Första ”Bäst just nu” sedan november och jag går ut hårt. Gillar ni inte detta är musik kanske inget för er. Varsågoda!
Frida Hyvönen – ”Dream of Independence”
Förra singeln, ”A Funeral in Banbridge”, står stadigt som en av årets hittills allra bästa låtar. Där samsades en briljant melodi med en lika briljant text. På nya singeln ”Dream of Independence” sitter musiken och melodin i baksätet och det är framförallt texten – och den gudalika rösten som sjunger den – som driver låten och skakar om mig. Och vilken text sedan – knäckande välformulerad lyrik om att blotta egna svagheter och tillkortakommanden och samtidigt parera omvärlden.
Skivan med samma namn kommer 1 mars.
Everett Parker – ”Shake the Ground”
Min nya favoritupptäckt heter Daniel Börjesson, men kallar sig på skiva för Everett Parker. Han gör gråmulen, ruggig folk och tycks existera i en värld uppbyggd av Tom Waits-plattor, Dan Andersson-atmosfärer, deltablues och, faktiskt, Joakim Thåström. Nya singeln ”Shake the Ground”, första singeln att släppas från Börjessons första platta på åtta år, låter som allt ovanstående och är som ni kanske förstår väldigt, väldigt bra.
Nagoon – ”You Are Snow”
Gud vet att jag är svag för drömsk, melankolisk indiepop/dreampop – och Luleåbaserade Nagoon prickar väldigt rätt med andra singeln från det kommande debutalbumet. De ljuvliga gitarrerna rör sig någonstans mellan Johnny Marr, Robert Smith och 00-tals-pop, som skandalöst förbisedda Göteborgsbandet Days, och rösten är lidelsefull och eterisk utan att bli klyschig eller tillgjord, allt medan skimrande elektronik ramar in låten. Kanske, kanske gläntar våren på dörren (i alla fall här nere i djupa södern) och Nagoon blir ett välkommet inslag till mitt vår-soundtrack.
Amigo the Devil – ”Quiet as a Rat”
Danny Kiranos är tillbaka efter 2018 års magnifika Everything is Fine. Nya singeln, som musikaliskt rör sig någonstans mellan nyss nämnda Tom Waits och klezmer-musik, tar upp Guds tystnad i relation till vidrigheter som mobbning, alienation och självmord. Det är misantropiskt och mörkt, men mer än något annat är det en uppmaning till oss alla att innan vi lämpar över allt ansvar på en eventuell gud först ser till oss själva och beter oss hyggligt mot varandra. Enkelt, ja, men framförallt väldigt sant.
Time doesn’t respect what doesn’t respect it/And kind isn’t a word I would use for man/If everyone’s made in ”his” image and even ”he” couldn’t perfect it/Then what the hell makes anyone think we can?
Ursprungligen bonusspår på höstens grymma album Vackra lögnerskor, nu släppt som digital singel. Vi bjuds på taggig, nervig (post)punk om den ack så relaterbara kampen mot depression. Påminner om Wire anno Pink Flag och är, som det mesta som Katthem gjort, ruskigt bra.
482 MHz 