Bäst just nu, övergången mars-april 2020

Mars kom och gick och mer än lite fokus låg på den rådande (pågående) apokalypsen. Månadens bäst just nu sköts ideligen på framtiden. Men nu är den här, och den täcker också upp aprils första dagar. Varsågoda.


Roya – Pulse (album)

– Den amerikansk-iranska stockholmsbon Roya är tillbaka med ett nytt album. Förstasingeln, den malande, body-doftande ”Blood”, lovade gott – och albumet levererar. Inledande ”Constant” tillhör höjdpunkterna. Ett frenetiskt, elektroniskt beat och kyliga atmosfärer omsluter verserna innan låten lyfter i refrängen. Gotiska stämningsstycket ”Thousand Needles” är en annan höjdpunkt. Där är tempot betydligt lägre, men närvaron är lika påtaglig som alltid. Här hörs tidiga Cocteau Twins och Roya visar upp sin lika sensuella som eteriska röst.

Och det är i dessa ljudvärldar hon verkar och trivs i. Någonstans i gränslandet mellan den mest drömska gothen och tung body rör hon sig, med känsla för både dynamik och melodier. Inspirerande!

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Thousand Needles”

Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Garlands

 

The Weeknd – ”In Your Eyes

– Albumet After Hours är ojämnt, men inte alls dumt. Abel Tesfaye är fortfarande en hedonistisk goth-version av Michael Jackson (en influens som många stunder blir extremt uppenbar), med en stundtals utmärkt fallenhet för melodi och atmosfär. Bäst på plattan är pop-pärlan In Your Eyes. Hade nyss nämnda popkung sjungit i a-ha på 80-talet hade det låtit exakt såhär. Vi snackar alltså moll, överväldigande 80-tals-känsla och en fenomenal soul-möter-synthpop-hybrid. Och då har jag inte ens nämnt saxsolot… Årets hittills bästa poplåt? Sannolikt.

 

Sole – ”Är jag människa

– Efter två singlar på engelska går Sole Gipp Ossler nu över till att sjunga på svenska, och i samma veva ger hon oss sin bästa låt hittills. ”Är jag människa” är jazzigare än något hon släppt tidigare, och är samtidigt en hudlös och modig uppgörelse med henne själv och hennes egen otillräcklighet. Soles engelska texter var tveklöst bra, men hon når så långt djupare när hon skriver på svenska. Nu finns det ingenstans att ta vägen, vare sig för henne eller för oss som lyssnar. Hennes såriga vädjan om kärlek skär rakt igenom varje lager och man kapitulerar. Extra plus i kanten för Soles tajta kompband (här bestående av Pelle Ossler, Henrik Meierkord, Conny Städe och Zackarias Lindskog), som sveper in hennes sång i glittrande svart doomjazz. Tätt sluten i verserna, luftig och klar i refrängerna.

 

Ruby Haunt – ”Sunbelt

– Är det sadcore? Är det dream pop? Jag vet inte. Men jag vet att nya singeln Sunbelt är en nära tio minuter lång uppvisning det de gör bäst: sorgsen, mycket drömsk musik för småtimmarna.

 

Christian Hede – ”Vi to er ens”

– Danske 482 MHz-favoriten Christian Hede är i morgon fredag tillbaka med ny singel. Den här gången har den europablues han så väl behärskar fått stå tillbaka för en skör akustisk ballad. ”Vi to er ens” återkopplar, åtminstone musikaliskt, till Hedes förflutna som Bellhound Choir, det engelskspråkiga folk-blues-projektet han hade under några år. Men ”Vi to er ens” slår hårdare och djupare än det mesta annat han gjort. Han släpper på masken och sjunger naket om smärtsam förlust och kampen för det liv som finns kvar. Texten har politiska undertoner, men Hede zoomar in på den lilla människan och är humanistisk snarare än politisk.

Recension: Algiers – There Is No Year

Algiers-scaled

När jag hörde Algiers första gången, sommaren 2015, i samband med att det självbetitlade debutalbumet släppts, slogs jag av hur oförskämt väl de blandade industriella och karga ljudbilder med soulig gospel. Jag gjorde med ens kopplingar till Thåström och låtar som Kom med mig, Såg dom komma och Långtbort, som till stor del också består av samma influenser. När Thåström året därpå kom ut som Algiers-fan blev jag föga förvånad. Skiva två, The Underside of Power, släpptes 2017 och drog kanske aningen mer åt (det dystopiska) soulhållet, men var i stort en okontroversiell och ganska väntad uppföljare – om än en mycket bra sådan. Nu skriver vi ju emellertid 2020 och Algiers har precis släppt lös sitt tredje opus, There Is No Year, på världen – och fan om det inte är deras bästa platta hittills.

I mångt och mycket känner vi igen det Algiers vi älskar. Låtar som ”Dispossession”, titelspåret och ”Hour of the Furnaces” är klassisk Algiers. Här visar de utan omsvep och krusiduller att de inte tappat taget om det uttryck de varit med om att bygga. Det rasistiska USA av igår, idag och imorgon, grävs ner under tonvis av fräsande elektronik, stenhård percussion och skriande gitarrer. Sångaren Franklin Fisher sjunger bättre än någonsin, och han gör det med hjärtat i halsgropen, som om livet hängde på det. Bandet kokar i bakgrunden, och de befinner sig som vanligt i en drömvärld någonstans mellan Ruhr och Tupelo.

Men det som verkligen slår mig är att Algiers den här gången också vågat ta ut svängarna mer och utvecklat sitt patenterade uttryck ytterligare. Låtar som till exempel ”Wait for the Sound”, ”Nothing Bloomed” och lätt drömska, postpunkiga ”Repeating Night” är mörkare, mer ambienta och mer suggestiva än något de gjort tidigare. Det atmosfäriska soundet hos de låtarna bidrar starkt till att göra Algiers anno 2020 mer dynamiska än tidigare. Ett tredje album med plattan i botten hade kanske känts tradigt. Vad som också bidrar till den nyfunna dynamiken är det luftiga, närmast pop-souliga soundet på låtar som ”Chaka ” (en av skivans allra största stunder). Här kanaliserar de (och då i synnerhet Fisher) klockrent, men givetvis på Algiers-vis och utan att tappa pondus, sin inre Michael Jackson (lyssna bara på Fishers jacksonska sångtics) och hittar därmed en för dem helt ny källa att gräva ur. Och det låter fantastiskt.

Så ja, jag får nog slå fast att Algiers, tack vare utveckling, nya influenser och genomgående hög låtkvalitet, gjort sitt bästa album hittills. Nu hoppas jag få se dem live igen i vår. 24/4 spelar de på Nalen i Stockholm och dagen därpå på Mejeriet i Lund.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Chaka”, ”Wait for the Sound”

Om ni gillar detta: Thåström – Centralmassivet, Algiers – Algiers

2010-talets bästa album: lista 4/4

7

Efter fyra veckor är vi äntligen framme vid sista listan och ögonblicket då 2010-talets allra bästa album utses. Som vanligt efter ett projekt av det här slaget är jag nu ganska matt. Jag är nöjd med urvalet, men placeringarna hade kunnat vara bättre. Huvudbry. Skuld. Ånger. Skulle jag nämna några bubblare (och det kan jag ju göra, för det är ju kul) hade det möjligen blivit Skriet – Det beslutande organet, Daniel Norgren – Alabursy, något med Colter Wall (som jag inte för mitt liv kan förstå hölls utanför listan) och någon Algiers-platta. Och kanske några fler. Man kommer alltid på fler. Man glömmer alltid. Men på det hela taget är jag nöjd.

De tre första listorna var som bekant topp-10:or, medan denna alltså är en topp 20. Nog snackat nu. Vi kör. Varsågoda.

 

20. Damon AlbarnEveryday Robots

År: 2014

damon

– Damon blev med solodebuten personligare än han kanske någonsin tidigare varit. Borta var Blurs ironier och Gorillaz serietidnings-image. Kvar fanns ett rejält knippe makalösa och mycket engelska moll-melodier och texter om uppväxten, nutidsångest och relationsproblematik. Ett av Albarns allra bästa album oavsett namn på konvolutet.

 

19. Sällskapet Nowy Port

År: 2013

nowyport

Debuten tillhör en klass för sig, men den vid release extremt emotsedda uppföljaren behöver då rakt inte skämmas för sig. Där tog Thåström, Ossler och Hellberg den skivans formel och gjorde den ännu kyligare, ännu kärvare. Resultatet blev kanske inte lika jämnt eller för mig lika världsomvälvande som på debuten, men en hypnotisk skiva är det likväl, med flera av bandets bästa låtar. Min relation till Sällskapet är både väldokumenterad och passionerad och den här skivan stärkte den relationen.

 

18. David BowieBlackstar

År: 2016

bowiecover

– När David Bowie lämnade oss tidigt i januari 2016 gjorde han det med sitt bästa album sedan Heroes (1977). Vid inspelningen av Blackstar visste Bowie att hans tid var utmätt, men det påverkade inte hans förmåga att för en sista gång återuppfinna sig själv.

 

17. Nick Cave & the Bad SeedsPush the Sky Away

År: 2013

nick

– Caves två senaste album har tokhyllats så till den grad att skugga fallit över den skiva som egentligen, nyktert betraktat, är hans bästa från det gångna årtiondet. Några år efter att Push the Sky Away släppts skulle Caves liv rämna och han, och därmed också hans texter, skulle fjättras av sorg, men här var hans fullkomligt unika sinne ännu fritt. Till luftiga, atmosfäriska arrangemang, med en Warren Ellis i toppform, sjöng han fantastiska, märkliga texter om Robert Johnson, Hannah Montana, musikens kraft, gud, djävulen, dröm och verklighet. Som bara Nick Cave kan.

 

16. Sällskapet – Disparition

År: 2018

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

– Sällskapets tredje och senaste platta saknade de extremt höga topparna som man hittade på Nowy Port, men var en betydligt jämnare, stabilare skiva, med generellt starkare låtmaterial. Nytt för denna gång var att Joakim Thåström inte längre var fast medlem (men han gästade på höjdpunkten ”L’Autostrada”). Nytt var också att den kärva ambientindustrin från de två första skivorna delat sig till ett slags industri-chanson-hybrid. Detta inte minst tack vare berlinskan Andrea Schroeder, som med sin matta, tunga röst sjöng på merparten av skivans låtar – på tyska, dessutom. Den svartvita, europeiska skymningskänslan som mejslats fram sedan debuten var på Disparition alltjämt total. Sällskapet är och förblir bandet för mig.

 

15. Steve Von TillA Life unto Itself

År: 2015

steve

Till vardags sångare och gitarrist i blytunga Neurosis, men som soloartist skruvar han emellertid ner volymen rejält. Då gör han karg, mycket svärtad folkmusik som låter som en råkall novemberdag i skogens djupaste partier. Och han har hållit en fantastiskt hög nivå sedan solodebuten för snart 20 år sedan – detta trots att uttrycket egentligen inte förändrats nämnvärt. 

 

14. Atrium Carceri The Untold

År: 2013

atrium

– Svensken Simon Heath driver inte bara dark ambient-genrens mest tongivande, nu existerande, skivbolag, Cryo Chamber, han gör själv fantastisk musik som Sabled Sun och, framförallt, som Atrium Carceri. The Untold är hans största stund. Utomvärldsliga ljudlandskap, tunga som granitblock, obehagliga fältinspelningar och sjudande elektronik utgör denna skiva, som måste betraktas som ett av de viktigaste Cryo Chamber-släppen.

 

13. Scott Walker & Sunn O)))Soused

År: 2014

scott

– Bortsett från lite filmmusik blev Soused det sista vi skulle få höra från Scott. I mars i år gick han bort, 76 år gammal. Detta unikum och geni, som likt ingen annan i populärmusikens historia gick från skönsjungande flickidol på 60-talet, till ett slags saknad länk mellan Cohen, Brel och Sinatra, för att slutligen, från 1980-talet och fram till sin död, komma till sin fulla rätt som avantgardist. De sista 30 åren gjorde Walker musik som de allra flesta casual-lyssnare skulle betrakta som rent omöjlig, musik som i största möjliga utsträckning avvek från den musik som gjorde honom till flickidol och världsberömd crooner på 60- och 70-talen. Varje skiva han släppte, från 1984 och framåt, var mer svårgenomtränglig än den som kom före. På Soused samarbetade han med doom metal-titanerna Sunn O))) – ett samarbete som skulle visa sig vara lika otippat som genialt. Sunns sotigt majestätiska drones och Scott Walkers och mångåriga samarbetspartnern Peter Walshs dissonanta ljudkollage gick ihop som vore det det mest självklara i världen – oavsett om Sunn O))) subtilt fyllde i ljudbilden, som i ”Bull ” och ”Lullaby”, eller var mer framträdande, som i ”Brando” och ”Herod 2014”. I de allra flesta avseenden var Soused en naturlig fortsättning på det som Walker pysslat med sedan åtminstone Tilt (1995). Sunn bidrog med knivskarpa kanter till Walkers redan massiva ljudbygge, men deras egenart tog aldrig över och det är tydligt varför Walkers namn står först på konvolutet.

 

12. Thåström Beväpna dig med vingar

År: 2012

bdmv

– Efter hudnära, avskalade Skebokvarnsv. 209 (2005) och jämförelsevis tyngre men alltjämt lika hudnära Kärlek är för dom (2009), var Thåström i februari 2012 tillbaka. Denna gång var volymen högre, ljudlandskapen dovare, ödsligare, mer svärtade. I mäktig kontrast stod då texterna. På Kärlek är för dom korresponderade musiken med texterna och Thåström var tungsint, märkt av förluster och med det förflutna hack i häl. På Beväpna dig med vingar märktes dock en annan Thåström. En Thåström återförenad med sitt livs kärlek, en Thåström som oblygt hyllade denna kärlek, som blickade framåt, som reste sig ur dyn. Och även en Thåström som för första gången på länge, på lysande Nere på Maskinisten, även tillät sig att släppa det självbiografiska och i stället försvinna in i en suggestiv drömvärld befolkad av idoler som Kurt Tucholsky och Bertil Malmberg.

Den kontrasterande kombinationen av blytung stålmusik och hoppingivande och stärkande texter har i min mening kommit att bli en av Thåströms största styrkor. På Beväpna dig med vingar är detta mycket tydligt, och skulle förfinas ytterligare på kommande album.

 

11. Jacaszek Glimmer

År: 2011

jaca

– Polske ljudkonstnären och ambientmästaren Michal Jacaszek blandar varm akustik med undergångselektronik, och resultatet är allt som oftast lysande. På 2011 års Glimmer är han emellertid på sin absoluta topp. Ett sant mästerverk i gränslandet mellan neo-klassiskt och dark ambient, och den kanske viktigaste skivan för mitt dark ambient-lyssnande – det var den första jag fastnade för.

 

10. Shrine Ordeal: 26.04.86

År: 2016

shrine

– På sin hyllningsskiva till de som drabbades av Tjernobylkatastrofen gav oss bulgariske dark ambient-maestron Hristo Gospodinov skimrande ljudlandskap som trots sin svärta och sin oerhörda, massiva tyngd ändå släppte igenom både ljusglimtar och viss melodisk skönhet. Jag har extremkonsumerat dark ambient-musik under det gångna decenniet, men få skivor har drabbat eller fastnat på mig som Ordeal har gjort.

 

9. Jason MolinaAutumn Bird Songs

År: 2012

jason

– Åtta sköra, oputsade och outsägligt fina folksånger, utgivna när Molina hade blott sex månader kvar att leva och skrivna under hans sista svåra år, som kantades av missbruk, hälsoproblem och misslyckad rehabvård. Trots alla problem han drogs med står det plågsamt tydligt att Molina vid sin död på intet vis var slut som låtskrivare eller sångare och att Autumn Bird Songs är en mycket värdig avslutning på en musikkarriär jag aldrig hade klarat mig utan.

 

8. Have a Nice LifeThe Unnatural World

År: 2014

hanl

– Inför varje skiva djupdyker Tim Macuga och Dan Barrett orädda i tillvarons tjocka, svarta sörja och kommer ut på andra sidan med famnarna fulla av gothig, industriell postpunk, lika skimrande vacker och melodiös som den är ogästvänlig och trubbig. Detta initierades redan på debuten Deathconciousness (2008), återupptogs sedan på detta års lysande Sea of Worry, men det var på andra albumet The Unnatural World som resultatet blev som allra mest drabbande. Till massiva ljudbilder av distad bas, tjocka gitarrlager, elektronik och samplingar sjunger Dan och Tim texter om självhat, misantropi, uppgivenhet och existentiell förvirring, ibland genom ett galghumoristiskt filter, ibland med blodigt allvar. Men trots tematiken är deras texter lika mycket ett långfinger åt tillvaron som ett rop på hjälp, och musiken är, i all sin trubbighet, alltid vacker.

 

7. Rome The Hyperion Machine

År: 2016

Rome

– På vad som måste räknas som Romes bästa platta återuppfann Jerome Reuter sitt uttryck och körde sin neofolk genom drömska gitarrmattor, ambience och postpunk – dessutom bjöd han på en mycket inspirerad och utsökt tolkning av Fanfanfan!

 

6. Gil Scott-Heron I’m New Here

År: 2010

gil

– Ett stordåd och ett fenomenalt album från en uträknad artist med en glöd inom sig som ännu inte brunnit ut. Han hade ännu lite kvar att bevisa – och som han bevisade det. Och han gjorde det till en helt ny musikalisk fond. Den rytmiska, souliga jazz-funken från Gils tidigaste och mest klassiska album var här utbytt mot ett slags post-industriell, elektronisk soul, varvat med ett par akustiska nummer och några spoken word-interlude – allt utsökt producerat av britten Richard Russell. Texterna, sedan, var lika förödande bra som de alltid varit. Inte politiska, som förr, utan självrannsakande poem om livsval, uppväxten och missbruk. Och varje gång jag lyssnar på I’m New Here lär jag mig lite mer om livet.

Drygt ett år efter att skivan släppts dog Gil Scott-Heron, 62 år gammal. Alldeles för tidigt, men inte innan han hunnit släppa sitt livs bästa skiva.

 

5. Allseits Chimäre

År: 2016

allseits-chimaire (2)

– Allseits mästerliga album Chimäre är ljudet av undergången. Ljudet av när himlen öppnar sig och vår värld slukas av en annan. Men det är trots det ingen våldsam skiva och den är inte aggressiv. Här är undergången bara hypnotisk, storslagen och vacker, målad med djupa gitarrdrones och malande elektronik. Av alla dark ambient-skivor jag lyssnat på under 10-talet har ingen berört mig mer än Chimäre.

 

4. Thåström – Centralmassivet

År: 2017

ThåströmCentral

– En tid innan Centralmassivet åkte Thåström till den amerikanska södern. En resa som han för DN:s Georg Cederskog berättade inte var så himla rolig. Men det var nåt som fastnade på honom – och det hörs på Centralmassivet. Skivan är till stor del inspelad i Berlin, och det är blandningen berlinsk maskinpark/amerikanska söderns mylla som gör Centralmassivet till vad den är. Thåström hade nosat på denna industriblueshybrid förr, men på Centralmassivet är uttrycket tydligare än någonsin – och det omsluter och ramar in hans ljusmörka, allmänmänskliga böner om utmätt tid, förgången tid, upplevelser och platser på ett förkrossande sätt.

 

3. The Good, the Bad & the QueenMerrie Land

År: 2018

merrie

– Beklämd av att landet han älskar forcerat sig självt ut ur Europa, bort från gemenskapen och solidariteten och mot isolering och avgrundens svarta famn, åkte gruppens ledare och låtskrivare Damon Albarn på ett slags pilgrimsresa. På cykel, med buss, med tåg och till fots tog han sig runt öriket som fostrat honom och hans musik och tog pulsen på dess folk – postbrexit. Resultatet, eller ska jag säga konsekvensen, av detta blev Merrie Land. En elegi och sorgesång över läget i vår tids Storbritannien, full av dubbiga, music hall-inspirerade ljudlandskap, melodier genomsyrade av vemod och texter om saknad, bitterhet och kärlek. Den första skiva jag på bloggen gav full pott, 10/10.

 

2. Ossler Evig himmelsk fullkomning

År: 2017

ossler

– Jag har redan skrivit spaltmeter om denna skiva. Jag har redan nämnt hur Ossler här, bättre än de flesta i det här landet, skriver om ödeläggelse, krig och personliga katastrofer och gör något allmängiltigt och vackert av det. Jag har skrivit om hemsökelsen som plågar den skuldtyngda i ”Botten av ditt hav”. Om det alltför verkliga skräckscenariot i ”Ute på ön”. Om vilken perfekt låt ”Helsingborg” är och hur trösterikt det är att höra Ossler sjunga om hur svårt det är att få ihop livet, hur lätt det är att sakna och gräma sig. Jag har skrivit om den Öijer-influerade, knäckande poplåten ”Större än du tror”, där han talar om för sitt tolvåriga jag att det kommer att lösa sig, att det är okej att må skit och vara annorlunda. Och jag har nämnt den geniala övergången från ”Större än du tror” till avslutningsspåret ”Sommardröm i grått”, hur den ena låten ringer ut och rinner in i den andra. Jag har nämnt den smärtsamma kontrasten mellan då och nu, som Ossler sjunger om i ”Sommardröm…”. Den råa saknaden efter en enklare tid som flytt. Gitarrerna och crescendot sedan. Gitarrerna, ja. Jag vet ingen annan gitarrist som säger mer med sitt instrument än Pelle Ossler. På Evig…tillåts de ta plats, bildar både monolitiska och sköra ljudlandskap som oavsett om de hotar eller berör alltid imponerar. Allt detta har jag sagt förr. Här och i andra sammanhang. Och jag lär väl fortsätta tjata. Vissa skivor lämnar en aldrig.

 

1. Thåström – Den morronen

År: 2015

denmorronen

– Ihop med Sällskapets första platta är Den morronen på många sätt den kanske viktigaste skivan i mitt musiklyssnarliv. En skiva som sköt livsviktig medicin in i min trötta själ, vårvintern 2015. Musiken var atmosfäriskt karg och kylig, men texterna talade om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse och om det stora i det lilla. Om den där blå himlen som alltid kommer. Thåström zoomade in på tillvaron och belyste med ett språk fritt från pretentioner och klyschor de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta. Och det var just detta som gjorde susen. Det var som att injiceras med nya tankar, nytt mod och nya insikter, när det behövdes som mest.

Vidare är Den morronen också Thåströms jämnaste skiva. Blott nio spår lång, och helt utan minsta utfyllnad. Varje klang, varje anslag, varje ord betyder något och ligger där det ligger därför att det finns inget annat sätt. Allt det du inte hör saknas därför att det inte hör dit. Den morronen är ljudet av en konstnär som aldrig slutar inspirera eller inspireras. Någon som aldrig slutar att försöka fullända sitt uttryck.

***

Och där var det slut. Jag önskar att min listskadade hjärna nu skulle få vila, men icke. På annandagen kommer listan över 2010-talets 50 bästa låtar. Vi hörs då.

God jul!

/N

Bäst just nu: april 2019

 

Det är en bra period för ny musik nu. Nu igen. Här följer ett axplock. Något att ta med ut i vårsolen, och något att hålla fast i när det vänder och blir kallare. För det blir alltid kallare.

Johan HedbergTobias och jag

– Sommaren 2013 släppte Johan Hedberg (ex-Suburban Kids with Biblical Names) det årets bästa svenska poplåt – Nackamasterna. Jag var vilse i tillvaron och jobbade som kundtjänsthjon på Staples. Jag avskydde varje sekund på det stället, och jag gissar att de inte var så förtjusta i mig heller (efter inte ens ett halvår blev jag uppsagd – en sann välsignelse för den som inte vågar sluta självmant). Varje morgon när jag cyklade till jobbet lyssnade jag på Nackamasterna och tillvaron kändes lite lättare. Jag var djupt förälskad i den låten. Så till den grad att jag hörde av mig till Johan (på Twitter?) och bedyrade min kärlek för denna exceptionellt fina poplåt. Året därpå släppte han albumet Paradiset, men sedan dess har det varit tyst. Fram tills nu. Med nya singeln Tobias och jag visar Hedberg återigen att han är en mästare på socialrealistisk vemodspop. Till skimrande gitarrer och synthar och en närmast postpunkigt melankolisk basgång sjunger Hedberg om förlorad men ändå odödlig vänskap, barndomsminnen och allt det där som gjorde en till det man blev. Och han får en att grubbla både en och två gånger över folk man sårat och broar man bränt.

Tobias och jag är utgiven på Tobias Isakssons (aka Azure Blue) nystartade label The Future Sound of Stockholm.

 

Stainwasher What Did I See (EP)

– Vad som tidigare kunde anas kan med detta efterlängtade EP-släpp bekräftas: Stainwasher gör Sveriges just nu bästa dreampop. Att ett par av låtarna är bekanta sedan tidigare kvittar. De får nytt liv och ett nytt sammanhang bredvid tidigare osläppta pärlor som Twin Peaks-doftande After All, den sköra svenskdebuten Hur det blev och den snudd på obehagliga, men ack så mäktiga, Only Lonely. Jag kan inte med nog eftertryck rekommendera Stainwasher till alla med minsta intresse för melankolisk och atmosfärisk musik.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Joy For Me (eller möjligen After All)

Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Head Over Heels

 

Agent BlåChild’s Play

– Vad tråkigt det är med recensenter som när de vill hylla ett band som utvecklats skriver att de ”mognat”. Det känns så nedsättande. Men det är just mognad jag hör på Agent Blås nya singel. Josefine Alatalo sjunger lika jäkla bra som hon alltid gjort, men soundet låter mindre BD och mer England, tidigt 90-tal. Mer Sarah Records. Vemodet är tyngre att bära. Mer permanent, mindre explosivt. GItarrtonerna är varmare, rundare i kanterna. Child’s Play är deras bästa låt hittills, och den lovar gott inför kommande albumsläpp.

 

Marvin GayeYou’re the Man (album)

– Lagom till vad som skulle varit soulgigantens 80-årsdag ges detta album, bestående av material skrivet mittemellan de båda klassikerna What’s Going On (1971) och Let’s Get It On (1973), ut. En del av materialet har tidigare getts ut på deluxeutgåvor av nyss nämnda album, men aldrig tidigare har de samlats på en och samma platta, som en gång var Marvins avsikt. Efter What’s Going On ville Marvin hålla ångan uppe och ge ut ännu ett politiskt brännbart statementalbum, men skivbolagsbossen Berry Gordy fick kalla fötter och sa nej. Gordy, vars egna politiska åsikter sannolikt låg längre åt höger än Marvins, tyckte att det nyskrivna materialet var för explicit och låtarna hamnade i byrålådan. You’re the Man har haussats upp som ett storartat ”lost album” från en av de stora mästarna. Det är väl inte riktigt fallet. Materialet är ganska spretigt och Marvin pendlar mellan att vara cyniker, klarsynt och förförare. Men en spretig Marvin Gaye är fortfarande bättre än det mesta och You’re the Man är stundtals en sann njutning att lyssna på.

Betyg: 7/10

Bästa låt: I’m Gonna Give You Respect (eller You’re the Man pt.1 & 2)

Om ni gillar detta: Marvin Gaye – What’s Going On, Curtis Mayfield – Curtis

 

The Nent Vulner (minialbum)

– Berlinbaserade italienaren Vince Gagliardi gör sin albumdebut med den på Cyclic Law utgivna Vulner. Han blandar field recordings och samplingar, gitarrer och malande, nästan rituella, drones och skapar ett ljudlandskap som är både vackert och kusligt, hypnotiskt och fullt av energi. Dark ambient-genren har haltat några månader nu, tycker jag, men The Nent ger hopp om framtiden.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Dumt att separera de tre. Plattan gör sig bäst som en helhet. Men väljer trots det Venustas, för den kokande, sprakande, sannolikt dödliga, elektroniken som dyker upp runt 3:20.

Om ni gillar detta: Allseits – Chimäre

 

 

 

 

Bäst just nu: mars 2019 + hyllning till Jason Molina

 

 

För mycket stress. För lite musik. Här är ett försök att fokusera på det sistnämnda.

Shura BKLYNLDN

– Manchestertjejen Shura släppte ett av 2016 års snyggaste och intressantaste popalbum. Med influenser från 80tals-Madonna, Janet Jackson och drömpopband som Cocteau Twins satte hon ord och ton på hur det är att var ung med hjärtat på utsidan i slutet av 2010-talet. Nu har hon signat med lysande indie-etiketten Secretly Canadian och nya singeln kan mycket väl vara hennes bästa låt hittills. Influenserna från förra plattan är intakt, men soulen har krupit närmare hjärtat och kärnan. BKLYNLDN är en luftig och sensuell poplåt om närhet, frånvaro, längtan och drömmar. Outrot, de sista 50 sekunderna, är pur perfektion. Där byter låten riktning en aning och man tas med på en atmosfärisk resa med solen i ögonen tillbaka till 90-talets bästa r’n’b.

 

Stainwasher Joy For Me

– På Joy For Me, sin tredje singel, tar Stainwasher sitt sound till nya nivåer och låter drömpopen bli i det närmaste sakral. Joy For Me är Stainwashers hymn. Så vacker att fåglarna på himlen stannar till. EP:n What Did I See släpps 29/3 via Feverish Club och kommer finnas tillgänglig digitalt och på CD.

 

Wy Softie

– Några andra med Feverish-koppling är man- och hustruduon Wy från Malmö (Wy ges ut av Hybris, men Ebba och Michel som utgör duon driver tillsammans skivbolaget Feverish. Så. Utrett). Deras första skiva var som en välbehövlig svensk version av Daughter och The xx. Förra singeln hade avsevärt mer bett än så och nya singeln är som ett slags perfekt hopkok av båda sounden. Skörheten och melodierna finns där, men även attityden och den där smällen i magtrakten. Wy är ett band som vägrar stå still och som älskar att göra musik. Det är fantastiskt att få se på. Albumet, som också heter Softie, släpps 30/4.

 

Marissa Nadler & Stephen BrodskyFor the Sun

Marissa Nadler, gothfolkens främste fanbärare, och Stephen Brodsky, oljudsmakare från Cave In och Mutoid Man, har slagit sina påsar ihop. Albumet Droneflower släpps i april via Sacred Bone och första singeln lovar gott, precis som pressreleasen. Vi pratar perfekt blandning mellan mullrande gitarrmörker och eterisk drömfolk. Albumet har alla förutsättningar för att bli en av årets höjdpunkter.

 

Jason Molina (artist, låtskrivare, ljus i mörkret)

– I dag är det sex år sedan en av 482 MHz:s största favoriter gick bort. Jag återkommer ständigt till Molina. Oavsett om det handlar om Songs: Ohia, Magnolia Electric Co. eller de fantastiska skivorna han gjorde i eget namn. Jag dras till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv och gråmulen som den är melodisk och varm. Till hans i vemod genomdränkta blandning av country, folk, blues, rock ‘n’ roll och gospel. Dessvärre slog Jason Molina aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. Indie-enklaven av världens musikintresserade kände till och högaktade honom, men han tillhörde alltjämt periferin. Hans död var en vidrig orättvisa och en hopplös förlust.

When I die, put my bones in an empty street to remind me of how it used to be
Don’t write my name on a stone, bring a Coleman lantern and a radio
Cleveland game and two fishing poles and watch with me from the shore
Ghostly steel and iron ore ships coming home

– Songs: Ohia – Blue Factory Flame

Kortrecensioner

Livet går för fort. Det är så mycket jag måste hinna med. I ett försök att komma ikapp har jag här snabbrecenserat några av de bästa aktuella albumen och låtarna. Allihop förtjänar egna inlägg och djupare analyser, men detta får duga den här gången.

 

The DelinesThe Imperial (album)

– Årets hittills bästa platta, i det närmaste perfekt. Willy Vlautin frontade tidigare Richmond Fontaine, men tröttnade på uppmärksamheten. Nu är han hjärnan, låtskrivaren och gitarristen i The Delines, när han inte skriver sina fantastiska romaner, förstås. Och precis som romanerna befolkas Delines-texterna av trasiga män och kvinnor, som kämpar för sitt uppehälle, med spriten och mot ett samhälle som inte riktigt vill släppa in dem. Här till tonerna av ändlöst och andlöst vacker countrysoul.

Bäst: Where Are You Sonny? eller Roll Back My Life

Betyg: 9/10

Om ni gillar detta: Willy Vlautins böcker, Richmond Fontaine – We Used To Think the Freeway Sounded Like a River, Elvis Presley – From Elvis in Memphis

 

Hante. Fierce (album)

– Hélène de Thoury från Paris är kvinnan bakom det mystiska namnet Hante. Kvinnan bakom de kalla och ödsliga synthmattorna, som genom kryptobios återvänt från 80-talet – lika vitala nu som då. Och Fierce är hennes bästa platta, hittills. Till skillnad från många andra moderna cold- och darkwave-artister balanserar Hante. på rätt sida av dramatiken och de stora gesterna, och låter i stället melodierna och ljudbilderna ta plats.

Betyg: 8/10

Bäst: Waiting for a Hurricane

Om ni gillar detta: Minuit Machine – Violent Rains

 

Wy Pavements (singel)

– Fenomenal comeback från Malmö-duon Wy. Febrig, nervig och monoton popexplosion som hänsynslöst gör upp med ångest, depression och allsköns demoner. Ute nu via Hybris.

 

Sambassadeur Foot of Afrikka (singel)

– Tack vare Sambassadeurs efterlängtade och helt igenom lysande comebacksingel lever den melankoliska 00-tals-indien alltjämt. Ljudbilden är fortfarande varm och gitarrerna jangliga. Den oklanderliga, men vemodiga, popmelodin vittnat om ett hjärta som både brister och spritter, och långt bak i mixen ligger en synthslinga lika subtil som den är oumbärlig och atmosfärisk. Tillsammans vävs allt ihop till en utomordentlig poplåt. Albumet Survival ges ut i april på egna labeln European Records. Något att se fram emot.

MICHAEL JACKSON 60 ÅR: hans 60 bästa låtar

I begynnelsen var Michael Jackson. Långt innan jag upptäckte Thåström, Morrissey, punk, indie, syntar, gitarrer, industri, Iggy Pop eller ens Elvis Presley – då fanns bara Michael Jackson.

Året var 1995. Jag var tio år. Favoritlåtarna hette När vi gräver guld i USA och I Wish. Musik var inte alls lika kul som fotboll eller serietidningar. När min dåvarande bästa kompis Mikael Herzberg (shoutout!) spelade upp Billie Jean, från skivan HIStory, som han, tillsammans med en stereo, fått i tioårspresent av sina föräldrar, expanderade min värld. Musik kunde vara något mer än en catchy melodi och lustig text (som jag knappt ändå inte begrep). Musik kunde vara något mystiskt, något tvetydigt. Artister kunde vara som övernaturliga väsen. De kunde bevisligen se ut precis hur som helst. Låta hur som helst. Röra sig som om tyngdlag (eller leder!) inte existerade. Trotsa alla föreskrivna lagar och regler. Det var där och då som musik blev mitt stora intresse. Detta var roten till det nörderi och den besatthet som präglat efterföljande decennier, och som med största sannolikhet kommer prägla resterande.

För mig var Michael Jackson roten och källan. Ett par år senare skulle han komma att bli utkonkurrerad av hiphoppen, som i sin tur några år efter det skulle bli utkonkurrerad av punken, alternativrocken, osv, ad infinitum… Universumet slutar aldrig att expandera. Men min kärlek till och respekt för Michael Jackson har aldrig upphört. Kanske har han inte alltid snurrat på skivtallriken, men han har alltid funnits i bakhuvudet som ett aldrig slocknande ur-ljus. När han dog 2009, utan upprättelse, utan den respekt han förtjänade, alltjämt jagad och hemsökt av allsköns vidriga och märkliga rykten och påhopp, dog en del av barndomen. En klyscha, måhända, men likväl sant. Det kändes som att en gammal vän hade dött. En barndomsvän, eller en kusin man stod nära i barndomen men sedan tappat kontakten med. Hösten dessförinnan hade jag börjat att återupptäcka hans musik, och det återupptäckandet tog rejäl fart i kölvattnet av hans död. Det gick upp för mig för första gången på ett antal år vilken sanslös talang han var. Vilken stor sångare. Vilken musiker. Vilken känsla för melodier. Det blev våldsamt tydligt vilken begåvad producent och arrangör han var. Han har alltid kallats för Kungen av pop, men för mig är det alldeles för simpelt. För mig har det blivit tydligare och tydligare att Michael Jackson mer än någonting annat är Kungen av soul och funk. Michael är en symbios av James Browns primala och gutturala svett-funk, Jackie Wilsons lidelse, Otis Reddings sårbarhet och närhet till gospeln, och känslan för melodier kommer raka vägen från Motowns 60-tal. Michael tog allt detta och körde det genom sitt eget ständigt föränderliga filter och lät den ytterligt delikata fingertoppskänslan för vad som är modernt och originellt styra varthän det skulle gå. Michael hade popkänsla, om det råder ingen tvekan, vilket försäljningssiffrorna bekräftar, men han stod med båda fötterna fast förankrade i soulen och funken som fostrade honom. Att kalla det han gjorde för blott pop är att kraftigt förenkla det.

I dag skulle han ha fyllt 60 år. Detta inlägg är min hyllning till mannen som gav mig mitt musikintresse, det intresse som givit så mycket i så många år. Dagen till ära rankar jag här hans, i min mening, 60 bästa låtar. I vanlig ordning med kommentarer till varje låt. På listan samsas megahits, med mindre hits, albumspår, rariteter och outgivna låtar. Det blir låtar från hela karriären. Från tidiga Jackson 5, via de tidigaste soloplattorna, till åren då han var planetens största artist. I slutet av inlägget hittar ni en spellista med de låtar som finns att tillgå på Spotify.

Varsågoda.

 

60. Bad

År: 1987

Album: Bad

– En av Michaels mest ikoniska låtar. Ursprungligen tänkt som en duett med ärkerivalen Prince, men denne backade. Det gick bevisligen rätt så bra ändå. Låten blev en megahit, ”who’s bad?” en catchphrase som fortfarande lever, och videon, regisserad av ingen mindre än Martin Scorsese, är en av Michaels allra bästa.

 

 

59. Don’t Walk Away

År: 2001

Album: Invincible

– En riktig tårdrypare om förlorad kärlek, och en av få låtar från sista plattan Invincible som verkligen bränner till. Michael sjunger med otrolig närvaro, och det är inte utan att man spekulerar i vem han har i tankarna här. Mellan 1994-1996 var MJ som bekant gift med Lisa Marie Presley, och enligt denne ska de ha haft ett av-och-på-förhållande även under efterföljande fyra år – alltså under inspelningen och arbetet med Invincible. Michael sjunger låten med ett patos som bara kan komma från någon som levt texten.

 

58. Up Again

År: 1973

Album: Music & Me

– Stämningsfull och tidstypisk soulballad, med en sjujäkla refräng. Det är lätt att glömma att Michael faktiskt släppte ett knippe soloalbum innan Off the Wall (1979). De må vara något sämre, men innehåller ändå en rad pärlor.

 

57. Keep the Faith

År: 1991

Album: Dangerous

– Otroligt upplyftande, om än soundmässigt något daterad, gospeldänga från spretiga plattan Dangerous. Michael vårdade väl även denna sida av sitt musikaliska arv.

 

56. What You Don’t Know (The Jackson 5)

År: 1974

Album: Dancing Machine

– Idéen om att bröderna Jackson tog ut de kreativa svängarna först efter att de lämnat Motown är i min mening något överdriven. Lyssna bara på What You Don’t Know. Många mil ifrån poppen i I Want You Back och The Love You Save, och betydligt närmare funkiga rytmexperimenten i senare hits som Shake Your Body. Lyssna på det intrikata trumkompet, på den futuristiska syntslingan, på den fuzziga gitarren.

 

55. Monkey Business

År: ca. 1990-1991

Album: Osläppt fram till 2004 – då utgiven på boxen The Ultimate Collection

– Michael sägs ha spelat in upp emot 70 låtar inför Dangerous-plattan (och han skrev merparten av dessa själv). En av de låtar som ratades var denna deep south-souliga groove-historia, som osar sex och synd. Den är utan tvekan bättre än flera av de låtar som faktiskt kom med på Dangerous.

 

54. History

År: 1995

Album: HIStory – Past, Present and Future: Book 1 (kommer i fortsättningen att refereras till som blott HIStory)

– En låt som skyms lite bakom alla samplingar, men som egentligen är riktigt bra. Verserna är aggressiv r’n’b, som närapå drar åt rap. I refrängerna lättas stämningen upp och Michael ihop med vokalgruppen Boyz II Men bjuder på mäktig och soulig gospel. Mycket fint.

 

53. One More Chance

År: 2003

Album: Number Ones

– Sista singeln att släppas under Michaels livstid. En högklassig soulballad signerad R. Kelly. Kanske inte lika mäktig (och inte i närheten av lika framgångsrik) som You Are Not Alone (Kellys kändaste MJ-samarbete), men utan tvekan en rörande historia som Michael framför mycket känsla.

 

52. Tabloid Junkie

År: 1995

Album: HIStory

– På 90-talet experimenterade Michael med nya hårdare, mer metalliska sound. Han lyssnade på Nine Inch Nails och gick igång på att skapa nya ljudbilder. Detta hörs i många låtar på samtliga av Michaels 90-tals-plattor. Inte minst i Tabloid Junkie – en fullständigt ursinnig attack på media och deras försök att tillintetgöra honom – och alla de enfaldiga som sväljer vad skvallerpressen kokar ihop.

 

51. You Are Not Alone

År: 1995

Album: HIStory

– HIStory var en spretig platta – precis som alla skivor post Quincy Jones. Den rymde hårda ljudexperiment likt nyss nämnda Tabloid Junkie, men också klassiska soul- och gospel-ballader som You are not Alone – skriven av R. Kelly, som då var något av mästare på det gebitet. Låten blev en jättehit, och Michaels sista singeletta i USA. Även videon är klassisk. Där syns Michael mysa i bara mässingen ihop med frugan Lisa Marie.

 

50. Serious Effect (feat. LL Cool J)

År: ca 1990

Album: osläppt

– Ännu en höjdar-outtake från Dangerous-tiden som fick stryka på foten. Michael sjunger rått och dessutom i ett lägre register än man är van vid. LL Cool J, vid tiden för inspelningen världens hetaste rappare, gästar och hade varit ett välkommet inslag på Dangerous-plattan, och dessutom skänkt mycket street-cred åt Michael.

 

49. Dangerous

År: 1991

Album: Dangerous

– Michael avslutar den mycket ambitiösa, spretiga, men väldigt mogna Dangerous-plattan med det mörka titelspåret. Plattan innehåller en rad ljusa och hoppfulla låtar, men skyggar definitivt inte för mörkret – oavsett om det kommer från samhället eller från mänskliga relationer – och det är mörkret som avslutar skivan. Till ett industriellt new jack swing-funkigt komp pratsjunger Michael om en opålitlig, lömsk, men samtidigt väldigt lockande femme fatale (ett ämne som han återkom till gång på gång under hela karriären). Bäst är den sista versen:

And her mouth was
Smoother than oil
But her inner spirit and words
Were as sharp as
A two-edged sword
But I loved it
‘Cause it’s dangerous

 

48. Is It Scary?

År: 1997

Album: Blood on the Dancefloor

– Michael älskade skräck och gotik – och på Is It Scary når det sitt klimax. Här parar han gotiskt och skräckromantiskt bildspråk med det djupt personliga. 1997 hade Michael varit driftkucku och paria i media i över tio år, och de senaste årens anklagelser hade sårat honom värre än något annat tidigare. I en rad låtar under mitten av 90-talet gav han svar på tal – och Is It Scary är en av höjdpunkterna. Likt en minstrel-uppträdare tar han här på sig rollen som ”freak” – eftersom det är det som förväntas av honom. Han sjunger:

Am I amusing you
Or just confusing you
Am I the beast
You visualized
And if you want to see
Eccentric oddities
I’ll be grotesque
Before your eyes

Men i en senare vers påminner han dock lyssnaren om sitt sanna väsen:

But if you came to see
The truth, the purity
It’s here inside
A lonely heart

Men vem Michael egentligen var gav ju gemene man blanka fan i. Det som stod i kvälls- och skvallerpressen var ju så ofantligt mycket skojigare.

 

47. 2000 Watts

År: 2001

Album: Invincible

– Jag snackade om Michaels låga register i Serious Effect – men vänta tills ni hör 2000 Watts. En kantig och hård beat- och rytmorgie där Michael använder en röst man fick höra alldeles för lite av. Vilket brett register den mannen hade. En fantastisk låt.

 

46. Will You Be There?

År: 1991

Album: Dangerous

– Låten inleds med Beethovens nionde symfoni, innan den övergår i en gospel om att härda ut i en värld som kanske inte alltid vill en gott.

But they told me, a man should be faithful
And walk when not able
And fight till the end but I’m only human,

sjunger Michael i ett av låtens starkaste partier.

Men bäst är de närmast baptistiska improvisationerna under låtens mittenparti. Där är han inte längre the King of Pop – där är han Baptistpastor Michael Jackson. En roll som klädde honom synnerligen väl. Mer om den lite senare i listan.

 

45. Blood on the Dancefloor

År: 1997

Album: Blood on the Dancefloor

– Klassisk MJ på många sätt: en noir-ig femme fatale-historia det går ypperligt att dansa till. Men vad gör det att man hört det förr, när Michael gör det så bra? I USA gjorde den inte mycket väsen ifrån sig, men i Europa blev den en stor hit (singeletta i Storbritannien). Jag minns klart och tydligt hur den, till min stora glädje, pumpades ut på både MTV och Z-TV, våren -97.

 

44. The Life of the Party (The Jackson 5)

År: 1974

Album: Dancing Machine

– Ännu en ursnygg funk-disco-dänga från vad som måste betraktas som ett av de bästa albumen som bröderna Jackson gjorde tillsammans. Den alltid så ambitiöse och drivne Michael hade ledsnat på Motown och deras sound. Han ville skriva egna låtar. Men till och med han måste ju ha uppskattat den här pärlan? Dancing Machine-plattan la grunden för det mer progressiva och utmanande materialet bröderna började skriva när de lämnade Motown två år senare.

 

43.  Cheater

År: ca 1987

Album: Osläppt fram till 2004 – då utgiven på boxen The Ultimate Collection

– En orgeldriven, svettig funkhistoria om otrohet. Michael låter lika delar kåt, tvärförbannad och obesvärat cool. Och man måste älska raderna:

Life is an aggravator
It all starts piling up
I broke my radiator – Vad menas?!

 

42. Price of Fame

År: ca 1987

Album: Bad 25

– Outtake från Bad-plattan, utgiven 2012 på jubileumsutgåvan. 1987 hade Michael ännu inte blivit alltför personlig i sina låtar. Det fanns vissa (tvetydiga) undantag, men inte mycket mer än så. Price of Fame är däremot väldigt personlig och tiden (eller Michael) var sannolikt inte mogen för ett sådant kliv än. Låten förblev gömd i 25 år.

1987 hade den då 29-årige Michael varit känd i nästan 20 år. Alla visste vem han var. Hans minsta steg kartlades. Hans privata affärer hängdes ut. Han hånades och förföljdes. Det hade börjat äta på honom. Rejält. Price of Fame handlar om precis detta. I första versen sjunger han brutalt ärligt: I want a face no one can recognize, in disguise. För en person med det mest omtalade ansiktet i världshistorien var detta mycket utlämnande.

Låten är också en i största allmänhet riktigt bra poplåt och Michael sjunger med stora mått patos. Den hade absolut förtjänat en plats på Bad, men ersattes sannolikt med Leave Me Alone – en låt som i luddigare ordalag tar upp ungefär samma teman.

 

41. This Time Around (feat. The Notorious B.I.G.)

År: 1995

Album: HIStory

– När jag var 11-12 hade jag på allvar börjat att upptäcka hiphopen, och jag hade två musikidoler: Michael Jackson och The Notorious B.I.G. Att dessa två dessutom hade gjort en låt ihop var (och är) förstås oerhört mäktigt. I dag skulle detta motsvara en duett med Thåström och Morrissey. Ni hör ju själva – sanslöst.

This Time Around är en av de många låtarna från mitten av 90-talet där Michael går till motattack mot alla de som misstrott, motarbetat, förtalat eller försökt sänka honom. Och frågan är om han någonsin låtit mer ilsken? This time around I’m takin’ no shit, sjunger han till ett hiphop-funkigt beat signerat Dallas Austin (en av dåtidens hetaste r’n’b-producenter). Han är svinförbannad och tänker inte censurera sig. Inte heller censurerar han Biggie (utan tvekan den starkast lysande stjärnan på raphimlen anno mitten av 90-talet), utan låter honom gå loss som vore det en överbliven vers från Ready to Die:

Listen, I’ve got problems of my own
Flashin’ cameras, taps on my phone
Even in my home I ain’t safe as I should be
Things always missin’
Maybe it could be my friends
They ain’t friends if they robbin’ me
Stoppin’ me from makin’ a profit, see
Apology shallow like the ocean
I guess I’ll resort to gun totin’
If I was dead broke and smokin’
I’d probably be by my lonesome
I’mma kill a nigga, I ain’t jokin’
Indo smoke got me chokin’, I’m hopin’
The fool comes slippin’
So I could blow’em open
This time around
I changed up my flow
Got rid of the rocks
Got pits by the door
A real set of peoples to watch my back
Stay away from strangers
So I won’t slack
And I know my nigga Mike like that,
Baby!

Det är ett fantastiskt samarbete mellan två giganter, från två olika generationer, inom afroamerikansk musik. Det hade kunnat bli pajigt, men blir precis så bra som man kan önska. Båda är ärliga i sitt uttryck och ingen håller tillbaka.

 

40. We are the World (USA For Africa)

År: 1985

Album: USA For Africa (singel)

– Visst, den är gränslöst smörig och svulstig på sant 80-tals-manér – men vilket pop-anthem det är, ändå, när man verkligen lyssnar. Melodin är klockren. Tillräckligt vemodig för att beröra och driva hem budskapet, men samtidigt tillräckligt catchy och trallvänlig för att sätta sig hos folk. Singeln sålde i drivor och förblir till dags dato en av de tio bäst säljande fysiska singlarna. Skriven ihop med Lionel Richie.

 

39. I Wanna Be Where You Are

År: 1972

Album: Got to Be There

– Oemotståndlig pop-soul-eufori, hämtad från Michaels första soloskiva.

 

38. Mama’s Pearl (The Jackson 5)

År: 1970

Album: Third Album

– Mer pop-soul-eufori, denna gång med bröderna. 1970 var J5 redan framme vid sitt tredje album, och materialet var ojämnare än på de två föregående skivorna. Men det saknades inte pärlor

 

37. Show You the Way to Go (The Jacksons)

År: 1976

Album: The Jacksons

– 1976 hade bröderna Jackson äntligen lämnat Motown och kunde på allvar börja utforska vuxnare material. De bytte namn till The Jacksons och yngsta brodern Randy ersatte avhoppade Jermaine, som blev kvar på Motown eftersom han var gift med Motown-bossen Berry Gordys dotter. De skrev på för Epic Records och slog sina påsar ihop med hitmakarna från Philadelphia Kenny Gamble och Leon Huff – kända för sin Philly Soul. Show You…var en av hittarna från plattan och dess blandning av tidstypisk Philly soul, komplett med snygga stråkarrangemang, och luftig mid-tempo-disco gör den till en av brödernas bästa låtar.

 

36. Dancing Machine (The Jackson 5)

År: 1974

Album: Dancing Machine

– Som jag nämnde tidigare var tiden på Motown inte bara lättsam pop-soul. Näst sista plattan Dancing Machine var soundmässigt minst lika utmanande som det mesta de släppte följande år som The Jacksons. Plattans sannolikt bästa låt är den oerhört coola funk-disco-exercisen till titelspår. 1973 framförde de låten på anrika musikprogrammet Soul Train, och framförandet av inte minst dansrutinen The Robot är ett av de tidigaste exemplen på Michael som utomvärldslig dansare. Måste ses.

 

35. You Rock My World

År: 2001

Album: Invincible

– Det var den första nya låten från Michael på över fyra år – och vad mycket gott den lovande inför kommande albumet. YRMW lät som en Off the Wall för 2000-talet. Äntligen skulle han komma tillbaka till toppen! Dessvärre visade sig Invincible vara ett överjäst och överambitiöst hopkok av alldeles för många stilar och låtskrivarpartners, och inte mycket på skivan lät som YRMW. Men låten, med sitt tidlösa och luftiga neo-soul-sound, står sig än i dag.

 

34. Who Is It

År: 1991

Album: Dangerous

– Ett slags svartsjukt syskon till Billie Jean. Båda låtarna är mörka, ljudmässigt spännande låtar med grymma basgångar, där textjaget på olika sätt brottas med en femme fatale. I Billie Jean är hon en stalker och i Who Is It en bedragerska. Billie Jean är universellt erkänd som ett mästerverk, och det med rätta, men Who Is It tycks förbli en förbisedd pärla. Videon, regisserad av en ung David Fincher, är också en höjdpunkt.

 

33. The Lady in My Life

År: 1982

Album: Thriller

– Listans första Thriller-låt! En av två låtar från den plattan som inte släpptes som singel (den andra är Baby Be Mine), men The Lady…är knappast något utfyllnadsspår. Här möter Frank Sinatra Marvin Gaye, och Stevie Wonder dirigerar. Resultatet är hänförande sängkammarsoul.

 

32. P.Y.T. (Pretty Young Thing)

År: 1982

Album: Thriller

– Listans andra Thriller-låt är upbeat och smittsam 80-tals-funk, toppad med call-and-response-körer, vocoder och en Michael som försöker prata omkull sitt kärleksintresse med sin bästa sängkammarröst.

 

31. If You Don’t Love Me

År: ca 1990

Album: Osläppt

– Ännu en fantastisk låt som ratades till Dangerous-skivan. Här hörs ekon från tidig 60-tals-soul och låtar som Do You Love Me, Twist and Shout och It Takes Two. Sångmelodin i verserna är mästerlig och så oerhört catchy och refrängerna är rena urladdningar. Den hade låtit ganska off på Dangerous, det medger jag, men den förtjänar verkligen att ges ut.

 

30. Earth Song

År: 1995

Album: HIStory

– Michael Jackson låg i framkant även vad gäller miljöfrågor – något som i dag är omåttligt hett. Redan 1995 varnade han för antropocentrismens påverkan på miljön – och han gjorde det med en sjujäkla mäktig gospel. Liveversionen från Brunei(!) 1996 är makalös.

 

29. Shake Your Body (Down to the Ground) (The Jacksons)

År: 1978

Album: Destiny

– En åtta minuter lång funkuppvisning, skriven av Michael och Randy, som inte lät som något annat på Billboards topp 10 vid den tiden. Bröderna Jackson hade här blivit riktigt varma i kläderna och visade utan omsvep hur pass kreativa de var när de fick fria händer.

 

28. Dreamer (The Jacksons)

År: 1976

Album: The Jacksons

– En luftig, svävande och soulig discoballad signerad Gamble & Huff. Melankolin i melodin går igen i texten om olycklig kärlek och livet som hopplös romantiker. Att Michael relaterar extra mycket till den här låten går knappast någon förbi.

 

27. The Love You Save (The Jackson 5)

År: 1970

Album: ABC

– Oemotståndligt catchy pop-soul från bröderna. Gruppens tredje raka singeletta och en av deras kändaste hits. Blir man inte glad av denna är det nog kört.

 

26. In the Closet

År: 1991

Album: Dangerous

– Frågan är om Michael någonsin låtit kåtare eller mer förförisk än han gör på denna New Jack Swing-funkiga hit om förbjuden frukt och hemliga förbindelser. Videon, där han oblygt åmar sig med Naomi Campbell, matchar mer än väl låtens budskap och känsla. Så till den grad att den förbjöds i Sydafrika.

 

25. Another Part of Me

År: 1987

Album: Bad

– Euforisk 80-tals-funk som ursprungligen medverkade i sci-fi-filmen Captain EO från 1986, som Michael gjorde ihop med George Lucas och Francis Ford Coppola. Låten är Michael i sitt esse, görande det han gjorde bäst, nämligen sexig, fysisk och melodiös funk med popkänsla.

 

24. They Don’t Care About Us

År: 1995

Album: HIStory

– 90-talets bästa protestlåt? Sannolikt. Michael har aldrig, vare sig förr eller senare, låtit så här politiskt indignerad på skiva. Till ett aggressivt tribal-beat, samplade polisradior, ilskna gitarrer och subtila gospelkörer fräser Michael ur sig den fenomenala texten om polisbrutalitet, svartas utsatthet och medias angrepp på honom själv. Men han visar också långfingret åt alla som försökt sätta dit honom (Beat me, bash me, you can never trash me/hit me, kick me, you can never get me), och passar på att hylla Martin Luther King. En helt igenom fantastisk låt.

 

23. For All Time

År: Oklart. Vissa säger Thriller-eran, andra Dangerous. Röst- och sound-mässigt lutar det definitivt åt det sistnämnda.

Album: Thriller 25

– Hur en sådan här makalöst vacker låt inte fick en ordentlig release är helt obegripligt. Denna utsökta och 90-tals-doftande r’n’b-ballad hade kunnat bli en monsterhit. Den har utan tvekan melodin och den där avgörande blandningen av melankoliskt patos och hoppfull värme. Michael sjunger den med otrolig närvaro.

 

22. Beat It

År: 1982

Album: Thriller

– Vad kan man säga om Beat It som inte redan är sagt? På sina fyra minuter sprängde Michael och låten dåtidens popmusikaliska ras- och estetik-gränser. Låten är r’n’b i grunden, melodin och refrängen är pop-guld och gitarrerna signerade dåtidens stora gitarrhjälte Eddie Van Halen är ren och skär rock’n’roll. Det är en sällsynt perfekt symbios mellan vitt och svart. Nu tar vi dessa saker för givet, men 1982 var det allt annat än självklart. Inte sedan Elvis tidiga singlar från mitten av 50-talet hade det vita och svarta USA mötts på det här sättet. Och allt låter enkelt, självklart och alldeles fantastiskt. Låten blev välförtjänt en av Michaels allra största hits.

 

21. Liberian Girl

År: 1987

Album: Bad

– Michael hyllar sitt afrikanska arv och Afrikas kvinnor i denna förbisedda pärla från Bad. Det atmosfäriska och organiska arrangemanget frammanar bilder av ett tropiskt skymningslandskap och tvingar Michaels vita publik att se skönheten i Afrika och dess kvinnor. Helt klart en av Michaels bästa och mest originella ballader.

 

20. Stranger in Moscow

År: 1995

Album: HIStory

– HIStorys bästa låt är en ömsom bluesig, ömsom nästan eterisk och drömsk, klagan över ensamhet och ett inre inferno – utspelad på Moskvas gator. Låten skrevs under Dangerous-turnéns stopp i Moskva hösten 1993. Då låg Michaels tillvaro farligt nära avgrunden. En före detta vän till Michael hade under sommaren anklagat Michael för sexuella övergrepp på dennes son. Utredningen lades ner, inga bevis hittades, och långt senare uppdagades det att det hela var fabriceringar. Men skadan var skedd, och det gör sig påmint i flera låtar från den här tiden – men aldrig så naket, så sårbart eller så bottenlöst melankoliskt som i Stranger in Moscow.

 

19. Ain’t No Sunshine

År: 1972

Album: Got to Be There

– Vissa artister var livsfarliga när det kom till covers. Elvis Presley var en sådan. Frank Sinatra likaså. Till viss del Johnny Cash. De fick en att aldrig mer ägna originalen en tanke. Michael Jackson spelade inte in många covers, men när han gjorde det sopade han mattan med originalen. Som i fallet med Bill Withers jätteklassiker Ain’t No Sunshine. Den då 13-årige Michael levererar sin tolkning med sanslös patos, till ett ursnyggt 70-tals-soul-arr och det finns plötsligt ingen anledning längre att lyssna på Withers (lysande) original. Än mindre på de många tafatta tolkningar som senare gjorts.

 

18. Dirty Diana

År: 1987

Album: Bad

– Tung, mörk, nästan filmisk (stråkarna! atmosfären! narrativet!) rock-soul om…you guessed it – en hänsynslös femme fatale och groupie. Till soundet är det en mer dramatisk Beat It, en Beat It 2.0. Denna gång står Billy Idols gitarrist Steve Stevens för gitarrsolot. Och vilket solo det är. Brännande, sprakande, närmast pyrotekniskt, dundrar det ut ur högtalarna och upp mot skyarna. Eddie Van who?!

 

17. This Place Hotel (The Jacksons)

År: 1980

Album: Triumph

– Jag har pratat mycket om Michaels fallenhet för/besatthet vid femme fatales, och det var med denna låt det började. Bröderna Jacksons mardrömsskildring av ett kraschat förhållande och en kvinna som inte går att räkna med, är ett goth-souligt mästerverk och brödernas bästa låt under namnet The Jacksons.

 

16. Morphine

År: 1997

Album: Blood on the Dancefloor

– Det finns underskattade och förbisedda låtar – och så finns det Morphine. Vad som sannolikt är Michaels mest personliga och samtidigt mest kreativa och originella låt gavs ut 1997, gömd på HIStory-appendixet Blood on the Dancefloor. Morphine är nyckelhålet in till Michaels innersta väsen, åtminstone anno 1990-talet. Musiken är exemplariskt utförd industri-funk och låter som om Trent Reznor runt Downward Spiral fått för sig att jamma med James Brown omkring The Payback – med Michael Jackson hållande i taktpinnen. Det är rått, tungt, monotont och samtidigt jävligt svängigt. Texten i sin tur blottar oblygt Michaels missbruk av demerol, morfin och annat lugnande och smärtstillande. 1984 brände Michael skalpen under en reklamfilmsinspelning för Pepsi, varpå han tvingades börja använda smärtstillande medel. Allt eftersom torskade han, och när de vettlösa anklagelserna om pedofili närapå rämnade hans tillvaro i början av 90-talet hänföll han helt åt preparaten. Fullt förståeligt. Han provade på rehab 1993, men beroendet kom och gick. Hur pass beroende han var under senare delen av sitt liv kan man bara spekulera i. 2009 gick han outsägligt tragiskt bort av en överdos av narkosmedlet Propofol, som hans läkare utfärdade och injicerade för att stävja Michaels sömnlöshet. Att det här finns en koppling till Michaels tidigare missbruksproblematik råder det knappast någon tvekan om.

 

15. Working Day and Night

År: 1979

Album: Off the Wall

– Ännu en rytm-, percussion- och funk-orgasm. Låten inleds effektivt med Michaels patenterade beatboxande och röst-tics och växer sedan succesivt till den ljudexplosion den är – i takt med att textjagets oro för otrohet växer. En helt igenom mästerlig låt.

 

14. Off the Wall

År: 1979

Album: Off the Wall

– Titelspåret till vad som många anser vara Michaels bästa platta (det tvistas i regel om det är den eller Thriller). En funkig soul-disco-pärla i midtempotakt, om att skaka av sig livets vedermödor på dansgolvet och på klubben. En rätt enkel låt, men sanslöst snygg och bra. Skriven av engelsmannen Rod Temperton, som senare skulle komma att skriva ett annat klassiskt titelspår – nämligen det till Thriller.

 

13. Give in to Me

År: 1991

Album: Dangerous

– Michael hade gjort rock förr (Beat It, Dirty Diana…), men aldrig på det här sättet. Give in To Me är rå och personlig, från själens mörka vrår. En kall och dunkel historia om kärlek och besatthet, tro och otro, förakt och förälskelse. I verserna är han sårad och sårbar, och han blottar sina känslor, medan han i refrängerna förvandlas till någon helt annan. Där uppvisar han kraft, hänsynslöshet och även sensualitet. Han kräver underkastelse och att kärleksintresset helt sonika ska stilla hans begär. Med tsunamistyrka i rösten sjunger han:

Love is a feeling
Give it when I want it
‘Cause I’m on fire
Quench my desire
Give it when I want it
Talk to me woman
Give in to me

Och då har vi inte ens nämnt Slashs (gitarrist i Guns N Roses, då världens tveklöst största rockband) fullkomligt furiösa urladdning till gitarrsolo. Slash spelade även i introsegmentet till Black Or White (också från Dangerous-plattan), och på varje MJ-skiva fram till Invincible (2001) – och man förstår varför.

 

12. With a Child’s Heart

År: 1973

Album: Music & Me

– Michaels bästa sololåt, pre Off the Wall, är en helt igenom mästerlig och oerhört atmosfärisk 70-tals-soulballad, om vikten av att ha barnasinnet kvar. Michael var vid inspelningen 14 år, men hade levt otaliga liv, lät det som och kändes det som när man lyssnade på hans inspelningar. With a Child’s Heart är också ännu ett exempel på Michael som livsfarlig uttolkare av andras låtar. Hur många kan i ärlighetens namn säga sig föredra Stevie Wonders original efter att ha hört Michaels cover?

 

11. Wanna Be Startin’ Somethin’

År: 1982

Album: Thriller

– Futuristisk, elektronisk, pulserande, febrig, manisk, kåt, paranoid och euforisk mardrömsfunk (med en släng av subtil black pride) från mästaren själv. Vilken låt! Vad mer lät som denna 1982? Ingenting. Vad kan mäta sig i dag? Inte ett dugg. Öppningslåten på Thriller sätter ribban rejält högt och visar att väldigt mycket har hänt på de tre år som gått sedan Off the Wall (som ju i sig la den kreativa ribban ruggigt högt!). Och så har vi texten, den fenomenala texten – om sjukdom (fysisk och psykisk), sammanbrott, förföljelsemani och förtal. Och swahili-mässandet som låten kulminerar i är ännu en höjdpunkt i en låt fullsprängd med höjdpunkter. Om den har Mark Anthony Neal, amerikansk författare och professor i afroamerikansk kultur, sagt följande: ”These are the moments that most casual listeners of Jackson’s music continues to miss. For those who read Jackson’s ever devolving facial features as some evidence of racial self-hatred, Wanna Be Startin’ Somethin’ is Jackson’s unspoken retort, as he summoned the Orishas in a way never before experienced in American pop music.” Väl rutet!

 

10. Baby Be Mine

År: 1982

Album: Thriller

– Hur hög nivån är på Thriller, där sju av nio spår blev singlar, blir plågsamt tydligt när ett mästerverk som Baby Be Mine får nöja sig med att förbli albumspår. En vanlig dödlig artist hade skyndat sig med att ge ut den som singel, och sedan skrattat hela vägen till banken. För hitpotential finns i överflöd, hos detta luftiga och skimrande stycke pop-soul.

 

9. I’ll Be There (The Jackson 5)

År: 1970

Album: Third Album

– Titeln är en Four Tops-referens (likaså utropet mot slutet: ”Just look over your shoulders, honey!”). The Temptations hade dödat för harmonierna. Men J5, och i synnerhet deras 12-årige och överjordiske sångare, spelar i en helt egen liga här. Ett tidlöst mästerverk och ett riktmärke för alla som vill göra popballader.

 

8. Get on the Floor

År: 1979

Album: Off the Wall

– 1977-78 spelade Michael in filmen The Wiz (en urban adaption av Trollkarlen från Oz, med bara afroamerikaner i ensemblen). Lediga kvällar tillbringades med stor behållning på Studio 54 på Manhattan – vid den tiden planetens hetaste klubb. Sannolikt ligger detta till grund till varför Get on the Floor låter så ohämmat äkta i sin euforiska och funkiga glädje. För frågan är om Michael någonsin låtit lika otyglad och uppsluppen som här? Och sedan har vi musiken, arrangemanget. Varje gång jag lyssnar slås jag av hur vansinnigt snygg och välproducerad och -arrangerad den här låten är. Stråkarrangemanget är ej av denna värld. Samma gäller rytmerna (den stenhårda basen! Paulinho Da Costas afrikanska percussion!). Och den subtila gitarren andas något farligt, något sexigt, något hotfullt. Detta är ett dansgolvsmästerverk som aldrig kommer upphöra att låta fräscht eller sexigt.

 

7. Who’s Lovin’ You (The Jackson 5)

År: 1969

Album: Diana Ross Presents The Jackson 5

– Det finns bra covers, det finns fantastiska covers. Och så finns Jackson 5:s Smokey Robinson-tolkning Who’s Lovin’ You. Hur en elvaåring kan sjunga så här bra (och då snackar vi inte talangjakts-lillgammalt-bra), hur en elvaåring kan förmedla känslor som vanligtvis är reserverade för betydligt äldre sångare, sångare som varit i helvetet och vänt (vi snackar Otis Redding, Elvis Presley, Aretha Franklin), kommer jag aldrig att begripa. Michael sjunger med hela jordens tyngd på sina späda mellanstadieaxlar, med ett hjärta sänkt av motgångar, svek och krossade drömmar. Han sjunger rått, som en Muddy Waters eller John Lee Hooker, och man glömmer fullständigt bort att grabben är blott elva år. Detta skulle mycket väl kunna vara alla tiders bästa cover.

 

6. Don’t Stop ‘Til You Get Enough

År: 1979

Album: Off the Wall

– Ohämmad glädje i denna funkexplosion, som andas frigörelse och en ny tid. Detta var rent officiellt Michaels första komposition som soloartist, det var det första spåret på första soloskivan som vuxen och hans första singeletta som soloartist sedan 1972. 1979 var också året som Michael blev myndig och året då hans far Joe Jackson upphörde vara hans manager. Don’t Stop…är ljudet av en naturkraft som i åratal bidat sin tid och nu äntligen släpps lös.

 

5. I Want You Back (The Jackson 5)

År: 1969

Album: Diana Ross Presents The Jackson 5

– Pop-perfektion. Inget annat än ren och skär pop-perfektion. Det blir inte bättre pop än så här. Pianot i introt, basen som lägger grunden, gitarren som följer, och så stråkarna…stråkarna! Och den oemotståndliga, mästerliga melodin. Och så den där elvaårige sångaren, som sjunger med en omöjlig lidelse och passion. Man häpnar varje gång man hör låten.

 

4. Rock With You

År: 1979

Album: Off the Wall

– Michael följer upp euforin i Don’t Stop…med den silkeslena discosoulen i Rock With You – och ännu en perfekt komponerad, arrangerad och producerad låt vecklar ut sig. De svävande stråkarna, den mjuka Nile Rodgers-minnande gitarren som knappt hörs men som ändå är fullständigt oumbärlig, den skimrande synthen, rytmsektionen som allt böljar fram på – och så sängkammar-Michael i högform, som försiktigt men självsäkert leder sitt kärleksintresse ut på dansgolvet (eller in i sängkammaren?). Allt sitter. Rock With You är blåkopian för allt vad R Kelly, Frank Ocean, The Weeknd och dess likar gjort sedan dess.

 

3. Man in the Mirror

År: 1987

Album: Bad

– Michael Jackson, likt en mängd artister före honom, influerades av gospeln. Jag har varit inne på det ett flertal gånger under listan, men starkast och bäst lyser de influenserna igenom i mästerstycket Man in the Mirror. Under sina dryga fem minuter går den från modern, sparsmakad ballad till rå sydstatsgospel, med en Michael som likt en otyglad baptistpastor predikar textens budskap om solidaritet och rättvisa. 1988 framförde Michael låten på Grammy-galan, ihop med gospelgruppen The Andraé Crouch Singers (som också hörs på albumversionen). Där växte låtens improviserade (och redan mäktiga) coda till något alldeles oerhört. I över tre minuter går Pastor Jackson loss och improviserar fram ett helt nytt stycke, som hämtat från moderns lilla födelseort i Alabama. Under dessa tre minuter hyllar han klarare än någonsin sitt arv, musikens rötter och sitt folk. Se framförandet här.

 

2. Human Nature

År: 1982

Album: Thriller

– Urban, atmosfärisk soul har aldrig låtit bättre. Textjaget, uppfylld av längtan, desperation och tillförsikt, vandrar genom New York i skymning. Han möter någon, sitt kärleksintresse, men är hon på riktigt? Är hon blott en symbol för staden i sig? Texten väcker fortfarande tankar och frågor. Human Nature är Michaels kanske mest drömska och fantasieggande låt.

 

1. Billie Jean

År: 1982

Album: Thriller

– Vad i hela friden finns det kvar att säga om en megaklassiker som Billie Jean? Ska man välja en enda låt som definierar Michael Jackson, då måste det bli denna. Billie Jean är ett mästerverk. Det ordet har använts förr, om flera låtar på den här listan, men allra bäst klär det Billie Jean. Efter alla dessa år bibehåller den sin mörka, suggestiva, paranoida lyskraft. Lyssnar man på låten kliver man omedelbart in i det hotfulla skugglandskap som gäckar textjaget, där ingen riktigt går att lita på. Texten är fortfarande en av Michaels allra bästa. Och visa mig en låt som är bättre producerad eller snyggare arrangerad. Omöjligt.

Billie Jean förtjänar utan tvekan att kallas Michael Jacksons bästa låt. Och då har jag inte ens nämnt Motown 25-framförandet eller den fantastiska musikvideon

 

Och det var allt. Nu återstår bara att önska grattis på födelsedagen till denna GIGANT!

Och här finns spellistan:

Lonnie Holley – I Woke Up in a Fucked Up America

a3829842247_10

Ibland snubblar man över musik som fullständigt knockar en. Detta hände mig härom dagen, när jag av en lycklig slump upptäckte amerikanske konstnären, poeten och artisten Lonnie Holley och dennes nya singel I Woke Up in a Fucked Up America.

Holley, född 1950 i Birmingham, AL, gör vid sidan av musiken avig och osmickrande outsiderkonst –  och musiken drar åt samma håll. Nya singeln är en blodrött indignerad replik på det politiska mardrömsläget som råder i USA 2018. Musikaliskt existerar den i samma värld som Algiers, Gil Scott-Heron anno I’m New Here och Joakim Thåström. En värld där bluesen är trubbig och industriell och där man lika väl kan mässa fram texten ála spoken word som sjunga den. Och där kall och monoton elektronik och percussion väger lika tungt, om inte tyngre, som en Gibson.

Låten finns ute nu via amerikanska indie-labeln Jagjaguwar, och går att lyssna på här. Albumet MITH släpps 21 september.

Joseph Jackson 1928-2018

joseph-jackson-467150-1-402

Mannen som gav oss Michael Jackson, en av alla tiders största, viktigaste och bästa artister, har dött. Patriarken, musikern och managern Joseph Walter Jackson avled i dag i sviterna av cancer. Han blev 89 år gammal.

Han satte ihop vad som skulle komma att bli The Jackson 5 med sina söner i början av 60-talet, och efter att ha drillats hårt och länge och avverkat en lång rad klubbturnéer skrev gruppen på för Motown 1969. Samma år släppte de sitt debutalbum, Diana Ross Presents The Jackson 5 – en skiva som bland annat innehöll en av alla tiders bästa poplåtar tillika gruppens debutsingel för Motown: I Want You Back. The Jackson 5:s fyra första singlar (nyss nämnda I Want You Back, ABC, The Love You Save och I’ll be There) gick alla upp på USA:s förstaplats och sålde tio miljoner exemplar på tio månader. The Jackson 5 fortsatte vara framgångsrika under de följande åren, med Joseph som fortsatt manager. 1975 lämnade de Motown för Epic Records och Joseph följde givetvis med. Tillsammans med Michael förhandlade han fram en mycket lukrativ deal för gruppen. 1979 löpte management-kontraktet med soloartisten Michael ut, och Michael valde att inte förnya. 1982 drog Joseph igång dottern Janets karriär – ännu ett smart drag, skulle det visa sig.

Som pop- och soul-musikälskare har man alltså mycket att tacka Joseph Jackson för. Hans metoder var inte alltid schysta, men de gav resultat, om man ska vara krass. Och när Michael tvingades igenom diverse förnedringar under 90- och 00-talet stod pappa Joe vid hans sida, när många andra inte gjorde det. Det kallas botgöring.

Vila i frid, Mr. Jackson. Och tack för allt.

Clarence Fountain (Blind Boys of Alabama) är död

Clarence-Fountain

I dag på 482 MHz hyllar vi en av grundarna av ett av musikhistoriens mest stilbildande gospelband. Clarence Fountain från Blind Boys of Alabama har gått bort, 88 år gammal.

Fountain träffade övriga gruppmedlemmar 1939, när de var barn, på Alabama Institute for the Negro Blind, i Talladega, Alabama. Några år senare började de sjunga tillsammans och bildade The Five Blind Boys of Alabama (som de till en början kallade sig).

De turnerade och spelade in under i stort sett alla år som aktiva. På 60-talet var de en del av Civil Rights-rörelsen och sjöng på tillställningar och demonstrationer för Martin Luther King. De har även jobbat med artister som Peter Gabriel, Lou Reed, Mavis Staples och Justin Vernon. I våras besökte de Sverige.

På senare år turnerade inte längre Fountain med gruppen pga sin diabetessjukdom, men han förblev en del av gruppen och sågs länge som deras ledare. Senaste skivan han sjöng på var fjolårets Almost Home.

Gruppen bildades i djupaste södern under en av USA:s allra mörkaste och skamligaste tidsepoker, Jim Crow-eran. Inget förväntades då av dessa svarta, blinda pojkar och uppförsbacken var monumental och borde ha knäckt vem som helst. Men Alabamas blinda pojkar framhärdade och vann. Och sjöng. Musiken de skapade var djupt förankrad i en afroamerikansk kristen tradition, men transcenderade utan problem både ras- och trosgränser och skänkte mening och djup åt generationer av musiklyssnare. Det är vi tacksamma för.

I videon nedan river de av en lysande version av Curtis Mayfield-klassikern People Get Ready. Varsågoda. Och vila i frid, Clarence Fountain!