Idag går jag i all in på drömskt och vemodigt. Ett album, två singlar. Varsågoda.
Tilly Murphys andra platta är ett farväl till tonåren och ett nervöst, neurotiskt kliv in i vuxenvärlden. Det är också en genialisk blandning mellan klassisk C86-pop och modern drömpop. Vi pratar alltså dagboksliknande texter om spruckna relationer, ångest och inre och yttre press, inramat med en enkel produktion där fuzziga gitarrer och varma synthar är huvudingredienserna. Låtarna är oftast upbeat, men präglas av både gränslöst melankoliska melodier och en närmast punkig hållning och attityd. Jag tänker såklart på för genren klassiska band som The Pastels (titeln på plattan är ingen slump) och McCarthy, men hör även moderna artister som Shura inte minst i text och melodi. Det är ett helgjutet album från en alldeles äkta låtskrivartalang jag hoppas få höra mycket mer av.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”U Keep Me Alive”
Om ni gillar detta: No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me
Stainwasher – ”nine” (singel)
Stainwasher, som genom åren blivit något av en 482 MHz-favorit, fortsätter att utveckla och odla sitt uttryck. Efter fjolårets singel ”Chems” är hon nu tillbaka med första singeln från en kommande mini-ep. På ”nine” låter hon mer Julee Cruise än någonsin tidigare, och man kan utan vidare se Donna Hayward och James Hurley dansa tryckare till låten i mitten av dansgolvet på The Bang Bang Bar (The Roadhouse i folkmun). Det är en fantastiskt vacker låt, som andas förlust och ödslighet på ett ofrånkomligt smärtsamt vis. Ska jag klaga på något är det väl att Stainwasher, efter cirka fyra år av singlar och EP:s, fortsätter att satsa på de här ”slit- och släng”-formaten. Jag vill se henne satsa på albumformatet nu. Jag vill se henne recenseras i fler publikationer (ingen fara, det hade blivit idel ros) och kamma hem priser på Manifest-galan. Någon indie-label borde plocka upp henne och backa ett debutalbum. Snarast, tack.
No Suits In Miami – ”Make You See” (singel)
Ett av Sveriges allra bästa popband är tillbaka med ny singel. Den låter Cure-b-sidor från åren 1987-1992 och det tidiga 90-talets dreampop- och shoegaze-scen – och jag njuter i fulla drag. Herregud, bara gitarren är värd fullpris. Men det allra bästa? Man vet att NSIM har ännu vassare, ännu mer bitterljuva, poppärlor i bagaget. Jag hoppas på ett nytt album snart.
482 MHz 
En reaktion på ”Recensioner 2021-03-21”