Årets bästa album

Och så var det dags för årets höjdpunkt – listan över årets bästa album. Medan mainstreammedia och dess skribenter slår knut på sig själva i kampen om vem som kan vara mest förutsägbar, trendig eller ”down with the kidz” (är det inte värre än någonsin i år?) bjuder 482 MHz på 20 verkligt bra album från en rad olika genrer, helt oberoende av trender eller eventuell coolhet. Jag grämer mig dock över att nedanstående fem inte fick plats:

Tré Burt You, Yeah, You

JonsíObsidian

Dark Mark & Skeleton JoeDark Mark vs Skeleton Joe

DriftenDriften

EpilogenDen tysta massan

Hade nedanstående lista varit en topp 25 hade dessa varit givna. Nåväl, här följer icke desto mindre årets 20 bästa album.


20. Hayes CarllYou Get It All

– Infödde Texas-sonen Hayes Carll hade passat fint in på en pickin’ session med Texas-ikoner som Willie, Waylon, Townes och Guy. Hans poetiska, underfundiga texter och hans melankoliska och varma melodier har allt gemensamt med ovan nämnda herrar, och You Get It All är ett av hans starkaste album hittills.

19. Alan VegaMutator

– Alan Vega dog 2016, och kanske är det fel och märkligt att ha med postuma album på en sådan här lista, men vafan, ibland går det inte att låta bli. Sacred Bones har tagit sig an att ge ut de outgivna plattor Vega lämnade efter sig. Mutator är det första i ordningen. Allt man älskar med Alan Vega finns här. Det ohämmade mässandet, samhällskritiken, de dunkla, drömska, obehagliga ljudkulisserna. I Suicide var han som en psykotisk Elvis, här är han mer en predikant med ena foten i helvetet och den andra bland oss dödliga. Man älskar det.

18. Stahlwerk 9Natriumchlorid

– Reinhard Hopfe från Kelheim har gjort musik som (bland annat) Stahlwerk 9 i årtionden. I årtionden har han tonsatt ett Europa ansatt av lågor, plågor, mörker och dimma. Ett Europa där solen aldrig riktigt går upp och där ruinerna aldrig byggs upp igen. Natriumchlorid är ett magnifikt stycke blytung dark ambient, som snuddar vid brutala power electronics. Det är musik för stunder av rening.

17. Cody JinksMercy

– Ingen förvaltar idag arvet efter outlaw-ikoner som Waylon Jennings bättre än Cody Jinks. Han har naturligtvis en bra bit kvar till Waylons coolhetsnivå, och, såklart, röst, men känslan, attityden och blandningen mellan rå attityd och blottad själ utblandat med country-arr och rock’n’roll är Hoss upp i dagen. Mercy är långt ifrån Codys bästa platta, men likväl ett superbt countryalbum.

16. Riddy ArmanRiddy Arman

– 2021 har varit ett mycket bra år för countrymusiken. Inte minst tack vare hisnande debutanter som Riddy Arman. När hon inte spelar in otroliga plattor jobbar hon som ranch hand i Montana, och det är från bland annat det livet som hennes berättelser är hämtade. Stort plus i boken för det, förstår ni ju. Musiken, sedan, kommer från en lång tradition av cowboy- och countrymusik, varvad med modern alternativ folk. Stort plus igen. Arman är ett av de starkast lysande (alternativa) countrynamnen just nu och ett att verkligen räkna med framöver – om hon får tid över från all boskap som ska fångas in.

15. Dead MelodiesFabled Machines of Old

– Britten Tom Moore har med sitt senaste album som Dead Melodies skapat ett dark ambient-album som bygger lika mycket – eller mer – på akustiska stämningar som på elektroniska, massiva ljudbyggen. Moore har alltid haft nära till det organiska och en kuslig förmåga att gifta det organiska med det elektroniska, och Fabled Machines…är ett nytt och mycket imponerande styrkeprov.

14. Henrik MeierkordKval

– Svensk ambients hårdast arbetande musiker är från Rydebäck och heter Henrik Meierkord – och han spelar cello, inte, som många av hans kollegor, synth. Gud vet hur många plattor och låtar han släppt och medverkat på i år, men nog är väl ändå Kval den bästa plattan av dessa? Kval, precis som Meierkords uttryck i stort, är folksjäl, paganism, mylla och febriga vilsepromenader i djup skog i november. Meierkords sound är mer svenskt än Selma Lagerlöf, mer europeiskt än Goethe. Men framförallt knäckande, jäkla bra. Ett måste för alla med minsta intresse för drone och dark ambient.

13. Vincent Neil EmersonVincent Neil Emerson

– Vincent Neil Emerson är bara 20-nånting, men har redan etablerat sig som en av de mest drabbande historieberättarna på den moderna countryscenen. Hans senaste platta, hans andra, är hans bästa, och bör vara ett måste för alla som älskar tidigare nämnda Guy Clark och Townes Van Zandt.

12. Lotus ThronesLovers in Wartime

– Lotus Thrones är Heath Raves nya soloprojekt, och debuten Lovers in Wartime är en genialisk kraftuppvisning i sludge:ig och postindustriellt tung rock. Här finns lika mycket obehag som sotig och skev skönhet och plattan är essentiell för alla oss som aldrig kan få nog av Neurosis, Planning for Burial eller Osslers tyngsta stunder. En fantastisk debut.

11. Johan G. WintherThe Rupturing Sowle

– Hade dark ambient-genren fötts ur gyttjig amerikansk (eller, för den delen, svensk) mylla istället för europeisk industri och betong hade Johan G. Winther varit genrens medelpunkt. Nu gör han emellertid inte dark ambient, ej heller americana, utan något alldeles fantastiskt däremellan. På makalösa plattan The Rupturing Sowle blandar han americanans instrument och jordiga sound, med dark ambient-genrens kompositioner och ödesmättade stämningar, och prickar in en kärvhet som hämtar lika mycket från båda sidor. The Rupturing Sowle och Johan G. Winther är en av de upptäckter från i år som gjort störst avtryck på mig.

10. Rome Parlez-Vous Hate?

– Efter att de senaste åren ha svajat mellan det fantastiska och rena besvikelser släppte Jerome Reuter tidigt i år det rent lysande albumet Parlez-Vous Hate? Det är ett album som bygger och riktar fokus på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes allra bästa album – oavsett om det rör sig om exempelvis den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All”. Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Reuter precis som jag vill ha honom.

9. Den Sorte DødDen Sorte Død

– Svensk-danska dungeon-synth-duon Den Sorte Død gör musik i gränslandet mellan Bowies instrumentala Berlin-låtar, zombie-soundtracks från 80-talet och nordisk urskog. ;Med nya självbetitlade plattan går de, som det heter, från klarhet till klarhet och ger oss årets bästa platta i ambient-sfären.

8. Pascal Fuck Like a Beast

Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Det var värt väntan, kan man säga. Fuck Like a Beast är taggtrådstaggig ångestrock när den är som bäst. Här finns odiskutabel svärta, här finns existentiella stålbad, här finns galghumor och skönhet. Pascal skyr vare sig det kolsvarta mörkret eller det med sprickor i, varur ljuset strilar in. De sätter ord på det jävliga som så många av oss går och bär på, och de gör mäktig musik av det. Musik att falla ner i och drapera sig i. Det är värdefullt.

7. Cole ChaneyMercy

– Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Chaney är en av den nutida countryns främsta unga historieberättare.

6. Nick Cave & Warren EllisCarnage

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt. Skeleton Tree och Ghosteen var båda starka plattor, men på tok för privata och jolmiga i sitt fokuserande på och vältrande i den egna sorgen. På Carnage finns sorgen kvar, men här finns också nyanser, och en balans i det tematiska och i känsloyttringarna, snyggt inramat av elektroniska hymner som både maler och skimrar. Carnage är Nick Cave när han är som mest allmänmänsklig, när han är som bäst.

5. Charles Wesley GodwinHow the Mighty Fall

– På sitt andra album serverar West Virginia-sonen Charles Wesley Godwin fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta. Och precis som sin appalachiske broder, den nyss nämnde Cole Chaney, är han en fenomenal historieberättare.

4. Damon AlbarnThe Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Ingen från britpop-epoken har åldrats bättre, intressantare eller med mer värdighet än Damon Albarn. Ingen från de brittiska öarna gör bättre eller finare popmusik, med lika mycket känsla för atmosfär, melankoliska melodier och begåvade texter, som var och varannan människa med lätthet kan känna igen sig i, som Damon Albarn. Senaste sologiven hämtar mycket inspiration från bland annat Island (där Albarn haft ett hus i 20 år och varit medborgare sedan ett år tillbaka), och det gör bara gott. Damons annars mycket engelska pop-melankoli får här ett extra lager av atmosfär och ambience och resultatet är lika genialiskt som ända ner i hjärteroten hänförande.

3. Lingua IgnotaSinner Get Ready

– Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i Pennsylvania, snöade in på delstatens och närliggande Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget. Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers OrdetBressons En prästmans dagbok eller Tarkovskijs Den yttersta domen. Det är hjärtskärande ångest och skräck – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis.

2. ThåströmDom som skiner

– Aldrig har jag tagit emot ett Thåström-album med så mycket oro som jag tog emot tionde soloalstret Dom som skiner. De föranliggande singlarna imponerade föga och kompbandet – Sveriges tajtaste och mäktigaste band – hade han upplöst. Kunde mannen som aldrig tidigare tagit ett enda riktigt snedsteg (åtminstone inte sedan sent 80-tal) plötsligt visa sig felbar?

Nej, en genomlyssning av Dom som skiner skulle snabbt utradera dessa farhågor. Dom som skiner är en nytänd Thåström, med ett nedbantat sound. Utan att för den skull återuppfinna hjulet visar han att han aldrig står still, när han ihop med alltid lika bländande parhästen Niklas Hellberg, till spöklik jazz, elektronisk soul, ödesmättade stråkar och kalla synthar sjunger om människor som försvunnit, människor han håller av, om att bryta ny mark och om att gå vidare.

Plattan präglas av kampen mellan ljuset och mörkret, men Thåström står stark i den kampen, fri på en ny plats och trygg i sitt nya, nedbantade musikaliska uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns till slut som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

1. Ossler Regn av glas

– Är det ironiskt att Pelle Ossler, av många tröttsamt refererad till som ”Thåströms gitarrist”, släpper årets bästa platta, en platta som till och med är bättre än Thåströms senaste, samma år som han lämnar Thåströms kompband? Jag vet inte. Men att Regn av glas är årets bästa platta stod klart redan när jag i september först hörde den. Oavsett vad som skulle släppas senare var detta årets bästa. För hur i jösse namn toppar man en platta så helgjuten och så full av inkännande mänsklighet (här finns människans alla sidor, från de vidrigaste till de vackraste)?

Regn av glas är lika mycket en värld att gå in och gå vilse i, som en platta. Väl inne i världen tvingas vi möta kärlek, barndom, svartsjuka, inbillningar, utanförskap och, inte minst, oss själva. I alla känslor, skeenden och upplevelser vi går igenom på Regn av glas är det vi själva som står i centrum. Ossler sjunger allt som oftast i jag-form, men det är om de flesta av oss, oss människor, oss trasiga, vilsna, rädda och förälskade människor, som plattan handlar (han själv inkluderad, förstås). Här finns också en musikalitet som det är lätt att imponeras av. Här finns en låtskrivare och dennes medmusikanter, som med lätt hand rör sig mellan skör visa och monolitiska ljudkolosser, mardrömsarrangemang och atmosfär, mellan doom jazz, shoegaze och postpunkiga avarter som vägrar låta sig genrebestämmas. Här finns melodier i överflöd, här finns hänsynslösa malanden och långa instrumentala passager. Text och musik i en alltid perfekt symbios.

Regn av glas är en platta, en värld, för alla oss som behöver tröstas, inspireras, vakna till – och ha något att spegla oss i i vår moderna värld. Det är årets enda fullpoängare på 482 MHz. Kort och gott årets i särklass bästa album.


Det var allt för i år. Tack alla som läser. Ni har bidragit till att 2021 varit 482:s mest framgångsrika år, sett till antalet besökare och visningar. För en som lätt tappar gnistan och hoppet betyder detta allt.

Vi ses snart igen,

Niklas

Recensioner: 2021-12-04

Henrik Meierkord & Pete SwintonThinking About Exile (album)

– Ihop med världsmedborgaren tillika gitarristen och keyboardisten Pete Swinton har 482-favoriten Henrik Meierkord släppt vad som måste sägas vara ett av hösten och vinterns mäktigaste ambient-släpp. Thinking About Exile är baserad på ett verk av alla svartsyntas skyddshelgon, filosofen Emil Cioran, men bjuder på desto fler sprickor i mörkret än vad hans texter gör. Tack och lov.

Meierkords cello låter i vanlig ordning rustik, kärv och primitiv i ordet allra bästa bemärkelse. Jag har varit inne på det tidigare. Den låter som något som existerat i århundraden, i vår folksjäl – och med vår menar jag människans – aldrig låst till en fysisk plats. Lika mycket en slumrande, evig känsla som Meierkord väcker till liv, som musik. Swintons varma ljudbyggen paras snyggt och balanserat med Meierkords cello, och skapar en dynamisk ambientplatta som tröstar mer än oroar (Cioran-kopplingen till trots, alltså). Bäst är ”Some Blind Alleys – A Letter”, med sin malande, nervösa puls. Svartsynt som jag kan tendera att vara är detta såklart också plattans mest svärtade stycke.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Some Blind Alleys – A Letter”

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Kval


Christian KjellvanderExitas (Music for the Artwork of Jacob Felländer) (album)

– Mer instrumentalt, denna gång från Christian Kjellvander, som tonsätter fotografen Jacob Felländers verk. Man kan sakna Kjellvanders fantastiska texter, men samtidigt är ju detta inte ett vanligt Kjellvander-album och att beklaga sig över brist på text är att missa poängen. Likväl hör man tydligt vem som ligger bakom plattan och man känner så väl igen Kjellvanders karga americana-toner – de är stommen i plattans sound – och man kan också höra tydliga kopplingar till fjolårets fullträff Doom Country. Exitas, precis som Doom Country, andas öde torp i värmländska skogar i november, dåligt upplysta landsvägar, grus, jord, smuts och otydliga skepnader i natten. Det är svensk glesbygdsnoir och det är väldigt bra.

Betyg: 8/10

Bästa låt: allt är en helhet, går inte att plocka ut enskilda spår

Om ni gillar detta: KjellvanderTonbruket – Doom Country


The National – ”Somebody Desperate” (singel)

– Med drygt tre veckor kvar av året tjongar Brooklyn-via-Ohio-bandet The National från ingenstans ut en av årets bästa låtar. ”Somebody Desperate”, hämtad från Joe Wrights film Cyrano, är en skör, pianobaserad ballad om egna och relationella tillkortakommanden, och den borrar sig utan vidare djupt ner i hjärtat redan efter en lyssning. Enastående.


Lake Omne – ”December

Jag har tidigare skrivit om Lake Omne, brödraduon från Örebro, och deras magnifika popsingel ”Crossroads”. Nu är de tillbaka med en ny låt. ”December” är väl ingen jullåt, men den gör sig utmärkt väl såhär års, under årets för många mest bitterljuva period. För precis som på ”Crossroads” låter det just bitterljuvt. Bitterljuvt, mörkt, men höljt i ett skimmer av varma synthar. Mycket fint.

Intervju med Pelle Ossler

Foto: Sara Broos

När den här lilla sajten var cirka ett halvår gammal och jag kände mig ännu eländigare och ännu mer som småpotatis än vad jag gör nu, ställde Pelle Ossler utan omsvep och krusiduller upp på en intervju. Han hade precis släppt sin just då bästa platta Evig himmelsk fullkomning och hade massor med intressant att säga. Och hans medverkande på den här sajten gav den det existensberättigande, den kredd och den autencitet som så väl behövdes. Nu är 482 MHz fortfarande en liten aktör, men utan Osslers godkännande tror jag att motvinden hade varit tyngre. Nu är han tillbaka med Regn av glas – en platta som bräcker allt annat han tidigare gjort, och blott den fjärde plattan att någonsin belönas med full pott på 482 MHz – och jag var naturligtvis tvungen att överösa honom med några frågor, vilket han inte sa nej till.

Stort tack till Pelle, en av våra intelligentaste och intressantaste musikmänniskor.

För det första: tack för att du ställer upp. Du har varit viktig för 482 ända sedan starten och det betyder kolossalt för mig. Det hoppas jag att du inser. Varje skiva du gör är bättre, mer djuplodad och drabbar hårdare än den förra. Det är mycket sällsynt, och som fan och lyssnare känner man sig bortskämd. Vart ska detta sluta? Och hur känner du själv angående detta?

Varje platta jag gjort har känts som den sista jag gör, så även denna. Och jag frågar mig själv med jämna mellanrum varför jag fortsätter. När jag ändå påbörjar inspelning av en ny platta är enda anledningen att den ska bli bättre eller mer fulländad än den tidigare. Inte så att jag dissar mina tidigare alster, men alla har nåt som kunde göras bättre, annorlunda eller mer konsekvent och så kommer det att fortsätta (om jag fortsätter), det ligger i sakens natur på nåt vis.

Men håller du med om att Regn av glas är något alldeles extra? Känner du att du med denna skiva kommit närmare ”fulländning” än tidigare?

Svårt att svara på nu, man behöver lite distans för att se klart. Mottagandet av plattan är väldigt bra, till och med några kollegor har gratulerat och det är ovanligt, så det känns helt ok. Jag var orolig för att plattan blev för tungt lastad, för mycket information, men det verkar inte så på reaktionerna.

Den har även blivit väl mottagen (inte minst på 482 MHz), även om jag tycker att det är fånigt av vissa recensenter att bara ge den näst högsta betyg – vad mer kan man begära av en platta, liksom? För mig som lyssnare känns det bara rimligt och som det enda rätta med ett riktigt högt betyg, men hur känner du?

Jag håller med dig såklart, inget betyg är gott nog, haha. Å andra sidan så betyder högsta betyg världsklass, i klass med Dylan, Cohen, Bowie, Marley med flera, och dit upp når jag inte någonsin, inte på skånska. Bortsett det, påpekade någon att det är politik i det där betygsättandet och att precis som för en klassföreståndare är det begränsat hur många toppbetyg man får ge. Kanske…jag vet inte.

Det känns som att skivan har varit på gång ganska länge, och jag vet ju att den blivit försenad många gånger. Jag vet också att den var väl värd att vänta på. Kan du beskriva dess tillblivelse?

Vi gjorde en mindre turné, Nilzén [Mikael Nilzén, utomordentligt skicklig maskinist och producent från Timrå(?), red. anm.], Meierkord [Henrik Meierkord, cellist och ambientmästare från Rydebäck, red. anm.] och jag. Synth, cello och gitarr. Då fick vi arra om mina låtar så att det passade den sättningen och det hände spännande saker med låtarna. Jag ville använda det tänket från början med nya låtar och ev en platta. Så långt sträckte sig min vision. Hade inte längre nåt skivbolag och är också trött på traditionella bolag som ju mäter allt i siffror.

Men Ronny [Andersson, boss på Pelles skivbolag ST4T, red.anm.], som möjliggjorde Berlinplattan Ett brus och gav ut 1900, var med på båten. Idén var att spela in lösa skisser, harmonier bara. Ruben Engzell bjöd mig till sin studio, på krita till att börja med (tack Ruben). Så skickade jag skisser dels till Micke [Nilzén] och dels till Henke [Meierkord] att forma precis hur de ville, skicka tillbaks till mig för att skruva på deras grejer och kanske få till text och sång – bolla inspelningarna fram och tillbaka tills vi destillerat fram guldkornen. En fantastisk plan som utgår från mitt fulla förtroende för deras musikalitet och idéer. Det blev dock väldigt rörigt där jag till sist inte visste vart jag var nånstans – helt vilse. Nilzén klev då in som producent för att styra upp röran. Ett lyckodrag! När vi efter några år var färdiga att skicka materialet till pressning visade sig att det inte fanns råvaror för tillverkningen (på grund av Corona), så dom utlovade tio veckorna blev tio månader...

Det är otroligt hur väl ni lyckades, trots allt krångel. Hur gick det med texterna den här gången? De är verkligen förkrossande bra, och bjuder på så oerhört mycket – svärta, humor, berättelser, hågkomster, mänsklighet inte minst. Hur gick skrivandet till?

Det där är oerhört svårt för mig. Jag är ingen skrivande person och vet inte vad jag håller på med. Jag har ingen metod eller så, jag värker fram texterna på nåt vis. Själv är jag väldigt kritisk till svenska artisters texter, i 9 fall av 10 är det ren smörja och jag vill inte göra mig skyldig till att också förorena. Så texterna är viktiga för mig, men ibland kanske för viktiga för texternas bästa. En närstående kommenterade efter att ha lyssnat på Stas att det är så lätt att skriva deppiga texter. Ok. Jag började fundera på vilka glada, lyckliga svenska texter som inte är banala och barnsliga, kom bara på Taube som verkligen kunde det. Fantastisk var han.

Skivan är verkligen ett album, men det finns ändå enstaka låtar som sticker ut lite extra. Jag tänkte att vi kunde gå igenom tre av dessa.

 I min mening är ”Gare du nord” bäst. Jag vill hävda att det nog är den bästa låt du överhuvudtaget har gjort. Stora ord, inser jag. Vad kan du berätta om den låten?

Jag kan berätta att den var på väg att kasseras flera gånger. Jag hade en film i huvudet av en resa jag gjort och tyckte inte att vi fick till rätt miljö. Vi har säkert gjort 8-10 versioner. Inte förrän vi skalade bort allt onödigt trädde berättelsen fram, men då var jag så trött på låten att jag inte gillade filmen längre. Kul och förvånande att du och fler har lyft fram den…så nu gillar jag den igen. Nilzén var hela tiden envis med att det var en bra låt som borde va med. Tack Micke!

En annan jag älskar är det atmosfäriska skräckstycket ”Hundarna från Babylon”. En mardrömsskildring av rang, men som jag tycker slutar hoppfullt, med en bön om räddning. Berätta om den låten!

Det finns flera berättelser i den texten, men i korthet är det samme man som inte kommer undan sig själv i ”Keltiska havet”. Han är jagad av ångest, närmast psykotisk, och längtar efter ett tillstånd av frid, harmoni och renhet, som är utopiskt och alldeles försent för honom att nå. Läste på om Babylon,”den stora horan” som det kallas i Gamla testamentet, och som av bland annat rastas blivit bilden av den korrumperade västvärlden. Hundarna, (är egentligen väldigt förtjust i hundar) får tolkas som lågt stående personer som geggar runt i smuts och slickar varandra lite varstans för att nå egna fördelar. Finns många såna.

Och slutligen vill jag lyfta fram ”16:45 i smittans år” – ett fantastiskt långfinger mot allt vad artighet och konventioner heter, och ett omfamnande av hedonism och njutning, inramat av plattans trubbigaste ljudbild. Vad handlar den låten om för dig?

Faktisk motsatsen är jag rädd…som i”Borra hål” där jag beskriver en stalker och potentiell våldtäktsman i jagform. Den här figuren i ”16.45” får aldrig nog, vilket gäller för mig och alla människor i olika former, och det leder rakt in i en vägg förr eller senare. ”Ett regn av glas hänger i luften”, men skit i det nu. Ge mig mer.

Jag ser ofta på dig, din musik och dina texter som tröst. Världen är på många sätt vedervärdig, tycker jag, och du tycks hålla med om det, men du sätter samtidigt upp ett slags stoisk kraft och ett motstånd, som är väldigt inspirerande. Du blir aldrig defaitistisk eller destruktiv utan du plöjer på – antingen rakt ut i text (som i ”Rotterdam” och ”Svarta svan”) eller bara genom att du gör din grej. Hur ser du på detta? Och vilka låtskrivare eller andra slags konstnärer vänder du dig själv till när du själv behöver tröst eller en spark i baken?

Jag gillar stoikerna, jag kanske är stoiker. Hoppas det. Världen är vacker, livet är fantastiskt att få uppleva och människor kan också vara vackra och kloka. Men att många nationer valt fram direkta rövhål att leda är helt obegripligt korkat. Och att människan tillber tillväxten som en helig graal trots så uppenbara och fasansfulla konsekvenser? Konst är ofta skyhögt över människans futtighet, anser jag, och bör behandlas därefter. Det varierar vart jag går för att få tillbaks tron.. men jag kommer ofta tillbaks till Borges, Kentridge, Tarr m.fl. Är också sen många år intresserad av dom abrahamitiska religionernas spridning, schismer och förgreningar. Inom det finns hela västvärldens (fasansfulla) historia.

Berätta mer om din relation till religion och Gud. Du har tidigare antytt att du är ateist, men när man läser dina texter och lyssnar på dig får man (jag) känslan av att det kanske inte är helt glasklart ändå? Jag får känslan av att det kanske ändå finns ett uns av dig som är i något slags samspråk (eller dispyt?) med Gud. Vad gud är kan ju dock diskuteras och variera.

Dispyt var ordet. Jag tror inte på nån gud, vilken skulle jag välja? Det finns ju hur många som helst och varför skulle just en gud vara en större gud än nån annan gud? Men om det fanns en (1) gud för kristenheten som var över alla andra skulle jag vara väldigt besviken på honom (hen) efter all skit han (hen) ställt till med och fortsätter göra. Så nej, jag tror inte, men är ändå arg. Möjligen är gud och satan en och samma. Troligast. Finns ingen gud så finns ingen djävul, de jobbar ihop.

Jag gillar Jesus, bra man, socialist, säkert, revolutionär. Men att han skulle vara guds son faller på sin egen orimlighet; det finns bara en gud i en monoteism. Jag gillar budorden, de räcker långt för att leva värdigt. Konstigt att så följt de råden genom historien. Tror religioner är uppdiktade för att få till fungerande samhällen med nån övergripande moral och nån som straffar en om man bär sig illa åt. En kollektiv idé och ett rättesnöre. Och så nåt att tro på, som vi alla behöver, utan nån tro blir det deppiga texter, haha.

Sen kan man tänka sig att ”gud” är allting: själva livet, jorden, djuren, träden, men då borde vi ta hand om det på allvar. Hursomhelst är jag konstigt nog väldigt intresserad av religion, mytologin och historierna kring ämnet

Fanns religionen med i din uppväxt?

Nej. Min farmor var djupt troende, men annars inte.

I en frustrerande tid av EP:s, enstaka singlar och spretiga spellistor har du släppt inte bara ett helgjutet album, men ett helgjutet dubbelalbum! Hur ser du, som formades under en tid då albumet respekterades och var den självklara uttrycksformen för en artist, på dagens musikkonsumtion? Ska vi skylla på våra Instagram-skadade stresshjärnor och våra krav på omedelbar tillfredställelse, eller vad handlar det om?

Jag vet inte, som stoiker är det bara att inse att det är som det är. Kanske är det likt 50-60-talet när det handlade om just låtar, singlar i jukeboxen, hitmusik. Med den skillnaden att det finns tre gånger så mycket folk på jorden idag. Jag har ju lyckan av att ha växt upp under guldåldern, sent 60-tal och 70-tal, när ett album fick lov att vara konstnärligt spännande och en platta inte var en samling låtar utan ofta en berättelse med egen dramaturgi på två gånger 20 minuter. Ett album var som en bok, en film eller konstutställning, och jag älskar det där trots att tiden sprungit ifrån det.

Ett helgjutet album kan verkligen vara en omskakande konstupplevelse. Vem eller vilka har de senaste fem, tio åren lyckats bäst med att få till ett riktigt helgjutet album, tycker du?

Ugh, vilken besvärlig fråga, jag lyssnar nästan inte på musik. Men Ghosteen [Nick Cave & Bad Seeds album från 2019, red. anm.] kunde jag inte slita mig från när den kom. Lyssnade på den i ett sträck och blev fullständigt tagen. Men det är första och enda gången jag lyssnat på den

Snart ska du dessutom ut på turné – första med fullt band på typ 4,5 år. Jag ser väldigt mycket fram emot spelningen på Babel i Malmö den 18 november – på din födelsedag! Kan du avslöja/berätta något om den som får oss att längta ännu mer? Rockis har ju berättat att han ska vara med och spela bas (ett klockrent val).

Rockis är med och det är jag glad för, trodde inte att han skulle vilja. Sen är Sole med för det behövs en ljusstråle och nån som kan sjunga. Och Örjan Högberg från Fläskkvartetten på elfiol – det är tungt! Sen Hux Nettermalm på trummor, han spelar på plattan, en ny bekantskap och enorm trummis. Såklart Henrik [Meierkord] och Micke [Nilzén], vapenbröder.

Slutligen, några populärkulturella tips: en bok, en film eller en skiva!

Lyssna på Fire! Albumet The Hands, till exempel.


Se Ossler live här:

11 NOV. 2021Debaser Stockholm KÖP BILJETT

18 NOV. 2021 Babel Malmö KÖP BILJETT

19 NOV. 2021Pustervik Göteborg KÖP BILJETT

Recension: Ossler – Regn av glas

Visualisera Belà Tarrs metodiskt genomträngande, regnpiskade filmvärldar och Jorge Luis Borges metafysiska och labyrintiska berättelser – konstverk där tid och plats är sånt som inte riktigt finns. Lägg därtill monolitiska ljudbyggen varvat med mollstämda melodier lika rena och klara som vilken klassisk svensk visa som helst. Vad som då uppenbarar sig är Regn av glas – unikumet Pelle Osslers senaste album. Ett dubbelalbum, dessutom (han är generös, skåningen). Och det han skapar finns det ingen som kan efterhärma.

20 år har gått sedan Pelle Ossler senast förärades oss med ett dubbelalbum. 2001 kom spretiga, ambitiösa, men alltid uppriktiga och genuina, Desorienterad (för övrigt första Ossler-plattan som undertecknad köpte, sex år efter releasen, i kölvattnet av första Sällskapet-plattan, på nu sedan länge nedlagda Skivhugget i Göteborg). Nästa år är det 25 år sedan Pelle debuterade som soloartist. Regn av glas är hans åttonde album, och det krävs inte många genomlyssningar för att inse att det är hans bästa platta. 40 år efter skivdebuten med Svettens söner, 25 år in i en solokarriär som redan bjudit på en rad urstarka album, och nästan 60 år fyllda formtoppar han, alltså. Hur många kan skryta med något liknande? Särskilt orimligt känns det eftersom förra plattan, 2017 års snudd på perfekta Evig himmelsk fullkomning, är en sådan skiva som man inte ska kunna toppa. Men det är precis vad han har gjort nu.

Vid en första anblick kanske Regn av glas kan kännas som ett i alla fall delvis klassiskt Ossler-album – mörkt, dovt och kärvt, ja, ni kan ju de av oss musiktyckare slitna adjektiven vid det här laget – men snart, jag vill säga omedelbart, vecklar lagren och de många nyanserna ut sig. Rejält. Visst, mörkret och tyngden finns där, men oftast mer som en fond än som huvudsaklig skådeplats. Ofta krackelerar dessutom fonden och både ljus och hopp strilar in. De makalösa singlarna har jag skrivit om [när recensionen skrevs hade ”16.45 i smittans år” ännu inte släppts som singel och vad som åsyftas är alltså de fyra första singlarna, red. anm.]. I all sin svartskimrande och dova prakt var de trots allt rena lyckopiller, som var och en på sitt sätt ingöt hopp i oss svarta svanar. Och det där fortsätter och löper som en röd tråd genom plattan. Hoppet, trösten, tron på kärleken och att det tamejfan trots allt kan lösa sig. Han undkommer monstren i mästerliga och makalöst atmosfäriska skräckskildringen ”Hundarna från Babylon”, han skildrar rörande en scen ur sin barndom (nästan via Tarrs Werckmeister Harmonies) ihop med sina syskon i visballaden ”Jonas”, och i avslutande fullpoängaren, hymnen, årets allra bästa låt, balladen ”Gare du Nord”, tar han knäcken på mig totalt.

På ett tåg genom Europa, uppfylld av både saknad och vin, skildrar han samhörighet och berättar om en plats ”för dom som hör hemma nån annanstans”. Alla vi som på något sätt trevat i tillvaron, trivts bättre för oss själva eller med ett fåtal än i stora grupper, lockats mer av en öde tågkupé framför tjo och tjim, alla vi som längtat bort och känt oss dumma på grund av allt detta – för så är ju tillvaron konstruerad, man ska sömlöst flyta in i gruppen och alltid vara på hugget, annars är man underlig – ”Gare du Nord” är för oss. Jag har lyssnat på den Gud vet hur många gånger och hade jag haft lättare för att gråta än jag har hade jag tömt tårmagasinet för längesen. Lyssna på den magnifika, sköra sångmelodin. Lyssna på Mikael Nilzéns lätta, ödsliga piano och lika lätta och ödsliga produktion. Lyssna på Pelles patenterat gnissliga gitarr – en nationalklenod om det nånsin funnits någon – och hans kriminellt underskattade och så varma röst. Lyssna på Henrik Meierkords gråtande stråkar. Och så stegringen när blott 40 sekunder av låten kvarstår, ackordbytet (eller vad det nu är, jag är ju ingen musiker, jag kommer ju från textvärlden) när han sjunger om ”högspänningskablar som pressar min vagn mot Gare du Nord”. Detta är nog Pelle Osslers allra bästa låt, och det säger en del när samme man gjort låtar som ”Helsingborg”, ”Fars dag”, ”Lergraven”, ”Vägen är stängd”, med flera.

Hoppet och mörkret lever sida vid sida i flera av skivans övriga höjdpunkter också. I kärleksballaden/shoegaze-urladdningen ”Aska”, om en kärlek nästan omöjlig att ta in (för övrigt Osslers allra finaste kärlekssång), i den nästan Suicide-aktigt malande hedonisthyllningen ”16:45 i smittans år”, i det sköra, fjäderlätta titelspåret, där Pelles varma, kärva röst balanseras med dottern Soles kristallklara, knäckande vackra stämma. Och av den psykotiska stalker-rockabillyn ”Han den han” får man nästan lust att dansa.

Men skivan bjuder även på verkligt, ogenomträngligt och otvetydigt mörker. I Borges-tolkningen ”Asterions hus” är låtjaget den instängda och i periferin levande galningen. ”Sabrodts tiger” berättar om hur den sista, (relativt) fria vargen i Tyskland sköts ihjäl av en ensam jägare år 1904. Vargen hade till böndernas förtret satt i sig boskap för många, många mark, och i låten får den anta rollen som ”det andra”, det som kommer utifrån och stör, det som måste bort. För den som står utanför kan ödet bli grymt. Det är en fantastisk låt. En tyst, kylig slowburner som perfekt fångar känslan av ett vintrigt Centraleuropa kring förra sekelskiftet.

Regn av glas är något som ovanligt som ett dubbelalbum som håller ihop. Regn av glas är något så ovanligt som ett dubbelalbum utan utfyllnadsspår. Allt på plattan hör dit. Inget är umbärligt. Skulle något strykas hade helheten rasat samman. Allt vi hittills förknippat med Ossler – från roots-rocken som kan spåras ända bak till åren i Wilmer X, till skramlet på de första soloplattorna, till visorna, de urstarka och tidlösa melodierna och de vidunderligt mörka ljudbyggena han kanske främst förknippas med – allt detta utgör Regn av glas. Allt detta i sin renaste och till perfektion frammejslade form. Han har dessutom sitt makalösa band att tacka för mycket. Vad Ossler än vill spela kan man vara säker på att Mikael Nilzén, Henrik Meierkord, Hux Nettermalm och Ruben Engzell kan förvalta hans infall. Nilzén är dessutom producent för hela kalaset, och har man inte tidigare förstått vilken bjässe bakom både rattar och maskiner han är står det med detta albums fantastiska, omslutande och oerhörda ljudbild lika klart som i en pekbok för barn. Att Pelle dessutom är en textförfattare av Guds nåde, med ett helt unikt språkbruk (exempel på just det: ”Gare du Nord”), som med sina texter kan rädda liv vare sig man är i kärleksnöd eller i avgrundsdjup existentiell kris, som med sin kolsvarta galghumor kan locka till gapskratt och med sin sårbarhet kan få en, om man som sagt är så benägen, att böla som ett barn, är ett faktum som kräver en alldeles egen avhandling i sig. Ingen i det här landet berör mig med sina texter idag som han gör.

Efter den här svadan förstår ni kanske vartåt betyget barkar. Det kan liksom inte sluta på något annat sätt. Regn av glas är ett mästerverk av det slag man får ynnesten att drabbas av högst några få gånger per livstid. Och jag tycker gruvligt synd om alla som hädanefter måste släppa skivor i det här landet. Ribban har höjts.

Betyg: 10/10

Bästa låt: ”Gare du Nord”, ”Rotterdam”, ”Hundarna från Babylon”

Om ni gillar detta: Ossler – Evig himmelsk fullkomning

Recensioner: 2021-10-01

Jenny WilsonMästerverket (album)

Jenny Wilson har aldrig skyggat för att vara vare sig personlig eller modig. Men frågan är om det tidigare har känts lika drabbande som på nya albumet Mästerverket?

Om hon tidigare varit elektronisk och närmast klubbig, funkig och nästan soulig och alltid haft nära till indiepoppen verkar hon med Mästerverket i skuggorna. Det är dovt och malande ibland, löst i kanterna och avskalat andra gånger. Texterna är utlämnande, råa, om trauman, svårigheter och grubblerier Jenny gått (och går) igenom som kvinna, individ, förälder, men som med sin värme, glimt i ögat och raka poesi aldrig känns destruktiva eller onyanserade. Bra är det mest hela tiden, men mest och värst bränner det till i knäckande fina trippeln ”Universums grymma lag”, ”Aldrig ensam mer” och ”Dela på ett moln”. Där kristalliseras skivans innersta väsen, både mörkret och hoppet, för mig. Där hör vi skivans zenit.

Knappt fem månader har gått sedan Jenny tillsammans med Christian Ekvall släppte ett av årets bästa svenska album, under namnet Driften. Att hon nu släpper ännu ett album som gått och väl tar sig in på samma lista är förstås mycket imponerande. Och även om Mästerverket besitter popkänsla och kan stoltsera med flera enskilt starka melodier är det precis som Driften ett album och en helhetsupplevelse.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Universums grymma lag”

Om ni gillar det här: Frida HyvönenKvinnor och barn


Rotem GeffenYou Guard the Key (album)

Bakom namnet Rotem Geffen döljer sig Stockholmsbaserade sångerskan, pianisten och låtskrivaren Nelly Klayman-Cohen. På sitt debutalbum You Guard the Key bjuder hon på avantgardistisk konstpop, som stundtals drar åt frijazzen, stundtals åt drömvärldar där Nicos ande vilar tungt. Det är inte alltid mitt i prick, men det är alltid modigt, inspirerat och väldigt begåvat. Bäst blir det på drömska, poetiska ”Fell Against a Tree”.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”I Fell Against a Tree”

Om ni gillar det här: Scott WalkerTilt


Black Tape for a Blue GirlThe Cleft Serpent (album)

Portland-sonen Sam Rosenthal har släppt musik under namnet Black Tape for a Blue Girl sedan 1986. Alla vi med förkärlek för det mörka, det dunkla och det atmosfäriska har väl någon gång åtminstone stött på namnet. Nu är han tillbaka med det trettonde Black Tape-albumet. Med sig denna gång har han 482-favoriten Henrik Meierkord på cello samt Jon DeRosa på sång.

The Cleft Serpent är inte bara albumtiteln, utan även plattans huvudperson. Till Rosenthals skimrande elektroniska ljudlandskap och Meierkords alltid lika drabbande stråkar berättar han, genom Jon DeRosa, historier om förgången tid och allt vad lidande heter. Karaktären The Cleft Serpent är ett slags evighetsfigur. En tidlös varelse och hamnbytare, dömd att evigt genomlida allt det en människa genomlider. Ett klassiskt tema som anstår den lika (neo-)klassiska musiken. För neoklassiskt är vad det är, utblandat med en rejäl men smakfull nypa goth. Resultatet, då? En makalöst stämningsfull samling och ett bevis på att Rosenthal fortfarande tillhör toppskiktet bland gotiska låtskrivare. Plattans stjärna är emellertid Henrik Meierkord. Han (och hans cello) förgyller, fördjupar och skänker tyngd åt allt han medverkar på och The Cleft Serpent är sannerligen inget undantag.

Ska jag klaga på något är det kanske att Jon DeRosa ibland sjunger lite för bra. Ibland för hans silkeslena och dramatiska stämma tankarna åt musikal. Ibland, men långt ifrån alltid.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”So Tired of History” eller möjligen ”The Trickster

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Kval


PopJohan – ”Allting aldrig” (singel)

I våras släppte Johan Dahl från Östersund debutalbumet Mina barn – en jättefin hyllningsplatta till, ja ni gissade rätt, sina barn och sin familj. Om han på den plattan spelade klassisk, vemodig indiepop likt som genren lät under guldåren, säg 1997-2007, är soundet på nya singeln ”Allting aldrig” dovare, mer svärtat (tänk The Cure runt Seventeen Seconds och Faith), texten mer existentiellt förtvivlad. I refrängen, en av årets bästa, sjunger han rakt upp och ner ”tänk om allting aldrig ordnar sig, tänk om allting aldrig blir okej”. Om jag kapitulerat redan innan är jag slarvsylta när refrängen väl kommer.

PopJohan är bland det finaste jag upptäckt i år, när det kommer till smal och förbisedd musik. Hans känsla för melodier är, vad det verkar, oantastlig.


Pink Milk – ”Everything Must Die” (singel)

En annan enorm upptäckt i år (ibland är man sen på bollen) är duon Pink Milk. Senaste singeln från kommande plattan Ultraviolet har allt det man älskar med dem. Mörkret är omslutande, men något glimrar – är det hopp eller neon? Ljudbilden lyckas de få att låta både ranglig och massiv, medan gitarrerna ringer någonstans i gränslandet mellan Dave Fielding och Neil Halstead. Och Maria Forslund sjunger med all den råa styrka hon besitter, vilken inte är ringa.

Ultraviolet släpps 22 oktober och lär i december när året ska summeras hamna högt på listan över årets bästa skivor.


Ossler – ”16.45 i smittans år” (singel)

Sista singeln att släppas från kommande albumet Regn av glas är en malande, hotfull, men på sätt och vis också nästan uppsluppen, hyllning till hedonism och begär. Med en röst som bara blir mäktigare och mer patinerad med åren sjunger Ossler det vi alla går och tänker och önskar oss. Terapeuter, präster och filosofer är alla ute och cyklar, menar han. Ibland behövs bara tillfredsställelse – fysisk, sinnlig, materiell – för att man ska orka med den här vansinniga världen. Åtminstone känns det ju så ibland. Robert Smith var 1996 inne på något liknande i Cure-låten ”Want”.

Där de andra singlarna från Regn av glas varit atmosfäriska och vackra är ”Smittans år” deras raka motsats. Ossler och bandet maler och gnisslar på ett sätt som närmast för tankarna till 20-års-jubilerande albumet Desorienterads ruffigare och mörkare stunder. Här finns dock även gott om sentida Osslers suggestiva kraft och puls, parat med producent Mikael Nilzéns oklanderliga känsla för stämningar. Så sammantaget bjuds vi till slut även här på skönhet och atmosfär – bara av ett lite obekvämare slag. Det är en fantastisk låt.

Ett litet PS: på ett sätt, på något plan, är textraden ”Mer sås, mer fläsk, mer deg, mer sex. Hur svårt kan det va?” årets mänskligaste.

Regn av glas släpps 29/10 via ST4T. ”16.45 i smittans år” är ute nu.

Recensioner 2021-07-30

Två månader har gått sedan det senast publicerades något på 482 MHz. Två månader som präglats av en kris och återhämtning från densamma, sommar och andra prioriteringar. Men nu när sommaren så sakteliga närmar sig upphällningen har också skrivarlusten kommit igång igen. Även om det har varit (och fortfarande är) sommar har det inte rått brist på bra musik. I föreliggande text redogör jag får några album och singlar jag lyssnat på och tyckt om den senaste tiden. Vissa dagsfärska, andra har funnits ute ett tag. Varsågoda.


Stilla Havet Samtiden sliter oss isär (album)

Tidigare i somras släppte Stilla Havet sitt tredje album. Och precis som på förra plattan, 2019 års Brinnande horisont, är de djupt förankrade i 1980-talet. Och man förstår dem. Det är inte för inte som plattan heter Samtiden sliter oss isär. Det är en särdeles grym tid vi tvingas leva i nu.

Texterna, om sjukdom, död och om samtiden, är allmängiltiga, men musiken sjuder av referenser till 80-talet, och legendariska synthpopband som Human League och Visage. På det hela taget är det Stilla Havets bästa platta hittills. Melodierna är starkare än tidigare – och det finns fler av dem. Texterna hade däremot kunnat renodlas och fokuseras (less is more, om man har något vettigt att säga) och flera nödrim hade kunnat bantas bort. Plattan hade också tjänat på en eller ett par låtar med tyngd, suggestion och/eller dramatik. Nu får man åtta synthpoplåtar, som alla går i ungefär samma takt och har ungefär samma bpm, och det är väl trevligt, men ännu trevligare är det med dynamik. Jag är dessutom tämligen säker på att Elias & co utan vidare hade kunnat skriva något i stil med Ultravox mäktiga ”Just For a Moment” eller a-ha:s klassiker ”The Sun Always Shines on TV” utan att göra bort sig.

Men som sagt, detta är ändå bandets hittills bästa platta, där starka synthpopmelodier formligen trängs.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Farsot

Om ni gillar detta: Visage – Visage


A Place to Bury StrangersHologram (EP)

Ett av mina favoritband från det sena 00-talet är tillbaka. Senast vi hörde från APTBS skrev vi 2018. Själv tappade jag dem runt 2012. Anledningen till detta är högst oklar – de hade vid det laget ännu inte släppt något undermåligt och det har de fortfarande inte. Nu är jag emellertid väldigt glad över att de är tillbaka, både på musikscenen och i mitt liv. Deras patenterade blandning av öronbedövande gitarrmattor och malande rytmer, där vacker atmosfär dynamiskt bryter av, är aldrig fel. Och nya EP:n är i sanning en felfri historia.

På Holograms fem spår ryms allt man älskar med deras musik. Här finns energin och råheten (”End of Night”), svärtan (”In My Hive”) och attityden (”I Might Have”), men här finns också atmosfären (makalösa avslutaren ”I Need You”) och en känsla för finlir och melodi de mer än gärna får utforska närmare (Marr-jangliga ”Playing the Part”). Alltsammans förvaltas med precision och passion, och så fort plattan är slut är jag där med mina svettiga fingrar och sätter igång den igen. Kunde jag motivera att ”slösa” en tiopoängare på en EP hade jag gjort det nu.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”I Need You”

Om ni gillar detta: gräv bakåt i APTBS diskografi


Anna BodotterStrålande utsikter (album)

Inte ens ett år efter debutplattan Kom ta bilder är Anna Bodotter tillbaka med en uppföljare. Oroväckande snart, kanske vissa tycker, men faktum är att Strålande utsikter är ett oförskämt genomarbetat och fokuserat album – med ett starkare låt- och textmaterial än på debuten.

Både kent och Postal Service, Annika Norlin och The Cure, hörs i Bodotters urmelankoliska synthvisor – visor om det liv som levs/genomlids av helt vanliga människor. Människor från småstäder, som köper mjölk, går promenader, längtar efter kärlek, längtar efter sällskap, minns och undrar om detta är allt. ”Efter 30 är man ensam på ett sätt som blottar själen” sjunger hon i avslutande ”Vi är fortfarande ganska unga” och jag konstaterar snabbt att det är en av de bästa textraderna jag hört i år. Låten, sedan, är inte bara albumets bästa, det är också en av de vackraste svenska låtarna från i år.

Det är med enkla medel hon jobbar, Anna Bodotter. Som alla som vill nå ut och beröra använder hon ett språk alla kan förstå, och hon skriver melodier som inte tar några omvägar in till hjärtat. Men det blir sällan för enkelt (även om ett vissa undantag finns) och det mesta är gjort med så mycket finess och fingertoppskänsla att inget annat än ett åtminstone halvbrett genombrott vore rättvist nu.

Bodotter är en sann underdog – hon gör allt på egen hand, från låtskrivande till slutmix och PR – men hon är värd både uppskattning och uppmärksamhet. Strålande utsikter släpps idag fredag, 30/7, och det kan mycket väl bli skivan som breakar henne. Gud vet att den är bra nog.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Vi är fortfarande ganska unga” (eller möjligen nostalgiska, Postal Service-minnande ”Tre höghus”)

Om ni gillar det: The Postal Service – Give Up


Salience of Line (med Sole och Henrik Meierkord) – ”To Steep in Loss” (låt)

Holländska ambient-labeln Ambientologist har släppt sin andra volym i Sustain-serien, där artister återanvänder och omarbetar varandras material. En av singlarna från plattan är ett samarbete mellan amerikanska Katia Haywood (aka Salience of Line) och svenska 482-favoriterna Henrik Meierkord och Sole Gipp Ossler. ”To Steep in Loss” är lika mycket hypnos som musik, lika mycket en naturupplevelse som låt. Meierkords gnisslande cello är urskogen som slukar en, Sole är skogsrået som kallar på en och Haywoods piano är det hypnotiska lugn man känner och vilar i. Sammantaget ett särdeles lyckat samarbete!


Nicole Sabouné – ”Hard to Breathe” (låt)

Följer man Nicole Sabouné på Instagram är det tydligt att hon numera är (väldigt) lyckligt kär. Trots det (eller kanske på grund av det?) lyckas hon skriva detta knytnävsslag till låt, om kvävande svartsjuka och malande otillräcklighet. Inramningen känns rätt långt ifrån de goth-hymner hon skämt bort oss med på Miman och 2019 års EP Come My Love, och mer som en blinkning till första plattans moody indieskrammel. Som tur är är hon lika vass på det.

Vi skriver nu 2021, och det är åtta år sedan Sabouné debuterade. Hon har fortfarande inte gett ut annat än ren kvalitet. Tredje fullängdaren Attachement theory, producerad av Jenny Wilson, kommer i september. Längtar.


Damon Albarn – ”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows” (låt)

Albarn tar sin urengelska popmelankoli och planterar den i isländsk jord. Resultatet är lika hjärtekrossande och mäktigt som man väntar sig. Och Albarn visar återigen varför han är den låtskrivare ur britpopgenerationen som åldrats bäst. ”The Nearer the Fountain” är, ihop med Osslers ”Svarta svan”, årets i särklass bästa låt, och en sanslöst vacker skildring av förlust och sorg jag kommer bära med mig sannolikt till döddagar.

”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows” är första singeln att släppas från plattan med samma namn. Albumet släpps 12 november.

Recension: Ossler – ”Svarta svan” (singel)

Omslag: Pelle Ossler

På dagen ett år efter att ”Keltiska havet”, första singeln från kommande plattan, släpptes, är Ossler tillbaka med singel nummer fyra. Den har fått namnet ”Svarta svan”, och än en gång får havet agera skådeplats. Och än en gång har han släppt en låt som utan vidare skulle kunna vara det bästa han har gjort.

Han har en kuslig förmåga, Pelle Ossler. När man behöver det som mest släpper han musik man behöver som mest. Jag börjar fundera på om det är instinktivt. Eller har han ett sjätte sinne, ett ”spider sense”, som talar om för honom att ”nu är det dags igen att ingjuta mod i vissa modlösa lyssnare”? Den här gången hämtar han inspiration från Carl Snoilskys dikt ”Svarta svanor” från 1904, om stukade outsiders, svarta svanars, kamp för det de tror på, i en värld byggd av och för ljusa, tama svanar. Och precis som merparten av fjolårets singlar släpps nya singeln när jag stångar mig vettlös mot livet på mer än ett sätt. ”Jag vet att du kan, jag vet att du vågar” sjunger/vrålar Ossler från djupen, från botten av sitt hav, begravd under vad som måste vara karriärens tyngsta ljudbygge. Och där och då känns det som att man kan, som att det går att skaka av sig både post-covid-krämpor och evig blues.

Till sin hjälp har han som alltid Mikael Nilzén (klaviatur, maskiner, kör), Henrik Meierkord (cello) och Hux Nettermalm (trummor). Tillsammans med Ruben Engzell (inspelningstekniker) och Anton Sundell (mixare) har de skapat en ljudbild som med sin massiva tyngd och oerhörda ljudvolym både skrämmer och inte minst imponerar. Och texten – denna rörande uppmaning om att inte ge upp – blir än mer angelägen och drabbande när den paras med den öronbedövande och mäktiga musiken. Musiken blir till en Marianergrav ur vilken Ossler reser sig för att vägleda oss svarta svanar. Han är ju själv den svartaste svanen på havet, och vet hur eländet ska pareras. Om vi till slut hittar rätt får tiden utvisa, men förutsättningarna är betydligt godare nu.

”Svarta svan” är ute nu, digitalt, via ST4T.

J.M.W. Turners målning ”Burning Ship” från 1830, omnämnd i låten. Bild lånad från Wikipedia.

Recensioner: 2021-01-16

Efter en mycket intensiv december, med nya texter nästan varje dag, kände jag mig oinspirerad, tömd och överexponerad. Jag fick lov att ta en paus från 482 MHz och försöka bli mig själv igen. Jag är på god väg och passar därför på att göra en lowkey-comeback. Idag ger jag er en mäktig bunt ny musik. Två singlar, två album. Varsågoda.


Frida Hyvönen – ”A Funeral in Banbridge

– Äntligen. Äntligen är hon tillbaka. Hon med stort H. Förra plattan, Kvinnor och barn (2016), var ett av 10-talets bästa album, men sedan dess har det varit tyst från Frida Hyvönen. Tills nu. I mars kommer fullängdaren, och idag kom alltså första smakprovet. ”A Funeral in Banbridge” är lika mycket en mycket kärnfull kortnovell om tillhörighet, familjeband och döden, som det är en kristallklar poplåt med jangly Marr-gitarrer och Hyvönens distinkta pianosound. Precis som hennes partner Christian Kjellvander är Hyvönen en sagolik historieberättare, vilket vi påminns om här.

Vidare sjunger hon åter på engelska efter att på Kvinnor och barn för första gången sjungit på svenska. Alla vi som knäcktes av hennes svenska texter blev kanske lite oroliga när det i försnacket stod klart att det nya, kommande materialet skulle bli på engelska, men efter att ha lyssnat på nya singeln har det visat sig att den oron var helt obefogad. Frida Hyvönen är, oavsett språk, en av våra allra bästa textförfattare. Och ”A Funeral in Banbridge” är årets första fullträff.


Pierce With Arrow – ”She Pined Away

– En av de bästa upptäckterna jag gjort de senaste veckorna heter Pierce With Arrow. De kommer från Berlin och gör kylslagen, kantig och mycket atmosfärisk musik i gränslandet mellan dark ambient, drone och darkwave. Rekommenderas starkt.


Inade & Circular The Saturnine Broadcasting

– Tyska dark ambient-favoriterna Inade har gjort ett split-album med landsmannen Circular – och resultatet är bländande. Inade visar att de alltjämt tillhör genrens allra tyngsta, och deras halva är full av tunga ljud, allomslutande drones och domedagsatmosfärer. Men Circular, däremot, bjuder på luftiga, krispiga och vackra ljudkulisser, och kontrasterna som uppstår skapar en känslosam platta man inte slänger på hur som helst. The Saturnine Broadcasting är en skiva att sjunka ner i, att försvinna i. Det måste man vara beredd på, annars gör man sig själv och plattan en otjänst. Den släpptes så sent som 28 december i fjol, och hamnade därför utanför årsbästa-listan. Hade den släppts tidigare hade den knipit en bra placering.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”With the Flood to Light” (Inade), ”Into the Deepest Currents” (Circular)


Henrik MeierkordKval

– Stämningsmästaren Henrik Meierkord är tillbaka med ett nytt opus, det andra på holländska labeln Ambientologist. Det är ett 74 minuter långt album fyllt med oroliga stycken, djupt försänkta i sorg och framförda med stråkar – och då särskilt Meierkords så mäktiga cello. Tidigt in i första lyssningen stod det klart att detta är ett album där uttrycket Meierkord tidigare jagat, fångat och finslipat når sin fulla potential. Meierkord nosade på detta med skivorna Flykt och Själ (båda 2019), men nådde aldrig lika långt som nu. Nu har han skapat något som är bortom musik, och något som egentligen redan legat och ruvat i den nordeuropeiska folksjälen i århundraden och som vi alla bär med oss. Jag pratar om ljud och bilder lika självklara, lika vackra, som våra urskogar, vår ensamhet, vår sorg och våra gemensamma rötter och sår. Kval är också något så ovanligt och motsägelsefullt som en fullständigt kompromisslös skiva med en tydlig konstnärlig linje och vision, men som vi alla ändå kan relatera till och ta till oss, om vi bara tillåter oss att göra det.

Det vore simpelt att kalla Kval för en ambientskiva när den alldeles uppenbarligen är så mycket mer. Kval är folkmusik in i märgen. Den renaste, ärligaste och mest drabbande folkmusik du kommer att höra på sannolikt väldigt länge. Visst, alla stycken når inte lika högt (”Dröm” hade jag till exempel kunnat vara utan då den skär sig med övriga plattan), men det är helheten som är intressant här, och trots ett fåtal dippar håller den ihop. Betyget nedan får gälla tills vidare, men kan mycket väl förtjäna att revideras framöver.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Gryning

482 MHz:s adventskalender: Lucka 16

Bland det bästa som hänt europeisk maskinmusik de senaste åren är Meipr. Bandet består av cellisten Henrik Meierkord (som också har en solokarriär och som även arbetar tätt ihop med bland andra Pelle Ossler) och maskinisten Peter Josefsson (som till vardags är med och driver synth-podden Blå måndag). Tillsammans skapar de ljud som är vackra och skrämmande, tunga och hypnotiska, i det omåttligt fascinerande gränslandet mellan dark ambient och neo-classical. Jag blev en apostel i samma stund som jag först hörde dem, och jag är mäkta stolt över att nu få presentera denna pinfärska intervju med Meipr. Varsågoda.


Er blandning av stråkar och fräsande maskiner är inget annat än en fullträff, men hur bildades egentligen Meipr?

Henrik: Jag och Peter känner varandra sedan länge, som kollegor på Kanal 5, Kanal 9 och Discovery, där jag var sound designer och Peter röst för Kanal 5. Men då gjorde vi överhuvudtaget inte musik och visste inte att vi var kapabla tillsammans. Jag visste att Peter gillade synth, osv. Jag gjorde musik mycket mer sällandå, på grund av heltidsjobb med ljud och trailers, till skillnad mot nu. När vi väl slutade, tog det inte lag tid förrän vi upptäckte att vi faktiskt var riktigt kvalificerade musiker! Och en dag testade vi och det sa klick!

Peter: Jag har alltid vetat att Henrik var en mycket duktig musiker. Nästan alla på vår avdelning höll på med musik på något sätt. Det var dock inte förrän efter att vi båda bytt jobb som Meipr föddes. Henrik hade lagt upp en jättefin svartvit kortfilm på Youtube som han hade tonsatt. Jag tyckte att det var så otroligt vackert och frågade helt enkelt om vi skulle testa att göra något ihop. Jag hade bara skrivit ”riktiga låtar” innan. Min erfarenhet av ambient musik sträckte sig till de bakgrunder jag hade gjort till vår podcast Blå måndag. Det var nog på våren 2018. Resultatet blev Sommersonne, som jag spelade upp för Jonas i Alvar och han frågade om han fick ge ut den och sedan dess har det bara rullat på.

Henrik, du sysslar annars mycket med neo-klassisk musik, medan Du, Peter, kommer från en synth- och industribakgrund. Vad är det bästa respektive sämsta med att komma från två så olika musikaliska bakgrunder när man gör musik ihop?

H: Att man tänker tvärtom och inte: ”Så här ska det låta”. Jag är klassiskt skolad i kommunala musikskolan, spelat i olika ungdomsorkestrar i Nordväst-Skåne och läser noter. Dock blev jag trött på att följa en dirigent och valde min mer ”punkiga” neoklassiska väg. Spelar hellre stråk med totalt andra musiker. Dessutom älskar jag filmmusik. När jag kollar filmer och tv-serier, analyserar jag musiken undermedvetet och blir inspirerad. Tror inte det finns något dåligt med olika världar, snarare tvärtom, och eftersom vi jobbat under deadlines på TV, vet vi att när en låt ska vara klar så är det så.

P: Jag fick inte ens gå i musikskolan då jag fuskat mig igenom blockflöjtslektionerna genom att ha bra gehör och helt enkelt lärde mig melodierna. Jag blev helt enkelt påkommen av min lärare som insåg att jag inte kan läsa noter. Men det är nog det enda som skiljer våra musikaliska bakgrunder. Vi har inga regler. Det är det bästa av allt. Vi tänker aldrig att det ska låta på ett visst sätt. Det bara blir. Vi hittar nog också inspiration på samma sätt och har samma inställning till hur vi ska jobba. Det är prestigelöst och ett jäkla tempo. Det är nog därför det funkar så bra och är så roligt. Jag brukar alltid säga att man ska försöka spela med så många som möjligt. Man plockar alltid upp något och lär sig alltid något med varje unik individ.

Bland det bästa med er musik är bilderna den frammanar. Monokroma bilder av ett Östeuropa fastfruset i både is och tid, postapokalyptiska städer i askregn och spöklika kontrollrum i öde kärnkraftverk. Vad skulle ni själva säga att ni vill skildra med er musik?

H: För mig handlar det om att skapa känslor med stråkarna tillsammans med Peters synthar – gärna ångest. Det kan vara drömmar, vidriga bilder från krig, sönderbombade städer i Tyskland eller kolkraftverk. Eller stressade människor i Stockholm. Men ibland glädje, bara ibland, dock, haha. Typ att åka tåg i Central-Europa, långt bort från Skandinavien. Eller havet…

P: Det handlar om att skapa en känsla. Min dröm är väl att varje låt ska kunna funka när eftertexterna rullar i en film. Det ska skildra mörker, öde platser, ödelagda fabriker, regn, svavel, ensamhet, desperation, panik, stress och ångest. Allt i svart och vitt. Men ibland finns även en liten strimma hopp och ljus. Men den är jävligt liten!

Foto: Lee Bailes

Som Sällskapet-fanatiker vet jag hur väl Pelle Osslers gitarrer funkar ihop med tung elektronik. Ert samarbete med honom (låtarna ”Leningrad Layers” och ”Masterskaya”) är inget undantag och tillhör det bästa som gjorts i synth- och dark ambient-genrerna i år. Kan ni berätta mer om det samarbetet? Och vågar man hoppas på att ni jobbar ihop igen?

H: Jag skapade ”Leningrad Layers”-låten. Men hade då på technotrummor, vilket blev sådär… Hursomhelst frågade jag ett gäng musiker, Pawel Kobak, Patrick Richard, Strulgattu, Bram Meindersma, att göra varianter, vilket de gjorde. Till hela albumet. Under tiden skickade jag låten till Pelle Ossler som lade sin fantastiska gitarr, och jag tog bort de gamla trummorna och då lät det väldigt bra. Sedan lade Peter på sitt ”stuff” och så blev det en Meipr-version. Jag har faktiskt 1-2 låtar jag ska skicka till Pelle när det är lugnare…

P: Leningrad Layers-kassetten är helt och hållet Henriks verk. Han bad mig lägga lite beats till huvudspåret som han och Pelle Ossler spelat på. Jag plockade fram mitt euroracksystem, en trummaskin och en analog sequencer. Resultatet blev ”Masterskaya”.

Vad har ni själva lyssnat på i år? Vad skulle ni vilja tipsa om?

H: Steve Reich, Anthéne, Wagner, Bach, Vivaldi, Ligeti, Joy Division och tusen drone-låtar av olika artister. Drone är min psykmedicin…

P: Jag köper ganska mycket skivor och samlar på vinyl. Bland de skivor som hamnat i samlingen i år som jag gärna slår ett slag för är Majestoluxe Secondary Sanctions, Then Comes SilenceMachine, HIDE – Hell Is Here och Maman Küsters – L’Extase & La Terreur . Detta uppblandat med en hälsosam dos Post-Punk, Northern Soul och Trojan Records.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Meipr?

H: Självfallet positivt, har en hel del release på g och om covid-19 släpper, så blir det självklart LIVE!

P: Vi har många releaser planerade på Alvaret Tape Rekordings nästa år. Det är något jag ser fram emot mycket. Jag ser också fram emot att skriva mycket musik och drömmen är självklart att få gå på konserter och spela live.


Köp och lyssna på Meipr och Henrik Meierkord på Bandcamp (Meipr:s här, Henriks här), och lyssna på Blå måndag där ni lyssnar på poddar.

Over and out!

Ossler – Rotterdam (ny singel)

Foto och layout: Pelle Ossler

Jag hade en idé om att Pelle Osslers nya singel skulle varit en del av månadens Bäst just nu, men det gick inte. Sekunder in i första genomlyssningen insåg jag det jag egentligen förstod redan från början – att det hade varit oschyst mot alla övriga som skulle varit med. Detta är helt enkelt för bra.

För nu har han gjort det igen, tänkte jag skriva, men fan vet om Pelle Ossler någonsin tidigare drabbat lika hårt som på ”Rotterdam”, den tredje singeln att släppas från det kommande åttonde albumet. Och med ovärderliga och knäckande plattor som Krank, Ett brus, Stas och Evig himmelsk fullkomning i bagaget (för att nämna blott några), och under ett år då han med singlarna ”Keltiska havet” och ”Jesus absolut” redan sopat mattan med allt och alla, säger väl detta ganska mycket? Med ”Rotterdam” blir det tydligare än någonsin tidigare att Ossler är både skyddshelgonet och fyrtornet i beckmörkret för alla oss som idogt och förtvivlat harvar runt och försöker reda ut det här de kallar livet.

På ”Rotterdam” sjunger han visserligen genom någon annan, en kvinna, men det är samma empati och samma värme som kommuniceras, och det är samma obrytbara förmåga att sätta fingret på livets alla jävligheter och samtidigt göra något vackert av det. Med en röst som är mäktigare och mer cohenskt ärrad än någonsin innan sjunger Pelle i ett av låtens allra starkaste ögonblick att ”Alla spår jag försöker följa tar ju slut/Alla vägar jag försökt går tillbaks till denna intighet”. Kanske sjunger han i första hand till och om sig själv, men likväl känns det som att det även är till alla oss andra som också följt irrbloss, gått fel, aldrig kommit till skott eller missat vårt fartyg och blivit fast i vår dimma. Och tack vare det, tack vare vetskapen att han sitter på sin knarriga pall i sitt fyrtorn i mörkret och lyser upp havet åt oss och visar att det är okej att känna såhär, att vara såhär, så orkar vi leta efter vår hamn lite till. Det behövs bara mer tid, sjunger han. Vi ska inte ge upp.

(texten fortsätter nedanför bilden)

Foto: Pelle Ossler

Musiken, då? Den är lika drabbande som texten. Den börjar som ett novembergrått doom-jazz-stycke av klassiskt Ossler-snitt, men vecklar ut sig till något mycket större. Med klassisk rocksättning kombinerat med vemodiga stråkar, piano och maskiner bygger Ossler och bandet upp ett ljudlandskap som är lika massivt som skört och atmosfäriskt. Den som tänker på drygt tre år gamla ”Sommardröm i grått”, eller för all del ”Helsingborg”, är inte helt fel ute, men detta är ännu kärvare, ännu vackrare och större. Om verserna är doom-jazz och sotig euroblues är refrängen, denna stora, mäktiga refräng, både psalm och visa (en balansgång Ossler med lätta steg gått många gånger förr). Runt fyra-strecket ökar det sakrala ännu lite mer och låten stegrar mot skyarna. Vare sig tårar eller gåshud går att undvika. Vidare är Osslers dotter, Sole, ett mycket välkommet tillskott i bandet. För första gången sedan 2013 och låten ”Solen och ängeln” gästar hon sin gamle far på skiva. Hennes fjäderlätta, kristallklara röst blir det kontrasterande ljuset till det tjärliknande mörker som bor i Pelles röst. Med subtila men potenta medel visar hon inte minst i låtens slutskede att hon har en av landets just nu finaste röster.

Och om det inte redan vore nog fyller Ossler idag 58 år. Ändå är det han som står för gåvorna. Grattis, Pelle, och tack.

”Rotterdam” är ute nu, digitalt, via ST4T.

Ett bombat Rotterdam. Bild lånad från http://www.brandgrens.nl