Tre gånger… drömpop

 

Den här gången känns valet av genre givet. Vilken annan musik än dream pop/drömpop passar bättre när vädret skiftar mellan stekhet sol och mullrande oväder? Just det. Ingen. Nedan följer tre olika, färska, släpp som alla kan tillskrivas etiketten dream pop. Varsågoda.

 

Jay SomAnak Ko (album)

– I ett rosadunkelt, kaliforniskt skimmer skapar Melina Duterte sin svala sovrumspop – ofta med imponerande resultat. På sitt tredje album som Jay Som samsas The Cure anno Wish bredvid tidiga Bright Eyes, Prefab Sprout bredvid amerikansk 90-tals-indie, Alanis Morisette bredvid Cocteau Twins – medan Duterte viskar, mumlar fram sina texter om omöjliga relationer, människor man gör bäst i att låta vara och att snatta på Whole Foods. Ibland känns hon som en svalare, sömnigare, inte fullt lika ångestladdad eller morbid Phoebe Bridgers. Ibland, som på fina Tenderness, som Michael Jackson skulle ha låtit om han var en ung indiemusiker i LA på 2010-talet i stället för innovativ soulsångare och popgeni på 1900-talet. Bäst blir det dock på mörka, nästan hallucinatoriska titelspåret och på fenomenala, melankoliska poplåten Crown.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Crown

Om ni gillar detta: Real Estate – Atlas

 

Isfruun Trou Noir (EP)

– Norrköpingsbandet Isfruuns nya trespårs-EP är full av vackra, krispiga, dunkla ljudlandskap – någonstans i gränslandet mellan Radio Dept.:s Pet Grief (2006) och Beach House. EP:n hade kunnat bli till en självklar brygga mellan glödhet sensommar och fuktig höst – om bara texterna suttit bättre. Skalar de bort en del plattityder kan Isfruun bli ett band att räkna med i indiesverige. För musiken behärskar de bara fint.

Betyg: 5/10

Bästa låt: Jag vill bara va

Om ni gillar detta: Beach House – Bloom

 

Stainwasher Drying (singel)

– Stainwasher står redan för årets bästa svenska EP och med nya singeln Drying går hon, som den gamla klyschan säger, från klarhet till klarhet. Låten, utgiven i dag 29/8 på Feverish, är ännu en drömpophymn, från den artist i landet som kanske bäst behärskar uttrycket just nu. Drying är musik för katedraler, för öppna himlar. För skyfall och rosa skymningar, dag som natt. Dryings orglar, dess skimrande synthar och andäktigt eteriska sång är lika mycket flyttfågelns soundtrack på sin resa långt bort, som den ensamme vandrarens, som bitterljuvt driver runt i tillvaron. Stainwasher har själv kallat Drying för sin gladaste låt hittills. Även om jag hör hoppet i flertalet av Stainwashers låtar är det som allra tydligast i Drying – vilket gör den till ett perfekt soundtrack till den ack så kritiska brytpunkten mellan sommar och höst.

Tre gånger…Dark Ambient (etc)

 

 

Dags för ett nytt inslag på 482 MHz. Med jämna mellanrum ska jag lyfta fram tre aktuella och intressanta album/singlar/ep:s inom en given genre och kortrecensera dessa. Nu var det ganska längesedan jag skrev om dark ambient-genren, som jag tycker så ofantligt mycket om, att det var givet från första stund vad premiärinlägget skulle handla om.

Jag kommer inte att hålla överdrivet nitiskt på etiketterna, men man ska utan problem kunna argumentera för att de skulle kunna appliceras på albumen ifråga (därav min reservation i form av ”etc” i rubriken ovan).

Varsågoda.

Stahlwerk 9Aggrofaktura (tvåspårskassett, Bandcamp-stream)

– Reinhard Hopfes senaste giv är lika hänsynslöst brutal som man alltid förväntar sig av honom. Med dunkande maskinbeats, spottande, fräsande, kokande elektronik och avgrundsmässanden tonsätter han en värld i brand. Ett Europa som förlorat allt hopp. Aggrofaktura är ljudet av högre makter som i vredesmod, trötta på idiotin, binder fast mänskligheten vid cirkelsågen och slår på strömbrytaren. Detta är således inte musik för alla, ej heller för alla tillfällen. Men det finns samtidigt en skönhet i något så obönhörligt svart. Och det finns något rogivande i Hopfes evighetsbeats och brusande apparater. Något hypnotiskt. Jag har älskat Stahlwerk 9 i ganska många år nu, och jag ser inget slut på den kärleksaffären.

Betyg: 7/10

Bästa spår: Går nästan inte att plocka ut då det bara rör sig om två spår. Men öppningsspåret Das Schwarze Tuch Des Flusses är ljuvligt pulserande.

Om ni gillar detta: Fortsätt med Stahlwerk 9. På hans Bandcamp finns i stort sett allt.

 

Meipr Egalecto (album)

– Meipr debuterade för ganska exakt ett år sedan med lysande albumet Égalité (och jag skrev om dem i januari i år), och med nya albumet Egalecto fortsätter de på den inslagna vägen. Om Stahlwerk 9 (ovan) tonsätter apokalypsen, står Henrik Meierkord och Peter Josefsson för soundtracket till postapokalypsen. Med cello och ett gäng glödheta modulärsynthar målar de fram sotiga bilder av en värld i ruiner. Den omedelbara referensen är polacken Jacaszek, som precis som Meipr har insett det geniala i att blanda tung cello och andra akustiska ljud med lika tung elektronik. Men till skillnad från Jacaszek vilar det något hotfullt över Meiprs kompositioner, särskilt på Egalecto. En iskyla som skär genom lyssnaren och lämnar denne lika delar illa till mods som andäktig och djupt, djupt fascinerad. För precis som postapokalypsen skrämmer finns det ju samtidigt något romantiskt över sotiga ruiner, bränd jord och fuktiga underjordiska kammare. Detsamma går att säga om Meiprs kyligt svarta och undersköna nya opus.

Egalecto går att streama och köpa på Bandcamp. Där kunde man, om man vore en sådan som har tur, också i ett par sekunder lägga vantarna på den numera slutsålda kassetten.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Schlangenbisse eller möjligen Lagaffe

Om ni gillar detta: Jacaszek – Glimmer, Meipr – Égalité

 

In Quantum Memory 417 (album)

– Mer postapokalyps hittar vi på Cryo Chamber-debutanten Eric Petersons första platta som In Quantum. Skivan, ett temaalbum om jorden år 2074, när maskiner, datorer och storföretag bortom vårt förstånd tagit över allt och alla, blandar analog bas med kall, krispig elektronik och djupa drones. Vad som uppstår är filmisk dark ambient av klassiskt snitt. Djupt försjunken i Memory 417:s största stunder befinner jag mig inte längre vid mitt skrivbord eller på sofflocket. I stället stryker jag runt på futuristiska gator, utan en endaste anförvant, paranoid så till den grad att till och med andas görs med största försiktighet. För när In Quantum träffar helt rätt, som i mäktiga Oceanum Mortuis eller blytunga och mycket vackra Andor, stannar världen runtomkring upp och jag sväljer med hull och hår Petersons dystopiska narrativ.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Oceanum Mortuis

Om ni gillar detta: Alphaxone & Dronny Darko – Forsaken (vars trevliga omslag och artwork är signerat ingen mindre än yours truly)

Tim Kasher 45

tim

I dag, 19/8, fyller en av 482 MHz:s största favoriter 45 år. Jag pratar givetvis om Omaha-bördige Tim Kasher – känd från aviga, kantiga post-hardcore-trubbiga rockbandet Cursive, från blödande romantiska, emofierade och indiefolkiga popbandet The Good Life och för sin solokarriär som kapslar in allt det där plus lite till. Han är kriminellt underskattad och förbisedd i hemlandet USA och i Sverige är han praktiskt taget helt okänd – detta trots att han likt få skrivit en ändlös radda låtar som med sällsynt skärpa prickar in hur det är att vara bottenlöst olycklig, existentiellt förvirrad och ohjälpligt kärlekstörstande. Han gör det med humor och med ett otvetydigt allvar. Han sjunger för alla som inte kan låta bli att peta i såren och för alla som ser sår – i tillvaron, i samhället och i en själv – som ingen annan ser. Han är inte ensam om detta. Nej, faktum är att han tillhör en lång rad sångare och låtskrivare som skulle kunna tillskrivas dessa attribut. Grejen är dock den att Kasher tillhör det absoluta toppskiktet, och med detta inlägg vill jag uppmärksamma gräddan i hans glimrande utgivning. Jag vill lyfta fram vilken skatt han är och vilken skatt han sitter på.

Nedan följer Tim Kashers 45 bästa låtar, med material från alla konstellationer. Parenteserna efter låttitlarna anger vilket band som framför låten. Saknas parentes ska låten betraktas som en sololåt. Kommentarer bifogas alla låtar på topp 20. Längst ner i inlägget finns även en Spotify-lista med alla låtar i listan som finns tillgängliga på Spotify.

 

45. Needs

År: 2017

Album: Polyvinyl Single Series (singel)

 

44. There Must Be Something I’ve Lost

År: 2010

Album: The Game of Monogamy

 

43. Monogamy

År: 2010

Album: The Game of Monogamy

 

42. Rabbit, Run

År: 2011

Album: Bigamy: More Songs from the Monogamy Sessions

 

41. Drinking with the Girls (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

 

40. There’s a Coldest Day in Every Year (Cursive)

År: 1996

Album: The Disruption (singel), The Difference Between Houses and Homes (b-side-samling)

 

39. Thirty-Year Evaluation (The Good Life)

År: 2007

Album: Heartbroke (singel)

 

38. Universal Shrug (Cursive)

År: 2009

Album: Cursive / Ladyfinger (NE) (split-singel)

 

37. Entertainer (The Good Life)

År: 2004

Album: Lovers Need Lawyers (EP)

 

36. Strays

År: 2010

Album: The Game of Monogamy

 

35. Notes in His Pocket (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

 

34. Thin Walls Between Us (The Good Life)

År: 2002

Album: Not One Light Red: A Desert Extended (samling, blandade artister)

 

33. Tightropes, Guillotines, Thin Ice, Landslides (Tim Kasher with Conduits)

År: 2010

Album: Delirium Tantrums (singel)

 

32. What Have I Done? (Cursive)

År: 2009

Album: Mama, I’m Swollen

 

31. Sinner’s Serenade (Cursive)

År: 2003

Album: Art Is Hard (singel)

 

30. Are You Afraid of Dying? (The Good Life)

År: 2016

Album: Are You Afraid of Dying? (singel)

 

29. Tell Shipwreck I’m Sorry (The Good Life)

År: 2000

Album: Holiday Matinee CD Compilation Vol. 2 (samling, blandade artister)

 

28. Don’t Make Love So Hard (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

 

27. We’re Going to Hell (Cursive)

År: 2009

Album: Mama, I’m Swollen

 

26. October Leaves (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

 

25. After the Movies (Cursive)

År: 1997

Album: Such Blinding Stars for Starving Eyes

 

24. Fairytales Tell Tales (Cursive)

År: 2001

Album: Burst and Bloom (EP)

 

23. Waiting on Wild Horses (The Good Life)

År: 2000

Album: Novena on a Nocturne

 

22. Butcher the Song (Cursive)

År: 2003

Album: The Ugly Organ

 

21. It’s Gonna Hurt (Cursive)

År: 2018

Album: Vitriola

 

20. The Beaten Path (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

– Kasher en av de som lyckas bäst med bedriften att till ett upptempo poparrangemang väva fram de mest dystra historier. Som i denna pärla från mästerstycket Black Out. Till skimrande elektronik sjunger han om mönster som inte går att bryta, om olycksoffer som kommit i ens väg och självföraktet som uppstår därefter.

 

19. Some Tragedy (The Good Life)

År: 2007

Album: Help Wanted Nights

– Här snuddar The Good Life nästan vid soul och får i samma veva flyktiga förbindelser att kännas som det mest romantiska man kan företa sig. So we loved, if for an instant/And for an instant I forgot who I was/So for the night, I was all yours/And I’m sure it was fleeting, and I’m sure I’ve been misleading/We were just two people in need, it doesn’t have to be/Some fucked up tragedy.

 

18. Excerpts From Various Notes Strewn Around The Bedroom Of April Connolly Feb 24, 1997 (Cursive)

År: 2002

Album: 8 Teeth To Eat You (split-EP med Eastern Youth)

– En ung kvinnas brutalt ärliga uppgörelse med sin alkoholiserade deadbeat-kille, följt av killen i frågas förvirrade, sårade, desperata svar. Allt till tonerna av rå, emotionell och högljudd rock. I början av 00-talet använde Cursive cello som ett av de mest framträdande instrumenten i sina låtar. Det funkade extremt bra. Det spädde på dramatiken i låtarna och fick dem att sticka ut bland annan högljudd amerikansk emo. I samband med senaste skivan, Vitriola (2018), är cellon tack och lov tillbaka.

 

17. Your Birthday Present (The Good Life)

År: 2000

Album: Novena on a Nocturne

– När The Good Life debuterade år 2000 var det som ett soloprojekt för Kasher. Låtarna på debutalbumet Novena on a Nocturne handlar om skilsmässan från dåvarande hustrun Kim. Ett av allt att döma uppslitande och ganska bittert uppbrott (Cursives album Domestica, också från år 2000, handlar om samma sak). Här ser Kasher tillbaka på relationen och på uppbrottet, men fördömer sig själv mer än någon annan.

 

16. Delirium Tantrums (Tim Kasher with Conduits)

År: 2010

Album: Delirium Tantrums (singel)

– En på förhand romantisk vistelse i Topanga, i södra Kalifornien, blir till en mardröm som i bästa fall kanske kan skänka lite insikt åt protagonisterna. Det lika delar dramatiska som suggestiva arrangemanget står det nu insomnade Omaha-bandet Conduits för.

 

15. Art is Hard (Cursive)

År: 2003

Album: The Ugly Organ

– En hänsynslös och mörkt humoristisk uppgörelse med föreställningen om den lidande konstnären och alla som skriver under på myten – inklusive Cursive själva, till tonerna av smattrande och rusande post-hardcore, cello och blås. En av Kashers största styrkor är hans många starka texter om skrivandet, skapandet och livet som artist/låtskrivare/konstnär. Detta är en av de bästa.

 

14. 2 AM (live)

År: ca 1996-1997

Album: Ej utgiven

– En sådan där låt som vilken vanlig dödlig låtskrivare som helst skulle skynda sig för att få ut. Kasher har inte ens bemödat sig med att spela in den i studio. Det enda som existerar är en bootleg från sent 90-tal. I dag är till och med den i stort sett omöjlig att få tag på. Det är synd, för 2 AM är en låt med så mycket nerv, så mycket närvaro och patos. Mitt i natten får det berusade diktjaget för sig att ringa upp sitt ex. Hon är inte hemma, så han lämnar ett meddelande och låter hjärtat blöda genom telefonluren. Det är fantastiskt.

 

13. Heartbroke (The Good Life)

År: 2007

Album: Help Wanted Nights

– En strålande liten poplåt på knappt två minuter, om det vanskliga i att klamra sig fast vid ett ex som alldeles uppenbart har gått vidare.

 

12. The Game of Who Needs Who the Worst (Cursive)

År: 2000

Album: Domestica

– Den trubbiga, mörka Domesticas mest ”lättlyssnade” stund (nypa salt) är en bländade snygg låt om svartsjuka (klassiskt Kasher-tema) i ett giftigt förhållande där det ömsesidiga föraktet, inte kärleken, är klistret som håller samman de båda parterna.

 

11. O’Rourke’s, 1:20 am (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

– Kärlekskrank, full och oändligt ensam – fyrtio minuter innan baren stänger. Den musikaliska inramningen följer texten och pendlar mellan desperation och vemod, svirrande elektronik och trummaskiner och ödsliga gitarrer. ”Uppföljaren”, After O’Rourke’s, 2:10 am (också från Black Out) är ännu bättre.

 

10. The Competition (The Good Life)

År: 2000

Album: Novena on a Nocturne

– Knäckande pianoballad som rannsakar ett förhållandes tillblivelse och slut. Som vanligt låter Kasher bli att peka finger och demonisera, utan tar utan omsvep på sig merparten av skulden själv – vilket bara gör det hela mer drabbande.

 

9. The Jessica

År: 2011

Album: Bigamy: More Songs from the Monogamy Sessions

– Tvåsamhetens vedermödor är något som Kasher känner till alltför väl, vilket vid det här laget framgått med all önskvärd tydlighet. I denna rent hänförande vackra ballad, komplett med stråkar och en smärtsamt sorgsen melodi, begråter han det tomma båset och blir nostalgisk över en relation som han när det begav sig inte trivdes speciellt bra i. En av sentida Tim Kashers allra största stunder.

 

8. Stranger than Strangers

År: 2004

Album: My Favorite Songwriters (samling, blandade artister)

– Början och mitten av 00-talet var en fenomenal tid för vemodig elektronisk indie. Jag tänker förstås på fanbärare som The Postal Service, Her Space Holiday och Junior Boys – men även The Good Life experimenterade med elektronik (vilket denna lista visar prov på), och det med mycket god framgång. Att just en elektronisk poplåt blev det första som Kasher släppte i eget namn är således inte så överraskande. Precis som i fallet med tidigare nämnda The Beaten Path är arrangemanget och tempot ganska hurtigt, men precis som i det fallet berättar texten till Stranger than Strangers en helt annan historia. Här får vi en ganska tragisk berättelse om en familjefar som gör sitt yttersta för att slippa vara med sin familj och som hellre hänger på barer. Tim Kasher har själv inga barn, trots ett par äktenskap (varav ett pågående). Kanske var det detta han såg framför sig och kanske var det därför han lät bli.

 

7. You Don’t Feel Like Home to Me (The Good Life)

År: 2007

Album: Help Wanted Nights

– Americana-ballad av rang, om att fly, om att sakna, om ånger och om att vara låst i levnadsmönster som för längesedan spelat ut sin roll.

 

6. As the Bus Runs Late on a January Day

År: 2013

Album: Fragile Bipedal (singel)

– Vi föds ensamma och vi dör ensamma. Vi har människor runtomkring oss när vi lever, men till syvende och sist är vi ändå ensamma. Allt vi vill är att relatera och knyta an till någon eller något, så att livet får en mening, men innerst inne är vi ensamma. Låter det dystert? Dystert eller ej, As the Bus Runs Late on a January Day är en förkrossande vacker låt, byggd på akustisk gitarr, piano och några bjällror. Och texten till trots får den en att känna sig mindre ensam.

 

5. The Recluse (Cursive)

År: 2003

Album: The Ugly Organ

– En av Kashers husgudar är Robert Smith, och ingen annanstans än på The Recluse, Cursives största ”hit”, hörs det tydligare. The Recluse låter som The Cure på sitt allra skevaste pophumör, som en blandning av Lullaby, Catch och The Caterpillar. Det är en fenomenal poplåt, om lust och självbedrägeri och om att inte veta sitt eller andras bästa.

 

4. A New Friend (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

– Skimrande atmosfärisk folkballad om att vara sist i ex-förhållandet om att gå vidare. Album of the Year, av många ansedd vara The Good Lifes bästa platta, skildrar början och slutet på ett förhållande och de känslor som uppstår. A New Friend är plattans näst sista låt och där får vi veta att kvinnan i förhållandet har gått vidare (och det med någon som är förvillande lik mannen hon lämnat) och att den sårade mannen står övergiven och vilsen kvar vid vägkanten – beredd att ta henne tillbaka, om hon skulle ångra sig. Det är en mininovell på dryga tre minuter.

 

3. Am I Not Yours? (Cursive)

År: 2002

Album: Eight Teeth to Eat You (split-EP med Eastern Youth)

– Cursives bästa låt är en ömsom vildsint, ömsom vemodig uppgörelse med dels textjagets egen svartsjuka och dels flickvännens (eventuella) otrohet. Till taggiga, gnissliga gitarrer och febriga stråkar spyr textjaget ur sig galla som en drake sprutar eld och kommer slutligen fram till att allt är över. Obligatorisk lyssning för alla med minsta tendens till svartsjuka.

 

2. After O’Rourke’s, 2:10 am (The Good Life)

År: 2002

Album: Black Out

– Om Frank Sinatra vore indiemusiker i Omaha i början av 00-talet skulle detta ha varit hans paradnummer. För det finns ingen annan koppling att göra här än till saloon-sångarnas saloon-sångare, Ol’ Blue Eyes. After O’Rourke’s följer i precis samma mönster som klassiska Sinatra-nummer som One For My Baby, Angel Eyes, Drinking Again och I’m a Fool to Want You. Den sårade, berusade och uppgivna mannen sjunger, croonar, till sin ”dame” framåt småtimmarna om allt som gått fel – med honom, deras relation och allt däremellan – och han vill inget hellre än att ha henne tillbaka, trots att han vet att det är fel. Han kan inte släppa vare sig henne eller rädslan för att tvingas leva ensam. Och i detta uppstår denna fantastiska torch song. Sinatra hade lyft på hatten, om han hade levat.

 

1. Album of the Year (The Good Life)

År: 2004

Album: Album of the Year

– En bitterljuv skildring av ett förhållandes resa från ”vaggan till graven” (klassiskt Kasher-grepp, som ni kanske anar vid det här laget) och en alldeles, alldeles enorm låt som i min värld sitter på samma piedestal som, säg, There Is a Light That Never Goes Out och Love Will Tear Us Apart – låtar man kan lyssna på i all evinnerlighet utan att de tappar ett uns av sin glans eller styrka. Men med det sagt lyssnar jag ytterst sparsamt på Album of the Year. Den slår helt enkelt för hårt. Så när jag väl plockar fram den är det för att det verkligen behövs och för att det ska betyda något. Kännas. Och varje gång lämnar den mig andlös, hopplös, nästan, men samtidigt förvissad om att jag lever i en värld där både äkta kärlek och stor konst kan existera och där båda kan drabba en med hänsynslös kraft utan att man kan sätta upp minsta motstånd. Mäktigt.

***

Och det var det. Har jag med denna lista lyckats med kulturgärningen att rekrytera ett  enda nytt Tim Kasher-fan vore jag lycklig.

Grattis, Tim!

Spellista:

 

Bäst just nu: augusti 2019

 

Sommaren är så gott som slut, och här är några bitar som får tonsätta dess uttåg.

Pharmakon Spit It Out

– 30 augusti släpper amerikanska oljudsdrottningen Margaret Chardiet, aka Pharmakon, sitt fjärde album, som fått namnet Devour. Andra singeln att släppas är den kolsvarta Spit It Out. Den som gillar Pharmakon kan vila i vissheten om att även nästa platta ser ut att bli ödesmättad, hotfull, baserad på missljud frammanade av fräsande maskiner, och med Chardiets förvildade mardrömsstämma som en röd tråd.

 

Mark LaneganLetter Never Sent

– Sommarens bästa refräng hittar vi lite oväntat hos Mark Lanegan. På nya singeln går Lanegan ifrån sin numera patenterade sotiga, mangliga blues för ett ganska catchy och (bedrägligt) upbeat new wave-sound. Till ett ihärdigt trummaskinsbeat, en Bernard Sumner-gitarr och elektroniska atmosfärer sjunger han om smärtsamma reflektioner, sorgesam introspektion, mord, dråp och styvsöner. Och så den där refrängen – kort, enkel, men jisses vad bra.

 

Tempers Capital Pains

– Om man ändå vore lika sval, lika svår, lika sexig och med samma melodikänsla som Jasmine Golestaneh och Eddie Cooper i New York-duon Tempers. Nya singeln Capital Pains är ännu ett exempel på att de tillhör toppskiktet beträffande amerikansk atmosfärisk darkwave.

 

The Sound of German Post-Punk (spellista, Spotify)

– Engelsk och amerikansk postpunk i all ära, men vill man samtidigt som man stillar sitt postpunk-behov känna den europeiska skymningen fullkomligen rasa ner över en ska man hänge sig åt tysk post-punk. Av en ren nyck sökte jag en eftermiddag efter just tysk postpunk och fann till min glädje denna mycket kompetenta och potenta spellista, ihopplitad av någon eldsjäl på Spotify-kontoret. Här finns iscoola nummer, som Hamburg-bandet Heims snygga Tropisch, medan Stuttgarts Die Nerven bjuder på den lika delar skramliga som drömska Niemals och All diese Gewalts (Die Nerven-sångaren Max Riegers soloprojekt) mästerliga Maria in blau tillhör absolut listans mest suggestiva låtar.

Spellistan rekommenderas å det varmaste!

 

Rome Le Ceneri di Heliodoro (album)

– I januari när plattan släpptes förstod jag mig inte på den och jag var inte alldeles förtjust i Jerome Reuters återgång till mer klassisk neo-folk – jag ville ha mer drömsk rock i stil med mästerverket The Hyperion Machine, från 2016. Det vore förmätet att påstå att man till fullo förstår intrikata plattor som denna, men bra är den. Så mycket har jag äntligen lyckats begripa. Riktigt bra, till och med.

I en intervju med italienska web-fanzinet Aristocrazia från januari i år pratades det om dagens Europa och dess problem, om vilket plattan till stor del handlar.  Vid ett tillfälle sammanfattar Reuter problemet väl och i samma andetag sätter han även fingret på skivan och dess tema:

You just see the changes in the cities and on the major crossroads within Europe. Things are changing. Things are in uproar, and I witness this all around. I have the privilege of having friends in many different countries and I roam about quite a bit and so I got a real sense of how people are worried and frightened. Frightened of the right, frightened of the left, frightened of this new age that has swallowed us up. And no one has the answers.

Och kort därefter:

I can’t act as if I don’t see things, like I don’t feel that things are falling apart, that we’re headed towards war. And I don’t feel like I’m making any stand. I’m just painting the picture of contemporary Europe in all its angst.

Och visst är det i ångest som Europa av i dag lever i. Oavsett vad man tror på. Och detta genomsyrar skivans texter – oavsett om det är texter om hur västvärlden krackelerar eller det faktum att USA är galnare än någonsin innan, eller att Europa och dess invånare låter sig duperas av allsköns tvivelaktiga krafter. Här finns också en längtan efter det starka och enhetliga Europa, som internationalisten och europén Jerome Reuter ser försvinna längre och längre ner i avgrunden. Our eagle once proud/Soon bald and croaking/Our chants once loud/Will quiet down, sjunger han uppgivet i fantastiska Uropia O Morte. Och det sammanfattar hela skivan. Och det är en utmärkt skiva. Klassisk Rome. Att det skulle ta mig sju månader för att inse detta kan jag bara beklaga.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Black Crane

Om ni gillar detta: Rome – Die Aesthetik der Herrschaftsfreiheit, vol. 1-3

Intervju med STILLA HAVET

stillahavetband
Stilla Havet anno 2019: Från vänster August Borg, Jeanette Axlander och Elias Eriksson

Ett av Sveriges just nu intressantaste postpunkband är Stockholmsbandet Stilla Havet. De debuterade 2016, ur Boris and the Jeltsins spillror, med taggiga och malande plattan Början på ett slut, som följdes upp två år senare med EP:n Verklighet och fantasi – kraftigt påverkad av en vistelse i Nordkorea. I höst är de tillbaka med andra fullängdaren, Brinnande horisont – deras i särklass starkaste släpp, hittills. I dag, 16/8, släpps första singeln därifrån, det dansanta synthnumret Tomma drömmar. Jag blev förälskad i albumet och bestämde mig för att höra av mig med ett gäng frågor. Nedan följer en konversation om nya plattan, 80-talet och om det egentligen finns något hopp för oss människor.

Ni har rötter i politiska popbandet Boris and the Jeltsins, som var aktiva för cirka 10 år sedan. Vad saknade ni i det bandet eller uttrycket som fick er att bilda Stilla Havet?

 Ja, det var ju ett tag sen, vet inte om det var så politiskt. Boris var väldigt unga och störde sig på massa grejer som var fel i samhället och tänkte att det är väl bra om man sjunger om det. Och så är det väl fortfarande med Stilla Havet, bara att sammanhanget och hur man formulerar sig i text är annorlunda. Stilla Havet var till en början ett soloprojekt för Elias som ville åt ett mörkare och hårdare sound. Och sen 2 år tillbaka gör Elias Eriksson och August Borg all musik ihop. Live är även Nettan [Jeanette Axlander, red. anm.] med och spelar slagverk.

Det är tre år sedan debutalbumet släpptes. Vad är största skillnaden med Stilla Havet anno 2019 mot 2016?

Det är lite som våra gamla Transformers: trumsetet har blivit trummaskin och kompgitarren en synt. Finns likheter såklart, men med denna skiva har Stilla Havet jobbat på ett helt annat sätt. Skrivit klart och spelat in alla grunder i studio och sedan låtit Daniel Fagerström lägga sina händer på produktion och mix. EP:n vi släppte 2018 stakade ut riktningen mot det nya soundet. 

Vad betyder eller representerar nya plattan för er? Hur tog den form? Vad
inspirerade arbetet med den?

Skivan betyder såklart mycket för oss. Den är ett bokslut över år av tankar, rundgångar och hantverk. En fast punkt som ger ett före och efter. Inspirationen är komplex och rätt esoterisk. Känslan är 80-tal, både på ett dansgolv i Manchester och inför undergången vid en atomprovsprängning i östra Sovjet. Depeche Mode har just upptäckt heroinet, Robert Smith i The Cure trummaskinerna. Human League, Visage och Classix Nouveaux har tagit det androgyna sminket in i tonårsrummen i Arboga och Åkersberga, till gråa sossepappors förtvivlan. Hårsprejsdimmorna ligger tunga över hela skiten. Bowie har köpt en gul svinful kostym och turnerar med cirkusdansare på ”modern love”-turnén, hög som ett hus.  

StillaHavet_BrinnandeHorisont
Kommande plattan Brinnande horisont

 

En låt jag särskilt fastnat för är 29tusen dar. Den är briljant. Vad kan ni berätta om den?

Kul att du gillar den. Det är en låt om livet från A-Ö. När man föds har man typ 29 000 dagar på sig, sen är det över. Slut. Mörkt. Stopp. Varje morgon har en ny pinne petats av från summan, tanken på det kan göra oss ganska hårdhudade. Ett sätt att stoppa det där tickandet mot slutet för en stund är att komma in under skinnet, att hitta den där gemenskapen – i kärlek eller vänskap – och tillsammans hålla ut en natt, en dag.

Första plattan är väldigt gitarrbaserad, medan ert uttryck i dag till stor del domineras av synthar – något som jag personligen tycker att ni bara vinner på. Vad har synthen som gitarren saknar? Vill ni ta det elektroniska uttrycket ännu längre i framtiden?

Det där med gitarrer eller synthar går i cykler. Att byta instrument och metod sätter nya krav och skakar om, något alla nog behöver ibland, kanske är det cykliskt, det med. Det finns en skärpa och iskyla i de synthar vi använt, som vi valt för att passa in i det större uttrycket. 

80-talet är allestädes närvarande i populärkulturen i dag – i tv, på film och i musik – även hos er, i er estetik och i ert sound. Vad är det som tilltalar er så med 80-talet?

Bilden av åttiotalet, kanske mer än hur det verkligen var, är väldigt tacksamt att projicera saker på. Man tänker direkt på starka kontraster och väldigt höga insatser i såväl kulturen som politiken och samhället. I början av decenniet stod världen verkligen och balanserade på vulkanens kant; en finnig värnpliktig 18-åring kunde med en knapptryckning utplåna hela mänskligheten. Samtidigt blev kostymerna dubbelknäppta och blanka, hårsprejen slog brett och man drack martinis till frukost. De där sakerna hänger nog ihop, fin-de-siecle-känslan när man festar och vågar göra anspråksfull konst som om det inte fanns någon morgondag.

Varför tror ni att 80-talet är så hett i populärkulturen i dag?

Det är nog de många bottnarna, att alla kan hitta sin egen lilla del i panoramamålningen ”80-talet” som passar in på sina förväntningar och drömmar. Är man moderat kan man drömma sig tillbaka till när Thatcherism, SunCity och ”avreglering” klingade fräscht. Är man tjugo år kan man avundas att det fanns lediga hyreslägenheter i innerstan. Kanske var det första gången flera verkligheter kunde existera parallellt, inte minst i musiken där både Joakim Thåström och Tommy Nilsson kunde vara störst, samtidigt.

 

tjernobyl
En av många intressanta influenser på plattan: Sovjetisk atomkraft. På bilden, Tjernobylolyckan, april 1986. Bild lånad från sr.se.

Era texter är väldigt ödesmättade och jag uppskattar verkligen allvarsamheten och hur ironin antingen helt saknas eller är noggrant förklädd. De har en uppfriskande svartsyn som jag tycker ofta saknas i svensk musik. Vad eller vilka inspirerar texterna?

Brinnande Horisont innehåller mycket drama och yviga gester, något som är riskabelt att ta till, men vi såg inga alternativ. Skivan gör inte alls anspråk på att berätta hur samtiden verkligen ser ut, texterna är en reflektion av hur vi upplever omvärlden, våra känslor och reaktioner ställda inför såväl fördärvet som det vackra vi möter i vardagen. Från trampet i slasket på Ringvägen, genom stroboskopblixtrande dansgolv till möten med Nordkoreanska partifunktionärer. 

På tal om svartsyn: Om några månader går vi in i ett nytt årtionde. Finns det hopp för människan?

Det ser nog rätt mörkt ut, tyvärr. Vi lyckades finta bort den där undergången som vi stod och stirrade i vitögat på 80-talet, men till priset av en obönhörlig, krypande och ostoppbar nedåtspiral. Världen brinner upp och halva mänskligheten tycks mest bekymrade över vad vi ska grilla på glöden. De där 29 tusen dagarna vi i vår generation kunnat hoppas på är nog rätt optimistiskt räknat för kommande generationer. 

Till sist: hur ser framtiden ut för Stilla Havet, utöver albumsläpp?

Nu är det dags att leva upp till alla de här stora orden och ta uttrycket till live-scenen. Det kommer bli en visuell treenighet av knivskarp laser, sprängande stroboskop och kvävande rök när Stilla Havet kör live framöver. 

 

***

Singeln Tomma drömmar släpps 16/8 på Novoton. Albumet Brinnande horisont (även det en Novoton-release) släpps 27/9, i samband med Novotons 15-årsfest på Slaktkyrkan i Stockholm. 

 

tommadrömmar
Nya singeln Tomma drömmar, ute nu