482 MHz minns Ian Curtis, 15 juli 1956 – 18 maj 1980: Joy Divisions alla låtar rankade och kommenterade

ian

I mitt tycke finns det tre mer eller mindre perfekta band. Band som som visserligen brann snabbt och intensivt, men som icke desto mindre släppte ifrån sig minimalt (om ens något) undermåligt. Band som jag, oavsett när jag hör dem, knockas av redan efter några få toner. Band som hängt med sedan tonåren och som kommer följa med ner i graven. Ett är Ebba Grön. Ett annat är The Smiths. Och det tredje är Joy Division. För mig är Joy Division katarsis. Livet kantas av olycka och jävelskap, och i de svårare stunderna är det en ynnest att få bada i det skimrande vackra mörker som Ian Curtis, Bernard Sumner, Peter Hook och Stephen Morris skapade mellan 1977-1980. Att få stänga in sig i Joy Division är i de stunderna renande likt inget annat. Dessutom är det, som med all riktigt bra musik, en chans att få spegla sig i något och känna igen det som kastas tillbaka på en.

Tyvärr räckte inte musikens katarsis för Ian Curtis. Depressionerna, den svåra epilepsin, det kollapsande äktenskapet, skulden, skammen, pressen från bandet och omvärlden, blev helt enkelt för mycket för honom. Han hängde sig i sitt kök den 18 maj 1980, natten innan han och bandet skulle åka iväg på sin första USA-turné. Han blev 23 år gammal. Jag sörjer detta och honom. Men jag förstår honom också.

Rent konstnärligt är Ian Curtis vad som uppstår om Frank Sinatra skulle sjungit texter av Franz Kafka. Ian lämnade efter sig flera av rockhistoriens allra bästa, existentiellt mest mångbottnade och drabbande, låttexter. Han rev i sitt innersta för att förse oss med förkrossande texter om krig, våld, sjukdom – och en förödande ensamhet – som alla var sprungna ur hans eget själsliv. Men han var lika mycket crooner som filosof, sökare, poet. Han sjöng sina texter med en av rockvärldens mäktigaste, obehagligaste, varmaste barytoner. En Ol’ Blue Eyes för ett sönderbombat och postindustriellt Manchester. Ian Curtis lyrik bjuder inte på någon tröst, men väl, som jag var inne på ovan, på katarsis. Det är lika viktigt. Joy Division, sedan, var ett rockband, men egentligen var de långt mycket mer än så. Ljuden de skapade, ihop med den överjordiskt geniale producenten Martin Hannett, bryr sig inte alls om tid eller rum. De låter fortfarande som framtiden, oavsett hur många år som går. De tillhör å ena sidan det sena 70-talets Manchester – denna av kolindustrin sotiga stad, denna postindustriella, karga ödemark av glas och betong, långt ifrån sin första storhetstid och nästan lika långt ifrån sin andra. Å andra sidan hör deras ljudvärldar hemma överallt och ingenstans. De låter inte som något annat, men passar varsomhelst där längtan, ensamhet och desperation bor. De är utomvärldsliga, bryr sig inte om våra futtiga gränser.

Jag funderade länge på hur jag skulle hylla Ian och Joy Division. Ingenting kändes bra nog, så jag bestämde mig för att dessutom göra det svårt för mig – jag bestämde mig för att ranka samt kommentera samtliga låtar de spelade in. Efter listan följer en spellista med alla låtar på topp 20 (minus ”In a Lonely Place”, som inte finns på Spotify, men som ersätts med ”These Days”).

Varsågoda, och må Ian Curtis vila i frid.

 

50. ”Gutz

År: 1977

Album: Warsaw (samlingsplatta med inspelningar gjorde under tiden de kallade sig Warsaw. Flera av låtarna har också getts ut på samlingar som Substance)

– Oslipat så det förslår. Uppfriskande att till och med ett så perfekt band som Joy Division en gång låtit någotsånär kackiga. En i raden överblivna demos från tiden då de kallade sig Warsaw och spelade svartsynt punkrock.

 

49. ”You’re No Good For Me

År: 1977

Album: Warsaw

– Se ovan.

 

48. Inside the Line

År: 1977

Album: Warsaw

– Det finns stundom en viss charm i de här tidiga låtarna.

 

47. As You Said

År: 1980

Album: ”Komakino” (singel)

– Instrumental bagatell på knappt två minuter.

 

46. ”The Drawback

År: 1977

Album: Warsaw

– Svartsynt punk galore!

 

45. ”Warsaw

År: 1978

Album: An Ideal for Living (bandets debut-EP, utgiven 1978. Samtliga låtar senare utgivna på Substance)

– Här börjar punken bli lite mer postpunk, och texten sägs handla om Rudolf Hess uppgång och fall.

 

44. ”Failures

År: 1978

Album: An Ideal for a Living (EP)

– Kaotisk punkrock, existentiell ångest.

 

43. ”Incubation

År: 1980

Album: ”Komakino” (singel)

– Skönt instrumentalt malande. Kraut Division.

 

42. Walked In Line

År: 1979

Album: Still (samlingsplatta med udda låtar, utgiven 1981)

– Stram postpunk om nazismen.

 

41. ”No Love Lost

År: 1978

Album: An Ideal for Living (EP)

– Inspirerad av boken House of Dolls, som handlar om så kallade ”joy divisions” – grupper av judiska kvinnor i koncentrationslägren som prostituerades av sina nazistiska fångvaktare.

 

40. ”At a Later Date

År: 1978

Album: Short Circuit: Live at the Electric Circus (Live-platta med blandade Manchester-band, utgiven av Virgin 1978)

– Här sås fröna till vad som skulle bli Joy Division inte alls långt därpå.

 

39. ”Leaders of Men

År: 1978

Album: An Ideal for Living (EP)

– Fortfarande lite skrangligt, men samtidigt ruskigt stämningsfull och febrig postpunk.

 

38. ”Ice Age

År: 1979

Album: Still

– Nerverna på utsidan och en framtid som ter sig svartare än svart.

 

37. ”The Kill

År: 1979

Album: Still

– En ilsken punkdänga med helt annan text men med samma namn spelades in när de fortfarande hette Warsaw, men låten här är den som släpptes 1981 på samlingen Still – en stram, oslipad postpunkare om när desperata omständigheter kräver desperata utvägar.

 

36. ”From Safety to Where

År: 1979

Album: Substance (samlingsplatta med fristående singlar, b-sidor och udda låtar, utgiven 1988, 1992 och 2010)

– Var ska man ta vägen och vad ska man göra av livet? Ians text är lätt att relatera till och Bernard Sumners gitarr skär som en svetslåga.

 

35. ”Interzone

År: 1979

Album: Unknown Pleasures (bandets debutalbum, utgivet i juni 1979)

– Warsaws kantighet och aggressivitet möter Burroughs Den nakna lunchen och Joy Divisions atmosfärer.

 

uk

 

34. ”Something Must Break

År: 1979

Album: Still

– Få tänkte på det då, men många av Ians texter var rop på hjälp. Denna är blott en av dem. Looked in the mirror, saw I was wrong/If I could get back to where I belong, where I belong/…/Something must break now/This life isn’t mine

 

33. ”Ceremony

År: 1980

Album: Still

–  En av de två sista låtarna som Joy Division skrev (och som sedermera också blev New Orders första singel). Låter inte som något annat de spelade in, men soundet de upptäckte med Ceremony skulle bli standard för de flesta av de många engelska postpunk-banden under 80-talet. Denna upptagning är från bandets sista livekonsert, Birmingham, maj 1980.

 

32. ”The Only Mistake

År: 1979

Album: Still

– Hypnotisk och malande. Sumners gitarr väver en feberdröm, medan Peter Hooks bas karvar sig igenom både ben och märg.

 

31. ”Wilderness

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ian färdas genom rum och tid, bland martyrer, dödsdömda och pilgrimer, medan musiken, precis som i ”Interzone”, varvar Warsaws råhet med Joy Divisions atmosfärer.

 

30. ”Exercise One

År: 1979

Album: Still

–  When you’re looking at life,
In a strange new room,
Maybe drowning soon,
Is this the start of it all?
Turn on your TV,
Turn down your pulse,
Turn away from it all,
It’s all getting too much.

 

29. ”Novelty

År: 1979

Album: Substance

– En låt lika mycket om den brittiska punkscenens sönderfall som om avsaknaden av gemenskap.

 

28. ”Digital

År: 1978

Album: Substance

– En av bandets mest ikoniska låtar. Själva urtypen för stram, ångestladdad och svettig postpunk.

 

27. ”The Sound of Music

År: 1980

Album: Still

– Köttigare, kantigare, råare postpunkgitarrer får man leta länge efter. Fall på knä inför Bernard Sumner.

 

26. ”Dead Souls

År: 1979

Album: Substance

– Febrig, högkaratig postpunk och ett typexempel på hur alla bandmedlemmar, inte i varje låt men ofta, spelade en egen slinga – och ändå fick låten att hålla ihop.

 

ian3

 

25. ”Glass

År: 1978

Album: Still

– Inre och yttre press och ett sjujäkla driv. En brygga mellan deras tidiga sound och det som skulle komma sedan.

 

24. ”Autosuggestion

År: 1979

Album: Substance

– Börjar som en slowburner, men byggs upp. När sista tonerna ringer ut står man upp till vaderna i ångestsvett.

 

23. ”Disorder

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– En av bandets mer lättillgängliga låtar, men oj vad snygg den är. En blåkopia för 2000-talets postpunk-revival.

 

22. ”Komakino

År: 1980

Album: Substance

How can I find the right way to control
All the conflicts inside, all the problems beside
As the questions arise, and the answers don’t fit
Into my way of things, into my way of things?

 

21. ”These Days

År: 1980

Album: Substance

–  Denna skuld, detta moraliska dilemma.

 

20. ”Transmission

År: 1979

Album: Substance

– Tjatig, sönderspelad, men dess genomslagskraft kan ingen förneka. Och snygg är den, denna dansanta postpunkdänga om att stänga ute den grymma omvärlden, blunda och bara dansa till vad de än spelar på radion. Folk i allmänhet har fastnar för refrängen och missar den rätt ruggiga texten. Vidare råder jag alla att se liveframträdandet de gjorde på BBC-programmet Something Else.

 

19. ”A Means to an End

År: 1980

Album: Closer  (bandets andra och sista studioalbum, färdigställt vid tidpunkten för Ians död och utgivet, planenligt, i juli 1980)

– Rytmiskt drone, besvikelser och mer sönderfallande gemenskap. Listans första låt från bandets sista album, Closer – på min topp 5 över tidernas bästa album, alla dar i veckan.

 

18. ”I Remember Nothing

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Unknown Pleasures sista låt är en långsam, kolsvart kusin i rakt nedstigande led till Stooges-låten ”We Will Fall”. Men framförallt är det en fantastisk låt i sig själv. Lyssna på basgången, glaskrossen, de samplade ljudeffekterna och Ians döds-croon.

 

17. ”Heart and Soul

År: 1980

Album: Closer

– Ian förstod att han inte skulle bli långvarig på denna jord. Closer är full av varningsklockor. Detta är blott en av dem. Hans samvete var söndertrasat, epilepsin blev värre snarare än bättre och bandet allt populärare.

Existence, well what does it matter?
I exist on the best terms I can
The past is now part of my future,
The present is well out of hand

 

16. ”Day of the Lords

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Smärtan i födas, smärtan i att fortsätta leva. Och så Bernard Sumners fullständigt makalösa gitarruppvisning – särskilt de sista 30 sekunderna. Ren och skär magi.

 

15. ”Isolation

År: 1980

Album: Closer

– Ett närmast synthpoppigt och uptempo embryo till New Order, kan man säga, men framförallt en låt om ensamhet och självbevarelsedrift, och ett smärtsamt rop på hjälp.

Mother, I tried please believe me,
I’m doing the best that I can.
I’m ashamed of the things I’ve been put through,
I’m ashamed of the person I am.

 

14. ”Insight

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Uppgivenhet. Att, åtminstone för stunden, fullständigt kapitulera inför tillvaron och smärtsamt inse att ens drömmar varit fåfänga. Unknown Pleasures har mången svart stund, men få lika brutalt ärliga och raka som den här.

 

13. ”Colony

År: 1980

Album: Closer

– Familjelivet har rasat samman och Ian bär skulden. Titeln sägs vara inspirerad av Kafkas fantastiska novell ”I straffkolonin”.

 

12. ”Atrocity Exhibition

År: 1980

Album: Closer

– Tribaltrummor, skärande bensågsgitarrer och Stephen Morris och Peter Hooks febriga, märkliga rytmer ringar in denna djupt, djupt obehagliga låt. Titeln är en roman av JG Ballard, men texten för snarare tankarna till Kafkas mästerliga novell ”En svältkonstnär” – om en konstnär som plågar sig själv till döds för att underhålla publiken. Något epileptikern och den svårt deprimerade Ian Curtis dessvärre kunde relatera till starkt.

 

11. ”Shadowplay

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ännu en lysande skildring av den plågade konstnären och den oförstående publiken, som ser honom som blott en underhållare. Producenten Martin Hannett borde betraktas som en inofficiell femte medlem i bandet, för utan honom och hans makalösa produktioner hade vi haft ett ganska annorlunda Joy Division. Hans magi är väldigt framträdande på låtar som ”Shadowplay”. Lyssna på samplingarna, ekona, hur ödsligt han mixat instrumenten.

 

closer
Omslagsbilden till album Closer föreställande familjen Appianis gravkammare, Cimitero di Staglieno, Genua, Italien. Foto: Bernard Pierre Wolff

 

10. ”In a Lonely Place

År: 1980

Album: ”Ceremony” (återutgiven New Order-singel med den långa JD-versionen av In a Lonely Place som b-sida)

– En av de mest ödsliga, mest skrämmande låtar jag någonsin hört, men kanske också en av de vackraste. Inspelad blott dagar innan Ians självmord, i maj 1980, under vad som skulle komma att bli deras allra sista studio-session. Ett smärtsamt avsked från en fullständigt unik talang. 1981 spelades låten in av New Order och släpptes som b-sida på deras debutsingel Ceremony (som ju också var en JD-låt). En kort version av låten gavs 1997 ut på JD-boxen Heart and Soul, och det skulle dröja ändå till Record Store Day 2011 innan den fullständiga versionen av låten skulle ges ut.

 

9. ”Candidate

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Ett slags långsam, smygande och hotfull systerlåt till Insight, om att tappa tron, hoppet och gemenskapen.

It’s creeping up slowly

That last fatal hour

 

8. ”Decades

År: 1980

Album: Closer

– Unga män tvingade ut i krig och de trauman de tvingas leva med efteråt eller en urlakad, söndertrasad sångare i ett band som är på väg att bli alldeles för populärt? Sannolikt båda. Alldeles oavsett är ”Decades” albumavslutaren som alla band och artister med minsta respekt för albumformatet borde betrakta som målet att sträva efter.

 

7. ”Passover

År: 1980

Album: Closer

Watching the reel as it comes to a close,
Brutally taking it’s time,
People who change for no reason at all,
It’s happening all of the time.
Can I go on with this train of events?
Disturbing and purging my mind,
Back out of my duties, when all’s said and done,
I know that I’ll lose every time.

 

6. ”Atmosphere

År: 1980

Album: Substance

– Hymnen. Psalmen. Också arketypen för all atmosfärisk, vemodig och alternativ rock.

 

5. The Eternal

År: 1980

Album: Closer

– En isande, obönhörligt vemodig ballad om att handfallen stå avskuren från sin omgivning och att förbanna de misstag man gjort i sitt liv. Ingen annanstans låter Ian mer kraftlös och slutkörd än här. Han öste ut sitt allt på Closer. Det fanns ingenting mer att ge.

 

4. ”She’s Lost Control

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

– Denna oändligt ikoniska låt, om en epileptiker Ian lärde känna när han jobbade som ”assistant disablement resettlement officer” på arbetsförmedlingen i Macclesfield, är ett praktexempel på Martin Hannetts ovedersägliga storhet. Jag vet ingen låt som är snyggare producerad. Lyssna på sprayburken, på Stephen Morris strama, mekaniska trummor, Hookys bas och Sumners skriande gitarrer. Lyssna på Ians ekande sång och känn de kalla kårarna. Och, förresten, titta för allt i världen på liveframträdandet från tv-programmet Something Else. Det råaste, mest drabbande musikklippet du lär hitta på YouTube.

 

3. ”New Dawn Fades

År: 1979

Album: Unknown Pleasures

–  Ljudet av det postindustriella, nedgångna och sotiga Manchester, missnöjets vinter 1979. Likaså ett av Ian Curtis allra mäktigaste framträdanden som sångare och som lyriker. Låten karvar sig fram långsamt och byggs stämningsfullt upp, innan Ian släpper alla tyglar i andra versen och med livet som insats sjunger:

We’ll share a drink and step outside
An angry voice and one who cried
We’ll give you everything and more
The strain’s too much, can’t take much more
Oh, I’ve walked on water, run through fire
Can’t seem to feel it anymore

It was me, waiting for me
Hoping for something more
Me, seeing me this time
Hoping for something else

 

2. ”Twenty Four Hours

År: 1980

Album: Closer

– Skuld, skam, desperation. Twenty Four Hours är en hänsynslös, och musikaliskt furiös, uppgörelse med en själv och ens egna tillkortakommanden. Gotta find my destiny/Before it gets too late, sjunger Ian innan låten klingar ut.

 

1. Love Will Tear Us Apart

År: 1980

Album: Substance

– Bandets kändaste låt är också deras bästa. Hur ofta händer det? Men så är ju Love Will Tear Us Apart också något så ovanligt som en perfekt låt. En låt, precis som The Smiths ”There Is a Light That Never Goes Out” och, på ett lite annorlunda sätt, även ThåströmsKaospassageraren”, som man kan spela ad infinitum utan att den tappar minsta uns i kraft. Dess genomslag blev också enormt, och nådde långt utanför de alternativa musikkretsarna. Men det lär knappast ha förvånat någon. Den mollstämda och helt igenom geniala popmelodin som flyter fram genom hela låten är tidlös och universell, och texten, om en kärlek som fallit samman, kan var och varannan människa relatera till. ”Love Will Tear Us Apart” är evig.

iangrav
Ian Curtis grav, Macclesfield Cemetery. Fotot taget av min bror , Viktor Samuelsson (redigerat av mig), på en resa vi gjorde till Manchester september-oktober 2011.

 

Recension: Ossler – Keltiska havet

keltiska omslag
Foto och formgivning: Pelle Ossler

Det är lätt att tappa fästet. Särskilt i dessa tider. Det är lätt att glömma bort att det finns något bortom pandemier, död och isolering. Något bortom också ens eget trassel. Något större. När jag satte på Pelle Osslers djupt efterlängtade nya singel (den första från ett kommande, hittills ej namngivet, album) för första gången för någon vecka sedan blev detta väldigt tydligt för mig. Man går runt med en gnagande oro, och med ett självskadebeteende utan dess like kollar man nyheterna. Glömmer ibland bort att det finns något mer än nya dödssiffror. Visst, man lyssnar på musik, och visst, mycket är riktigt bra. Men när ”Keltiska havet” gnisslar igång kommer jag ihåg hur det känns att handlöst kapitulera inför musik. Och då verkar det där andra också hanterbart.

Redan vid första anslaget är det som att en dörr sparkas in. Vad som sedan vecklar ut sig på andra sidan är både bekant och nytt. Försiktigt, men samtidigt med en oerhörd tyngd, reser sig ljudbygget, utsökt producerat och mixat av Micke Nilzén respektive Anton Sundell, under låtens drygt fyra minuter. Pelle varvar sin elektriska (patenterade) stråkgitarr med en nervig, cohensk nylondito. Henrik Meierkords stråkar är lika förödande mäktiga här som hos Meipr, medan Nilzéns iskalla elektronik perfekt korresponderar med Pelles text. En text som understryker det vi på de, säg fyra, senaste Ossler-plattorna kunnat konstatera – att Pelle är en av kanske två textförfattare i det här landet som verkligen vet vad det innebär att vara människa. Ständigt tänkande, ständigt kännande människa, med glasklar och orädd blick ner i avgrunden.

På ”Keltiska havet” är textjaget tärd av självförebråelser och vilse i sig själv, huttrande på Ouessant. För mig är det samme trasige sökare som i mästerverket ”Helsingborg” (2017) desperat undrade vad man ska göra med sitt liv. Kan vågorna och den våta, kalla vinden skölja bort det man själv inte lyckas bli kvitt? ”Vågorna kommer/Man kommer aldrig undan sig själv”, sjunger Pelle, med en sångmelodi lika mycket Ossler år 2020 som urgammal folkvisa, varpå det plötsligt blir fuktigt i ögonen. Man är fast, det har man vetat hela tiden, men vad fint det är att veta att man inte är den enda.

ossler-hbg-5
Ossler, live på Tivoli i Helsingborg, september 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Så det finns alltså saker att ta till för att stå ut. Vad det än är som skaver. Jag säger det till mig själv lika mycket som till er som läser.

”Keltiska havet” släpps idag, torsdag, via ST4T.

 

Morrissey: ALLA ALBUM – EN GUIDE

Det var meningen att det här inlägget skulle publiceras i samband med att Morrissey släppte sitt senaste album, för ungefär en månad sedan (min recension av den kan ni läsa här). Men saker kom emellan, fokus hamnade på annat håll. Nu är tiden dock inne, och i ärlighetens namn: vilken annan artist än eremiten, ensamvargen och den evige outsidern Steven Patrick Morrissey passar bättre att fördjupa sig i nu, i dessa tider av innesittande och social distansering? Morrissey själv har ju praktiserat social distansering sedan han gick i kortbyxor. Och jag älskar honom för det. Han är alla introvertas och socialt tafattas skyddshelgon, och jag har honom att tacka för att i över 17 års tid skänkt mig styrka, mod och tröst. Han står inte högt i kurs hos allmänheten nu, men jag hissar flaggan alltjämt. Han har betytt alldeles för mycket under alldeles för många år för att jag ska få för mig att göra annat.

Så till alla som liksom jag inte får nog av Morrissey, och för de som vill fördjupa sig i hans musik: detta inlägg är till er. En djupdykning i Morrisseys soloalbum, från Viva Hate (1988) till California Son (2019).


Viva Hate

År: 1988

viva hate

– Morrissey ville aldrig ”gå solo”. Men när Johnny Marr lämnade The Smiths någon gång i början av sommaren 1987, och de halvhjärtade försöken att hitta en ersättare rann ut i sanden och skivbolaget EMI, som bandet skrivit på för tidigare samma år, krävde en ny skiva, hade han inget val. Hans nya låtskrivarpartner blev producenten och ljudteknikern Stephen Street, och tillsammans med honom och det band denne satt ihop spelade Morrissey in den soloskiva han aldrig räknat med eller velat göra .

När Viva Hate släpptes i mars 1988 hade Smiths-liket knappt hunnit kallna. Bandets sista album, Strangeways, Here We Come, gavs ut, visserligen postumt, blott ett halvår tidigare. Att Viva Hate ändå blev så bra som den blev är på alla sätt anmärkningsvärt. Alla låtar är inte mitt i prick, men det är ett varmt, personligt och mycket nostalgiskt album med många tillbakablickar och referenser till uppväxtåren på 70-talet. Bland de många höjdpunkterna finns odödliga klassiker som ”Suedehead” och ”Everyday is Like Sunday”. Här finns också den vågade öppnaren ”Alsatian Cousin” – en svartsjukehistoria och den hårdaste, kärvaste låten som Moz dittills spelat in (raka motsatsen till den ömma, sköra ”I Won’t Share You” som avslutade Strangeways). Här finns även den kontroversiella ”Margaret on the Guillotine”, barockpopballaden ”Angel, Angel Down We Go Together” och ”The Ordinary Boys” – en djupt underskattad och mycket stärkande utanförskapsballad av klassiskt Moz-snitt (som ströks från nyutgåvan av Viva Hate 2012 och som därmed också saknas från Spotify). Men den kanske mäktigaste upplevelsen på plattan är den nästan åtta minuter långa uppväxtskildringen ”Late Night, Maudlin Street”, placerad i mitten av skivan, där Morrisseys minnesfragment och Streets och gitarristen Vini Reillys drömska arrangemang transporterar en till ett grådassigt, ogästvänligt Stretford cirka 1972.

moz88

Och det är som sagt anmärkningsvärt att en skiva som skrevs och sattes ihop såpass hastigt som Viva Hate, och som följde i kölvattnet av ett så omhuldat och helt igenom fantastiskt band som The Smiths, lyckades bli så sammansatt, fokuserad och jämn. Morrissey skulle komma att släppa ännu bättre soloskivor framöver, men Viva Hate lade grunden och visade alla att Morrissey klarade sig fint på egen hand.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Late Night, Maudlin Street”, ”Everyday is Like Sunday”


Kill Uncle

År: 1991

kill uncle

– Illa ansedd och allmänt underskattad och förbisedd. Ungefär så kan man sammanfatta Kill Uncles öde. Morrissey kämpade med en uppföljare till Viva Hate i ett par år, och processen lades på is på grund av fristående singlar och samlingsplattan Bona Drag (1990). Men så i mars 1991 släpptes äntligen Kill Uncle. Kritikerna var inte förtjusta, och med åren har Morrissey stämt in i sågandet. I sin många stunder briljanta självbiografi Autobiography  (2013) skriver han med oslagbar kvickhet:

Recording something for the sake of recording delivered Kill Uncle unto the world, and I am finally up against the limits of my abilities, whilst surely not fooling anybody. Having been so right, it is suddenly shocking to be so wrong […] [Kill Uncle] will always be the orphaned imp that nobody wants, and even I – its father and mother – find it difficult to feed.

Men är den verkligen så hemsk? Kort svar: nej. Visst, den är lättsam, den saknar det mesta av den passion och nerv man annars är van vid från Moz och musiken drar lite väl mycket åt kabaré och music hall. Men samtidigt kan man inte säga annat än att låtar som ”Sing Your Life” och ”King Leer” är bedårande, om än väldigt lättsamma, poplåtar. Man måste också tillstå att dramatiska stycken som ”(I’m) The End of the Family Line”, ”Driving Your Girlfriend Home” och till viss del också (originalversionen av) There Is a Place In Hell For Me and My Friends trots allt håller hög klass. Och den missförstådda ”Asian Rut” är ändå en mycket drabbande skildring av rasistiskt våld.

moz1991

Kill Uncle är också den Morrissey-skiva som tydligast hämtar inspiration från urbrittiska artister som Noel Coward och Anthony Newley, och det är också där music hall-aspekten kommer in. Moz har alltid varit anglofil och patriot (om än en ambivalent sådan), och den helt igenom engelska music hall-musikens teatrala lättsamheter parat med Newleys och Cowards engelska wit utgör en viktig del av vad Kill Uncle är. Och kan man uppskatta albumet för just det, och om man även tar till sig plattans tyngre låtar, är den faktiskt inte alls så tokig.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Driving Your Girlfriend Home”


Your Arsenal

År: 1992

your arsenal

– Med Kill Uncle följde också Morrisseys första turné som soloartist. Med på denna turné var ett sprillans nytt och av Moz själv handplockat kompband bestående av kapellmästaren och gitarristen Boz Boorer, gitarristen Alain Whyte, basisten Gary Day och trummisen Spencer Cobrin – samtliga vid den tiden kända från Londons rockabillykretsar. Äntligen hade den motvillige soloartisten Morrissey, för första gången sedan The Smiths implosion 1987, ett riktigt band. Ett gäng. Detta och den extremt framgångsrika världsturnén sporrade Morrissey och sköt in gott om inspiration i hans tidigare så trötta och vilsna själ, och drygt ett år efter Kill Uncle släpptes Your Arsenal.

Skivan producerades av David Bowies förre parhäst Mick Ronson och var ett styrkebesked som hette duga. Om Kill Uncle så smått kändes anemisk och utan riktning var Your Arsenal ett bultande blodrött hjärta. Morrisseys texter var återigen fulla med självförtroende, patos och syrliga kvickheter. Han sjöng med knivskarp skärpa om bland annat det utanförskap som föder rasism och läktarvåld (”The National Front Disco” respektive ”We’ll Let You Know”), han sjöng om klass (”Certain People I Know”, ”Glamorous Glue”) och egna tillkortakommanden (”Seasick, Yet Still Docked”), medan han på låtar som ”I Know It’s Gonna Happen Someday” är sitt mest empatiska jag och ingjuter mod och hopp i annars missmodiga lyssnare. Musiken, till största del signerad Alain Whyte, pendlade mellan glamrock, rockabilly och rusig gitarrpop, och var den mest passionerade sedan tiden med The Smiths. Öppnaren ”You’re Gonna Need Someone On Your Side”, med sina Eddie Cochran-gitarrer, låter som en helt annan artist än den som hördes på Kill Uncle. Morrissey anno Your Arsenal är maskulin, hungrig och kaxig, och han skyggar inte för någon.

moz1992

Det enda som drar ner helhetsbetyget på skivan är de båda flamsiga poplåtarna ”We Hate It When Our Friends Become Successful” och ”You’re the One for Me, Fatty” (båda skrivna ihop med Whyte). Morrissey har alltid haft en förkärlek för lättsam, humoristisk gitarrpop. Ibland har det fungerat alldeles ypperligt (”Vicar in a Tutu”, ”Some Girls are Bigger Than Others”, ”Hairdresser on Fire”), men långt ifrån alltid. I synnerhet är det ”Fatty” som retar mig. Att den dessutom har spelats live oftare än någon annan låt från albumet  är mycket provocerande.

Efter en något trevande och lite osäker start på solokarriären var Morrissey med Your Arsenal äntligen förlöst som soloartist.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”We’ll Let You Know”, ”Seasick, Yet Still Docked”


Vauxhall and I

År: 1994

vauxhall

– Om 1992 var ett särdeles njutbart år för Morrissey, var 1993 något av en motsats. Inte mindre än tre närstående gick bort under årets fyra första månader: managern Nigel Thomas, vännen och musikvideoregissören Tim Broad och producenten Mick Ronson. Morrissey drabbades av en svår depression och isolerade sig i sitt hus i Camden. Arbetet med uppföljaren till Your Arsenal hade emellertid redan börjat planeras, och under juni, juli och augusti spelades Vauxhall and I in på lantidylliska Hook End Manor utanför Reading. Av allt att döma gjorde miljön och vädret gott för Morrissey, och han lyckades kanalisera sina känslor i vad som tvivelsutan är det bästa album han någonsin spelat in (The Smiths inräknat).

Den här gången delades låtskrivarjobbet mellan de båda gitarristerna Boz Boorer och Alain Whyte. Whytes bidrag är något fler till antalet (sex för Whyte, fem för Boorer), men det är framförallt två av Boorers bidrag som idag klassas som odödliga Morrissey-klassiker. Jag pratar förstås om inledande mästerstycket ”Now My Heart Is Full” och den episka avslutaren Speedway. ”Now My Heart Is Full” är en svepande, mäktig ballad om att mogna, släppa gamla demoner och slå sig fri, och skulle jag tvingas ranka Morrisseys bästa låtar hade den varit given på topp 3. ”Speedway” blandar ringande gitarrer och en mycket dramatisk komposition med bekännelselyrik. Morrisseys karriär har alltid kantats av allehanda rykten, och istället för att fåfängt försöka att försvara sig inför döva belackare som inte kommer nöja sig innan likbilen kört iväg med honom och jorden slukat honom sjunger han sargad, men trotsigt och med eftertryck: All of the rumors/Keeping me grounded/I never said, I never said that they were/Completely unfounded […] And when you try/To break my spirit/It won’t work/Because there’s nothing left to break.

moz1994

Vauxhall and I är ett av få album i världshistorien som snuddar vid absolut perfektion. Varje ton är perfekt avvägd. Varje ord frammejslat med oklanderlig skärpa. Producenten Steve Lillywhites varma, organiska, smeksamma produktion låter som ingenting annat i Morrisseys kanon. Allting hänger ihop, allt hakar samman. Helheten på plattan är total. Vauxhall and I är ett album.

Betyg: 10/10

Bästa låt: ”Now My Heart Is Full”


Southpaw Grammar

År: 1995

southpaw

– Knappt ett och ett halvt år efter Vauxhall var Morrissey tillbaka med sitt femte soloalbum. Denna gång med en uttalad ambition att inte upprepa sig eller försöka sig på en Vauxhall del 2. I Simon Goddards oumbärliga uppslagsverk Mozipedia hittar vi följande citat från Morrissey angående just detta: ”I was delighted by the original version [of Vauxhall and I]. What’s the use of trying to invent a sequel to it? […] I wanted to record a hard and solid album without any slow songs. I wanted to create for myself a new universe, more twisted, rougher.

Och precis det gjorde han. Vauxhalls varma, atmosfäriska och melankoliska sound var utbytt mot ett hårt, utmanande och experimentellt dito. Gitarrerna är rejält distade och långt fram i ljudbilden, trummorna är aggressiva och skivan inleds och avslutas med två nästan avantgardistiska låtar (”The Teachers Are Afraid of the Pupils” respektive ”Southpaw”) som båda klockar in på över tio minuter. En annan låt, ”The Operation”, är på över sex minuter. Den vid den här tiden annars så musikaliskt konservative Morrissey hade aldrig gjort något så oortodoxt som Southpaw Grammar tidigare.

Men skivan släpptes mitt under britpopens glansdagar. Oasis var i färd med att bli världens största band och drygt en månad från att släppa britpop-epokens definitiva mästerverk, (What’s the Story) Morning Glory?. Även Blur skördade enorma listframgångar, precis som Pulp och Suede. Varken publiken eller kritikerna ville ha experimentell rock från en 36-årig Morrissey. Recensionerna var svala och skivan sålde inte i närheten av lika mycket som Vauxhall eller Your Arsenal.

Morrissey själv är förtjust i den och jag också. Experimentlustan är ny, men den klär honom. En låt som nyss nämnda ”The Teachers…”, med sin olycksbådande, mäktiga atmosfär, är det närmaste Morrissey vid det laget hade kommit Scott Walker. ”Southpaw” blandar experimentlustan med vemod, med ett mycket vackert resultat, och även om ”The Operation” spårar ur mot slutet är den fram tills dess lysande, melodiös gitarrrock.

moz1995

Även texterna sticker ut. Lite mer hälften av dem (”Teachers”, ”Reader Meet Author”, ”The Boy Racer”, ”Dagenham Dave” och till viss del också ”Southpaw”) är rena karaktärsstudier snarare än de självreflekterande och introspektiva texterna man annars är van vid från Moz. Sammantaget är det alltså lätt att förstå varför en konservativ publik har svårt för Southpaw Grammar. Jag medger att skivor som Vauxhall and I träffar en djupare, oftare och hårdare, men tänker man enbart på det viset missar man poängen. Southpaw Grammar var alltid menad som något helt nytt i Morrisseys värld. Betraktar man den på samma sätt som man gjort med föregående album går man miste om något stort. Southpaw Grammar är än i dag ett unikum i Morrisseys kanon.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”The Teachers are Afraid of the Pupils”


Maladjusted

År: 1997

maladjusted

– Trots ett album att vara stolt över kantades 1995 av uteblivna försäljningssiffror, negativ kritik, vacklande psykisk hälsa och en inställd turné med David Bowie. 1996 skulle inte bli särskilt mycket bättre. Flera år tidigare hade The Smiths-trummisen Mike Joyce stämt Johnny Marr och Morrissey för uteblivna royalties. 1996 nådde fallet rätten, och det hela slutade i december samma år med att Joyce, något oväntat, vann. Morrissey har än idag svårt att smälta detta, men värst var det då. Och med allt detta i ryggsäcken begav sig Morrissey, bandet och producenten Steve Lillywhite i januari 1997 återigen till Hook End Manor för att spela in Morrisseys sjätte soloalbum.

Och de senaste årens vedermödor märks verkligen tydligt på Maladjusted. Det är en stukad Morrissey som hörs. Bara Vauxhall and I kan mäta sig med det vemod och de djupt personliga texter som finns på albumet – med det lilla undantaget att Morrissey på Vauxhall ändå uppvisade ett ganska stort mått självförtroende. Av den varan finns det nästan ingenting på Maladjusted. Enda undantaget är den mycket fina poplåten ”Alma Matters”, som lyser av hoppfull, kaxig resignation och odödliga rader som It’s my life/to ruin/my own way. I övrigt är det en kärlekslös och i sig själv och i tillvaron vilsen Morrissey som framträder i texterna. Bäst illustreras detta i den mäktiga balladen ”Trouble Loves Me”, självutlämnande ”Wide to Receive” och ”He Cried” samt det mässande, furiösa titelspåret.

Musikaliskt är Maladjusted ett slags blandning mellan Your Arsenals gitarrer, Vauxhall and I:s vemodiga melodier och Southpaw Grammars experimentella utflykter. Det sistnämnda hörs tydligast i nyss nämnda titelspår, det om Scott Walker minnande mästerverket ”Ambitious Outsiders” och hatlåten till Mike Joyce (tillika spoken word-numret), ”Sorrow Will Come in the End”. Men trots allt detta, trots varma, melankoliska och starka melodier, musikalisk variation och djupt personliga och drabbande texter, blev Maladjusted ännu ett bakslag för Morrissey. Kritikerna var inte övertygade och försäljningsframgångarna uteblev än en gång. Och året därpå gick Morrisseys dåvarande skivbolag Mercury i konkurs och det skulle dröja till 2003 innan han skulle få ett nytt skivkontrakt. Idag är skivan ansedd av många som en av hans sämsta.

moz1997

Själv har jag älskat den sedan jag som 17-åring hörde den för första gången. I min mening finns det inte mycket att ogilla med den – särskilt inte om man är Morrissey-fan. Här finns hans oefterhärmliga lyrik, lika melankolisk som den är slagfärdig. Här finns klassisk, engelsk gitarrpop. Och här finns flertalet starka, mollstämda melodier. Visst kan ett par tre låtar, låt oss säga ”Papa Jack”, ”Roy’s Keen” och ”Sorrow Will Come..” avyttras utan skam, men lejonparten av skivan är mycket stark. Ofantligt mycket starkare än vad vissa journalister vill få en att tro. 2009 gavs en nyutgåva ut (det är också den som finns på Spotify), där ”Papa Jack” och ”Roy’s Keen” strukits, en rad fantastiska b-sidor från skivans singlar lagts till, det gräsliga omslaget bytts ut och nya liner notes skrivits (av Morrissey själv). Den utgåvan är synnerligen oumbärlig.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Trouble Loves Me”, ”Maladjusted”, ”Ambitious Outsiders”


You are the Quarry

År: 2004

quarry

– Efter att skivbolaget som gett ut Maladjusted gått omkull stod Morrissey utan skivkontrakt. Det, parat med dålig press i England och den förödmjukande rättstvisten med Smiths-trummisen Mike Joyce, fick Morrissey att fly landet. Först till Dublin, sedan Los Angeles. För alla de som förknippade Morrissey med den underviktige, nostalgiske och mycket engelskt bleke bokmalen med landstingsglasögon och för stora jeans och som sjöng i The Smiths på 80-talet var en flytt till Los Angeles lika chockerande som kättersk. Man kan tycka att de var fel ute. 80-talet var långt borta och Morrissey, med sin kärlek till det gamla Hollywood, James Dean, Elvis Presley, Frank Sinatra, greaser- och rockabillykulturen, med mera, och med en relativt nyfunnen och mycket passionerad latinamerikansk fanskara, kändes vid det laget mer USA och Kalifornien än regniga London. Dessutom hade soloartisten Morrissey alltid gått hem hos de amerikanska lyssnarna. Turnén 1991 gav upphov till Beatlemania-liknande reaktioner. 1992 slog han nyss nämnda scousers rekord i att snabbast sälja ut Hollywood Bowl. På många sätt kändes Los Angeles som ett rimligt steg att ta för den i England en gång så hyllade men nu närmast bespottade croonern.

Väl där levde han det goda livet i en villa på 1498 North Sweetzer Avenue, inte långt från Sunset Boulevard. I Autobiography skriver han: ”I have a real home with hardwood floors, and I am momentarily free from the petty wars of England. Palm Trees range around each window of 1498, a house steeped in Hollywood history since 1931. I wake surrounded by weightlessness and a long forgotten feeling of relaxation.” Han skriver också om vädret, om hur solen i LA får alla att sträcka på sig, medan Londons mörka skyar fick alla att skrumpna ihop. Men han låg inte bara och latade sig i sitt hus – nej, han turnerade också (1999-2000 samt 2002), utan vare sig skivbolag, ett album att lansera eller PR. Och han letade skivkontrakt. Febrilt. Han tackade nej till flera mer eller mindre märkliga anbud/krav (sparka ditt band! Spela in en skiva med Radiohead!), innan han 2003 skrev på för Sanctuary. Han var tveksam till en början, eftersom han inte tyckte om namnet (”[…] it brings to mind pasture and refuge and soup kitchens and hiding places”, skriver han i självbiografin), men när han fick lov att istället använda den gamla reggae-etiketten Attack, ett av skivbolagets vilande underetiketter, var saken avgjord. You are the Quarry (eller Irish Blood, English Heart, som den först skulle heta) kunde äntligen spelas in.

Valet av producent föll denna gång på amerikanen Jerry Finn. Ett otippat val, om man tittar på hans CV. Där trängs namn som Blink 182, Green Day och Bad Religion. Band man förknippar med amerikansk slackerkultur, skejting och, i två fall av tre, MTV. Men det är också band man förknippar med Kalifornien. Och the Golden State hörs tydligt i Finns produktion och Morrisseys kompositioner – särskilt i soldästa nummer som lysande ”I’m Not Sorry” och ”All the Lazy Dykes” och i den latinohyllande popdängan ”First of the Gang to Die”.

Under tiden Morrissey var borta från rampljuset hade en ny generation band tagit över det alternativa musiklandskapet, och en influens de alla hade gemensamt var just Morrissey och The Smiths. Band som Franz Ferdinand, The Strokes, The Libertines och The Killers hade inte låtit som de gör om det inte varit för bland andra The Smiths och Morrissey. Och 2002 röstade den brittiska musikblaskan NME fram The Smiths till det mest inflytelserika bandet de senaste 50 åren. Det hade, med andra ord, blivit coolt att gilla Morrissey igen. Det var alltså bäddat för succé. Och succé blev det. Hans största kritiker- och publikframgång på tio år.

Studio shot of Morrissey NME 04/2004 B&W

Nyss nämnda omständigheter spelar absolut en stor roll i framgången, men till syvende och sist är albumet fantastiskt bra. Det är en hungrig – utsvulten – och mycket inspirerad Morrissey som hörs på Quarry. Med en rakare lyrik än någonsin tidigare gör han upp med gamla belackare (förstasingeln ”Irish Blood, English Heart”, ”How Can Anybody Possibly Know How I Feel?”) och sin katolska bakgrund (albumhöjdpunkten ”I Have Forgiven Jesus”). Han besjunger och begråter ett England som inte längre finns och en kärlek som är svår att glömma (mästerverket ”Come Back to Camden”). Söker, med briljant lyrik och bättre röst än på många år, ny kärlek (”Let Me Kiss You” och ”I Like You”). Han sträcker ut en hand till Los Angeles flator och latinos (ovan nämnda ”All the Lazy Dykes” respektive ”First of the Gang to Die”) och retar sig på och grubblar över det moderna samhället och musikklimatet som vuxit fram under tiden han varit borta (”The World is Full of Crashing Bores”, ”I’m Not Sorry”).

Skivan är skriven ihop med gitarristerna Alain Whyte och Boz Boorer, och även de är inspirerade. ”Come Back to Camden” är bland det finaste Boz någonsin har komponerat, och med ”Irish Blood” och ”First of the Gang” skrev Whyte två av Morrisseys största (och bästa) hits. You are the Quarry är ett sammansatt, fokuserat album, som sammanfattar allt man förknippar med Morrissey: lika benhård som sårbar lyrik, stora svepande sångmelodier, torch songs och gitarrpop. Att den inleds och avslutas med två ganska mediokra låtar hindrar emellertid ett toppbetyg. Men det spelar inte så stor roll, för nog är väl Quarry rockhistoriens mäktigaste comeback den här sidan av The ’68 Comeback Special?

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”I Have Forgiven Jesus”, ”Come Back to Camden”, ”I’m Not Sorry”


Ringleader of the Tormentors

År: 2006

ringleader

– 2004 var alltså ett toppenår. Morrissey var överallt, och han gjorde allting rätt. Turnéerna var som väckelsemöten för både kritiker och publik (perfekt dokumenterat på den lysande dvd:n Who Put the M in Manchester?). You are the Quarry blev en monumental framgång. Han syntes relativt flitigt i media och gav några av sina roligaste, mest hjärtliga intervjuer (titta bara på den klassiska intervjun med Jonathan Ross). 2005 höll han lägre profil. Han gav inga konserter, men låg heller inte på latsidan. Istället begav han sig till Rom för att spela in uppföljaren till Quarry – denna gång med Tony Visconti som producent, vars CV är helt sinnessjukt för den, som Morrissey, dyrkar Marc Bolan och David Bowie.

Väl i Rom trivdes han som fisken i vattnet. Han förälskade sig (i en man som i Autobiography kallas Gelato), bejakade italiensk kultur och njöt i fulla drag av staden och beundrade dess bekymmerslösa ungdomars bekymmerslösa liv och leverne. I självbiografin skriver han: ”The young people of Rome know precisely what delights await them because of their choking beauty, and this because of their global position of sun and wind combined to shade their skin a smooth and healthy hue.

Hur lät skivan, då? Jo, den njutningsfulla tiden i Den eviga staden läckte över även på texterna, som är fyllda av referenser till nyfunnen lycka, kärlek, sex och italiensk kultur (”I Will See You In Far-Off Places”, ”Dear God, Please Help Me”, ”You Have Killed Me”, ”Life is a Pigsty”, ”To Me You are a Work of Art”, ”At Last I Am Born”). Men Morrissey vore inte sig själv om han inte även berörde livets tyngre spörsmål som misantropi, alienation, politik, självhat och döden. Just döden dyker upp, i en eller annan form, på åtminstone hälften av albumets låtar. Morrissey har aldrig skyggat för det ämnet, men sedan Ringleader har det närmast dominerat hans lyrik. Men detta till trots vilar det ändå en ganska avslappnad känsla över albumet. Ringleader är resultatet av en sångare med för tillfället ganska lite kvar att bevisa. Med You are the Quarry tystades alla tvivlare. Detta gör att skivan inte slår an lika hårt som just Quarry och att Moz inte känns riktigt lika hungrig. Vad som mer spelar in på det är musiken. Boz Boorers kompositioner lyser helt med sin frånvaro, och istället skrevs elva av skivans tolv spår av Alain Whyte och den nye gitarristen Jesse Tobias (”At Last I am Born” skrevs av keyboardisten Mikey Farrell) – och det är framförallt Tobias kompositioner som drar ner helheten. Idag är han en betydligt skickligare låtskrivare, men här var han fortfarande oslipad. Hans låtar är långt ifrån dåliga (singeln ”You Have Killed Me” är rent av helt fantastisk), men överlag är fråga om ganska trubbig, guttural kött-och-potatis-rock. Som sagt, det är långt ifrån svaga låtar. Det är bra alternativrock, men Tobias saknade vid den här tiden ännu de finesser som Boorer och Whyte hade i överflöd. Däremot var produktionen en förbättring från You are the Quarry. Den skivan led av ett stundtals plastigt sound, medan Viscontis produktion genomsyras av värme och är rundat i kanterna.

moz06

Bland skivans höjdpunkter märks ovan nämnda You Have Killed Me – en fenomenal pop-rock-dänga om sexuellt uppvaknande (”I entered nothing/And nothing entered me/’til you came with the key”) – och balladen ”I’ll Never Be Anybody’s Hero Now” – om att helt tappa tron på sig själv, sina förmågor och sin plats på jorden. Men den låt som sticker ut allra mest är mittpunkten på skivan, ”Life Is a Pigsty”. Ett nära åtta minuter långt och pulserande opus, skrivet ihop med Alain Whyte, om tidens obönhörliga anstormning och om små strimmor ljus i ett annars kompakt mörker. ”Life Is a Pigsty” är sannolikt Morrisseys mest atmosfäriska låt, och har till sitt sound mer gemensamt med Sisters of Mercy, The Cure och Echo and the Bunnymen än med The Smiths. Det är ett fantastiskt stycke musik, som utan tvekan tillhör Morrisseys allra bästa låtar.

Idag hör Ringleader till Morrisseys mer underskattade skivor. Det är sant att han gjort tyngre, mer angelägna album, men den är ett fint dokument från en tid i den plågade sångarens liv som faktiskt var ganska ljus.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Life is a Pigsty”, ”You Have Killed Me”, ”I’ll Never Be Anybody’s Hero Now”


Years of Refusal

År: 2009

refusal

Ringleader of the Tormentors blev ännu en framgång, och 2006 och 2007 ägnades nästan uteslutande åt turnerande. 2006 i Europa, 2007 i USA. Men Morrissey och bandet tog sig också tid att spela in ny musik. Vad som skulle komma att bli Moz nionde studioalbum som soloartist började spelas in i augusti 2007 i Los Angeles. Vid rodret fanns än en gång You are the Quarry-producenten Jerry Finn. Vad ingen visste var att Years of Refusal skulle bli Finns allra sista produktion. I augusti 2008 dog han, 39 år gammal, av en plötslig hjärnblödning. Skivan skulle släppas i september samma år, men Finns dödsfall och en lång rad management- och skivbolagsrelaterade problem flyttade fram den till februari 2009.

Musikaliskt är den i linje med den hårdare gitarrmusik som gjorde Finn känd. Gitarrerna är hårdare, trummorna malande och långt fram i mixen, tempot och attityden punkigare. Den musikaliska värmen från Ringleader är alltså ganska långt borta. Albumet inleds med den låt som tydligast av alla Morrissey-låtar visar på Morrisseys kärlek till New York-ikonerna Ramones. ”Something is Squeezing My Skull” är en drygt två minuter lång punk-drapa om (tvångs)medicinering, och en kusin i rakt nedstigande led till ”I Wanna Be Sedated” och ”Gimme Gimme Shock Treatment”. Den sätter agendan direkt och man förstår att detta inte kommer att bli ett album vilket-som-helst. Tempot (men inte intensiteten) sänks en aning med den malande, mörka, men samtidigt ömsinta, ”Mama, Lay Softly on the Riverbed”. Samma mix av mörker och intensitet, blandat med ett knytnävsslagsmål mellan gitarrerna och trummorna, hörs på lysande ”Black Cloud”. Först på fjärde låten, tillika förstasingeln, lättar atmosfären lite. ”I’m Throwing My Arms Around Paris” är en enkel liten gitarrpoppig halvballad av ett snitt vi vet att Moz (och medkompositören Boz Boorer) kan göra i sömnen. Den var inte särskilt spännande 2009 och den har inte vuxit med åren. ”All You Need Is Me”, sedan, är den typen av tungfotad kött-och-potatis-rock som medkompositören Jesse Tobias tjongade ut på löpande band under 00-talet och början av 10-talet, och som bara i undantagsfall fungerade, och som fick honom att bli i det närmaste bespottad av Morrisseys passionerade fanskara. Det är grymt att lägga ”Paris” och AYNIM efter varandra, men Morrissey sonar sitt brott genom att följa upp dessa låtar med den fantastiska självmordsskildringen ”When Last I Spoke to Carol”. Drivet, svärtan är tillbaka, och texten träffar som en pil i hjärtat. When I said goodbye to Carol/Black earth upon the casket fell/She had faded to/Something I always knew/To the rescue/Nobody ever comes. Years of Refusal bjuder på en del tvära kast och ”That’s How People Grow Up” är, ihop med ”Paris”, skivans poppigaste stund. Den klassiska morrisseyanska galghumorn, som varit ett av hans starkaste signum ända sedan tiden i The Smiths, är tillbaka. ”That’s How” är en underskattad pop-rocker, med en stark sångmelodi och en stor refräng. Texten, om att inte låta sig nedslås av en eventuell kärlekslöshet, är som sagt av det humoristiska slaget, men känns likväl inspirerad. Härnäst finner vi en stark kandidat till albumets bästa låt. ”One Day Goodbye Will Be Farewell” är knappt tre minuter lång, men sjuder av liv och dryper av blod och svett. Till ett rusande, aggressivt arr och en sorgesam melodi sjunger Morrissey om att ta vara på tiden (och relationerna) man har, för när som helst kan allt vara över. Det är en fantastisk låt. Musik på blodigt allvar. ”It’s Not Your Birthday Anymore” är absurdare, mer dramatisk och även, för att vara frank, plattans mest ekivoka stund. En storslagen ballad/torch song om…tjatsex? Den är märklig. Men…bra. Kärleken och den sexuella laddningen från Ringleader har här transformerats till något råare, fulare. Vackrare blir det emellertid på nästa spår, ”You Were Good In Your Time”. Moz ser sig själv som den åldrade stjärnan, ej längre relevant, som avtackas av sina ömma fans och slussas vidare till dödsriket. Det är en intim, djupt vemodig ballad, som tillför nyans och dynamik till en annars högljudd och aggressiv skiva. Och Morrissey bjuder dessutom på en av sitt livs bästa sånginsatser. Skivan avslutas sedan så som den inleddes: punkigt och rått. ”Sorry Doesn’t Help” och ”I’m Ok By Myself” är två systerlåtar, både musikaliskt och textmässigt. Två snabba, skramliga rock’n’roll-dängor, som båda hyllar ensamheten och visar på Morrisseys obefintliga tålamod för idioter och energitjuvar. Det är två köttiga låtar, med mycket gitarr, men de funkar. De funkar faktiskt alldeles utmärkt. Och de avslutar en aggressiv och kaxig skiva på ett…well, aggressivt och kaxigt sätt.

Coachella Valley Music and Arts Festival 2009 - Indio

Den som tog sig an Years of Refusal med förhoppningen att få en Ringleader part II blev förstås besviken. Jag var själv en av dessa. Idag är den något av en vattendelare. Den där romantiken och livslusten som var så närvarande på Ringleader är borta, och nyförälskelsens rosa skimmer har blivit avgasgrå vardagssmog. Viscontis rundade kanter är utbytta mot Jerry Finns taggtrådsvassa sound, med ringande gitarrer och Matt Walkers krigstrummor långt fram. Den smeker inte medhårs. Den smeker faktiskt inte alls. Den klöser och knuffas. Men skivan växer också, om man låter den. För mig tog det inte alltför lång tid. Idag betraktar jag den som en av Morrisseys modigaste skivor, med en tydlig musikalisk vision. Han förvaltar väl sitt punkarv, men gör det på sitt eget vis – med starka melodier och gott om vemod och medkänsla i texterna. Dessutom balanserar han ut skivans råa sound med en och annan poplåt och ballad och skapar dynamik. Visst, ”All You Need Is Me” och ”Paris” tillhör hans tråkigare låtar, men i övrigt är Years of Refusal en stark, enhetlig och inspirerad platta.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”When Last I Spoke to Carol”, ”One Day Goodbye Will Be Farewell”, ”You Were Good In Your Time”


World Peace Is None of Your Business

År: 2014

worldpeace

– Åren mellan Years of Refusal och World Peace var inga muntra sådana för (artisten) Morrissey. Han stod utan skivbolag, hälsan vacklade och fler än en gång hamnade han i onåd hos pressen. Länge tvivlade både han och fansen på om det överhuvudtaget skulle komma en ny skiva. Men så alldeles i början av 2014 stod det klart att han skrivit på för amerikanska skivbolaget Harvest, och i februari åkte han och bandet, ihop med producenten Joe Chicarelli, till Studios La Fabrique i Provence för att spela in Morrisseys tionde soloalbum.

Och kanske var det dessa svåra år som sög allt hopp och all värme ur Morrissey. För World Peace är en skiva som i stort sett helt och hållet saknar just hopp och värme, och även empati. Påtagligast blir det i den klumpiga, valhänta och mycket förvirrade ”Neal Cassady Drops Dead”, den hånfulla och iskalla poplåten ”Staircase at the University” (om en hårt pressad student som tar sitt liv, men som trots det inte får minsta sympati från Moz), den misogyna ”Kick the Bride Down the Aisle” och den i övrigt fina ”Mountjoy”, där interner liknas vid avloppsslam. Med äldre låtar som ”I Know It’s Gonna Happen Some Day”, ”Lost” och ”Mama, Lay Softly on the Riverbed” för alltid färska i minnet är det lätt att undra vad sjutton det är man lyssnar på när man lyssnar på delar av World Peace. Skivan lyfts heller inte upp av rent skräp som titelspåret (i min mening Morrisseys absolut sämsta låt i karriären), som med sin debila text och sin enerverande skolgårdsmelodi kan reta gallfeber på mig precis när som helst, eller trams som ”Kiss Me a Lot” – en låt som får ”Roy’s Keen” att framstå som tjugofyrakaratigt popguld och som kan ”stoltsera” med att innehålla Morrisseys allra sämsta refräng.

Men är allt såhär illa? Inte alls. ”I’m Not a Man” är en makalös uppgörelse med och avrättning av förlegade mansideal, där Morrissey (en tidig förespråkare för queer-, kvinnosaks- och gayfrågor) radar upp allt det han föraktar hos det manliga könet för att sedan skickligt skjuta ner det. ”Istanbul” är en lysande, suggestiv historia om fäder och söner och samhällets skuggsida och en låt som borde lyftas fram oftare när man talar om Morrisseys sena karriär. ”Earth is the Loneliest Planet” är knappast något underverk och inte heller erbjuder den mycket till hopp, men väl lite sällskap i allt elände och det kan ju vara trösterikt nog. ”The Bullfighter Dies” är strålande gitarrpop om djurrätt och gruvlig hämnd. ”Oboe Concerto” underpresterar som sistaspår, men är en fin låt ändå, om tidens gång, ensamhet och förlust. Men mäktigast på plattan är tvivelsutan ”Smiler With Knife”. Denna avskalade ballad, om dödsångest och livsleda, visar en Morrissey som är både känslosam och varm, och tillhör hans modigaste, mest drabbande låtar inte bara från 2000-talet utan hela karriären. Vidare bör också Joe Chiccarellis luftiga, krispiga produktion lyftas fram, samt Morrisseys fläckfria röst. Genom hela skivan sjunger han bättre än på länge.

moz14

Vad som dock verkligen kunde räddat skivan är de bonusspår som följde med deluxeutgåvan av CD:n. Där återfinns utan undantag just den där värmen, trösten och empatin som saknas så på ordinarie album – och genomgående fantastiska melodier. Från dramatiska kärleksförklaringen ”Scandinavia”, till vänskapshyllningen i krigsmiljö ”One of Our Own”. Den textmässigt nästan gotiska och musikaliskt drömska ”Drag the River” och mästerverket ”Forgive Someone”, via ”Julie in the Weeds”, där Moz sluter armarna om sin skyddsling och erbjuder den där trösten vi suktar så efter. Bonusskivan avslutas med ”Art-Hounds” – en humoristisk, högljudd och melodiskt urstark avrättning av kritiker, ihåliga konstpretton och andra förståsigpåare. Hade dessa spår, på bekostnad av bottenskrapet, fått ta plats på ordinarie album hade World Peace blivit en fenomenal comebackplatta. Men riktigt så blev det alltså inte.

Som ni kan räkna ut vid det här laget har vi att göra med en mycket ojämn skiva. Briljant ena stunden, förfärlig den andra. 1994 sjöng han ”now my heart is full”, men först 20 år senare skulle det märkas. Någonting dog i/förändrade Morrissey under de vilsna åren 2010-2013. Gud vet att hans liv kantats av både det ena och det andra, och kanske var denna period det som fick bägaren från talesättet att rinna över. För det är det svårt att klandra honom, men det är beklagligt att musiken blev lidande.

Betyg: 6/10 (endast ordinarie album)

Bästa låt: ”Smiler With Knife”, ”Istanbul” och ”I’m Not a Man”


Low in High School

År: 2017

lihs

World Peace Is None of Your Business släpptes till mestadels positiva recensioner (i skrivande stund har den ett betygssnitt på 70 på Metacritic.com), men en schism mellan Morrissey och skivbolaget Harvest ledde till att skivan drogs in redan efter tre veckor och Morrissey blev av med skivkontraktet. Återigen stod han alltså utan skivkontrakt, och ytterligare några vilsna år väntade. På sensommaren 2017 blev det dock känt att han skrivit på för BMG och en ny skiva väntade till hösten. So far, so good.

Redan vid första singeln kunde dock oråd anas. ”Spent the Day in Bed” är en lättsam, fånig poplåt med en oförnuftig text som är dels mediefientlig och dels hånfull mot den arbetarklass som Morrissey själv är sprungen ur. I spent the day in bed/As the workers stay enslaved, sjunger han. Att ligga hemma och dra sig är en no-brainer om man är mångmiljonär, men lite knepigare om man måste jobba ihop till sitt uppehälle. Empatilösheten som solkade ner stora delar av World Peace var alltså kvar. Andrasingeln ”I Wish You Lonely” är åtminstone delvis lika okänslig som ”Spent the Day in Bed” och det mesta på World Peace (Tombs are full of fools who gave their life upon command of heroin, sjunger han hånfullt om människor som sitter fast i missbruksträsket), men detta balanseras upp med den mäktiga, mycket tunga produktionen, den starka sångmelodin och inte minst sistaversen – där djurrättskämpen Morrissey glänser i huvudrollen.

Albumet inleds relativt lovande med den stompiga, lätt glamrockiga och ”Glamorous Glue”-minnande ”My Love, I’d Do Anything For You”. En stark öppningslåt – särskilt med förra plattans katastrofala öppnare färsk i minnet. Efter nyss nämnda ”I Wish You Lonely” följer den mycket charmiga och förtäckt självbiografiska(?) poplåten ”Jacky’s Only Happy When She’s Up on the Stage” (vars musikvideo för övrigt kan bota vilken depression som helst). ”Home Is a Question Mark”, sedan, är skivans uppenbara höjdpunkt och arketypisk, klassisk Morrissey – en innerlig, stor torch song om rotlöshet och det ständiga utanförskapet. Fyra låtar in och skivan håller alltså måttet. Sedan kommer ”Spent the Day in Bed” och albumet tappar styrfart. Denna följs dock raskt av skivans andra höjdpunkt, ”I Bury the Living” – en låt vars iskalla, människofientliga text borde göra mig rejält avtänd. Utan nåd gör Morrissey här ner människor som utan riktning, hopp om eller tro på något tar värvning i armén. I Morrisseys ögon är de hopplösa fall som inte duger till annat än att döda och lyda order. Och eftersom de tillhör de medellösa är de även dumma och saknar grundläggande uppfattning om vad kriget ifråga handlar om (From a class without I haven’t a clue/What the war is about, sjunger han från soldatens perspektiv), och återigen hånar han sitt eget ursprung. Texten innehåller flera liknande exempel, men musiken, melodin, arrangemanget, sånginsatsen är alltihop så fantastiskt bra och drabbande att jag utan problem kan bortse från textens dumheter. Och då har jag inte ens nämnt det magiska trallandet på slutet.

Och jag vet, det är dödligt tråkigt med förståsigpåare som lättkränkta letar brister hos personer och konstverk – jag får mig själv att må illa – men detta är ingen präktig PK-grej. Det är bara det att Morrisseys sentida, plötsliga och lite egendomliga brist på värme och medkänsla för den lilla människan – i sina låttexter, ska tilläggas – gör mig så beklämd.

moz17

Nåväl. I samma stund som ”I Bury the Livings” sista toner ringer ut är det också slut på skivans försonande drag. Vad som följer är en lång rad usla låtar – allihop tillhörande Morrisseys allra sämsta. Från trevande, vilsna pianoballader med hopplösa texter (”In Your Lap”, ”Israel”), flamenco-gegga med skrattretande texter (”The Girl from Tel Aviv Who Wouldn’t Kneel”, ”When You Open Your Legs”) och dålig pop (”All the Young People Must Fall in Love”) till bedrövlig klubbfotsrock med rent anstötlig ”lyrik” (”Who Will Protect Us from the Police?”). Skivans b-sida är kort sagt ohygglig.

Utan minsta tvekan kan jag säga att Low in High School är Morrisseys klart sämsta album. De verkliga höjdpunkterna är för få, de bra låtarna inte drabbande nog, och resten är så dåliga att det är svårt att ta in att det är Morrissey, och inte någon halvt debil lösdrivare från gatan, som har skrivit dem. Det är också Morrisseys mest politiska skiva, men politiken är ungefär lika illa underbyggd som hos valfri Twitter-tok. Lyckligtvis kom han ju tillbaka med bravur i mars i år, med den fullständigt lysande I am Not a Dog on a Chain (som jag nyligen recenserade och som därför saknas i den här genomgången). Bortsett från ett fåtal undantag var värmen, empatin, det lysande låtskrivandet tillbaka. Morrissey faller inte så lätt, det vet man.

Ps. Även Low In High School har släppts i en deluxeutgåva, och precis som i fallet med World Peace innehåller denna utgåva en rad riktigt starka bonusspår som slår det mesta på originalutgåvan. Allra bäst är ”Never Again Will I Be a Twin” – en dov, djupt suggestiv sak skriven ihop med basisten Mando Lopez.

Betyg: 4/10 (endast ordinarie album)

Bästa låt: ”Home is a Question Mark”, ”I Bury the Living”, ”I Wish You Lonely”


California Son

År: 2019

california

– Cover-skivan California Son recenserades här på 482 MHz för knappt ett år sedan, så detta blir ingen lång utläggning (och därför blir det heller inget betyg). Det är en ojämn, stundtals tråkig, stundtals jättebra platta där sångaren och uttolkaren Morrissey står i centrum. Han sjunger skiten ur Roy Orbisons It’s Over och Melanie Safkas Some Say I Got Devil, visar på sin gamla pålitliga popkänsla på Jobriaths Morning Starship och 5th Dimensions pop-soul-pärla Wedding Bell Blues, och sjunger naket och utlämnande Nicos/Tim Hardins Lenny’s Tune. När skivan släpptes var den en trevlig parentes i väntan på nästa ordinarie album.

Recension: Bright Eyes nya singel Persona Non Grata

brighteyes

Ända sedan omkring årsskiftet, när bandet plötsligt visade livstecken på sociala medier, har man gått och väntat. Väntat på Bright Eyes nära förestående comeback. Senast vi hörde från bandet var 2011 då de släppte sitt sjunde album, The People’s Key. Conor Oberst har visserligen varit aktiv sedan dess, och släppt skivor i eget namn, med Desaparecidos och med Better Oblivion Community Center, men inget har riktigt nått upp till Bright Eyes mytologiserade nivåer (även om soloskivan Ruminations var nära).

Det är ju något alldeles speciellt med Bright Eyes. Folk i min generation har vuxit upp med dem. Conor är född 1980, jag själv -85. När alla vi sköra, vilsna och av världen nedtyngda åttiotalister i vår ungdom gick igenom våra kriser gjorde Conor det också. Och när han släppte plattor om det fick vi någon i vår egen ålder som (i närmast realtid!) sjöng om våra sorger och våra sår på ett språk vi kunde ta till oss. Och när Conor åldrades gjorde vi det också. Musiken blev mindre direkt, fick fler lager. Lyriken likaså. Ångesten försvann aldrig, blev på ett sätt aldrig lättare, men den tog sig nya uttryck. Blev mindre svartvit. Precis som i livet självt. Bara 2016 års Ruminations påminner om det där tidigaste Bright Eyes-uttrycket. Där är musiken rak, avskalad. Lyriken blottar själens allra innersta plågor. 2016 genomled jag ett på det personliga planet uselt år, och Ruminations passade lika fint då som Fevers and Mirrors gjorde när jag först hörde den, i början av 00-talet.

Bright-Eyes
Foto: Shawn Brackbill

Och nu är Bright Eyes alltså tillbaka. I dessa närmast apokalyptiska kristider man väl aldrig trodde att man skulle behöva uppleva. Och som vanligt är Conors och Bright Eyes tajming klanderfri. ”Persona Non Grata”, utgiven idag via Dead Oceans, är en pianobaserad ballad av klassiskt BE-snitt. Den hade låtit fullt rimlig på nästan vad som helst som bandet släppte under mitten av 00-talet. Varje ny Bright Eyes-skiva känns som en reaktion på den som kom innan. 2011 års The People’s Key blandade elektronik med gitarrer och svårdechiffrerade texter. Om den organiska, djupt personliga ”Persona Non Grata” är något att gå på kan vi den här gången vänta oss en betydligt vemodigare och jordnära skiva. För jordnära är låten, med sin tidlösa folkmelodi och klassiska instrumentering. Och vemodet går inte att värja sig mot – vare sig i melodin eller i texten om försoning, syrlig självkritik och hängivelseVad som vidare förstärker både vemodet och den jordnära känslan är säckpiporna som dyker upp vid ett par tillfällen. Conors keltiska arv får här lov att ta plats och de spelar en melodi så vacker att den kan ta knäcken på vem som helst.

Den inbokade världsturnén är satt på standby tills vidare, men bandet hälsar i ett pressmeddelande att de kommer att släppa ett album i år alldeles oavsett. Betryggande, säger jag. ”Persona Non Grata” är ett fantastiskt styrkebesked från ett band jag bittert saknat, och ett BE-album är precis vad vi behöver i år.

Lyssna här:

Jocke Berg 50 år – 482 MHz rankar Kents 50 bästa låtar

jocke2
Foto: Festivalrykten

Som de flesta dysterkvistar födda på 80-talet har även jag en mångårig relation till Kent. Jag var omkring 17 år när en vän till mig, efter enträget övertalande, fick mig att lyssna på Isola – bandets då fem år gamla deppklassiker. Det tog knappt en genomlyssning för att få mig att kapitulera. Jagad av en melankoli och sorg jag vid det laget hade svårt att sätta ord på eller ens erkänna, kände jag omedelbart igen mig i skivans såriga melodier och Jocke Bergs texter om kärlekslöshet och utsatthet. Jag var långt ifrån främmande för svårmodig musik, men Isola öppnade fördämningen en gång för alla.

Sedan den där hösten 2002 har Kent hängt kvar, även om vår relation varit väldigt av och på. Stundtals har jag spytt galla över deras hybris och ojämna album, stundtals i det närmaste hulkat på min kammare till någon av deras många klassiker. Jag har gått långa perioder utan att lyssna på dem alls, och lika långa perioder då jag inte kunnat stänga av dem. Men jag har aldrig släppt dem.

För mig var de som bäst mellan 2002-2008. Då skrev Jocke sina bästa, mest personliga, texter, sina mest sammansatta och fokuserade kompositioner, och soundet var en perfekt avvägning mellan synthar och gitarrer. Du & jag döden och The Hjärta och Smärta EP tillhör det här landets allra största inspelningar. Tillbaka till samtiden är ett av pop-Sveriges mest underskattade album. Vapen och ammunition är min generations Rumours. För att inte tala om alla b-sidor som släpptes under de här åren. Kents b-sidor har alltid varit mytomspunna, men under 00-talet var de särskilt fina.

Vare sig jag fortfarande lyssnar aktivt på Kent eller ej, är det omöjligt att förneka att Jocke Berg sannolikt är det här landets finaste popkompositör. Han står med ena foten i det mest kommersiella medan den andra är för evigt förankrad i det mest svärtade av det svårmodiga. Han har perfekt insyn i bägge världar och det är det som genererat all den framgång han haft. Det är det som gör att han tilltalar en så stor del av befolkningen.

Jag har skrivit den här texten och satt ihop listan för att visa lite uppskattning, be om ursäkt för att min kärlek varit så ambivalent de senaste tio åren, och för att, på Jocke Bergs stora dag, lyfta fram hans odödliga gärning för svensk pop. Tack, Jocke. Och grattis.


Kents (och Jocke Bergs) 50 bästa låtar, någotsånär rankade:

482 MHz gratulerar Ossler – och listar hans 10 bästa låtar

ossler-nl2
Ossler, live på KB, Malmö, april 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Pelle Ossler fyller år. 57 är väl inget att fira, kanske, men jag bangar inte ett bra tillfälle att hylla denna inspiratör, detta kreativa geni – vars penna, gitarr, pensel skapar stämningar vi dödliga bara kan drömma om – denna all-around-good-guy. Inte bara är han en stor favoritartist: han var även tidigt något av en förkämpe för den här lilla musiksidan och han har sedan dess ställt upp på än det ena än det andra som jag kommit dragandes med. Alltid inspirerad, alltid inspirerande. Alltid chosefri och bjussig. Vilken annan artist som helst skulle tröttna på nolltid. Så tack, Ossler. Och grattis.

Nedan följer den obligatoriska listan. Osslers tio bästa låtar. Varsågoda! Spellista längst ner!

10. En dag på sjön

År: 2002

Album: Nationalsånger (blandade artister)

– Ett wildcard och cover som jag slänger med mest för att den förtjänar att uppmärksammas (egentligen råder det ju ingen brist på fullträffar skrivna av Ossler själv). Ulf Dagebys gamla discopärla från 1983 blir i Osslers händer…well, ”osslersk”. Disig, suggestiv och med ett fantastiskt mullrande tremolodarr. Och så har vi ju den makalöst absurda texten, full av galghumor och märkliga bilder.

Låten gavs ut 2002, på en hyllningsplatta till Ulf Dageby och Nationalteatern.

 

9. Smak av hund

År: 2002

Album: Den siste som kom ut

– Mer absurdism, mer märklig humor och underliga bilder, men också en låt som hintar om Osslers musikaliska utveckling och vart han var på väg. Resten av skivan, Den siste som kom ut, var för det mesta mer lättlyssnad, men här finns ett underbart svärtat driv och en frenetiskt skriande gitarr som parat med texten bildar en av Osslers tidigaste fullträffar.

 

8. Tysk höst

År: 2013

Album: Stas

– En omåttligt drabbande skilsmässoskildring. Lyssnas på med största försiktighet.

 

7. Botten av ditt hav

År: 2017

Album: Evig himmelsk fullkomning

– En låt om någon som under en flykt över medelhavet förlorat sin älskade (ett barn, en make/maka, en mor, en far, en syster, en bror) och nu desperat försöker bearbeta skulden och den hemsökelse som plågar den. Men om jag fick vända tiden tillbaka, kunde jag vända tiden tillbaks, skulle jag bli hos dig, skulle jag stannat kvar. Ånger och skuld och en textrad applicerbar på vem som helst som upplevt förlust och den skuld som inte sällan följer med.

 

6. Vägen är stängd

År: 2005

Album: Krank

– Doom-jazzen på lysande Krank låter ingenstans mörkare eller doom:igare än på detta lilla mästerverk om alienation och existentiell kollaps.

ossler-nl-4
Ossler, live på Victoriateatern, Malmö, februari 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

5. Sommardröm i grått

År: 2017

Album: Evig himmelsk fullkomning

– En vacker hymn om det som varit men gått förlorat, den man var och som man inte längre är och om spillrorna man försöker pussla samman igen. Lika skör som den är storslagen, lika obönhörligt sorgsen som den är full av hopp. Och vid 8:40-strecket river Ossler av vad som mycket väl kan vara sitt livs mest känslosamma solo. Bara en sån sak!

4. Borra hål

År: 2008

Album: Ett brus

– Jag började att upptäcka Ossler på allvar i samband med Sällskapet-plattan, 2007. Jag hade förstås hört honom på diverse Thåström-plattor och -konserter, men 2007 var polletten på god väg att trilla ner på allvar. Samma år köpte jag skivan Desorienterad, Osslers andra sologiv, på grund av Thåström-duetten (som förstås var en kandidat till denna lista). Året därpå utannonserades nya skivan Ett brus, och Borra hål släpptes som ett första smakprov (var det på Myspace?). Och jag blev Ossler-fan på livstid. Jag hade inte hört något liknande. Såhär lät ju inte Desorienterad! Min främsta referens var Sällskapet, men detta var ju inte elektroniskt. Men det var lika mystiskt, lika suggestivt. Texten förstod jag inte mycket av (det gör jag inte i dag heller), men likväl var den fängslande – om tyska aggregat, nysmorda maskiner, och så det där nästan hotfulla, egendomliga påståendet om att ”jag har kommit för att borra hål”. För att inte tala om de underbara, gränslöst gnissliga gitarrerna. Inget annat låter så. Ossler har ett uttryck vars like man kan leta sig galen efter. Det uttrycket finns bara i en enda man. Och i Borra hål hörs det tydligt.

 

3. Fars dag

År: 2013

Album: Stas

– En disig och tremolo-mullrig vals om förlust och den eviga frågan: vad händer sen, på andra sidan? Finns det ens en andra sida? ”Den som verkligen vet finns ju inte längre kvar, han har gått över bron, samma väg som min far.” Ett otroligt stämningsstycke från vad som kan vara det svenska tiotalets mest sorgtyngda platta, Stas.

 

2. Lergraven

År: 2008

Album: Ett brus

– Ossler själv har liknat sitt sound vid en skånsk leråker i november, och på ingen annan låt än Lergraven passar den beskrivningen bättre. Öppningsraden sätter tonen direkt: Dimman ligger tät över åkern. Parat med darret i Osslers gitarr och Christian Gabels suggestiva, försiktiga trumkomp öppnas en lerig, kall och osäker värld upp. Diktjaget sitter kontemplativ vid köksbordet med en flera timmar gammal, och urdrucken, kaffekopp framför sig. Han tänker tillbaka på en bror han haft, men som mystiskt drunknat i en lergrav ute på ön. På andra sidan fönstret är tillvaron målad med tjock, mjölkgrå färg och det är som om tiden inte rör sig alls. Lergraven är en av Osslers obehagligaste och råaste låtar – både vad gäller text och musik (lyssna på gitarrerna ungefär tre minuter in och hör Ossler och Conny Nimmersjö karva sig igenom mardrömmen). Låten handlar mer om att blint och desperat leta efter något essentiellt i en värld som endast ter sig mörk och svåråtkomlig och som hur lätt som helst kan sluka den som släpper på garden, än om en bror som på ett märkligt sätt försvunnit eller drunknat. I intervjuer har Ossler berättat att lergraven existerar (på Ven, där även Lergravsvägen finns), och en bror har han – men han är i livet. I den osslerska världen är verklighet något illusoriskt och formbart. Vad som är sant, stabilt och tryggt är alltid högst oklart.

 

1. Helsingborg

År: 2017

Album: Evig himmelsk fullkomning

– Om att genom att söka sig tillbaks till dåtiden försöka hitta svar i nuet. Vad gick fel? Varför? Varför täpps vissa hål aldrig igen? Varför är jag som jag är? Var hör jag hemma? Också en låt om saknad, om varför vissa människor dröjer sig kvar i en. Funderingar man som kännande och tänkande människa aldrig riktigt lyckas skaka av sig. I Osslers händer blir de till en atmosfärisk ballad så vacker att till och med fåglarna på himlen stannar upp och måste lyssna. Lyssna på den majestätiska synthen i introt, lyssna på de patenterade, skärande gitarrerna som i introt skapar kontraster och sedan dröjer sig kvar och skapar oro i allt det vackra och atmosfäriska. Lyssna på de försiktiga, men markerade trummorna, och på Amanda Wernes lika sensuella som spöklika bakgrundssång.

Låtar som den här finns det inte för många av, det är ett som är väldigt säkert. Jag skulle inte bli förvånad om Ossler framöver lyckas toppa Helsingborg, men tills vidare är det hans allra bästa låt.

* * *

Tack och grattis igen.

Thåström: Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal – 20 år

konstiga

Ett av de viktigaste, om än inte bästa, Thåström-albumen firar denna månad 20 år. Nedan följer mer eller mindre (o)sorterade tankar kring den legendariska plattan Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal.

För att kunna skriva om Thåström måste man känna till historien. För att kunna skriva om en enskild Thåström-skiva måste man känna till vilken del i ledet den utgör. Allt hänger ihop. Och helt enligt Thåström-praxis är också Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal en reaktion på det som kom innan.

”Jag ville göra en enkel platta”, sa Thåström om Konstiga-plattan i intervjun med Jan Gradvall som följde med samlingsboxen Ungefär så här år 2015. Han var trött på hur komplicerat allt hade blivit i Peace, Love & Pitbulls. Trött på engelskan. Trött på maskiner. Kort sagt, han ville åt något enkelt igen. 

Om Peace, Love & Pitbulls var en uppgörelse med och ett raserande av det förgångna är Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal ett sätt att återuppbygga och återknyta till just det förgångna. På svenska hade han inte sjungit sedan 1991 och underskattade albumet Xplodera mig 2000, men då var industri- och samplingsorgien redan igång. Mer eller mindre rak rock’n’roll hade han inte spelat sedan 1982 och Ebba Gröns sista platta. 1999 hade en trött Thåström alltså gått ett helt varv runt och vad gör man då? Well, en sak man kan göra för att hitta tillbaka till sig själv och starta om maskineriet är att helt enkelt börja om. Och är man funtad som Thåström är förutsägbarhet en dödssynd och ingen i PLP-föraktande lilla Sverige vågade väl i slutet av 90-talet hoppas på tre, fyra ackord, mycket elgitarr, svenska texter och punkig energi från Thåström. Men det var precis vad man fick.

Till sin hjälp hade Thåström den här gången ett helt nytt band: Chips Kiesby från Sator på gitarr, och på bas respektive trummor Heikki Kiviaho och Jörgen Wall från Whale. Ett fysiskt rockband. Inga krusiduller. ”Okomplicerade i sitt spel”, enligt Thåström själv. Inte olikt Ebba Grön. Och det hörs.

Öppningsspåret Från himlen sänt fungerar som en gitarrtung och kaxig programförklaring, En vacker död stad var det punkigaste Thåström gjort sedan Kärlek och uppror (1981). Mer manglig, punkig rock blev det på förbisedda guldkornet Städer när jag blöder och singeln Två+två. Men även Imperiets skugga märks på albumet. Hjärter dam är en svidande ironisk och svart ballad av klassiskt Thåströmsnitt, som mycket väl hade kunnat skrivas på Tiggarens tal-tiden. Klassikern Ingen neråtsång är på albumet lika pompös som vilken pompös Imperiet-låt som helst – bara att den har två ton gitarrer. Att texten är flera ljusår bättre än 95% av allt Thåström skrev i Imperiet är en annan historia. Även de båda ömsom atmosfäriska, ömsom fläskiga och, även de, pompösa depprock-styckena Suverän och Ingenting gör mig hade i lite annan skepnad gjort sig på Tiggarens tal eller kanske, kanske Synd. Precis som ni är däremot svår att sätta fingret på. Texten är punk och känns som en kusin till Schweden Schweden. Musikaliskt och melodimässigt är den en obehaglig, teatral slowburner och sticker ut från skivans i övrigt ganska rättframma approach. Sannolikt är det väldigt få som har den som favoritlåt. 

1999

Oavsett vad Thåström själv hade för avsikter med skivan omfamnade publiken både den och honom med hull och hår. Thåström var tillbaka. ”Riktiga” Thåström för många – alltså han som sjunger punkig rock på svenska och spelar elgitarr. Plattan blev en enorm succé. Den sålde jättebra, vann rockbjörnar och turnéerna (två 1999 och en sommaren 2000) blev rejäla framgångar. På konserterna verkade han trivas och chockade sin publik med att spela gamla Ebba- och Imperiet-hits – visserligen helt i linje med Konstiga-plattans sound och attityd.

Själv är jag kluven till skivan. Produktionen (förlåt Micke Herrström) är stundtals tungfotad, fläskig och pompös. Något man visserligen lika väl kan beskylla arrangemangen för. En platta av det här slaget – en svärtad, punkig rock’n’roll-platta -hade gjort sig bättre med ett spinkigare, taggigare sound. Utan orglar, utan mellotroner, med ett annat, kantigare gitarrsound, och kanske utan synthar också. Det är synd på låtarna, som allt som oftast är riktigt bra i grunden, att soundet är så eftersatt. Lyckligtvis har flera av dem fått nytt liv dels live, dels på raritetssamlingarna Kompost (2009) och Fuzzbox (2015), som till stor del består av nyinspelade versioner av gamla låtar. Till exempel innehåller Fuzzbox den fullkomligen magiska, ödsliga piano-versionen av Ingenting gör mig, som ursprungligen gavs ut på en limiterad cd-singel 2005 ihop med en jättefin och akustisk Ingen neråtsång. Liknande versioner har även framförts live. I dessa tappningar kommer låtarna fram. Texterna hålls inte ner av köttiga gitarrmattor och volym och Thåström tillåts kliva in och bo i texterna, och i förlängningen når han också närmare fram till oss lyssnare.

Men Konstiga-albumet är jag som sagt alltjämt kluven till. Som 15-åring, hösten 2000, var jag dock helfrälst. Det var det första Thåström-album jag hörde och som Ebba-fan lät det alldeles underbart, tyckte jag då. Länge var det till och med mitt favoritalbum med Thåström. Knappt två år senare, i april 2002, köpte jag uppföljaren Mannen som blev en gris på releasedagen. Jag tyckte om den, men den slog inte Konstiga. Några år senare kom jag dock på bättre tankar och i dag betraktar jag Mannen som blev en gris som något av ett förbisett mästerverk. Om Konstiga är partyt på kvällen är MSBEG morgonen efter. En systerplatta, javisst, men tyngre, sorgsnare, mer neurotiskt. Mer svärtat. Och det var ju också där som Pelle Ossler gjorde entré i den thåströmska världen – något som inte kan överskattas.

Men den betydelse som Konstiga har haft för Thåström i stort är i det närmaste obestridlig. Som jag sa inledningsvis: allt hänger ihop i Thåström-världen. Konstiga var ett sätt för Thåström att hitta tillbaka till sig själv och sitt ursprungliga uttryck, men med nya, kontemporära medel. Thåström har i flera intervjuer intygat hur svårt det var att börja skriva texter på svenska igen, men texter som Ingen neråtsång pekar framåt mot det personliga, chosefria uttryck som han började använda sig av sex år senare på milstolpen Skebokvarnsv. 209 (2005) och som han raffinerat och förfinat sedan dess. Han har också berättat hur han efter Konstiga och MSBEG var trött på distade gitarrer och volym, något som Skebokvarnsvägens avskalade och intima sound var en reaktion på och som i sin tur skulle fortsätta att utvecklas genom åren. Kort sagt: Konstiga är en viktig del i vad som ligger till grund för den Thåström vi är välsignade med idag. Och som sagt, allt hänger ihop och allt har lett fram till idag. Det är vi tacksamma för.

Albumets tre bästa låtar:

  • Ingen neråtsång

– En av Thåströms kanske fem bästa texter någonsin. Musikaliskt kommer den inte riktigt till sin rätt på albumet, men det gör inte så mycket.

  • Ingenting gör mig

– En ungdomsfavorit av rang. Som dessutom överlevt. Det räcker kanske som motivering? Gör sig bäst i pianoversion, som jag var inne på ovan.

  • Städer när jag blöder

– Förbisedd pärla om flykt, vattenhål och fristäder. Och Köpenhamn. Fullständigt sprakar av livslust, inspiration och energi. Borde spelas live.

19992