Recension: Sole – Care for me

sole

Pelle Osslers dotter Sole Ossler har släppt sin debutsingel – ”Care for Me” – och det är i sanning en imponerande sådan och ett fint stycke atmosfärisk mörkerpop.

Visst kan man vanligtvis bli fundersam när barn till berömda föräldrar ska släppa singlar – men Pelle Ossler är som bekant ingen integritetslös ”KäNdIs” och Sole (som hon kort och gott kallar sig på skiva) besitter av denna starka debutsingel att döma ett överflöd av äkta talang – som sångerska, låtskrivare och som musiker. Det finns alltså gott om täckning på kontot. Därmed har vi rett ut det.

Låten rör sig i ett ljusskyggt ljudlandskap bestående av kusliga franska samplingar, farsans oefterhärmliga gitarr, elektroniska atmosfärer och spöklika frahmska pianofigurer. Jag drar kopplingar till ett mer vågat och alternativt The xx, medan den tidlösa, vemodiga melodin hade kunnat vara skriven till Christian Gabels projekt 1900. Till detta sjunger Sole om en hopplöst ensidig relation med en lika hopplös snubbe, men hon lyckas med bedriften att låta både sårbar och svalt likgiltig. Han tröttar kanske ut henne, kanske till och med sårar henne, men glöm att hon låter sig knäckas.

Ett album sägs komma i mars, och är ”Care for me” något att gå efter har vi något väldigt fint att se fram emot.

 

Tre gånger…nytt

Tre gånger-inslaget är tillbaka – denna gång med fokus på rykande färsk musik. Tre låtar från band som varit olika länge i gamet. Vad låtarna dock har gemensamt är att de allihop är snorbra och sprillans nya.  Och med det sagt, låt oss börja.

 

Bored Man OverboardSpring Morning

– Bored Man Overboard är ett sjumannaband från Stockholm, som nyss släppt sin andra singel (via Svart Kaffe) – den grymt fina Spring Morning. De stoltserar med ett snyggt och mullrande sound och intrikata lager-på-lager-arrangemang, och låter lika mörkt hotfulla som musikaliskt skickliga. ”Spring Morning” för tankarna till såväl melankolisk amerikansk 90-tals-indie som Red House Painters, som till Nick Cave och, för att nämna en svensk, Christian Kjellvander. Med andra ord: har man minsta intresse av mörk, melankolisk gitarrock ska man definitivt kolla upp Bored Man Overboard. ”Spring Morning” är bland det bästa genren har att erbjuda i Sverige just nu.

Albumet Home släpps 29 februari på Svart Kaffe och är producerat av bandmedlemmarna själva samt Brandon Eggleston, som tidigare jobbat med tungviktare som Swans och Modest Mouse.

 

Tan CologneAlien

– Tan Cologne är en ny gitarrbaserad drömpop-duo från Taos, New Mexico, bestående av Lauren Green och Marissa Macias. Att de härstammar från just sydvästra USA:s brända ökenjord känns fullt rimligt när man lyssnar på ”Alien”. Till skillnad från mycket europeisk och brittisk drömpop, som i regel är vindpinad, regnvåt och kall, är Tan Colognes tolkning av genren varm, disig och lätt psykedelisk. Gitarrerna väver abstrakta mönster i luften framför en, trummorna släpar sig fram i hettan och synthen smyger försiktigt i bakgrunden fram tjocka lager av smog och färgar himmeln rosa.

Fun fact: Tan Cologne ges ut på legendariska svenska indie-labeln Labrador.

 

Then Comes SilenceWe Lose the Night

– Goth-kvartetten Then Comes Silence från Stockholm har sedan senaste plattan Blood (2017) genomgått en del medlemsbyten. I mars kommer femte fullängdaren, som fått namnet Machine. ”We Lose the Night” är första singeln därifrån, och en klassisk, tidlös goth-dänga som alla med minsta smak för den mest svärtade formen av postpunk lär älska. Gitarrerna skär som taggtrådar, basen far fram som ett åskoväder och elektroniken är både EBM-tung och atmosfärisk  – precis som man vill ha den. I pressreleasen står det att nya plattan är mer rock än tidigare och det kan man ju bli lite nervös över, men om singeln alls är något att gå efter är jag lugnt förvissad om att TCS kommer leverera ännu en potent och snygg goth-platta av det klassiska snittet. De bär den svärtade fanan högt – och det ska vi vara glada för!

Recension: Slowgold – Nåt

slowgold

Slowgolds kommande platta heter Aska. Och det är just ur aska som Amanda Wernes låtjag reser sig på nya, helt igenom fantastiska, singeln ”Nåt”.

En relation som nog inte varit annat än ett ok, med en person som bara en mor kan älska, har äntligen rivits ner och eldats upp. Ur bråten och askan reser sig låtjaget, starkare än någonsin innan och med ett järngrepp om sig själv och tillvaron. Nu är hon onåbar. ”Jag har samlat allt det smutsiga/det ska du ha med dig”, sjunger hon ack så svalt innan den lysande refrängen kommer in: ”Och jag har hittat andra vänner/så jag orkar ut igen”.

Slowgold har ju själva länge kallat sin musik för drömrock, men den har nog aldrig låtit mer drömsk än på Nåt. Wernes gitarr är luftigare, lättare än nånsin förr. Dess klanger varvar Johnny Marrs vemod med ett slags nedtonad och inte så fuzzig Neil Halstead och svävar utan minsta problem in och ut mellan denna världen och nästa. Allt medan producent Mattias Glavå, basisten Johannes Mattsson och batteristen Viktor Hansson, försiktigt fyller i och fyller ut det varma skymningslandskap som låten vecklar ut sig till.

”Nåt” är årets första fullträff. Albumet Aska släpps 21/2 via Playground.

Årets 25 bästa låtar

F9DE5486-2D87-4D4E-8E62-28473ACB4E45

Inga omsvep eller krusiduller. Bara årets 25 bästa låtar. Och en spellista längst ner. Varsågoda!

 

25. 190030 sekunder under Tokyo

– Österländsk mystik, Jacaszek-stämningar och en av Christian Gabels allra vackraste kompositioner.

 

24. Henrik MeierkordKraft (Anthéne Remix)

– Årets sannolikt bästa enskilda dark ambient-låt. Originalversionen är inbjudande och varm, Anthénes remix är olycksbådande och tung. Båda versionerna behövs. Meierkord har givit ut inte mindre än tre riktigt starka plattor i år – två i eget namn, ett med Meipr. Och spelat med DSM-5. Jag kan inte nog rekommendera alltsammans. Hatten av!

 

23. Stainwasher Drying

– Tidigt i höstas skrev jag, något högtravande, följande om ”Drying”: ”Drying är musik för katedraler, för öppna himlar. För skyfall och rosa skymningar, dag som natt.” Och jag står för det. Jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva denna hymn. Bästa dreampopen vi har i Skandinavien.

 

22. Magnus UgglaGoldwing

– Jag har haft en av-och-på-relation med Magnus Uggla sedan jag var fyra år gammal. Långa perioder var den ganska mycket av, men de senaste åren har den egentligen varit mest på. Jag älskar honom – kanske nästan mer som person och karaktär än som musiker – och hans memoarer var fruktansvärt bra. Han är ett unikt och ömtåligt väsen vi måste bevara och skydda i all evighet. Det kommer aldrig finnas någon mer som honom. Och Goldwing är en förbaskat fin popballad, många mil från Little Jinders original.

 

21. Christian HedeHele tiden

– Köpenhamnsbon Christian Hede går i skola hos Joakim Thåström och Pelle Ossler – och blir bäst i klassen. Just nu är de bara dessa herrar som gör denna typ av mullrig, gnisslig Europa-blues bättre än Hede.

 

20. Orville PeckHope to Die

Roy Orbison och Morrissey möter Hank Williams på en öppen highway någonstans mellan Kalifornien och Texas. Där luftar de sina vedermödor, och upp, ur tårarna och dammet, stiger Orville Peck sjungande den oemotståndliga ”Hope to Die”. Det hypade debutalbumet Pony visade på enorma kvalitéer, men var ganska ojämnt. Jag sätter en hundring på att uppföljaren däremot kommer att vara klanderfri.

 

19. Hurula Inte min son

–  ”The father who must be killed is a stepfather, but nonetheless”, sjöng Morrissey år 2006. Hurula känner säkert igen sig i känslan, men hans sätt att angripa den är betydligt mer drabbande. Med albumet Klass visade Hurula att han är en av Sveriges just nu viktigaste artister.

 

18. Mark LaneganLetter Never Sent

– Lanegan botaniserar bland 80-talets new wave och slänger ihop vad som skulle komma att bli sommarens bästa refräng.

 

17. Agent BlåChild’s Play

– Alla ni som vill göra melodiös, vemodig och gitarrbaserad indiepop – lyssna på Agent Blås ”Child’s Play”. Det blir inte bättre än så.

 

16. Azure BlueMillions of Stars

– Vill ni hellre att det ska vara synthbaserat? Well, lyssna då på mästaren Tobias Isakssons Millions of Stars. Bitterljuvt så hjärtat snörps ihop. För inte ens den perfekta kärleken är okomplicerad.

 

15. Lust for YouthVenus de Milo

– En suggestiv och löjligt snygg midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut från drömska synthpopparna Lust for Youth. Grabbarna har en melodikänsla som skulle få Bernard Sumner och Peter Hook att sluta fred.

 

14. Morrissey Some Say I Got Devil

– Vill man ha pop-drama, då finns det bara en att vända sig till. I Mozzers händer blir Melanie Safkas gamla folkballad till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv.

Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

Klassisk Moz.

 

13. Tove LoBad as the Boys

– Jag är väldigt kritisk till den moderna, kommersiella poppen. Jag tycker att den är tafflig, blek, de starka melodierna tycks vara en bristvara och ändå ”tjongas” låtarna ut på löpande band som om det inte funnes en morgondag. Därför är det extra roligt när det då och då dyker upp något som utmanar min kritik. Jag har haft respekt för Tove Lo ända sedan jag hörde Cool Girl för tre, fyra år sedan. Den respekten stärktes i år, när den fenomenala depp-poplåten Bad as the Boys släpptes. Jag trodde inte att popkompositörer av idag orkade eller hade förmågan att skriva sådana melodier.

 

12. Rome Slash’n’burn

– Jerome Reuters bästa låt från i år (och då finns det ändå att välja bland) är bland det mest avskalade – både musikaliskt och textmässigt – och personliga han släppt på flera år. En akustisk gitarr, en nervig fiol och en stor dos ärlighet gentemot sakernas tillstånd.

 

11. Sorry GirlsOne That You Want

– Tidigare i år tog det kanadensiska popbandet Sorry Girls mig med storm. Debutalbumet Deborah är dryga halvtimmen fläckfri melankolisk popmusik, som hämtar lika mycket inspiration från 80-talets stora popkompositörer och -sound som från modern indie och dream pop. ”One That You Want” är bara ett exempel på detta.

 

10. Liam GallagherOnce

– Liams hjärta blöder ohjälpligt och broder Noel står på behörigt avstånd och hånler kyligt. Men vem som vinner kampen om sologuldet är det väl ingen som undrar längre?

 

9. Premiere Sela

– Alla vi som otröstligt saknar Boat Club, TTA och tiden då Radio Dept. skrev personliga, dystra poplåtar blev tidigt i våras bönhörda. Premiere äntrade scenen och svensk indie började andas igen. En EP har det hittills blivit, men finns det minsta uns av rättvisa här i världen kommer det snart ett album. EP:n är cirka 15 minuter popperfektion. Den lika delar vemodiga som ösiga ”Sela” är dess höjdpunkt och jag har inte kunnat sluta lyssna.

 

8. Lana del ReyVenice Bitch

– Jag skrev någonstans nyligen att det faktum att någon så intressant och begåvad som Lana del Rey har kunnat bli så stor som hon har blivit skänker hopp om popmusiken. Och så är det verkligen, i denna värld av mindless handelsvarupop. ”Venice Bitch” är en av höjdpunkterna från lysande plattan Norman Fucking Rockwell. En nästan tio minuter lång meditativ, lika delar psykedelisk som softrockig minnesskildring av en relation som glöder och sedan bleknar. Vem i den kommersiella popvärlden vågar göra sånt som Lana vågar?

 

7. Better Oblivion Community CenterDominos

– Hur kan en låt som är mycket Bright Eyes/Conor Oberst  inte vara skriven av Conor? Att Taylor Hollingsworth, som skrivit låten och spelat in originalet, är både vän till och fan av Conor, är mycket uppenbart. Och trots att det alltså är en cover är det den låt på BOCC:s debutplatta som känns mest Conor. Ingen annan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka, signum som Dominos. I sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är den så mycket klassisk Conor Oberst som man någonsin kan begära.

 

6. Carla dal FornoSo Much Better

– Carla dal Forno har inga som helst problem med att göra musik som är både djupt suggestiv och mystisk och avundsvärt cool och snygg. ”So Much Better”, om att kanske behöva konfronteras med ett tröttsamt ex, är ett lysande exempel på detta.

 

5. Nick Cave & The Bad SeedsHollywood

– Den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet är med handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar.

 

4. Mount EerieBelief

– Efter två smärtsamma, djupt privata sorgearbeten, som jag både tycker mycket om och har jättesvårt att ta till mig, var den Phil Elverum jag älskat i över tio år hösten 2019 äntligen tillbaka. Den amerikanska vildmarkens Albert Camus.

 

3. Leonard CohenHappens to the Heart

– Det är lätt att rygga tillbaka vid postuma släpp, men Adam Cohens arbete med pappa Leonards överblivna material är ett skolboksexempel på hur man bör handskas med postuma släpp. Hela skivan är sparsmakad och smakfull och bäst är ”Happens to Heart”. En klassisk cohensk och kärv slowburner och tillbakablick på ett liv levt mitt i alla striders hetta.

 

2. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Har amerikansk rootsmusik någonsin låtit såhär grandios, så här melankoliskt vacker? Ja, det är väl klart – men det måste vara jävligt längesedan. Bruce har aldrig upphört vara genialisk och oumbärlig – som liveartist, som intervjuobjekt, som f-ing människa och numera även som författare – men som skivartist har han haft det lite svårt de senaste åren. Men i år löste sig äntligen det också.

 

1. Nicole SabounéNowhere to Go

– Och så var vi framme vid årets bästa låt. Har man följt bloggen kommer ettan knappast som en överraskning. I oktober var Nicole Sabouné tillbaka efter fyra års tystnad, med första låten ”Nowhere to Go” från den då kommande EP:n Come My Love. I ett svep sopade hon då golvet med all konkurrens och det stod kristallklart tydligt att det var ”Nowhere to Go” som skulle ta hem förstaplatsen på listan över årets bästa låtar. Och så blev det. Den tar hem det för dramat. Ett drama som är stramt och återhållet snarare än over the top. Den tar hem det för rösten. En röst som måste som räknas som en av landets allra starkaste. Och den tar hem det för balansen mellan det djupt personliga och det lika djupt integritetsfulla. Sabouné har inga problem med att blotta sina känslor, men hon tänker då fan inte bli något offer. Jag ser fram emot att uppleva henne live i vår.

***

Som utlovat, spellistan:

2010-talets 50 bästa låtar

BF08A62A-387F-447C-BBBB-C6B1D2DD1A56

Rubriken säger väl allt? För att göra den här listan så dynamisk som möjligt har jag försökt hålla nere antalet låtar per artist till två. I övrigt inga krusiduller. Möjligen lite mer pop här än på albumlistan. Komplett spellista längst ner. Varsågoda!

 

50. The xxSay Something Loving

År: 2017

The_xx_-_Ilosaarirock_2012 (2)

– När lynniga, svala, xx är på sitt allra innerligaste humör får de ur sig sin bästa poplåt och sin bästa refräng.

 

49. Johan HedbergNackamasterna

År: 2013

artist_johanhedberg (2)

– Svensk 10-tals-indies mest underskattade poppärla.

 

48. ChromaticsShadow

År: 2017

Chromatics-Closer-To-Grey-e1570205245333 (2)

– Den minst sagt efterlängtade tredje säsongen av Twin Peaks levde inte bara upp till förväntningarna – med råge – den bjöd också på fantastisk musik. Den låt som stack ut mest var Chromatics fantastiskt vackra ”Shadow”. Atmosfärisk pop i världsklass, och låter precis som en drömsk dag vid havet känns.

 

47. Deutsch NepalHow Low…2015

År: 2015

deutsch

– Inne i Peter Anderssons hjärna är det mörkt, groteskt och gränslöst fascinerande. Musikaliskt bör denna sotiga juvel tilltala alla som gillar Thåström, Ossler, Nick Cave eller Rome.

 

46. The Mary OnettesA Breaking Heart is a Brilliant Start

År: 2011

maryonettes4 (2).jpg

– Atmosfäriskt till och med för att vara Mary Onettes, som sällan väjer för skimrande, romantiska eller vemodiga ljudbilder. Här når detta sound sin fruktansvärt vackra kulmen.

 

45. Boy HarsherCountry Girl

År: 2017

boyharsher (2)

– Cold Wave-decenniets allra bästa och coolaste låt. Boy Harsher, ihop med ett fåtal andra band i genren, spelar i en egen liga.

 

44. Solange Losing You

År: 2012

solange.jpg (2)

– Lillasyster Knowles har sedan 2012 släppt betydligt mer djuplodat och komplext material, men med den vemodiga och luftiga Prince– och Michael-doftande ”Losing You” släppte hon en fenomenal poplåt.

 

43. Carla dal FornoSo Much Better

År: 2019

carla_web (2)

– Carla dal Fornos suggestiva, skuggiga popmusik är för mig årets upptäckt. Debutplattan You Know What It’s Like är hennes bästa, men senaste plattan Look Up Sharp innehåller ”So Much Better” – hennes enskilt bästa låt.

 

42. Slowdive Falling Ashes

År: 2017

slowdive3.jpg

– Mycket vatten har runnit under broarna och många har följt i deras fotspår sedan Slowdive drog sig tillbaka i mitten av 90-talet. När de 2017 gjorde comeback på platta (de hade spelat live ett antal år innan dess – bland annat på Way Out West 2014, en mycket speciell konsert) visade de med all önskvärd tydlighet att gammal är äldst. Den meditativa ”Falling Ashes” visar det bättre än någon annan låt.

 

41. Maria TaylorIf Only (feat. Conor Oberst)

År: 2016

maria (2).jpg

– 2016 återförenades äntligen Maria Taylor och Conor Oberst – på skiva. Resultatet blev denna oändligt vemodiga indiefolkballad – i klass med deras fantastiska samarbeten när Oberst spelade i Bright Eyes.

 

40. Beyoncé feat. Jay-ZDrunk in Love

År: 2013

jaybey

– Gränslöst sensuell, andlöst sexig. Tack och lov att Jigga kommer in efter ett par minuter, så att man kan hämta andan. Utöver detta har vi ju här att göra med vår tids största popstjärna, och den enda inom den kommersiella sfären som möjligen skulle kunna axla Michael Jacksons tunga mantel. Här är hon på sitt allra mest hedonistiska humör, i sin kanske coolaste och mäktigaste poplåt någonsin.

 

39. Cursive It’s Gonna Hurt

År: 2018

cursive

– Klassisk Cursive. Det räcker så.

 

38. Liam GallagherFor What It’s Worth

År: 2017

liam

– 2010-talets kanske mäktigaste comeback? Sedan Liam åter lufsade in på scen, efter att i flera år varit uträknad, har han sålt drivvis med skivor, sålt slut arenor världen över och åter satt folks arma hjärtan i brand. Två album i eget namn har det hittills blivit, och balladen For ”What It’s Worth”, från första plattan As You Were, är den bästa låten.

 

37. Mark LaneganDeep Black Vanishing Train

År: 2012

lanegan

– Fantastiska Blues Funerals allra bästa låt. Sotig, experimentell blues från en av uttryckets främsta förgrundsgestalter.

 

36. The Good LifeAre You Afraid of Dying?

År: 2016

TheGoodLifeByTonyBonacci-1500x995

– The Good Lifes outsägligt emotsedda comebackplatta Everybody’s Coming Down (2015), den första sedan lysande Help Wanted Nights (2007), var, och det smärtar mig att säga det, inte mycket att hänga i granen. Året därpå kom ett par fristående singlar, varav ”Are You Afraid of Dying?” verkligen vittnade om att bandet trots allt inte tappat sin finkänslighet eller fingertoppskänsla för grymma melodier.

 

35. Nicole SabounéNowhere to Go

År: 2019

0842DE45-A9D5-4770-9BBB-3B6473C649FD

– Det råder ingen brist på kvalitativa låtar från det här årtiondet signerade Nicole Sabouné. Bäst är Nowhere to Go, från årets lysande EP Come My Love. En mycket mäktig låt. Mäktig för att den oblygt, rakryggat och på ett personligt sätt gör upp med tabubelagda ämnen som ensamhet och det där inre mörkret som många av oss slåss mot.

 

34. Tim KasherAs the Bus Runs Late on a January Day

År: 2013

timkasher

– B-sida till en fristående singel som släpptes runt en månad efter att det undermåliga albumet Adult Film getts ut, och den slår inte bara a-sidan utan även allt på Adult Film, vars session den är hämtad från – och det med hästlängder. Borta är den plattans överjästa och misslyckade ljudexperiment. Kvar är bara Tim, en akustisk gitarr, ett försynt pianostick, några bjällror och lite inspelningsbrus. Och så texten, som mycket väl kan vara Tims bästa text det här årtiondet. Om ensamhet i folkmassor, ensamhet när vi är med våra närmaste och ensamheten som bor i oss själva.

 

33. Azure BlueA Town Like Alice

År: 2015

Print

– Tobias Isaksson är det här årtiondets svenska mästare i melodiskt oantastlig, djupt melankolisk och atmosfärisk pop #1.

 

32. The National Guilty Party

År: 2017

The-National-Promo-2017

– Som en About Today del 2. Konfessionellt (om än inte självbiografiskt) om ett förhållande i total upplösning.

 

31. Tim Kasher – The Jessica

År: 2011

tim11

– Klassisk Tim Kasher. En sjukt vemodig gitarrballad om en dödsdömd relation och tvåsamhetens omöjligheter. Oavsett hur livet har sett ut har jag alltid återvänt med enorm behållning till ”The Jessica”. En av Kashers finaste låtar.

 

30. Ossler Fars dag

År: 2013

ossler13
Foto: Razzia Records

– En disig och tremolo-darrig vals om förlust och den eviga frågan: vad händer sen, på andra sidan? Finns det ens en andra sida? ”Den som verkligen vet finns ju inte längre kvar, han har gått över bron, samma väg som min far.”

 

29. Jacaszek Evening Strains to be Time’s Vast

År: 2011

jacaszek

– Polske ljudkonstnären Jacaszeks allra största stund. Ljudet vi hör när avgrunden öppnar sig och vi sugs ner. Hämtad från mästerverket Glimmer.

 

28. Kent Ruta 1

År: 2012

kent (2)

– Kent gjorde inte mycket rätt under 2010-talet, men den utomordentligt fina popplattan Jag är inte rädd för mörkret, från 2012, är undantaget som bekräftar regeln och den formligen kryllar av starka låtar. Starkast av dessa är balladen ”Ruta 1”. Är det någonting Jocke Berg aldrig tappat är det förmågan att skriva fina popballader (den beklämmande ”Nattpojken & dagflickan” (2016) får stå som ett brännande undantag).

 

27. Allseits Sink In Sideways 

År: 2016

allseits

– Dark ambient-genren är ju verkligen en albumgenre. Det är ju så gott som aldrig som man sätter på en enskild låt från den genren, men trots detta måste jag nämna tyska Allseits och hennes helt igenom makalösa stycke ”Sink In Sideways” från det felfria, förkrossande albumet Chimäre. ”Sink In Sideways” är det enskilt mäktigaste dark ambient-spåret som spelats in. Sanna mina ord.

 

26. Mark Kozelek & Jimmy LaValleYou Missed My Heart

År: 2013

kozlava

– Delvis inspirerad av en mardröm om att knivhugga en reparatör. Bisarrt? Det är det, men låten är skör och med en fantastisk melodi. En av många höga toppar på Kozeleks och LaValles grymma album Perils from the Sea.

 

25. Lana Del ReyGods and Monsters

År: 2012

lana

– Att någon så intressant, så mystisk, så spännande och med sådan låtskrivartalang som Lana Del Rey kan slå så brett, så stort och bli en så stor stjärna får mig att tro, inte bara på popmusiken, utan på hela jäkla livet. ”Gods and Monsters” är bland de allra snyggaste poplåtarna som skrivits de senaste 25 åren.

 

24. The National – Conversation 16

År: 2010

national10.jpg

– Fasader, oändliga upprepningar, ett förhållande som hänger på repen och en av Matt Berningers allra starkaste sångmelodier.

 

23. Håkan HellströmJag vet vilken dy hon varit i

År: 2010

hellstrom-intervju-cafe-2010

– Precis som nyss nämnda Jocke Berg är Håkan en annan som inte är så jäkla tokig på popballader – och få av hans ballader är så drabbande som denna, om att återse någon ur ens förflutna och allt vad det river upp.

 

22. Blur My Terracotta Heart

År: 2015

blur-2015.jpg

Damon Albarns mycket melankoliska låt till Blur-gitarristen och vännen Graham Coxon bär en fantastisk och mollstämd melodi, som de flesta popkompositörer skulle döda för. Det enda som matchar melankolin i melodin är Coxons sköra gitarr. Ett av otaliga minimästerverk från det här årtiondet som bär Damon Albarns signatur.

 

21.  Azure Blue – When the Love Is Pure and True

År: 2013

azure-blue-beyond-the-dreams-theres-infinite-doubt

– Tobias Isaksson är det här årtiondets svenska mästare i melodiskt oantastlig, djupt melankolisk och atmosfärisk pop #2. 

 

20. Crystal Castles feat. Robert SmithNot in Love

År: 2010

ccrob.jpg

– Pulserande, stroboskopblixtrande dansgolvsångest tillika genial moll-pop. Att anlita Robert Smith till att sjunga en sådan här låt är ju inget mindre än ett genidrag.

 

19. Amigo the DevilCocaine and Abel

År: 2018

amigo

– Naket, utlämnande och oändligt vemodigt om självhat och alienation. Men svagt i bakgrunden brinner ändå ett outsläckligt ljus. Hoppet och allas vårt inneboende egenvärde, som lätt kan vändas till tvivel om vi inte ser upp.

 

18. Sällskapet Såg dom komma

År: 2013

sällskapet
Foto: Anna Ledin-Wirén

– Episk, dimmig och väldigt vacker och industriell ambient-gospel, om ett utdraget och förhöjt ögonblick då allting tycks hända. Ossler briljerar som vanligt och Thåström sjunger som en GUD.

 

17. David BowieLazarus

År: 2016

david-bowie-lazarus.jpg

– När Bowie skrev ”Lazarus” visste han att cancern han diagnostiserats med kanske skulle komma att ta hans liv. Samma vecka som han spelade in den numera klassiska musikvideon fick han dödsdomen och behandlingen avslutades. Hur det gick sedan vet vi. ”Lazarus” är en död mans hälsning till de som blev kvar, i form av suggestivt jazzig postpunk, och något av det mäktigaste och mest fasansfullt drabbande jag hört.

Look up here, I’m in heaven/I’ve got scars that can’t be seen/I’ve got drama, can’t be stolen/Everybody knows me now

 

16. Rome The Demon Me (Come Clean)

År: 2011

rometheader

– Med inspiration från avskalade Swans-nummer som Song for Dead Time och God Damn the Sun visar sig Jerome Reuter från sin allra naknaste sida. Till ett försiktigt, närmast akustiskt komp och en sorgtyngd sångmelodi besjunger Reuter förlust och egna tillkortakommanden på ett sätt vi inte hört från honom vare sig förr eller senare.

And I’m sorry you had to clean up after me/And that I’d ruin your last shot every time/You wanted to get clean/For I never wanted to be that mean/I never told you I care, I never came clean.

 

15. Bruce SpringsteenWestern Stars

År: 2019

westernstars_09

Western Stars är sannolikt den bästa skiva Bruce släppt sedan The Ghost of Tom Joad (1995), och amerikansk roots-influerad musik blir knappast vackrare än titelspåret.

 

14. Daniel Norgren – Like There Was a Door

År: 2015

norgren
Foto: Petra Norgren

– Vissa förluster bränner mer än andra. Det blir tydligt i denna vackra ballad, tillika Norgrens enskilt största stund. Melodin känns evig, som om den tillhör bäckarna i skogen eller träden och himlen. Texten går inte att värja sig mot.

I’ve been thinking of you/Almost every day/And I wonder if there is more/’Cause when you went away/You were looking into the blue/Like there was a door

 

13. Leonard CohenYou Want It Darker

År: 2016

cohen

– Cohen känner dödens andedräkt i nacken, rannsakar sitt liv och konstaterar inför Gud att han är redo att lämna. Detta till tonerna av sakral, stram blues. En av årtiondets mest omtumlande låtar.

 

12. Bright EyesLadder Song

År: 2011

Bright-Eyes-Promo

– Conor Oberst har gjort många fina låtar om döden, livsångest och religionsproblematik men få är lika drabbande som den här hallucinatoriska pianoballaden, hämtad från Bright Eyes sista(?) platta, The People’s Key (2011).

 

11. Nick Cave & The Bad SeedsJesus Alone

År: 2016

caveone

– Gud må finnas, men han tiger. Oavsett vad som händer, oavsett vem som dör. Oavsett vem som tror. Åtminstone kan det så kännas för den som är djupt försjunken i sorg eller smärta. Tunga elektroniska drones, ett subtilt piano och sparsmakade stråkar utgör kulissen till detta mästerverk i Nick Caves kanon.

 

10. Morrissey Forgive Someone 

År: 2014

morrisseycolor-1024x769

– Morrisseys comebackplatta, World Peace Is None of Your Business (2014), hade kunnat bli hur bra som helst – om han hade valt att inkludera de låtar som istället hamnade på specialutgåvans bonus-cd. Det gjorde han inte, och skivan solkades ner av flertalet undermåliga låtar. Men det är ju typiskt Moz. Redan under Smiths-tiden gömdes mästerverk undan som singel-b-sidor (vilket även fortsatte under soloåren). Låtarna på World Peace-bonus-cd:n är alla poplåtar av klassiskt Moz-snitt: varma, innerliga, djupt melankoliska och med melodier att gå över lik för. Och precis det gäller för ”Forgive Someone” – en nostalgisk tillbakablick och en uppmaning till alla (sig själv, inte minst) att gräva ner stridsyxorna och förlåta.

 

9. Mount EerieThrough the Trees pt. 2

År: 2012

mounteerie2012

– Phil Elverum är alltid fantastisk, men som allra bäst är han när han blir ett slags Albert Camus för den amerikanska vildmarken. Med den väldiga, nordamerikanska urskogen som kuliss tecknar han här, på vad som sannolikt är sin allra bäst låt, ett knivskarpt porträtt över den moderna människan och hennes existentiella kval och grubblerier, hennes kamp för att förstå vad tillvaron betyder och vad vi som människor sysslar med.

Still, when I see branches in the wind/The tumultuous place where I live/Calls out revealing/”Can you see the river in the branches/And know that it means you will die/And that pieces are churning?”

 

8. Sällskapet – Rött liguriskt vin

År: 2013

sallskapet
Foto: Anna Ledin-Wirén

Sällskapets kanske snyggaste låt är en gnistrande, regnvåt industriballad med gott om sprakande synthar och ett släpigt, loose beat. En gång i tiden var den en hård och kantig bluesrockdänga och hette ”Rött liguriskt regn. Bandets andra platta, Nowy Port, har en rad riktigt höga toppar, men högst når ändå denna.

 

7. Rome – Stillwell (feat. Thåström)

År: 2016

romebabel2016
Foto: Niklas Lövgren

– Denna atmosfäriska duett med Joakim Thåström är Romes kanske största och vackraste ballad. Thåströms röst är distad och ligger längre bak i mixen än Jeromes, men det gör ingenting. Den skapar sedvanlig gåshud ändå.

 

6. Conor OberstNo One Changes 

År: 2018

conorchanges

– Conor Oberst och ett piano, på förtvivlans rand, och en ångestdriven redogörelse över självförakt, misantropi, saknad, desillusion och frustration vecklar ut sig. Men byggt på ett fundament av sorg – inte ilska – och en gränslöst vacker och skör melodi. Detta är en comeback till Conors tidiga och oförställda Bright Eyes-uttryck, men med den äldre Conors djup, nyans och weltschmerz. No One Changes kan mycket väl vara en av hans fem bästa låtar genom tiderna. Så bra är den.

 

5. Thåström Alltid va på väg

År: 2015

thåhbg2018
Foto: Niklas Lövgren

– Resandet, både det inre och det fysiska förflyttandet, vägran att stagnera, att varje dag vakna med en ny chans, att hålla ögonen öppna för det vackra runtomkring oss, att alltid vara på väg – det är vad Thåström är för mig. Tröst, styrka, inspiration. ”Alltid va på väg” kristalliserar detta.

 

4. Nick Cave & The Bad Seeds – Push the Sky Away

År: 2013

nick

– Ännu en hymn och en bön om att aldrig ge upp, men också om att det är okej att vara underlig, ta andra vägar, tro på andra saker. Fick jag bara ta med mig en enda Nick Cave-låt i graven, till en öde ö, till alltings ände, skulle det bli denna.

And if your friends think that you should do it different/And if they think that you should do it the same/You’ve gotta just keep on pushing/Push the sky away

 

3. The Good, The Bad, The QueenRibbons 

År: 2018

tgtbtq.png

– På låtens knappa tre minuter hinner ett mästerverk om brittiska traditioner, gemenskap, tillhörighet och förlust (av detsamma) veckla ut sig. Detta till en otröstligt sorgsen melodi så vacker att man knappt kan föreställa sig att den är skriven på 2010-talet. Ribbons känns lika evig som, säg, en Greensleeves. Och lika ur-engelsk.

 

2. Ossler – Helsingborg 

År: 2017

ossler 17
Foto: Johan Bergmark

– Osslers mest atmosfäriska ballad, hämtad från den monumentala Evig himmelsk fullkomning, är lika mycket ett livselixir som en låt, men en låt likväl – om tillbakablickande, längtan efter det omöjliga och sträng självrannsakan. Vad gick fel? Och varför? Varför täpps vissa hål aldrig igen? Varför är jag som jag är? Var hör jag hemma? En låt jag kan lyssna på hur många gånger som helst. Bäst var den i slutet av februari 2018, på Osslers makalösa konsert på Victoriateatern i Malmö (som jag redan orerat om här). Då var alla nerver blottade och Ossler, cellisten Meierkord och maskinisten Nilzén spelade som om allting hängde på det, medan låten aldrig slutade lyfta eller växa. Jag tänkte flera gånger att detta är bland det allra bästa jag upplevt på en scen – och det var det ju också. Men ”Helsingborg” är lika mäktig i hörlurar, hemma på soffan, när man är less och trött på allt. Den är som sagt som ett elixir.

 

1. Thåström – Beväpna dig med vingar

År: 2012

thå12
Foto: Andreas Carlsson

– Precis som ”Alltid va på väg” är detta en hyllning till, och nu blir det pajigt, det vackra i livet, och en uppmaning att fortsätta klättra uppåt, röra sig framåt – helt enkelt beväpna sig med vingar. Än en gång: tröst, styrka, inspiration. Också ännu en låt som växer till om möjligt ännu högre höjder live – speciellt under Gun Club-partiet.

Beväpna dig med vingar har följt med mig i snart åtta år. När jag hörde den för första gången var mitt liv skit. 26, arbetslös, olycklig, på fel plats. Jag minns var jag var när jag hörde den för första gången. Den premiärspelades på P3:s Musikjournalen. Jag satt på helspänn i min soffa på Billdalsgatan. Någon vänlig själ på det gamla, nu insomnade, Thåström-forumet ordnade en provisorisk MP3:a och jag gick ut på promenad med låten i ett vintergrått, oändligt meningslöst Borås. Spelade den säkert tio gånger. För varje lyssning pumpade blodet i mig lite varmare, och kladdiga, sega gamla tankar byttes ut mot nya, hungriga. Det gråa runtomkring mig tedde sig vackert, fastän det var samma gamla ”tjiliga” gator, samma fula hus, samma evinnerliga byggarbetsplatser. När jag kom hem skrev jag en dikt om det jag upplevt. Jag gjorde sånt då. Dikten har jag glömt, men jag glömmer aldrig ett enda tillfälle då Joakim Thåström gjort livet lite lättare att leva. För det är jag honom evigt tacksam.

***

Morrissey-låten ”Forgive Someone” saknas på Spotify, och jag har därför ersatt den på spellistan med den nästan lika fina Home Is a Question Mark, från albumet Low In High School (2017).

***

Ännu ett årtionde är förbi, ännu en lista likaså. Men tro inte att listeriet är över för det. Ha! Nu ska ju 2019 summeras. Först ut är listan över årets 25 bästa låtar. Den kommer om ett par dagar.

God fortsättning!

/N

PREMIÄR: Stainwasher – Helga natt

helga-natt_artwork (1)Det är återigen dags för en premiär på 482 MHz – denna gång är den årstidsbetingad. 482 MHz-favoriten Stainwasher har släppt julsingel (officiell release söndag 15/12, via Feverish) – en sagolik tolkning av vad som sannolikt är alla tiders finaste julsång. Hon bad mig hålla i premiären, och jag tvekade inte en sekund. Lyssna på låten via Soundcloud-spelaren, och läs en aningen julvinklad intervju jag gjort med Stainwasher nedanför.

 

482: För det första: Tack för att du ville låta 482 MHz hålla i premiären! En ära.

S: Tack själv du för allt fint du skrivit om min musik, du har ju hängt kvar sen Ruminate Forever!

482: Det har jag – och det med glädje! Har sett fram emot varje släpp sedan dess. Vilken makalös tolkning du gjort. Du lyckas bibehålla originalets sakrala, vackra stämning samtidigt som du placerar den i din drömska skymningsvärld. Den är lika mycket psalm som dreampop-ballad nu – utan att göra avkall på något av det!  Berätta om hur arbetsprocessen såg ut!

S: TACK! Jag har alltid gillat Helga natt, har en förkärlek för låtar som “exploderar” och Jussi Björlings version gör verkligen det på grund av hans otroliga röst. För typ två år sen började jag bygga fram en egen tolkning i huvudet som fastnade och i oktober förra året började jag prodda ihop låten, men jag mådde så jäkla dåligt dom sista månaderna av 2018 så jag gjorde aldrig klart den. Men så tog jag upp arbetet på den igen i år och Feverish tyckte det var en super-idé att släppa den som en sista grej från oss innan jul!

482: Jag är glad att du tog upp arbetet igen – och jag hoppas att du mår bättre nu. Funderade du på att spela in några fler tolkningar av det här slaget?

S: Den enda låten jag övervägt att göra en cover på förutom denna är Black Sabbath – Sabbath Bloody Sabbath, som jag tänkte köra live bara, men sen kände jag mig ego och ville bara köra eget material. Innan jag började arbeta med Feverish var jag väldigt trotsig när det kom till samarbeten av olika slag, jag ville ha gjort allt material själv, både musik- och contentmässigt, men nu är jag sjukt glad att Ebba [Gustafsson Ågren, medgrundare av Feverish Records, red. anm.] har velat göra mitt content, hon är galet duktig. Men all musik gör jag självklart själv fortfarande, haha. Så nej, har inga planer på fler tolkningar.

stainwasher_press1 (1)

 

482: Julmusiken är ju en klurig genre. Den kan ju lätt pendla mellan outsägligt vacker och rent plågsam. Hur ser din relation till julmusik ut annars?

S: Att höra julmusik när det inte är jul är nåt av det mest förvirrande jag vet. Det är svårt att förklara, men det är som att julen bara finns när det är jul, och resten av året känns det som att julen lika gärna hade kunnat vara en sägen. Så när jag hör julmusik måste jag typ övertala mig själv att julen faktiskt kommer varje år. Så min relation till julmusik är ”komplicerad”, så som relationer ofta är. Men det som är najs med julmusik är att det ofta är körer i låtarna, vilket jag älskar som du säkert märkt. 

482: Förstår vad du menar. Julen är sjukt främmande innan, säg, första advent. Som när butiker säljer julprylar i oktober!

S: Precis! Man tänker att dom är helt ute och cyklar och sen vips så sitter man där med en pepparkaka i handen och kollar på Kalle.

 

482: Hur skulle Stainwashers minijulspellista se ut?

S: Det viktigaste med julmusik är för mig att man kan sjunga låten i stämmor. Jag och min syrra sjunger alltid låtar i stämmor där hon kör lead och jag kommer in med stämmor och andra ljud. Det är alltså inget vi uppträder med utan vi bara springer runt i våra föräldrars hus och gormar. Vår viktigaste julmusik kommer från en österrikisk gosskör som heter Wiener Sängerknaben, och såklart från Amy Diamonds gamla julskiva.

482: Låter ju fantastiskt, haha! Men hur kommer det sig att favoriten är österrikisk gosskör? Har du österrikiska rötter?

S: Ja, det låter ju lite otippat! Det är helt enkelt vad mina föräldrar alltid spelat i stereon under julen. Jag har tyska rötter, bland annat, så det måste vara därför det blivit den skivan.

 

482: Ser du fram emot julen? Är det en viktig högtid för dig?

S: Jag har rätt svårt för saker som inte går att flytta på, det blir sån press att allt ska bli perfekt. Det känns som man sparar allt mys och chill och komprimerar det till typ tre dagar och är man sjuk eller missar det av någon anledning är det kört. Men egentligen är det nog inte själva julen jag är rädd att missa, utan att få hänga med syrran.

 

482: Till sist: vad önskar du mest till jul och vad hoppas du mest på inför 2020?

S: Till jul önskar jag att folk får den jul de själva vill ha och inte den som de förväntas ha, att LinkedIn avvecklas och en Dyson-dammsugare. För 2020 hoppas jag att folk är sugna på mer musik från mig, för det kommer definitivt mer.

482: Vågar man rentav hoppas på ett album? Och/eller en turné?

S: Om det inte sker ett christmas miracle så är turné tyvärr långt borta, det här med live är inte riktigt min grej, blir så fruktansvärt nervös och spyr och har mig! Men innerst inne vill jag ju. Men ett album kan du absolut våga hoppas på!

 

482: Återigen: tack!

S: ❤

helga-natt_artwork (1)

2010-talets bästa album: ARTISTERNAS VAL

472BE7E4-88D5-4BEE-BAC1-4562D8B17833.JPEG

Vilka favoritskivor från det gångna årtiondet har Slowgold och I’m Kingfisher gemensamt? Vilken är den enda skiva från 2010-talet som Jerome ”Rome” Reuter verkligen gått igång på? Vad diggar Morrisseys rytmsektion? Och hur obskyr smak har grabbarna i Premiere? Detta och mycket annat får ni svar på här och nu.

Stort tack till alla artister och musiker som ställt upp. Ni är oumbärliga.

 

Red. anm.: alla rankingar och kommentarer är artisternas egna.

 


 

I’m Kingfisher Grumsbördig indiefolksångare med ett hjärta större än hela Värmland, och med lika mycket americana-känsla som en ranch i Nebraska.

Kingfisher av Peter Eriksson low res (1 av 6)
Foto: Peter Eriksson

– ”För helheten, för melodierna, för det genomarbetade och för den genomcoola PJ Harvey. Decenniets album.

 

– Efter att fått skallen urblåst av Kiwanukas spelning i Köpenhamn häromveckan vore det helgerån att inte sätta denna soulsvärta bland det främsta i vår tid.

 

– För oväsendet, det bästa pumpande och distade jag vet. Och att det bor en popdjävul i dem hade man på känn, men de lägger alla kort på bordet med indiehiten Rill Rill.

 

Sufjan StevensCarrie and Lowell 

– Oavsett form, alltid samma egensinniga ton.  Obeskrivligt vackert om hopp och sorg.

 

– Detta tar emot eftersom gruppen senare ”hittade sig själva” och blev mainstreamkladdiga. Men i sin linda var de ett The Band för tiotalet.

 


 

Slowgold, oantastlig drömrock från Götet – och kandidater till titeln ”Sveriges tajtaste band”.

Slowgold_band_foto_Ellika-Henrikson_2016_01
Foto: Ellika Henrikson

 

 

 

 

 

 

 


 

Premiere, svensk alternativpops största hopp.

IMG_0226

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 Jerome Reuter, hjärnan bakom mäktiga ROME, oförvitlig skildrare av Europa och en sann 482 MHz-hjälte.

IMG_4285

Swans My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky

The only album released in the last decade that was of any importance to me [was Swans’ My Father Will Guide Me…]. Michael Gira has this very unique approach to songwriting and that certainly changed my outlook on things for a while… but it wasn’t really because of this album, but it was just around that time… I don’t think this is important stuff, to be honest, or let’s say…I guess his influence is so obvious in some of my work at the time, that going on about it further now just makes me seem like some awkward fanboy, haha. At least to myself. I am well over that phase now and my heroes of the moment are The
Dubliners. But…well, they haven’t released anything in this last decade, haha.

 


 

Stainwasher, nordisk drömpops främste fanbärare.

stainwasher

1. Nordpolen Vi Är Många Som Är Vakna I Natt

Hans första album är anledningen till att jag började göra musik, och det här albumet kom som en trevlig chock. Jag visste inte att jag gillade eurotechno-schlager-electro innan detta kom ut! 

 

2. Tamaryn The Waves

Jag brukade duscha till detta album, förstärker renlighetskänslan.

 

3. Dirty BeachesDrifters / Love Is the Devil

Sjukt bra musik som får mig att känna mig lite rädd men nyfiken. Ser framför mig nån skum klubb som jag absolut inte vill gå in på men gör det ändå. Låten ”Mirage Hall” är sick!

 

4. SlowdiveSlowdive

Jättekul med en comeback av Slowdive! En del av låtarna, t.ex. ”Sugar for the Pill”, låter lite som jag tänker att Phil Collins skulle låta om han började göra shoegaze, vilket absolut inte är något negativt. 

 

5. Molly Nilsson2020

Mycket passande namn på albumet! Men det var inte därför jag valde det. Jag gillar verkligen Mollys musik, hennes låtar liksom borrar sig in så djupt i hjärnan att dom ibland är det enda jag kan tänka på. Älskar låten ”Gun Control”.

 


 

Mando Lopez, snortajt bassist bakom Morrissey och i egna bandet The Chavez Ravine.

Morrissey @ Hollywood Bowl

 

 

 

 

 

 

 


 

Matt Walker, batterist av rang – dels bakom Morrissey, dels i soloprojektet of1000faces.

matt

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

Tobias ”Azure Blue” Isaksson, snillrik popmelankoliker av världsklass.

Azure Blue pressbild Daniela Gullström
Foto: Daniela Gullström

 

Att summera ett decennium är inte lätt. Jag har alltid lyssnat minst lika mycket på gammal musik från 60-talet och framåt som ny. Min musiksmak är väldigt bred så vad som är mitt ID som artist, låtskrivare och producent utgår väldigt mycket från starka melodier och texter och ljudbilder som berör.

  1. Destroyer Kaputt

Dan Bejar är en av mina husgudar. Texterna är alltid briljanta och uttrycket är unikt. Kaputt var den enda nya skivan jag kände att jag ville ta inspiration från på Azure Blue-debuten som kom 2011. En mjuk referens.

 

2. Blood OrangeCupid Deluxe

Devonté Hynes. En av de mest efterfrågade låtskrivarna och producenterna på 10-talet är en av de få som också fixat att vara artist själv. Han har Prince genialitet och själ.

 

3. RobynBody Talk

Soundet och hitsen som färgat världens samtida synthbaserade pop. Robyn gjorde allt rätt tillsammans med Klas Åhlund och Patrik Berger.

 

4. Four Tet Morning / Evening

Två låtar. En a och en b-sida på ca 20 musiker [sic] vardera. Kieran Hebden är verkligen en favoritproducent som lyckas med det mesta. Han gjorde även några av 10-talets bästa remixer.

 

5. The National High Violet

En annan melankolisk husgud är Matt Berninger. The National gjorde flera riktigt fina album under 10-talet men High Violet berörde mig mest.

 

6. Jamie xxIn Colour

Jag har aldrig riktigt fallit för The xx. De är perfekta i teorin men jag blir otålig som lyssnare. Jamie xx solo är en visionär med energin och alla små färger i produktionen.

 

7. Caribou Our Love 

Daniel Snaith är en annan pålitlig musikalisk visionär som alltid hittar nya vägar och alltid håller väldigt hög klass.

 

8. Rihanna Anti

Att en artist så stor som Rihanna valde att göra en så okommersiell skiva är väldigt stort. När Rihanna spelade i Stockholm simmade jag fem kilometer på Eriksdalsbadet i ren frustration över att jag missade giget.

 

9. John MausWe Must Become the Pitiless Censors of Ourselves

Mörkt, melodiöst och lo-fi. Vildhjärnan John Maus jämför sina alster med klassisk musik och bygger egna synthar. Sådant måste älskas.

 

10. Kanye WestMy Beautiful Dark Twisted Fantasy

Kanye är kanske inte bästa förebilden som människa, men han borde få något slags lifetime award som producent. Samplingarna och valet av samarbetspartners genom åren (Arca och Gesaffelstein t ex!) visa en sann passion för musiken. Svårt att välja ett album eftersom alla är ganska spretiga. Men topparna är enorma. Som All of the Lights här.

 


 

Tack igen till alla som medverkat. Vi hörs snart igen,

N.

2010-talets bästa album: lista 1/4

4828968C-CDF5-4D65-AE6A-6C43C7A25989

Och så närmar sig ännu ett årtionde sitt slut. På det personliga planet har det varit minst sagt blandad kompott. Bara påfrestande eller även karaktärsdanande? Jag antar att tiden får utvisa det.

Musikaliskt har det emellertid varit mestadels njutbart – om man förstås bortser från alla ikoner som gått ur tiden (Bowie! Lou Reed! Scott Walker! Dr John!), att albumformatet tappat mark till förmån för spellistor, EP:s och enstaka låtar och att den kommersiella popmusiken bara blivit mer och mer urvattnad (varför tittar folk fortfarande på Idol? Hur kan Ed Sheeran sälja plattor som han gör? Varför går folk i taket av Swedish House Mafia? Vad fan hände med hiphoppen? Har världen förändrats eller är det jag? Frågorna är ändlöst många.).

Men detta tänker jag inte fokusera på. Nej, istället ska jag med början i dag, första advent, med diverse olika listor och annat sammanfatta det allra bästa med 2010-talet. Först ut är listan Årtiondets bästa album: lista 1/4 (platserna 50-41). Varje advent kommer en ny lista ut. De tre första är topp 10-listor, och den sista är således en topp 20. Har alla fattat? Inga frågor? Bra. Då kör vi igång.

 

50. Kent Jag är inte rädd för mörkret

År: 2012

kent (2)

 

– Kents 10-tal tillhör på det hela taget inte deras starkaste period, men 2012 års album Jag är inte rädd för mörkret står som ett lysande undantag. Efter överjästa och tungfotade Röd (2009), som avslutade deras annars så fantastiska 00-tal, och ojämna En plats i solen (2010) var Jag är… en jättefin återgång till starka melodier och vemodig pop. Dessutom är det ett av bandets bäst producerade album, med ett luftigt och atmosfäriskt sound. Att deras efterföljande två album (som också kom att bli deras sista) tillhör deras sämsta är en annan historia.

 

49. Maria TaylorIn the Next Life

År: 2016

maria

– Även detta en return-to-form-platta. Marias bästa album sedan 2007 års Lynn Teeter Flower eller åtminstone LadyLuck (2009) och full av utsökta, melankoliska folkpoplåtar. Bäst är ”If Only” – den otröstligt vemodiga duetten med gamla flamman Conor Oberst. Maria förgyllde ju mången Bright Eyes-låt under 00-talet med sin himmelska stämma, men när relationen upphörde, upphörde också samarbetet. ”If Only” var deras första låt ihop sedan 2007.

 

48. The xxCoexist

År: 2012

xx

– Ett av det här årtiondets mest hypade band – särskilt under dess andra halva. Men till skillnad från många andra (brittiska) upphaussade band, lever The xx i regel upp till lovorden. Bättre än på Coexist har de dock aldrig varit, varken förr eller senare. Här drar de sin ljusskygga, kyliga och romantiska minimalistpop så nära perfektionen man förmår. Det är sårigt och coolt, om vartannat.

 

47. Lebanon HanoverWhy Not Just Be Solo

År: 2012

lebanon

– Bland det bästa med det här årtiondet har varit cold wave-genrens storstilade återtåg, efter att ha varit hopplöst ute i många år. Och tysk-brittiska Lebanon Hanover har i sanning gått långt (längst?) fram i ledet. På andragiven Why Not Just Be Solo blandas The Cures strama, karga Seventeen Seconds-sound med 80-talets franska cold wave och band som Asylum Party, och parat med sångerskan Larissa Iceglass djupt misantropiska och uppgivna texter har Lebanon Hanover skapat ett av genrens bästa album.

 

46. Azure BlueBeneath the Hill I Smell the Sea

År: 2015

Print

– Tobias Isaksson är en popsnidare av rang. Under 10-talet, närmare bestämt mellan 2011-2015, gav han ut inte mindre än tre av de bästa svenska indieplattorna under årtiondet. Allihop genomdränkta i melankoli och saknad, allihop fullproppade med fina melodier, allihop otroligt drömska. Jämnast och mest sammansatt av dessa är 2015 års Beneath the Hill I Smell the Sea – från plågsamt vackra öppnaren ”A Town Like Alice”, till avslutande och ytterligt nostalgiskimrande Sommerlied. ”Bitterljuvt” är ett uttjatat begrepp, men vad det passar fint in på den här skivan.

 

45.Iggy PopPost Pop Depression

År: 2016

postpop

– Jag älskar riktigt fina comebacker. När äldre, uträknade, lite förbisedda artister lyckas ta sig tillbaka in i finrummen och rampljuset – och det tack vare ett riktigt bra album. Våren 2016 gjorde Iggy Pop precis detta. Till sin hjälp hade han något av en supergrupp, bestående av kapellmästareJosh Homme (Queens of the Stone Age), Dean Fertita (Queens of the Stone Age) och Matt Helders (Arctic Monkeys), och tillsammans skapade de Iggys starkaste platta sedan 1977 års båda mästerverk The Idiot och Lust for Life. Kåt, kaxig, cool och sårbar, lät han, och musiken…vad den svängde!

 

44. SlowdiveSlowdive

År: 2017

slowdive

– Ännu en förbaskat stark comeback. Sedan förra skivan, Pygmalion (1995), hade soundet Slowdive var med och skapade blivit hett, hippt och trendigt igen och gett upphov till en uppsjö av drömska, shoegaziga band – vissa riktigt bra, andra sämre. Men med sin självbetitlade comebackplatta visar Slowdive att gammal är äldst.

 

43. Mark LaneganBlues Funeral

År: 2012

lanegan

– Lanegan har varit extremt produktiv under 10-talet. Åtta studioalbum har det blivit (fem i eget namn, tre samarbeten). Ibland har låtkvalitén lidit av hans höga produktionstempo och några album är ojämna. Närmast en riktig fullträff kommer han med suveräna Blues Funeral, från 2012. Här existerar murrig, sotig blues jämsides med elektroniska influenser – något som sedan dess blivit Marks signum och modus operandi – och det låter fantastiskt.

 

42. HurulaKlass

År: 2019

hurula

– Mindre BD, mer sena Ebba Grön utblandat med postpunk, men framförallt har Hurula aldrig låtit skörare, mer genuin. Bättre. Klass är ett förödande album. En modern klassiker i samma sekund som sista låten tonade ut.

 

41. Frida HyvönenKvinnor och barn

År: 2016

frida

– Epitetet ”modern klassiker” kan utan vidare tillskrivas även Frida Hyvönens monumentala, omtumlande Kvinnor och barn. Med den skivan började Hyvönen skriva och sjunga på svenska, och med ens kom hon närmare nerverna, köttet, blodet och anden än hon någonsin varit förr. Kvinnor och barn är tolv mer eller mindre förkrossande låtar om barndom, föräldraskap, ensamhet, död och kärlek. Tolv låtar där Hyvönen visar att hon är en av de bästa sångarna och textförfattarna vi har.

***

Det var allt för denna gång. Andra advent avslöjas platserna 40-31. Försök att lägga band på er tills dess.

 

Bäst just nu: november 2019

Pablo Matisse – Human Warmth (EP)

– Med nya EP:n återuppfinner Pablo Matisse (med medlemmar från Soundtrack of Our Lives, Division of Laura Lee och Affordable Hybrid) knappast punkhjulet, men de gör det mesta rätt. Verserna i titelspåret varvar aggropunk, i stil med tidiga Black Flag, med en melodisk refräng á la Ramones. Is There Anybody Out There för tankarna till Kalifornien på 90-talet, medan avslutaren Think & Feel osar fish ‘n’ chips och ur-engelskt läktarvåld. Det är alltså för det mesta en rätt brutal EP, vilket gör Death Cab For Cutie-covern I Will Follow You Into the Dark till ett mycket välkommet inslag. I Pablo Matisse händer blir den en gång så sköra balladen till svärtad vemodspunk. Den skänker dynamik och nyanser till EP:n och känns instinktivt som årets bästa cover.

Som sagt, Pablo Matisse bryter inte ny mark, men skänker oss likväl knappt tio minuter klassiskt punkös. Det behövs, det med.

Ges ut på fredag, 15/11, digitalt och på sjutum, via Startracks.

Betyg: 7/10

Bästa låt: I Will Follow You Into the Dark

Om ni gillar detta: Kolla upp ovan nämnd referenser

 

Sorry GirlsDeborah (album)

– Jag säger det direkt, så är det gjort. Detta är årets bästa popplatta. Jag vet inte när jag senast hörde något så nära fulländning från ett band som albumdebuterar. Montreal-duon Sorry Girls plockar på debuten Deborah det bästa från 80-talets vemodiga pop (tänk a-ha, Cyndi Lauper, Fleetwood Macs sena 80-tal) och blandar det med dreampopens sommarkvällssvala atmosfärer.

Texterna handlar om förlust, längtan och svårigheterna med att vara en kännande människa, och sångerskan Heather Foster Kirkpatrick sjunger dem med en närvaro som är lika sensuell som den är sårbar, lika cool som den är dyster. Musiken och de outsägligt sorgsna melodierna, signerat duons andra hälft Dylan Konrad Obront, är precis lika fängslande. Med en och annan slick gitarr, varma synthar och smått episka och för genren typiska trummor bygger han ljudvärldar och pophooks det tycks helt omöjligt att tröttna på. Jag vet inte hur många gånger jag spelat den här plattan, men varje gång hugger det till i hjärtat.

Enda invändningen jag har är mot låten H.O.N.E.S.T.Y. Jag förstår poängen med att ha med en gladare låt för dynamikens skull, men denna är helt enkelt inte bra nog – särskilt inte i jämförelse med albumets övriga nio fullträffar.

Gavs ut 21/10 via Arbutus/Playground Music

Betyg: 9/10

Bästa låt: Omöjligt att välja, men säger ändå One That You Want.

Om ni gillar detta: a-ha – Scoundrel Days, Fleetwood Mac – Tango in the Night, Cocteau Twins – Heaven or Las Vegas

 

Mount EerieLost Wisdom pt. 2 (album)

– 2017 och 2018 släppte Phil Elverum två album där han i raka, kärva, drabbande ordalag berättade om hustrun Genevieves död 2016. Skivorna, A Crow Looked at Me (2017) och Now Only (2018), blev villkorslöst hyllade och behandlade med en väldig vördnad och gav den annars så underskattade och förbisedda Elverum en något större publik. Jag tycker om skivorna, men har samtidigt svårt för dem på samma sätt som jag har svårt för Nick Caves sorgearbeten – det blir för mycket. För privat, för fokuserat på en enda specifik och mycket privat händelse, för känslomässigt krävande. När ska man egentligen lyssna på skivor av det slaget? När passar det? Svaret är: sällan. Därför är jag eld och lågor över att Phil nu gått vidare till att skriva om de existentiella teman som gjorde skivor som till exempel mästerverket Wind’s Poem, Dawn och Sauna så bra.

Han tar fortfarande ett visst avstamp i Genevieves död, och även i skilsmässan från andra hustrun Michelle Williams, men lyriken är mer mångbottnad, mer nyanserad och allmängiltig. Och hjälp, vad bra det är. Kompad av akustisk och elektrisk gitarr och piano sjunger Elverum, uppbackad av Julie Doiron (som ju även var med på första Lost Wisdom-plattan, 2008) på sitt patenterat varma, försiktiga vis om att leva med förlust, med tomhet och behovet att älska igen. På vart och ett av spåren visar Elverum varför han alltjämt är en av våra allra vassaste textförfattare, alltjämt med fingret på mänsklighetens puls. En av höjdpunkterna är öppningsspåret Belief – om hur svårt det är att tro på något, vare sig det är kärlek eller högre makter. En annan är Real Lost Wisdom, där Phil uppmanar sig själv, sin dotter och oss som lyssnar att trotsa meningslösheten och alla otäckheter och älska i alla fall. Det är värt det. I sista versen sjunger han: Don’t flinch away, no matter what/Monstrous fears will arise/If there’s a cataclysm and you have to go inside/Please, at least let some wind blow in/Take yet another breath/And stay right there/Courageous and kind/With love permeating […] Det sammanfattar Phil Elverum och Lost Wisdom pt. 2 ganska bra: det finns mycket att grubbla över, tvivla på, skrämmas av, men det finns också något bortom detta. Det finns skönhet, kärlek, hopp. I naturen, i andra människor, i musiken.

Efter att ha levt intimt och intensivt med Lost Wisdom pt. 2 i ungefär en vecka står det kristallklart tydligt att det är årets bästa platta, som utan tvekan förtjänar årets första (och sannolikt enda) fullpoängare.

Gavs ut 8/11 på Elverums egna label PW Elverum and Sun.

Betyg: 10/10

Bästa låt: Belief

Om ni gillar detta: Mount Eerie – Wind’s Poem

 

Val DemarChapter One (album)

– På dagarna är Valdemar Tegeström bassist i lysande, unga och purfärska shoegaze-postpunkbandet NIZUI. På nätterna, i skuggorna, gör han avskalad och tungt ödesmättad folk med drag av både tidiga Cohen och Steve Von Till, men också av ovan nämnda Mount Eerie. Det är långsamt, sotigt, obönhörligt dystert – men framförallt väldigt ärligt och väldigt begåvat – om egna tillkortakommanden, det egna mörkret och det yttre och om relationer som inte fungerar som man vill.

Ska jag invända mot något är det mot den hurtiga avvikaren It Won’t Do, som sannolikt ska fungera som ett poppigt mellanspel men som faktiskt bara sabbar flytet och kontinuiteten, mot att skivan känns aningen lång och mot tvåspråkigheten (La Luz y el Mar sjungs på svenska medan resten av skivan sjungs på engelska). Är sällan annat än kritisk mot artister som vill sjunga på två språk. Det hör inte hemma på ett album, som ju ska vara konsekvent och enhetligt. Men eftersom låten i fråga är så pass bra kan jag leva med det. Jag kan också leva med resten av invändningarna, av den enkla anledningen att Val Demar har gjort ett helgjutet album som vågar vara långsamt, dystert och oironiskt – uppfriskande det är med sådana plattor!

Chapter One är en av höstens bästa svenska debuter.

Gavs ut 1/11 på digitala plattformar.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Unusual Sights

Om ni gillar detta: Steve Von Till – As the Crow Flies, Mount Eerie – Dawn

 

 

Bäst just nu: september 2019

 

Höstens första Bäst just nu varvar debutanter med ikoner, färskingar med legender och det känns förstås toppen. Varsågoda.

 

Iggy PopFree (album)

– När Iggy gjorde comeback 2016 med lysande plattan Post Pop Depression var det menat som ett sista farväl, en avslutning på en minst sagt legendarisk karriär. Så blev det (som tur var) inte. Sedan dess har han turnerat flitigt och gjort flera gästspel på andra artisters låtar, och nu är han alltså tillbaka med ett album. Vad annars ska en sådan som Iggy Pop göra? Leva pensionärsliv hemma i Florida? Golfa? Knappast. Urkrafter som Iggy går inte att tygla och det går inte att omplacera dem. De måste tillåtas göra det de är skapta för och de måste få vara ”in the thick of it”. Free är dock ingen rockplatta, som Post Pop Depression på flera sätt var (även om referenspunkten ändå var Berlin anno 1977), men den är ändå kvintessentiellt Iggy. Sentida Iggy, om inte annat. Den varvar spoken word, som vi känner igen från Avenue B (1999), med jazz, som präglade plattor som Preliminaries (2009) och Aprés (2012), och återknyter samtidigt till den kyliga berlinrocken från Post Pop Depression. Men det är trots allt ingen hundraprocentigt helgjuten platta och den tyngs ner av ett par rätt fåniga, ”humoristiska” låtar. Men trots det är den en värdig fortsättning på Iggys sena karriär.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Sonali

Om ni gillar detta: Iggy Pop – Post Pop Depression, Iggy Pop – The Idiot och Noveller – Fantastic Planet (ambient-gitarristen Noveller har varit med och skrivit en del av musiken på Free och hennes inflytande är påtagligt)

 

Vincent BaharI Give Up

– Ett av den tidiga höstens mäktigaste svenska släpp står Malmö-artisten Vincent Bahar för. I våras släppte hon sin debutsingel Transcendence – en spoken-word-aktig sak som tyvärr föll mellan stolarna. Nu är hon emellertid tillbaka och nu tvingas man kapitulera – för detta är bra. Med regnvåt elektronisk atmosfär, trap-inspirerade beats, ett ack så svalt pianostick och sjukt suggestiva österländska influenser och ljud har Bahar skapat ett underbart moody stycke popmusik som bör tilltala såväl svartklädda som hipsters – och musikjournalister. Inte för att jag tror att Bahar står och faller med andras omdömen; redan i första versen sjunger hon I give up on love to be free. Och man tror henne. Jag ser fram emot att följa henne.

 

Swans It’s Coming It’s Real

– Jag uppskattade de fyra album som Swans-konstellationen 2010-2017 släppte, men tyckte att de lite för ofta hängav sig åt märklig rytmik och lite för sällan åt det som Swans en gång gjorde så bra, nämligen atmosfär och obehaglig skönhet. Jag saknade soundet på skivor som White Light from the Mouth of Infinity, The Great Annihilator och Soundtracks for the Blind – då de blandade rena akustiska nummer med drones och tung, närmast postpunkig rock. Det var obönhörlig svärta, men det var lika mycket skönhet. Swans anno 2019 är en annan historia och Michael Gira (hjärnan bakom Swans) har ett nytt tänk och jobbar numera med rörlig ensemble. Och kanske, kanske har mina önskningar äntligen blivit uppfyllda, för nya singeln hade utan problem passat in på både The Great Annihilator och Soundtracks for the Blind. Den är nämligen både atmosfärisk och malande meditativ, befriad från hurtiga rytmexperiment och 64-årige Gira visar med all önskvärd tydlighet att hans röst inte åldras alls. Som om detta inte vore nog gästar systrarna Anna och Maria von Hausswolff med änglalik bakgrundssång och skänker både värme och en känsla av trygghet. 25 oktober släpps nya Swans-plattan Leaving Meaning och den har all potential att bli höstens bästa. 

 

Jeff BuckleySky Blue Skin

– Jeff Buckley släppte aldrig sitt andra album – uppföljaren till succén Grace från 1994. Under inspelningarna av plattan i maj 1997 drunknade han i Mississippi-floden. En hel del av det han spelade in efter Grace har dock släppts genom åren – nu senast den fantastiska Sky Blue Skin, som sägs vara bland det allra sista han spelade in. En mörk, avskalad slowburner med en fragmentarisk, om än djupt fascinerande, text om död, kärlek och svårigheten med att leva.

 

Allo Suns2am

– Malmödebutanterna i Allo Suns blandar skimrande 80-tal med shoegazigt 90-tal och vemodigt 00-tal och levererar en högst imponerande debutsingel. Alla som följt 482 MHz vet att detta är tre beröringspunkter jag går igång på rejält när det kommer till pop – och Allo Suns prickar alltså in alla tre på första försöket. Jag ska med glädje följa deras utveckling.