Dags att nyansera bilden av a-ha: Deras 20 bästa låtar rankade

I samband med att SVT visar den sprillans nya dokumentären om a-ha har jag tagit på mig att lyfta fram och nyansera bilden av detta fantastiska popband. För min mening är a-ha tidernas kanske mest underskattade, missförstådda och förbisedda popband. Så många har bara hört (den visserligen magiska) popsingeln och miljonsäljaren ”Take On Me” och trott att a-ha är ett one-hit-wonder som bara gjorde catchy pop. Inget kunde vara längre från sanningen. Bakom grabbarnas tjejtjusar-looks och denna monsterhits oemotståndliga melodi döljer sig djup och otröstlig nordisk melankoli, och en repertoar som bjuder på ett pärlband av mästerliga låtar, de flesta drömska och vemodiga.

a-ha har alltid haft mer gemensamt med anglosaxiska mörkermän och vemodsivrare med smak för dramatik, som Echo & the Bunnymen, The Church och Morrissey, än med till exempel flickfavoriterna Duran Duran de oftast förknippas med. Med den här listan vill jag lyfta fram det a-ha. Ett a-ha bortom Smash Hits- och Okej-omslag och skrikande tonårstjejer.

Själv upptäckte jag a-ha när jag som 15-åring kring millenieskiftet var i en djupt sökande period, utforskandes massor av olika genrer. Jag fastnade bland annat för synthpoppen, men kanske allra mest för just a-ha och deras debutalbum Hunting High and Low. Det skulle dock ta ytterligare några år innan jag, tack vare en hyllande krönika av den mästerlige skribenten Carl Reinholdtzon Belfrage i Nöjesguiden någon gång i början av 2007, fick upp ögonen för hela deras repertoar. Deras varmkalla och elektroniska ljudbilder, deras melodier genomdränkta i sorg och texter om att som Sisyfos kämpa sig uppför livets många uppförsbackar, om att stå utanför och se på, om kärlek som allt som oftast går om intet, var precis vad jag behövde höra vid den här tiden (även det en sökandeperiod). Sedan dess har jag aldrig riktigt släppt dem. Som så många andra band jag älskar kan de vara ifrån skivtallriken under perioder (ibland långa sådana), men när jag är på humör för vemodig pop finns det inget band jag hellre vänder mig till än a-ha.

Nedan följer en topp 20-lista över a-ha:s bästa låtar. Spellista längst ner. Varsågoda.

20. ”What There Is”

År: 2009

Album: Foot of the Mountain

– Foot of the Mountain var bandets första rena synthpop-album sedan 80-talet. Materialet var naturligtvis inte lika starkt som då, men någon egentlig brist på bra låtar var det inte. Bäst är sannolikt halvballaden ”What There Is”.

19. ”Butterfly, Butterfly (The Last Hurrah)”

År: 2010

Album: 25

– Menad som en avskedssingel, den enda nya låten från samlingsplattan 25, släppt i samband med att a-ha gjorde vad som sades vara sin sista turné. Så blev det förstås inte, för bandet återförenades inte många år senare. Icke desto mindre är detta en magnifik och mollstämd midtempolåt i vacker synthskrud. Klassisk a-ha.

18. ”Make It Soon”

År: 2005

Album: Analogue

– Albumet Analogue var till soundet sett en snygg avvägning mellan a-has moderna och mer gitarrbaserade sound och deras ursprungliga elektroniska. Dessvärre svajade det rejält bland låtmaterialet. Men allt var långt ifrån svagt. En riktig pärla är ”Make It Soon”, som perfekt binder samman gitarrer med synthar. Börjar subtilt och försiktigt för att sedan explodera i distorsion.

17. ”East of the Sun”

År: 1990

Album: East of the Sun, West of the Moon

– Ett nytt årtionde, ett nytt sound. Med fjärde plattan ville bandet åt ett mognare, mörkare sound, mer i linje med det de hörde i sitt inre. Syntharna fick därför kliva tillbaka för ett lite mer organiskt uttryck. Resultatet blev ganska lyckat, ur ett konstnärligt perspektiv, och de fick dessutom en hit med sin utmärkta cover på Everly Brothers balladklassiker ”Crying in the Rain”. Bland övriga höjdpunkter märks också bland annat det nedtonade, närmast akustiska och bluesiga titelspåret. Ett styrkeprov som visade att a-ha hade en bredd man kanske inte hade räknat med.

16. ”Lifelines”

År: 2002

Album: Lifelines

– År 2000 gjorde a-ha comeback efter sju års tystnad. Vuxenpop stod på menyn och lite för ofta lät det oförargligt och vänt. Men även oförarglig och vän musik kan vara briljant. Lyssna bara på fantastiska ”Lifelines”. Hade kunnat platsa på kents Vapen och Ammunition.

15. ”Locust”

År: 1993

Album: Memorial Beach

– Memorial Beach är a-has märkligaste platta. Moody och avig så det förslår, i något skumt gränsland mellan Bowie, den amerikanska södern och klassiska a-ha-melodier. Knappt en synth så långt örat kan nå och lite för många bredbenta och tidstypiska gitarrer, och flickorna som skrek sig hesa efter bandet på 80-talet lär knappast ha brytt sig nämnvärt – och inte främst för att de vid det här laget hade annat att tänka på. Men det är långt ifrån en dålig skiva. Knappast ens a-has sämsta. Och bland höjdpunkterna hittar vi denna fenomenala och mycket suggestiva låt, om ett tillstånd i skriande behov av radikal förändring. Otroligt snygg!

14. ”Here I Stand and Face the Rain”

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– a-has debutalbum är ett så gott som fläckfritt popalbum och höjdpunkterna är många. En av dessa är det dramatiska och atmosfäriska avslutningsspåret. Redan här hör man hur pass mycket mer ambitiösa och djupsinniga a-ha var jämfört med övriga tonårsidoler på den tiden. Att detta aldrig riktigt gått in hos folk är obegripligt.

13. ”Memorial Beach”

År: 1993

Album: Memorial Beach

– Mer moody och suggestiva tongångar från underskattade femte plattan. Detta är ett slags belöning för de som vill och orkar gräva djupt i bandets katalog. a-ha har gott om sådana belöningar.

12. ”I’ve Been Losing You”

År: 1986

Album: Scoundrel Days

– Även om debutplattan från året innan var betydligt mer ambitiös och mogen än dess rykte gjorde gällande var det inte nog för grabbarna. På uppföljaren Scoundrel Days är ambitionsnivån uppskruvad ytterligare och mycket av popmusiken har fått stryka på foten till förmån för drömskare, mörkare låtar – och, som i fallet med hitsingeln ”I’ve Been Losing You”, vemodig rock. Återigen hör man David Bowie, och även framtida dysterkvistar som Placebo och kent.

11. ”Waiting For Her”

År: 1990

Album: East of the Sun, West of the Moon

– En fenomenal, djupt atmosfärisk och hjärtskärande vemodig ballad om en relation bortom all räddning. a-has klassiska 80-tals-sound möter det nya uttrycket.

10. ”Summer Moved On”

År: 2000

Album: Minor Earth, Major Sky

– a-has comebacksingel efter sju års bortavaro är ett mästerstycke inom den vemodiga poppen och ett sanslöst prov på Morten Harkets makalösa pipa. Lyssna på falsetterna, lyssna på hur länge han håller tonerna, lyssna på kraften. Ett utmärkt exempel på någon som har båda tekniken och hjärtat.

9. ”The Blue Sky”

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– En popbagatell kan tyckas, men samtidigt så otroligt atmosfärisk och med en av Paal Waaktar-Savoys bästa texter om utanförskap. Tidlös både vad gäller musik och budskap.

8. ”Out of Blue Comes Green”

År: 1988

Album: Stay On These Roads

– Sophisto-pop på skyhög nivå, med en sångmelodi att dö för. Bandets tredje platta är, de få, men skyhöga, topparna undantagna, utan tvekan en av deras allra sämsta och det kändes som att de hade målat in sig i ett omöjligt hörn. Men, som sagt, topparna är inte att leka med.

7. ”Cosy Prisons”

År: 2005

Album: Analogue

– Fantastisk synthballad om att leva med en rädsla för livet. Återigen med en av bandets allra starkaste sångmelodier, återigen med en av Harkets snyggaste falsetter.

6. ”Take On Me”

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– Den må ligga till grund för a-has orättvisa rykte om sig att vara ett one-hit-wonder-band, men det går inte att komma ifrån att detta är en perfekt poplåt. Från den molliga melodislingan, till sångmelodin och texten om ung och klumpig kärlek – det är lätt att förstå varför ”Take On Me” är en av 80-talets största och mest bestående hits.

5. ”Living a Boy’s Adventure Tale”

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– Episkt och bitterljuvt när a-ha tonsätter och besjunger en ung mans alienation och kärlekslöshet. En av bandets allra starkaste melodier, och vid 3:50-strecket och typ 13 sekunder fram bjuder Morten Harket på en av sina mäktigaste och mest imponerande sånginsatser.

4. ”Hunting High and Low”

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– En perfekt blandning mellan lågmäld akustisk ballad och melodramatiskt synth-epos, hela tiden med brännande närvaro, hela tiden med sårigt hjärta, hela tiden ytterligt atmosfäriskt.

3. ”The Sun Always Shines on TV”

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– Debutalbumets mest ambitiösa stund är lika mycket en explosiv och symfonisk synth- och gitarrurladdning som en djupt sorgsen och lågmäld historia om depression, längtan och om att aldrig riktigt känna sig hemma eller till rätta. Hänförande!

2. ”Manhattan Skyline”

År: 1986

Album: Scoundrel Days

– Scoundrel Days största och mest ambitiösa stund hämtar viss inspiration från nyss nämnda ”The Sun Always Shines” i sitt sätt att varva skörhet med explosivitet. Verserna är atmosfäriska och genomsyrade av ett otröstligt vemod, medan refrängerna är kärva som granit – men det håller ihop. För precis som i verkliga livet sitter ju sorgen inte sällan sida vid sida med frustrationen, och de båda känslorna triggar varandra, flyter in i varandra. a-ha vet hur man skapar bitterljuva och atmosfäriska epos och ”Manhattan Skyline” är ett utmärkt exempel på det, men ingenstans än i nästa låt blir det faktumet tydligare…

1. ”Stay On These Roads”

År: 1988

Album: Stay On These Roads

– I min mening är ”Stay On These Roads” den drömska, vemodiga och atmosfäriska poppens magnum opus. Allt, från det dramatiska, olycksbådande och samtidigt fruktansvärt vackra ovädersarret, den djupa sorgen i sångmelodin och i synthslingan som löper genom hela låten, till Mortens sköra röst, hjälper till att göra detta till ett mästerverk i genren. Detta är musik för drömmare, för romantiker, för ensampromenader längs en öde kustremsa i november, för allt man älskat som gått förlorat. a-ha kommer aldrig att toppa ”Stay On These Roads”, men vad gör det när ingen annan heller kommer göra det?