Recension: Morrissey – Bobby, Don’t You Think They Know (singel)

20 mars släpper barden och provokatören från Stretford, herr Steven Patrick Morrissey, sitt tolfte soloalbum (trettonde, om man räknar fjolårets coverplatta California Son) – I am Not a Dog on a Chain. I dag damp första singeln och smakprovet ner. ”Bobby, Don’t You Think They Know” heter den. Den är ett slags duett med den gamla discodrottningen och Motown-artisten Thelma Houston, och…well, jag är inte jätteförtjust i den. I bästa fall är jag kluven. Jag ska berätta varför.

För det första: texten. Vad sjunger han om? Det är knark, va? Varför gör han det? Och varför på det viset? Så repetitivt, och helt utan poäng eller medkänsla eller budskap. Femtielva slanguttryck för smack och kola radas upp och sedan frågeställningen ”Bobby, don’t you think they know?” Ad infinitum. Jag överdriver förstås (men tyvärr bara lite grann), men ni förstår poängen. Är detta samme man som skrev ”Now My Heart Is Full”? Det är i alla fall samme man som skrev ”Kiss Me a Lot” – den saken är säker.

Det är inte såhär jag vill ha Mozzer. Jag har älskat och följt honom i sjutton år – i ungefär halva mitt liv – och det har jag gjort för empatin, värmen och humorn – trösten – i hans texter. Saker som texterna på hans senaste två album led akut brist på. Saker som hans senaste singel tyvärr också saknar.

En annan av hans allra största styrkor är hans sångmelodier. ”Bobby…” har inte mycket till sångmelodi att orda om. No, sir. Medkompositör denna gång är multiinstrumentalisten i Morrissey-bandet, Gustavo Manzur – tidigare känd för Moz-”klassiker” som ”The Girl from Tel-Aviv Who Wouldn’t Kneel”, ”Israel” och ”Neil Cassady Drops Dead” – och ”Bobby…” rör sig dessvärre i ungefär lika grumliga kött-och-potatis-vatten som dessa. Massa chug-chug-gitarrer, sjuhelvetes massa distad bas och så ett stadigt gäng spejsade synthljud för att dölja icke-kompostionen. Och med det färskt i minnet är det svårt att klandra Moz för sångmelodin (eller bristen på densamma). Vad har han att jobba med, liksom? Så istället för en ordentlig sångmelodi får vi som så ofta annars numera (särskilt när Manzur lagt den musikaliska grunden) ett slags framstött, nästan staccato-liknande sätt, att framföra sången – och musiken – på. Detta hörs tydligast i verserna.

Det var de bristfälliga grejerna. Men är den helt värdelös? Slöseri med ljud? Inte alls. Dess största styrka är Morrisseys honungslena stämma – samma stämma som tröstat mig fler gånger än jag törs nämna. Den rösten tappar aldrig kraft. Även denna gång sjunger han fantastiskt bra. Han kan sjunga vilken dynga som helst (inte för att ”Bobby…” är dynga!) med den. Jag kommer att lyssna. Nej, ”Bobby…” är inte dynga. Morrisseys ljuva stämma är som sagt ett gott skäl till detta. Ett annat skäl är Thelma Houston. Den nu 73-åriga stjärnan och hennes call-and-response-liknande körande bidrar med flärd, pondus, soul och lidande i denna annars ganska så blodfattiga historien. Utan henne hade låten i stort sett varit ganska hopplös.

Och förmår man fokusera på de bra sakerna, även om de kanske är fåtaliga, och om man lyckas skaka av sig den där initiala besvikelsen över ännu en svag Morrissey-singel, så kan man nog ha ganska kul ihop med denna bagatell till låt. Vill man, är den ju ganska svängig i vissa ljus och åtminstone vissa partier kan ju passera som allsångvänliga. Och det kommande albumet består ju faktiskt av elva låtar – så det finns fortfarande goda skäl till att tro att det kan bli ett starkt album. Gud vet att världen behöver ett starkt Morrissey-album igen.

Så ja, jag är kluven till ”Bobby, Don’t You Think They Know”. Jag hade önskat så mycket, men fick det inte. Ändå gillar jag den lite grann. Typ. Kanske. Hur som helst klandrar jag inte Moz. Han får göra vad han vill. Jag kommer kanske inte att älska allt, men vid det här laget, efter allt han gjort för mig, hade han kommit undan med mord.