Cole Chaney – Mercy (album)
Kentucky verkar vara en utmärkt grogrund för samtida alternativ country. Sturgill Simpson är väl den Kentucky-son som slagit igenom bredast, men även Tyler Childers tillhör genrens främsta. Cole Chaney, som debuterade tidigare under månaden med föreliggande platta, är den senaste i raden av imponerande Kentuckians. Delstaten, vars tyngsta industri genom tiderna nog ändå varit kolindustrin, gränsar till Ohio i norr, Tennessee i söder, Missouri i väst och West Virginia i öst. I delstatens östra delar tornar dessutom Appalacherna upp sig – och det var i de regionerna som bluegrassmusiken föddes. Och den musiken är allestädes närvarande på Mercy.
Chaney utgår från bluegrass och traditionell country och bjuder på tolv nakna, avskalade och för det mesta drabbande låtar om kolare, familj, traditioner och var man som ung människa av idag står i förhållande till allt och alla som kommit och gått och skapat världen man lever i. Kompad av i huvudsak akustisk gitarr, mandolin och fiol får Chaneys lyrik och starka röst gott om plats. Han kommer från en oändligt lång tradition av amerikanskt (och inte minst appalachiskt) historieberättande och visar gång på gång att han hör hemma där. Allra bäst blir det på ”Back to Kentucky”. Där blandar Chaney bluegrass med subtil och nedtonad gospel och mina superlativ räcker inte till. Det är en av årets bästa låtar.
Skivan, sedan, ja, den är en av årets bästa – och Cole Chaney är en artist jag med glädje kommer att följa hädanefter.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Back to Kentucky”
Om ni gillar detta: Benjamin Tod – A Heart of Gold is Hard to Find
Robert Finley – Sharecropper’s Son (album)
Robert Finley, bördig från Louisiana och född 1954, har älskat musik hela sitt liv. Han uppträdde som glad amatör på gatorna och som ledare för gospelgruppen Brother Finley and the Gospel Sisters, även det på amatörnivå. Professionell blev han först när han 2015, 61 år gammal, upptäcktes av frivilligorganisationen Music Maker Relief Foundation, när han spelade på en gata någonstans i Arkansas. Debutalbumet gavs ut året därpå, en uppföljare kom 2017 (ett samarbete med Black Keys-frontaren Dan Auerbach) och nu är ett tredje album här (även det ett samarbete med Auerbach).
Albumtiteln gör gällande att det är en självbiografisk platta. En ”sharecropper” är ett slags arrendator och i USA blev sharecropping vida spritt efter att slaveriet avskaffades. Landägaren lät hyra ut en bit mark åt fattiga (ofta svarta) lantbrukare och lät dem bruka jorden. Vid skördetiden hade landägaren sedan rätt till en andel av det som lantbrukaren odlat. Ofta en betydligt större andel än det som lantbrukaren själv fick lov att behålla. Robert Finleys föräldrar arbetade som sharecroppers i Louisiana och denna bakgrund – myllan, slitet och svetten – genomsyrar hela albumet.
Finley ramar in sina lysande och från botten av sitt hjärta skrivna berättelser om förlorad kärlek, tro, upprättelse och rötter med träskblues, Memphis-soul och rent fantastisk gospel. Och även om Finleys bakgrund är allt annat än sockersöt och texterna speglar detta (med åldern har han också blivit blind, på grund av starr), blir det aldrig någonsin självömkande, utan endast tröstande och hoppfullt. Robert Finley är värdighet personifierad och möter djävulskap och trassel med rak rygg och kärlek och glöd i hjärtat. I titelspåret, som också är en uppenbar höjdpunkt, sjunger Finley om sitt liv på åkrarna: ”It was hard, but it was fair”. En annan höjdpunkt är avslutande gospelnumret ”All My Hope”, vars text otroligt nog ska ha improviserats fram i sångbåset. Med makalös stämma sjunger Finley: Strange things could happen in a man’s life/To bring him to his knees/God knows I’ve been there more than a time or two/But no matter what was my situation/See I know, I know just who brought me through. Robert Finley hittade sin styrka, sitt hopp, och med den här plattan skänker han styrka och hopp till vi andra som också hankar oss fram i tillvaron.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”All My Hope”, ”Sharecropper’s Son”
Om ni gillar detta: Blind Boys of Alabama – Almost Home
Everett Parker – Outbound Travelin’ Crazies (album)
Inleder med ett sidospår: Daniel Börjesson, mannen bakom pseudonymen Everett Parker, verkar precis som undertecknad ha sitt ursprung i regnets huvudstad tillika tristessens epicentrum Borås. Numera tycks han husera i skogarna kring Norberg. Jag förstår honom – jag har ju själv flytt. Idag släpptes hans andra fullängdare.
Precis som på debuten Irrevocably Human från 2013 är Börjesson på nya plattan Outbound Travelin’ Crazies trogen sin americana, men han skickar även in lite nya ljud och uttryck. Plattans tre första låtar ger en fingervisning om hur Thåström hade låtit om han börjat spela americana uppbackad av 16 Horsepower. Resultatet blir väl inte fullt så magiskt, men ändå väl godkänt. Börjesson har rösten, anslaget och stämningen för att ro hem det. Sedan tappar skivan snabbt både styrfart och fokus. ”Creature” var säkert rolig att spela in, men det rätt köttiga jammandet blir snabbt tröttsamt att lyssna på. ”The Comment Section” är en fånig liten låt om kommentarsfält på nätet. Jag håller med Börjesson om att kommentarsfält ofta är botten (vem utom trollen gör inte det?), men behöver vi en låt om det? ”Oh, Captain” är visserligen en fin visa, men känns lite malplacerad i sammanhanget, och Tom Waits-pastischen ”The Root to All Evil” känns som en axelryckning. Börjesson återtar dock kontrollen över plattan på sista spåret – den mycket starka ”Dead Broken Dreams” – en intim, brusig och kärv ballad, med snygg tremologitarr, och återigen med thåströmsk känsla – men det är lite sent i matchen.
Det har gått åtta år sedan förra plattan. Börjesson borde på den tiden ha fått ihop ett mer renodlat och välskrivet album än så här. På hälften av skivans låtar snuddar han ju vid storhet.
Betyg: 6/10
Bästa låt: ”Fires in the Night”
Om ni gillar det här: 16 Horsepower – Sackcloth – N – Ashes
No Suits in Miami – Buffy (singel)
Jag har skrivit om No Suits in Miami sedan debutalbumet för två år sedan. Jag har alltid hyllat dem. Och…ja, nu gör jag det igen. Därför att NSiM har gjort det igen. De är Sveriges bästa popband, totalt oförmögna att skriva annat än jättebra låtar, med ett, vad det verkar, ändlöst flöde av fantastiska och molliga popmelodier att förse oss med. Visst, de återuppfinner inte hjulet, det låter fortfarande Field Mice och Brighter, med en gnutta pop-Cure som körsbäret på toppen, men det är ju precis vad man vill. ”Buffy” är precis vad vemodig indiepop ska vara. Och NSiM fortsätter att finslipa och fullända sitt uttryck.
Ett annat suveränt svenskt band är shoegazebandet Corduroy. Nya singeln ”NLMN” är ännu ett drömskt, sexigt och atmosfäriskt exempel på att Corduroy har något väldigt stort på gång. När kommer albumet?!
482 MHz 