Recensioner 2021-03-05

Ny recensionsomgång. Två singlar, två album. Det ena albumet emotsett sedan länge. Varsågoda.

---

Frida Hyvönen – Dream of Independence (album)

Nästan fem år efter förra albumet, mästerverket Kvinnor och barn, är Frida Hyvönen, en av våra finaste textförfattare och röster, tillbaka. Svenskan på förra albumet tycks ha varit ett sidospår – nu sjunger hon återigen på engelska.

Även om hon kom närmare hjärtat och kärnan när hon skrev och sjöng på svenska är många av berättelserna (för de är berättelser mer än blott låttexter) på Dream of Independence fortfarande kusligt drabbande. Med klassisk ”hyvönensk” inramning i form av framförallt piano och stråkar sjunger hon starkt och utlämnande om bland annat en komplicerad fadersrelation, sitt eget åldrande, moderskapet och tillhörighet. De båda singlarna har jag ju redan orerat om och de står sig alltjämt som två av skivans bästa låtar. Mest bränner det dock till i låten ”Thank You”, där hon säger förlåt, tack och adjö till ett ex som hon slutat att älska. Det är en fantastisk låt, men samtidigt smärtsam lyssning. Jag vill knappt veta hur det känns för personen den är riktad till. I ”14 at 41” (spåret därpå) hyllar hon sin nyfunna kärlek till singer-songwritern Christian Kjellvander, och alla som i ”Thank You” tappade hoppet om kärlek och tvåsamhet får här lite välbehövlig tröst. En annan höjdpunkt är den suggestiva och mycket intensiva ”New Vision”. Där blir det musikaliska anslaget nästan ett slags avskalad goth, medan Frida sjunger med en fantastisk röst om kvinnligt åldrande och kvinnlig utveckling. Det är en av årets hittills bästa låtar. Kring samma tema rör sig även låten ”Face”. Med närmast punkig energi sjunger Hyvönen där om sitt yttre åldrande och våndas över hur hennes ansikte som gång i tiden väckte åtrå nu endast är en skam. Det är ingen fantastisk låt och är knappast heller menad som det, men det faktum att till och med Frida Hyvönen, en äkta, tidlös och bländande skönhet, kan känna sig ful får ju oss vanliga halvtroll att känna oss mindre ensamma.

Allt på skivan håller emellertid inte riktigt samma höga klass som ovan nämnda höjdpunkter. ”Head of the Family” och i viss utsträckning även ”Flock” uppskattar jag som texter, men musikaliskt känns de anonyma. Med den fruktansvärt snygga ”Sex” är det precis tvärtom. Och avslutande ”Painter” är ett slags mellanting. Men när text och musik klaffar, vilket ju oftast är fallet, är det vansinnigt vackert. Och Frida Hyvönen visar att hon står stadigt som en av våra mäktigaste låtskrivare och röster.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”New Vision”

Om ni gillar det här: Frida Hyvönen – Kvinnor och barn

---

Hilyard – Division Cycle (album)

Svenskdrivna, USA-baserade Cryo Chamber är det enda skivbolaget vars utgivning jag följer minutiöst. Jag lyssnar på allt de ger ut. Trots en stadig, snudd på snabb, utgivningstakt är kvalitetsnivån ständigt hög. Men Hilyards senaste album Division Cycle är bra till och med för att vara Cryo Chamber. Det är det bästa dark ambient-albumet jag hört på ett bra tag. Amerikanen Hilyard bjuder med sitt tolfte släpp på massiva, frostiga ljudbyggen, tunga, gnagande drones och obehagliga vokalisationer. Alltsammans tycks röra sig i ett parallellt universum där tid inte finns och förhistoria flyter in i framtid. Ljudlandskapen är djupa och flyter ostoppbara djupt in lyssnarens medvetande, om man tillåter dem. De är samtidigt oerhört vackra att bara lyssna på. Det är långt ifrån bara skräck i Hilyards värld. Snarare är det så att skönheten, även om den är kantig och kan verka hotfull, ofta tar överhanden. Detta ihop med den krispiga, kyliga produktionen och de tunga dronesen för tankarna mästerverk som Shrines platta från 2016, Ordeal 26.04.86. I min mening blir dark ambient inte mycket bättre än så.

Betyg: 9/10

Bästa låt: allt är en helhet, men ”Equal Segments” är ett perfekt exempel på Hilyards känsla för ljudlandskap.

Om ni gillar detta: Shrine – Ordeal…

---

Red Mecca – ”Runaway With Me” (singel)

Sundsvalls synthlegendarer är tillbaka med en ny singel – och de imponerar på den här skribenten mer än vanligt. Den elektroniska inramningen är djupt suggestiv och beatet är malande och konstant, men vad som lyfter låten lite extra är Susanne Jonssons sensuella, avmätta närmast bluesiga och Beth Gibbons-aktiga sång. Sista april kommer ett album. Det precis som singeln ges ut på fina etiketten Massproduktion.

---

Lake Omne – ”Crossroads” (singel)

Synthbaserade och från Örebro sprungna broderduon Lake Omne står för veckans finaste poplåt (i ärlighetens namn en av årets finaste – lyssna bara på den mästerligt skrivna refrängen). ”Crossroads” för tankarna till vemodiga engelsmän som Trembling Blue Stars bästa stunder likaväl som till melankolisk svensk 00-tals-indie. Gud vet att jag är svag för båda. Gud vet att jag är svag för Lake Omne. Ute nu via West Side Fabrication.