Jorden snurrar så brutalt: Thåströms ”Mannen som blev en gris” fyller 20

Under 90-talet vände Thåström sitt svenska uttryck ryggen. Han flyttade till Amsterdam, hittade likasinnade och började göra experimentell industrimusik på engelska, av vars like eller råa tyngd Sverige varken förr eller senare erfarit. Tre album med Peace, Love & Pitbulls blev det, 1992, 1994 och 1997, innan även det uttrycket hade spelat ut sin roll. 1999 gjorde Thåström bejublad comeback på svenska med kritikerrosade, storsäljande och grammisbelönade albumet Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal. Det blev en återgång till någotsånär rak, fysisk och nervig rock med mycket tyngd, mycket gitarr, och relativt personliga och poetiska texter, med tydliga influenser från både Ebba och Imperiet, och svenska folket var lyriskt. Då var väl allt frid och fröjd och Thåström kunde lugnt luta sig tillbaka och återupprepa framgången med platta efter platta, tänker ni? Well, så funkar han ju inte. För det första står han aldrig still. Och för det andra, vad gör man när det blivit dagen efter, när hyllningskörerna plötsligt tiger och man återigen börjar blir trött på sig själv? Jo, man kan vända sig inåt, förebrå sig själv och belackarna och försöka att kartlägga vem man är och varför och vart man ska. Det var i alla fall vad Thåström gjorde när han i april 2002 släppte det mycket underskattade albumet (inte minst av Thåström själv) Mannen som blev en gris, producerat ihop med Henryk Lipp och inspelat till största del i Music-a-Matic-studion i Göteborg.

För det är ju precis vad det är – ett album där Thåström blickar inåt, där han stålbadar och trycker upp demonerna mot väggen utan att vara rädd för att själv få på käften. Inledande enstörings-hymnen ”Släpp aldrig in dom” smäller igen dörren i ansiktet på ex, media och omvärlden i allmänhet. Där vrålar en desperat Thåström efter lite välbehövlig ensamhet. Som lyssnare och introvert känner man sig privilegierad eftersom den låten alltid känts som en skyddande mantel att slänga på sig när energinivån legat nära noll. ”Ungefär såhär” och ”Höghussång” är skivans mest livsbejakande och kaxiga spår. Punkiga ”Ungefär såhär” är en uppmaning att vråla till spegelbilden att inte falla, inte ge vika eller låta sig brytas ner. Thåström är inte rädd för sin egen svaghet, men han vet när fienden vittrar blod och rädsla, och han vet när det är bäst att ta på sig järnmasken och ta fighten. Mullrande, dova ”Höghussång”, skivans första singel, är en lovsång till det oförblommerade självförhärligandet och självuppbyggandet. Här målar Thåström upp bilder av, i hans ögon, utopier (Warszawa, Altona i Hamburg eller om det rentav är Sartres Altona) och placerar sig själv däri, för att bygga upp sig själv. Det är också en hyllning till rörelsen, utvecklingen och resandet, det inre och det fysiska, att bli mer än man är. ”Ännu mera gift”, en förhållandevis anonym och grå rockrökare, följer upp denna mäktiga trippel och är plattans svagaste stund. Vad han sjunger om har till dags dato inte kunnat konstateras, men sannolikt handlar det om musiken och musicerandet – giftet som gör det omöjligt för Thåström att stå still och bara få vara. Det är ett gift som gör honom till den han är, men ett gift likväl.

Foto: Karl-Fredrik Von Hausswolff, 2002

Plattans däremot mäktigaste stund, tillika dess mittpunkt och nav, tematiskt och stämningsmässigt, är ”Kaospassageraren”, skriven ihop med Niklas Hellberg. Till ett disigt och grått arr, som Thåström mycket klokt liknar vid ett Tarkovskij-landskap, besjunger han i nio korta minuter, som den oerhörda poet han är, hur det är att födas, leva och dö som människa. Han sätter ord på det vi gör för att stå ut och ta oss vidare, bemöter det som stjälper oss och det vi gör för att stjälpa varandra, och konstaterar slutligen att pusslet till slut ändå blir klart, att det på något vis ändå reder sig – och en smal strimma ljus skär igenom det gråa. ”Kaospassageraren” är också första gången vi på en Thåström-låt får höra Pelle Osslers magiska gitarr. Genom hela låten hjälper han på sitt karakteristiska vis till att bygga Tarkovskij-landskapet, och hans gitarrljud säger lika mycket om det mänskliga tillståndet som texten. Ossler kom sedan att medverka på samtliga Thåström-album fram till 2017 års Centralmassivet, men ”Kaospassageraren” är och förblir deras största stund tillsammans. Ett möte mellan två äkta mästare på toppen av sina respektive förmågor.

Bild från Andrej Tarkovskijs Stalker (1979)

”Kaospassageraren” följs upp av ”Bara när jag blundar”, som i sin text refererar till Majakovskij och dikten ”150 000 000”, och är ännu en rockrökare i stil med ”Ännu mera gift”, men med något mer uppbygglig text och en mer inspirerad insats av Thåström både som sångare och låtskrivare. ”Hål”, sedan, är den självhatande aspekten av skivans främsta stund. Till dov, ”doomig” och sotig gotrock fläker Thåström ut sina värsta sidor som människa och vi får bara tugga i oss det. Kommer vi ner i hans värld får vi skylla oss själva, menar han. Det är en fantastisk låt och att den aldrig spelades live med Ossler, Hellberg, Ivarsson och Hernestam är rentav skamligt. Ett missat tillfälle till något väldigt mäktigt. Tempot sänks sedan ytterligare, och volymen likaså. Den viskande ”Sån” är MSBEG:s mest suggestiva stund, och är ett systematiskt och rått karaktärsmord på en figur, en demon, inbillad eller verklig, som, vad det låter som, aldrig gjort något bra ifrån sig. Musikaliskt låter det som ett Sällskapet utan maskiner och Thåström trakterar själv gitarrerna, och han gör det fantastiskt bra. Men man kan inte hjälpa att tänka hur det hade låtit med Ossler och hans stråke. Vidare är skivans mest aparta och malplacerade spår tvivelsutan Garbochock-covern ”Så kall så het”. Thåströms tolkning låter Ebba Grön och är en onödig throwback på en platta som i övrigt egentligen inte låter som något annat han dittills hade gjort. Bättre hade det varit om han, om han nu prompt var tvungen att ha med en Garbochock-cover, istället tog med ”Repulsiv”, som istället hamnade som b-sida på ”Höghussång”-singeln. Den låter åtminstone som att den hör hemma på albumet. ”Så kall så het” är dessutom inspelad under en tidigare session, med Micke Herrström bakom spakarna – något som kan förklara dess relativt aparta uttryck och än mer motivera varför den inte hör hemma på MSBEG. Mannen som blev en gris avslutas sedan med ”Aldrig nånsin komma ner” – en atmosfärisk, extatisk och rusig hyllning till berusning, flykt, rörelse och den egna självständigheten. Det är en makalös avslutare på plattan, men live kom den aldrig till sin rätt. Där blev den bara gapig och högljudd, men spelades otaliga gånger under åren med Ossler & co. Den är alltså en av få Thåström-låtar som inte växer på scen.

Vad blir då summan av detta? Jo, ett album som vittnar om en människa på en tuff plats i livet, nära ett vägskäl, nära en brytpunkt, som blottar sitt innersta för att bli klok på vart man ska, varför man går fel, vad det är man längtar efter. I intervjun med Jan Gradvall, från boken som följde med albumboxen Ungefär såhär (2015) säger Thåström:

”För mig präglas den perioden, hela det albumet, av förvirring. Det var en väldigt turbulent period. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag bodde på hotell i Göteborg. Jag hann aldrig riktigt fokusera på den där plattan. […] Jag visste inte hur jag skulle klä låtarna musikaliskt.”

Det är ett typiskt självkritiskt och krasst omdöme från Thåström. Jag har lyssnat på Mannen som blev en gris oräkneliga gånger sedan jag köpte den på releasedagen för 20 år sedan, och har alltid hört ett koherent och genomarbetat album. Visserligen finns några få dippar, vilka jag påtalade ovan, men sammantaget får vi ett djupt personligt album där den lyriska tyngden (modet i texterna! Nakenheten!) lysande matchas av den lika tunga och svärtade musiken. Till skillnad från Konstiga är MSBEG dessutom mycket bra producerad, och producent Henryk Lipp har varit klok nog att satsa på djup i soundet och en dov och tung ljudbild, snarare än på volym och diskant, som var fallet på den av Micke Herrström producerade Konstiga. Lägg därtill den sotiga, smutsiga fernissan på MSBEG:s sound och vi får ett av Thåströms mest välljudande album.

Foto: Karl-Fredrik Von Hausswolff, 2002

Men kanske är det så med verk som tillkommer under perioder man i efterhand helst vill glömma. Man kan inte se tillbaka på dem utan att må illa. Man vill glömma dem. Hur man än försöker är det svårt att se något gott i dem. Kanske är det så det känns för Thåström. Alldeles oavsett finns skivan för oss lyssnare. Inte minst finns den för oss introverta att dyka ner i när helst vi behöver. Efter en stund i dess sällskap kommer vi upp till ytan igen, betydligt starkare än när vi dök ner. Och för Thåström skulle den där nytändningen han så suktade efter komma med nästa platta, 2005 års mästerverk Skebokvarnsv. 209. Sedan den skivan har kreativiteten och briljansen egentligen aldrig sinat. Senaste plattan, Dom som skiner, kom i november förra året och var ännu en början på något nytt. För några veckor sedan fyllde han 65.

Recensioner: 2022-03-18 + livetips

Christian GabelEfterkriegstechno (EP)

– Det fullständigt briljanta omslaget till maskinmästaren Christian Gabels lysande nya EP är en reklambild hämtad från Bofors Vapen från, gissar jag, 70- eller 80-talet – och det är ett perfekt val av bild. Öppningsspåret, ”Tungmetaller”, hade kunnat tonsätta den tidens kapprustning, medan avslutande ”Neokollaps”, med sin mollstämda synthslinga och feberpuls, väcker till liv gammal atomkrigsångest. Det är en strålande dubbel och en förbättring och ett finslipande av det Gabel bjöd på på 2020 års Mikrofilm. Enda minuset är väl att två spår inte mättar, det blott eggar.

Ute nu på Gabels egna etikett Gabel Elektronik.

Betyg: 9/10

Bästa spår: båda

Om ni gillar detta: Christian Gabel – Mikrofilm


Need For Speed – ”Happy Thoughts” (singel)

– Ibland behöver det inte vara så jäkla komplicerat. Ibland räcker det med en snygg produktion och lite snyggt vemod som hämtat från 80-talet för att få till en oemotståndlig popsingel. Grabbarna i Need For Speed vet precis hur det ska gå till.

Ute nu via anrika Adrian Recordings.


Hugo Holke – ”Oro” (singel)

– Kan det vara så att Sverige äntligen fått en motsvarighet till Justin Vernon? Med skogliga, våriga, vemodiga och ljusa debutsingeln ”Oro” flaggar Hugo Holke för att han är redo för den rollen. Och jag ser fram emot att följa honom.

Ute nu via Septembernatt.


Livetips:

Ossler Sofiehof Underjord, Jönköping, 19/3 2022.

– Pelle Ossler. 482-vän, 482-favorit, allkonstnär, gitarrorakel och en gnistrande bit flinta i lervällingen som är musik-Sverige. Han kan utan vidare även lägga till epitetet ”en av landets två bästa liveartister” på den listan. Första gången jag såg honom var i januari 2009, på Pustervik i Göteborg. Då kompades han av ett kärvt band bestående av Ulf Ivarsson (bas), Christian Gabel (trummor) och, om jag inte missminner mig, Conny Nimmersjö (gitarr). Och jag stapplade därifrån skakad in i märgen. Av intensiteten, av råheten och lycklig av känslan av att allt var på liv och död. Sedan dess har jag sett honom flera gånger. Lämnat varje spelställe med samma känsla. Imorgon är det dags igen. Återigen med ett litet, kärvt band, återigen med giganten Ulf Ivarsson på bas, och nu med Hux Nettermalm på trummor och Mikael Nilzén på synth. Jag rekommenderar alla som är i närheten att dyka upp.

Att se Ossler live är att bli skinnflådd – på bästa möjliga sätt. Det är en genomkörare, och man kommer ut på andra sidan både klokare och renare.

Thåströms bästa låtar – som du verkligt sällan hör: en replik på Gaffas katastrofala lista med nästan samma namn

Foto: Micke Sandström

Gaffa, smältdegeln för landets allra sämsta skribenter (Sarvestani, Skeppstedt och Hallman exkluderade), där anglicismer och svengelska, trendkänslighet och illa uppbackad skitnödighet går före skrivfärdighet, textkvalitet och ett genuint musikintresse, har givit sig på att försöka lista Joakim Thåströms tio bästa låtar ”som du sällan hör”. Alltså, tio underskattade eller förbisedda låtar från ikonens digra katalog. För katalogen är ju just det – diger – och det är bara en bråkdel som spelats live, än färre har släppts som singlar, färre ändå spelas på radio eller lyfts fram i andra sammanhang. Därför borde det bli en ganska lätt uppgift att plocka ut tio verkligt förbisedda låtar. Men som med precis allt annat misslyckas Gaffa även med detta. Skribenten Fredrik Langrath väljer låtar som släppts som singlar de senaste åren, låtar från de senaste plattorna, som spelats flitigt på turnéer och lyfts fram av media och skribenter – och låtar från allra senaste plattan (”Södra Korset” och ”Mamma”, för övrigt), en platta utgiven för inte ens tre månader sedan och som Thåström ännu inte ens turnerat med, och låtar som på Thåströms Spotify-lista över mest spelade låtar just nu ligger på plats 3 respektive 8 (Langrath placerar dem dessutom på plats 1 och 2 på sin lista). Vansinnet och okunnigheten vet alltså tydligen inga gränser, och som Thåströmvetare och -älskare av rang känner jag mig tvungen att visa var skåpet ska stå. Därför kommer här en lista över Thåströms tio på riktigt mest underskattade och förbisedda låtar. Spellista på slutet! Varsågoda!


10. ”Tillbaks till Trehörnsgatan

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En drömskildring av tiden Thåström tillbringade i Amsterdam i början av 90-talet. Soundet är luftigt, stämningen förtätad, sången långt fram i mixen. Spelad enstaka gånger på vinterturnén 2010.

9. ”Som mästarna målat himlen

År: 2017

Album: Centralmassivet

– Blytung och episk industriballad, med en ljudbild som både gnistrar och dånar, och som är som gjord för livescenen, men som hittills aldrig spelats. Skriven ihop med parhästen Niklas Hellberg.

8. ”Hål

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Om Det är ni som e dom konstiga-plattan var ett segertåg och en återgång till (mer eller mindre plus en nypa salt) rak rock efter ett nittiotal tillbringat i industriland är Mannen som blev en gris morgonen efter. Tongångarna är dystrare, musiken svärtad och sotig, och i texterna pyr ett självhat. Den dova och hotfulla ”Hål” är ett av flera exempel. Och även ett exempel på en låt som hade blivit fantastisk live med Ossler, Rockis & co. Tyvärr blev det aldrig något med det.

7. ”Psalm

År: 2015

Album: Den morronen

– Efter Mannen som blev en gris var det som att de värsta demonerna rensats ut. Sedan dess har texterna för det mesta andats hopp, förtröstan och inre styrka. På ”Psalm”, den avskalade och nedtonade avslutaren på Den morronen, blir detta väldigt tydligt. ”Psalm” är skåran på himlen där ljuset strilar ner efter en grå dag.

6. ”Natten för det här

År: 2017

Album: Centralmassivet

– Europeisk och elektronisk industriblues av yppersta klass. Duisburg möter Tupelo.

5. ”Långsamt genom

År: 2015

Album: Den morronen

En av mästerverket Den morronens (som Gaffa för övrigt gav 2/6 i betyg när det begav sig 2015) många mäktiga låtar är denna dova blues om självrannsakan och tillhörighet, där mörker och skav möter lycka och lugn. Spelades några gånger på vinter/vår-turnén 2015, men lades sedan till handlingarna. Ett misstag som gärna får rättas till.

4. ”Söndagmåndagsång

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Denna tidlösa ballad, om hemmahörande, ursprung och arv, borde vara lika självklar bland fansen och casual-lyssnarna – och Thåström själv – som ”Brev till 10:e våningen” och ”Fanfanfan”, men så är det inte. Live har den inte hörts sedan någon gång 2006 och inte heller var den med på Thåströms hittills enda samlingsplatta Be-bop-a-lula hela jävla dan (men det var däremot fem (!) andra Skebo-låtar).

3. ”En spelmans jordafärd

År: 2009

Album: Kompost (på Spotify istället ”disc 2” på Be-bop-a-lula hela jävla dan)

Dan Anderssons monumentala dikt om en outsiders frånfälle och hans samtidas tisslanden och tisslanden om honom är bland det allra, allra bästa som skrivits om död och utanförskap i det här landet. Att Thåström skulle tolka den känns självklart. Att den i hans händer skulle bli såhär bra känns lika självklart. Thåströms urbana, betonggjutna sound har här bytts ut mot ett jordigare sound. Duisburg har bytts ut mot finnmarkerna. Lämpligt nog.

2. ”Sluta när jag vill

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– En låt som i sitt tidiga skede, redan 2007, var en upptempo, närmast rusig (och alldeles underbar), rocklåt, inspelad i Berlin, och vars närmaste släkting torde vara den elektriska versionen av ”The Haters”. Fem år senare blev den en lågmäld, elektronisk ballad. En helt ny svid, närapå en helt ny låt – men lika vacker, lika fantastisk. Texten är minst lika bra. Är det jaget som konfronterar sig självt, som ställer sig självt till svars för alla flyktförsök och alla gömställen? Svaret som ges är vare sig defensivt eller nekande, blott ett konstaterande att ”det är såhär: jag kan sluta när jag vill”. Gott så. Och här fick herr Langrath faktiskt in ett rätt, då ”Sluta när jag vill” även var med på Gaffa-listan.

Har aldrig spelats live, perverst nog.

1. ”Kaospassageraren

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Den allra bästa text som Thåström har skrivit och den allra bästa text om födas, leva och dö som har skrivits på det svenska språket. Hyperbol? Faktiskt inte. Lyssna och läs, så förstår ni snabbt själva. Den musikaliska backdropen, sedan, är minsta lika imponerande den. Pelle Ossler presenterar sig och sin gitarrmagi för första gången (publikt) i Thåström-världen, och tillsammans med Hellbergs begravningssvarta orgel målar de upp ett Tarkovskij-landskap, kargt, långsamt och ödsligt. Det är till dags dato Thåströms utan tvekan längsta låt (klockar in på strax över nio minuter) och man kan förstå varför den spelats live så himla sällan (endast ett par gånger sommaren 2006, då i en fullkomligt magnifik version). Man kan förstå det, men inte förlika sig med det. Ej heller kan man förlika sig med det faktum att varken Thåström själv eller media lyfter fram den i intervjuer, när det ska pratas om när, var, hur och varför Thåström bytte textmässigt uttryck och ”språk” i samband med Skebokvarnsv. 209. Istället lyfts då ”Ingen neråtsång” (1999) fram som ett slags genesis till de rakare och mer självbiografiska texterna som dominerat sedan 2005. Jag håller naturligtvis med om att ”Ingen neråtsång” bör nämnas i sammanhanget, men det bör också ”Kaospassageraren” göra. Här är han naknare och mer självutlämnande än han hade varit sedan åtminstone ”Jag är en idiot” (1988). Gör den comeback på livescenen i vår får hela turnén utan vidare högsta betyg av mig. Det vore årets kulturgärning.


Årets bästa album

Och så var det dags för årets höjdpunkt – listan över årets bästa album. Medan mainstreammedia och dess skribenter slår knut på sig själva i kampen om vem som kan vara mest förutsägbar, trendig eller ”down with the kidz” (är det inte värre än någonsin i år?) bjuder 482 MHz på 20 verkligt bra album från en rad olika genrer, helt oberoende av trender eller eventuell coolhet. Jag grämer mig dock över att nedanstående fem inte fick plats:

Tré Burt You, Yeah, You

JonsíObsidian

Dark Mark & Skeleton JoeDark Mark vs Skeleton Joe

DriftenDriften

EpilogenDen tysta massan

Hade nedanstående lista varit en topp 25 hade dessa varit givna. Nåväl, här följer icke desto mindre årets 20 bästa album.


20. Hayes CarllYou Get It All

– Infödde Texas-sonen Hayes Carll hade passat fint in på en pickin’ session med Texas-ikoner som Willie, Waylon, Townes och Guy. Hans poetiska, underfundiga texter och hans melankoliska och varma melodier har allt gemensamt med ovan nämnda herrar, och You Get It All är ett av hans starkaste album hittills.

19. Alan VegaMutator

– Alan Vega dog 2016, och kanske är det fel och märkligt att ha med postuma album på en sådan här lista, men vafan, ibland går det inte att låta bli. Sacred Bones har tagit sig an att ge ut de outgivna plattor Vega lämnade efter sig. Mutator är det första i ordningen. Allt man älskar med Alan Vega finns här. Det ohämmade mässandet, samhällskritiken, de dunkla, drömska, obehagliga ljudkulisserna. I Suicide var han som en psykotisk Elvis, här är han mer en predikant med ena foten i helvetet och den andra bland oss dödliga. Man älskar det.

18. Stahlwerk 9Natriumchlorid

– Reinhard Hopfe från Kelheim har gjort musik som (bland annat) Stahlwerk 9 i årtionden. I årtionden har han tonsatt ett Europa ansatt av lågor, plågor, mörker och dimma. Ett Europa där solen aldrig riktigt går upp och där ruinerna aldrig byggs upp igen. Natriumchlorid är ett magnifikt stycke blytung dark ambient, som snuddar vid brutala power electronics. Det är musik för stunder av rening.

17. Cody JinksMercy

– Ingen förvaltar idag arvet efter outlaw-ikoner som Waylon Jennings bättre än Cody Jinks. Han har naturligtvis en bra bit kvar till Waylons coolhetsnivå, och, såklart, röst, men känslan, attityden och blandningen mellan rå attityd och blottad själ utblandat med country-arr och rock’n’roll är Hoss upp i dagen. Mercy är långt ifrån Codys bästa platta, men likväl ett superbt countryalbum.

16. Riddy ArmanRiddy Arman

– 2021 har varit ett mycket bra år för countrymusiken. Inte minst tack vare hisnande debutanter som Riddy Arman. När hon inte spelar in otroliga plattor jobbar hon som ranch hand i Montana, och det är från bland annat det livet som hennes berättelser är hämtade. Stort plus i boken för det, förstår ni ju. Musiken, sedan, kommer från en lång tradition av cowboy- och countrymusik, varvad med modern alternativ folk. Stort plus igen. Arman är ett av de starkast lysande (alternativa) countrynamnen just nu och ett att verkligen räkna med framöver – om hon får tid över från all boskap som ska fångas in.

15. Dead MelodiesFabled Machines of Old

– Britten Tom Moore har med sitt senaste album som Dead Melodies skapat ett dark ambient-album som bygger lika mycket – eller mer – på akustiska stämningar som på elektroniska, massiva ljudbyggen. Moore har alltid haft nära till det organiska och en kuslig förmåga att gifta det organiska med det elektroniska, och Fabled Machines…är ett nytt och mycket imponerande styrkeprov.

14. Henrik MeierkordKval

– Svensk ambients hårdast arbetande musiker är från Rydebäck och heter Henrik Meierkord – och han spelar cello, inte, som många av hans kollegor, synth. Gud vet hur många plattor och låtar han släppt och medverkat på i år, men nog är väl ändå Kval den bästa plattan av dessa? Kval, precis som Meierkords uttryck i stort, är folksjäl, paganism, mylla och febriga vilsepromenader i djup skog i november. Meierkords sound är mer svenskt än Selma Lagerlöf, mer europeiskt än Goethe. Men framförallt knäckande, jäkla bra. Ett måste för alla med minsta intresse för drone och dark ambient.

13. Vincent Neil EmersonVincent Neil Emerson

– Vincent Neil Emerson är bara 20-nånting, men har redan etablerat sig som en av de mest drabbande historieberättarna på den moderna countryscenen. Hans senaste platta, hans andra, är hans bästa, och bör vara ett måste för alla som älskar tidigare nämnda Guy Clark och Townes Van Zandt.

12. Lotus ThronesLovers in Wartime

– Lotus Thrones är Heath Raves nya soloprojekt, och debuten Lovers in Wartime är en genialisk kraftuppvisning i sludge:ig och postindustriellt tung rock. Här finns lika mycket obehag som sotig och skev skönhet och plattan är essentiell för alla oss som aldrig kan få nog av Neurosis, Planning for Burial eller Osslers tyngsta stunder. En fantastisk debut.

11. Johan G. WintherThe Rupturing Sowle

– Hade dark ambient-genren fötts ur gyttjig amerikansk (eller, för den delen, svensk) mylla istället för europeisk industri och betong hade Johan G. Winther varit genrens medelpunkt. Nu gör han emellertid inte dark ambient, ej heller americana, utan något alldeles fantastiskt däremellan. På makalösa plattan The Rupturing Sowle blandar han americanans instrument och jordiga sound, med dark ambient-genrens kompositioner och ödesmättade stämningar, och prickar in en kärvhet som hämtar lika mycket från båda sidor. The Rupturing Sowle och Johan G. Winther är en av de upptäckter från i år som gjort störst avtryck på mig.

10. Rome Parlez-Vous Hate?

– Efter att de senaste åren ha svajat mellan det fantastiska och rena besvikelser släppte Jerome Reuter tidigt i år det rent lysande albumet Parlez-Vous Hate? Det är ett album som bygger och riktar fokus på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes allra bästa album – oavsett om det rör sig om exempelvis den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All”. Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Reuter precis som jag vill ha honom.

9. Den Sorte DødDen Sorte Død

– Svensk-danska dungeon-synth-duon Den Sorte Død gör musik i gränslandet mellan Bowies instrumentala Berlin-låtar, zombie-soundtracks från 80-talet och nordisk urskog. ;Med nya självbetitlade plattan går de, som det heter, från klarhet till klarhet och ger oss årets bästa platta i ambient-sfären.

8. Pascal Fuck Like a Beast

Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Det var värt väntan, kan man säga. Fuck Like a Beast är taggtrådstaggig ångestrock när den är som bäst. Här finns odiskutabel svärta, här finns existentiella stålbad, här finns galghumor och skönhet. Pascal skyr vare sig det kolsvarta mörkret eller det med sprickor i, varur ljuset strilar in. De sätter ord på det jävliga som så många av oss går och bär på, och de gör mäktig musik av det. Musik att falla ner i och drapera sig i. Det är värdefullt.

7. Cole ChaneyMercy

– Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Chaney är en av den nutida countryns främsta unga historieberättare.

6. Nick Cave & Warren EllisCarnage

Carnage är Nick Caves bästa skiva sedan 2013 års mästerverk Push the Sky Away. Inte sedan då har han släppt något som är så här genomarbetat, fokuserat och låtstarkt. Skeleton Tree och Ghosteen var båda starka plattor, men på tok för privata och jolmiga i sitt fokuserande på och vältrande i den egna sorgen. På Carnage finns sorgen kvar, men här finns också nyanser, och en balans i det tematiska och i känsloyttringarna, snyggt inramat av elektroniska hymner som både maler och skimrar. Carnage är Nick Cave när han är som mest allmänmänsklig, när han är som bäst.

5. Charles Wesley GodwinHow the Mighty Fall

– På sitt andra album serverar West Virginia-sonen Charles Wesley Godwin fängslande berättelser om vanliga människor med mänskliga problem, alltjämt i skuggan av de väldiga Appalacherna. Tid är oviktigt, här lever dåtiden i nuet och de som kommit och gått lämnar inte sina forna jaktmarker i första taget. How the Mighty Fall är ett helgjutet album, som visar att countryn av idag är långt mer än bara det som spelas på de kommersiella radiokanalerna i staterna. Godwin kanske inte är någon outlaw, men han är skit-under-naglarna-äkta. Och precis som sin appalachiske broder, den nyss nämnde Cole Chaney, är han en fenomenal historieberättare.

4. Damon AlbarnThe Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Ingen från britpop-epoken har åldrats bättre, intressantare eller med mer värdighet än Damon Albarn. Ingen från de brittiska öarna gör bättre eller finare popmusik, med lika mycket känsla för atmosfär, melankoliska melodier och begåvade texter, som var och varannan människa med lätthet kan känna igen sig i, som Damon Albarn. Senaste sologiven hämtar mycket inspiration från bland annat Island (där Albarn haft ett hus i 20 år och varit medborgare sedan ett år tillbaka), och det gör bara gott. Damons annars mycket engelska pop-melankoli får här ett extra lager av atmosfär och ambience och resultatet är lika genialiskt som ända ner i hjärteroten hänförande.

3. Lingua IgnotaSinner Get Ready

– Till sitt fjärde album flyttade Kristin Hayter till landsbygden någonstans i Pennsylvania, snöade in på delstatens och närliggande Appalachernas folkmusik och uråldriga relation till Gud, och levererade sedan ett av årets mest omskakande album. Borta är de industriella och elektroniska ljudbilderna som präglade tidigare album – inte minst 2019 års Caligula. På Sinner Get Ready hörs istället organiska och för regionen klassiska instrument som banjo, cello, piano, hackbräde, med mera. Kvar är dock det okuvliga mörkret, känslan för avantgardistiska låtbyggen, volymen och inte minst obehaget. Att lyssna på Sinner Get Ready är att kasta sig in i en kärv, ogästvänlig värld, där de enda som dömer hårdare än Gud själv är människorna, där solen aldrig lyser och där minsta lilla snedsteg är anledning till späkning. Men det är också en fantastisk konstupplevelse, på samma sätt som Dreyers OrdetBressons En prästmans dagbok eller Tarkovskijs Den yttersta domen. Det är hjärtskärande ångest och skräck – inför Gud, sig själv och sina medmänniskor – men i slutändan är det enda man känner katarsis.

2. ThåströmDom som skiner

– Aldrig har jag tagit emot ett Thåström-album med så mycket oro som jag tog emot tionde soloalstret Dom som skiner. De föranliggande singlarna imponerade föga och kompbandet – Sveriges tajtaste och mäktigaste band – hade han upplöst. Kunde mannen som aldrig tidigare tagit ett enda riktigt snedsteg (åtminstone inte sedan sent 80-tal) plötsligt visa sig felbar?

Nej, en genomlyssning av Dom som skiner skulle snabbt utradera dessa farhågor. Dom som skiner är en nytänd Thåström, med ett nedbantat sound. Utan att för den skull återuppfinna hjulet visar han att han aldrig står still, när han ihop med alltid lika bländande parhästen Niklas Hellberg, till spöklik jazz, elektronisk soul, ödesmättade stråkar och kalla synthar sjunger om människor som försvunnit, människor han håller av, om att bryta ny mark och om att gå vidare.

Plattan präglas av kampen mellan ljuset och mörkret, men Thåström står stark i den kampen, fri på en ny plats och trygg i sitt nya, nedbantade musikaliska uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns till slut som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

1. Ossler Regn av glas

– Är det ironiskt att Pelle Ossler, av många tröttsamt refererad till som ”Thåströms gitarrist”, släpper årets bästa platta, en platta som till och med är bättre än Thåströms senaste, samma år som han lämnar Thåströms kompband? Jag vet inte. Men att Regn av glas är årets bästa platta stod klart redan när jag i september först hörde den. Oavsett vad som skulle släppas senare var detta årets bästa. För hur i jösse namn toppar man en platta så helgjuten och så full av inkännande mänsklighet (här finns människans alla sidor, från de vidrigaste till de vackraste)?

Regn av glas är lika mycket en värld att gå in och gå vilse i, som en platta. Väl inne i världen tvingas vi möta kärlek, barndom, svartsjuka, inbillningar, utanförskap och, inte minst, oss själva. I alla känslor, skeenden och upplevelser vi går igenom på Regn av glas är det vi själva som står i centrum. Ossler sjunger allt som oftast i jag-form, men det är om de flesta av oss, oss människor, oss trasiga, vilsna, rädda och förälskade människor, som plattan handlar (han själv inkluderad, förstås). Här finns också en musikalitet som det är lätt att imponeras av. Här finns en låtskrivare och dennes medmusikanter, som med lätt hand rör sig mellan skör visa och monolitiska ljudkolosser, mardrömsarrangemang och atmosfär, mellan doom jazz, shoegaze och postpunkiga avarter som vägrar låta sig genrebestämmas. Här finns melodier i överflöd, här finns hänsynslösa malanden och långa instrumentala passager. Text och musik i en alltid perfekt symbios.

Regn av glas är en platta, en värld, för alla oss som behöver tröstas, inspireras, vakna till – och ha något att spegla oss i i vår moderna värld. Det är årets enda fullpoängare på 482 MHz. Kort och gott årets i särklass bästa album.


Det var allt för i år. Tack alla som läser. Ni har bidragit till att 2021 varit 482:s mest framgångsrika år, sett till antalet besökare och visningar. För en som lätt tappar gnistan och hoppet betyder detta allt.

Vi ses snart igen,

Niklas

Årets 20 bästa låtar

Ännu ett coronaår till ända. Ett år som på det personliga planet varit både fasansfullt och fantastiskt (fast kanske mest fantastiskt, ändå). Som alltid har musiken funnits där som soundtrack och som tröst. Här är årets 20 bästa låtar. Varsågoda (och spellista längst ner).


20. Azure Blue – ”Define Your Dreams

– Med sitt enda släpp för i år gläntar Tobias Isaksson på dörren till något stort, och visar att han fortfarande besitter en makalös känsla för kristallklar pop genomdränkt i vemod. Nästa år kommer ett nytt album. Det ser vi fram emot.

19. Billy Idol – ”Baby Put Your Clothes Back On

– Punkikonen släpper på attityden och imagen och croonar istället fram sin bästa låt på åratal. Mer sånt här, Billy!

18. Riddy Arman – ”Herding Song

– Stad kontra landsbygd, det man motvilligt gör kontra det man borde göra. ”Herding Song” är en av flera höjdpunkter från ett av årets starkaste debutalbum.

17. David Ritschard – ”Blåbärskungen

Albumet lever inte upp till den orimliga hajpen, men därmed inte sagt att det inte innehåller ett antal pärlor för det. Bäst är det ödesmättade titelspåret, om en systembolagsanställds liv och vedermödor. Klockren skildring av svensk arbetarklassångest.

16. Cody Jinks – ”I Don’t Trust My Memories Anymore

– Det närmaste vi kommer Waylon Jennings idag – åtminstone när det handlar om det rent musikaliska – är Cody Jinks, och ingenstans än på cry-in-your-beer-balladen ”I Don’t Trust My Memories Anymore” hörs det tydligare.

15. Tré Burt – ”Sweet Misery

Lekfull, varm och väldigt bitterljuv countryfolk i gränslandet mellan Dylan och Hank. Tré Burt är en av de bästa artisterna och låtskrivarna jag upptäckt i år.

14. Pink Milk – ”Blue Eyes (River of Glass)

– Postapokalyptisk, ödesmättad skönhet.

13. L.T. Fisk – ”Bedarra här

– Det känns skönt att få gråta ut i L.T. Fisks varma och samtidigt ödsliga universum. Där går det fint att vara en trasig människohalva.

12. Lake Omne – ”Crossroads

– En av årets bästa svenska poplåtar är en fenomenal och knäckande vemodig synthpopballad från ett särdeles begåvat brödrapar från Örebro. Lyssna och låt er knäckas.

11. Hayes Carll – ”If It Was Up to Me

Årets i särklass finaste countryballad.

10. Anna Bodotter – ”Fortfarande ganska unga

– En trygg famn för den av livsångest skadeskjutna trettioplussaren. Här finns också en tidlöshet, ett slags evig svensk melankoli i en melodi som hade kunnat vara skriven av Barbro Hörberg såväl som av Jocke Berg.

9. Folke Nikanor & Dolce – ”Olika håll

– En indiepopballad av allra finaste snitt, om omöjlig kärlek och med en sångmelodi vilken popsnidare som helst borde vilja döda för. När jag hörde ”Olika håll” för första gången visste jag direkt att det var en av årets allra bästa låtar.

8. The National – ”Somebody Desperate

– The Nationals enda släpp i år är en lika skör som dramatisk pianoballad om en kärlek på väg ner i fördärvet och om självhatet som följer. Klassisk National, klassisk Matt Berninger – en av vår tids bästa textförfattare.

7. No Suits in Miami – ”Buffy

– Inget band på detta jordklot förvaltar arvet efter lysande indiepopband som till exempel The Field Mice bättre än lundagänget No Suits in Miami. ”Buffy” är en i en lång rad fantastiska och melankoliska popdängor bandet skänkt oss sedan debuten 2016, men också ett tydligt tecken på att deras hantverk och fingertoppskänsla bara blir vassare och vassare.

6. Alan Vega – ”Samurai

– Ikonen, coolhetsguden och Suicide-frontaren Alan Vega gick bort sommaren 2016, men finfina skivbolaget Sacred Bones har tagit sig an att ge ut hans överblivna material. Första plattan i denna serie, Mutator, spelades in 1995-97 och kom i våras. Bästa låt är den atmosfäriska spoken word-balladen ”Samurai”, vars filmiska melodi hade gjort sig utmärkt i en David Lynch-film. Skönhet, smuts och obehag i en utomordentlig blandning.

5. Nick Cave & Warren Ellis – “Balcony Man

– En på många sätt klassisk, pianobaserad Cave-ballad, men en där saknad, förtvivlan och bottenlös sorg lämnar plats åt…hopp. Hopp och ren och äkta kärlek. Han sitter på sin balkong och grubblar, men kasserar snart navelskåderiet för att istället hylla kärleken som gör det möjligt att överhuvudtaget stå ut, och som fortfarande ligger kvar i sängen. ”This morning is amazing and so are you”, sjunger han medan solen bryter fram och det känns som att det kanske, kanske finns en väg framåt. ”Balcony Man” är ljusstrålen som skär igenom och tillintetgör det mörker som präglat Nick Caves verk sedan 2016.  

4. Pascal – ”Fuck Like a Beast

– En skimrande vacker uppgörelse med livet, ångesten i att leva, förlust och minnen. Isak Sundström blottar sitt innersta och berättar att han övervägt självmord. När han från botten av både själ och hjärta sjunger

”Jag är frisk och har allt jag behöver/men det är ändå så svårt/att ha ett liv/och vara den som ska leva det/har lekt med tanken på att ta mitt liv/men det får nog va, jag ska försöka/att leva klart, att leva tills jag dör/det kanske inte blir så kul, men jag ska göra det”

sitter jag som fastfrusen och med bultande hjärta. Sådant obönhörligt mörker och sådant outsläckligt hopp i en och samma låt är nästan mer än man som människa klarar av, men varje gång jag lyssnar är jag tacksam för att han sjunger de raderna. ”Fuck Like a Beast” är Pascals allra bästa låt. 

3. Damon Albarn – ”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows

– Damon Albarn är den från britpop-eran som åldrats bäst, värdigast och helt klart intressantast. Man borde inte bli förvånad när han skickar ut mästerverk, men frågan är om han någonsin tidigare drabbat fullt lika hårt som på titelspåret till sitt senaste, fantastiska album. ”The Nearer…” är en ödslig ballad, lika majestätisk och vacker som de isländska glaciärerna som bidragit till inspirationen en gång var. Texten, baserad på en dikt av 1800-tals-poeten John Clare, sörjer en förlorad närstående och river oblygt i såren som detta orsakat, men lämnar en till slut ändå renad och lättad snarare än ledsen.

2. Thåström – ”Stora långa gatan

– I min recension av plattan Dom som skiner skrev jag följande om låten ”Stora långa gatan”:

”[…] plattans i särklass bästa (en av årets två bästa), kan mäta sig med Thåströms allra mest knäckande och ikoniska låtar från tidigare plattor. Den börjar som en ödslig pianoballad men utvecklas snabbt till en svärtad och avig jazz i stil med det som Christian Kjellvander och Tonbruket skapade tillsammans i fjol. Thåström sjunger (reciterar nästan) en lång, vindlande text som rymmer allt det som ett helt liv annars rymmer. Han sitter med en vän på gatan i Neukölln där han bor. De minns det som var, tänker på det som kunde varit, och runtomkring dem, och mellan raderna i texten, ligger livet vidöppet. ”Stora långa gatan” är Thåström när han är som allra mest genial. Små, enkla ord blir till gospel. Bakom icke-händelser dånar existensen med all sin tyngd. Lyssnar man med bägge öronen och själen på glänt kommer man inte undan.”

Och det visar sig nu att allt detta stämmer. Thåström blir inte mycket bättre än så här, musik blir inte mycket bättre. Det är en ynnest att få ta del av denne mans eviga genialitet.

1. Ossler – ”Gare du nord

– Årets bästa låt är inte i första hand en låt. Årets bästa låt är en fristad för de som livet gått hårt åt, en källa att dricka ur för de som harvat runt för många år i öknen, en bön om hopp och försoning för de som aldrig riktigt kommit hem. Men visst fan är det också en låt, ett hjärtskärande vackert stycke text och musik signerat en artist och låtskrivare på toppen av sin förmåga, som i år skänkt oss sitt allra bästa album och flera av sina allra finaste låtar. Men ingen låt kan riktigt slå ”Gare du nord” på fingrarna. Ingen toppar den trasiga, varma skönhet Ossler här bygger upp med hjälp av Mikael Nilzéns ödsliga produktion och Henrik Meierkords gråtande stråkar – en skönhet som matchas endast av den trösterika texten. Kort sagt, jag får styrka när jag lyssnar på ”Gare du nord”. Jag rivs ner och byggs upp. Så som det ska vara med den allra bästa musiken.


Intervju med Pelle Ossler

Foto: Sara Broos

När den här lilla sajten var cirka ett halvår gammal och jag kände mig ännu eländigare och ännu mer som småpotatis än vad jag gör nu, ställde Pelle Ossler utan omsvep och krusiduller upp på en intervju. Han hade precis släppt sin just då bästa platta Evig himmelsk fullkomning och hade massor med intressant att säga. Och hans medverkande på den här sajten gav den det existensberättigande, den kredd och den autencitet som så väl behövdes. Nu är 482 MHz fortfarande en liten aktör, men utan Osslers godkännande tror jag att motvinden hade varit tyngre. Nu är han tillbaka med Regn av glas – en platta som bräcker allt annat han tidigare gjort, och blott den fjärde plattan att någonsin belönas med full pott på 482 MHz – och jag var naturligtvis tvungen att överösa honom med några frågor, vilket han inte sa nej till.

Stort tack till Pelle, en av våra intelligentaste och intressantaste musikmänniskor.

För det första: tack för att du ställer upp. Du har varit viktig för 482 ända sedan starten och det betyder kolossalt för mig. Det hoppas jag att du inser. Varje skiva du gör är bättre, mer djuplodad och drabbar hårdare än den förra. Det är mycket sällsynt, och som fan och lyssnare känner man sig bortskämd. Vart ska detta sluta? Och hur känner du själv angående detta?

Varje platta jag gjort har känts som den sista jag gör, så även denna. Och jag frågar mig själv med jämna mellanrum varför jag fortsätter. När jag ändå påbörjar inspelning av en ny platta är enda anledningen att den ska bli bättre eller mer fulländad än den tidigare. Inte så att jag dissar mina tidigare alster, men alla har nåt som kunde göras bättre, annorlunda eller mer konsekvent och så kommer det att fortsätta (om jag fortsätter), det ligger i sakens natur på nåt vis.

Men håller du med om att Regn av glas är något alldeles extra? Känner du att du med denna skiva kommit närmare ”fulländning” än tidigare?

Svårt att svara på nu, man behöver lite distans för att se klart. Mottagandet av plattan är väldigt bra, till och med några kollegor har gratulerat och det är ovanligt, så det känns helt ok. Jag var orolig för att plattan blev för tungt lastad, för mycket information, men det verkar inte så på reaktionerna.

Den har även blivit väl mottagen (inte minst på 482 MHz), även om jag tycker att det är fånigt av vissa recensenter att bara ge den näst högsta betyg – vad mer kan man begära av en platta, liksom? För mig som lyssnare känns det bara rimligt och som det enda rätta med ett riktigt högt betyg, men hur känner du?

Jag håller med dig såklart, inget betyg är gott nog, haha. Å andra sidan så betyder högsta betyg världsklass, i klass med Dylan, Cohen, Bowie, Marley med flera, och dit upp når jag inte någonsin, inte på skånska. Bortsett det, påpekade någon att det är politik i det där betygsättandet och att precis som för en klassföreståndare är det begränsat hur många toppbetyg man får ge. Kanske…jag vet inte.

Det känns som att skivan har varit på gång ganska länge, och jag vet ju att den blivit försenad många gånger. Jag vet också att den var väl värd att vänta på. Kan du beskriva dess tillblivelse?

Vi gjorde en mindre turné, Nilzén [Mikael Nilzén, utomordentligt skicklig maskinist och producent från Timrå(?), red. anm.], Meierkord [Henrik Meierkord, cellist och ambientmästare från Rydebäck, red. anm.] och jag. Synth, cello och gitarr. Då fick vi arra om mina låtar så att det passade den sättningen och det hände spännande saker med låtarna. Jag ville använda det tänket från början med nya låtar och ev en platta. Så långt sträckte sig min vision. Hade inte längre nåt skivbolag och är också trött på traditionella bolag som ju mäter allt i siffror.

Men Ronny [Andersson, boss på Pelles skivbolag ST4T, red.anm.], som möjliggjorde Berlinplattan Ett brus och gav ut 1900, var med på båten. Idén var att spela in lösa skisser, harmonier bara. Ruben Engzell bjöd mig till sin studio, på krita till att börja med (tack Ruben). Så skickade jag skisser dels till Micke [Nilzén] och dels till Henke [Meierkord] att forma precis hur de ville, skicka tillbaks till mig för att skruva på deras grejer och kanske få till text och sång – bolla inspelningarna fram och tillbaka tills vi destillerat fram guldkornen. En fantastisk plan som utgår från mitt fulla förtroende för deras musikalitet och idéer. Det blev dock väldigt rörigt där jag till sist inte visste vart jag var nånstans – helt vilse. Nilzén klev då in som producent för att styra upp röran. Ett lyckodrag! När vi efter några år var färdiga att skicka materialet till pressning visade sig att det inte fanns råvaror för tillverkningen (på grund av Corona), så dom utlovade tio veckorna blev tio månader...

Det är otroligt hur väl ni lyckades, trots allt krångel. Hur gick det med texterna den här gången? De är verkligen förkrossande bra, och bjuder på så oerhört mycket – svärta, humor, berättelser, hågkomster, mänsklighet inte minst. Hur gick skrivandet till?

Det där är oerhört svårt för mig. Jag är ingen skrivande person och vet inte vad jag håller på med. Jag har ingen metod eller så, jag värker fram texterna på nåt vis. Själv är jag väldigt kritisk till svenska artisters texter, i 9 fall av 10 är det ren smörja och jag vill inte göra mig skyldig till att också förorena. Så texterna är viktiga för mig, men ibland kanske för viktiga för texternas bästa. En närstående kommenterade efter att ha lyssnat på Stas att det är så lätt att skriva deppiga texter. Ok. Jag började fundera på vilka glada, lyckliga svenska texter som inte är banala och barnsliga, kom bara på Taube som verkligen kunde det. Fantastisk var han.

Skivan är verkligen ett album, men det finns ändå enstaka låtar som sticker ut lite extra. Jag tänkte att vi kunde gå igenom tre av dessa.

 I min mening är ”Gare du nord” bäst. Jag vill hävda att det nog är den bästa låt du överhuvudtaget har gjort. Stora ord, inser jag. Vad kan du berätta om den låten?

Jag kan berätta att den var på väg att kasseras flera gånger. Jag hade en film i huvudet av en resa jag gjort och tyckte inte att vi fick till rätt miljö. Vi har säkert gjort 8-10 versioner. Inte förrän vi skalade bort allt onödigt trädde berättelsen fram, men då var jag så trött på låten att jag inte gillade filmen längre. Kul och förvånande att du och fler har lyft fram den…så nu gillar jag den igen. Nilzén var hela tiden envis med att det var en bra låt som borde va med. Tack Micke!

En annan jag älskar är det atmosfäriska skräckstycket ”Hundarna från Babylon”. En mardrömsskildring av rang, men som jag tycker slutar hoppfullt, med en bön om räddning. Berätta om den låten!

Det finns flera berättelser i den texten, men i korthet är det samme man som inte kommer undan sig själv i ”Keltiska havet”. Han är jagad av ångest, närmast psykotisk, och längtar efter ett tillstånd av frid, harmoni och renhet, som är utopiskt och alldeles försent för honom att nå. Läste på om Babylon,”den stora horan” som det kallas i Gamla testamentet, och som av bland annat rastas blivit bilden av den korrumperade västvärlden. Hundarna, (är egentligen väldigt förtjust i hundar) får tolkas som lågt stående personer som geggar runt i smuts och slickar varandra lite varstans för att nå egna fördelar. Finns många såna.

Och slutligen vill jag lyfta fram ”16:45 i smittans år” – ett fantastiskt långfinger mot allt vad artighet och konventioner heter, och ett omfamnande av hedonism och njutning, inramat av plattans trubbigaste ljudbild. Vad handlar den låten om för dig?

Faktisk motsatsen är jag rädd…som i”Borra hål” där jag beskriver en stalker och potentiell våldtäktsman i jagform. Den här figuren i ”16.45” får aldrig nog, vilket gäller för mig och alla människor i olika former, och det leder rakt in i en vägg förr eller senare. ”Ett regn av glas hänger i luften”, men skit i det nu. Ge mig mer.

Jag ser ofta på dig, din musik och dina texter som tröst. Världen är på många sätt vedervärdig, tycker jag, och du tycks hålla med om det, men du sätter samtidigt upp ett slags stoisk kraft och ett motstånd, som är väldigt inspirerande. Du blir aldrig defaitistisk eller destruktiv utan du plöjer på – antingen rakt ut i text (som i ”Rotterdam” och ”Svarta svan”) eller bara genom att du gör din grej. Hur ser du på detta? Och vilka låtskrivare eller andra slags konstnärer vänder du dig själv till när du själv behöver tröst eller en spark i baken?

Jag gillar stoikerna, jag kanske är stoiker. Hoppas det. Världen är vacker, livet är fantastiskt att få uppleva och människor kan också vara vackra och kloka. Men att många nationer valt fram direkta rövhål att leda är helt obegripligt korkat. Och att människan tillber tillväxten som en helig graal trots så uppenbara och fasansfulla konsekvenser? Konst är ofta skyhögt över människans futtighet, anser jag, och bör behandlas därefter. Det varierar vart jag går för att få tillbaks tron.. men jag kommer ofta tillbaks till Borges, Kentridge, Tarr m.fl. Är också sen många år intresserad av dom abrahamitiska religionernas spridning, schismer och förgreningar. Inom det finns hela västvärldens (fasansfulla) historia.

Berätta mer om din relation till religion och Gud. Du har tidigare antytt att du är ateist, men när man läser dina texter och lyssnar på dig får man (jag) känslan av att det kanske inte är helt glasklart ändå? Jag får känslan av att det kanske ändå finns ett uns av dig som är i något slags samspråk (eller dispyt?) med Gud. Vad gud är kan ju dock diskuteras och variera.

Dispyt var ordet. Jag tror inte på nån gud, vilken skulle jag välja? Det finns ju hur många som helst och varför skulle just en gud vara en större gud än nån annan gud? Men om det fanns en (1) gud för kristenheten som var över alla andra skulle jag vara väldigt besviken på honom (hen) efter all skit han (hen) ställt till med och fortsätter göra. Så nej, jag tror inte, men är ändå arg. Möjligen är gud och satan en och samma. Troligast. Finns ingen gud så finns ingen djävul, de jobbar ihop.

Jag gillar Jesus, bra man, socialist, säkert, revolutionär. Men att han skulle vara guds son faller på sin egen orimlighet; det finns bara en gud i en monoteism. Jag gillar budorden, de räcker långt för att leva värdigt. Konstigt att så följt de råden genom historien. Tror religioner är uppdiktade för att få till fungerande samhällen med nån övergripande moral och nån som straffar en om man bär sig illa åt. En kollektiv idé och ett rättesnöre. Och så nåt att tro på, som vi alla behöver, utan nån tro blir det deppiga texter, haha.

Sen kan man tänka sig att ”gud” är allting: själva livet, jorden, djuren, träden, men då borde vi ta hand om det på allvar. Hursomhelst är jag konstigt nog väldigt intresserad av religion, mytologin och historierna kring ämnet

Fanns religionen med i din uppväxt?

Nej. Min farmor var djupt troende, men annars inte.

I en frustrerande tid av EP:s, enstaka singlar och spretiga spellistor har du släppt inte bara ett helgjutet album, men ett helgjutet dubbelalbum! Hur ser du, som formades under en tid då albumet respekterades och var den självklara uttrycksformen för en artist, på dagens musikkonsumtion? Ska vi skylla på våra Instagram-skadade stresshjärnor och våra krav på omedelbar tillfredställelse, eller vad handlar det om?

Jag vet inte, som stoiker är det bara att inse att det är som det är. Kanske är det likt 50-60-talet när det handlade om just låtar, singlar i jukeboxen, hitmusik. Med den skillnaden att det finns tre gånger så mycket folk på jorden idag. Jag har ju lyckan av att ha växt upp under guldåldern, sent 60-tal och 70-tal, när ett album fick lov att vara konstnärligt spännande och en platta inte var en samling låtar utan ofta en berättelse med egen dramaturgi på två gånger 20 minuter. Ett album var som en bok, en film eller konstutställning, och jag älskar det där trots att tiden sprungit ifrån det.

Ett helgjutet album kan verkligen vara en omskakande konstupplevelse. Vem eller vilka har de senaste fem, tio åren lyckats bäst med att få till ett riktigt helgjutet album, tycker du?

Ugh, vilken besvärlig fråga, jag lyssnar nästan inte på musik. Men Ghosteen [Nick Cave & Bad Seeds album från 2019, red. anm.] kunde jag inte slita mig från när den kom. Lyssnade på den i ett sträck och blev fullständigt tagen. Men det är första och enda gången jag lyssnat på den

Snart ska du dessutom ut på turné – första med fullt band på typ 4,5 år. Jag ser väldigt mycket fram emot spelningen på Babel i Malmö den 18 november – på din födelsedag! Kan du avslöja/berätta något om den som får oss att längta ännu mer? Rockis har ju berättat att han ska vara med och spela bas (ett klockrent val).

Rockis är med och det är jag glad för, trodde inte att han skulle vilja. Sen är Sole med för det behövs en ljusstråle och nån som kan sjunga. Och Örjan Högberg från Fläskkvartetten på elfiol – det är tungt! Sen Hux Nettermalm på trummor, han spelar på plattan, en ny bekantskap och enorm trummis. Såklart Henrik [Meierkord] och Micke [Nilzén], vapenbröder.

Slutligen, några populärkulturella tips: en bok, en film eller en skiva!

Lyssna på Fire! Albumet The Hands, till exempel.


Se Ossler live här:

11 NOV. 2021Debaser Stockholm KÖP BILJETT

18 NOV. 2021 Babel Malmö KÖP BILJETT

19 NOV. 2021Pustervik Göteborg KÖP BILJETT

Recension: Ossler – Regn av glas

Visualisera Belà Tarrs metodiskt genomträngande, regnpiskade filmvärldar och Jorge Luis Borges metafysiska och labyrintiska berättelser – konstverk där tid och plats är sånt som inte riktigt finns. Lägg därtill monolitiska ljudbyggen varvat med mollstämda melodier lika rena och klara som vilken klassisk svensk visa som helst. Vad som då uppenbarar sig är Regn av glas – unikumet Pelle Osslers senaste album. Ett dubbelalbum, dessutom (han är generös, skåningen). Och det han skapar finns det ingen som kan efterhärma.

20 år har gått sedan Pelle Ossler senast förärades oss med ett dubbelalbum. 2001 kom spretiga, ambitiösa, men alltid uppriktiga och genuina, Desorienterad (för övrigt första Ossler-plattan som undertecknad köpte, sex år efter releasen, i kölvattnet av första Sällskapet-plattan, på nu sedan länge nedlagda Skivhugget i Göteborg). Nästa år är det 25 år sedan Pelle debuterade som soloartist. Regn av glas är hans åttonde album, och det krävs inte många genomlyssningar för att inse att det är hans bästa platta. 40 år efter skivdebuten med Svettens söner, 25 år in i en solokarriär som redan bjudit på en rad urstarka album, och nästan 60 år fyllda formtoppar han, alltså. Hur många kan skryta med något liknande? Särskilt orimligt känns det eftersom förra plattan, 2017 års snudd på perfekta Evig himmelsk fullkomning, är en sådan skiva som man inte ska kunna toppa. Men det är precis vad han har gjort nu.

Vid en första anblick kanske Regn av glas kan kännas som ett i alla fall delvis klassiskt Ossler-album – mörkt, dovt och kärvt, ja, ni kan ju de av oss musiktyckare slitna adjektiven vid det här laget – men snart, jag vill säga omedelbart, vecklar lagren och de många nyanserna ut sig. Rejält. Visst, mörkret och tyngden finns där, men oftast mer som en fond än som huvudsaklig skådeplats. Ofta krackelerar dessutom fonden och både ljus och hopp strilar in. De makalösa singlarna har jag skrivit om [när recensionen skrevs hade ”16.45 i smittans år” ännu inte släppts som singel och vad som åsyftas är alltså de fyra första singlarna, red. anm.]. I all sin svartskimrande och dova prakt var de trots allt rena lyckopiller, som var och en på sitt sätt ingöt hopp i oss svarta svanar. Och det där fortsätter och löper som en röd tråd genom plattan. Hoppet, trösten, tron på kärleken och att det tamejfan trots allt kan lösa sig. Han undkommer monstren i mästerliga och makalöst atmosfäriska skräckskildringen ”Hundarna från Babylon”, han skildrar rörande en scen ur sin barndom (nästan via Tarrs Werckmeister Harmonies) ihop med sina syskon i visballaden ”Jonas”, och i avslutande fullpoängaren, hymnen, årets allra bästa låt, balladen ”Gare du Nord”, tar han knäcken på mig totalt.

På ett tåg genom Europa, uppfylld av både saknad och vin, skildrar han samhörighet och berättar om en plats ”för dom som hör hemma nån annanstans”. Alla vi som på något sätt trevat i tillvaron, trivts bättre för oss själva eller med ett fåtal än i stora grupper, lockats mer av en öde tågkupé framför tjo och tjim, alla vi som längtat bort och känt oss dumma på grund av allt detta – för så är ju tillvaron konstruerad, man ska sömlöst flyta in i gruppen och alltid vara på hugget, annars är man underlig – ”Gare du Nord” är för oss. Jag har lyssnat på den Gud vet hur många gånger och hade jag haft lättare för att gråta än jag har hade jag tömt tårmagasinet för längesen. Lyssna på den magnifika, sköra sångmelodin. Lyssna på Mikael Nilzéns lätta, ödsliga piano och lika lätta och ödsliga produktion. Lyssna på Pelles patenterat gnissliga gitarr – en nationalklenod om det nånsin funnits någon – och hans kriminellt underskattade och så varma röst. Lyssna på Henrik Meierkords gråtande stråkar. Och så stegringen när blott 40 sekunder av låten kvarstår, ackordbytet (eller vad det nu är, jag är ju ingen musiker, jag kommer ju från textvärlden) när han sjunger om ”högspänningskablar som pressar min vagn mot Gare du Nord”. Detta är nog Pelle Osslers allra bästa låt, och det säger en del när samme man gjort låtar som ”Helsingborg”, ”Fars dag”, ”Lergraven”, ”Vägen är stängd”, med flera.

Hoppet och mörkret lever sida vid sida i flera av skivans övriga höjdpunkter också. I kärleksballaden/shoegaze-urladdningen ”Aska”, om en kärlek nästan omöjlig att ta in (för övrigt Osslers allra finaste kärlekssång), i den nästan Suicide-aktigt malande hedonisthyllningen ”16:45 i smittans år”, i det sköra, fjäderlätta titelspåret, där Pelles varma, kärva röst balanseras med dottern Soles kristallklara, knäckande vackra stämma. Och av den psykotiska stalker-rockabillyn ”Han den han” får man nästan lust att dansa.

Men skivan bjuder även på verkligt, ogenomträngligt och otvetydigt mörker. I Borges-tolkningen ”Asterions hus” är låtjaget den instängda och i periferin levande galningen. ”Sabrodts tiger” berättar om hur den sista, (relativt) fria vargen i Tyskland sköts ihjäl av en ensam jägare år 1904. Vargen hade till böndernas förtret satt i sig boskap för många, många mark, och i låten får den anta rollen som ”det andra”, det som kommer utifrån och stör, det som måste bort. För den som står utanför kan ödet bli grymt. Det är en fantastisk låt. En tyst, kylig slowburner som perfekt fångar känslan av ett vintrigt Centraleuropa kring förra sekelskiftet.

Regn av glas är något som ovanligt som ett dubbelalbum som håller ihop. Regn av glas är något så ovanligt som ett dubbelalbum utan utfyllnadsspår. Allt på plattan hör dit. Inget är umbärligt. Skulle något strykas hade helheten rasat samman. Allt vi hittills förknippat med Ossler – från roots-rocken som kan spåras ända bak till åren i Wilmer X, till skramlet på de första soloplattorna, till visorna, de urstarka och tidlösa melodierna och de vidunderligt mörka ljudbyggena han kanske främst förknippas med – allt detta utgör Regn av glas. Allt detta i sin renaste och till perfektion frammejslade form. Han har dessutom sitt makalösa band att tacka för mycket. Vad Ossler än vill spela kan man vara säker på att Mikael Nilzén, Henrik Meierkord, Hux Nettermalm och Ruben Engzell kan förvalta hans infall. Nilzén är dessutom producent för hela kalaset, och har man inte tidigare förstått vilken bjässe bakom både rattar och maskiner han är står det med detta albums fantastiska, omslutande och oerhörda ljudbild lika klart som i en pekbok för barn. Att Pelle dessutom är en textförfattare av Guds nåde, med ett helt unikt språkbruk (exempel på just det: ”Gare du Nord”), som med sina texter kan rädda liv vare sig man är i kärleksnöd eller i avgrundsdjup existentiell kris, som med sin kolsvarta galghumor kan locka till gapskratt och med sin sårbarhet kan få en, om man som sagt är så benägen, att böla som ett barn, är ett faktum som kräver en alldeles egen avhandling i sig. Ingen i det här landet berör mig med sina texter idag som han gör.

Efter den här svadan förstår ni kanske vartåt betyget barkar. Det kan liksom inte sluta på något annat sätt. Regn av glas är ett mästerverk av det slag man får ynnesten att drabbas av högst några få gånger per livstid. Och jag tycker gruvligt synd om alla som hädanefter måste släppa skivor i det här landet. Ribban har höjts.

Betyg: 10/10

Bästa låt: ”Gare du Nord”, ”Rotterdam”, ”Hundarna från Babylon”

Om ni gillar detta: Ossler – Evig himmelsk fullkomning

Recensioner: 2021-10-01

Jenny WilsonMästerverket (album)

Jenny Wilson har aldrig skyggat för att vara vare sig personlig eller modig. Men frågan är om det tidigare har känts lika drabbande som på nya albumet Mästerverket?

Om hon tidigare varit elektronisk och närmast klubbig, funkig och nästan soulig och alltid haft nära till indiepoppen verkar hon med Mästerverket i skuggorna. Det är dovt och malande ibland, löst i kanterna och avskalat andra gånger. Texterna är utlämnande, råa, om trauman, svårigheter och grubblerier Jenny gått (och går) igenom som kvinna, individ, förälder, men som med sin värme, glimt i ögat och raka poesi aldrig känns destruktiva eller onyanserade. Bra är det mest hela tiden, men mest och värst bränner det till i knäckande fina trippeln ”Universums grymma lag”, ”Aldrig ensam mer” och ”Dela på ett moln”. Där kristalliseras skivans innersta väsen, både mörkret och hoppet, för mig. Där hör vi skivans zenit.

Knappt fem månader har gått sedan Jenny tillsammans med Christian Ekvall släppte ett av årets bästa svenska album, under namnet Driften. Att hon nu släpper ännu ett album som gått och väl tar sig in på samma lista är förstås mycket imponerande. Och även om Mästerverket besitter popkänsla och kan stoltsera med flera enskilt starka melodier är det precis som Driften ett album och en helhetsupplevelse.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Universums grymma lag”

Om ni gillar det här: Frida HyvönenKvinnor och barn


Rotem GeffenYou Guard the Key (album)

Bakom namnet Rotem Geffen döljer sig Stockholmsbaserade sångerskan, pianisten och låtskrivaren Nelly Klayman-Cohen. På sitt debutalbum You Guard the Key bjuder hon på avantgardistisk konstpop, som stundtals drar åt frijazzen, stundtals åt drömvärldar där Nicos ande vilar tungt. Det är inte alltid mitt i prick, men det är alltid modigt, inspirerat och väldigt begåvat. Bäst blir det på drömska, poetiska ”Fell Against a Tree”.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”I Fell Against a Tree”

Om ni gillar det här: Scott WalkerTilt


Black Tape for a Blue GirlThe Cleft Serpent (album)

Portland-sonen Sam Rosenthal har släppt musik under namnet Black Tape for a Blue Girl sedan 1986. Alla vi med förkärlek för det mörka, det dunkla och det atmosfäriska har väl någon gång åtminstone stött på namnet. Nu är han tillbaka med det trettonde Black Tape-albumet. Med sig denna gång har han 482-favoriten Henrik Meierkord på cello samt Jon DeRosa på sång.

The Cleft Serpent är inte bara albumtiteln, utan även plattans huvudperson. Till Rosenthals skimrande elektroniska ljudlandskap och Meierkords alltid lika drabbande stråkar berättar han, genom Jon DeRosa, historier om förgången tid och allt vad lidande heter. Karaktären The Cleft Serpent är ett slags evighetsfigur. En tidlös varelse och hamnbytare, dömd att evigt genomlida allt det en människa genomlider. Ett klassiskt tema som anstår den lika (neo-)klassiska musiken. För neoklassiskt är vad det är, utblandat med en rejäl men smakfull nypa goth. Resultatet, då? En makalöst stämningsfull samling och ett bevis på att Rosenthal fortfarande tillhör toppskiktet bland gotiska låtskrivare. Plattans stjärna är emellertid Henrik Meierkord. Han (och hans cello) förgyller, fördjupar och skänker tyngd åt allt han medverkar på och The Cleft Serpent är sannerligen inget undantag.

Ska jag klaga på något är det kanske att Jon DeRosa ibland sjunger lite för bra. Ibland för hans silkeslena och dramatiska stämma tankarna åt musikal. Ibland, men långt ifrån alltid.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”So Tired of History” eller möjligen ”The Trickster

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Kval


PopJohan – ”Allting aldrig” (singel)

I våras släppte Johan Dahl från Östersund debutalbumet Mina barn – en jättefin hyllningsplatta till, ja ni gissade rätt, sina barn och sin familj. Om han på den plattan spelade klassisk, vemodig indiepop likt som genren lät under guldåren, säg 1997-2007, är soundet på nya singeln ”Allting aldrig” dovare, mer svärtat (tänk The Cure runt Seventeen Seconds och Faith), texten mer existentiellt förtvivlad. I refrängen, en av årets bästa, sjunger han rakt upp och ner ”tänk om allting aldrig ordnar sig, tänk om allting aldrig blir okej”. Om jag kapitulerat redan innan är jag slarvsylta när refrängen väl kommer.

PopJohan är bland det finaste jag upptäckt i år, när det kommer till smal och förbisedd musik. Hans känsla för melodier är, vad det verkar, oantastlig.


Pink Milk – ”Everything Must Die” (singel)

En annan enorm upptäckt i år (ibland är man sen på bollen) är duon Pink Milk. Senaste singeln från kommande plattan Ultraviolet har allt det man älskar med dem. Mörkret är omslutande, men något glimrar – är det hopp eller neon? Ljudbilden lyckas de få att låta både ranglig och massiv, medan gitarrerna ringer någonstans i gränslandet mellan Dave Fielding och Neil Halstead. Och Maria Forslund sjunger med all den råa styrka hon besitter, vilken inte är ringa.

Ultraviolet släpps 22 oktober och lär i december när året ska summeras hamna högt på listan över årets bästa skivor.


Ossler – ”16.45 i smittans år” (singel)

Sista singeln att släppas från kommande albumet Regn av glas är en malande, hotfull, men på sätt och vis också nästan uppsluppen, hyllning till hedonism och begär. Med en röst som bara blir mäktigare och mer patinerad med åren sjunger Ossler det vi alla går och tänker och önskar oss. Terapeuter, präster och filosofer är alla ute och cyklar, menar han. Ibland behövs bara tillfredsställelse – fysisk, sinnlig, materiell – för att man ska orka med den här vansinniga världen. Åtminstone känns det ju så ibland. Robert Smith var 1996 inne på något liknande i Cure-låten ”Want”.

Där de andra singlarna från Regn av glas varit atmosfäriska och vackra är ”Smittans år” deras raka motsats. Ossler och bandet maler och gnisslar på ett sätt som närmast för tankarna till 20-års-jubilerande albumet Desorienterads ruffigare och mörkare stunder. Här finns dock även gott om sentida Osslers suggestiva kraft och puls, parat med producent Mikael Nilzéns oklanderliga känsla för stämningar. Så sammantaget bjuds vi till slut även här på skönhet och atmosfär – bara av ett lite obekvämare slag. Det är en fantastisk låt.

Ett litet PS: på ett sätt, på något plan, är textraden ”Mer sås, mer fläsk, mer deg, mer sex. Hur svårt kan det va?” årets mänskligaste.

Regn av glas släpps 29/10 via ST4T. ”16.45 i smittans år” är ute nu.

482 MHz 5 år

Foton, redigering, kollage: Niklas Lövgren

I september 2016 var jag en mager, nervös student med skrivardrömmar, i exil i Skåne. Jag hade i åratal tjatat hål i huvudet på min arma sambo om bland annat Thåström-texter, underskattade Morrissey-album och europeisk dark ambient. Gång efter annan hade hon försökt att styra mitt tjat mot något mer kreativt, men jag hade parerat. Jag var inte bara nervöst lagd, jag hade också kraftig brist på självförtroende och jävlaranamma – utom just när det gällde att parera bort potentiellt kreativa och på sikt vettiga saker (mina studier, som också de satt långt in, får ses som undantaget som bekräftar regeln). Men så en kväll, när jag fått i mig några glas, slog hennes vädjan om en musikblogg rot.

Idag är jag fem år äldre, många kilo tyngre, en magisterexamen rikare, bara lagom nervös (självförtroendet är det väl alltjämt sisådär med, men det går åt rätt håll) och ännu i skånsk exil – men framförallt är jag lyckligare nu än då. Och en inte alltför liten del av den lyckan har jag 482 MHz att tacka för. Här har jag fått ventilera mina många trängande åsikter om alltifrån nyss nämnda Thåström, till modern indie, obskyr postpunk, Elvis Presley, goth och varför EP-formatet är så frustrerande – för att bara nämna några sådär viktiga spörsmål. Tack vare 482 MHz har jag fått kontakt med (och i vissa fall till och med fått jobba med) artister och band jag tidigare bara beundrat på avstånd. Tack vare 482 MHz har jag fått kombinera mina två passioner – musik och skrivande – och på så sätt räddat min mentala hälsa och skapat oändligt med mening i tillvaron. Tack till min sambo Sandra, som alltid, alltid, alltid stöttar mig och lyser upp livet, och som fick mig att starta sajten. Tack till vänner, familj och andra som läser och pushar. Tack till fantastiska artister och skivbolag som på ett eller annat vis bidragit till sajten och därmed legitimerat och kvalitetsstämplat den. Ni vet vilka ni är.

Några höjdpunkter genom åren

  • Min första intervju med Pelle Ossler – som också var min första intervju överhuvudtaget: Att någon som Pelle Ossler, någon med sådan dignitet och tyngd, i april 2017, när denna då helt okända blogg endast var dryga halvåret gammal, ville ställa upp på en rätt mastig intervju säger väl allt om hans opretentiösa och helt igenom hyggliga stil? För att vara min första intervju någonsin blev den inte helt oäven. Ledde sedermera till en massa annat fint med Pelle. Evigt tacksam för hans stöd. Har betytt (och betyder) oändligt.
  • Thåström 60-år-följetongen: En serie inlägg jag publicerade vintern/våren 2017 i samband med att Thåström skulle fylla 60 år. Rankade hans 60 bästa låtar med en topp 10-lista i veckan i sex veckor. Fick rätt många hejarop och lockar än idag läsare på nästan daglig basis.
  • Sällskapet-intervjun: Varit helt knäckt av Sällskapet ända sedan de släppte sin debut i mars 2007 (än idag min öde-ö-platta). Att de ville ställa upp på en intervju i samband med lanseringen av sin tredje platta var stort. Den enda svenska intervjun de gjorde.
  • Rome-intervjun: Utan omsvep tackade Jerome Reuter ja till att ställa upp på en intervju med en obskyr, svensk musikblogg, och undertecknad stärktes väsentligt i sin roll. Sajten fick mängder med läsare från utlandet, också mycket tack vare att jag höll intervjun på engelska.
  • Michael Jackson 60 år-listan: Skriver sällan om kommersiell musik, men Michael var en barndomsidol, så när hans (postuma) 60-årsdag närmade sig bestämde jag mig för att slänga ihop en lista över hans bästa låtar. Idag är det mitt näst mest välbesökta inlägg någonsin, vilket säger en del om Michaels fortsatta betydelse i popvärlden.
  • Jubileumsinlägget för Ian Curtis: 18 maj 2020 var det 40 år sedan Ian Curtis gick bort. En av mina största husgudar genom tiderna. Till årsdagen rankade jag Joy Divisions samtliga låtar. Inte någon text som jättemånga läser, men den var kul att skriva.

Och så vidare, och så vidare. Höjdpunkterna är för många för att rabbla. Antalet tråkiga, styltiga, irrelevanta eller framtvingade inlägg och texter är kanske ännu fler. Men det får man ta. Att skriva är terapi. Musik är terapi. 482 MHz är terapi. Och terapi är inte alltid smooth sailing. Fem år har gått och jag har vuxit som skribent och som människa. Blir det fem år till är jag glad. Blir det inte det är jag tacksam för det som varit.

Nedan följer en spellista med tio av de låtar som på ett eller annat vis symboliserar 482 MHz:s fem första år. Tack till alla som stöttar och läser. Fortsätt gärna med det.

Recension: Ossler – ”Svarta svan” (singel)

Omslag: Pelle Ossler

På dagen ett år efter att ”Keltiska havet”, första singeln från kommande plattan, släpptes, är Ossler tillbaka med singel nummer fyra. Den har fått namnet ”Svarta svan”, och än en gång får havet agera skådeplats. Och än en gång har han släppt en låt som utan vidare skulle kunna vara det bästa han har gjort.

Han har en kuslig förmåga, Pelle Ossler. När man behöver det som mest släpper han musik man behöver som mest. Jag börjar fundera på om det är instinktivt. Eller har han ett sjätte sinne, ett ”spider sense”, som talar om för honom att ”nu är det dags igen att ingjuta mod i vissa modlösa lyssnare”? Den här gången hämtar han inspiration från Carl Snoilskys dikt ”Svarta svanor” från 1904, om stukade outsiders, svarta svanars, kamp för det de tror på, i en värld byggd av och för ljusa, tama svanar. Och precis som merparten av fjolårets singlar släpps nya singeln när jag stångar mig vettlös mot livet på mer än ett sätt. ”Jag vet att du kan, jag vet att du vågar” sjunger/vrålar Ossler från djupen, från botten av sitt hav, begravd under vad som måste vara karriärens tyngsta ljudbygge. Och där och då känns det som att man kan, som att det går att skaka av sig både post-covid-krämpor och evig blues.

Till sin hjälp har han som alltid Mikael Nilzén (klaviatur, maskiner, kör), Henrik Meierkord (cello) och Hux Nettermalm (trummor). Tillsammans med Ruben Engzell (inspelningstekniker) och Anton Sundell (mixare) har de skapat en ljudbild som med sin massiva tyngd och oerhörda ljudvolym både skrämmer och inte minst imponerar. Och texten – denna rörande uppmaning om att inte ge upp – blir än mer angelägen och drabbande när den paras med den öronbedövande och mäktiga musiken. Musiken blir till en Marianergrav ur vilken Ossler reser sig för att vägleda oss svarta svanar. Han är ju själv den svartaste svanen på havet, och vet hur eländet ska pareras. Om vi till slut hittar rätt får tiden utvisa, men förutsättningarna är betydligt godare nu.

”Svarta svan” är ute nu, digitalt, via ST4T.

J.M.W. Turners målning ”Burning Ship” från 1830, omnämnd i låten. Bild lånad från Wikipedia.