2020 års bästa låtar

Dags att på allvar börja sammanfatta året. Först ut en topp 20 över de bästa låtarna. Spellista längst ner. Varsågoda.


20. Bored Man Overboard – ”On the 611

– Bored Man…är ett av det här årets intressantaste debutanter, och ”On the 611” är deras bästa låt. För fans av The National och Thåström.


19. Mark Lanegan – ”Daylight in the Nocturnal House

– Släpig, atmosfärisk blues från en av de som bäst behärskar uttrycket.


18. Napalm Death – ”Bellyful of Salt and Spleen

– Napalm Death gör ju annars rätt påfrestande och sjukt testosteronstinn så kallad grindcore, men på ”Bellyful of Salt and Spleen” gör de mullrande, suggestiv industri som om det vore det självklaraste av allt. Fantastisk låt.


17. Chivvy – ”Red Water

– Alltid roligt att kunna inkludera debutsinglar på såna här listor. Chivvys debutsingel, en lysande avvägning mellan drömsk xx-pop och goth, talade till mig på flera plan. Ett album är på gång och jag ser mycket fram emot det.


16. Liam Gallagher – ”All You’re Dreaming Of

– Liam går från klarhet till klarhet, fortsätter att släppa kvalitetsmusik och comebacken som inleddes 2017 har inte mattats av ett enda smack. Nu är det väl knappast någon kvar som på allvar kan hävda att Noel är den Gallagher-broder som gör intressantast musik?


15. Sally Dige – ”It’s You I’m Thinking Of

– Jag hade hoppats på ett album av Sally Dige vid det här laget, men icke. Tur, då, att ”It’s You…” är så fantastisk som den är. En underbar throwback till 80-talet och band som China Crisis, Wild Swans och a-ha.


14. Kite – ”Tranås/Stenslanda

– Jag har äntligen fattat grejen med Kite. De är tvivelsutan ett av de bästa svenska banden just nu, och ”Tranås/Stenslanda” är bland det allra bästa de gjort. Ett nostalgiskt skimrande och mycket mäktig stycke synthpop av yppersta klass.


13. Rome – ”Kali Yuga über alles

– Romes senaste album The Lone Furrow är ett av hans svagaste, men det är inte utan höjdpunkter. ”Kali Yuga über alles” är en sådan, och en av de tyngsta, mäktigaste låtar Jerome Reuter har skrivit.


12. Wardruna – ”Lyfjaberg

– Jag upptäckte Wardruna när jag tittade på en intervju som Steve von Till gjorde ihop med Einar Selvik. Jag kan inte påstå att jag är något större fan (jag är inte tillräckligt insatt), men det är lätt att respektera någon som Selvik, som stoiskt gör sin egen grej. ”Lyfjaberg” är dessutom en fantastisk låt – ett slags korsning mellan paganism och Thåström när han är på sitt mest monotona, kärva humör. Tungt, dramatiskt, malande.


11. Nattskärran – ”Feel

– Det i särklass bästa bandet jag upptäckt i år heter Nattskärran. Tilltalas man av bottenlöst vemod, fantastiska melodier och texter som är på allvar ska man lyssna på Nattskärran. Det enda de släppt i år är singeln ”Feel”, men oj vad den lovar gott inför framtiden.


10. Topographies – ”In Your Hands

– Topographies skulle kunna vara det näst bästa bandet jag upptäckt i år. Deras mollstämda postpunk och drömska atmosfärer hugger till i hjärtat – särskilt på makalösa ”In Your Hands”, hämtad från EP:n Not My Loneliness, but Ours.


9. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Solveig Matthildur (keyboardist i isländska Kaelan Mikla) har släppt en rad solosinglar i år, som alla cementerar henne bland det allra bästa inom samtida postpunk. Hennes nostalgiska, romantiska åttiotalifierade tolkning av postpunken känns helt rätt i tiden. ”Politician…” är dessutom hennes bästa låt, hittills.


8. Bright Eyes – ”To Death’s Heart (In Three Parts)

– Ingen hade väl vågat hoppas på att Bright Eyes skulle göra comeback, men i år gjorde de det. Plattan, Down in the Weeds Where the World Once Was, var stark, men ojämn. Bäst är ”To Death’s Heart” – en kolsvart, existentiell grubbelsång på klassiskt Conor-manér.


7. Jason Molina – ”Old Worry

– Även från graven är Jason Molina oantastlig. Postuma plattan Eight Gates kändes förvisso lite demoaktig, men bjöd ändå på precis det man hoppades på. ”Old Worry” – en stilla hymn om intigheten och den fria människan våndor – skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 200 åren.


6. Nick Cave – ”Euthanasia (live at the Alexandra Palace, 2020)

– Förlust. Den typen av förlust ingen människa ska behöva genomlida. En förlust som slår sönder allt i sin väg – inklusive en själv. Men Nick Cave gör makalös konst av den, här i form av en skör, hjärtslitande pianoballad. Cave behandlar samma förlust på plattorna Skeleton Tree och framförallt Ghosteen, men aldrig så drabbande som på tidigare osläppta ”Euthanasia”.


5. Morrissey – ”I Couldn’t Understand Why People Laughed

– Några av de allra bästa och mest drabbande låtarna Morrissey släppt de senaste, säg, tio åren har inte funnits på några studioalbum, inte heller som b-sidor på några singlar eller bonusspår på album. Nej, de har istället givits ut gratis på YouTube. Vansinnigt och omdömeslöst, ja, men också otroligt generöst. Två stycken släpptes 2018 och i år skänktes vi denna avskalade, djupt personliga ballad om outsiderns eviga vedermödor – och tillvaron blev med ens lite lättare att uthärda.

OBS: Ovanstående låt finns alltså endast på YouTube, och därför har den i spellistan nedan ersatts av en annan Morrissey-låt, nämligen ”Knockabout World”, utgiven i våras på plattan I am Not a Dog on a Chain. Albumet, hans bästa på många år, innehåller flera höjdpunkter, men ”Knockabout World” är den låt som vuxit mest under det gångna året. Här finner vi en Mozzer med hjärtat på rätta stället, full av empati för och tro på alla vi som stapplar runt i tillvaron.


4. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Som om Sällskapet skulle jamma ihop med PJ Harvey djupt inne i någon skog någonstans. Ja, ni fattar ju själva. Lyssna.


3. I’m Kingfisher – ”Children’s Atom Bomb

– Sannolikt det mest berörande Thomas Jonsson skrivit och en av de låtar jag haft svår hangup på under året (egentligen längre än så). Med nya plattan The Past Has Begun har Jonsson renodlat sitt uttryck och kommit närmare kärnan än tidigare – inte minst på mästerliga ”Children’s Atom Bomb”.


2. Bruce Springsteen – ”If I Was the Priest

– Till nya – knäckande fina – plattan Letter to You räddade Bruce några låtar ur arkiven. Bäst var ”If I Was the Priest”, skriven i början av 70-talet, pre-E-Street Band och även innan Bruce ens hade debuterat. Hur den lät då vet jag inte, men 2020, med den klassiska E-Street-sättningen (minus Danny och Clarence), låter den som en urtypisk Springsteen-hymn, där outsiders, outlaws, naturen, Gud och Bruce själv alla försöker reda ut det där vi kallar livet. De lyckas väl halvbra med den saken, men låten är sju minuter ren magi från en sann mästare som aldrig verkar tappa vare sig kraft, förmåga eller glöd.


1. Ossler – ”Rotterdam

– Och ettan var väl självskriven, va? Pelle Ossler står 2020 på toppen av sin förmåga – vilket, med tanke på meritlistan, säger en del – och singlarna han släppt under året tillhör alla det allra bästa han spelat in. Inte minst senaste singeln, ”Rotterdam”. Här möts ljuset och mörkret på det mest förlösande vis och efter låtens dryga sex minuter, där man färdats genom ett cohenskt dunkel och bitterljuv gospel, är man omtumlad, men stärkt, mer hel och mindre ensam. Det är ett jävla ansvar, jag vet – och helt oombett, dessutom – men tack vare helbrägdagörare som till exempel Ossler blir livet för oss vilsna träskallar lite lättare att leva och förstå sig på. Jag var inne på precis samma saker i min recension av singeln för en dryg månad sedan. Han sätter ord och ton på allt det trassliga, kommer inte med några floskler om hur det ska redas ut, men får oss ändå att känna att det banne mig går att lösa. Det tackar jag för. Om allt går som det ska har vi ett nytt Ossler-album i våra händer framåt våren. Det känns som att det blir en bra platta, minst sagt.


Det var allt. Inom kort kommer listan över årets 20 bästa album upp. Håll utkik efter den!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 22

Pelle Ossler är inte bara bland det allra bästa vi har i det här landet, han har dessutom en förbaskat begåvad dotter. Ni som läser på den här sajten vet att hon heter Sole, och att hon i våras släppte ett av årets bästa svenska debutalbum – ett album där de båda dessutom samarbetade tätt ihop. Jag kontaktade Sole och Pelle för att få veta mer om deras samarbete, hur de ser på varandra som musiker och mycket annat. Här följer därför en sprillans ny intervju med Pelle Ossler och hans dotter Sole Gipp Ossler. Varsågoda.


Sole, du debuterade med ett starkt album, men det råkade bli under ett hemskt år. Hur har detta debutår varit för dig?

Sole: Det blev inte riktigt som jag hade tänkt och planerat. Jag blev tvungen att försöka anpassa mig efter omständigheterna och tänka om, därav valde jag att spela in tre Live Sessions och sedan även släppa en Live EP. Jag har haft en releasefest i tanken som ständigt har blivit uppskjutet, mina förhoppningar ligger nu på att försöka få ihop något år 2021. Men bortsett från det är jag mer än nöjd över mitt debutår, jag trodde aldrig att jag skulle få ett så fint mottagande som jag har fått.  

Du har också varit aktiv i år, Pelle, med en rad gästframträdanden (Meipr, Kaain, Lundell, Sole förstås), men framförallt med tre makalösa singlar som bland annat verkligen hjälpt mig på många sätt. Jag vill mena att du med materialet du släppt i år befinner dig på toppen av din förmåga som artist och låtskrivare. Hur förhåller du dig till ett sådant påstående?

Pelle: Kul att höra och extra kul om det faktiskt är så. Pandemin har ju den effekten att det inte är nån mening att stressa fram musik. Lite ovant för mig. Vad gäller singlarna och kommande plattan har jag ju haft god input från mina medverkande, Henke [Meierkord, cellist], Sole, Ruben [Engzell, inspelningstekniker, basist], men framförallt Micke [Nilzén, produktion, synth] som proddar, vilket gjort att låtarna gått igenom otaliga faser och slipats till över tid. En enorm röra ibland: skickande av idéer, filer och projekt hit och dit så att jag ibland helt tappat överblick, men tror ändå att det har varit nyttigt för resultatet.

Sole, du arbetar mycket med Pelle och ”hans” musiker, men du gör trots det din egen grej – jag brukar tänka på din musik som ett slags experimentell pop i en David Lynch-värld (en värld jag trivs mycket bra i!). Vad inspirerar dig i ditt låtskrivande? Och hur länge har du skrivit och spelat musik?

S: Jag har sjungit och spelat musik i mer än 12 år nu. Skrivit har jag gjort i fyra år. Mina största inspirationer är framförallt Nina Simone, både hennes uttryck och musikalitet, Nils Frahm, Sigur Rós, Tom Waits…det finns massor. Jag jobbar mycket med stämning, spänning, kontraster, rum i mitt skapande, det är väl det som inspirerar mig… Jag brukar sällan gå efter en tydlig ordning eller form. Jag blir som mest inspirerad då jag skapar utan tankar om vad som ska bli. Jag försöker gå på känsla och ser vad som händer på vägen.

Foto: Philip Käll

Och Pelle, när märkte du att Sole var en så pass begåvad låtskrivare och (inte minst) sångerska som hon är? Har du något tidigt minne att berätta om?

P: När Sole var 3-4år kunde hon brista ut i nåt som lät som rena operaarior. En enorm pipa, ren och klar. Det var fascinerande (hon gör tyvärr inte det längre). Att hon kunde skriva musik märkte jag direkt när hon började med det, och hennes förmåga att förmedla en stämning är fenomenal, det hör man tydligt i hennes produktioner. Sen har jag sett henne uppträda i olika sammanhang och såg att hon hade en naturlig lyskraft. Det är en sak att sjunga eller skriva musik, en helt annan att stå på scen.

Och Sole, för att kontrastera, när gick det upp för dig att din far inte bara är din far utan även den högaktade gitarristen och låtskrivaren OSSLER?

S: Jag har nog aldrig riktigt sett honom som den högaktade gitarristen Ossler. Hans musikalitet och hans yrke har varit med mig hela mitt liv. Det har varit en självklarhet. Han har bara varit en helt vanlig pappa i mina ögon. Men jag har såklart alltid sett upp till honom. Redan i lågstadiet gick jag runt med merch-tröjor, där det stod antingen Sällskapet, Thåström eller Ossler på. Jag sparade affischer och ett flertal gånger fick jag följa med och stå bakom scenen under diverse konserter.

Pelle, vad kände du när Sole berättade att hon ville bli artist och musiker?

P: Jag vill att hon ska vara lycklig och göra det hon själv vill. Men är såklart kluven. Av erfarenhet vet jag att det är svårt att hålla näsan över vattnet. Man får leva på sin egen inspiration och när den tryter är det tufft. Ett gungfly.

Pelle har ju närmare 40 års erfarenhet av musikskapande. Vilka är de bästa råden du fått av honom vad gäller musicerandet och skapandet?

S: ”Vad du än gör, bli aldrig musiker.”  Utan det hade jag kanske aldrig stått här. Envis och trotsig som jag är.

Hur har det varit för dig att spela ihop med din dotter, Pelle, jämfört med andra artister? Vilka är de främsta fördelarna – och finns det några nackdelar?

P: Vi har samma sorts musikalitet och förstår varandra intuitivt när vi spelar. Det kan jag känna med vissa andra också, men inte så nära som här. Det är på DNA-nivå. Nackdelen är att Sole gärna vill repa mycket och att jag kan vara en bromskloss för henne på grund av att jag inte längre är så road av att spela live.

Sole, vad tror du att det har betytt för dig som person att ha din far och sjukt tajta musiker som Mikael Nilzén, Henrik Meierkord och Christian Gabel vid din sida när du debuterat?

S: Det har betytt väldigt mycket för mig, framförallt att få ha fantastiska musiker och musikskapare runtomkring mig som jag litar på och som går igång på liknande grejer som mig. Det känns som en lyx, något som jag vill ta vara på. Det är ett väldigt roligt gäng och jag trivs att jobba med dom. Det som har betytt mest är den relation som jag har med pappa. Vi har lyckats hitta ett gemensamt musikaliskt språk och uttryck där vi kan mötas och hjälpa varandra. Han är den första jag ringer när jag behöver bolla idéer med någon, och även han ringer mig för att få feedback på sin musik. Vi har spelat ihop i fem år och han är fortfarande den som jag helst musicerar med.

Foto: Pelle Ossler

Sole var ju med redan på Stas, men hon får desto mer utrymme på din senaste singel, ”Rotterdam”. Jag kan nästan inte tänka mig en bättre röst bredvid din – ni är ju mörker kontra ljus. Hur ser du på den tesen, Pelle?

P: Exakt, ”The beauty and the beast”. Kontraster är jag svag för. Om min röst uttrycker skånskt svårmod och desillusion, så är hennes ljus, frisk och hoppfull. Det är en fin kontrast.

Sole, hur förhåller du dig till din fars enorma begåvning och musikalitet? Kan du liksom tappa hakan när du hör honom spela, som vi andra gör, eller är du ”van”?

S: Jag blir aldrig förvånad över hans musikalitet, jag känner den så väl att jag hör redan i första anslaget om det är han som spelar. Det går rakt in i hjärtat och känns familjärt. Jag blir väldigt lätt känslosam. Men, det finns såklart stunder då jag blir påmind om hans musikalitet. Ett av mina absolut bästa stunder och musikminnen är när pappa, Micke och Henke spelade på Rönnells Antikvariat förra hösten. Det var helt fantastiskt [Ossler, Nilzén och Meierkord uppträdde under namnet DSM-5, som ni kan läsa mer om här, red.anm.].

Och Pelle, vad önskar du mest för Sole och hennes fortsatta musikkarriär?

P: Att hon får behålla sin inspiration och skaparglädje trots eventuella dikeskörningar och ofrånkomliga besvikelser.

Sole, hur ser ditt 2021 ut?

S: Det återstår att se… Mina förhoppningar är såklart att få stå på en scen igen. Jag har lite roliga projekt på g som kommer dyka upp i vår. Mer vill jag inte säga.

Du släpper ju ny skiva i vår, Pelle. Kan du berätta något om den som får oss att längta ännu mer?

P: ”Regn av Glas” är titeln och jag tror att plattan blir bra, faktiskt.

Och slutligen, vad har ni själva lyssnat på/läst/sett i år? Vad skulle ni vilja tipsa om?

P: Borges III kom nu i höstas. Den tredje och sista J.L. Borges-samlingen. Och Bela Tarr, såklart. Har sett ytterligare några filmer av honom nyligen och dom är fantastiska. Och [Christian] Gabels platta Koda.

S: Jag läste Mot Fyren av Virginia Woolf i somras. En av de bästa böckerna jag läst.


Tack och god jul till Pelle och Sole!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 2

Dagens lucka går i livemusikens tecken. Gud vet när vi får stå och trängas och svettas på en klubb eller arena igen, så tills vidare får vi istället utnyttja den guldgruva som kallas YouTube. Idag vill jag lyfta fram den i mitt tycke bästa liveartisten, nämligen Joakim Thåström. På YouTube finns mängder med konserter med Thåström – av varierad inspelningskvalitet. En av de bättre amatörinspelade konserterna är filmad och uppladdad av användaren ”sreddan”, på Idun Folkets Hus i april 2015, på den i mitt tycke nästan oöverträffade Den morronen-turnén.

Thåström och band. Foto av Niklas ”Pankan” Bergson 2015, och lånad från boken …Ungefär så här (2015)

Spelningen på Idun Folkets Hus är ett praktexempel på att Thåström och hans fläckfria band levererar allt de har oavsett var de spelar och oavsett när i turnén. Spelningen är tajt, men nervig, och setlisten bjuder på flera höjdpunkter, bland annat en stram, nästan dansant version av ”Österns röda ros”, en postpunkig ”Kärlek är för dom”, en bulldozer-version av ”Långsamt genom”, och en mycket mäktig gitarrurladdning mellan Thåström och Ossler i ”Kort biografi”.

Thåström jobbar ju som bekant på nytt material, så i bästa fall får vi se honom och bandet live igen nästa år. Men än håller vi till godo med gamla pärlor som denna.

Ps. Spelningen är uppladdad som en spellista, så efter ”Dansbandssångaren” här ovan rullar det på automatiskt.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 1

Dags för något helt nytt på 482 MHz – dags för adventskalender! Varje dag fram till 24 december kommer jag att publicera ett nytt inlägg med en särskild inriktning. Kan vara en artist, en låt, ett album, en genre, en spellista eller något helt annat. Till lucka 1 går jag ut hårt. Varsågoda.

December är årets mörkaste månad. Det kan man inte göra något åt. Så istället för att trotsigt och fåfängt sparka och skrika kan man lika gärna omfamna denna mörka tid. Nedan följer en spellista med elva låtar som definitivt inte gör annat.

Ossler – Rotterdam (ny singel)

Foto och layout: Pelle Ossler

Jag hade en idé om att Pelle Osslers nya singel skulle varit en del av månadens Bäst just nu, men det gick inte. Sekunder in i första genomlyssningen insåg jag det jag egentligen förstod redan från början – att det hade varit oschyst mot alla övriga som skulle varit med. Detta är helt enkelt för bra.

För nu har han gjort det igen, tänkte jag skriva, men fan vet om Pelle Ossler någonsin tidigare drabbat lika hårt som på ”Rotterdam”, den tredje singeln att släppas från det kommande åttonde albumet. Och med ovärderliga och knäckande plattor som Krank, Ett brus, Stas och Evig himmelsk fullkomning i bagaget (för att nämna blott några), och under ett år då han med singlarna ”Keltiska havet” och ”Jesus absolut” redan sopat mattan med allt och alla, säger väl detta ganska mycket? Med ”Rotterdam” blir det tydligare än någonsin tidigare att Ossler är både skyddshelgonet och fyrtornet i beckmörkret för alla oss som idogt och förtvivlat harvar runt och försöker reda ut det här de kallar livet.

På ”Rotterdam” sjunger han visserligen genom någon annan, en kvinna, men det är samma empati och samma värme som kommuniceras, och det är samma obrytbara förmåga att sätta fingret på livets alla jävligheter och samtidigt göra något vackert av det. Med en röst som är mäktigare och mer cohenskt ärrad än någonsin innan sjunger Pelle i ett av låtens allra starkaste ögonblick att ”Alla spår jag försöker följa tar ju slut/Alla vägar jag försökt går tillbaks till denna intighet”. Kanske sjunger han i första hand till och om sig själv, men likväl känns det som att det även är till alla oss andra som också följt irrbloss, gått fel, aldrig kommit till skott eller missat vårt fartyg och blivit fast i vår dimma. Och tack vare det, tack vare vetskapen att han sitter på sin knarriga pall i sitt fyrtorn i mörkret och lyser upp havet åt oss och visar att det är okej att känna såhär, att vara såhär, så orkar vi leta efter vår hamn lite till. Det behövs bara mer tid, sjunger han. Vi ska inte ge upp.

(texten fortsätter nedanför bilden)

Foto: Pelle Ossler

Musiken, då? Den är lika drabbande som texten. Den börjar som ett novembergrått doom-jazz-stycke av klassiskt Ossler-snitt, men vecklar ut sig till något mycket större. Med klassisk rocksättning kombinerat med vemodiga stråkar, piano och maskiner bygger Ossler och bandet upp ett ljudlandskap som är lika massivt som skört och atmosfäriskt. Den som tänker på drygt tre år gamla ”Sommardröm i grått”, eller för all del ”Helsingborg”, är inte helt fel ute, men detta är ännu kärvare, ännu vackrare och större. Om verserna är doom-jazz och sotig euroblues är refrängen, denna stora, mäktiga refräng, både psalm och visa (en balansgång Ossler med lätta steg gått många gånger förr). Runt fyra-strecket ökar det sakrala ännu lite mer och låten stegrar mot skyarna. Vare sig tårar eller gåshud går att undvika. Vidare är Osslers dotter, Sole, ett mycket välkommet tillskott i bandet. För första gången sedan 2013 och låten ”Solen och ängeln” gästar hon sin gamle far på skiva. Hennes fjäderlätta, kristallklara röst blir det kontrasterande ljuset till det tjärliknande mörker som bor i Pelles röst. Med subtila men potenta medel visar hon inte minst i låtens slutskede att hon har en av landets just nu finaste röster.

Och om det inte redan vore nog fyller Ossler idag 58 år. Ändå är det han som står för gåvorna. Grattis, Pelle, och tack.

”Rotterdam” är ute nu, digitalt, via ST4T.

Ett bombat Rotterdam. Bild lånad från http://www.brandgrens.nl

Bäst just nu: oktober 2020


Vilket bräde, denna gång. Jakob Hellman är tillbaka, liksom. Jösses. Varsågoda.


Jakob HellmanJag kan inte säga hej då till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför (tvåspårssingel)

– När jag som hungrig 16-17-årig musikälskare, ett par tre år in på det nya milleniet, letade musik att klä mig i snubblade jag snabbt på …och stora havet. Jakob Hellmans debutalbum från 1989 var vid det laget en klassiker sedan länge, och jag själv föll pladask efter knappt en genomlyssning. Jag hade gått från hiphop till punk och hade nu börjat förälska mig i melodiös pop med intelligenta texter. Inte undra på, då, att Hellman slog an hos mig som han gjorde. Att han såg ut som och verkade vara någon som även vi taniga, klumpiga och tafatta kunde relatera till gjorde förstås saken ännu bättre. Men sedan föll han ifrån mig. Han har alltid funnits i mitt bakhuvud, men obegripligt nog inte lyckats hävda sig bakom den obevekliga ström av band, artister, plattor som flödat i mitt huvud sedan dess. Tills idag. Precis som resten av musik-Sverige gladdes jag stort åt nyheten att Hellman, efter år (decennier!) av teasing, nu äntligen är i färd med att släppa ett nytt album. Först ut från plattan Äntligen borta (ute på det heliga rockdatumet 8 januari) är tvåspårssingeln ”Jag kan inte säga hejdå till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför”.

Efter första lyssningen kände jag att allt var förlåtet. 31 år må ha gått (nästan hela mitt liv – hisnande), men detta har varit värt att vänta på. Efter två lyssningar vill jag nästan grina. Alla därefter cementerar att dessa låtar tillhör det bästa som producerats i det här landet de senaste 10, 15 eller 20 åren. I synnerhet pianoballaden ”Jag kan inte säga hejdå till dig”. Rösten känns igen, och är lika perfekt för svensk pop nu som då. Melodin bär samma anletsdrag som de bästa melodierna på …och stora havet, men är mer fårad. Har levt mer. Ångrat mer. Gråtit mer. Det är en förtvivlat vacker låt. ”När jag går in nånstans och känner mig utanför” är luftig och upptempo i stil med förra plattans mest lättsamma stunder – men mer orkestral. Mer Belle and Sebastian än tidiga Costello. Arvtagerskor som Maggio och Norlin hade tackat högre makter om de själva skrivit den. Texten, sedan, är genial, varm utanförskapslyrik. Titeln håller Morrissey-klass – fast på svenska.

Jag är fantastiskt glad att Jakob Hellman är tillbaka. Av denna singel att döma kan vi kallt räkna med en ny klassiker.


Sole Live Sessions (Youtube)

Sole Gipp Ossler har släppt ett av årets bästa debutalbum. Hade det inte varit för en viss farsot hade vi sannolikt fått se henne spela live runtom i landet. Nu får vi nöja oss med femminutersklipp på Youtube med låtarna ”Care for Me” och ”Är jag människa”. Två livevideos låter inte mycket, tycker ni, men oj vad bra det är.

Precis som på plattan Ett eget rum kompas Sole av några av det här landets allra bästa och mest uttrycksfulla musiker (Pelle Ossler, gitarr, Mikael Nilzén, piano, och Henrik Meierkord, cello), och det gör ju verkligen sitt. Men till syvende och sist är det Sole man sitter och häpnar över. Rösten är kristallklar, och utan tricks eller ansträngning, och utan att någonsin tappa kontroll, sjunger hon skiten ur de flesta av sina svenska artistkollegor. Sånginsatsen på fantastiska ”Care for Me” är lika ren, lika knäckande som regn efter tryckande hetta. Och hon tycks vara som gjord för att stå framför en mikrofon och sjunga sitt liv. Hennes närvaro och utstrålning känns långt bortom hennes 23 år. Man håller andan och tar in varje ord hon sjunger, vill inte missa någonting.

Finns det någon rättvisa i världen får Sole turnera nästa år. Tills vidare njuter vi av dessa videos och hoppas på fler.


Black Wing – ”Bollywood Apologetics

Dan Barrett, mannen bakom Black Wing, hör till vardags hemma i 482 MHz-favoritbandet Have a Nice Life. Där spelar han tung, gitarrbaserad och experimentell rock draperad i svartaste svart. Black Wing anammar samma svärta, men ljudbilden är betydligt mer elektronisk. ”Bollywood Apologetics” är den första singeln från albumet No Moon, som släpps 11/12.


Molchat Doma – ”Discoteque

– Frågan är om belarusierna i Molchat Doma någonsin låtit poppigare än på nya singeln ”Discoteque”. Fatta mig dock rätt. Det är en pop nedsmetad i sovjetiskt kärnavfall, upplyst av kyliga stroboskopljus. Men pop är det. Stram, askregnspop.


Nick Cave – ”Euthanasia

– Skriven under tiden för Skeleton Tree, enligt NME, men aldrig släppt. I somras spelade Cave den under sin livesända onlinespelning Idiot Prayer – Nick Cave Alone at Alexandra Palace, som i november går upp på biograferna och släpps som livealbum. När man lyssnar på låten undrar man snabbt varför den i hela friden inte kom med på vare sig Skeleton Tree eller Ghosteen – två plattor som hade behövt en låt av den här kalibern. För jisses, vad bra den är. Sorgen från de två plattorna är lika påtaglig på ”Euthanasia”, men här skriver han oss inte på näsan. Som den store lyriker vi vet att han är balanserar Cave här perfekt mellan knäckande personlig, drabbande tydlig och djupt poetisk. Till skillnad från Skeleton Tree och i synnerhet Ghosteen blir han här aldrig jolmig, privat eller övertydlig. Det sköra, spartanska pianokompet ramar in låten perfekt – en låt som seglar upp som ännu en kandidat till årets bästa.

Recensioner: 2020-08-09

Den tropiska hettan får säga vad den vill – man vet att hösten är på väg när det i strid ström börjat trilla in ny, kvalitativ musik igen. Nedan följer ett urval. Fyra singlar, ett album. Albumet längst ner.

Anders Elowsson – ”Napoleon och den brända jordens taktik” (singel)

– Falunbördige singer-songwritern Anders Elowsson dök tidigare i veckan, mejlledes, upp på min radar från ingenstans – och det är jag glad för. Hans nya singel är en mycket fin poplåt, med en lika ursvensk, somrig och djupt melankolisk melodi som, säg, Olle AdolphsonsTrubbel” eller Mats PaulsonsVisa vid vindens ängar”. Rekommenderas varmt.


Oas Musik – ”Sanningen” (singel)

– Oas Musik är Albert Stens (från utmärkta Diamond Is Forever) splitter nya soloprojekt. Den starka debutsingeln är urban, neondränkt nattpop, utan störig attityd eller oklädsam ”street”-känsla, som vissa andra dras med. Istället bjuder Sten på mycket atmosfär och gott om potential. Jag ser fram emot att höra mer.


Kaain – ”How to Lie” (singel)

– Den finska systerduon Kaain gör kärv, karg folk i stil med Chelsea Wolfe, Emma Ruth Rundle och Steve Von Till. På nya singeln ”How to Lie” gästas de av ingen mindre än Pelle Ossler, vars karaktäristiska avgrundsgitarr skänker en redan svärtad, mäktig låt gott om tyngd och patos.

Ute nu via Ella Ruth Institutet.


Harriet Nauer – ”Hit Me Hard” (singel)

– Harriet Nauer från Trollhättan är tillbaka med ny musik för första gången på sex år. ”Hit Me Hard”, första singeln från en kommande EP, är tung americana med ett påtagligt, kyligt nordiskt vemod. Den mycket imponerande sången för tankarna till Joni Mitchell och Kate Bush, och arrangemanget, bestående av akustisk gitarr och atmosfäriska synthpålägg, låter Springsteen anno The Ghost of Tom Joad. Blir ni alldeles till er? Jag också. ”Hit Me Hard” är en grymt stark låt, Nauer en mycket lovande singer-songwriter. Jag ser fram emot EP:n.


Courtney Marie AndrewsOld Flowers (album)

– De bästa skilsmässoplattorna är de som river upp gamla sår, om än bara under tiden som skivan pågår. På Old Flowers kan man inte värja sig. De sparsmakade countryballaderna, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Man kommer inte till några nya insikter, och förmodligen finns inga nya insikter att finna, men under tiden skivan pågår, under tiden man tillåts sjunka ner i Courtneys djupa hav av vemod, river och sliter det i en och man påminns om att man bara är en människa som lever och känner, med ett förflutet och med en framtid.

Old Flowers är ett fantastiskt album, med emfas på album. Det är enhetligt, fokuserat och utan utfyllnad. Visst, alla låtar är inte lika knäckande som ”Together or Alone” eller avslutande mästerverket ”Ships in the Night”, och kanske fungerar låtar som ”Guilty” och ”Carnival Dream” mest som funderingar, men det tillhör tvivelsutan de allra bästa albumen 2020.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Ships in the night”

Om ni gillar detta: Sharon Van EttenAre We There 

 

482 MHz rankar det första halvåret 2020

AF577777-F5FC-4B53-B855-1C20F2D02260

Jag tänkte göra något jag aldrig tidigare gjort. Ni som följer bloggen vet att jag runt nyår varje år brukar sammanfatta året som gått (och det med inlevelse). Nu tänkte jag göra en kortare överblick över den bästa musiken från årets första halvår. Jag har valt ut fem album och tio låtar, och rankat och kommenterat dem.

Året må ha varit skit i många avseenden, men det märks definitivt inte på musiken. Ett starkare förstahalvår får man leta efter länge i minnet.

Varsågoda.

Ps. Spellista med alla tio låtar längst ner.


Årets bästa låtar:

10. Steve Von Till – ”Dreams of trees

– Ingen gör kärvare americana än Steve Von Till. Ingen gör heller varmare americana. På ”Dreams of Trees” fyller han ut sitt vindpiskade sound med smakfull elektronik, och första albumet på fem år kan inte komma snart nog.

 

9. Sole – ”Är jag människa

– Årets bästa svenska debutant heter Sole Gipp Ossler. Hennes album Ett eget rum är en stark samling suggestiv, drömsk pop med jazzkänsla. ”Är jag människa” är hennes allra mest drabbande låt. En låt man nästan får ont i magen av – på allra bästa sätt.

 

8. Morrissey – ”Once I Saw the River Clean

– 61-årige Morrissey blickar tillbaka till barndomens Manchester, till mormodern och tiden som flytt. Han släpper på fasader och på attityd, och för första gången på länge når han ända ner till hjärteroten.

 

7. Bright Eyes – ”Forced Convalescence

– Är 2020 comebackernas år? Få comebacker har varit lika emotsedda i det här hushållet som Bright Eyes. En rad singlar har släppts från albumet som kommer i augusti. Allihop har varit bra, men ”Forced Convalescence” med sin text om sjukdom och lidande och sin klassiska Bright Eyes-refräng, är nog ändå bäst.

 

6. Meipr & Ossler – ”Masterskaya

Henrik Meierkord (ena halvan av Meipr) skrev mäktiga ”Leningrad Layers”, lät Ossler gästa, och sedan gick Meipr in och gjorde en närapå ännu mäktigare omtolkning – och behöll Osslers gitarrer. Hänger ni med? Detta är dark ambient av yppersta klass. Här finns också ett tungt, malande beat mitt i all ödslighet. Beatet förflyttar oss till ett utomhusdisko i Pripyat och vi dansar hålögda runt i askregnet.

 

5. Premiere – ”Motivation

– Min kärlek till stockholmsduon Premiere är besinningslös. I våras släppte de ”Motivation”, som genialt blandar 90-tals-beats med 00-talets vackraste indiemelankoli.

 

4. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love

– Årets hittills mäktigaste refräng? Drömsk och romantisk cold wave att dö för.

 

3. Einstürzende Neubauten – ”Alles in Allem

– En vals i Berlin. 2020 eller om det är 1929. Neubauten är för alltid.

 

2. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar

– Lika delar folkballad, lika delar stram gospel, lika delar svärtad, karg elektronik. Kan inte bli mer rätt än så här.

 

1. Ossler – ”Keltiska havet

– Ettan är given, eller hur? Att höra ”Keltiska havet” första gången var som att komma upp till ytan igen efter månader i avgrunderna. Ossler må konfrontera sig själv och sina egna tillkortakommanden här, men framförallt hjälper han oss lyssnare att handskas med livets malande angrepp. Dessutom är det en särdeles vacker låt – en av Osslers mest majestätiska. Inte minst tack vare Micke Nilzéns frostiga synthar och Meierkords mäktiga stråkar. På tal om emotsedda ”comebacker”, förresten…

En längre recension av låten kan man läsa här.


Årets bästa album:

5. Morrissey – I am not a Dog on a Chain

– Efter ett par av de sämsta album han släppt kom Mozzer i mars tillbaks med besked. IANADOAC  är hungrigare, personligare och piggare än det mesta han släppt sedan åtminstone senare halvan av 00-talet. Ett par tre låtar borde aldrig ha släppts, men resten är såpass bra att även dessa går ner.

 

4. Hilary Woods – Birthmarks

– Den saknade länken mellan PJ Harvey och Sällskapet.

 

3. Kjellvandertonbruket – Doom Country

– I ett drömlandskap befolkat av Humphrey Bogart-karaktärer, David Lynch, Townes van Zandt, Thåström och Ossler föddes detta närapå perfekta album. Sistaspåret, den drygt 20 minuter långa ”Normal Behavior In a Cutting Garden”, borde få Booker-priset.

 

2. Bohren & their Club of GorePatchouli Blue

– Doomjazz aus Ruhr! Rör sig i samma drömvärldar som nyss nämnda Doom Country – men mörkret är ännu mörkare, mer romantiskt, mer tidlöst.

 

1. Einstürzende Neubauten – Alles in Allem

– En sagolik comeback jag inte var beredd på. På första plattan på över tio år gör Neubauten det Neubauten gör bäst: melankoliska europeiska ballader och experimentella stämningar. Alles in Allem är deras mest helgjutna platta sedan Haus der Lüge (1989) eller kanske rent av Fünf auf der nach oben offenen Richterskala (1987). De visar att de fortfarande är mästerliga ljudkonstnärer, men än mer visar de vilka fantastiska låtskrivare de är. Snudd på 10/10.


Bäst just nu: juni 2020


Inte nödvändigtvis somriga toner, men väl högkvalitativa sådana, från den alternativa musikens ytterkanter. Varsågoda.


Henrik MeierkordLeningrad Layers (kassett)

– Idag fredag släpper Henrik Meierkord (aka den hårdast jobbande mannen i ambient-världen) en särdeles spännande tvåspårskassett på fina labeln Alvaret Tape Rekordings.

A-sidan, ”Leningrad Layers”, är ett samarbete med Pelle Ossler. Ossler och Meierkord är långt ifrån främlingar för varandra. De samarbetar ju som bekant tätt, tätt på Pelles sologrejer, och de har även experimentgruppen DSM-5 ihop. Men aldrig tidigare har soloartisten Meierkord samarbetat med Ossler. Lyssnar man på Leningrad Layers kan man inte alls förstå varför det dröjt så.

Den ändlösa, bottenlösa ödslighet som utgör Meierkords cello-baserade sound får här, tack vare Pelle Osslers mästerliga gitarrer, ännu ett djup (finns det någon i hela världen som kan kommunicera med en gitarr som Pelle kan?). Tillsammans målar de upp en värld lika gåtfull och vacker som den är ogästvänlig och kärv – och det är ju precis så riktigt bra dark ambient ska kännas. Och varken Meierkord eller Ossler är ju främlingar för genren. Ossler utgör ju ena halvan av det för mig djupt, djupt älskade bandet Sällskapet, och Meierkord har ju ihop med syntharen Peter Josefsson den fenomenala duon Meipr. Och det är just Meipr som står för kassettens b-sida.

Masterskaya” är ett slags omtolkning av ”Leningrad Layers”. Den visar också upp Meipr på deras mest…jag vill inte säga dansanta, men väl mest rytmiska, pulserande humör. Aldrig förr har det dunkat så om ett Meipr-stycke. Bilderna som målas upp är stroboskopljus i ett askregn i Prypjat – ett industridisco för en ödelagd jord. Det är ett fantastiskt, tungt stycke dark ambient, som visar vilken bredd Meipr besitter. Och även här dyker Osslers gitarrer från ”Leningrad Layers” upp, och jag tänker på nyss nämnda Sällskapets tyngre, mer malande stunder (”482 MHz”, ”Ravic”, E 40).

När de sista tonerna klingar ut för gud vet vilken gång i ordningen sitter jag och funderar på om inte ”Leningrad Layers” och ”Masterskaya” är årets två enskilt starkaste dark ambient-stycken.

Med kassetten medföljer ett några mycket stämningsfulla vykort med foton tagna av Henrik Meierkord 1988 i Sovjet, och en download-kod till en digital version av släppet. Där finns även en rad remixer.


Violent Vickie – ”Circle Square

– Long Beach-bördiga Violent Vickies debutalbum från 2013 var rätt pajig EBM med popambitioner och stundtals piniga texter. Nu skriver vi som bekant 2020 och singlarna Vickie släppt i år är av en helt annan kaliber. Soundet är tyngre, stämningen dunklare, låt- och textmaterialet väldigt mycket bättre. Borta är också alla förhoppningar om en crossover-hit. Senaste singeln (som släpptes i maj, men som först nyligen nått mig) skulle kunna spelas på samma karga fest i Prypjat som nyss nämnda ”Masterskaya”. Det är tungt, malande och ödsligt, men inte utan rytm och puls.


Sólveig Matthildur – ”Window

Kaelan Miklas Solveig Matthildur fortsätter imponera som soloartist. Inte nog med att hennes album Constantly in Love var ett av fjolårets bästa, vårens singel ”Politician of Love” är dessutom en av årets finaste låtar. Nu är hon tillbaka med en ny singel. Refrängen är inte lika stark som i ”Politician”, men hon visar alltjämt vem som 2020 är vassast på drömsk, romantisk cold wave. Nästa album kommer att bli mäktigt.


Dödskällan – ”Sorgenfri

– Tjutande gitarrer, rusande trummor och en imponerande känsla för den alltid lika drabbande mixen av punk, melankoli och melodi. Tänk Hurula/Masshysteri, sena Ebba, Thåström anno Konstiga. En debutsingel som landar som en slägga i maggropen.

Ute nu via Arnioki Records.


Blodmyren – ”Allting i mig som är bra

– Erik Björklund från Delsbo Beach Club slutade dricka, började skriva på svenska och debuterar idag med bandet Blodmyren. Debutsingeln ”Allting i mig som är bra” är en cool, smått funkig rock’n’roll-låt om alkoholens baksidor. Det är inget predikande, bara en personlig redogörelse om något som unga rockband sällan eller aldrig snackar om. Precis som med ovan nämnda Dödskällan är även detta en riktigt stark debut.

Ute nu via Septembernatt.

Recension: Ossler – Jesus Absolut (ny singel)

jesus
Bild och formgivning: Pelle Ossler

Knappt har vinden från det keltiska havet slutat vina, knappt har självrannsakans sår slutat blöda, innan det åter blivit dags att gå med Pelle Ossler ner till vår tillvaros mörkaste position.

”Jesus Absolut” är den andra låten att släppas från Pelles hittills obetitlade, åttonde album. Och musikaliskt rör sig Ossler här bort från förra singelns kyliga, melankoliska atmosfärer. ”Jesus Absolut” känns som en truligare och (ännu) trubbigare kusin till ThåströmsAxel Landquists Park” från 2009 (som ju Ossler och hans gitarr spelade en avgörande roll i). Hux Nettermalms trummor rullar fram som ett kolsvart åskoväder över sjön som Pelle sjunger om. Pelles gitarr blixtrar, hugger upp himlen ovan oss, medan Nilzéns elektronik darrar nervöst i bakgrunden och Meierkords aggressiva stråkar hetsar fram både Ossler och Nettermalm. Det är ett mäktigt ljudbygge, någonstans mellan nyss nämnda Thåström, doom jazz och klassisk Ossler-dramatik lika svart som en tjärn. Och precis som på förra singeln står Nilzén för produktionen och mixat har Anton Sundell gjort.

FotografSaraBroos
Foto: Sara Broos

Texten, sedan, tycks skildra en man närmast förryckt i sin självbild. Han är en outsider, från en plats där ingen trott på honom och där ingen nåd tycks ha funnits. Men själv tror han – på sig själv – och nu står han öga mot öga med alltet och intet. Han skalar av sig sina pinaler och ska låta sig slukas av den mörka sjön, fast övertygad om att han kommer resa sig ur dyn som en återuppstånden Jesus, oinskränkt och fullkomlig. Det är också en historia om självutplåning  – om slutet på ett liv som en gång för alla blivit för mycket, där fasaden rasat samman irreparabelt. Det finns ju även något renande i detta, föreställningen om att skölja bort allt slagg och all smuts, även om reningen i det här fallet kanske innebär slutet.

Hur det än må vara, bekräftas med ”Jesus Absolut” den gamla sanningen att Pelle Ossler vet mer om människans villkor än nästan vilken annan poet ni kommer dragande med. I dessa olidliga tider är det en ynnest att få dyka ner i hans texter. De är rening, de är katarsis. Och man utplånas inte, man får bara lite tjockare hud.

”Jesus Absolut” är ute nu via ST4T.