Recensioner: 2021-05-28

Cole ChaneyMercy (album)

Kentucky verkar vara en utmärkt grogrund för samtida alternativ country. Sturgill Simpson är väl den Kentucky-son som slagit igenom bredast, men även Tyler Childers tillhör genrens främsta. Cole Chaney, som debuterade tidigare under månaden med föreliggande platta, är den senaste i raden av imponerande Kentuckians. Delstaten, vars tyngsta industri genom tiderna nog ändå varit kolindustrin, gränsar till Ohio i norr, Tennessee i söder, Missouri i väst och West Virginia i öst. I delstatens östra delar tornar dessutom Appalacherna upp sig – och det var i de regionerna som bluegrassmusiken föddes. Och den musiken är allestädes närvarande på Mercy.

Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Allra bäst blir det på ”Back to Kentucky”. Där blandar Chaney bluegrass med subtil och nedtonad gospel och mina superlativ räcker inte till. Det är en av årets bästa låtar.

Skivan, sedan, ja, den är en av årets bästa – och Cole Chaney är en artist jag med glädje kommer att följa hädanefter.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Back to Kentucky”

Om ni gillar detta: Benjamin Tod A Heart of Gold is Hard to Find


Robert FinleySharecropper’s Son (album)

Robert Finley, bördig från Louisiana och född 1954, har älskat musik hela sitt liv. Han uppträdde som glad amatör på gatorna och som ledare för gospelgruppen Brother Finley and the Gospel Sisters, även det på amatörnivå. Professionell blev han först när han 2015, 61 år gammal, upptäcktes av frivilligorganisationen Music Maker Relief Foundation, när han spelade på en gata någonstans i Arkansas. Debutalbumet gavs ut året därpå, en uppföljare kom 2017 (ett samarbete med Black Keys-frontaren Dan Auerbach) och nu är ett tredje album här (även det ett samarbete med Auerbach).

Albumtiteln gör gällande att det är en självbiografisk platta. En ”sharecropper” är ett slags arrendator och i USA blev sharecropping vida spritt efter att slaveriet avskaffades. Landägaren lät hyra ut en bit mark åt fattiga (ofta svarta) lantbrukare och lät dem bruka jorden. Vid skördetiden hade landägaren sedan rätt till en andel av det som lantbrukaren odlat. Ofta en betydligt större andel än det som lantbrukaren själv fick lov att behålla. Robert Finleys föräldrar arbetade som sharecroppers i Louisiana och denna bakgrund – myllan, slitet och svetten – genomsyrar hela albumet.

Finley ramar in sina lysande och från botten av sitt hjärta skrivna berättelser om förlorad kärlek, tro, upprättelse och rötter med träskblues, Memphis-soul och rent fantastisk gospel. Och även om Finleys bakgrund är allt annat än sockersöt och texterna speglar detta (med åldern har han också blivit blind, på grund av starr), blir det aldrig någonsin självömkande, utan endast tröstande och hoppfullt. Robert Finley är värdighet personifierad och möter djävulskap och trassel med rak rygg och kärlek och glöd i hjärtat. I titelspåret, som också är en uppenbar höjdpunkt, sjunger Finley om sitt liv på åkrarna: ”It was hard, but it was fair”. En annan höjdpunkt är avslutande gospelnumret ”All My Hope”, vars text otroligt nog ska ha improviserats fram i sångbåset. Med makalös stämma sjunger Finley: Strange things could happen in a man’s life/To bring him to his knees/God knows I’ve been there more than a time or two/But no matter what was my situation/See I know, I know just who brought me through. Robert Finley hittade sin styrka, sitt hopp, och med den här plattan skänker han styrka och hopp till vi andra som också hankar oss fram i tillvaron.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”All My Hope”, ”Sharecropper’s Son”

Om ni gillar detta: Blind Boys of Alabama Almost Home


Everett ParkerOutbound Travelin’ Crazies (album)

Inleder med ett sidospår: Daniel Börjesson, mannen bakom pseudonymen Everett Parker, verkar precis som undertecknad ha sitt ursprung i regnets huvudstad tillika tristessens epicentrum Borås. Numera tycks han husera i skogarna kring Norberg. Jag förstår honom – jag har ju själv flytt. Idag släpptes hans andra fullängdare.

Precis som på debuten Irrevocably Human från 2013 är Börjesson på nya plattan Outbound Travelin’ Crazies trogen sin americana, men han skickar även in lite nya ljud och uttryck. Plattans tre första låtar ger en fingervisning om hur Thåström hade låtit om han börjat spela americana uppbackad av 16 Horsepower. Resultatet blir väl inte fullt så magiskt, men ändå väl godkänt. Börjesson har rösten, anslaget och stämningen för att ro hem det. Sedan tappar skivan snabbt både styrfart och fokus. ”Creature” var säkert rolig att spela in, men det rätt köttiga jammandet blir snabbt tröttsamt att lyssna på. ”The Comment Section” är en fånig liten låt om kommentarsfält på nätet. Jag håller med Börjesson om att kommentarsfält ofta är botten (vem utom trollen gör inte det?), men behöver vi en låt om det? ”Oh, Captain” är visserligen en fin visa, men känns lite malplacerad i sammanhanget, och Tom Waits-pastischen ”The Root to All Evil” känns som en axelryckning. Börjesson återtar dock kontrollen över plattan på sista spåret – den mycket starka ”Dead Broken Dreams” – en intim, brusig och kärv ballad, med snygg tremologitarr, och återigen med thåströmsk känsla – men det är lite sent i matchen.

Det har gått åtta år sedan förra plattan. Börjesson borde på den tiden ha fått ihop ett mer renodlat och välskrivet album än så här. På hälften av skivans låtar snuddar han ju vid storhet.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Fires in the Night

Om ni gillar det här: 16 Horsepower – Sackcloth – N – Ashes


No Suits in MiamiBuffy (singel)

Jag har skrivit om No Suits in Miami sedan debutalbumet för två år sedan. Jag har alltid hyllat dem. Och…ja, nu gör jag det igen. Därför att NSiM har gjort det igen. De är Sveriges bästa popband, totalt oförmögna att skriva annat än jättebra låtar, med ett, vad det verkar, ändlöst flöde av fantastiska och molliga popmelodier att förse oss med. Visst, de återuppfinner inte hjulet, det låter fortfarande Field Mice och Brighter, med en gnutta pop-Cure som körsbäret på toppen, men det är ju precis vad man vill. ”Buffy” är precis vad vemodig indiepop ska vara. Och NSiM fortsätter att finslipa och fullända sitt uttryck.


Corduroy – ”NLMN” (singel)

Ett annat suveränt svenskt band är shoegazebandet Corduroy. Nya singeln ”NLMN” är ännu ett drömskt, sexigt och atmosfäriskt exempel på att Corduroy har något väldigt stort på gång. När kommer albumet?!

Recensioner: 2021-05-21

Division 7Bered en plats för…

Division 7 är här med ännu en EP. Bered en plats för…heter den och det som antyddes på de föregående singlarna bekräftas på EP:n. Division 7 har överdoserat på Hurula och Håkan Hellström – och visst, sämre förebilder kan man naturligtvis ha. Men det förändrar inte det faktum att det uttryck som uppstår när man blandar dessa influenser är gjort till leda. Jag pratar förstås om texter om människor (ungdomar) på glid som gapsjungs av en halvung snubbe mittemellan känslig och rocker, med en röst som inte är lika punkig som den är gnällig. Detta ramas sedan in av ringande gitarrer och vemodiga melodier. Det låter väl sammantaget inte så tokigt, kanske ni säger. Nej, men det är så förbannat tråkigt.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Sensöndageftermiddag

Om ni gillar detta: Hurula – Klass


Urarta Pace

Några som också debuterar idag är Skånebaserade trion Urarta. Till öronbedövande gitarrer och dånande bas och trummor gör de ett slags djupt svärtad rock förankrad i ett dunkelt land av punk, goth och tidig Black Sabbath. Sångerskan Monica Richter har en rå, okonstlad röst och hon sjunger texter om utanförskap och ideal på ett väldigt övertygande sätt. Bäst blir det på den blott minuten korta käftsmällen ”Energy Suckers” samt den malande ”Ropes”. Urarta lär knappast slå igenom brett, men deras oputsade mörkerrock är ett välkommet inslag på den svenska alternativscenen.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Ropes”

Om ni gillar detta: Sisters of MercyFirst and Last and Always


Anna Bodotter – ”Sartre

Anna Bodotter går från klarhet till klarhet och nya singeln Sartre är hennes bästa hittills. Till en utsökt indiepopmelodi och skimrande Cure-synthar sjunger hon träffande om den vanliga människans trängande vedermödor i ett liv som är lika vidrigt som underbart, lika kort som det är långt, lika fängslande som meningslöst. Man blir glad och lite sugen på att hasa bort till bokhyllan och bläddra i sina gamla Sartre-böcker.


Greedy Soul – ”Sing For Your Supper

Greedy Soul är ett indierockband från London. ”Sing For Your Supper”, deras debutsingel, släpptes härom veckan och är…ganska fantastisk. Influenserna är uppenbara för vem som helst som lyssnat på brittisk alternativrock de senaste 30 åren. Den släpiga basen och det dansanta beatet är Stone Roses rakt av, gitarrerna blandar Slowdives Neil Halstead med Noel Gallagher anno 1994-1995 och sången är omistligt Liam Gallagher (dessutom är ju bandnamnet hämtat från en Liam-låt). Men kan man skriva låtar som denna spelar det ingen roll om man bär sina influenser på kavajslaget.

Inom kort kommer Greedy Soul att hajpas å det grövsta på de brittiska öarna (men ingen annanstans). Detta kommer att pågå ett par år på sin höjd, sedan har ett nytt gitarrband dykt upp, så passa på att njut.

Recension: Pascal – Fuck Like a Beast

Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Nu är den emellertid här. Och det är ett av årets kanske två bästa album – om inte det allra bästa.

Förstasingeln ”Stephen King”, med sina sylvassa taggtrådsgitarrer, sitt åskoväderskomp och febrig och nervsjuk Chris Isaak-stämning, lät som klassisk Pascal och lovade mycket gott. Det skulle visa sig att den låten var ganska representativ för albumet – särskilt, då, vad gäller soundet. Isak Sundströms gitarrer ligger i fokus och han visar en gång för alla att han är en av Sveriges bästa gitarrister, med ett sound som Gaffas ende riktigt begåvade skribent, Mathias Skeppstedt, klockrent liknade vid Rowland S. Howard. Sundströms gitarrer fräser och spottar som en uppskuren och blöt elledning genom hela plattan, men allra mest imponerar de runt 3:50-strecket i ”Hellre ensam”. Där och då är det till och med så att gitarrguden Pelle Ossler borde bli lite obekväm. Men Fuck Like a Beast är mer än bara ångestgitarrer. Plattan visar också upp att Pascal har en av landets tajtaste rytmsektioner. Basisten Manuela de Gouveia (som precis som undertecknad för övrigt också är Elvis-freak) och trummisen Mimmi Skog skapar en djupt mörkgrå och oavbrutet hotfull stämning med enkla medel och de mullrar och dånar runt Isaks gitarrer och sång.

Att plattan spelades in på blott två dagar märks. På allra bästa sätt, alltså. Här finns en genomgående nerv, närvaro och angelägenhet som knappast kommit fram om den spelats in under en längre period. Det är som att Fuck Like a Beast är en platta som dels gjort ont att göra, och dels varit absolut nödvändig att göra. Den dryper av ångest och desperation, i både text och musik, men det blir trots allt aldrig nattsvart. Mycket tack vare Isak Sundströms känsla för galghumor, som löper genom hela albumet (låten ”Jag mår så jävla bra” är ett lysande exempel, redan nämnda ”Stephen King” ett annat) men också tack vare låtar som titelspåret. Låten ”Fuck Like a Beast” är en skimrande vacker uppgörelse med livet, ångesten i att leva, förlust och minnen. Sundström blottar sitt innersta och berättar att han övervägt självmord. När han sjunger

”Jag är frisk och har allt jag behöver/men det är ändå så svårt/att ha ett liv/och vara den som ska leva det/har lekt med tanken på att ta mitt liv/men det får nog va, jag ska försöka/att leva klart, att leva tills jag dör/det kanske inte blir så kul, men jag ska göra det”

sitter jag som fastfrusen och med bultande hjärta. Sådant obönhörligt mörker och sådant outsläckligt hopp i en och samma låt är nästan mer än man klarar av, men varje gång jag lyssnar är jag tacksam för att han sjunger de raderna. ”Fuck Like a Beast” är Pascals allra bästa låt. Det skulle också kunna vara årets bästa (endast nyss nämnda Ossler och dennes ”Svarta svan” konkurrerar).

Och sådär skulle jag kunna orera, ad infinitum. Jag skulle kunna prata om hur smärtsamt mitt i prick ”Hellre ensam” tar upp osunda och ojämställda relationer. Jag skulle kunna påtala den goda smaken i att bygga en hel låt – en fantastiskt stark låt, dessutom – kring ett av filmhistoriens mäktigaste citat, som de gör i ”Tårar i regnet”. Jag kan tjata mig hes om igenkänningsfaktorn i avslutande, mäktiga ”Jag hatar allt”. Och jag skulle kunna prata länge, länge om hur viktiga band som Pascal är. Band som inte skyr mörkret, som sätter ord på det som så många av oss går och bär på, och som gör det till mäktig musik att falla ner i och drapera sig i. Men jag vet inte om jag behöver det. Jag tror ni fattar.

Fuck Like a Beast är ute idag via Novoton.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Fuck Like a Beast”, ”Hellre ensam”

Om ni gillar detta: Pascal – Revy, Ossler – Evig himmelsk fullkomning

Recensioner: 2021-05-07

Chivvy Chivvy

Efter att ha släppt några av indie-Sveriges allra bästa singlar det senaste året är Göteborgstrion Chivvy äntligen här med sitt debutalbum. Den som är rädd att singlarna kanske endast var lyckoträffar kan lugnt andas ut. Chivvy hanterar långformatet ypperligt.

Plattan, precis som singlarna ”Deeper Blue”, ”Red Water” och ”In Control”, blandar malande shoegaze med glimrande dreampop och en svärta som hämtad från den gothigaste postpunken (tänk moderna mästare som Lebanon Hanover eller Tempers). Chivvys mollstämda toner rör sig mellan rosa skymning, beckmörk natt och bister gryning. Det är romantiskt, men med en grym närhet till både tragik och förlust. Men här finns också popkänsla, om än återhållen sådan. Bäst hörs det i fantastiska utanförskapshymnen ”Smile”.

Chivvy har hittat sin formel av ringande gitarrer, dov bas och eterisk sång, och ska jag klaga på något är det väl att de ogärna lämnar den. Stundtals är det svårt att hålla isär låtarna och jag hade önskat en gnutta mer variation för dynamikens skull. Men med det sagt är detta fortfarande ett jättestarkt debutalbum från ett band som bevisat att de är ett av Sveriges allra bästa i sin genre.

Släpps idag via Novoton.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Smile”, ”Deeper Blue”

Om ni gillar detta: lyssna på allt med makalösa svenska bandet Nattskärran.


Driften – Driften

Svenska indieveteranen Jenny Wilson och hennes partner Christian Ekwall har gjort gemensam sak. Tillsammans har de bildat duon Driften. Den självbetitlade debuten är ett två spår och 43 minuter långt ambient konceptalbum med, enligt pressreleasen, erotiska förtecken. De varvar tung elektronik och samplade ljud och röster med en förtätad skräckstämning. Det är musik att förlora sig i och hypnotiseras av. Musik som ett varmt, inbjudande svart hål. Musik att förfäras – och förföras – av. Men framförallt är det fantastiskt bra – av just de anledningarna.

Pretentiöst, kanske vissa (plebejer) fnyser. Själv lyfter jag alltid på hatten åt alla pretentioner som kan backas upp. Och backar upp sina eventuella pretentioner, det gör Wilson och Ekwall. Och i dessa tider av ändlösa singel- och EP-släpp och mer eller mindre uttalade krav på omedelbar tillfredsställelse är det fantastiskt med artister som vågar utmana – sig själva, branschen och lyssnarna. Driften kanske inte vinner grammisar eller hamnar på någon vidrig Spotify-innelista, men de har skapat något som, tack vare sin egenart och allergi mot trender, garanterat kommer bestå under lång tid.

Driften släpps idag via Gold Medal Recordings.

Betyg: 9/10

Bästa låt: går inte att säga, plattan är så mycket helhetsupplevelse som det är möjligt.

Om ni gillar detta: GrouperGrid of Points

Recension: Ossler – ”Svarta svan” (singel)

Omslag: Pelle Ossler

På dagen ett år efter att ”Keltiska havet”, första singeln från kommande plattan, släpptes, är Ossler tillbaka med singel nummer fyra. Den har fått namnet ”Svarta svan”, och än en gång får havet agera skådeplats. Och än en gång har han släppt en låt som utan vidare skulle kunna vara det bästa han har gjort.

Han har en kuslig förmåga, Pelle Ossler. När man behöver det som mest släpper han musik man behöver som mest. Jag börjar fundera på om det är instinktivt. Eller har han ett sjätte sinne, ett ”spider sense”, som talar om för honom att ”nu är det dags igen att ingjuta mod i vissa modlösa lyssnare”? Den här gången hämtar han inspiration från Carl Snoilskys dikt ”Svarta svanor” från 1904, om stukade outsiders, svarta svanars, kamp för det de tror på, i en värld byggd av och för ljusa, tama svanar. Och precis som merparten av fjolårets singlar släpps nya singeln när jag stångar mig vettlös mot livet på mer än ett sätt. ”Jag vet att du kan, jag vet att du vågar” sjunger/vrålar Ossler från djupen, från botten av sitt hav, begravd under vad som måste vara karriärens tyngsta ljudbygge. Och där och då känns det som att man kan, som att det går att skaka av sig både post-covid-krämpor och evig blues.

Till sin hjälp har han som alltid Mikael Nilzén (klaviatur, maskiner, kör), Henrik Meierkord (cello) och Hux Nettermalm (trummor). Tillsammans med Ruben Engzell (inspelningstekniker) och Anton Sundell (mixare) har de skapat en ljudbild som med sin massiva tyngd och oerhörda ljudvolym både skrämmer och inte minst imponerar. Och texten – denna rörande uppmaning om att inte ge upp – blir än mer angelägen och drabbande när den paras med den öronbedövande och mäktiga musiken. Musiken blir till en Marianergrav ur vilken Ossler reser sig för att vägleda oss svarta svanar. Han är ju själv den svartaste svanen på havet, och vet hur eländet ska pareras. Om vi till slut hittar rätt får tiden utvisa, men förutsättningarna är betydligt godare nu.

”Svarta svan” är ute nu, digitalt, via ST4T.

J.M.W. Turners målning ”Burning Ship” från 1830, omnämnd i låten. Bild lånad från Wikipedia.

Recensioner: 2021-04-09

MSB Earthworm and Decay (album)

Jag inleder veckans recensionsrunda med superobskyr amerikansk folk. Vem som gömmer sig bakom namnet MSB vet jag inte, men han har ett förflutet i det mig veterligen lika gäckande och anonyma doom/sludge-bandet Spilling Blood, från Baltimore, MD, och håller numera till i Mojave-öknen. Lovande, eller hur? Earthworm and Decay ska enligt uppgift vara hans andra soloalbum, men det första, släppt 2012, hittar jag ingen information om. Nåväl.

Musiken han spelar är helt akustisk och sägs vara inspirerad av giganter som Von Till och Van Zandt. Vi pratar alltså melankoli, vi pratar ödslighet och vi pratar kärvt. Det är habilt och fokuserat, och låtarna är bra, men överlag känns det lite väl enkelt och rakt och – föga förvånande – många mil från ovan nämnda herrars komplexitet och djup. Ofta känns det som en samling demos som hade mått bra av att jobbas igenom ett par varv till. I fel händer kan ”enkelt” och ”kärvt” bara låta slött. Tänk vad några subtila elektroniska pålägg, ett elgitarrskomp på några låtar eller ett atmosfäriskt brus à la Nebraska eller The Ghost hade lyft den här plattan. Men samtidigt är det som sagt habilt, det är fokuserat och det känns ärligt och…äkta (vad nu det slitna gamla adjektivet egentligen ska betyda). Hade materialet varit lite mer genomarbetat hade det relativt låga betyget nedan varit klart högre.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Burning Through the Ghost

Om ni gillar detta: Steve Von Till – If I Should Fall To the Field


Anna Bodotter – ”Barndomens gudar

I höstas släppte Anna Bodotter debutalbuet Kom ta bilder – och nu är hon redan tillbaka med nytt material. På ”Barndomens gudar”, precis som på albumet, rör det sig om skör pop, höljd i ett vackert och drömskt dis. Till melankoliskt gitarrplock och smakfulla elektroniska pålägg sjunger Bodotter om en enklare tid som aldrig kommer igen. Ingen ny tematik, säger kanske vissa, men en tematik vi alla kan relatera till, säger jag och känner saknadens och förlustens styng svida. Melodin, sedan – och atmosfären också, för den delen – för tankarna till såväl klassisk svensk vistradition som till kent-b-sidor som ”December” och ”Vintervila”. På det hela taget är ”Barndomens gudar” Bodotters sannolikt starkaste låt hittills, och jag ser fram emot att höra mer från henne.


Damien Jurado – ”Tom

Damien Jurado låter inte lyssnarna/skivköparna vila. Ett nytt år betyder ett nytt album. 14 maj släpps The Monster Who Hated Pennsylvania, och ”Tom” är senaste singeln därifrån. Hur den låter i en albumkontext vet jag inte (än), men någon vidare singel är det inte. Är detta en av plattans starkaste låtar blir det ännu mer tydligt att kvalitet alltid ska gå före kvantitet.


Kælan Mikla – ”Sólstöður

Isländska goth/cold wave-mästarna Kælan Mikla är även de tillbaka med ny singel. Det har gått några år sedan sist, och under tiden har keyboardisten Solveig Matthildur släppt genomfantastiskt solomaterial. ”Sólstöður”, som verkar betyda ”solstånd”, är titeln till trots ingen ljus historia. Bandets massiva – och iskalla – ljudbygge frammanar idel mörka bilder, och ångestskriken som dyker upp bidrar även de till den mardrömskänsla som genomsyrar låten. Men bra är det. Väldigt bra.


Recensioner: 2021-04-01

Några av dessa recensioner skulle ha publicerats förra veckan, men det kom annat emellan. Nu får de sällskap av några rykande färska recensioner och ordningen är återställd. Ett album, en EP och fyra singlar blir det. Glad påsk!


Mattias AlkbergHäxor (album)

Det stämmer att Häxor är Alkbergs femtielfte skiva de senaste åren. Men lik förbannat lyckas han få ur sig en hel del kvalitet. Häxor är en gripande, svängig, rusig och för det mesta stark samling sånger med kvinnan som utgångspunkt. I pressreleasen skriver han ”Kanske är det inte varje människas plikt, men det är min, att gå några mil i någon annans skor.” På Häxor ikläder han sig kvinnans skor och sjunger om den frustration och den skräck som är var kvinnas vardag. Det där kan man ju, om man är cyniskt lagd, tycka är både populistiskt och godhetssignalerande, men Alkberg har som alltid hjärtat på rätta stället och känns uppriktig. Bäst blir det på Johnny Marr-klingande ”Gudrun och Andreas”, rockabillyn ”Mommo” och avslutande, mäktiga doo-wop-hymnen ”Brända skepp”. Den fantastiska texten till ”Norrbotten-man”, där Norrbotten-mannen Alkberg i stort sett avrättar sitt eget släkte, är en annan höjdpunkt.

Men det är klart att brister finns, och då och då är texterna intressantare än musiken, men på det hela taget är det ett starkt album – sprunget ur vår tids kamp för jämställdhet, men tidlöst ändå.

Häxor släpps idag torsdag på Teg Publishing.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Brända skepp

Om ni gillar detta: Mattias Alkberg – Jag ska bli en bättre vän


StainwasherStainwasher (EP)

Det har blivit dags för EP nummer två för Stainwasher. Denna gång snålar hon och ger oss bara tre låtar. Tur, då, att alla tre är såpass fina som de är. ”Nine” skrev jag om härom veckan. Jag kallade den ”fantastiskt vacker” och refererade till Julee Cruise och Twin Peaks. Det gjorde jag helt rätt i. Spår två, ”Pretend”, är ett mer hotfullt nummer och kan mycket väl vara Stainwashers mörkaste låt hittills. En dov bas och tunga trummor sticker ut och får mig att önska fler låtar i samma stil från henne i framtiden. Bäst är dock avslutaren, ”Again”. Den för tankarna till Cocteau Twins-låten ”Throughout the Dark Months of April and May”, och precis som det mästerverket lyckas ”Again” med att vara både skör och tung, atmosfärisk och svart.

På det hela taget är Stainwasher en mycket stark (mini-)EP. Nu vill jag att någon trevlig indielabel snappar upp henne och pumpar ut henne till lite fler folk. I ärlighetens namn är hon en av de bästa indieartisterna vi har och det är en synd att så få känner till henne.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Again”

Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Victorialand


Pascal – ”Stephen King”

”Jag har någonting att säga, jag har dödat min kille ikväll”, sjunger Isak Sundström och ramas in på sant ”pascalskt” vis av en kantig, blodig och mycket, mycket dov ljudbild och en gitarrslinga som låter som en ohelig korsning mellan Chris Isaak och Fields of the Nephilim. Och alltsammans är helt fantastiskt. Pascal är, när man verkligen känner efter, ett av landets bästa band och Isak Sundström en av våra bästa textförfattare, och det känns helt rätt att de gör comeback i dessa undergångens tider.

”Stephen King” släpps mycket passande i morgon, på lidandets dag, långfredagen, och nya albumet Fuck Like a Beast, släpps 14 maj. Alltsammans på Novoton.


Figurehead – ”I Want You

Svenske indietronicaartisten/postpunk-goten Figurehead (eller Tryggve Nilsson, som det står i passet) släppte en habil EP i fjol, och nu är han tillbaka med en singel som slår det mesta på den EP:n. ”I Want You” sägs vara inspirerad av samtida cold wave-akter som Lebanon Hanover och Hante., men tack vare Tryggves popkänsla hör jag snarare ett mer avantgardistiskt kent eller möjligen tongångar från det tidiga 80-talets första våg av New Romantic och goth (tänk ett trubbigare Visage). Hur som helst är det en riktigt stark låt, som hade förtjänat att ges ut i en tid där klubbar fortfarande fanns och var öppna – för jäklar vad fet den hade låtit i det sammanhanget.


Future Islands – ”The Moon Is Blue

Döm om min besvikelse när jag insåg att Future Islands nya – helt fantastiska – singel var en cover. Originalet gavs ut 1985 av brittiska bandet Colourbox och covern är en del av ett cover-projekt som skivbolaget 4AD dragit igång. Jag har länge haft ett ambivalent förhållande till Future Islands. Jag har tyckt att vissa grejer de gjort varit lysande, andra jättetråkiga, samt att de haft en olycklig tendens till att upprepa sig. När då denna pärla damp ner och lät både klassiskt Future Islands och ändå inte alls trodde jag att de äntligen börjat närma sig något nytt, hittat ett nytt sätt att bygga sina låtar på. Men icke, alltså. Alldeles oavsett är det dock en otroligt snygg och suggestiv låt. Gott så, antar jag.


Azure Ray – ”Remedy

Legendariska indieduon Azure Ray är på gång med sitt första album på tio år. Första singeln att släppas heter ”Remedy” och tillhör utan tvekan det bästa de har gjort. Till ett varmt och i första hand akustiskt arrangemang som är både luftigt och mäktigt sjunger Orenda Fink om tillit och om att våga släppa in någon man tror och hoppas kan hjälpa en råda bot på all jävlighet man går runt och genomlider. Lite så är det ju med Azure Ray också, tänker jag. Är det några röster som kan lugna och värma en under dessa kristider är det ju Maria Taylor och Orenda Fink.

Recension: Marcus Berggren – Hökens Gata Hustler (EP)

Innan Marcus Berggren blev en av Sveriges mest begåvade komiker, krönikörer och poddare var han musiker. Han spelade i band som Doris Discotheque och Haralds Hjältar, och 2015 skrev han några låtar under eget namn. På den tiden förde han ett spartanskt liv i en källare i Götet och pendlade till sin gamla musiklärare Mattias Tell i Skara (eller ”schlätta”, som vi västgötar kallar det) för att spela in dem. Men det är först nu som dessa låtar ser dagens ljus, i form av fyraspårs-EP:n Hökens Gata Hustler. Och det är en nervig och angelägen samling punk-smutsiga indiesmockor vi bjuds på.

Vid en första lyssning kan öppningsspåret ”Snälla öppna erat skrin” kännas flamsig och ofokuserad. Men lyssnar man närmare hör man både Violent Femmes och Jonathan Richman. Humor, visst, men det är den utslagnes humor och med en punkig framtoning. ”Nordre älv” är, för en obotlig melankoliker som jag, plattans bästa spår. Till en i huvudsak akustisk inramning sjunger Berggren outsiderns vedermödor och hyllar vattendraget mellan Kungälv och Kattegatt som en tillflyktsort när inget annat går att stå ut med. Här kommer också sångaren Berggren fram och han låter som en återhållen Håkan Hellström med en Jocke Bergsk falsett. Enkelt, men starkt. ”Tjack och CS” är en annan höjdpunkt. Där besjunger/begråter en åldrande slacker tiden som sprungit ifrån honom. Låten kan också skryta med att ha plattans kanske starkaste refräng. EP:n avslutas sedan med titelspåret – en göteborgspunkig indiedänga som för tankarna till både Bad Cash Quartet och tidiga Håkan, och som mycket väl har potential att bli en hygglig hit. Den har klokt nog även fått en (snygg) video, som man kan se här.

Min bror kallade EP:n för en frisk fläkt, och jag är beredd att hålla med. Med tanke på Berggrens popularitet är det långtifrån otänkbart att plattan hamnar på listorna – och där, bland avfall och tillrättalagda meningslösheter som Hov1, Miriam Bryant och Bieber, hade den onekligen känts som just en frisk fläkt. För äkthet, nerv, smuts och skevhet är precis vad pop-Sverige saknar och behöver.

Hökens Gata Hustler släpps idag 30/3 på Berggrens egen label Kode Records.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Nordre älv”

Om ni gillar detta: Violent Femmes – Violent Femmes

Recensioner 2021-03-21

Idag går jag i all in på drömskt och vemodigt. Ett album, två singlar. Varsågoda.


Fritz Pastel (album)

Tilly Murphys andra platta är ett farväl till tonåren och ett nervöst, neurotiskt kliv in i vuxenvärlden. Det är också en genialisk blandning mellan klassisk C86-pop och modern drömpop. Vi pratar alltså dagboksliknande texter om spruckna relationer, ångest och inre och yttre press, inramat med en enkel produktion där fuzziga gitarrer och varma synthar är huvudingredienserna. Låtarna är oftast upbeat, men präglas av både gränslöst melankoliska melodier och en närmast punkig hållning och attityd. Jag tänker såklart på för genren klassiska band som The Pastels (titeln på plattan är ingen slump) och McCarthy, men hör även moderna artister som Shura inte minst i text och melodi. Det är ett helgjutet album från en alldeles äkta låtskrivartalang jag hoppas få höra mycket mer av.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”U Keep Me Alive

Om ni gillar detta: No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me


Stainwasher – ”nine” (singel)

Stainwasher, som genom åren blivit något av en 482 MHz-favorit, fortsätter att utveckla och odla sitt uttryck. Efter fjolårets singel ”Chems” är hon nu tillbaka med första singeln från en kommande mini-ep. På ”nine” låter hon mer Julee Cruise än någonsin tidigare, och man kan utan vidare se Donna Hayward och James Hurley dansa tryckare till låten i mitten av dansgolvet på The Bang Bang Bar (The Roadhouse i folkmun). Det är en fantastiskt vacker låt, som andas förlust och ödslighet på ett ofrånkomligt smärtsamt vis. Ska jag klaga på något är det väl att Stainwasher, efter cirka fyra år av singlar och EP:s, fortsätter att satsa på de här ”slit- och släng”-formaten. Jag vill se henne satsa på albumformatet nu. Jag vill se henne recenseras i fler publikationer (ingen fara, det hade blivit idel ros) och kamma hem priser på Manifest-galan. Någon indie-label borde plocka upp henne och backa ett debutalbum. Snarast, tack.


No Suits In Miami – ”Make You See” (singel)

Ett av Sveriges allra bästa popband är tillbaka med ny singel. Den låter Cure-b-sidor från åren 1987-1992 och det tidiga 90-talets dreampop- och shoegaze-scen – och jag njuter i fulla drag. Herregud, bara gitarren är värd fullpris. Men det allra bästa? Man vet att NSIM har ännu vassare, ännu mer bitterljuva, poppärlor i bagaget. Jag hoppas på ett nytt album snart.

Recension: Lust For Love – Vertisol

I dessa faktiskt rätt tröttsamma singel- och EP-tider känns det extra spännande och inspirerande när ett band faktiskt debuterar med ett genomarbetat album. Med plattan Vertisol gör svenska Lust For Love precis det. I pressreleasen talas det om bland andra Sade och Burial – och låt gå för det i viss mån. Men jag hör framförallt Portishead. Bristolbandets patenterade blandning mellan blues, soul, hiphopbeats och dystopisk elektronik går igen i Lust For Loves djupt suggestiva – och makalöst snyggt producerade! – ljudbyggen, men med skillnaden att de sistnämnda har en närmast kuslig känsla för att varva dessa tunga, svärtade komponenter med pop. Av denna oheliga häxbrygd har de skapat ett för det mesta fantastiskt album som låter som nästintill ingenting annat i det här landet idag. Allra bäst blir det på ”Just Dreams”, som för tankarna till atmosfärerna och melodierna på Jonatan Johanssons första platta. En annan höjdpunkt är titelspåret ”Vertisol”. I pressreleasen pratas det även om filmmusik och ingen annanstans på plattan blir de filmiska influenserna mer påtagliga – eller mäktigare. Vangelis hade inte tackat nej till ”Vertisols” ljudbygge när han skrev musiken till Blade Runner, och John Carpenters soundtrack till Escape from New York hade sannerligen inte blivit sämre heller.

Vertisol släpps idag fredag via LFLR.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Just Dreams”, ”Vertisol”

Om ni gillar detta: Portishead – Third