Recensioner: 2021-10-01

Jenny WilsonMästerverket (album)

Jenny Wilson har aldrig skyggat för att vara vare sig personlig eller modig. Men frågan är om det tidigare har känts lika drabbande som på nya albumet Mästerverket?

Om hon tidigare varit elektronisk och närmast klubbig, funkig och nästan soulig och alltid haft nära till indiepoppen verkar hon med Mästerverket i skuggorna. Det är dovt och malande ibland, löst i kanterna och avskalat andra gånger. Texterna är utlämnande, råa, om trauman, svårigheter och grubblerier Jenny gått (och går) igenom som kvinna, individ, förälder, men som med sin värme, glimt i ögat och raka poesi aldrig känns destruktiva eller onyanserade. Bra är det mest hela tiden, men mest och värst bränner det till i knäckande fina trippeln ”Universums grymma lag”, ”Aldrig ensam mer” och ”Dela på ett moln”. Där kristalliseras skivans innersta väsen, både mörkret och hoppet, för mig. Där hör vi skivans zenit.

Knappt fem månader har gått sedan Jenny tillsammans med Christian Ekvall släppte ett av årets bästa svenska album, under namnet Driften. Att hon nu släpper ännu ett album som gått och väl tar sig in på samma lista är förstås mycket imponerande. Och även om Mästerverket besitter popkänsla och kan stoltsera med flera enskilt starka melodier är det precis som Driften ett album och en helhetsupplevelse.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Universums grymma lag”

Om ni gillar det här: Frida HyvönenKvinnor och barn


Rotem GeffenYou Guard the Key (album)

Bakom namnet Rotem Geffen döljer sig Stockholmsbaserade sångerskan, pianisten och låtskrivaren Nelly Klayman-Cohen. På sitt debutalbum You Guard the Key bjuder hon på avantgardistisk konstpop, som stundtals drar åt frijazzen, stundtals åt drömvärldar där Nicos ande vilar tungt. Det är inte alltid mitt i prick, men det är alltid modigt, inspirerat och väldigt begåvat. Bäst blir det på drömska, poetiska ”Fell Against a Tree”.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”I Fell Against a Tree”

Om ni gillar det här: Scott WalkerTilt


Black Tape for a Blue GirlThe Cleft Serpent (album)

Portland-sonen Sam Rosenthal har släppt musik under namnet Black Tape for a Blue Girl sedan 1986. Alla vi med förkärlek för det mörka, det dunkla och det atmosfäriska har väl någon gång åtminstone stött på namnet. Nu är han tillbaka med det trettonde Black Tape-albumet. Med sig denna gång har han 482-favoriten Henrik Meierkord på cello samt Jon DeRosa på sång.

The Cleft Serpent är inte bara albumtiteln, utan även plattans huvudperson. Till Rosenthals skimrande elektroniska ljudlandskap och Meierkords alltid lika drabbande stråkar berättar han, genom Jon DeRosa, historier om förgången tid och allt vad lidande heter. Karaktären The Cleft Serpent är ett slags evighetsfigur. En tidlös varelse och hamnbytare, dömd att evigt genomlida allt det en människa genomlider. Ett klassiskt tema som anstår den lika (neo-)klassiska musiken. För neoklassiskt är vad det är, utblandat med en rejäl men smakfull nypa goth. Resultatet, då? En makalöst stämningsfull samling och ett bevis på att Rosenthal fortfarande tillhör toppskiktet bland gotiska låtskrivare. Plattans stjärna är emellertid Henrik Meierkord. Han (och hans cello) förgyller, fördjupar och skänker tyngd åt allt han medverkar på och The Cleft Serpent är sannerligen inget undantag.

Ska jag klaga på något är det kanske att Jon DeRosa ibland sjunger lite för bra. Ibland för hans silkeslena och dramatiska stämma tankarna åt musikal. Ibland, men långt ifrån alltid.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”So Tired of History” eller möjligen ”The Trickster

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Kval


PopJohan – ”Allting aldrig” (singel)

I våras släppte Johan Dahl från Östersund debutalbumet Mina barn – en jättefin hyllningsplatta till, ja ni gissade rätt, sina barn och sin familj. Om han på den plattan spelade klassisk, vemodig indiepop likt som genren lät under guldåren, säg 1997-2007, är soundet på nya singeln ”Allting aldrig” dovare, mer svärtat (tänk The Cure runt Seventeen Seconds och Faith), texten mer existentiellt förtvivlad. I refrängen, en av årets bästa, sjunger han rakt upp och ner ”tänk om allting aldrig ordnar sig, tänk om allting aldrig blir okej”. Om jag kapitulerat redan innan är jag slarvsylta när refrängen väl kommer.

PopJohan är bland det finaste jag upptäckt i år, när det kommer till smal och förbisedd musik. Hans känsla för melodier är, vad det verkar, oantastlig.


Pink Milk – ”Everything Must Die” (singel)

En annan enorm upptäckt i år (ibland är man sen på bollen) är duon Pink Milk. Senaste singeln från kommande plattan Ultraviolet har allt det man älskar med dem. Mörkret är omslutande, men något glimrar – är det hopp eller neon? Ljudbilden lyckas de få att låta både ranglig och massiv, medan gitarrerna ringer någonstans i gränslandet mellan Dave Fielding och Neil Halstead. Och Maria Forslund sjunger med all den råa styrka hon besitter, vilken inte är ringa.

Ultraviolet släpps 22 oktober och lär i december när året ska summeras hamna högt på listan över årets bästa skivor.


Ossler – ”16.45 i smittans år” (singel)

Sista singeln att släppas från kommande albumet Regn av glas är en malande, hotfull, men på sätt och vis också nästan uppsluppen, hyllning till hedonism och begär. Med en röst som bara blir mäktigare och mer patinerad med åren sjunger Ossler det vi alla går och tänker och önskar oss. Terapeuter, präster och filosofer är alla ute och cyklar, menar han. Ibland behövs bara tillfredsställelse – fysisk, sinnlig, materiell – för att man ska orka med den här vansinniga världen. Åtminstone känns det ju så ibland. Robert Smith var 1996 inne på något liknande i Cure-låten ”Want”.

Där de andra singlarna från Regn av glas varit atmosfäriska och vackra är ”Smittans år” deras raka motsats. Ossler och bandet maler och gnisslar på ett sätt som närmast för tankarna till 20-års-jubilerande albumet Desorienterads ruffigare och mörkare stunder. Här finns dock även gott om sentida Osslers suggestiva kraft och puls, parat med producent Mikael Nilzéns oklanderliga känsla för stämningar. Så sammantaget bjuds vi till slut även här på skönhet och atmosfär – bara av ett lite obekvämare slag. Det är en fantastisk låt.

Ett litet PS: på ett sätt, på något plan, är textraden ”Mer sås, mer fläsk, mer deg, mer sex. Hur svårt kan det va?” årets mänskligaste.

Regn av glas släpps 29/10 via ST4T. ”16.45 i smittans år” är ute nu.

482 MHz 5 år

Foton, redigering, kollage: Niklas Lövgren

I september 2016 var jag en mager, nervös student med skrivardrömmar, i exil i Skåne. Jag hade i åratal tjatat hål i huvudet på min arma sambo om bland annat Thåström-texter, underskattade Morrissey-album och europeisk dark ambient. Gång efter annan hade hon försökt att styra mitt tjat mot något mer kreativt, men jag hade parerat. Jag var inte bara nervöst lagd, jag hade också kraftig brist på självförtroende och jävlaranamma – utom just när det gällde att parera bort potentiellt kreativa och på sikt vettiga saker (mina studier, som också de satt långt in, får ses som undantaget som bekräftar regeln). Men så en kväll, när jag fått i mig några glas, slog hennes vädjan om en musikblogg rot.

Idag är jag fem år äldre, många kilo tyngre, en magisterexamen rikare, bara lagom nervös (självförtroendet är det väl alltjämt sisådär med, men det går åt rätt håll) och ännu i skånsk exil – men framförallt är jag lyckligare nu än då. Och en inte alltför liten del av den lyckan har jag 482 MHz att tacka för. Här har jag fått ventilera mina många trängande åsikter om alltifrån nyss nämnda Thåström, till modern indie, obskyr postpunk, Elvis Presley, goth och varför EP-formatet är så frustrerande – för att bara nämna några sådär viktiga spörsmål. Tack vare 482 MHz har jag fått kontakt med (och i vissa fall till och med fått jobba med) artister och band jag tidigare bara beundrat på avstånd. Tack vare 482 MHz har jag fått kombinera mina två passioner – musik och skrivande – och på så sätt räddat min mentala hälsa och skapat oändligt med mening i tillvaron. Tack till min sambo Sandra, som alltid, alltid, alltid stöttar mig och lyser upp livet, och som fick mig att starta sajten. Tack till vänner, familj och andra som läser och pushar. Tack till fantastiska artister och skivbolag som på ett eller annat vis bidragit till sajten och därmed legitimerat och kvalitetsstämplat den. Ni vet vilka ni är.

Några höjdpunkter genom åren

  • Min första intervju med Pelle Ossler – som också var min första intervju överhuvudtaget: Att någon som Pelle Ossler, någon med sådan dignitet och tyngd, i april 2017, när denna då helt okända blogg endast var dryga halvåret gammal, ville ställa upp på en rätt mastig intervju säger väl allt om hans opretentiösa och helt igenom hyggliga stil? För att vara min första intervju någonsin blev den inte helt oäven. Ledde sedermera till en massa annat fint med Pelle. Evigt tacksam för hans stöd. Har betytt (och betyder) oändligt.
  • Thåström 60-år-följetongen: En serie inlägg jag publicerade vintern/våren 2017 i samband med att Thåström skulle fylla 60 år. Rankade hans 60 bästa låtar med en topp 10-lista i veckan i sex veckor. Fick rätt många hejarop och lockar än idag läsare på nästan daglig basis.
  • Sällskapet-intervjun: Varit helt knäckt av Sällskapet ända sedan de släppte sin debut i mars 2007 (än idag min öde-ö-platta). Att de ville ställa upp på en intervju i samband med lanseringen av sin tredje platta var stort. Den enda svenska intervjun de gjorde.
  • Rome-intervjun: Utan omsvep tackade Jerome Reuter ja till att ställa upp på en intervju med en obskyr, svensk musikblogg, och undertecknad stärktes väsentligt i sin roll. Sajten fick mängder med läsare från utlandet, också mycket tack vare att jag höll intervjun på engelska.
  • Michael Jackson 60 år-listan: Skriver sällan om kommersiell musik, men Michael var en barndomsidol, så när hans (postuma) 60-årsdag närmade sig bestämde jag mig för att slänga ihop en lista över hans bästa låtar. Idag är det mitt näst mest välbesökta inlägg någonsin, vilket säger en del om Michaels fortsatta betydelse i popvärlden.
  • Jubileumsinlägget för Ian Curtis: 18 maj 2020 var det 40 år sedan Ian Curtis gick bort. En av mina största husgudar genom tiderna. Till årsdagen rankade jag Joy Divisions samtliga låtar. Inte någon text som jättemånga läser, men den var kul att skriva.

Och så vidare, och så vidare. Höjdpunkterna är för många för att rabbla. Antalet tråkiga, styltiga, irrelevanta eller framtvingade inlägg och texter är kanske ännu fler. Men det får man ta. Att skriva är terapi. Musik är terapi. 482 MHz är terapi. Och terapi är inte alltid smooth sailing. Fem år har gått och jag har vuxit som skribent och som människa. Blir det fem år till är jag glad. Blir det inte det är jag tacksam för det som varit.

Nedan följer en spellista med tio av de låtar som på ett eller annat vis symboliserar 482 MHz:s fem första år. Tack till alla som stöttar och läser. Fortsätt gärna med det.

Recension: Ossler – ”Svarta svan” (singel)

Omslag: Pelle Ossler

På dagen ett år efter att ”Keltiska havet”, första singeln från kommande plattan, släpptes, är Ossler tillbaka med singel nummer fyra. Den har fått namnet ”Svarta svan”, och än en gång får havet agera skådeplats. Och än en gång har han släppt en låt som utan vidare skulle kunna vara det bästa han har gjort.

Han har en kuslig förmåga, Pelle Ossler. När man behöver det som mest släpper han musik man behöver som mest. Jag börjar fundera på om det är instinktivt. Eller har han ett sjätte sinne, ett ”spider sense”, som talar om för honom att ”nu är det dags igen att ingjuta mod i vissa modlösa lyssnare”? Den här gången hämtar han inspiration från Carl Snoilskys dikt ”Svarta svanor” från 1904, om stukade outsiders, svarta svanars, kamp för det de tror på, i en värld byggd av och för ljusa, tama svanar. Och precis som merparten av fjolårets singlar släpps nya singeln när jag stångar mig vettlös mot livet på mer än ett sätt. ”Jag vet att du kan, jag vet att du vågar” sjunger/vrålar Ossler från djupen, från botten av sitt hav, begravd under vad som måste vara karriärens tyngsta ljudbygge. Och där och då känns det som att man kan, som att det går att skaka av sig både post-covid-krämpor och evig blues.

Till sin hjälp har han som alltid Mikael Nilzén (klaviatur, maskiner, kör), Henrik Meierkord (cello) och Hux Nettermalm (trummor). Tillsammans med Ruben Engzell (inspelningstekniker) och Anton Sundell (mixare) har de skapat en ljudbild som med sin massiva tyngd och oerhörda ljudvolym både skrämmer och inte minst imponerar. Och texten – denna rörande uppmaning om att inte ge upp – blir än mer angelägen och drabbande när den paras med den öronbedövande och mäktiga musiken. Musiken blir till en Marianergrav ur vilken Ossler reser sig för att vägleda oss svarta svanar. Han är ju själv den svartaste svanen på havet, och vet hur eländet ska pareras. Om vi till slut hittar rätt får tiden utvisa, men förutsättningarna är betydligt godare nu.

”Svarta svan” är ute nu, digitalt, via ST4T.

J.M.W. Turners målning ”Burning Ship” från 1830, omnämnd i låten. Bild lånad från Wikipedia.

2020 års bästa låtar

Dags att på allvar börja sammanfatta året. Först ut en topp 20 över de bästa låtarna. Spellista längst ner. Varsågoda.


20. Bored Man Overboard – ”On the 611

– Bored Man…är ett av det här årets intressantaste debutanter, och ”On the 611” är deras bästa låt. För fans av The National och Thåström.


19. Mark Lanegan – ”Daylight in the Nocturnal House

– Släpig, atmosfärisk blues från en av de som bäst behärskar uttrycket.


18. Napalm Death – ”Bellyful of Salt and Spleen

– Napalm Death gör ju annars rätt påfrestande och sjukt testosteronstinn så kallad grindcore, men på ”Bellyful of Salt and Spleen” gör de mullrande, suggestiv industri som om det vore det självklaraste av allt. Fantastisk låt.


17. Chivvy – ”Red Water

– Alltid roligt att kunna inkludera debutsinglar på såna här listor. Chivvys debutsingel, en lysande avvägning mellan drömsk xx-pop och goth, talade till mig på flera plan. Ett album är på gång och jag ser mycket fram emot det.


16. Liam Gallagher – ”All You’re Dreaming Of

– Liam går från klarhet till klarhet, fortsätter att släppa kvalitetsmusik och comebacken som inleddes 2017 har inte mattats av ett enda smack. Nu är det väl knappast någon kvar som på allvar kan hävda att Noel är den Gallagher-broder som gör intressantast musik?


15. Sally Dige – ”It’s You I’m Thinking Of

– Jag hade hoppats på ett album av Sally Dige vid det här laget, men icke. Tur, då, att ”It’s You…” är så fantastisk som den är. En underbar throwback till 80-talet och band som China Crisis, Wild Swans och a-ha.


14. Kite – ”Tranås/Stenslanda

– Jag har äntligen fattat grejen med Kite. De är tvivelsutan ett av de bästa svenska banden just nu, och ”Tranås/Stenslanda” är bland det allra bästa de gjort. Ett nostalgiskt skimrande och mycket mäktig stycke synthpop av yppersta klass.


13. Rome – ”Kali Yuga über alles

– Romes senaste album The Lone Furrow är ett av hans svagaste, men det är inte utan höjdpunkter. ”Kali Yuga über alles” är en sådan, och en av de tyngsta, mäktigaste låtar Jerome Reuter har skrivit.


12. Wardruna – ”Lyfjaberg

– Jag upptäckte Wardruna när jag tittade på en intervju som Steve von Till gjorde ihop med Einar Selvik. Jag kan inte påstå att jag är något större fan (jag är inte tillräckligt insatt), men det är lätt att respektera någon som Selvik, som stoiskt gör sin egen grej. ”Lyfjaberg” är dessutom en fantastisk låt – ett slags korsning mellan paganism och Thåström när han är på sitt mest monotona, kärva humör. Tungt, dramatiskt, malande.


11. Nattskärran – ”Feel

– Det i särklass bästa bandet jag upptäckt i år heter Nattskärran. Tilltalas man av bottenlöst vemod, fantastiska melodier och texter som är på allvar ska man lyssna på Nattskärran. Det enda de släppt i år är singeln ”Feel”, men oj vad den lovar gott inför framtiden.


10. Topographies – ”In Your Hands

– Topographies skulle kunna vara det näst bästa bandet jag upptäckt i år. Deras mollstämda postpunk och drömska atmosfärer hugger till i hjärtat – särskilt på makalösa ”In Your Hands”, hämtad från EP:n Not My Loneliness, but Ours.


9. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Solveig Matthildur (keyboardist i isländska Kaelan Mikla) har släppt en rad solosinglar i år, som alla cementerar henne bland det allra bästa inom samtida postpunk. Hennes nostalgiska, romantiska åttiotalifierade tolkning av postpunken känns helt rätt i tiden. ”Politician…” är dessutom hennes bästa låt, hittills.


8. Bright Eyes – ”To Death’s Heart (In Three Parts)

– Ingen hade väl vågat hoppas på att Bright Eyes skulle göra comeback, men i år gjorde de det. Plattan, Down in the Weeds Where the World Once Was, var stark, men ojämn. Bäst är ”To Death’s Heart” – en kolsvart, existentiell grubbelsång på klassiskt Conor-manér.


7. Jason Molina – ”Old Worry

– Även från graven är Jason Molina oantastlig. Postuma plattan Eight Gates kändes förvisso lite demoaktig, men bjöd ändå på precis det man hoppades på. ”Old Worry” – en stilla hymn om intigheten och den fria människan våndor – skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 200 åren.


6. Nick Cave – ”Euthanasia (live at the Alexandra Palace, 2020)

– Förlust. Den typen av förlust ingen människa ska behöva genomlida. En förlust som slår sönder allt i sin väg – inklusive en själv. Men Nick Cave gör makalös konst av den, här i form av en skör, hjärtslitande pianoballad. Cave behandlar samma förlust på plattorna Skeleton Tree och framförallt Ghosteen, men aldrig så drabbande som på tidigare osläppta ”Euthanasia”.


5. Morrissey – ”I Couldn’t Understand Why People Laughed

– Några av de allra bästa och mest drabbande låtarna Morrissey släppt de senaste, säg, tio åren har inte funnits på några studioalbum, inte heller som b-sidor på några singlar eller bonusspår på album. Nej, de har istället givits ut gratis på YouTube. Vansinnigt och omdömeslöst, ja, men också otroligt generöst. Två stycken släpptes 2018 och i år skänktes vi denna avskalade, djupt personliga ballad om outsiderns eviga vedermödor – och tillvaron blev med ens lite lättare att uthärda.

OBS: Ovanstående låt finns alltså endast på YouTube, och därför har den i spellistan nedan ersatts av en annan Morrissey-låt, nämligen ”Knockabout World”, utgiven i våras på plattan I am Not a Dog on a Chain. Albumet, hans bästa på många år, innehåller flera höjdpunkter, men ”Knockabout World” är den låt som vuxit mest under det gångna året. Här finner vi en Mozzer med hjärtat på rätta stället, full av empati för och tro på alla vi som stapplar runt i tillvaron.


4. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Som om Sällskapet skulle jamma ihop med PJ Harvey djupt inne i någon skog någonstans. Ja, ni fattar ju själva. Lyssna.


3. I’m Kingfisher – ”Children’s Atom Bomb

– Sannolikt det mest berörande Thomas Jonsson skrivit och en av de låtar jag haft svår hangup på under året (egentligen längre än så). Med nya plattan The Past Has Begun har Jonsson renodlat sitt uttryck och kommit närmare kärnan än tidigare – inte minst på mästerliga ”Children’s Atom Bomb”.


2. Bruce Springsteen – ”If I Was the Priest

– Till nya – knäckande fina – plattan Letter to You räddade Bruce några låtar ur arkiven. Bäst var ”If I Was the Priest”, skriven i början av 70-talet, pre-E-Street Band och även innan Bruce ens hade debuterat. Hur den lät då vet jag inte, men 2020, med den klassiska E-Street-sättningen (minus Danny och Clarence), låter den som en urtypisk Springsteen-hymn, där outsiders, outlaws, naturen, Gud och Bruce själv alla försöker reda ut det där vi kallar livet. De lyckas väl halvbra med den saken, men låten är sju minuter ren magi från en sann mästare som aldrig verkar tappa vare sig kraft, förmåga eller glöd.


1. Ossler – ”Rotterdam

– Och ettan var väl självskriven, va? Pelle Ossler står 2020 på toppen av sin förmåga – vilket, med tanke på meritlistan, säger en del – och singlarna han släppt under året tillhör alla det allra bästa han spelat in. Inte minst senaste singeln, ”Rotterdam”. Här möts ljuset och mörkret på det mest förlösande vis och efter låtens dryga sex minuter, där man färdats genom ett cohenskt dunkel och bitterljuv gospel, är man omtumlad, men stärkt, mer hel och mindre ensam. Det är ett jävla ansvar, jag vet – och helt oombett, dessutom – men tack vare helbrägdagörare som till exempel Ossler blir livet för oss vilsna träskallar lite lättare att leva och förstå sig på. Jag var inne på precis samma saker i min recension av singeln för en dryg månad sedan. Han sätter ord och ton på allt det trassliga, kommer inte med några floskler om hur det ska redas ut, men får oss ändå att känna att det banne mig går att lösa. Det tackar jag för. Om allt går som det ska har vi ett nytt Ossler-album i våra händer framåt våren. Det känns som att det blir en bra platta, minst sagt.


Det var allt. Inom kort kommer listan över årets 20 bästa album upp. Håll utkik efter den!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 22

Pelle Ossler är inte bara bland det allra bästa vi har i det här landet, han har dessutom en förbaskat begåvad dotter. Ni som läser på den här sajten vet att hon heter Sole, och att hon i våras släppte ett av årets bästa svenska debutalbum – ett album där de båda dessutom samarbetade tätt ihop. Jag kontaktade Sole och Pelle för att få veta mer om deras samarbete, hur de ser på varandra som musiker och mycket annat. Här följer därför en sprillans ny intervju med Pelle Ossler och hans dotter Sole Gipp Ossler. Varsågoda.


Sole, du debuterade med ett starkt album, men det råkade bli under ett hemskt år. Hur har detta debutår varit för dig?

Sole: Det blev inte riktigt som jag hade tänkt och planerat. Jag blev tvungen att försöka anpassa mig efter omständigheterna och tänka om, därav valde jag att spela in tre Live Sessions och sedan även släppa en Live EP. Jag har haft en releasefest i tanken som ständigt har blivit uppskjutet, mina förhoppningar ligger nu på att försöka få ihop något år 2021. Men bortsett från det är jag mer än nöjd över mitt debutår, jag trodde aldrig att jag skulle få ett så fint mottagande som jag har fått.  

Du har också varit aktiv i år, Pelle, med en rad gästframträdanden (Meipr, Kaain, Lundell, Sole förstås), men framförallt med tre makalösa singlar som bland annat verkligen hjälpt mig på många sätt. Jag vill mena att du med materialet du släppt i år befinner dig på toppen av din förmåga som artist och låtskrivare. Hur förhåller du dig till ett sådant påstående?

Pelle: Kul att höra och extra kul om det faktiskt är så. Pandemin har ju den effekten att det inte är nån mening att stressa fram musik. Lite ovant för mig. Vad gäller singlarna och kommande plattan har jag ju haft god input från mina medverkande, Henke [Meierkord, cellist], Sole, Ruben [Engzell, inspelningstekniker, basist], men framförallt Micke [Nilzén, produktion, synth] som proddar, vilket gjort att låtarna gått igenom otaliga faser och slipats till över tid. En enorm röra ibland: skickande av idéer, filer och projekt hit och dit så att jag ibland helt tappat överblick, men tror ändå att det har varit nyttigt för resultatet.

Sole, du arbetar mycket med Pelle och ”hans” musiker, men du gör trots det din egen grej – jag brukar tänka på din musik som ett slags experimentell pop i en David Lynch-värld (en värld jag trivs mycket bra i!). Vad inspirerar dig i ditt låtskrivande? Och hur länge har du skrivit och spelat musik?

S: Jag har sjungit och spelat musik i mer än 12 år nu. Skrivit har jag gjort i fyra år. Mina största inspirationer är framförallt Nina Simone, både hennes uttryck och musikalitet, Nils Frahm, Sigur Rós, Tom Waits…det finns massor. Jag jobbar mycket med stämning, spänning, kontraster, rum i mitt skapande, det är väl det som inspirerar mig… Jag brukar sällan gå efter en tydlig ordning eller form. Jag blir som mest inspirerad då jag skapar utan tankar om vad som ska bli. Jag försöker gå på känsla och ser vad som händer på vägen.

Foto: Philip Käll

Och Pelle, när märkte du att Sole var en så pass begåvad låtskrivare och (inte minst) sångerska som hon är? Har du något tidigt minne att berätta om?

P: När Sole var 3-4år kunde hon brista ut i nåt som lät som rena operaarior. En enorm pipa, ren och klar. Det var fascinerande (hon gör tyvärr inte det längre). Att hon kunde skriva musik märkte jag direkt när hon började med det, och hennes förmåga att förmedla en stämning är fenomenal, det hör man tydligt i hennes produktioner. Sen har jag sett henne uppträda i olika sammanhang och såg att hon hade en naturlig lyskraft. Det är en sak att sjunga eller skriva musik, en helt annan att stå på scen.

Och Sole, för att kontrastera, när gick det upp för dig att din far inte bara är din far utan även den högaktade gitarristen och låtskrivaren OSSLER?

S: Jag har nog aldrig riktigt sett honom som den högaktade gitarristen Ossler. Hans musikalitet och hans yrke har varit med mig hela mitt liv. Det har varit en självklarhet. Han har bara varit en helt vanlig pappa i mina ögon. Men jag har såklart alltid sett upp till honom. Redan i lågstadiet gick jag runt med merch-tröjor, där det stod antingen Sällskapet, Thåström eller Ossler på. Jag sparade affischer och ett flertal gånger fick jag följa med och stå bakom scenen under diverse konserter.

Pelle, vad kände du när Sole berättade att hon ville bli artist och musiker?

P: Jag vill att hon ska vara lycklig och göra det hon själv vill. Men är såklart kluven. Av erfarenhet vet jag att det är svårt att hålla näsan över vattnet. Man får leva på sin egen inspiration och när den tryter är det tufft. Ett gungfly.

Pelle har ju närmare 40 års erfarenhet av musikskapande. Vilka är de bästa råden du fått av honom vad gäller musicerandet och skapandet?

S: ”Vad du än gör, bli aldrig musiker.”  Utan det hade jag kanske aldrig stått här. Envis och trotsig som jag är.

Hur har det varit för dig att spela ihop med din dotter, Pelle, jämfört med andra artister? Vilka är de främsta fördelarna – och finns det några nackdelar?

P: Vi har samma sorts musikalitet och förstår varandra intuitivt när vi spelar. Det kan jag känna med vissa andra också, men inte så nära som här. Det är på DNA-nivå. Nackdelen är att Sole gärna vill repa mycket och att jag kan vara en bromskloss för henne på grund av att jag inte längre är så road av att spela live.

Sole, vad tror du att det har betytt för dig som person att ha din far och sjukt tajta musiker som Mikael Nilzén, Henrik Meierkord och Christian Gabel vid din sida när du debuterat?

S: Det har betytt väldigt mycket för mig, framförallt att få ha fantastiska musiker och musikskapare runtomkring mig som jag litar på och som går igång på liknande grejer som mig. Det känns som en lyx, något som jag vill ta vara på. Det är ett väldigt roligt gäng och jag trivs att jobba med dom. Det som har betytt mest är den relation som jag har med pappa. Vi har lyckats hitta ett gemensamt musikaliskt språk och uttryck där vi kan mötas och hjälpa varandra. Han är den första jag ringer när jag behöver bolla idéer med någon, och även han ringer mig för att få feedback på sin musik. Vi har spelat ihop i fem år och han är fortfarande den som jag helst musicerar med.

Foto: Pelle Ossler

Sole var ju med redan på Stas, men hon får desto mer utrymme på din senaste singel, ”Rotterdam”. Jag kan nästan inte tänka mig en bättre röst bredvid din – ni är ju mörker kontra ljus. Hur ser du på den tesen, Pelle?

P: Exakt, ”The beauty and the beast”. Kontraster är jag svag för. Om min röst uttrycker skånskt svårmod och desillusion, så är hennes ljus, frisk och hoppfull. Det är en fin kontrast.

Sole, hur förhåller du dig till din fars enorma begåvning och musikalitet? Kan du liksom tappa hakan när du hör honom spela, som vi andra gör, eller är du ”van”?

S: Jag blir aldrig förvånad över hans musikalitet, jag känner den så väl att jag hör redan i första anslaget om det är han som spelar. Det går rakt in i hjärtat och känns familjärt. Jag blir väldigt lätt känslosam. Men, det finns såklart stunder då jag blir påmind om hans musikalitet. Ett av mina absolut bästa stunder och musikminnen är när pappa, Micke och Henke spelade på Rönnells Antikvariat förra hösten. Det var helt fantastiskt [Ossler, Nilzén och Meierkord uppträdde under namnet DSM-5, som ni kan läsa mer om här, red.anm.].

Och Pelle, vad önskar du mest för Sole och hennes fortsatta musikkarriär?

P: Att hon får behålla sin inspiration och skaparglädje trots eventuella dikeskörningar och ofrånkomliga besvikelser.

Sole, hur ser ditt 2021 ut?

S: Det återstår att se… Mina förhoppningar är såklart att få stå på en scen igen. Jag har lite roliga projekt på g som kommer dyka upp i vår. Mer vill jag inte säga.

Du släpper ju ny skiva i vår, Pelle. Kan du berätta något om den som får oss att längta ännu mer?

P: ”Regn av Glas” är titeln och jag tror att plattan blir bra, faktiskt.

Och slutligen, vad har ni själva lyssnat på/läst/sett i år? Vad skulle ni vilja tipsa om?

P: Borges III kom nu i höstas. Den tredje och sista J.L. Borges-samlingen. Och Bela Tarr, såklart. Har sett ytterligare några filmer av honom nyligen och dom är fantastiska. Och [Christian] Gabels platta Koda.

S: Jag läste Mot Fyren av Virginia Woolf i somras. En av de bästa böckerna jag läst.


Tack och god jul till Pelle och Sole!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 2

Dagens lucka går i livemusikens tecken. Gud vet när vi får stå och trängas och svettas på en klubb eller arena igen, så tills vidare får vi istället utnyttja den guldgruva som kallas YouTube. Idag vill jag lyfta fram den i mitt tycke bästa liveartisten, nämligen Joakim Thåström. På YouTube finns mängder med konserter med Thåström – av varierad inspelningskvalitet. En av de bättre amatörinspelade konserterna är filmad och uppladdad av användaren ”sreddan”, på Idun Folkets Hus i april 2015, på den i mitt tycke nästan oöverträffade Den morronen-turnén.

Thåström och band. Foto av Niklas ”Pankan” Bergson 2015, och lånad från boken …Ungefär så här (2015)

Spelningen på Idun Folkets Hus är ett praktexempel på att Thåström och hans fläckfria band levererar allt de har oavsett var de spelar och oavsett när i turnén. Spelningen är tajt, men nervig, och setlisten bjuder på flera höjdpunkter, bland annat en stram, nästan dansant version av ”Österns röda ros”, en postpunkig ”Kärlek är för dom”, en bulldozer-version av ”Långsamt genom”, och en mycket mäktig gitarrurladdning mellan Thåström och Ossler i ”Kort biografi”.

Thåström jobbar ju som bekant på nytt material, så i bästa fall får vi se honom och bandet live igen nästa år. Men än håller vi till godo med gamla pärlor som denna.

Ps. Spelningen är uppladdad som en spellista, så efter ”Dansbandssångaren” här ovan rullar det på automatiskt.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 1

Dags för något helt nytt på 482 MHz – dags för adventskalender! Varje dag fram till 24 december kommer jag att publicera ett nytt inlägg med en särskild inriktning. Kan vara en artist, en låt, ett album, en genre, en spellista eller något helt annat. Till lucka 1 går jag ut hårt. Varsågoda.

December är årets mörkaste månad. Det kan man inte göra något åt. Så istället för att trotsigt och fåfängt sparka och skrika kan man lika gärna omfamna denna mörka tid. Nedan följer en spellista med elva låtar som definitivt inte gör annat.

Ossler – Rotterdam (ny singel)

Foto och layout: Pelle Ossler

Jag hade en idé om att Pelle Osslers nya singel skulle varit en del av månadens Bäst just nu, men det gick inte. Sekunder in i första genomlyssningen insåg jag det jag egentligen förstod redan från början – att det hade varit oschyst mot alla övriga som skulle varit med. Detta är helt enkelt för bra.

För nu har han gjort det igen, tänkte jag skriva, men fan vet om Pelle Ossler någonsin tidigare drabbat lika hårt som på ”Rotterdam”, den tredje singeln att släppas från det kommande åttonde albumet. Och med ovärderliga och knäckande plattor som Krank, Ett brus, Stas och Evig himmelsk fullkomning i bagaget (för att nämna blott några), och under ett år då han med singlarna ”Keltiska havet” och ”Jesus absolut” redan sopat mattan med allt och alla, säger väl detta ganska mycket? Med ”Rotterdam” blir det tydligare än någonsin tidigare att Ossler är både skyddshelgonet och fyrtornet i beckmörkret för alla oss som idogt och förtvivlat harvar runt och försöker reda ut det här de kallar livet.

På ”Rotterdam” sjunger han visserligen genom någon annan, en kvinna, men det är samma empati och samma värme som kommuniceras, och det är samma obrytbara förmåga att sätta fingret på livets alla jävligheter och samtidigt göra något vackert av det. Med en röst som är mäktigare och mer cohenskt ärrad än någonsin innan sjunger Pelle i ett av låtens allra starkaste ögonblick att ”Alla spår jag försöker följa tar ju slut/Alla vägar jag försökt går tillbaks till denna intighet”. Kanske sjunger han i första hand till och om sig själv, men likväl känns det som att det även är till alla oss andra som också följt irrbloss, gått fel, aldrig kommit till skott eller missat vårt fartyg och blivit fast i vår dimma. Och tack vare det, tack vare vetskapen att han sitter på sin knarriga pall i sitt fyrtorn i mörkret och lyser upp havet åt oss och visar att det är okej att känna såhär, att vara såhär, så orkar vi leta efter vår hamn lite till. Det behövs bara mer tid, sjunger han. Vi ska inte ge upp.

(texten fortsätter nedanför bilden)

Foto: Pelle Ossler

Musiken, då? Den är lika drabbande som texten. Den börjar som ett novembergrått doom-jazz-stycke av klassiskt Ossler-snitt, men vecklar ut sig till något mycket större. Med klassisk rocksättning kombinerat med vemodiga stråkar, piano och maskiner bygger Ossler och bandet upp ett ljudlandskap som är lika massivt som skört och atmosfäriskt. Den som tänker på drygt tre år gamla ”Sommardröm i grått”, eller för all del ”Helsingborg”, är inte helt fel ute, men detta är ännu kärvare, ännu vackrare och större. Om verserna är doom-jazz och sotig euroblues är refrängen, denna stora, mäktiga refräng, både psalm och visa (en balansgång Ossler med lätta steg gått många gånger förr). Runt fyra-strecket ökar det sakrala ännu lite mer och låten stegrar mot skyarna. Vare sig tårar eller gåshud går att undvika. Vidare är Osslers dotter, Sole, ett mycket välkommet tillskott i bandet. För första gången sedan 2013 och låten ”Solen och ängeln” gästar hon sin gamle far på skiva. Hennes fjäderlätta, kristallklara röst blir det kontrasterande ljuset till det tjärliknande mörker som bor i Pelles röst. Med subtila men potenta medel visar hon inte minst i låtens slutskede att hon har en av landets just nu finaste röster.

Och om det inte redan vore nog fyller Ossler idag 58 år. Ändå är det han som står för gåvorna. Grattis, Pelle, och tack.

”Rotterdam” är ute nu, digitalt, via ST4T.

Ett bombat Rotterdam. Bild lånad från http://www.brandgrens.nl

Bäst just nu: oktober 2020


Vilket bräde, denna gång. Jakob Hellman är tillbaka, liksom. Jösses. Varsågoda.


Jakob HellmanJag kan inte säga hej då till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför (tvåspårssingel)

– När jag som hungrig 16-17-årig musikälskare, ett par tre år in på det nya milleniet, letade musik att klä mig i snubblade jag snabbt på …och stora havet. Jakob Hellmans debutalbum från 1989 var vid det laget en klassiker sedan länge, och jag själv föll pladask efter knappt en genomlyssning. Jag hade gått från hiphop till punk och hade nu börjat förälska mig i melodiös pop med intelligenta texter. Inte undra på, då, att Hellman slog an hos mig som han gjorde. Att han såg ut som och verkade vara någon som även vi taniga, klumpiga och tafatta kunde relatera till gjorde förstås saken ännu bättre. Men sedan föll han ifrån mig. Han har alltid funnits i mitt bakhuvud, men obegripligt nog inte lyckats hävda sig bakom den obevekliga ström av band, artister, plattor som flödat i mitt huvud sedan dess. Tills idag. Precis som resten av musik-Sverige gladdes jag stort åt nyheten att Hellman, efter år (decennier!) av teasing, nu äntligen är i färd med att släppa ett nytt album. Först ut från plattan Äntligen borta (ute på det heliga rockdatumet 8 januari) är tvåspårssingeln ”Jag kan inte säga hejdå till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför”.

Efter första lyssningen kände jag att allt var förlåtet. 31 år må ha gått (nästan hela mitt liv – hisnande), men detta har varit värt att vänta på. Efter två lyssningar vill jag nästan grina. Alla därefter cementerar att dessa låtar tillhör det bästa som producerats i det här landet de senaste 10, 15 eller 20 åren. I synnerhet pianoballaden ”Jag kan inte säga hejdå till dig”. Rösten känns igen, och är lika perfekt för svensk pop nu som då. Melodin bär samma anletsdrag som de bästa melodierna på …och stora havet, men är mer fårad. Har levt mer. Ångrat mer. Gråtit mer. Det är en förtvivlat vacker låt. ”När jag går in nånstans och känner mig utanför” är luftig och upptempo i stil med förra plattans mest lättsamma stunder – men mer orkestral. Mer Belle and Sebastian än tidiga Costello. Arvtagerskor som Maggio och Norlin hade tackat högre makter om de själva skrivit den. Texten, sedan, är genial, varm utanförskapslyrik. Titeln håller Morrissey-klass – fast på svenska.

Jag är fantastiskt glad att Jakob Hellman är tillbaka. Av denna singel att döma kan vi kallt räkna med en ny klassiker.


Sole Live Sessions (Youtube)

Sole Gipp Ossler har släppt ett av årets bästa debutalbum. Hade det inte varit för en viss farsot hade vi sannolikt fått se henne spela live runtom i landet. Nu får vi nöja oss med femminutersklipp på Youtube med låtarna ”Care for Me” och ”Är jag människa”. Två livevideos låter inte mycket, tycker ni, men oj vad bra det är.

Precis som på plattan Ett eget rum kompas Sole av några av det här landets allra bästa och mest uttrycksfulla musiker (Pelle Ossler, gitarr, Mikael Nilzén, piano, och Henrik Meierkord, cello), och det gör ju verkligen sitt. Men till syvende och sist är det Sole man sitter och häpnar över. Rösten är kristallklar, och utan tricks eller ansträngning, och utan att någonsin tappa kontroll, sjunger hon skiten ur de flesta av sina svenska artistkollegor. Sånginsatsen på fantastiska ”Care for Me” är lika ren, lika knäckande som regn efter tryckande hetta. Och hon tycks vara som gjord för att stå framför en mikrofon och sjunga sitt liv. Hennes närvaro och utstrålning känns långt bortom hennes 23 år. Man håller andan och tar in varje ord hon sjunger, vill inte missa någonting.

Finns det någon rättvisa i världen får Sole turnera nästa år. Tills vidare njuter vi av dessa videos och hoppas på fler.


Black Wing – ”Bollywood Apologetics

Dan Barrett, mannen bakom Black Wing, hör till vardags hemma i 482 MHz-favoritbandet Have a Nice Life. Där spelar han tung, gitarrbaserad och experimentell rock draperad i svartaste svart. Black Wing anammar samma svärta, men ljudbilden är betydligt mer elektronisk. ”Bollywood Apologetics” är den första singeln från albumet No Moon, som släpps 11/12.


Molchat Doma – ”Discoteque

– Frågan är om belarusierna i Molchat Doma någonsin låtit poppigare än på nya singeln ”Discoteque”. Fatta mig dock rätt. Det är en pop nedsmetad i sovjetiskt kärnavfall, upplyst av kyliga stroboskopljus. Men pop är det. Stram, askregnspop.


Nick Cave – ”Euthanasia

– Skriven under tiden för Skeleton Tree, enligt NME, men aldrig släppt. I somras spelade Cave den under sin livesända onlinespelning Idiot Prayer – Nick Cave Alone at Alexandra Palace, som i november går upp på biograferna och släpps som livealbum. När man lyssnar på låten undrar man snabbt varför den i hela friden inte kom med på vare sig Skeleton Tree eller Ghosteen – två plattor som hade behövt en låt av den här kalibern. För jisses, vad bra den är. Sorgen från de två plattorna är lika påtaglig på ”Euthanasia”, men här skriver han oss inte på näsan. Som den store lyriker vi vet att han är balanserar Cave här perfekt mellan knäckande personlig, drabbande tydlig och djupt poetisk. Till skillnad från Skeleton Tree och i synnerhet Ghosteen blir han här aldrig jolmig, privat eller övertydlig. Det sköra, spartanska pianokompet ramar in låten perfekt – en låt som seglar upp som ännu en kandidat till årets bästa.

Recensioner: 2020-08-09

Den tropiska hettan får säga vad den vill – man vet att hösten är på väg när det i strid ström börjat trilla in ny, kvalitativ musik igen. Nedan följer ett urval. Fyra singlar, ett album. Albumet längst ner.

Anders Elowsson – ”Napoleon och den brända jordens taktik” (singel)

– Falunbördige singer-songwritern Anders Elowsson dök tidigare i veckan, mejlledes, upp på min radar från ingenstans – och det är jag glad för. Hans nya singel är en mycket fin poplåt, med en lika ursvensk, somrig och djupt melankolisk melodi som, säg, Olle AdolphsonsTrubbel” eller Mats PaulsonsVisa vid vindens ängar”. Rekommenderas varmt.


Oas Musik – ”Sanningen” (singel)

– Oas Musik är Albert Stens (från utmärkta Diamond Is Forever) splitter nya soloprojekt. Den starka debutsingeln är urban, neondränkt nattpop, utan störig attityd eller oklädsam ”street”-känsla, som vissa andra dras med. Istället bjuder Sten på mycket atmosfär och gott om potential. Jag ser fram emot att höra mer.


Kaain – ”How to Lie” (singel)

– Den finska systerduon Kaain gör kärv, karg folk i stil med Chelsea Wolfe, Emma Ruth Rundle och Steve Von Till. På nya singeln ”How to Lie” gästas de av ingen mindre än Pelle Ossler, vars karaktäristiska avgrundsgitarr skänker en redan svärtad, mäktig låt gott om tyngd och patos.

Ute nu via Ella Ruth Institutet.


Harriet Nauer – ”Hit Me Hard” (singel)

– Harriet Nauer från Trollhättan är tillbaka med ny musik för första gången på sex år. ”Hit Me Hard”, första singeln från en kommande EP, är tung americana med ett påtagligt, kyligt nordiskt vemod. Den mycket imponerande sången för tankarna till Joni Mitchell och Kate Bush, och arrangemanget, bestående av akustisk gitarr och atmosfäriska synthpålägg, låter Springsteen anno The Ghost of Tom Joad. Blir ni alldeles till er? Jag också. ”Hit Me Hard” är en grymt stark låt, Nauer en mycket lovande singer-songwriter. Jag ser fram emot EP:n.


Courtney Marie AndrewsOld Flowers (album)

– De bästa skilsmässoplattorna är de som river upp gamla sår, om än bara under tiden som skivan pågår. På Old Flowers kan man inte värja sig. De sparsmakade countryballaderna, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Man kommer inte till några nya insikter, och förmodligen finns inga nya insikter att finna, men under tiden skivan pågår, under tiden man tillåts sjunka ner i Courtneys djupa hav av vemod, river och sliter det i en och man påminns om att man bara är en människa som lever och känner, med ett förflutet och med en framtid.

Old Flowers är ett fantastiskt album, med emfas på album. Det är enhetligt, fokuserat och utan utfyllnad. Visst, alla låtar är inte lika knäckande som ”Together or Alone” eller avslutande mästerverket ”Ships in the Night”, och kanske fungerar låtar som ”Guilty” och ”Carnival Dream” mest som funderingar, men det tillhör tvivelsutan de allra bästa albumen 2020.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Ships in the night”

Om ni gillar detta: Sharon Van EttenAre We There