482 MHz:s adventskalender: Lucka 22

Pelle Ossler är inte bara bland det allra bästa vi har i det här landet, han har dessutom en förbaskat begåvad dotter. Ni som läser på den här sajten vet att hon heter Sole, och att hon i våras släppte ett av årets bästa svenska debutalbum – ett album där de båda dessutom samarbetade tätt ihop. Jag kontaktade Sole och Pelle för att få veta mer om deras samarbete, hur de ser på varandra som musiker och mycket annat. Här följer därför en sprillans ny intervju med Pelle Ossler och hans dotter Sole Gipp Ossler. Varsågoda.


Sole, du debuterade med ett starkt album, men det råkade bli under ett hemskt år. Hur har detta debutår varit för dig?

Sole: Det blev inte riktigt som jag hade tänkt och planerat. Jag blev tvungen att försöka anpassa mig efter omständigheterna och tänka om, därav valde jag att spela in tre Live Sessions och sedan även släppa en Live EP. Jag har haft en releasefest i tanken som ständigt har blivit uppskjutet, mina förhoppningar ligger nu på att försöka få ihop något år 2021. Men bortsett från det är jag mer än nöjd över mitt debutår, jag trodde aldrig att jag skulle få ett så fint mottagande som jag har fått.  

Du har också varit aktiv i år, Pelle, med en rad gästframträdanden (Meipr, Kaain, Lundell, Sole förstås), men framförallt med tre makalösa singlar som bland annat verkligen hjälpt mig på många sätt. Jag vill mena att du med materialet du släppt i år befinner dig på toppen av din förmåga som artist och låtskrivare. Hur förhåller du dig till ett sådant påstående?

Pelle: Kul att höra och extra kul om det faktiskt är så. Pandemin har ju den effekten att det inte är nån mening att stressa fram musik. Lite ovant för mig. Vad gäller singlarna och kommande plattan har jag ju haft god input från mina medverkande, Henke [Meierkord, cellist], Sole, Ruben [Engzell, inspelningstekniker, basist], men framförallt Micke [Nilzén, produktion, synth] som proddar, vilket gjort att låtarna gått igenom otaliga faser och slipats till över tid. En enorm röra ibland: skickande av idéer, filer och projekt hit och dit så att jag ibland helt tappat överblick, men tror ändå att det har varit nyttigt för resultatet.

Sole, du arbetar mycket med Pelle och ”hans” musiker, men du gör trots det din egen grej – jag brukar tänka på din musik som ett slags experimentell pop i en David Lynch-värld (en värld jag trivs mycket bra i!). Vad inspirerar dig i ditt låtskrivande? Och hur länge har du skrivit och spelat musik?

S: Jag har sjungit och spelat musik i mer än 12 år nu. Skrivit har jag gjort i fyra år. Mina största inspirationer är framförallt Nina Simone, både hennes uttryck och musikalitet, Nils Frahm, Sigur Rós, Tom Waits…det finns massor. Jag jobbar mycket med stämning, spänning, kontraster, rum i mitt skapande, det är väl det som inspirerar mig… Jag brukar sällan gå efter en tydlig ordning eller form. Jag blir som mest inspirerad då jag skapar utan tankar om vad som ska bli. Jag försöker gå på känsla och ser vad som händer på vägen.

Foto: Philip Käll

Och Pelle, när märkte du att Sole var en så pass begåvad låtskrivare och (inte minst) sångerska som hon är? Har du något tidigt minne att berätta om?

P: När Sole var 3-4år kunde hon brista ut i nåt som lät som rena operaarior. En enorm pipa, ren och klar. Det var fascinerande (hon gör tyvärr inte det längre). Att hon kunde skriva musik märkte jag direkt när hon började med det, och hennes förmåga att förmedla en stämning är fenomenal, det hör man tydligt i hennes produktioner. Sen har jag sett henne uppträda i olika sammanhang och såg att hon hade en naturlig lyskraft. Det är en sak att sjunga eller skriva musik, en helt annan att stå på scen.

Och Sole, för att kontrastera, när gick det upp för dig att din far inte bara är din far utan även den högaktade gitarristen och låtskrivaren OSSLER?

S: Jag har nog aldrig riktigt sett honom som den högaktade gitarristen Ossler. Hans musikalitet och hans yrke har varit med mig hela mitt liv. Det har varit en självklarhet. Han har bara varit en helt vanlig pappa i mina ögon. Men jag har såklart alltid sett upp till honom. Redan i lågstadiet gick jag runt med merch-tröjor, där det stod antingen Sällskapet, Thåström eller Ossler på. Jag sparade affischer och ett flertal gånger fick jag följa med och stå bakom scenen under diverse konserter.

Pelle, vad kände du när Sole berättade att hon ville bli artist och musiker?

P: Jag vill att hon ska vara lycklig och göra det hon själv vill. Men är såklart kluven. Av erfarenhet vet jag att det är svårt att hålla näsan över vattnet. Man får leva på sin egen inspiration och när den tryter är det tufft. Ett gungfly.

Pelle har ju närmare 40 års erfarenhet av musikskapande. Vilka är de bästa råden du fått av honom vad gäller musicerandet och skapandet?

S: ”Vad du än gör, bli aldrig musiker.”  Utan det hade jag kanske aldrig stått här. Envis och trotsig som jag är.

Hur har det varit för dig att spela ihop med din dotter, Pelle, jämfört med andra artister? Vilka är de främsta fördelarna – och finns det några nackdelar?

P: Vi har samma sorts musikalitet och förstår varandra intuitivt när vi spelar. Det kan jag känna med vissa andra också, men inte så nära som här. Det är på DNA-nivå. Nackdelen är att Sole gärna vill repa mycket och att jag kan vara en bromskloss för henne på grund av att jag inte längre är så road av att spela live.

Sole, vad tror du att det har betytt för dig som person att ha din far och sjukt tajta musiker som Mikael Nilzén, Henrik Meierkord och Christian Gabel vid din sida när du debuterat?

S: Det har betytt väldigt mycket för mig, framförallt att få ha fantastiska musiker och musikskapare runtomkring mig som jag litar på och som går igång på liknande grejer som mig. Det känns som en lyx, något som jag vill ta vara på. Det är ett väldigt roligt gäng och jag trivs att jobba med dom. Det som har betytt mest är den relation som jag har med pappa. Vi har lyckats hitta ett gemensamt musikaliskt språk och uttryck där vi kan mötas och hjälpa varandra. Han är den första jag ringer när jag behöver bolla idéer med någon, och även han ringer mig för att få feedback på sin musik. Vi har spelat ihop i fem år och han är fortfarande den som jag helst musicerar med.

Foto: Pelle Ossler

Sole var ju med redan på Stas, men hon får desto mer utrymme på din senaste singel, ”Rotterdam”. Jag kan nästan inte tänka mig en bättre röst bredvid din – ni är ju mörker kontra ljus. Hur ser du på den tesen, Pelle?

P: Exakt, ”The beauty and the beast”. Kontraster är jag svag för. Om min röst uttrycker skånskt svårmod och desillusion, så är hennes ljus, frisk och hoppfull. Det är en fin kontrast.

Sole, hur förhåller du dig till din fars enorma begåvning och musikalitet? Kan du liksom tappa hakan när du hör honom spela, som vi andra gör, eller är du ”van”?

S: Jag blir aldrig förvånad över hans musikalitet, jag känner den så väl att jag hör redan i första anslaget om det är han som spelar. Det går rakt in i hjärtat och känns familjärt. Jag blir väldigt lätt känslosam. Men, det finns såklart stunder då jag blir påmind om hans musikalitet. Ett av mina absolut bästa stunder och musikminnen är när pappa, Micke och Henke spelade på Rönnells Antikvariat förra hösten. Det var helt fantastiskt [Ossler, Nilzén och Meierkord uppträdde under namnet DSM-5, som ni kan läsa mer om här, red.anm.].

Och Pelle, vad önskar du mest för Sole och hennes fortsatta musikkarriär?

P: Att hon får behålla sin inspiration och skaparglädje trots eventuella dikeskörningar och ofrånkomliga besvikelser.

Sole, hur ser ditt 2021 ut?

S: Det återstår att se… Mina förhoppningar är såklart att få stå på en scen igen. Jag har lite roliga projekt på g som kommer dyka upp i vår. Mer vill jag inte säga.

Du släpper ju ny skiva i vår, Pelle. Kan du berätta något om den som får oss att längta ännu mer?

P: ”Regn av Glas” är titeln och jag tror att plattan blir bra, faktiskt.

Och slutligen, vad har ni själva lyssnat på/läst/sett i år? Vad skulle ni vilja tipsa om?

P: Borges III kom nu i höstas. Den tredje och sista J.L. Borges-samlingen. Och Bela Tarr, såklart. Har sett ytterligare några filmer av honom nyligen och dom är fantastiska. Och [Christian] Gabels platta Koda.

S: Jag läste Mot Fyren av Virginia Woolf i somras. En av de bästa böckerna jag läst.


Tack och god jul till Pelle och Sole!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 20

När andra skriver låtar skapar Christian Gabel hela ljudvärldar. Som 1900 återskapar han det tidiga 1900-talets ljud och melodier, som soloartist rör han sig mellan 80-talet, framtiden och tillstånd där tid är irrelevant. Han är också en sjujäkla trummis (sedan många år i bob hund) och producent, och har jobbat ihop med ikoner som Thåström, Pelle Ossler och Frida Hyvönen. I november i år släppte han inte mindre än två album i eget namn, synthwave-plattan Mikrofilm och ambient-fullträffen Koda, två album jag lyssnat intensivt på i höst. När idén om den här adventskalendern föddes var det givet att fråga om Christian ville vara med. Det ville han, och nedan följer en nygjord intervju. Varsågoda. Och ha en fin fjärde advent.


Du har släppt två starka album i år (Mikrofilm och Koda), båda i november, varav Koda i mitt tycke tillhör årets bästa album. Hur kommer det sig att du släppte två plattor i så tät följd? Och vilken av de båda tycker du själv blev bäst?

Jag hade lagt undan tid för att jobba med det album som blev Mikrofilm men när jag var mitt uppe i det arbetet så stängdes världen ner och andra planer för året skrinlades. Så jag fick tid över att ta fram lite mer stycken jag jobbat med under åren som jag kände skulle funka ihop som en helhet, dessa blev albumet Koda. Jag brukar se till att ha bra framförhållning när jag ska släppa musik men blir lite trött på det faktum att det hinner gå så lång tid mellan album jag släpper, så jag ville utmana mig själv att jobba snabbare denna gång.

Att välja vilket av dem som blev bäst tycker jag känns som att försöka välja vilket av ens barn man tycker bäst om, det går inte att resonera så. Jag är stolt över båda på olika sätt. Mikrofilm är ett lapptäcke av samplade barndomsminnen och influenser, Koda har en mer konsekvent dov ton som skapar helt andra associationer.

Skivorna är ju utgivna på din egen, nystartade label Gabel Elektronik – finns det planer på att ge ut även andra artister där och vilka då, i så fall?

Inga såna planer, tvärtom. Gabel Elektronik är enbart tänkt som kanal för mina egna produktioner. Jag har inte riktigt energi och tid till att försöka få ut andras musik, det finns en massa andra bolag som är bättre på sånt.

Du gör ju även musik som 1900. Vari består skillnaden att skriva för 1900 och för soloartisten Christian Gabel?

1900 är musik som präglas väldigt mycket av processen av att använda sig av gamla trasiga bandspelare och antika instrument, där jag märkte att ljudbilden ledde bort från mig som individ och mer mot en sorts ansiktslös presentation. Det passade då bättre med ett alias som för tankarna till oss som kollektiva varelser och allmängiltiga känslor kring det. Med musiken jag gör under mitt eget namn är det lite mer med mig själv som utgångspunkt som på t.ex. Mikrofilm, även om instrumental musik har en tendens att bli mer ansiktslös generellt. Jag skulle egentligen lika gärna ha kunnat hitta på olika alias för varje album jag gjort men jag tror ändå att det finns en viss konsekvens med den uppdelning mellan mitt eget namn och 1900. Jag gillar när folk som jag känner blir förvånade att det är jag som gör musiken under namnet 1900, att namnet och musiken blir fristående från mig.

Foto: Anna Ledin-Wirén

En låt jag fastnade lite extra för var ”Svart mässa” (från Koda). Den låten är bland det mest ödesmättade jag hört på hela året och en fantastisk avvägning mellan tyngd och atmosfär. Vad kan du berätta om den låten?

Det var ett stycke jag initialt gjorde för en installation. Jag plockade fram den igen och började höra en sångmelodi som jag nynnade på och ordet ”Hosianna” dök då upp för att det passade fraseringen. Jag märkte att jag utifrån psalmen ”Hosianna, Davids son” fått för mig att ordet har någon triumfatorisk innebörd, den psalmen låter ju så – segerviss och pampig. Men när jag kollade upp betydelsen så betyder ordet ”rädda oss” eller ”kom med hjälp”, då kändes det plötsligt som ordet gifte sig exakt med känslan i musiken. Så texten i den lyder ”Nån annan, hosianna”, en sorts bön om räddning för någon som saknar tro. Det satte lite riktningen för känslan på albumet.

Vad har du själv lyssnat på i år? Vad skulle du vilja passa på att tipsa om?

Jag har tyvärr lyssnat på alldeles för lite musik när jag jobbat så mycket med min egen, men har nog mest lyssnat på ett band som heter Beak, dem kan jag rekommendera starkt.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Christian Gabel?

Som för de flesta som sysslar med det vi kallar musik, samt en stor del av resten av befolkningen: som ett stort frågetecken. Tar inget för givet efter det här året.

Stort tack igen, Christian. Och god jul!

Detsamma!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 16

Bland det bästa som hänt europeisk maskinmusik de senaste åren är Meipr. Bandet består av cellisten Henrik Meierkord (som också har en solokarriär och som även arbetar tätt ihop med bland andra Pelle Ossler) och maskinisten Peter Josefsson (som till vardags är med och driver synth-podden Blå måndag). Tillsammans skapar de ljud som är vackra och skrämmande, tunga och hypnotiska, i det omåttligt fascinerande gränslandet mellan dark ambient och neo-classical. Jag blev en apostel i samma stund som jag först hörde dem, och jag är mäkta stolt över att nu få presentera denna pinfärska intervju med Meipr. Varsågoda.


Er blandning av stråkar och fräsande maskiner är inget annat än en fullträff, men hur bildades egentligen Meipr?

Henrik: Jag och Peter känner varandra sedan länge, som kollegor på Kanal 5, Kanal 9 och Discovery, där jag var sound designer och Peter röst för Kanal 5. Men då gjorde vi överhuvudtaget inte musik och visste inte att vi var kapabla tillsammans. Jag visste att Peter gillade synth, osv. Jag gjorde musik mycket mer sällandå, på grund av heltidsjobb med ljud och trailers, till skillnad mot nu. När vi väl slutade, tog det inte lag tid förrän vi upptäckte att vi faktiskt var riktigt kvalificerade musiker! Och en dag testade vi och det sa klick!

Peter: Jag har alltid vetat att Henrik var en mycket duktig musiker. Nästan alla på vår avdelning höll på med musik på något sätt. Det var dock inte förrän efter att vi båda bytt jobb som Meipr föddes. Henrik hade lagt upp en jättefin svartvit kortfilm på Youtube som han hade tonsatt. Jag tyckte att det var så otroligt vackert och frågade helt enkelt om vi skulle testa att göra något ihop. Jag hade bara skrivit ”riktiga låtar” innan. Min erfarenhet av ambient musik sträckte sig till de bakgrunder jag hade gjort till vår podcast Blå måndag. Det var nog på våren 2018. Resultatet blev Sommersonne, som jag spelade upp för Jonas i Alvar och han frågade om han fick ge ut den och sedan dess har det bara rullat på.

Henrik, du sysslar annars mycket med neo-klassisk musik, medan Du, Peter, kommer från en synth- och industribakgrund. Vad är det bästa respektive sämsta med att komma från två så olika musikaliska bakgrunder när man gör musik ihop?

H: Att man tänker tvärtom och inte: ”Så här ska det låta”. Jag är klassiskt skolad i kommunala musikskolan, spelat i olika ungdomsorkestrar i Nordväst-Skåne och läser noter. Dock blev jag trött på att följa en dirigent och valde min mer ”punkiga” neoklassiska väg. Spelar hellre stråk med totalt andra musiker. Dessutom älskar jag filmmusik. När jag kollar filmer och tv-serier, analyserar jag musiken undermedvetet och blir inspirerad. Tror inte det finns något dåligt med olika världar, snarare tvärtom, och eftersom vi jobbat under deadlines på TV, vet vi att när en låt ska vara klar så är det så.

P: Jag fick inte ens gå i musikskolan då jag fuskat mig igenom blockflöjtslektionerna genom att ha bra gehör och helt enkelt lärde mig melodierna. Jag blev helt enkelt påkommen av min lärare som insåg att jag inte kan läsa noter. Men det är nog det enda som skiljer våra musikaliska bakgrunder. Vi har inga regler. Det är det bästa av allt. Vi tänker aldrig att det ska låta på ett visst sätt. Det bara blir. Vi hittar nog också inspiration på samma sätt och har samma inställning till hur vi ska jobba. Det är prestigelöst och ett jäkla tempo. Det är nog därför det funkar så bra och är så roligt. Jag brukar alltid säga att man ska försöka spela med så många som möjligt. Man plockar alltid upp något och lär sig alltid något med varje unik individ.

Bland det bästa med er musik är bilderna den frammanar. Monokroma bilder av ett Östeuropa fastfruset i både is och tid, postapokalyptiska städer i askregn och spöklika kontrollrum i öde kärnkraftverk. Vad skulle ni själva säga att ni vill skildra med er musik?

H: För mig handlar det om att skapa känslor med stråkarna tillsammans med Peters synthar – gärna ångest. Det kan vara drömmar, vidriga bilder från krig, sönderbombade städer i Tyskland eller kolkraftverk. Eller stressade människor i Stockholm. Men ibland glädje, bara ibland, dock, haha. Typ att åka tåg i Central-Europa, långt bort från Skandinavien. Eller havet…

P: Det handlar om att skapa en känsla. Min dröm är väl att varje låt ska kunna funka när eftertexterna rullar i en film. Det ska skildra mörker, öde platser, ödelagda fabriker, regn, svavel, ensamhet, desperation, panik, stress och ångest. Allt i svart och vitt. Men ibland finns även en liten strimma hopp och ljus. Men den är jävligt liten!

Foto: Lee Bailes

Som Sällskapet-fanatiker vet jag hur väl Pelle Osslers gitarrer funkar ihop med tung elektronik. Ert samarbete med honom (låtarna ”Leningrad Layers” och ”Masterskaya”) är inget undantag och tillhör det bästa som gjorts i synth- och dark ambient-genrerna i år. Kan ni berätta mer om det samarbetet? Och vågar man hoppas på att ni jobbar ihop igen?

H: Jag skapade ”Leningrad Layers”-låten. Men hade då på technotrummor, vilket blev sådär… Hursomhelst frågade jag ett gäng musiker, Pawel Kobak, Patrick Richard, Strulgattu, Bram Meindersma, att göra varianter, vilket de gjorde. Till hela albumet. Under tiden skickade jag låten till Pelle Ossler som lade sin fantastiska gitarr, och jag tog bort de gamla trummorna och då lät det väldigt bra. Sedan lade Peter på sitt ”stuff” och så blev det en Meipr-version. Jag har faktiskt 1-2 låtar jag ska skicka till Pelle när det är lugnare…

P: Leningrad Layers-kassetten är helt och hållet Henriks verk. Han bad mig lägga lite beats till huvudspåret som han och Pelle Ossler spelat på. Jag plockade fram mitt euroracksystem, en trummaskin och en analog sequencer. Resultatet blev ”Masterskaya”.

Vad har ni själva lyssnat på i år? Vad skulle ni vilja tipsa om?

H: Steve Reich, Anthéne, Wagner, Bach, Vivaldi, Ligeti, Joy Division och tusen drone-låtar av olika artister. Drone är min psykmedicin…

P: Jag köper ganska mycket skivor och samlar på vinyl. Bland de skivor som hamnat i samlingen i år som jag gärna slår ett slag för är Majestoluxe Secondary Sanctions, Then Comes SilenceMachine, HIDE – Hell Is Here och Maman Küsters – L’Extase & La Terreur . Detta uppblandat med en hälsosam dos Post-Punk, Northern Soul och Trojan Records.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Meipr?

H: Självfallet positivt, har en hel del release på g och om covid-19 släpper, så blir det självklart LIVE!

P: Vi har många releaser planerade på Alvaret Tape Rekordings nästa år. Det är något jag ser fram emot mycket. Jag ser också fram emot att skriva mycket musik och drömmen är självklart att få gå på konserter och spela live.


Köp och lyssna på Meipr och Henrik Meierkord på Bandcamp (Meipr:s här, Henriks här), och lyssna på Blå måndag där ni lyssnar på poddar.

Over and out!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 13

Poddaren, krönikören, skådisen och, kanske framförallt, komikern Marcus Berggren är inte bara en av Sveriges två, tre allra roligaste människor – han är också musiker – och musikfan av rang. När jag funderade på potentiella gäster till den här kalendern tänkte jag att det vore kul att även bjuda in folk som jag annars kanske inte skulle få (ta?) chansen att intervjua, och Marcus dök upp i skallen ganska omgående. Det visade sig att han var generös med sin tid och sina tankar, och vad som följer är ett gött snack där vi bland annat förenas i musiken som livboj och vår gemensamma, lite oväntade, kärlek till Paris Hiltons underskattade gamla pärla ”Stars Are Blind”. Varsågoda.


Först och främst, tack för att du ställer upp, Marcus. Efter att min bror gjorde mig uppmärksam på dig för något år sedan har jag varit helsåld på dig. Svensk humor mår förträffligt nuförtiden, och det är till stor del tack vare dig.

Tack, det var för vänligt, Niklas, men jag tror att det är tvärtom – jag finns här nu och kan göra min grej för att svensk humor mår så bra. Och anledningen till att den mår så bra är på grund av alternativmedia precis som din fina sajt. Folk letar sig vidare från skiten man får nedtryckt i halsen av ”the man”. Skoja! Eller kanske inte…

Men nu ska vi snacka musik, tänkte jag. Du har ju bakgrund i en rad band. Ett som verkligen funkade tycker jag var Doris Discotheque. Bra postpunk! Vad hände med er? Varför blev ni inte nya Silverbullit?

Oj, nya Silverbullit! Du lägger ribban på Patrik Sjöberg-nivå direkt – det gillar jag. Där har du ett jävla bra band! Vad hände med dom? Jag är lite inne på att starta en kulturpodd bara för att få intervjua deras sångare Simon Ohlsson. 

Men mitt gamla band Doris Discotheque gick under på grund av det gamla vanliga: sex och droger och för lite rock ‘n’ roll. Och så var vi ”bönner” från vischan med och det var inte coolt på den tiden.

När kände du att humor och skrivande var det du skulle satsa på och inte musiken? 

Jag kände nog aldrig det. Det är tillfälligheter; jag började köra stand-up som ett sommarnöje och sedan flöt det på och eftersom jag inte hade något annat jobb fortsatte jag. Jag bara inte bet handen som födde mig.

Det är som bekant väldigt svårt att leva på musik. Folk slänger sig snabbare på plånboken när det är lite goa skratt som ska inhandlas. Och tacka fan för det, för det är det enda jag både kan och står ut med att göra. Och nu har jag tid och råd att spela rock ‘n’ roll igen!!!

Du, precis som jag, är ju oväntat svag för Paris Hiltons gamla dänga ”Stars Are Blind” – varför fastnar man så för DEN låten? 

Jag vet inte, men jag antar att det är sättet hennes unika väsande röst gifter sig med den vitaste reggaen söder om Ace of Base?

Hur ser din musikkonsumtion ut? Är du skivsamlare eller streamar du mest?

Jag lyssnar mest på hörsägen: olika kåkfarare i hatt som pratar om musik. 

Vad lyssnar du på när du är riktigt nere i dyn – och vad drar du på när du är glad?

När man mår ”ronk” vill man ju gå in i den känslan, och det blir det väl Maja Gödicke. Hon är verkligen ett tappat smycke man hittar på en parkeringsplats. När jag är glad blir det Kenta Kofot för att påminna mig om att alla inte har det så jävla kul. Ska man hämnas en oförrätt eller fakturera: sena AC/DC. Franska Trion året om och U.N.P.O.C, såklart.

Vilka är dina fem go-to-band/artister? Band/artister du aldrig vill leva utan.

Paul, John, George, Ringo…nej, för fan. Okej, fem artister jag inte kan leva utan: Kjell Höglund.

Och vilka är albumen du tar med dig till den öde ön?

Vad är det för öde ö? För om det är Hisingen blir det nog en del Broder Daniel, men är det en mer tropisk ö, typ Brännö, blir det varmare toner, typ Makthaverskan.

Finns det någon musik du absolut inte tål?

Nästan all.

Hur mår svensk musik av idag, tycker du? Vilka nutida svenska band tycker du bäst om?

Alltså, mainstream-musiken mår ju skit uppenbarligen och är peak laboratorium-pop, och allt låter bara som om Norlie och KKV tolkar Smurfhits i ett TV4-program för folk som gett upp. Men det behöver ju inte vi bry våra små skallar om. Indie mår asbra som indie gör av att vara undanknuffad i ett dammigt hörn. Vampyrer dör av stjärnglans. Mitt absoluta svenska favoritband är Humörsvängningar som låter som om Jakob Hellman sjunger i Nirvana. Dom mår nog skit privat, men musiken mår bra och det är ju den jag lyssnar på.

Jag vet att musik betyder ofantligt mycket för dig, och jag relaterar starkt. Du har sagt att om musik inte fanns skulle du ha gett upp för länge sedan, och det kunde varit mina egna ord. Vad är det egentligen med musik som räddar livet på en så när så mycket annat inte gör det?

 Tre ackord och en persons känslor rymmer så mycket mer. Det rymmer minst fyra ackord och två personers känslor. Det är ju rätt trist att leva post magi där allt har en naturlig förklaring. Då behöver man lite rock magic. Musik är ju det enda som är värt att dö för. Allt annat här är bara matlagningstips och självskadebeteende.

Slutligen: vilken är årets bästa platta?

Jag räknar varmt med att det är Franska Trions skiva Är det konstigt?

Stort tack för att du ställde upp, Marcus. Det betyder jättemycket.

Nöjet var helt på min sida.


Marcus Berggren är aktuell i SVT:s nya (grymma) humorsatsning Standup Sketch Show, som konstnär på egna sajten http://www.berggrenskonst.se och som alltid i podcasten Tombola, som han har ihop med Carl Stanley.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 6

Christian Kjellvander tillhör den här skribentens favoritlåtskrivare de senaste, säg, fyra åren. Han blir bara bättre och bättre, och i år har han skänkt oss inte mindre än två fullträffar – Doom Country ihop med Tonbruket (under namnet Kjellvandertonbruket) och About Love and Loving Again som soloartist. Båda tillhör 2020:s allra bästa album (och båda hyllades här på sajten vid tiden för deras respektive releaser). Så det är med bröstet fullt av stolthet och glädje jag denna andra advent ger er en sprillans ny intervju med Christian. Varsågoda.


Först och främst vill jag tacka dig för att du ställer upp, Christian. Jag tycker att du är en av de mest fängslande låtskrivarna i Europa, så detta känns speciellt.

Vad roligt att höra.

Du har i min mening släppt två av årets allra bästa album, Doom Country med Kjellvandertonbruket och About Love and Loving Again som soloartist. Jag ser dem, vad gäller sound och uttryck, som systerplattor, som båda bottnar i en suggestiv blandning av jazz och country. Hur ser du själv på deras eventuella släktskap?

De är tillkomna under samma period, kan man säga. Jag skrev Doom Country väldigt snabbt men hade då redan ett par låtar från About Love… färdiga. Det slank säkert med någon avlagd lös idé jag hade haft i min bank ett tag på Doom Country. Tanken var sedan att de skulle komplettera varandra. Men jag vet inte. Jag försöker verkligen gå med min plats/sinnesstämning/energi i stunden på alla mina inspelningar.  Jag vill att den närvaron ska vara överordnat allt annat jag “lärt” mig av och om musik. Utan lusten och hela människan faller liksom korthuset. Skeppet kommer lastat med bara kokosnötter. 

Bland det mäktigaste som släppts i år är ju utan tvekan låtsviten ”Normal Behavior in a Cutting Garden, pt. I-III”, från Doom Country. Den knäckte mig totalt när jag hörde den första gången. Någon måste göra film av den. Vad kan du berätta om den låtsviten? Vad inspirerade dig?

Den tog sitt ursprung i tanken om en destruktiv relation. En dold destruktivitet. En översmetad saga. Jobbade rätt länge med att sätta in karaktärerna i olika miljöer. Att sjunga i tredje person. Att sjunga ur kvinnans perspektiv, etc…men landade efter många om och men i att just göra den som en road movie. Även om den blicken är ganska typisk för den musikaliska värld jag rör mig i, så kunde jag inte erinra mig att jag hört något liknande. Jag lekte med tanken att korta ner den och göra den mer koncentrerad men gillade att den bara mal på…det blev liksom den sista ingrediensen…som ett skämt som blir roligt för att det nötts.

Mycket på framförallt Doom Country bär starka litterära kvaliteter. Är du alls lockad av att utforska den sidan av ditt skrivande än mer? Jag tänker såklart i bokform.

Jag har egentligen inga planer på det. Tycker att musik och skivan är ett perfekt medium…en ljudbok med tillhörande musik om man så vill. Men jag ska aldrig säga aldrig.

I min mening har ditt uttryck utvecklats och förändrats rejält sedan Songs from a Two Room Chapel (2002) – från mer eller mindre rak singer-songwriter- och folkrock till ett sound som idag känns som den saknade länken mellan Jason Molina och Pelle Ossler och/eller Thåström. Hur ser du själv på utvecklingen av ditt sound genom åren? Vad inspirerar dig idag?

Jag har nog ständigt försökt hålla mig i framkant av min egen utveckling. Gått på lust och någon slags känsla av att det jag gör känns relevant för mig själv. Tyckte inte att Songs from a two room chapel var rak singer-songwriter när den kom. Nu upplevs den nog mer så….men min/din syn på mina senaste skivor kanske också förändras med tiden. Min utveckling i sound är nog snarare en avveckling. Jag försöker med så få medel som möjligt skapa något jag upplever som angeläget, närvarande och intressant. Jag tänker just idag på Suicide, PJ Harvey och Nina Simone…säkert namn herrarna du nämner ovan också fördjupat sig i. I slutändan handlar det ju om estetik. 

Vill du utveckla det du säger om estetik?

Jag tror det kommer från att ha turnerat mycket själv och med få medel skapa något som fängslar ett rum. Eller i alla fall fyller det. Att man jobbar mot det minimalistiska, skär bort fettet. Accepterar hur en låter och jobbar utifrån det. Såg ett citat från Brian Eno där han pratade om att han först kastar pilen och sedan målar upp tavlan…istället för att försöka pricka mitten.  Det är nog det som upplevs som lite jazzigare. Det är ju inte jazz om du frågar en katt i fes men jag försöker få in ett element av luft och ett element av behärskad och skarp punk…samma vilja att välta något men med lite mer fokus och vasshet. Jag vill att mina och mina musikers personligheter och kraft ska lysa igenom i ett virvelslag liksom. När jazz är bra är det ju i allra högsta grad punk.

Du växte delvis upp i nordvästra USA, och ditt musikaliska uttryck har alltid haft mycket med traditionellt amerikansk musik att göra. Men vad betyder USA och den amerikanska kulturen och musiken för dig som person idag? 

Svårt att säga eftersom all vår moderna kultur är så präglad av det. Men jag tror att jag egentligen läser mer nyheter och tänker mer på politik och personlig utveckling som människa på jorden idag än vad jag lyssnar på musik eller ser på Netflix. Dock har jag ju alltid en plats i mitt hjärta för Nordvästra USA. För naturen, framförallt. Det är ett mycket vackert land. Och väldigt mycket vacker och berörande konst har fötts ur dess människoöden. Men det är människoöden som inspirerar. Oavsett tidszon.

Du nämner naturen i PNW-regionen/nordväst. Den verkar ha något magiskt och mäktigt över sig. Tror du att du hade låtit som du gör idag om du inte tillbringat så pass många av dina formativa år under de regntunga molnen, vid havet och i skuggan av granarna där? Jag tänker också på Phil Elverum (The Microphones, Mount Eerie), som kommer från och verkar i Anacortes, WA, och som är djupt präglad av naturen där. 

Om du tittar ut genom fönstret så tror jag nog du förstår att jag antagligen hade låtit precis likadan….hehe. Som en skåning i Värmland. Anacortes, ja…har dålig koll på Phil men är god vän med Karl Blau som bodde och verkade där i många år och vad jag förstår på honom är det som händer i Anacortes på grund av communityn som de och andra har byggt upp…billiga hus i vacker miljö och leken är igång…men absolut, det mäktiga stilla havet framför ögonen och de svala Cascadebergen bakom ryggen rör människor. Ingen tvivel om det. Frågan är ju som vanligt hur länge ett sådant ställe får vara ett ”haven” för konstnärer…Lex Portland. 

Vad har du själv lyssnat på i år? Vad skulle du vilja tipsa om?

Snöade in lite på Behemoth förra veckan…gillade senaste Protomartyr och gav äntligen Little Wings en chans.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Christian Kjellvander?

Jag håller på med lite projekt nu i höst som kanske kommer ut 2021. Men det beror nog på om det blir möjligt att turnera igen. I så fall kommer jag troligtvis leva på vägarna ett bra tag. 


Doom Country är ute nu via Startracks, och About Love and Loving Again via Tapete Records.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 4

Azure Blue pressfoto: Daniela Gullström

Tobias Isaksson tillhör det allra finaste vi har i det här landet när det kommer till atmosfärisk, vemodig pop. Som Azure Blue har han släppt en rad plattor som alla slagit rot i mitt melankoliska hjärta. Nu är han tillbaka – och det med julsingeln ”All I Want for Christmas Is My Baby” (ute idag via Hybris)! Och den är lika vemodig och briljant som den pop vi annars är vana att höra från honom. Och eftersom det dessutom varit ont om julkänsla i den här adventskalendern bestämde jag mig för att ta ett snack med Tobias, om nya singeln, julen och julmusik. Varsågoda.


För det första: Du har knäckt mig igen. Du är alltjämt en mästare på melankolisk pop i det här landet.

Tack för de fina orden! Det betyder mycket! Speciellt eftersom jag är inne på lite ny mark soundmässigt!

I din presstext refereras det till en rad inspirationskällor och influenser, men i mina öron låter ”All I Want For Christmas is My Baby” kvintessentiellt Azure Blue. Det går inte att ta miste på dessa molltoner. Däremot är inramningen annorlunda och dina synthar har bytts ut mot ett mer organiskt arrangemang. Finns det planer på att fortsätta med ett sound likt detta även i framtiden? Jag tänker tidiga Scott Walker goes vemodig Dream pop.

Egentligen har jag alltid pendlat mellan mer eller mindre av gitarrer och synthar. Det har varit som ett växelbruk mellan skivorna. Själva arketypen för min första Azure Blue-skiva var ju Roxy Musics Avalon, China Crisis och New Order samt samtida favoriter som The Chromatics och Destroyer. Och jag började ju min bana som singer-songwriter redan som 20-åring men jag har behövt två decennier för att våga nämna Scott Walker som influens. All pop och elektronisk musik jag gjort mellan 2004 och nu har varit ett säkrare kort på många sätt. Det är svårare att skapa organiska ljud och jag spelar ju numera allt jag kan själv och resten programmerar jag. Det kräver en del av mixen. Men jag har övat mig i ett och ett halvt år  genom att spela in demos till ett nytt soloprojekt med organiskt bandsound som ska färdigställas så fort situationen stabiliseras med pandemin. Där kommer jag att inkludera andra musiker! Men det finns flera Azure Blue-låtar i den här stilen som jag siktar på att färdigställa själv inom kort!

Inte nog med att du har skrivit en fantastiskt fin poplåt – du har ju också lyckats med konststycket att skriva en smakfull och tidlös jullåt. Sådana är sällsynta – särskilt nuförtiden. Om man blickar bakåt i historien, vilka jullåtar tycker du håller än idag?

– Tack igen och åter tack! Jag tycker att de flesta av alla gamla tidlösa jullåtar håller sig bara de inte tjatas ut in absurdum som typ Felix Navidad. Nya jullåtar kan var superfina men det är svårt för dem att kvala in bredvid favoritalbumen i samlingen och de låtar som blivit radiostandards. Min heliga graal för julskivor är A Christmas Gift For You From Phil Spector. Elvis, Frank Sinatra och The Carpenters har också julskivor jag återkommer till. I övrigt tycker jag mycket om klassiska julvisor och psalmer som ”Det strålar en stjärna”. Kristen musik är underskattad.

Vad har du själv för relation till julen? Och hur kommer det sig att det blev en jullåt för Azure Blue i år?

Julen har alltid varit min favorithögtid. Ingen annan högtid är lika viktig för mig. Så att maxa stämningen inför jul är en strategi jag lärt mig av min barndomsvän Henrik. Fram med pyntet och spela julmusik hemma. Men det får inte bli för mycket på en gång. Bygg upp det över december och låt julstämningen nå sitt klimax på julafton!

Jag påbörjade den här låten förra året men julstressen gjorde att den inte blev klar och det är jag glad för. Jag har skrivit en massa musik de senaste två åren som känns som en del av en mognadsprocess. Jag har hobbypluggat studioteknik och skaffat nya prylar för att växa som producent och mixare. Och texten har blivit klar i år och fått en annan innebörd av världsläget. Min gode vän Johan Holmlund från Easy och jag gjorde varsin jullåt och skulle släppt dem på samma singel men det blev lite rörigt så vi körde dem separat. Jag skickar en varm hälsning till Johan och rekommenderar alla att lyssna på hans The N.O.O. – ”I’m Falling For Christmas”.

Till sist, tack för att du ställer upp, Tobias – och god jul!

Tack själv! Det var så lite! Jag önskar dig och alla läsare en trygg och God Jul!

Låt-för-låt: I’m Kingfisher – The Past Has Begun

En av svensk americanas allra mest originella och spännande röster och låtskrivare har överträffat sig själv. Med fjärde plattan som I’m Kingfisher har Thomas Jonsson gjort sitt hittills bästa album. Den varma och gränslöst melankoliska The Past Has Begun släpps idag fredag, digitalt och på vinyl, via Fading Trails. Recensionerna har börjat ramla in och de är alla rättmätigt hyllande. Själv skippar jag recenserandet den här gången och ger mig istället på ett för 482 MHz helt nytt grepp: en låt-för-låt-genomgång. Något jag velat göra länge nu, och vem vore bättre att börja med än Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson?

Ikväll har Thomas releasefest på Babel i Malmö. Förutom honom spelar även Great Western Road och L.T. Fisk, och jag själv spinner digitalt vax innan och mellan spelningarna. Hade det inte varit utsålt hade jag bett er att komma. Det kommer att bli alla tiders.

Nåväl, nedan följer alltså en låt-för-låt-genomgång av I’m Kingfishers nya platta The Past Has Begun. Varsågoda!

1. ”Pocket Soul”

T: Albumet är väl inte en puritansk countryskiva, men det är min countryskiva, och den här blev en viktig pusselbit. Den sista låten som jag skrev för skivan, vi fick sätta in en extra studiodag för den. Även på förra skivan Transit hamnade den sist skrivna låten först. Och både den, ”What Good Would Loving Do Me Now?” och ”Pocket Soul” är lika på det sättet att de egentligen hör hemma mitt emellan två låtskrivarcykler. Tror ”What Good…” bäddade för den här skivan, och ”Pocket Soul” för något nytt. Blev nöjd med textraden om att ”the wound didn’t heal right” som känns särskilt läkande när jag sjunger den. Maria Larsson fantastisk med fiolen.

482: Vad tror du att ”Pocket Soul” öppnat upp för inför framtiden?

T: Den är lite en udda fågel för mig. Den rör många toner som jag inte alltid når och inte riktigt varit inne och tassat på förut. Om The Past… är en skiva med en varm och en kall halva, så skulle jag vilja utforska den där varma sidan mer härnäst, tänka på ”Pocket Soul”, göra mitt ”the happy album”.

2. ”Captain, I’m going blind”

T: Och det här var första låten jag skrev för skivan, och första Vilma Flood spelade in sång för. Det blev verkligen en skiva på riktigt när jag hörde henne, det blev det sannerligen. Efter Transit, som var ett stort lass, var jag urblåst i huvudet länge och kunde inte skriva någonting. Jag brukar ha rätt lätt för att gå upp i låtar men nu var det blankt längre än någonsin. Till sist så tog jag upp en gammal omstämning som jag velat testa mer och började strumma en enkel folklåt. Raka ackord med en snärjig stämning och tre texttablåer. Grymt drömmiga elgitarrer av Carl Edlom, som producerar. Jag gillar raden om ”I stood outside waiting to get paid and I was thinking of you”, som känns fin och påminner om alla jäkla gånger jag stått utanför något dragigt ställe mitt i natten någonstans i Europa och varken vetat var jag är eller ska härnäst. Jag älskar den känslan.

3. ”Mess Minus Room”

T: En låt som har några år på nacken, skriven med ett eventuellt framtida countryalbum för ögonen. Nu passade den in. Pricken över i:t att producent-Carl anlitade dottern Tove för änglalik stämsång.

4. ”Untimely Passion”

T: En av de snärjigaste låtarna, med gitarrtonen från Transit i färskt minne. Skrev den här efter att jag lyssnat sönder Bruce Langhornes gamla soundtrack till The Hired Hand från -71. Tror det här är Carls favoritlåt.

5. ”Children’s Atom Bomb”

T: Vet du, jag drömde den här titeln. Drömde också The past begun. Klart jag måste använda dem. I övrigt var den här låten lite speciell, jag hade egentligen tänkt att den aldrig skulle släppas. Skriven som ett projekt att hålla en låt för mig själv. Men den smög sig sakta på och hittade hem. Och när vi efter många om och men äntligen kunde säkra Amanda Wernes medverkan på skivan var låtvalet självklart. Overkligt kul att ha henne med. Geni.

482: Jag sticker ut hakan – eller gör jag egentligen det? – och säger att detta är den bästa låt du skrivit. Jag har orerat om den i över två år. Glad att den äntligen släpps. Texten rör mig närapå till tårar. Och det är väl Werne på munspel, va? Strålande inslag.

T: Tack, Niklas, jag minns ju att du gav mig en kram för den här på Mejeriet i Lund. Den är en personlig favorit helt klart, men letar fortfarande efter att sätta den perfekt. Vem fan ska man vara arg på för att att man ska behöva sjunga och spela gitarr SAMTIDIGT. Orimliga krav! Amanda Werne även på munspelet, ja, tycker det blev sån jädra skön ”Cold Cold Ground”-känsla av det.

Foto: Johan Bergmark

6. ”The Plausible Impossible”

T: I vanliga fall brukar låtar ligga och skvalpa och mala under osunt lång tid. Processen att få en klar handlar mycket oftare för mig om att pussla i huvudet på natten än att faktiskt sitta ner och skriva. Men ibland plockar man liksom bara ner dom från luften och den här fick jag ihop under lediga pauser på min och Damien Jurados turné 2018. Jag satt och slet med det sista en tidig morgon i sängen på ett hotell i Linköping. Sen premiärspelade jag den på kvällen i Malmö och det kändes så bra. Fantastiskt ambientsmyck av Carl på produktionen och Vilma Flood här i högform. Raspet! Fantastiskt – soul och blues och blod i en och samma person!

482: En annan stor höjdpunkt, i min mening. Carls elgitarr, som stundtals flyter ihop med elektroniken, är 24 karat.

T: Ja, han plockar fram sina bästa tricks när han kör med mig. På tal om att låta idéer mala under osunt lång tid. Där är vi lika, vi är det bara i olika delar av processen.

7. ”If that is all you got on me”

T: Den här tog däremot längre tid, plockade ett super-repetitivt komp som blev passande att bara mata på med en massa text över, med Helena Arlocks cello löpande som en väv över och genom.

482: Med risk för att låta tjatig, men detta är ännu en höjdpunkt. Knäckande melankoli – inget för ömma hjärtan! Du nämner att du ”matade på en massa text”. Vad kan du berätta om texten här?

T: Känns som det nästan blev flera texter som mosades ihop här. Förra skivan handlade mycket om saker som långsamt förändras över tid, men här är det väl mer om det som är benfast. Det som har bränt fast i pannan. Tycker faktiskt den här textraden är bäst på skivan: ”I might have loved you once, I might have loved you twice, in the dead of night, for no obvious reason at all”. Det tycker jag blev fint.

482: Väldigt fint.

8. ”Dirty”

T: En av mina musikerbästisar, briljanta Ella Blixt (tidigare Bobby Baby), gjorde så mycket fint för att olja på flytet här, även Ola Eliasson på flöjten. Snodde en textrad i slutet från författaren Anna Sanvaresas (tidigare Jörgensdotter) Solidärer.

9. Christ and The Woman Taken in Adultery

T: Också en gammal låt som hittade in. Tycker nog den är en av de som allra tydligast hakar på countrytematiken även om den är droneig och kall. Tänk så som Dylan Carlson från Earth ser på country. Älskar ett ställe i slutet där jag snubblar till på den akustiska; vi jobbar mycket med hela tagningar, och en takt blir en och en halv eller kanske två, men Carl med elgitarren hänger på! Gillar raden om att ”I knew you would be just fine if I kept fearing the worst, but in my happiness, I guess it just slipped my mind and people explode all the time”.

482: Dylan Carlson! Lysande gitarrist. Här tycker jag att Carlson möter Jason Molina, inte minst tack vare Edloms djupa gitarrtoner. Den här låten har ju ett lite annat sound, som du själv är inne på. Är det något du skulle vilja utforska vidare? Känns som att det hade kunnat bli hur bra som helst.

T: Vet du, någonstans tror jag det lurar ett drone-country-album på svenska som ska skrivas. Men jag är inte i närheten av att hitta röst än. Det är nog inte ens jag som ska vara rösten.

10. ”The Biggest Blow”

T: Pocket country, där Rebecka Hugossons klarinett och Helena Arlocks cello är ett särskilt litet marriage in heaven, tycker jag.

482: Instämmer till fullo.

11. ”Is Nature Really That Cruel?”

T: När jag tänker på mina bästa platser för musiken så är en av dem träpallen i köket, i hörnet där jag har världens bästa akustik. Sitter ofta där och försöka skriva soullåtar. Det här är en. Carl slet med smådetaljer och elgitarrer för att få det att lyfta så gött i refrängerna.

12. ”And They Say You Can’t Love Two at Once”

T: Jag gillar titeln, ungefär som en gammal standard. Med ljudminnen av det vispande ljudet när man tvättar fönster. Nära hjärtat, glad vi tog med den här till sist, kollade på att trimma albumlängden lite och att kanske stryka denna.

482: Glad att du lät bli att stryka den. Och du har ju helt rätt i vad du säger om titeln. Förvånad över att Sinatra, Tony Bennett eller Dean Martin inte redan spelat in en låt med den titeln. Genial är den. Och både den och texten känns väldigt personlig. Kan du berätta mer om texten?

T: Ah, jag tror jag passar det faktiskt, om det är ok.

482: Say no more!

13. ”Breakthrough at 42.”

T: På Damien Jurado-turnén 2018 hängde jag många mil i bussen med Damiens musikerbästis tillika stjärngitarristen och -personligheten Josh Gordon. Till slut kom han med på ett hörn på den här låten, på gitarr, mellotron och moog. Inspelad i samma kaliforniska studio som Damiens senaste skivor. Så stolt över det DNA:t i skivan, och det var väl läge att släppa den här innan jag blev lika gammal som titeln. Albumet kommer in en hel del på att ge upp och att streta på och att någonstans i processen nå en ålder eller ett läge när ens tidigare drömmar inte längre går att uppnå. Tycker allt det kokas ner på ”Breakthrough at 42”. Skrev den här för länge sen, men filandet pågick ända till slutet.

482: Hur känns det att ha nått den insikten?

T: Jag var ju inne på en grej i den andra intervjun vi gjorde i somras, om det där stynget som kommer över en, att musiken inte blev så stor som jag hoppades i början. Men jag har också tänkt på det där, att det är ju inte bara misslyckande, för musiken känns mer och mer för mig för varje år, och det borde ju vara en liten seger.

482: Till sist: stort tack, Thomas! I min mening är detta din bästa platta, och att ha fått hålla i den här låt-för-låt-genomgången har varit en ära!

T: Tack, fina! Ren lyx och nöjet helt på min sida.

Intervju med Thomas ”I’M KINGFISHER” Jonsson

imkifi 13
Foto: Johan Bergmark

 

Våren 2017 gick jag för att se Slowgold på Mejeriet i Lund. En kurskamrats band skulle vara förband, men ställde in i sista sekund. Ersättare blev en artist jag vagt kände igen enbart på det egendomliga namnet – I’m Kingfisher. Jag visste således inte alls vad jag hade att vänta, men jag blev gladare och gladare att kurskamratens band ställde in ju längre I’m Kingfishers set pågick. När det var över var jag uppe i varv. Jag kunde inte minnas när jag senast blivit så berörd av indiefolk (en genre som jag vid det laget hade börjat att tappa lite). Jag köpte två skivor av Thomas, bedyrade min kärlek, gladdes åt vår gemensamma kärlek till Jason Molina och gav honom en kram. Idag är han en god vän. Men innerst inne är jag fortfarande ett fan. Ett fan av hans lika delar sköra, lika delar råa gitarrspel, hans känsla för melodier, och så rösten. En av landets renaste, mest drabbande röster. En av landets bästa röster. Ren som snö, svidande som bottenlös sorg.

I höst släpper I’m Kingfisher sitt nya album, The Past Has Begun, som i min mening är hans allra bästa hittills. Igår släpptes första singeln från albumet, den vemodiga countryballaden ”Pocket Soul”. Nu gör han intervjudebut på 482 MHz. Det blev ett gott snack om nutid, framtid och musik. Varsågoda. Och tack till Thomas.


För det första: välkommen tillbaka till de levandes värld! Du har saknats. Vi har ju förstås haft kontakt, men i musikvärlden har jag saknat dig. Vad har du gjort sedan förra plattan, Transit?

Tack, fina! Jag har fått göra en massa kul turnerande, Transit kändes som ett stort steg framåt och var första skivan på mitt nuvarande skivbolag, Fading Trails, som drivs av Johan Alm, som även är ena halvan av favoriterna PNKSLM. Jag är väldigt nöjd med honom. I övrigt har jag gått igenom samma process jag alltid gör när jag fixar en skiva. Pendlar mellan att stressa gott och stressa farligt.

 

Berätta lite om nya singeln ”Pocket Soul”. Vad betyder den för dig? Och vad är egentligen en ”pocket soul”?

Den här låten kom mitt emellan två låtskrivarcykler. Det är ofta då, när man egentligen är klar som det mest kravlösa och intressanta kan komma. Tänkte därför först spara den för framtiden, kanske som ett titelspår till något nytt, men tyckte för mycket om den, så jag och Carl Edlom, som producerar, bokade en extra studiodag och pushade den främst i ledet. Första singel och öppningsspår på skivan. Tror jag har analyserat mina egna låttexter för mycket, men det kanske säger lite om vad man visar och döljer, och vad som egentligen är det sanna.

 

Jag har fastnat för flera formuleringar och rader i texten. En rad som känns central för låten är ju ” I got so much to live for, and I’m back on my feet. But you should know, the wound didn’t heal right.” – Så mycket hopp i den raden, men samtidigt med den där brasklappen om att såret, jävelskapet, inte riktigt försvunnit. Vad kan du berätta om den raden?

Alltså, det är väl det där att det är svårt att skaka av sig allt hela tiden, om att det är lätt att känna sig skadeskjuten ibland.

 

Du sjunger även om att det trots alla år som gått känns som att du nyss börjat. Tidigare i år firade du tjugo år som artist. Du har turnerat med tungviktare som Damien Jurado, spelat med överlevande medlemmar ur Magnolia Electric Co. och uppträtt på SXSW. Vad tänker du på när du ser tillbaka på karriären? Vad skulle du vilja säga till 20-årige Thomas, om du fick chansen?

Unge Thomas, du kommer aldrig vara klippt och skuren för artistlivet, men det kommer ofta att göra det mycket roligare. Och lättare att slinka in, jag har fått göra väldigt mycket häftiga grejer genom åren. Det är en sorg ibland att det inte blivit större, men det har varit jävligt bra ofta, det har det verkligen.

 

imkifi17
Foto: Johan Bergmark

 

Och hur ser 41-årige Thomas på framtiden?

Jag vill hitta fler kompisar att spela med, och jag vill sitta i mitt favorithörn i köket och dricka kaffe och skriva soullåtar.

 

Ditt fjärde album som I’m Kingfisher släpps i höst. Vad kan vi vänta oss av det?

The Past Has Begun heter det och är i hjärtat ett countryalbum. Tänker mig att puritanerna kanske inte håller med, men att indiepubliken kommer tycka det. Som sagt rattat av min bästis Carl Edlom, som producerat alla mina skivor, och så himla peppiga gästinhopp av bland andra Amanda Werne från Slowgold, Vilma Flood och Josh Gordon, som till vardags spelar en massa med Damien Jurado. En del ”doom och gloom”, men ofta varmare än på länge. Det blev stiligt och primitivt, och det kom väldigt nära hjärtat.

 

Har du några liveplaner? 2020 är ju inte livemusikens år, men under vissa förutsättningar går det ju att styra upp något.

Vi hoppas ju på att kunna dra igång och turnera om inte alltför länge, och som du säger så kommer vissa saker säkert komma ordnas, men jag ser tiden an. Den tiden kommer, och jag brinner efter den tiden, men just nu är det tid att vara försiktig och vänta ut.

 

Till sist: har du tre populärkulturella tips att dela med dig av?

Såklart. Har suttit och plöjt den grafiska romanen Rusty Brown av Chris Ware nu i sommar. Den är helt magisk i både innehåll, form och tidslinje. Fantastiskt om ledsna barn och vuxna. Och på tal om ledsenhet; HBO-serien ”I Know This Much is True” var något av det bästa på länge. Har även precis sett filmen Never Rarely Sometimes Always, som följer en tjej från Philadelphia som åker till New York för att utföra en abort. Det fångar tonårskänslan så himla starkt att till och med jag kände stynget, samt det där drömlika att vara isolerad mitt bland en massa människor i en storstad.

 

Tack för pratstunden, Thomas!

Tack själv!


 

kingfisher_pocketsoul_single_3000x3000px
Pocket Soul, ute nu via Fading Trails

Intervju med Henrik Ryftenius från BLÅ TIMMEN

artistpic_blatimmen

482 MHz har följt Blå timmen sedan hösten 2017 och deras två första singlar. Jag föll omedelbart för deras förmåga att varva atmosfär, popkänsla, tyngd och romantik. Jag föll för deras förbaskat snygga låtar, som bara blir mäktigare och mer komplexa för varje ny singel. Nu är de tillbaka med singel nummer fem, den lika vackra som omtumlande ”Den evige”, och jag tog tillfället i akt att styra upp något jag tänkt på i ett par år nu: en intervju med bandets sångare och låtskrivare Henrik Ryftenius.

Hej! Till att börja med: tack för att du ställer upp!

Hallå, Niklas! Givet. Tack själv.

Ni är äntligen tillbaka med nytt material. Var har ni hållit hus?

Ja du, det kan en undra… Vi jobbar långsamt. Långkok [är] tydligen vår grej. Gillar att vända och vrida på saker. Inte med avsikt utan det bara blir så. Livet kommer också emellan. Det både inspirerar och sinkar oss lite kanske. Men vi har ett träsk vi hämtar inspiration ur. Och det är inte alltid vi befinner oss där – i träsket alltså. Dessutom är kärnan av Blå timmen lite utspridda (Gotland/Stockholm) och jobbar således rätt distanserade från varandra – ett speciellt recept som kanske är nyckeln till att resultatet blir som det blir. Vi har låtar liggande som på travar. En låtidé i taget tas upp och färdigställs. Nya singeln ”Den Evige” tror jag funnits några år om jag ska vara ärlig. Det blev rätt tid för den just nu tydligen.

IMG_0082

I min värld är ni ett av de allra bästa unga banden, men världen är en orättvis plats och alldeles för få känner till er. För alla ännu ej frälsta – vilka är Blå timmen? Berätta om er musik och ert uttryck.

Tack! Den beskrivningen värmer. Men unga och unga… då syftar du inte på den biologiska åldern på oss, alltså. Den ska vi inte prata mer om. Haha.

Blå timmen är ett musikkollektiv grundat av två personer. Jag själv och Martin. Mer om det senare. BT levererar rockmusik med melankoliska och experimentella inslag. Långa låtbyggen. Stora ljudkulisser. Det tror jag karaktäriserar oss. Ofta lite avigt, lite skevt. Men med en stor dos närvaro. Vi är nog rätt egna i vårt uttryck. Svårt få in oss på t.ex radion därav, kanske. Folk vill ju ofta ha något att relatera till. Inte alltid de klassiska låtstrukturerna vi väljer att jobba i. Inga skrivna regler. Jag känner att det måste finnas en stor frihet i skapandet och i själva musiken. Att sätta en genre eller hitta beröringspunkter och referenser i annan musik är alltid svårt. Det får någon annan syssla med istället. Svårt vara objektiv i det här.

Blå timmen är ju även som bekant ett uttryck för skeendet då dag går över i natt. Ett gränsland. Det är där vi hämtar inspiration. Det är där känslorna hämtas upp till det vi skapar. Blå timmen är för oss något som ständigt pågår. Hoppas fler kan känna så. Någon gång. Kanske.

Lite om vår historia. BT bildades 2016. Jag och Martin har en lång historia ihop, både i musiken och utanför den. Inte läge att gå på djupet om allt om oss här och nu. Skulle bli för långt. Även om det är just vår historia tillsammans som på flera sätt återspeglas i våra låtar. Vi kommer båda från Gotland. Martin lovade hjälpa mig med några låtar jag höll på med i min hemmastudio. 2015 tror jag det var. En av dem kom att bli första singeln Kom låt dom gå. Sedan dess har vi fyllt på med musiker och kompisar som vill vara med och bidra. BT existerar nu mer som ett musikkollektiv. I perioder. Vi är lite av motsatsen till den klassiska kärnfamiljen, inga fasta stolar. Än så länge i alla fall. Musiken och uttrycket går före, vilka vi jobbar med styrs av låten och var vi är just då.

Varje ny låt ni släpper känns som er potentiellt bästa. Ni utvecklas ständigt och förfinar era kompositioner. Den evige är inget undantag. Berätta om den! Vad handlar den om?

Kul att höra! Vi känner att våra låtar har många gemensamma grundstenar, men att vi hela tiden strävar efter att addera något nytt. För att t.ex nämna när vi bjöd in kompisen Kalle på sax/blås. Vilken energi och vilket jävla lyft det blev. Skapade helt nya dimensioner. Jag har länge drömt om att ha blås i musik jag skapar. Äntligen blev det av på ”Som bly”. Och sedan även i ”Blå timmen blues”. I ”Den Evige” fick dock blåset stå tillbaka för mer fokus på syntar, fuzzgitarr och annat oljud i ljudbilden. Måste erkännas att det alltid är lite nervigt inför varje nytt släpp. Inte så ovanligt, kanske. Svårt att vara objektiv, även här. När du har hört låten hundratals gånger. Vad har vi nu skapat? Ett odjur eller en tam kanin? Båda kan i och för sig vara givande att möta.

Vad har inspirerat till ”Den evige”?

Allt skapande handlar för mig om existens och närvaro. Att försöka ge en bild av något som pågår och händer, eller har hänt, bredvid mig eller mitt emot. Det är just där ”Den Evige” fick sin början textmässigt. I gamla familjefoton från 70-talet på Gotland. Sedan tog livet en omväg för vissa av oss och det i sig gav låten en delvis ny riktning. Så kan det vara. Låtstrukturerna i våra låtar kommer ofta ur långa improvisationer. Jag och Adam (synt och produktion) låser in oss i min hemmastudio. Och trycker på rec. Dagen efter vet vi om vi skapat något hållbart. Samma kväll har vi ingen aning. Sedan går låten över Östersjön till Martin för fortsatt jobb. Tror så var fallet även med Den Evige. Sound och speciellt syntarna kommer ur ett ganska nyfunnet intresse för progressiv rock/pop från 70-/80-tal. Allt sammansmält blev till slut ”Den Evige”. Det tog dessutom en evighet…

 Ni är från Gotland, och för mig tycks det vara något särskilt med band från Gotland. Hur har Gotland påverkat ert sound och uttryck?

Inte så himla mycket egentligen, tror jag. Eller? Dialekten, så klart. Den glömde jag. Den sitter i ryggmärgen och är svår komma ifrån. Sen att jag valt att ha den kvar i sången är kanske lite ovanligt. Många artister med dialekt i tal sjunger ju utan dialekt, speciellt gällande gotländskan, uppfattar jag. Som att ens dialekt är något fult och opassande i dagens musik. Det ogillar jag. Musik på gotländska förknippas för mig ofta med gammelbuskis, ploj och skoj. Varför måste det vara så? Kan skåningar och norrlänningar ha dialekten kvar i populärmusik så kan väl andra dialekter få komma fram? Instämmer i att det finns många intressanta band och musiker från Gotland. Ta Pascal, Mirny Mine, Allergic To Humans och Eric Palmqwist, t.ex, bara för att nämna några. Om det finns något i myllan, kanske? Skulle vara ensligheten och kalkstenen där, då, som färgar. Kanske ligger något i det. Jag bor dock inte själv längre på Gotland, men Martin gör det. Vår musikbakgrund fick en speciell start där på 90-talet med många band på liten yta och få spelställen i Visby. Det har säkert påverkat oss till viss del. Alla krigade för att vara bäst och få spela. Med det är ju inte så unikt för Visby egentligen. För mig är det mer livet nu idag som påverkar och styr mig dit jag är i mitt musikskapande – upplever jag. Men vi går ju inte omkring och tänker på var en kommer ifrån hela tiden. Svårt säga hur allt påverkar. Det vet vi nog först efteråt.

Era texter är en av flera styrkor som ni har. De är drabbande och personliga, men alltid i viss mån abstrakta. Vad har ni för förebilder eller inspirationskällor där?

Återigen – tack! Extra kul att få höra det, Niklas. Texter har nämligen tidigare varit ganska sekundära i mitt musiklyssnande och musikskapande. Men – plötsligt vände det. Tror det var när Thåström gjorde entré i mitt liv. Och att jag samtidigt gick från att vara enbart gitarrist i tidigare band till sångare, låtskrivare och textförfattare. En helt ny dimension som öppnade sig. Thåström har som sagt betytt en stor del. Bruno K [Öijer] likaså. Sättet de målar upp bilder – med ord. Bilder som fastnar, etsar sig fast. Vi hämtar nog lite ur samma träsk. [Thåström] blir för övrigt mer och mer lik Bruno K för varje ny platta han släpper. Den store. Fler inspirationskällor? Annika Norlin, Freddie Wadling… listan kan göras lång. Men jag har verkligen gjort en helomvändning och det tackar jag speciellt Thåström för. Så mycket går förlorat utan orden. Eller åt andra hållet. Så mycket mer det blir MED ord. Jag kan nuförtiden vända och vrida på ord i en evighet.

Hur ser framtiden ut för Blå timmen? Personligen hoppas jag på både fullängdare och livespelningar – om vi någonsin får gå på spelningar igen!

Framtiden… om vi får drömma? Folk fattar vår grej. Vi släpper en fullängdare på vinyl. Det utspridda kollektivet blir en solid enhet live. Vi får se Sverige från norr till söder. Gärna en höst. Ska vi säga 2021? Och den där jävla coronan är utplånad. Punkt.

En mer realistisk framtid… vi fortsätter ta låtar från traven. Näst på tur är troligen ”Tala Tala” sedan ”10 år” och sedan ”Segla med mej”. Förhoppningsvis i lite snabbare takt än nu. Svårt att vara långsammare.

Hur det blir… det svaret får vi först efteråt.

 Slutligen: Kan du nämna fem album du inte kan leva utan?

Leva eller inte leva. Jag hade säkert levt men inte varit samma person, varken i eller utanför musiken, utan dessa fem album:

Skebokvarnsv. 209 – Thåström

Rasera Imperiet

The Colour of springTalk Talk

WindGigi Masin

Coltrane John Coltrane Quartet

 

Tack för att ni tog er tid!

Tack själv!

Intervju med Ulf ”Rockis” Ivarsson

rockis
Foto: Elisabeth Ohlson

Peter Hook, Simon Gallup, Andy Rourke…och Ulf ”Rockis” Ivarsson. Listan över snortajta basister är inte komplett utan Rockis. Har man lyssnat på Thåströms musik från de senaste 15 åren vet man det. De som mot förmodan fortfarande är osäkra kan lyssna på den soloplatta Rockis idag släpper, kallad Lower Zone. Den är helt baserad på bas, och med all önskvärd tydlighet slår den fast det vi andra redan visste: att han spelar i basisternas högstadivision. Men han är långt mer än bara en postpunk- och altrock-basist. På Lower Zone utforskas skickligt, och med den experimentellt lagdes känsla, blues, industri, ambient, jazz och allt däremellan. Om detta och om skapandet, musicerandet och annat handlar nedanstående konversation.

Jag har beundrat Ulf både som producent och basist i många år, så ett uppriktigt tack till honom för den här möjligheten.

 


 

482 MHz: För det första: tack för att du ställer upp och grattis till en stark soloplatta! Jag har lyssnat på skivan en hel del nu och är mycket förtjust – särskilt i de mest industriella och ambienta styckena. Jag aktar mig dock för att kalla den för en ’solodebut’ – du har ju släppt några skivor under namnet Beatundercontrol. Hur ser du själv på Lower Zone – solodebut eller inte? Och finns det någon röd tråd mellan det du gjorde som Beatundercontrol och det du gör nu i eget namn?

Ulf: Skillnaden mellan Beatundercontrol-albumen och detta album är att Lower Zone bygger enbart på olika basinstrument. Elbasar och akustisk basgitarr. Lower Zone kanske är mer en experimentell platta än Beatundercontrol-plattorna, å andra sidan så sitter det väl ihop då det är instrumental musik i botten i båda projekten. Beatundercontrol var ju ett löst sammansatt projekt med inbjudna gästmusiker. På Lower Zone är det bara jag som spelar.

 

482: Fanns det någon gång planer på att ha med gästmusiker även på denna platta?

U: Nej, idén var från allra första början att göra det helt själv.

 

482: Hur såg skapandeprocessen ut för skivan?

U: All musik på albumet har uppstått under improvisationer när jag har spelat live. Från början så byggde hela idén på att gå upp på scen, utan förberedelser, med elbas, effekter, looppedaler och förstärkare för att se hur långt jag kunde ta det, att utmana mig själv. Att gå upp på scen med ett blankt papper var för mig i alla fall en stor utmaning och utifrån ett antal konserter så uppstod det riff, melodier och soundscapes. När jag sedan ville göra ett album så tog jag fram på ett ungefär vad som hade hänt på scen och det var det svåra, att försöka hitta nerven i något igen som kom upp på ett naturligt sätt i improvisationsläge. Jag försökte återskapa ljuden med pedaler och spelade in väldigt snabbt och intuitivt och behöll vissa fel för att man skulle få en direkt känsla, och sen klädde jag in riffen och kompositionerna med olika soundscapes. De enda låtarna på plattan som är skrivna under inspelningen är dom akustiska spåren, ”Blues for JG” och ”Goodbye”.

 

482: Så när du började göra de här konserterna, hade du redan då börjat fundera på att göra en skiva eller kom de planerna helt och hållet senare? Och jobbade du helt utifrån minne när du försökte återskapa eller spelade du någonsin in dina konserter och lyssnade efterhand?

U: Planer fanns för skiva innan jag började spela live. Jag påbörjade en del skisser som jag inte gillade. Därför blev improvisationerna avgörande för det som sedan blev skivan, vissa saker som t.ex. ”Flood” kom upp väldigt tydligt och den idén är precis som den spelades första gången live. Likaså ”Invisible Road” kom upp när jag spelade på Fylkingen i Stockholm. Den är också väldigt tydlig och exakt så som jag minns att den gjordes. Ingenting spelades in och dokumenterades vad jag vet, men kommer det upp bra uppslag så brukar de finnas kvar.

 

482: Skivan låter verkligen fantastiskt bra. Vi som redan är bekanta med dig och ditt musicerande sedan innan vet ju vilken multiinstrumentalist och skicklig producent du är – spelar och producerar allt själv på plattan?

U: Ja. Allt du hör på Lower Zone kommer ifrån antingen en elbas eller akustisk bandlös bas. Jag har använt bland annat en 8-strängad elbas och en preparerad Fender Six, förutom en vanlig 4-strängad bas. Basen är på denna platta bara ett verktyg för att skapa sound via olika skruvade effekter. Till och med beatsen kommer från elbasen som processats igenom olika effektpedaler, så allting spelas av mig och jag har även mixat albumet. Mastringen är gjord i New York av en kille som heter Mike Fossenkemper.

lowerzone

 

482: Väldigt häftigt att till och med beatsen är gjorda med elbas! Det måste vara ett ganska innovativt sätt att producera beats på?

U: Ja, verkligen. Det är olika rytmiska tremolo/filter-effekter som jag har hittat som funkar utmärkt att använda som simulerade elektroniska beats och syntpulser.

 

482: Jag uppskattar verkligen din bredd som musiker, och ditt CV talar ju sitt tydliga språk. Även Lower Zone bjuder på bredd – ibland kanaliserar du, säg, en väldigt experimentell och ’moody’ Charles Mingus, ibland blir det ren dark ambient, och ibland bluesigt. Vad skulle du själv säga har inspirerat dig och ditt arbete med albumet?

U: Jag ville bejaka mitt instrument och på så sätt försöka att vrida och vända på saker. Mycket av det som hörs är väldigt impulsivt. Sen är jag icke-kategorisk när jag gör musik, och för den delen även när jag jobbar med andra. Jag gillar ambient, jag gillar blues, jag gillar jazz, folkmusik, dub, industri och jag gillar experimental och jag ville göra en platta som hade olika färger trots begränsningen av bara basgitarr. På ”Invisible Road” finns det till och med stänk av country.

Kul att du nämner Charles Mingus och då antar jag att du syftar på dom akustiska spåren. Dessa spår är snarare inspirerade av Charlie Haden – Basist med bland andra Ornette Coleman och Keith Jarrett – och hans Liberation Music Orchestra och låten ”Song For Che”. Både ”Blues for JG” och ”Goodbye” finns där på något sätt.

 

482: Just ”Blues for JG” är en av höjdpunkterna på skivan, en grym blandning av jazz och ambient. Men jag kan inte låta bli att undra…vem är JG?

U: Det är en barndomsvän som inte finns i livet längre.

 

482: Titeln, Lower Zone, är fascinerande. Vad betyder den för dig?

U: Ingen aning. Det är bara en titel som kom upp. Ser bra ut i tryck.

 

482: Mitt favoritspår på skivan är avslutaren, ”Sanity”. Kan du berätta något om den låten?

U: ”Sanity” är som många av dom andra spåren byggd enbart på improvisationer som har uppkommit i livesituationer, dock något pålägg här och där med en distad bas. Annars är basen inspelad via en pedal som simulerar LoFi-stråkar.

 

482: Många som läser den här bloggen känner till dig inte minst genom Thåström. Du har spelat med honom, live och i studio, i över 15 år och varit med och producerat flera av hans allra bästa skivor. Vad har det samarbetet och den relationen betytt för dig som musiker och människa? Och hur ser det ut när ni arbetar ihop?

U: Jag är stolt och tacksam över tiden och samarbetet med Thåström. När jag började spela med honom kändes det som att jag äntligen hittade hem, i ett sammanhang där man kunde identifiera sig med både musiken och personkemin. Så är det inte alltid när man jobbar som inhyrd musiker. Väldigt sällan faktiskt. Detta har även gjort mig väldigt kräsen i andra sammanhang. Thåström är ”the real deal” och tar man på sig en uppgift så får man inte slarva eller göra saker till 80 procent. Det är precis detta som är Thåströms storhet både som person och musiker. Jag fick tillit av Pimme att producera två album som ensam producent [Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, red. anm.] och ett album tillsammans med Pimme och Niklas Hellberg [Den morronen, red. anm.]. Producentarbetet med Thåström är dock ett avslutat kapitel för min del, men live är jag gärna med om jag får förnyat förtroende.

 

482: Vill du gå in på varför producentarbetet med Thåström är ett avslutat kapitel?

U: Jag känner att jag har gjort det jag kan när det gäller att spela in och producera Thåström. Det är en process som är väldigt speciell och det har man inte energi till hur länge som helst. Jag älskade varje sekund av att vara i studion med honom, men allt har sin tid. Live är det en helt annan sak.

 

482: Utöver skivsläppet, vad mer har du planerat för 2020?

U: Framförallt solokonserter. Där ligger fokus just nu, att promota albumet och se saker långsiktigt. Några samarbeten är också planerade men det tar vi senare.

 

482: Roligt med solokonserter! Det ser jag fram emot. Är några inbokade än?

U: Det blir en kortare spelning på Rönnells antikvariat den 11 februari då jag har releasefest, sen blir det Gävle teater 16 Mars och Fylkingen i Stockholm 20 mars. Det ligger dock fler spelningar i luften.


Skivan ges ut idag, fredag, digitalt och på vinyl, via skivbolaget Lamour. Releasefest på Rönnells antikvariat, Stockholm, 11/2.