Recension: Marcus Berggren – Hökens Gata Hustler (EP)

Innan Marcus Berggren blev en av Sveriges mest begåvade komiker, krönikörer och poddare var han musiker. Han spelade i band som Doris Discotheque och Haralds Hjältar, och 2015 skrev han några låtar under eget namn. På den tiden förde han ett spartanskt liv i en källare i Götet och pendlade till sin gamla musiklärare Mattias Tell i Skara (eller ”schlätta”, som vi västgötar kallar det) för att spela in dem. Men det är först nu som dessa låtar ser dagens ljus, i form av fyraspårs-EP:n Hökens Gata Hustler. Och det är en nervig och angelägen samling punk-smutsiga indiesmockor vi bjuds på.

Vid en första lyssning kan öppningsspåret ”Snälla öppna erat skrin” kännas flamsig och ofokuserad. Men lyssnar man närmare hör man både Violent Femmes och Jonathan Richman. Humor, visst, men det är den utslagnes humor och med en punkig framtoning. ”Nordre älv” är, för en obotlig melankoliker som jag, plattans bästa spår. Till en i huvudsak akustisk inramning sjunger Berggren outsiderns vedermödor och hyllar vattendraget mellan Kungälv och Kattegatt som en tillflyktsort när inget annat går att stå ut med. Här kommer också sångaren Berggren fram och han låter som en återhållen Håkan Hellström med en Jocke Bergsk falsett. Enkelt, men starkt. ”Tjack och CS” är en annan höjdpunkt. Där besjunger/begråter en åldrande slacker tiden som sprungit ifrån honom. Låten kan också skryta med att ha plattans kanske starkaste refräng. EP:n avslutas sedan med titelspåret – en göteborgspunkig indiedänga som för tankarna till både Bad Cash Quartet och tidiga Håkan, och som mycket väl har potential att bli en hygglig hit. Den har klokt nog även fått en (snygg) video, som man kan se här.

Min bror kallade EP:n för en frisk fläkt, och jag är beredd att hålla med. Med tanke på Berggrens popularitet är det långtifrån otänkbart att plattan hamnar på listorna – och där, bland avfall och tillrättalagda meningslösheter som Hov1, Miriam Bryant och Bieber, hade den onekligen känts som just en frisk fläkt. För äkthet, nerv, smuts och skevhet är precis vad pop-Sverige saknar och behöver.

Hökens Gata Hustler släpps idag 30/3 på Berggrens egen label Kode Records.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Nordre älv”

Om ni gillar detta: Violent Femmes – Violent Femmes

Recensioner 2021-03-21

Idag går jag i all in på drömskt och vemodigt. Ett album, två singlar. Varsågoda.


Fritz Pastel (album)

Tilly Murphys andra platta är ett farväl till tonåren och ett nervöst, neurotiskt kliv in i vuxenvärlden. Det är också en genialisk blandning mellan klassisk C86-pop och modern drömpop. Vi pratar alltså dagboksliknande texter om spruckna relationer, ångest och inre och yttre press, inramat med en enkel produktion där fuzziga gitarrer och varma synthar är huvudingredienserna. Låtarna är oftast upbeat, men präglas av både gränslöst melankoliska melodier och en närmast punkig hållning och attityd. Jag tänker såklart på för genren klassiska band som The Pastels (titeln på plattan är ingen slump) och McCarthy, men hör även moderna artister som Shura inte minst i text och melodi. Det är ett helgjutet album från en alldeles äkta låtskrivartalang jag hoppas få höra mycket mer av.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”U Keep Me Alive

Om ni gillar detta: No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me


Stainwasher – ”nine” (singel)

Stainwasher, som genom åren blivit något av en 482 MHz-favorit, fortsätter att utveckla och odla sitt uttryck. Efter fjolårets singel ”Chems” är hon nu tillbaka med första singeln från en kommande mini-ep. På ”nine” låter hon mer Julee Cruise än någonsin tidigare, och man kan utan vidare se Donna Hayward och James Hurley dansa tryckare till låten i mitten av dansgolvet på The Bang Bang Bar (The Roadhouse i folkmun). Det är en fantastiskt vacker låt, som andas förlust och ödslighet på ett ofrånkomligt smärtsamt vis. Ska jag klaga på något är det väl att Stainwasher, efter cirka fyra år av singlar och EP:s, fortsätter att satsa på de här ”slit- och släng”-formaten. Jag vill se henne satsa på albumformatet nu. Jag vill se henne recenseras i fler publikationer (ingen fara, det hade blivit idel ros) och kamma hem priser på Manifest-galan. Någon indie-label borde plocka upp henne och backa ett debutalbum. Snarast, tack.


No Suits In Miami – ”Make You See” (singel)

Ett av Sveriges allra bästa popband är tillbaka med ny singel. Den låter Cure-b-sidor från åren 1987-1992 och det tidiga 90-talets dreampop- och shoegaze-scen – och jag njuter i fulla drag. Herregud, bara gitarren är värd fullpris. Men det allra bästa? Man vet att NSIM har ännu vassare, ännu mer bitterljuva, poppärlor i bagaget. Jag hoppas på ett nytt album snart.

482 MHz minns Jason Molina – 30 december 1973 – 16 mars 2013

Man skulle kunna säga att Jason Molinageniet bakom band och konstellationer som Songs: Ohia och Magnolia Electric Co. – inte var gjord för denna värld. Han var för ömtålig och för mottaglig, för sårbar och för äkta. Det var därför han kunde skriva texter om mänskligt lidande bättre än de allra flesta – texter som han sedan sjöng med den ensammaste rösten den här sidan av Elvis Presley. Men det var väl också därför som han hängav sig åt, och sedermera förlorade sig i, flaskan. Något som tog hans liv idag för åtta år sedan.

Jag upptäckte Molina i etapper mellan 2008 och 2013. När han gick bort hade jag precis börjat hitta in till honom på djupet. Det var en smärtsam förlust som dock fick mig att med omättlig aptit lyssna på allt han gjort och snabbt inse att han var en av de som bäst och sannast sjöng mitt liv – oavsett om han klädde sina makalösa texter om ensamhet, depression, kärlek och död i Neil Youngsk countryrock eller karg och ödslig americana.

Han var kanske inte gjord för denna värld, men samtidigt var hans hjärta, hans röst, hans texter och hans melodier precis vad vår kalla, ogästvänliga värld behövde. Och han hade behövts idag mer än någonsin. För att hylla Jason har jag här samlat 30 av hans bästa låtar i en spellista. Tio låtar med Songs: Ohia, tio låtar med Magnolia Electric Co. och tio låtar som han släppte i eget namn. Får jag en enda människa att upptäcka Jason har jag gjort en enorm kulturgärning.

Varsågoda.

Recension: Lust For Love – Vertisol

I dessa faktiskt rätt tröttsamma singel- och EP-tider känns det extra spännande och inspirerande när ett band faktiskt debuterar med ett genomarbetat album. Med plattan Vertisol gör svenska Lust For Love precis det. I pressreleasen talas det om bland andra Sade och Burial – och låt gå för det i viss mån. Men jag hör framförallt Portishead. Bristolbandets patenterade blandning mellan blues, soul, hiphopbeats och dystopisk elektronik går igen i Lust For Loves djupt suggestiva – och makalöst snyggt producerade! – ljudbyggen, men med skillnaden att de sistnämnda har en närmast kuslig känsla för att varva dessa tunga, svärtade komponenter med pop. Av denna oheliga häxbrygd har de skapat ett för det mesta fantastiskt album som låter som nästintill ingenting annat i det här landet idag. Allra bäst blir det på ”Just Dreams”, som för tankarna till atmosfärerna och melodierna på Jonatan Johanssons första platta. En annan höjdpunkt är titelspåret ”Vertisol”. I pressreleasen pratas det även om filmmusik och ingen annanstans på plattan blir de filmiska influenserna mer påtagliga – eller mäktigare. Vangelis hade inte tackat nej till ”Vertisols” ljudbygge när han skrev musiken till Blade Runner, och John Carpenters soundtrack till Escape from New York hade sannerligen inte blivit sämre heller.

Vertisol släpps idag fredag via LFLR.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Just Dreams”, ”Vertisol”

Om ni gillar detta: Portishead – Third

Recensioner 2021-03-05

Ny recensionsomgång. Två singlar, två album. Det ena albumet emotsett sedan länge. Varsågoda.


Frida HyvönenDream of Independence (album)

Nästan fem år efter förra albumet, mästerverket Kvinnor och barn, är Frida Hyvönen, en av våra finaste textförfattare och röster, tillbaka. Svenskan på förra albumet tycks ha varit ett sidospår – nu sjunger hon återigen på engelska.

Även om hon kom närmare hjärtat och kärnan när hon skrev och sjöng på svenska är många av berättelserna (för de är berättelser mer än blott låttexter) på Dream of Independence fortfarande kusligt drabbande. Med klassisk ”hyvönensk” inramning i form av framförallt piano och stråkar sjunger hon starkt och utlämnande om bland annat en komplicerad fadersrelation, sitt eget åldrande, moderskapet och tillhörighet. De båda singlarna har jag ju redan orerat om och de står sig alltjämt som två av skivans bästa låtar. Mest bränner det dock till i låten ”Thank You”, där hon säger förlåt, tack och adjö till ett ex som hon slutat att älska. Det är en fantastisk låt, men samtidigt smärtsam lyssning. Jag vill knappt veta hur det känns för personen den är riktad till. I ”14 at 41” (spåret därpå) hyllar hon sin nyfunna kärlek till singer-songwritern Christian Kjellvander, och alla som i ”Thank You” tappade hoppet om kärlek och tvåsamhet får här lite välbehövlig tröst. En annan höjdpunkt är den suggestiva och mycket intensiva ”New Vision”. Där blir det musikaliska anslaget nästan ett slags avskalad goth, medan Frida sjunger med en fantastisk röst om kvinnligt åldrande och kvinnlig utveckling. Det är en av årets hittills bästa låtar. Kring samma tema rör sig även låten ”Face”. Med närmast punkig energi sjunger Hyvönen där om sitt yttre åldrande och våndas över hur hennes ansikte som gång i tiden väckte åtrå nu endast är en skam. Det är ingen fantastisk låt och är knappast heller menad som det, men det faktum att till och med Frida Hyvönen, en äkta, tidlös och bländande skönhet, kan känna sig ful får ju oss vanliga halvtroll att känna oss mindre ensamma.

Allt på skivan håller emellertid inte riktigt samma höga klass som ovan nämnda höjdpunkter. ”Head of the Family” och i viss utsträckning även ”Flock” uppskattar jag som texter, men musikaliskt känns de anonyma. Med den fruktansvärt snygga ”Sex” är det precis tvärtom. Och avslutande ”Painter” är ett slags mellanting. Men när text och musik klaffar, vilket ju oftast är fallet, är det vansinnigt vackert. Och Frida Hyvönen visar att hon står stadigt som en av våra mäktigaste låtskrivare och röster.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”New Vision”

Om ni gillar det här: Frida Hyvönen – Kvinnor och barn


Hilyard Division Cycle (album)

Svenskdrivna, USA-baserade Cryo Chamber är det enda skivbolaget vars utgivning jag följer minutiöst. Jag lyssnar på allt de ger ut. Trots en stadig, snudd på snabb, utgivningstakt är kvalitetsnivån ständigt hög. Men Hilyards senaste album Division Cycle är bra till och med för att vara Cryo Chamber. Det är det bästa dark ambient-albumet jag hört på ett bra tag. Amerikanen Hilyard bjuder med sitt tolfte släpp på massiva, frostiga ljudbyggen, tunga, gnagande drones och obehagliga vokalisationer. Alltsammans tycks röra sig i ett parallellt universum där tid inte finns och förhistoria flyter in i framtid. Ljudlandskapen är djupa och flyter ostoppbara djupt in lyssnarens medvetande, om man tillåter dem. De är samtidigt oerhört vackra att bara lyssna på. Det är långt ifrån bara skräck i Hilyards värld. Snarare är det så att skönheten, även om den är kantig och kan verka hotfull, ofta tar överhanden. Detta ihop med den krispiga, kyliga produktionen och de tunga dronesen för tankarna mästerverk som Shrines platta från 2016, Ordeal 26.04.86. I min mening blir dark ambient inte mycket bättre än så.

Betyg: 9/10

Bästa låt: allt är en helhet, men ”Equal Segments” är ett perfekt exempel på Hilyards känsla för ljudlandskap.

Om ni gillar detta: Shrine – Ordeal


Red Mecca – ”Runaway With Me” (singel)

Sundsvalls synthlegendarer är tillbaka med en ny singel – och de imponerar på den här skribenten mer än vanligt. Den elektroniska inramningen är djupt suggestiv och beatet är malande och konstant, men vad som lyfter låten lite extra är Susanne Jonssons sensuella, avmätta närmast bluesiga och Beth Gibbons-aktiga sång. Sista april kommer ett album. Det precis som singeln ges ut på fina etiketten Massproduktion.


Lake Omne – ”Crossroads” (singel)

Synthbaserade och från Örebro sprungna broderduon Lake Omne står för veckans finaste poplåt (i ärlighetens namn en av årets finaste – lyssna bara på den mästerligt skrivna refrängen). ”Crossroads” för tankarna till vemodiga engelsmän som Trembling Blue Stars bästa stunder likaväl som till melankolisk svensk 00-tals-indie. Gud vet att jag är svag för båda. Gud vet att jag är svag för Lake Omne. Ute nu via West Side Fabrication.