Det är inte svårare än så.

IMG_8508

Varför Thåströms Texter behövs

texter

I september ger Teg Publishing ut Joakim Thåströms samlade låttexter i en, av allt att döma, stilig inbunden utgåva, som fått det enkla, koncisa namnet Texter. 2007 gav förlaget Prisma ut en volym med det snarlika namnet TXTR, som samlade alla dittillsvarande låttexter (med vissa undantag och bortfall). Den boken är sedan länge slutsåld och ur tryck, och sedan dess har Thåström givit ut fem album (Sällskapets  Nowy Port inräknad), vilket man får säga inte bara rättfärdigar utgivningen av den nya boken, utan också gör den till en av höstens mest emotsedda händelser. För det är ju så enkelt som att så många som möjligt ska få lov att gå vilse och hitta sig själva i Thåströms textvärld. För det är ju det man gör. Thåströms texter hjälper en att försöka bena ut vem man är och vad man sysslar med. Det började med Ebba Gröns ofiltrerade skildringar av ett Sverige bortom folkhemmet, ett förortssverige som ingen riktigt ville kännas vid eller ta ansvar för – utom just vissa av eldsjälarna som bodde och verkade där. Ebba Grön själva, till exempel.

Under de dryga fem år som Ebba Grön existerade skrev Thåström texter som gjorde upp med och utmanade makthavare, strukturer och samtiden. På debutplattans Schweden Schweden skrev Thåström om det Sverige som fostrat honom. Det Sverige som gjort sitt yttersta att skapa en lydig, hunsad medborgare, som tackar med mössan i hand. Nöjd med vad som än bjuds. Syrligt och inte så lite drabbande sjunger han: Jag har fått lära mej/att tacka för maten/& ja har fått lära mej/att jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra/Och jag känner efter och försöker/Man får ju inte bli en sån där ni vet/en sån som står och hänger,/en sån som står och glor. På uppföljaren Kärlek och upprors avslutare Hat & blod är ungarna från Schweden Schweden ute på stan. Desillusionerade, frustrerade och trötta på det liv som erbjuds dem går de lösa på stan, skrämmer tanter, dricker för mycket, hamnar i slagsmål. Det är vanlig jävla fredagkväll. Vilken desillusionerad, ilsken ungdom behöver inte höra sådana låtar och läsa sådana texter? Och vilken ung, ångestfylld människa behöver inte höra en låt som Uppgång och fall, från Ebbas självbetitlade sista platta? Här är textjaget förpassat till att passiviserat stå utanför samhället – medicinerad står han lydigt i kö och väntar på sånt som blir över, så att icke-existensen ska få fortsätta lite till. Man har tutat i honom att han ju har allt, men han vet bättre. Han vet att han ju egentligen har ingenting alls, att hans liv är en skyddad verkstad för meningslöshet. Och i den sista versen lyser den gamla anarkismen igenom – när samhället som understödjer och skapar dessa tillstånd faller sönder ska han skratta, inte sörja. Han är ivrig, men väntar tålmodigt. Vad som förenar dessa texter och Thåströms Ebba-texter i allmänhet, är patoset. Oavsett om det handlar om ilsken plakatpunklyrik som sparkar uppåt eller nästintill uppgiven lyrik om de människor som samhället vägrar bry sig om, så finns där ett patos. Ett bultande, blödande hjärta för alla på dekis, och en ständig påminnelse om att det går att bryta bojorna och bli något mer. Med detta färskt i minnet hamnar man hos Imperiet.

Imperiet ville alltid mer än Ebba Grön. Nå ut till fler, säga mer, rädda världen. Gesterna var tidsenligt stora och de lyckades väl inte alltid med vad de företog sig. Därmed inte sagt att Thåströms texter var dåliga. Tvärtom. Och patoset var kvar, om än vidgat till hela vida världen. Om Ebba förknippas med förorten (både den fysiska förorten, Rågsved, och förorten som metafysisk och föreställd plats) är Imperiet cosmopoliter, som turnerade och engagerade sig i USA, Nicaragua, Kuba och Mexiko och stundom sjöng på engelska. Men glöden, patoset finns som sagt kvar. Inte minst i debutsingeln Alltid rött, alltid rätt och hatlåten till staten Israel, Österns röda ros. Men Imperiet var också tiden då Thåström på allvar började blicka in i sig själv. Mest drabbande hörs detta på Jag är en idiot, från 1988 års Tiggarens tal – Imperiets sista skiva. En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. När man som felande, lumpen människospillra hör den låten och läser den texten känner man sig plötsligt mindre ensam. Och man börjar bygga upp sig själv igen. Det är kraften i Thåströms lyrik.

När Thåström i början av 90-talet drog till Amsterdam och började mixtra med nya, karga ljudvärldar i bandet Peace, Love & Pitbulls, skrevs texterna på engelska. Språket skalades också av, blev naknare på ett sätt, ofrånkomligen mer distanserat på ett annat. När det begav sig beskrev Thåström själv texterna som toalettklotter. Och läser man texten till (den geniala) This Is Trash, från PLP:s självbetitlade debutplatta, är man beredd att hålla med: I’m gonna teach the masses/With my dum-dum song/I’m gonna kick your asses/I’m the new king kong. Det är enkelt, det är primitivt och det är självförhärligande. Men redan på uppföljaren Red Sonic Underwear har pennan återigen doppats i svartare bläck. På Warzaw liknas livet självt vid en prostituerad, en soptunna och en picknick på ett fabriksgolv. På Das neue Konzept vrålar Thåström tills han får blodsmak i munnen efter uppbrott, nya perspektiv och nya intryck. Detta är utan tvekan skrivet med samma penna som skrev Uppgång och fall och Schweden Schweden, och alla med minsta känsla av vilsenhet, frustration och längtan efter något större kan känna igen sig. Och det är det sistnämnda som för oss till soloårens stärkande, trösterika och inte minst inspirerande lyrik.

IMG_3602
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Ebbas frontlinjelyrik är ett minne blott, likaså Imperiets storvulenhet och PLP:s engelska toalettklotter. Kvar finns enkla ord, ord som varje människa kan förstå och formuleringar som vanliga människor tar i sin mun. Och med dessa formulerar Thåström för oss vad det innebär att vara människa. Från Kaospassagerarens osminkade skildring av vad det innebär att födas, existera och dö som människa, till senare skivors hyllningar till konsten som bygger upp en, kärleken man inte kan vara utan och järnvägsspåren som tar en dit man vill, finns det goda skäl till att hävda att Thåströms sena sololyrik är den bästa han någonsin skrivit. Kaospassageraren är i min mening den bästa rocklyrik jag stött på – och då har jag ändå lusläst Springsteen, Morrissey, Ian Curtis, Jim Morrison och Iggy Pop, för att nämna några. Alltid va på väg kan lyfta en ur vilken becksvart depression man än hamnat i, och visa hur vackert livet är och vilka möjligheter som finns när man tror att allt är förbi. Beväpna dig med vingar är likadan. Samarkanda hyllar kärleken, den till ens partner och till konsten man hämtar näring från, när man själv inte känner att man förmår. Centralmassivet är hoppet självt. Hymnen. Om Black Jim skildrar grymheten med döden, men hjälper en samtidigt att förlika sig med densamma. Främling överallt hjälper en att förstå föräldragenerationen. Fanfanfan kan en hel värld relatera till. Förlusten, sorgen, saknaden, det malande ”tänk om, tänk om”. Körkarlen öppnar upp ögonen på en och får en att förstå att det är nu vi lever. Inte sen och inte då.

Detta är varför Texter behövs. Vi behöver ha Thåströms trösterika ord samlade på ett ställe. Vi behöver den där brunnen att ösa ur när torkan tränger sig på. Vi behöver någonstans att gå när vi saknar ord. När vi saknar förmåga att formulera vårt utanförskap, vår svaghet, vår ilska, vår kärlek, vårt hopp, vår rädsla. När vi saknar inspiration.

Texter släpps 25 september och innehåller 200 låttexter och flera ej tidigare publicerade bilder. Förboka den här.

Attachment-1[866]
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Scott Walker är död

IMG_6079

I måndags skakades 482 MHz-världen av Scott Walkers plötsliga bortgång. Den evigt unge brittisk-amerikanske avantgardeikonen, tillika en av mina stora musikaliska hjältar, blev 76 år. Jag försökte samla mina tankar, men gick bet gång på gång. Finns det något svårare än att skriva om någon man beundrat och som nyss gått bort? Jag behövde ett par dagar till att begrunda och leva i Scotts värld. Nedan följer det jag tog med mig ut igen.

Scott Walker var integritet och otämjd passion för det egna skapandet personifierat. Han gick från att vara tonårsidol i The Walker Brothers i mitten av 60-talet i paritet med The Beatles, till att helt oblygt skicka ut det med badvattnet när bandets uttryck började kännas överspelat. Hans nästa drag var att under en period bo i kloster och studera gregoriansk munksång, för att därefter kasta sig huvudstupa ner i europeisk kultur och konstnärer, artister och tänkare som Jacques Brel, Ingmar Bergman och Albert Camus. Musiken han sedan skapade och som utgjorde hans fyra första soloskivor rörde sig i stil någonstans mellan klassiska torch songs och centraleuropeiskt vemod. Första plattan bestod mestadels av covers, men sedan tog de egna kompositionerna över mer och mer – och arrangemangen blev alltmer avancerade, liksom tematiken. Och med det droppade skivförsäljningen av. 70-talet blev ett irrande i blindo, både som soloartist och som en del av ett återförenat Walker Brothers. Inget av det bringade framgång och Scott drog sig undan. Till den där ensamheten och särarten han så innerligt krävde och var tvungen att vårda. Ensamheten och särarten som skickade honom till klostret, som fick honom att gå solo, som genomsyrade låtar som Big Louise och On Your Own Again och som 1978 drev honom till att med det återförenade Walker Brothers på 1978 års album Nite Flights göra suggestiv och hypermodern konstrock istället för att återupprepa framgångsreceptet från 60-talet. I en intervju med The Guardian år 2008 sa han att han inte alls är skygg eller osocial, så som myten om honom vittnar, men att ensamheten är ett måste för skapandet.

När 70-tal blev 80-tal gick han in i sig själv, fast besluten att lämna alla försök till bred framgång därhän. 1984 kom han ut på andra sidan, med skivan Climate of Hunter, vars fröer såddes redan 1978, på nyss nämnda Nite Flights, men som egentligen inte lät som något annat han gjort. Här blandade han tidstypisk rock, komplett med synthar och stundtals gnistrande produktion, med aviga, abstrakta arrangemang, drömlika ambientpartier och besynnerliga låtstrukturer som tog vändningar man knappast väntade sig. Walkers lyrik, som alltid, även under den kommersiella storhetstiden på 60-talet, behandlat allt annat lättsamma ämnen, var på Climate of Hunter mer svårgenomtränglig än någonsin tidigare. Även röstmässigt kunde man ana en ny Scott Walker. Han var fortfarande en crooner, men man kunde ana en vilja att börja använda rösten på extremare sätt än tidigare. Kort sagt, de vuxna kvinnor anno 1984 som var unga på 60-talet och som såg fram emot att åter stifta bekantskap med sin tonårsidol lär ha blivit gruvligt besvikna. Och förvirrade. Och sådär skulle det fortsätta. Med Climate of Hunter stod det klart att Scott Walker äntligen, en gång för alla, skakat av sig de sista resterna av idoldyrkan och mainstreamberömmelse. Han var aldrig gjord för det och skulle aldrig se sig om efter det igen.

Efter Climate of Hunter var Scott tyst. I elva år. 1995 dök han åter upp igen – denna gång djupare försjunken i de mörka, abstrakta ljudvärldar han nosade på 1984. Tilt är ett smärre mästerverk. Kolsvart, obehagligt, men mycket vackert. Utmärkta musiksajten Allmusic.com liknar albumet vid ”the wind that buffets the gothic cathedrals of everyone’s favorite nightmares.”, och inget kunde väl vara mer sant. Här och var anar man melodier, och skivan är inte helt renons på (relativt sett) försonande, luftiga partier, men detta är för det mesta djupt begravet under groteska och absurda textsjok, kallsvettiga, operaliknande stycken och dissonans. Efter Tilt följde ytterligare en elvaårsperiod i tysthet innan Walker år 2006 gjorde ny comeback med, i mitt tycke, sin allra bästa skiva – The Drift.

IMG_6083

Steget från Tilt till The Drift är förstås inte lika radikalt som det mellan Climate of Hunter och Tilt, men The Drift är mörkare, mer ogästvänlig och ogenomtränglig än något Walker gjort tidigare – något som kritiker och musiklyssnare vid tiden för Tilt knappast hade trott var möjligt. Ackompanjerad av tunga ljudblock som sällan har något med rock att göra (det makalösa öppningsspåret Cossacks Are får ses som ett slags lysande undantag) sjunger Walker febriga, djupt absurda och kollageliknande arior om 9/11, Elvis Presleys dödfödda tvillingbror Jesse, folkmorden i forna Jugoslavien och Mussolinis och hans älskarinnas våldsamma död. Rösten växlar mellan försiktig men samtidigt djupt obehaglig crooning och nervigt mässande. Och vid ett tillfälle dyker en mardrömslik Daffy Duck-röst upp, vilket lär skrämma slag på vem som helst. Att lyssna på The Drift är som att skickas ner i helvetets nedersta skikt med en glappig ficklampa som då och då lyser upp allsköns vidrigheter framför en. Inte så himla mysigt, men en helt igenom originell och mäktig upplevelse. Den har en given plats på min lista över mina tio favoritalbum.

Bish Bosch från 2012 var en naturlig fortsättning på The Drift. De är onekligen två systerplattor. Men även om det kvävande mörkret på The Drift onekligen går igen på Bish Bosch och särskilt på låtar som Dimple, Tar och The Day the ”Conducator” Died är skivan i allmänhet mer lekfull – både musikaliskt och textmässigt. På Phrasing samsas dissonanta elgitarrslingor och svärtade textrader/utrop som ”Pain is not alone” och ”Here’s to a lousy life!” med närmast sambaaktiga trumrytmer och visselpipor. På den monolitiska SDSS1416+13B (Zercon, A Flagpole Sitter) radar Walker upp hysteriska oneliners, omväxlande ackompanjerad av tundraliknande tystnad och kärv industri. På Pilgrim mässar han hurtigt/neurotiskt om att spränga oxgrodor med sugrör och om rum fulla av möss. I bakgrunden surrar ett ihärdigt och egendomligt trummönster. Bish Bosch är fullproppad med liknande märkligheter – och det är däri som obehaget – och skönheten – vilar. I det oförutsägbara gränslandet mellan mörker och ysterhet vet man varken ut eller in, och där någonstans hittar vi Bish Bosch, som en mordisk narr som ler med hela ansiktet medan han skär halsen av dig.

Ingen hade trott det, men redan två år senare, 2014, 71 år gammal (!) var han tillbaka – och det med ännu ett mästerligt album – Soused. Denna gång kompades han av doom metal-titanerna Sunn O))) – ett samarbete som skulle visa sig vara lika otippat som genialt. Sunns sotigt majestätiska drones och Scott Walkers och mångåriga samarbetspartnern Peter Walshs dissonanta ljudkollage går ihop som vore det det mest självklara i världen – oavsett om Sunn O))) subtilt fyller i ljudbilden, som i Bull och Lullaby, eller är mer framträdande, som i Brando och Herod 2014. I de allra flesta avseenden är Soused en naturlig fortsättning på det som Walker pysslat med sedan åtminstone Tilt (1995). Sunn bidrar med granitskarpa kanter till Walkers redan massiva ljudbygge, men deras egenart tar aldrig över och det är tydligt varför Walkers namn står först på konvolutet.

Bortsett från ett par mer eller mindre intressanta soundtracks från 2016 och 2018 var Soused, för övrigt det album som Scott själv tyckte bäst om, det sista vi fick höra från honom. I måndags kom dödsbudet. Någon dödsorsak har man inte gått ut med.  Den evigt private, djupt integritetsfulle Scott Engel, som han egentligen hette, ville väl ha det så. Och integritet hade han, som jag nämnde innan, och mod – så till den grad att han saknar motstycke och likar. I Sverige har vi Thåström som det självklaraste exemplet. David Bowie är ett internationellt praktexempel. Men Scott gick längre än de båda. I den där Guardian-intervjun från 2008 pratar han om hur han sedan länge hade gett upp tanken på att passa in. Han omfamnade sin särart, sa han, och betraktade ensamheten som en drog han måste ha i sig. Och han levde som han lärde – åtminstone konstnärligt. För vem annars än den som helt drivs av orubblig integritet och självbevarelsedrift och som struntar i om folk förstår eller inte vänder ryggen åt kommersiella framgångar, turnerande och gamla meriter för att istället helt gå upp i outforskade världar och ett evigt brinnande intresse för nya uttryck? 

Jag upptäckte Scott ganska sent. Året var 2008 och jag var 23. Jag upptäckte hans 60-tal först och slogs av vad jag uppfattade som en sällsam blandning mellan Frank Sinatra och Leonard Cohen – två andra hjältar. Det dröjde inte mer än ett år innan jag tog mig an hans senare soloalster och knockades omgående av The Drift. För en lyssnare som jag, som är lika torsk på melodi, vemod och blödande hjärtan som på svärta och dissonans var Scott Walker en perfekt artist. Hans låt- och albumskatt är lika mycket av allt det där. Och kvaliteten är för det mesta hisnande hög. Scott Walker skämmer bort en. Han är, för att citera en av hans kändare 60-talslåtar, best of both worlds. Jag saknar honom redan.

IMG_6082

För att runda av ger jag er här en spellista, med 25 fantastiska låtar i kronologisk ordning från hela hans karriär. Se det som ett smakprov och dyk sedan ner djupare. Det är han värd, och ni med.

Vila i frid, Scott. Och tack.