Recension: Morrissey – Bobby, Don’t You Think They Know (singel)

59495-706f149870dafe49c78af6a2c4bb7ee3

20 mars släpper barden och provokatören från Stretford, herr Steven Patrick Morrissey, sitt tolfte soloalbum (trettonde, om man räknar fjolårets coverplatta California Son) – I am Not a Dog on a Chain. I dag damp första singeln och smakprovet ner. ”Bobby, Don’t You Think They Know” heter den. Den är ett slags duett med den gamla discodrottningen och Motown-artisten Thelma Houston, och…well, jag är inte jätteförtjust i den. I bästa fall är jag kluven. Jag ska berätta varför.

För det första: texten. Vad sjunger han om? Det är knark, va? Varför gör han det? Och varför på det viset? Så repetitivt, och helt utan poäng eller medkänsla eller budskap. Femtielva slanguttryck för smack och kola radas upp och sedan frågeställningen ”Bobby, don’t you think they know?” Ad infinitum. Jag överdriver förstås (men tyvärr bara lite grann), men ni förstår poängen. Är detta samme man som skrev ”Now My Heart Is Full”? Det är i alla fall samme man som skrev ”Kiss Me a Lot” – den saken är säker.

Det är inte såhär jag vill ha Mozzer. Jag har älskat och följt honom i sjutton år – i ungefär halva mitt liv – och det har jag gjort för empatin, värmen och humorn – trösten – i hans texter. Saker som texterna på hans senaste två album led akut brist på. Saker som hans senaste singel tyvärr också saknar.

En annan av hans allra största styrkor är hans sångmelodier. ”Bobby…” har inte mycket till sångmelodi att orda om. No, sir. Medkompositör denna gång är multiinstrumentalisten i Morrissey-bandet, Gustavo Manzur – tidigare känd för Moz-”klassiker” som ”The Girl from Tel-Aviv Who Wouldn’t Kneel”, ”Israel” och ”Neil Cassady Drops Dead” – och ”Bobby…” rör sig dessvärre i ungefär lika grumliga kött-och-potatis-vatten som dessa. Massa chug-chug-gitarrer, sjuhelvetes massa distad bas och så ett stadigt gäng spejsade synthljud för att dölja icke-kompostionen. Och med det färskt i minnet är det svårt att klandra Moz för sångmelodin (eller bristen på densamma). Vad har han att jobba med, liksom? Så istället för en ordentlig sångmelodi får vi som så ofta annars numera (särskilt när Manzur lagt den musikaliska grunden) ett slags framstött, nästan staccato-liknande sätt, att framföra sången – och musiken – på. Detta hörs tydligast i verserna.

moz

Det var de bristfälliga grejerna. Men är den helt värdelös? Slöseri med ljud? Inte alls. Dess största styrka är Morrisseys honungslena stämma – samma stämma som tröstat mig fler gånger än jag törs nämna. Den rösten tappar aldrig kraft. Även denna gång sjunger han fantastiskt bra. Han kan sjunga vilken dynga som helst (inte för att ”Bobby…” är dynga!) med den. Jag kommer att lyssna. Nej, ”Bobby…” är inte dynga. Morrisseys ljuva stämma är som sagt ett gott skäl till detta. Ett annat skäl är Thelma Houston. Den nu 73-åriga stjärnan och hennes call-and-response-liknande körande bidrar med flärd, pondus, soul och lidande i denna annars ganska så blodfattiga historien. Utan henne hade låten i stort sett varit ganska hopplös.

Och förmår man fokusera på de bra sakerna, även om de kanske är fåtaliga, och om man lyckas skaka av sig den där initiala besvikelsen över ännu en svag Morrissey-singel, så kan man nog ha ganska kul ihop med denna bagatell till låt. Vill man, är den ju ganska svängig i vissa ljus och åtminstone vissa partier kan ju passera som allsångvänliga. Och det kommande albumet består ju faktiskt av elva låtar – så det finns fortfarande goda skäl till att tro att det kan bli ett starkt album. Gud vet att världen behöver ett starkt Morrissey-album igen.

Så ja, jag är kluven till ”Bobby, Don’t You Think They Know”. Jag hade önskat så mycket, men fick det inte. Ändå gillar jag den lite grann. Typ. Kanske. Hur som helst klandrar jag inte Moz. Han får göra vad han vill. Jag kommer kanske inte att älska allt, men vid det här laget, efter allt han gjort för mig, hade han kommit undan med mord.

5 reaktioner på ”Recension: Morrissey – Bobby, Don’t You Think They Know (singel)

  1. Hej Niklas! Jag har länge tänkt kommentera på bloggen din, då jag följt den slaviskt senaste året och fått många nya och fina tips. Vi hade en del kontakt med varandra för cirka åtta år sedan, när Thåström-forumet fortfarande var aktivt och det var genom dig jag upptäckte bla Morrissey och Smiths. Så jag ville egentligen bara tacka dig för din enastående blogg och för de många tips du gett mig över åren. Har dessvärre tappat lite av förhållandet med Mozzer senaste åren, men tyckte Low in High School var ett steg i rätt riktning igen med mycket starka toppar. Inte lyssnat på nya singeln än men skall bli spännande att göra så.
    Ha en toppenhelg
    /Max

    Gilla

    1. Hej Max!
      Tack för dina fina ord. Vad glad jag blir. Det är en jävla djungel där ute och når man nån med sitt svamlande ska man vara glad. Vad hette du på Thåström-forumet? Att jag fått dig att upptäcka Morrissey är förstås extra fint. Han är ju speciell för mig. Hoppas du gillar nya singeln!
      /Niklas

      Gilla

  2. Hej igen Niklas och godkväll på dig,
    Visst är det en djungel därute, och ett nyårslöfte jag har är att försöka begränsa surfandet så mycket som möjligt till the bare essentials (inkluderat din blogg såklart)! Jag gick under nicket Crimeofthecentury på forumet, ett namn som i många andra kretsar skulle förknippas med Supertramp men som alla där förstod var det helt enkelt en direktöversättning på min dåvarande favoritlåt med Imperiet.Nöjd med nicket, även om favoritlåten bytts ut (Blå himlen Blues…) Jag ska även tillägga att det inte enbart är Morrissey av de som jag håller riktigt nära hjärtat jag upptäckt via dig utan även The Cure. Inlägget jag läste senast var det som berörde Roberts 60årsdag, och det uppskattades mycket att få lite djupare insikter i höjdpunkterna från en lång karriär. Jag har nämligen mer eller mindre ofrivilligt, av någon anledning, begränsat mig till den mörka trilogin i början av åttiotalet + Disintegration + Bloodflowers utan att riktigt själv begripa varför. Nu finns verkligen suget där att expandera kunnandet. Framförallt debutskivan har jag kört ett gäng gånger nu och imponerar på mig! Riktigt tajt, spännande post-punk.

    Gett singeln en spinn eller tre nu, och håller i mångt och mycket med om det du skriver. Inte på något sätt klockrent, o-Mozzig text, men det finns något där. Känns just nu som att det är 50/50 på om det kommer att vara en grower eller ett spår som försvinner ut i etern.

    /Max

    Gilla

    1. Ah, dig minns jag! Roligt. Roligt också att du upptäckt Cure via mig. Ett annat av de mest betydelsefulla banden för mig. I höst är det 20 år sedan jag upptäckte dem! Skivorna du nämner är ju sannolikt deras bästa, och många av de andra är ojämna, men du ska absolut djupdyka i dem.

      Bobby är ett missat tillfälle att åter visa folk att han fortfarande är någon att räkna med. Hoppas albumet är starkt, dock.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s