Recensioner: 2021-05-28

Cole ChaneyMercy (album)

Kentucky verkar vara en utmärkt grogrund för samtida alternativ country. Sturgill Simpson är väl den Kentucky-son som slagit igenom bredast, men även Tyler Childers tillhör genrens främsta. Cole Chaney, som debuterade tidigare under månaden med föreliggande platta, är den senaste i raden av imponerande Kentuckians. Delstaten, vars tyngsta industri genom tiderna nog ändå varit kolindustrin, gränsar till Ohio i norr, Tennessee i söder, Missouri i väst och West Virginia i öst. I delstatens östra delar tornar dessutom Appalacherna upp sig – och det var i de regionerna som bluegrassmusiken föddes. Och den musiken är allestädes närvarande på Mercy.

Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Allra bäst blir det på ”Back to Kentucky”. Där blandar Chaney bluegrass med subtil och nedtonad gospel och mina superlativ räcker inte till. Det är en av årets bästa låtar.

Skivan, sedan, ja, den är en av årets bästa – och Cole Chaney är en artist jag med glädje kommer att följa hädanefter.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Back to Kentucky”

Om ni gillar detta: Benjamin Tod A Heart of Gold is Hard to Find


Robert FinleySharecropper’s Son (album)

Robert Finley, bördig från Louisiana och född 1954, har älskat musik hela sitt liv. Han uppträdde som glad amatör på gatorna och som ledare för gospelgruppen Brother Finley and the Gospel Sisters, även det på amatörnivå. Professionell blev han först när han 2015, 61 år gammal, upptäcktes av frivilligorganisationen Music Maker Relief Foundation, när han spelade på en gata någonstans i Arkansas. Debutalbumet gavs ut året därpå, en uppföljare kom 2017 (ett samarbete med Black Keys-frontaren Dan Auerbach) och nu är ett tredje album här (även det ett samarbete med Auerbach).

Albumtiteln gör gällande att det är en självbiografisk platta. En ”sharecropper” är ett slags arrendator och i USA blev sharecropping vida spritt efter att slaveriet avskaffades. Landägaren lät hyra ut en bit mark åt fattiga (ofta svarta) lantbrukare och lät dem bruka jorden. Vid skördetiden hade landägaren sedan rätt till en andel av det som lantbrukaren odlat. Ofta en betydligt större andel än det som lantbrukaren själv fick lov att behålla. Robert Finleys föräldrar arbetade som sharecroppers i Louisiana och denna bakgrund – myllan, slitet och svetten – genomsyrar hela albumet.

Finley ramar in sina lysande och från botten av sitt hjärta skrivna berättelser om förlorad kärlek, tro, upprättelse och rötter med träskblues, Memphis-soul och rent fantastisk gospel. Och även om Finleys bakgrund är allt annat än sockersöt och texterna speglar detta (med åldern har han också blivit blind, på grund av starr), blir det aldrig någonsin självömkande, utan endast tröstande och hoppfullt. Robert Finley är värdighet personifierad och möter djävulskap och trassel med rak rygg och kärlek och glöd i hjärtat. I titelspåret, som också är en uppenbar höjdpunkt, sjunger Finley om sitt liv på åkrarna: ”It was hard, but it was fair”. En annan höjdpunkt är avslutande gospelnumret ”All My Hope”, vars text otroligt nog ska ha improviserats fram i sångbåset. Med makalös stämma sjunger Finley: Strange things could happen in a man’s life/To bring him to his knees/God knows I’ve been there more than a time or two/But no matter what was my situation/See I know, I know just who brought me through. Robert Finley hittade sin styrka, sitt hopp, och med den här plattan skänker han styrka och hopp till vi andra som också hankar oss fram i tillvaron.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”All My Hope”, ”Sharecropper’s Son”

Om ni gillar detta: Blind Boys of Alabama Almost Home


Everett ParkerOutbound Travelin’ Crazies (album)

Inleder med ett sidospår: Daniel Börjesson, mannen bakom pseudonymen Everett Parker, verkar precis som undertecknad ha sitt ursprung i regnets huvudstad tillika tristessens epicentrum Borås. Numera tycks han husera i skogarna kring Norberg. Jag förstår honom – jag har ju själv flytt. Idag släpptes hans andra fullängdare.

Precis som på debuten Irrevocably Human från 2013 är Börjesson på nya plattan Outbound Travelin’ Crazies trogen sin americana, men han skickar även in lite nya ljud och uttryck. Plattans tre första låtar ger en fingervisning om hur Thåström hade låtit om han börjat spela americana uppbackad av 16 Horsepower. Resultatet blir väl inte fullt så magiskt, men ändå väl godkänt. Börjesson har rösten, anslaget och stämningen för att ro hem det. Sedan tappar skivan snabbt både styrfart och fokus. ”Creature” var säkert rolig att spela in, men det rätt köttiga jammandet blir snabbt tröttsamt att lyssna på. ”The Comment Section” är en fånig liten låt om kommentarsfält på nätet. Jag håller med Börjesson om att kommentarsfält ofta är botten (vem utom trollen gör inte det?), men behöver vi en låt om det? ”Oh, Captain” är visserligen en fin visa, men känns lite malplacerad i sammanhanget, och Tom Waits-pastischen ”The Root to All Evil” känns som en axelryckning. Börjesson återtar dock kontrollen över plattan på sista spåret – den mycket starka ”Dead Broken Dreams” – en intim, brusig och kärv ballad, med snygg tremologitarr, och återigen med thåströmsk känsla – men det är lite sent i matchen.

Det har gått åtta år sedan förra plattan. Börjesson borde på den tiden ha fått ihop ett mer renodlat och välskrivet album än så här. På hälften av skivans låtar snuddar han ju vid storhet.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Fires in the Night

Om ni gillar det här: 16 Horsepower – Sackcloth – N – Ashes


No Suits in MiamiBuffy (singel)

Jag har skrivit om No Suits in Miami sedan debutalbumet för två år sedan. Jag har alltid hyllat dem. Och…ja, nu gör jag det igen. Därför att NSiM har gjort det igen. De är Sveriges bästa popband, totalt oförmögna att skriva annat än jättebra låtar, med ett, vad det verkar, ändlöst flöde av fantastiska och molliga popmelodier att förse oss med. Visst, de återuppfinner inte hjulet, det låter fortfarande Field Mice och Brighter, med en gnutta pop-Cure som körsbäret på toppen, men det är ju precis vad man vill. ”Buffy” är precis vad vemodig indiepop ska vara. Och NSiM fortsätter att finslipa och fullända sitt uttryck.


Corduroy – ”NLMN” (singel)

Ett annat suveränt svenskt band är shoegazebandet Corduroy. Nya singeln ”NLMN” är ännu ett drömskt, sexigt och atmosfäriskt exempel på att Corduroy har något väldigt stort på gång. När kommer albumet?!

Recensioner: 2021-04-09

MSB Earthworm and Decay (album)

Jag inleder veckans recensionsrunda med superobskyr amerikansk folk. Vem som gömmer sig bakom namnet MSB vet jag inte, men han har ett förflutet i det mig veterligen lika gäckande och anonyma doom/sludge-bandet Spilling Blood, från Baltimore, MD, och håller numera till i Mojave-öknen. Lovande, eller hur? Earthworm and Decay ska enligt uppgift vara hans andra soloalbum, men det första, släppt 2012, hittar jag ingen information om. Nåväl.

Musiken han spelar är helt akustisk och sägs vara inspirerad av giganter som Von Till och Van Zandt. Vi pratar alltså melankoli, vi pratar ödslighet och vi pratar kärvt. Det är habilt och fokuserat, och låtarna är bra, men överlag känns det lite väl enkelt och rakt och – föga förvånande – många mil från ovan nämnda herrars komplexitet och djup. Ofta känns det som en samling demos som hade mått bra av att jobbas igenom ett par varv till. I fel händer kan ”enkelt” och ”kärvt” bara låta slött. Tänk vad några subtila elektroniska pålägg, ett elgitarrskomp på några låtar eller ett atmosfäriskt brus à la Nebraska eller The Ghost hade lyft den här plattan. Men samtidigt är det som sagt habilt, det är fokuserat och det känns ärligt och…äkta (vad nu det slitna gamla adjektivet egentligen ska betyda). Hade materialet varit lite mer genomarbetat hade det relativt låga betyget nedan varit klart högre.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Burning Through the Ghost

Om ni gillar detta: Steve Von Till – If I Should Fall To the Field


Anna Bodotter – ”Barndomens gudar

I höstas släppte Anna Bodotter debutalbuet Kom ta bilder – och nu är hon redan tillbaka med nytt material. På ”Barndomens gudar”, precis som på albumet, rör det sig om skör pop, höljd i ett vackert och drömskt dis. Till melankoliskt gitarrplock och smakfulla elektroniska pålägg sjunger Bodotter om en enklare tid som aldrig kommer igen. Ingen ny tematik, säger kanske vissa, men en tematik vi alla kan relatera till, säger jag och känner saknadens och förlustens styng svida. Melodin, sedan – och atmosfären också, för den delen – för tankarna till såväl klassisk svensk vistradition som till kent-b-sidor som ”December” och ”Vintervila”. På det hela taget är ”Barndomens gudar” Bodotters sannolikt starkaste låt hittills, och jag ser fram emot att höra mer från henne.


Damien Jurado – ”Tom

Damien Jurado låter inte lyssnarna/skivköparna vila. Ett nytt år betyder ett nytt album. 14 maj släpps The Monster Who Hated Pennsylvania, och ”Tom” är senaste singeln därifrån. Hur den låter i en albumkontext vet jag inte (än), men någon vidare singel är det inte. Är detta en av plattans starkaste låtar blir det ännu mer tydligt att kvalitet alltid ska gå före kvantitet.


Kælan Mikla – ”Sólstöður

Isländska goth/cold wave-mästarna Kælan Mikla är även de tillbaka med ny singel. Det har gått några år sedan sist, och under tiden har keyboardisten Solveig Matthildur släppt genomfantastiskt solomaterial. ”Sólstöður”, som verkar betyda ”solstånd”, är titeln till trots ingen ljus historia. Bandets massiva – och iskalla – ljudbygge frammanar idel mörka bilder, och ångestskriken som dyker upp bidrar även de till den mardrömskänsla som genomsyrar låten. Men bra är det. Väldigt bra.


482 MHz minns Jason Molina – 30 december 1973 – 16 mars 2013

Man skulle kunna säga att Jason Molinageniet bakom band och konstellationer som Songs: Ohia och Magnolia Electric Co. – inte var gjord för denna värld. Han var för ömtålig och för mottaglig, för sårbar och för äkta. Det var därför han kunde skriva texter om mänskligt lidande bättre än de allra flesta – texter som han sedan sjöng med den ensammaste rösten den här sidan av Elvis Presley. Men det var väl också därför som han hängav sig åt, och sedermera förlorade sig i, flaskan. Något som tog hans liv idag för åtta år sedan.

Jag upptäckte Molina i etapper mellan 2008 och 2013. När han gick bort hade jag precis börjat hitta in till honom på djupet. Det var en smärtsam förlust som dock fick mig att med omättlig aptit lyssna på allt han gjort och snabbt inse att han var en av de som bäst och sannast sjöng mitt liv – oavsett om han klädde sina makalösa texter om ensamhet, depression, kärlek och död i Neil Youngsk countryrock eller karg och ödslig americana.

Han var kanske inte gjord för denna värld, men samtidigt var hans hjärta, hans röst, hans texter och hans melodier precis vad vår kalla, ogästvänliga värld behövde. Och han hade behövts idag mer än någonsin. För att hylla Jason har jag här samlat 30 av hans bästa låtar i en spellista. Tio låtar med Songs: Ohia, tio låtar med Magnolia Electric Co. och tio låtar som han släppte i eget namn. Får jag en enda människa att upptäcka Jason har jag gjort en enorm kulturgärning.

Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 6

Christian Kjellvander tillhör den här skribentens favoritlåtskrivare de senaste, säg, fyra åren. Han blir bara bättre och bättre, och i år har han skänkt oss inte mindre än två fullträffar – Doom Country ihop med Tonbruket (under namnet Kjellvandertonbruket) och About Love and Loving Again som soloartist. Båda tillhör 2020:s allra bästa album (och båda hyllades här på sajten vid tiden för deras respektive releaser). Så det är med bröstet fullt av stolthet och glädje jag denna andra advent ger er en sprillans ny intervju med Christian. Varsågoda.


Först och främst vill jag tacka dig för att du ställer upp, Christian. Jag tycker att du är en av de mest fängslande låtskrivarna i Europa, så detta känns speciellt.

Vad roligt att höra.

Du har i min mening släppt två av årets allra bästa album, Doom Country med Kjellvandertonbruket och About Love and Loving Again som soloartist. Jag ser dem, vad gäller sound och uttryck, som systerplattor, som båda bottnar i en suggestiv blandning av jazz och country. Hur ser du själv på deras eventuella släktskap?

De är tillkomna under samma period, kan man säga. Jag skrev Doom Country väldigt snabbt men hade då redan ett par låtar från About Love… färdiga. Det slank säkert med någon avlagd lös idé jag hade haft i min bank ett tag på Doom Country. Tanken var sedan att de skulle komplettera varandra. Men jag vet inte. Jag försöker verkligen gå med min plats/sinnesstämning/energi i stunden på alla mina inspelningar.  Jag vill att den närvaron ska vara överordnat allt annat jag “lärt” mig av och om musik. Utan lusten och hela människan faller liksom korthuset. Skeppet kommer lastat med bara kokosnötter. 

Bland det mäktigaste som släppts i år är ju utan tvekan låtsviten ”Normal Behavior in a Cutting Garden, pt. I-III”, från Doom Country. Den knäckte mig totalt när jag hörde den första gången. Någon måste göra film av den. Vad kan du berätta om den låtsviten? Vad inspirerade dig?

Den tog sitt ursprung i tanken om en destruktiv relation. En dold destruktivitet. En översmetad saga. Jobbade rätt länge med att sätta in karaktärerna i olika miljöer. Att sjunga i tredje person. Att sjunga ur kvinnans perspektiv, etc…men landade efter många om och men i att just göra den som en road movie. Även om den blicken är ganska typisk för den musikaliska värld jag rör mig i, så kunde jag inte erinra mig att jag hört något liknande. Jag lekte med tanken att korta ner den och göra den mer koncentrerad men gillade att den bara mal på…det blev liksom den sista ingrediensen…som ett skämt som blir roligt för att det nötts.

Mycket på framförallt Doom Country bär starka litterära kvaliteter. Är du alls lockad av att utforska den sidan av ditt skrivande än mer? Jag tänker såklart i bokform.

Jag har egentligen inga planer på det. Tycker att musik och skivan är ett perfekt medium…en ljudbok med tillhörande musik om man så vill. Men jag ska aldrig säga aldrig.

I min mening har ditt uttryck utvecklats och förändrats rejält sedan Songs from a Two Room Chapel (2002) – från mer eller mindre rak singer-songwriter- och folkrock till ett sound som idag känns som den saknade länken mellan Jason Molina och Pelle Ossler och/eller Thåström. Hur ser du själv på utvecklingen av ditt sound genom åren? Vad inspirerar dig idag?

Jag har nog ständigt försökt hålla mig i framkant av min egen utveckling. Gått på lust och någon slags känsla av att det jag gör känns relevant för mig själv. Tyckte inte att Songs from a two room chapel var rak singer-songwriter när den kom. Nu upplevs den nog mer så….men min/din syn på mina senaste skivor kanske också förändras med tiden. Min utveckling i sound är nog snarare en avveckling. Jag försöker med så få medel som möjligt skapa något jag upplever som angeläget, närvarande och intressant. Jag tänker just idag på Suicide, PJ Harvey och Nina Simone…säkert namn herrarna du nämner ovan också fördjupat sig i. I slutändan handlar det ju om estetik. 

Vill du utveckla det du säger om estetik?

Jag tror det kommer från att ha turnerat mycket själv och med få medel skapa något som fängslar ett rum. Eller i alla fall fyller det. Att man jobbar mot det minimalistiska, skär bort fettet. Accepterar hur en låter och jobbar utifrån det. Såg ett citat från Brian Eno där han pratade om att han först kastar pilen och sedan målar upp tavlan…istället för att försöka pricka mitten.  Det är nog det som upplevs som lite jazzigare. Det är ju inte jazz om du frågar en katt i fes men jag försöker få in ett element av luft och ett element av behärskad och skarp punk…samma vilja att välta något men med lite mer fokus och vasshet. Jag vill att mina och mina musikers personligheter och kraft ska lysa igenom i ett virvelslag liksom. När jazz är bra är det ju i allra högsta grad punk.

Du växte delvis upp i nordvästra USA, och ditt musikaliska uttryck har alltid haft mycket med traditionellt amerikansk musik att göra. Men vad betyder USA och den amerikanska kulturen och musiken för dig som person idag? 

Svårt att säga eftersom all vår moderna kultur är så präglad av det. Men jag tror att jag egentligen läser mer nyheter och tänker mer på politik och personlig utveckling som människa på jorden idag än vad jag lyssnar på musik eller ser på Netflix. Dock har jag ju alltid en plats i mitt hjärta för Nordvästra USA. För naturen, framförallt. Det är ett mycket vackert land. Och väldigt mycket vacker och berörande konst har fötts ur dess människoöden. Men det är människoöden som inspirerar. Oavsett tidszon.

Du nämner naturen i PNW-regionen/nordväst. Den verkar ha något magiskt och mäktigt över sig. Tror du att du hade låtit som du gör idag om du inte tillbringat så pass många av dina formativa år under de regntunga molnen, vid havet och i skuggan av granarna där? Jag tänker också på Phil Elverum (The Microphones, Mount Eerie), som kommer från och verkar i Anacortes, WA, och som är djupt präglad av naturen där. 

Om du tittar ut genom fönstret så tror jag nog du förstår att jag antagligen hade låtit precis likadan….hehe. Som en skåning i Värmland. Anacortes, ja…har dålig koll på Phil men är god vän med Karl Blau som bodde och verkade där i många år och vad jag förstår på honom är det som händer i Anacortes på grund av communityn som de och andra har byggt upp…billiga hus i vacker miljö och leken är igång…men absolut, det mäktiga stilla havet framför ögonen och de svala Cascadebergen bakom ryggen rör människor. Ingen tvivel om det. Frågan är ju som vanligt hur länge ett sådant ställe får vara ett ”haven” för konstnärer…Lex Portland. 

Vad har du själv lyssnat på i år? Vad skulle du vilja tipsa om?

Snöade in lite på Behemoth förra veckan…gillade senaste Protomartyr och gav äntligen Little Wings en chans.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Christian Kjellvander?

Jag håller på med lite projekt nu i höst som kanske kommer ut 2021. Men det beror nog på om det blir möjligt att turnera igen. I så fall kommer jag troligtvis leva på vägarna ett bra tag. 


Doom Country är ute nu via Startracks, och About Love and Loving Again via Tapete Records.

Låt-för-låt: I’m Kingfisher – The Past Has Begun

En av svensk americanas allra mest originella och spännande röster och låtskrivare har överträffat sig själv. Med fjärde plattan som I’m Kingfisher har Thomas Jonsson gjort sitt hittills bästa album. Den varma och gränslöst melankoliska The Past Has Begun släpps idag fredag, digitalt och på vinyl, via Fading Trails. Recensionerna har börjat ramla in och de är alla rättmätigt hyllande. Själv skippar jag recenserandet den här gången och ger mig istället på ett för 482 MHz helt nytt grepp: en låt-för-låt-genomgång. Något jag velat göra länge nu, och vem vore bättre att börja med än Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson?

Ikväll har Thomas releasefest på Babel i Malmö. Förutom honom spelar även Great Western Road och L.T. Fisk, och jag själv spinner digitalt vax innan och mellan spelningarna. Hade det inte varit utsålt hade jag bett er att komma. Det kommer att bli alla tiders.

Nåväl, nedan följer alltså en låt-för-låt-genomgång av I’m Kingfishers nya platta The Past Has Begun. Varsågoda!

1. ”Pocket Soul”

T: Albumet är väl inte en puritansk countryskiva, men det är min countryskiva, och den här blev en viktig pusselbit. Den sista låten som jag skrev för skivan, vi fick sätta in en extra studiodag för den. Även på förra skivan Transit hamnade den sist skrivna låten först. Och både den, ”What Good Would Loving Do Me Now?” och ”Pocket Soul” är lika på det sättet att de egentligen hör hemma mitt emellan två låtskrivarcykler. Tror ”What Good…” bäddade för den här skivan, och ”Pocket Soul” för något nytt. Blev nöjd med textraden om att ”the wound didn’t heal right” som känns särskilt läkande när jag sjunger den. Maria Larsson fantastisk med fiolen.

482: Vad tror du att ”Pocket Soul” öppnat upp för inför framtiden?

T: Den är lite en udda fågel för mig. Den rör många toner som jag inte alltid når och inte riktigt varit inne och tassat på förut. Om The Past… är en skiva med en varm och en kall halva, så skulle jag vilja utforska den där varma sidan mer härnäst, tänka på ”Pocket Soul”, göra mitt ”the happy album”.

2. ”Captain, I’m going blind”

T: Och det här var första låten jag skrev för skivan, och första Vilma Flood spelade in sång för. Det blev verkligen en skiva på riktigt när jag hörde henne, det blev det sannerligen. Efter Transit, som var ett stort lass, var jag urblåst i huvudet länge och kunde inte skriva någonting. Jag brukar ha rätt lätt för att gå upp i låtar men nu var det blankt längre än någonsin. Till sist så tog jag upp en gammal omstämning som jag velat testa mer och började strumma en enkel folklåt. Raka ackord med en snärjig stämning och tre texttablåer. Grymt drömmiga elgitarrer av Carl Edlom, som producerar. Jag gillar raden om ”I stood outside waiting to get paid and I was thinking of you”, som känns fin och påminner om alla jäkla gånger jag stått utanför något dragigt ställe mitt i natten någonstans i Europa och varken vetat var jag är eller ska härnäst. Jag älskar den känslan.

3. ”Mess Minus Room”

T: En låt som har några år på nacken, skriven med ett eventuellt framtida countryalbum för ögonen. Nu passade den in. Pricken över i:t att producent-Carl anlitade dottern Tove för änglalik stämsång.

4. ”Untimely Passion”

T: En av de snärjigaste låtarna, med gitarrtonen från Transit i färskt minne. Skrev den här efter att jag lyssnat sönder Bruce Langhornes gamla soundtrack till The Hired Hand från -71. Tror det här är Carls favoritlåt.

5. ”Children’s Atom Bomb”

T: Vet du, jag drömde den här titeln. Drömde också The past begun. Klart jag måste använda dem. I övrigt var den här låten lite speciell, jag hade egentligen tänkt att den aldrig skulle släppas. Skriven som ett projekt att hålla en låt för mig själv. Men den smög sig sakta på och hittade hem. Och när vi efter många om och men äntligen kunde säkra Amanda Wernes medverkan på skivan var låtvalet självklart. Overkligt kul att ha henne med. Geni.

482: Jag sticker ut hakan – eller gör jag egentligen det? – och säger att detta är den bästa låt du skrivit. Jag har orerat om den i över två år. Glad att den äntligen släpps. Texten rör mig närapå till tårar. Och det är väl Werne på munspel, va? Strålande inslag.

T: Tack, Niklas, jag minns ju att du gav mig en kram för den här på Mejeriet i Lund. Den är en personlig favorit helt klart, men letar fortfarande efter att sätta den perfekt. Vem fan ska man vara arg på för att att man ska behöva sjunga och spela gitarr SAMTIDIGT. Orimliga krav! Amanda Werne även på munspelet, ja, tycker det blev sån jädra skön ”Cold Cold Ground”-känsla av det.

Foto: Johan Bergmark

6. ”The Plausible Impossible”

T: I vanliga fall brukar låtar ligga och skvalpa och mala under osunt lång tid. Processen att få en klar handlar mycket oftare för mig om att pussla i huvudet på natten än att faktiskt sitta ner och skriva. Men ibland plockar man liksom bara ner dom från luften och den här fick jag ihop under lediga pauser på min och Damien Jurados turné 2018. Jag satt och slet med det sista en tidig morgon i sängen på ett hotell i Linköping. Sen premiärspelade jag den på kvällen i Malmö och det kändes så bra. Fantastiskt ambientsmyck av Carl på produktionen och Vilma Flood här i högform. Raspet! Fantastiskt – soul och blues och blod i en och samma person!

482: En annan stor höjdpunkt, i min mening. Carls elgitarr, som stundtals flyter ihop med elektroniken, är 24 karat.

T: Ja, han plockar fram sina bästa tricks när han kör med mig. På tal om att låta idéer mala under osunt lång tid. Där är vi lika, vi är det bara i olika delar av processen.

7. ”If that is all you got on me”

T: Den här tog däremot längre tid, plockade ett super-repetitivt komp som blev passande att bara mata på med en massa text över, med Helena Arlocks cello löpande som en väv över och genom.

482: Med risk för att låta tjatig, men detta är ännu en höjdpunkt. Knäckande melankoli – inget för ömma hjärtan! Du nämner att du ”matade på en massa text”. Vad kan du berätta om texten här?

T: Känns som det nästan blev flera texter som mosades ihop här. Förra skivan handlade mycket om saker som långsamt förändras över tid, men här är det väl mer om det som är benfast. Det som har bränt fast i pannan. Tycker faktiskt den här textraden är bäst på skivan: ”I might have loved you once, I might have loved you twice, in the dead of night, for no obvious reason at all”. Det tycker jag blev fint.

482: Väldigt fint.

8. ”Dirty”

T: En av mina musikerbästisar, briljanta Ella Blixt (tidigare Bobby Baby), gjorde så mycket fint för att olja på flytet här, även Ola Eliasson på flöjten. Snodde en textrad i slutet från författaren Anna Sanvaresas (tidigare Jörgensdotter) Solidärer.

9. Christ and The Woman Taken in Adultery

T: Också en gammal låt som hittade in. Tycker nog den är en av de som allra tydligast hakar på countrytematiken även om den är droneig och kall. Tänk så som Dylan Carlson från Earth ser på country. Älskar ett ställe i slutet där jag snubblar till på den akustiska; vi jobbar mycket med hela tagningar, och en takt blir en och en halv eller kanske två, men Carl med elgitarren hänger på! Gillar raden om att ”I knew you would be just fine if I kept fearing the worst, but in my happiness, I guess it just slipped my mind and people explode all the time”.

482: Dylan Carlson! Lysande gitarrist. Här tycker jag att Carlson möter Jason Molina, inte minst tack vare Edloms djupa gitarrtoner. Den här låten har ju ett lite annat sound, som du själv är inne på. Är det något du skulle vilja utforska vidare? Känns som att det hade kunnat bli hur bra som helst.

T: Vet du, någonstans tror jag det lurar ett drone-country-album på svenska som ska skrivas. Men jag är inte i närheten av att hitta röst än. Det är nog inte ens jag som ska vara rösten.

10. ”The Biggest Blow”

T: Pocket country, där Rebecka Hugossons klarinett och Helena Arlocks cello är ett särskilt litet marriage in heaven, tycker jag.

482: Instämmer till fullo.

11. ”Is Nature Really That Cruel?”

T: När jag tänker på mina bästa platser för musiken så är en av dem träpallen i köket, i hörnet där jag har världens bästa akustik. Sitter ofta där och försöka skriva soullåtar. Det här är en. Carl slet med smådetaljer och elgitarrer för att få det att lyfta så gött i refrängerna.

12. ”And They Say You Can’t Love Two at Once”

T: Jag gillar titeln, ungefär som en gammal standard. Med ljudminnen av det vispande ljudet när man tvättar fönster. Nära hjärtat, glad vi tog med den här till sist, kollade på att trimma albumlängden lite och att kanske stryka denna.

482: Glad att du lät bli att stryka den. Och du har ju helt rätt i vad du säger om titeln. Förvånad över att Sinatra, Tony Bennett eller Dean Martin inte redan spelat in en låt med den titeln. Genial är den. Och både den och texten känns väldigt personlig. Kan du berätta mer om texten?

T: Ah, jag tror jag passar det faktiskt, om det är ok.

482: Say no more!

13. ”Breakthrough at 42.”

T: På Damien Jurado-turnén 2018 hängde jag många mil i bussen med Damiens musikerbästis tillika stjärngitarristen och -personligheten Josh Gordon. Till slut kom han med på ett hörn på den här låten, på gitarr, mellotron och moog. Inspelad i samma kaliforniska studio som Damiens senaste skivor. Så stolt över det DNA:t i skivan, och det var väl läge att släppa den här innan jag blev lika gammal som titeln. Albumet kommer in en hel del på att ge upp och att streta på och att någonstans i processen nå en ålder eller ett läge när ens tidigare drömmar inte längre går att uppnå. Tycker allt det kokas ner på ”Breakthrough at 42”. Skrev den här för länge sen, men filandet pågick ända till slutet.

482: Hur känns det att ha nått den insikten?

T: Jag var ju inne på en grej i den andra intervjun vi gjorde i somras, om det där stynget som kommer över en, att musiken inte blev så stor som jag hoppades i början. Men jag har också tänkt på det där, att det är ju inte bara misslyckande, för musiken känns mer och mer för mig för varje år, och det borde ju vara en liten seger.

482: Till sist: stort tack, Thomas! I min mening är detta din bästa platta, och att ha fått hålla i den här låt-för-låt-genomgången har varit en ära!

T: Tack, fina! Ren lyx och nöjet helt på min sida.

Recension: Harriet Nauer – Human (EP)

Trollhättebon Harriet Nauer debuterade 2014 med mini-LP:n/EP:n Standing by the Heavenly Gates. Sedan dess har hon legat lågt på skivfronten, men nu är hon tillbaka igen. Och nya EP:n Human imponerar på denne recensent.

Harriet Nauer är bländande som en filmstjärna, har en röst som landar någonstans mellan ett klassiskt skogsrå och kalifornisk 70-tals-folk och en låtskrivarförmåga som borde få merparten av americana-Sverige att darra. Ni förstår ju att hon är lätt att falla för. Human visar också på enorm integritet – både vad gäller text och musik. Harriet Nauer räds inte mörkret och hon fiskar inte efter hits eller bred framgång. Hennes låtar är genomgående kärvt nerskalade och mollstämda, och deras nakna ödslighet får mig att tänka på Nick Drake. Texterna, sedan, är självutlämnande om ett svårtyglat inre mörker, destruktivitet och relationer som inte är helt lätta att handskas med. Mäktigast blir det i korta, men ack så drabbande, avslutaren ”Bruises” samt självutlämnande ”Demon”. ”Bruises” gnisslar och mullrar som vore det en Ossler-låt, och får mig att hoppas på en utveckling av och fortsättning på det soundet till nästa platta. Tyngden i den låtens ljudbild skänker också en välkommen nyansering av plattans sound.

Foto: Tobias Hilmersson Rydén

Till nästa gång hoppas jag verkligen att Nauer slutar ”sejfa” och istället tar sig an albumformatet. Idag översvämmas vi av EP:s, men allt färre vågar satsa på genomarbetade album. Och Nauer, med sin låtskrivarförmåga och enorma talang, hade inte haft några problem med det längre formatet.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Bruises”

Om ni gillar detta: Nick Drake – Pink Moon, Bruce SpringsteenNebraska

Recension: Jason Molina – Eight Gates

molina

Jason Molina dog i mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag. Han dog ensam och gravt alkoholiserad i en liten lägenhet i Indianapolis. Han var djupt respekterad av sina likar efter att i över 15 år givit ut en lång rad klassiska album som Songs: Ohia, med Magnolia Electric Co. och i eget namn. Men han var långt ifrån rik och berömd. Ej heller i döden har Molina uppnått den ordentliga ikonstatus han borde fått för längesedan. Om situationen förändras med detta postuma album, enligt uppgift innehållande Molinas sista bevarade inspelningar, återstår att se. Oavsett cementerar Eight Gates gott och väl det vi redan invigda vetat i flera år – att Jason Molina är bland det renaste, vackraste och helt enkelt bästa vi har, i döden såväl som i livet.

Molinas musik har alltid haft en okuvlig förmåga likt få att kunna beröra en i ens själs allra innersta. Detta oavsett om det rört sig om country, indiefolk eller Crazy Horse-inspirerad folkrock. Men för den här skribenten blir det som allra bäst när det mesta skalas bort och kvar blir en gitarr, ibland en akustisk, ibland en elektrisk, och några få utsökt utvalda pålägg – och så Molinas ensliga, rena stämma, förstås. Precis detta får man på Eight Gates, släppt tidigare i augusti på Secretly Canadian. Skivan bör därför nämnas i samma andetag som mästerverket Let Me Go Let Me Go Let Me Go, The Ghost, Ghost Tropic och Didn’t It Rain. Eight Gates är insvept i samma dis och dimma, född i samma ödemarker. Det är kärvt, men varmt, djupt ödsligt, men välkomnande och trösterikt och precis vad man vill ha när hösten nalkas.

Jag tappar fattningen under flertalet spår, men mest bränner det till under öppnaren ”Whisper Away”, den meditativa psalmen ”Old Worry” och den knäckande, självbiografiska avslutaren ”The Crossroad + the Emptiness”. Och under acapella-introt till ”Fire on the Rail” upplöses tid, rum och logik och Jason sitter bredvid en. Illusionen bryts förstås, och den grymma verkligheten ter sig grymmare än vanligt.

Ska jag klaga på något är det väl att vissa spår inte känns riktigt färdiga, och det är lätt att undra om Jason själv hade velat att de släpptes (de låg ju ändå i skrivbordslådan från det att de spelades in tills dess att Jason dog). Och kanske är det därför fel att lansera  Eight Gates som och kalla det för ett album. Men nu är det som det är, och trots sina brister är det ett oerhört vackert album, som väl står sig bredvid Molinas många mästerverk.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Old Worry”, ”The Crossroad + the Emptiness”

Om ni gillar detta: Jason Molina – Let Me Go Let Me Go Let Me Go


molina2

Recension: Bright Eyes – Down in the Weeds, Where the World Once Was

IMG_2544

Jag trodde länge att detta inte skulle hända. Jag trodde att stabila, om än inte omvälvande, sjunde albumet The People’s Key (2011) skulle bli deras sista. Jag hade lyckligtvis fel. Efter en rad singlar under året har Bright Eyes nu äntligen släppt sitt outsägligt emotsedda åttonde studioalbum, Down in the Weeds, Where the World Once Was.

Bright Eyes har sedan mina tonår varit mer eller mindre ständiga följeslagare och bundsförvanter. De har tonsatt förälskelser, uppbrott, snedsteg, fyllor, fester och depressioner. Att dyka ner i världen de byggt upp på nya plattan är på många sätt som att komma hem. Ackorden känns igen, de vemodiga sångmelodierna likaså, särskilt på pärlor som ”Stairwell Song” och ”Comet Song”, och Conor Oberst tillhör fortfarande det absoluta toppskiktet av textförfattare. På Down in the Weeds-texterna är kollapsen och apokalypsen – på det personliga likaväl som på det samhälleliga planet – ständigt närvarande. Detta tar sig uttryck i sjukdom, närståendes dödsfall, en skilsmässa, terrordåd och ekonomisk och själslig depression. På den korta, men ack så drabbande, ”Tilt-a-Whirl” sjunger Oberst om sin döde bror och sin sörjande mor:

My aging mother steeled herself
Against the gravity she felt
Braced for another fainting spell

På tungt ödesmättade och mycket mäktiga ”Hot Car in the Sun” gör det ont bara att gå omkring, ont att prata. Och dessa få exempel säger mycket om plattan i stort. Obersts texter är brutala, ärliga och skyggar inte en tum för mörkret. Men som alltid med Conor blir det aldrig för privat. Hans lyrik har aldrig varit plakatpoesi, han skriver en aldrig på näsan. Men skivan är trots allt inte renons på ljus. Ljuset kommer in främst tack vare Mike Mogis och Nate Walcotts luftiga, nyanserade arrangemang, kraftigt utsmyckade med blås, stråkar, elektronik och körer. Bright Eyes har, bortsett från på de tidigaste släppen, alltid varit högljudda förespråkare för ”more is more”, och de har kommit undan med det tack vare att deras ”svulstiga” arrangemang alltid känts smakfulla. Mogis och Walcott vet precis hur mycket som är mycket nog. Så är också fallet på Down in the Weeds. Bright Eyes musikaliska koncept låter fortfarande kvintessentiellt Bright Eyes och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.

För att de riktigt höga betygen skulle kännas helt motiverade hade plattan dock behövt vara kortare, mer koncentrerad och ett par tre spår hade fått stryka på foten. 14 spår och en speltid på nästan en timme är i mesta laget. Och handen på hjärtat lär låtar som ”Just Once in the World” och ”Pan and Broom” knappast bli ihågkomna som några storverk.

I en intervju med The Quietus avslöjar Oberst att kontraktet de skrev på för skivbolaget Dead Oceans var för två album och att ännu ett Bright Eyes-album alltså kommer att släppas, ”presuming we all stay alive”. Förutsatt att den där apokalypsen inte slukar dem. Eller oss alla.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”To Death’s Heart (In Three Parts)” och ”Calais to Dover” (som kan stoltsera med en av Bright Eyes allra finaste refränger)

Om ni gillar detta: Bright Eyes – Fevers and Mirrors, Bright Eyes – Cassadaga 

Recension: Steve Von Till – No Wilderness Deep Enough

von till

Med Neurosis åkallar Steve Von Till all världens tyngd och mörker – ofta med katarsis som följd. Som soloartist har han i tjugo år skapat mycket kärv, pastoral och nästan sakral folkmusik. De båda uttrycken kan tyckas vara varandras motsatser, men faktum är att soloalbumen varit minst lika kraftfulla som Neurosis plattor. På nya given No Wilderness Deep Enough hörs väldigt lite som påminner om Neurosis. Snarare har Von Tills droneprojekt Harvestman påverkat soundet. Folkuttrycket ligger kvar som en bärande stomme, men istället för de gitarrer som dominerat tidigare soloalbum hörs här valthorn, cello och tung, krispig elektronik. Resultatet blir glimrande, och djupt, djupt fängslande.

Med sin mäktiga, skiffergrå granitstämma sjunger Von Till trösterikt, som en äldre stamhövding till sin församling, om de som funnits men som försvunnit, om haven, skogen, liven vi lever och kampen vi för som människor. Skivan är en fullträff rakt igenom, men likväl sticker de båda avslutande spåren ”Shadows on the Run” och ”Wild Iron” ut som särskilda höjdpunkter. Sista spåret, ”Wild Iron”, slussar oss ut ur Von Tills vildmarker, stärkta, renade, och som lite mindre trasiga människor än vad vi var innan vi steg in.

Jag har sedan jag först hörde Von Till formligen älskat honom, men frågan är om han någonsin träffat så rätt som han gör på No Wilderness Deep Enough. Betyget nedan kan inte bli något annat.

Betyg: 10/10

Bästa låt: ”Shadows on the Run”, ”Wild Iron”

Om ni gillar detta: Steve Von Till – As the Crow Flies

Bright Eyes: album-för-album-guide

Idag fredag sker något jag länge trodde aldrig skulle ske: Bright Eyes gör comeback. Conor Obersts allra heligaste projekt/band, som han har ihop med Mike Mogis och Nate Walcott, har tonsatt så många stunder av sorg, glädje, förälskelse, fylla och depression i mitt liv att det är löjligt. I perioder har jag lyssnat religiöst på deras musik. Jag upptäckte dem 2003 när jag i ett då tre år gammalt nummer av numera insomnade musiktidningen Groove läste en kort ”blurb” om plattan Fevers and Mirrors. Jag minns inte vad det stod, men det var något om ångest. Det räckte för att jag utan att ha hört en ton från vare sig bandet eller plattan skulle beställa skivan från Ginza. Jag blev inte besviken. Därefter följde ett par år av återkommande Bright Eyes-perioder, och sedan tappade jag bort Conor. 2007 kom han tillbaka in i mitt liv och har sedan dess egentligen alltid funnits med.

För att högtidlighålla att detta storartade band nu äntligen gör comeback, och för att kasta lite ljus över deras gedigna katalog, bjuder jag här på en genomgång av alla deras studioalbum från 1998 års Letting Off the Happiness, till 2011 års The People’s Key – komplett med analyser och betyg. Varsågoda!

Ps. recension av nya albumet Down in the Weeds, Where the World Once Was kommer inom kort.


letting

Letting off the Happiness

År: 1998

– Bright Eyes ordentliga albumdebut är en skramlig lo-fi-historia med hjärtat på utsidan. Conor Oberst var blott 17-18 år när skivan spelades in, men texterna, om död, förgänglighet, desperation och tristess, är skrivna med sådan patos, pondus och lyrisk skicklighet man vanligtvis hittar hos textförfattare med många fler år på nacken. I vemodiga americana-numret ”The Difference in the Shade”, en av skivans många höjdpunkter, sjunger han samlat, vemodigt, I have learned/that nothing is as pressing/as the one who is pressing/would like you to believe/And I am content/to walk a little slower/because there is nowhere/that I really need to be, och jag häpnar över visdomen han besitter, som är långt bortom hans ringa ålder. Men det är en mörk skiva, en emotionell ångvält som kanske inte alltid passar humöret, men när den gör det är den väldigt, väldigt bra.

Betyg: 8/10

Bästa låt: If Winter Ends, Touch och Padraic My Prince


fevers

Fevers and Mirrors

År: 2000

– På vad som mycket väl kan vara Bright Eyes bästa platta varvar Oberst melodisnille med svärtade slowburners. Men oavsett om det rör sig om melodiska nummer eller inte, vittnar texterna på plattan nära nog genomgående om en lång och utdragen kamp med mental ohälsa, missbruk och (själv)medicinering. Mörkret på Letting off the Happiness är ingenting mot den förkrossande svärta som ligger som ett tjockt, febersvettigt täcke över uppföljaren. Tydligast blir det på låtar som ”A Spindle, a Darkess, a Fever and a Necklace”, ”Sunrise, Sunset” och ”Arienette”, men det bränner igenom även på melodistarka och i viss mån poppiga nummer som ”Haligh, Haligh, a Lie, Haligh”, ”A Scale, a Mirror and those Indifferent Clocks” och ”The Calendar Hung Itself”. Dock lättar det mot slutet och på plattans två sista låtar kan både ljus och hopp skönjas, i såväl text som musik.

Fevers… är av många ansett som Bright Eyes bästa album. Även om Conor Oberst nyanserat sin lyrik flera gånger om under de tjugo år som gått, och trots att Fevers… är en platta som knappast passar att lyssnas på när som helst, är jag nog beredd att hålla med. Få, om något, album i Obersts kanon är lika sammansatt och drabbande som detta.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”A Scale, a Mirror and those Indifferent Clocks”,”The Calendar Hung Itself” och ”The Center of the World


lifted

Lifted, or the Story is in the Soil, Keep Your Ear to the Ground

År: 2002

Fevers and Mirrors var intim, intensiv sovrumsångest till tonerna av melodisk emo-folk. Uppföljaren Lifted är allt det och mycket mer. Väldigt mycket mer. Lifted är mycket av allt. Den är resultatet av någon som till varje pris vill skala av sig emokostymen som börjat bli för trång.

Det värsta mörkret har nyanserats och den mest skriande ångesten är borta. Lifted är en nystart, som Conor sjunger i fina ”Method Acting”. Fevers intima, nerviga sound är dock inte helt borta (lyssna bara på fantastiska ”Waste of Paint” eller ”Nothing Gets Crossed Out”, för att nämna ett par exempel), men överlag råder här en extra-allt-känsla. Det är pampigt och episkt, med orkestrar (halvt skeva indieorkestrar, men ändå), blås, flera trumset, körer, och så vidare. Dessutom är plattan 75 minuter och 13 låtar lång. Men…det funkar.

Det funkar för att Obersts texter säger lika mycket om hans egen ångest som om hela mänsklighetens. Det funkar framförallt därför att hans låtar är så satans bra, hur han än klär dem. Under alla tjocka lager bjuds vi på gammal hederlig (nåja) country (”Make War”, ”You Will…”), vackra ballader (”Laura Laurent”), folk-pop (”Bowl of Oranges”), suggestiv depprock med enorm hitpotential (”Lover I Don’t Have to Love”) och musikaliskt okomplicerad indie-folk-rock (tidigare nämnda ”Method Acting”), bland mycket annat. Vi bjuds också på vad som måste räknas till en av Bright Eyes största stunder – avslutningsspåret ”Let’s Not Shit Ourselves (To Love and To Be Loved)”. Tio minuter jangly, folkrockig, frenetisk, melodisk pop, med en brinnande inspirerad Conor Oberst vid micken, sjungande om allt från döden till skolsystemet, till patriotism, George W och musikens makt.

Lifted kräver sin tid och uppmärksamhet av lyssnaren, och visst kan man bli rätt mätt på den. Frustrerad. Sur, rentav, om det vill sig riktigt illa. Men det är när allt kommer omkring en bra skiva. Mycket bra, till och med.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Let’s Not Shit Ourselves”, ”Laura Laurent”, ”Nothing Gets Crossed Out”


wide

I’m Wide Awake, It’s Morning

År: 2005

– Mognad är inte alltid något positivt. Viss mognad kan göra en beige och lite ointressant. Wide Awake är ett stabilt album, men lider av tydliga ”beigea” tendenser. Den är opersonligare både vad gäller text och musik, och även om man måste respektera Conors vilja att hela tiden fortsätta utveckla sitt sound, är denna skiva inte det mest lyckade försöket. Till det mest städade och polerade Bright Eyes-soundet dittills försökte Oberst blanda samhällsbetraktelser med personliga reflektioner, och även om vissa av melodierna är vackra och några av Obersts texter är starka blir helhetsresultatet relativt tråkigt och faktiskt ganska uddlöst.

Men den är inte utan vissa försonande drag. ”Train Under Water” är välbalanserad country, lika melankolisk som den är stärkande, och ett fint exempel på när Obersts då nya sätt att skriva personliga texter verkligen funkar. ”First Day of My Life” är Bright Eyes tveklöst största och populäraste låt – och det är det inte svårt att förstå. Den har en tidlös melodi och en drabbande text som så gott som alla kan relatera till. Tredje höjdpunkten är balladen ”Poison Oak” – en sorgtyngd historia om en vän som försvann, med Mike Mogis kanske vackraste steel guitar dittills.

Wide Awake är Bright Eyes överlägset största platta. Det är den enda av dem som hittills sålt guld och tittar man på Spotify kryllar listan över deras mest spelade låtar av låtar från Wide Awake. Det är lätt att förstå. Den är deras mest lättlyssnade skiva och den saknar den råa ångesten från de tidigaste albumen och ljudexperimenten från deras senare. Det är en rak, trevlig och ganska harmlös folkplatta, helt enkelt.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Train Under Water”, ”First Day of My Life”, ”Poison Oak”


ash

Digital Ash In a Digital Urn

År: 2005

– 25 januari 2005 gav Bright Eyes ut inte mindre än två album. Ett rakt, gitarrbaserat folkalbum och ett mer experimentellt album med elektroniska influenser. Två ytterligheter, alltså. Det förstnämnda var nyss nämnda I’m Wide Awake It’s Morning och det andra var Digital Ash In a Digital Urn.

Som jag orerade om ovan var Wide Awake ett bristfälligt och blekt album. Digital Ash, som ju både tillkom och gavs ut samtidigt som Wide Awake, lider emellertid inte alls av samma åkommor. Från inledande introstycket ”Time Code”, till avslutande sorgehymnen ”Easy/Lucky/Free”, är Digital Ash rakt igenom en spännande och hungrig platta. Beväpnad med maskiner och gitarrer, och med goda vänners hjälp, presenterar en brinnande kreativ Conor Oberst ett mäktigt opus om förgänglighet, tid och döden. Det är på många sätt ett av hans mörkaste album. Hans sinne har väl alltid varit oroligt, på Bright Eyes tidigaste skivor och EP:s var han ju allt som oftast på bristningsgränsen, men sällan hade han innan Digital Ash formulerat sin oro och sin ångest dunklare än här.

Men allt är inte nattsvart. Här finns till exempel två av de, i min mening, vackraste melodierna som skrivits det här millenniet. Jag pratar dels om ”Gold Mine Gutted” – en hjärtskärande ballad om en vän som inte orkade kämpa vidare – och dels om nyss nämnda ”Easy/Lucky/Free” – ett slags elegi över USA och väst under 2000-talet. Här finns också popdängan ”Take It Easy (Love Nothing)”, producerad av Jimmy Tamborello (The Postal Service, DNTEL), som blivit något av ett hedonist-anthem, och den ganska okomplicerade kärlekslåten ”Theme from Piñata”. Vad de alla har gemensamt, de sorgsna, mörka, poppiga och melodiska, är de kreativa arrangemangen, skaparglädjen och texterna, som allihop tar upp de tyngsta grubblerierna för oss människor. Alla låtar är inte fantastiska, men det är lätt att respektera de alla.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Gold Mine Gutted”, ”Easy/Lucky/Free”, ”Devil in the Details


cassa

Cassadaga

År: 2007

– Blott två år efter dubbelgiven 2005 och Oberst och kompani hade långt ifrån slut på idéer. På Cassadaga (döpt efter en stad i Florida, där det tydligen går inflation på sierskor och liknande) djupdyker de i religion, krig, politik och existentiell ångest. Allt till stora, påkostade och utsökt komponerade ljudbilder, som både är experimentella och organiska.

När skivan släpptes var det många äldre fans, jag själv inkluderad, som hade svårt för Conors texter. Borta var de expressiva dagbokstexterna och den svajiga ångeströsten från de första skivorna. På Cassadaga hör vi en sångare med en varm och ganska kontrollerad röst, som sjunger texter med oändligt många lager man vid första anblick kanske inte förstår att man behöver höra. Det tog mig tack och lov inte särskilt lång tid att förstå detta och börja älska Cassadaga, och idag anser jag plattan vara en av Conors allra bästa. Att den släpptes under en mycket viktig tid i mitt liv gör den inte sämre.

Bäst är de båda apokalyptiska, men plågsamt vackra, balladerna ”No One Would Riot For Less” och ”Lime Tree”, men till skivans finaste höjdpunkter hör också ”If the Brakeman Turns My Way”, en stor låt om att överleva ett trasigt psyke, ”Classic Cars”, om kärlek över åldersgränserna, och det sprudlande folkpop-eposet ”I Must Belong Somewhere”, som känns som ett slags syskon till 2002 års ”Let’s Not Shit Ourselves”.

Cassadaga är en skiva som aldrig riktigt tycks åldras. Dess mångbottnade texter känns alltid intressanta och utmanande, och musiken är lika nyanserad. Tillsammans med Fevers and Mirrors, som lustigt nog kan ses som Cassadagas motsats, är det bandets bästa album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”No One Would Riot For Less” och ”Lime Tree”


tpk

The People’s Key

År: 2011

– Efter fyra års tystnad, då det längsta glappet mellan Bright Eyes-skivor, gjorde bandet comeback i början av 2011. Vad de bjöd på var ett slags uppföljare till, eller fortsättning på, Digital Ash in a Digital Urn från 2005.

Återigen går de in i elektroniska, stundtals experimentella ljudvärldar, återigen är texterna svärtade och djupt snåriga, med glimtar av extrem klarsynthet kring människans vedermödor. Till skillnad från Digital Ash finns här betydligt mer pop bland alla experiment. Och texterna är här spretigare. Allmusic.com kallar Obersts texter på The People’s Key för omständliga, och det ligger något i det. Men när det glimmar till gör det det rejält. Den uppenbara höjdpunkten, och inte bara vad gäller text, heter ”Ladder Song” och kan mycket väl vara det bästa och mest drabbande Conor skrivit på temat döden (vilket, med tanke på hans text-cv, säger en del). Andra pärlor heter ”Shell Games”, som visar upp Bright Eyes på sitt allra poppigaste humör, ”Approximate Sunlight”, en soldisig, dåsig och groovy historia om Gud vet vad, samt ”A Machine Spiritual (in the People’s Key)”, som lyckas med bedriften att vara sakral, poppig och atmosfärisk på en och samma gång.

På det hela taget är The People’s Key inte lika drabbande som några av Bright Eyes övriga album, mycket på grund av de kryptiska texterna och den relativt höga andelen poplåtar, men likväl är det ett starkt album med få dalar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Ladder Song”, ”Approximate Sunlight”