Intervju med Ossler inför nyutgivningen av klassikern Stas

Råkan, som återfinns på omslaget till Stas, tecknad av Pelle Ossler

När Stas, Osslers sjätte soloalbum, släpptes i januari 2013 var jag i en svacka – en svacka i ett liv fyllt av svackor, förvisso, men icke desto mindre. Min mormor, barndomens och hela uppväxtens ankare och stora stöd, låg för döden efter sex år med demenssjukdom. Relationen med min flickvän, av och till sedan ett knappt år, svajade rejält. Och själv var jag 27 och sjukskriven i en trång och dunkel etta på Billdalsgatan, dit jag flyttat ungefär två år tidigare efter en annan sumpad relation. Jag skrev usla dikter, såg på obskyr östeuropeisk film jag inte begrep och drack väl säkert för mycket. Det låter som en klyscha, men är tyvärr erbarmligt sant. Stas, som kommit till efter att upphovsmannen Pelle Ossler varit igenom ett eget inferno, lät som jag mådde.

Oftast är det ju precis detta jag vill. Jag vill inget hellre än att kunna spegla mig i musiken, böckerna, konsten, men här var det som att en gräns passerades. Jag var för sårig och skivan för potent i sin framställan av sorg, kollaps och förlust. Jag lyssnade igenom den ett par gånger och kunde konstatera att den för all del var något av en fullträff, men att jag snabbt skulle bli tvungen att lägga undan den. Jag lät den sedan ligga i många månader eller om det var mer. Vågade mig inte närma den, livrädd för vad den fick mig att känna och se. Först när dammet lagt sig och allt gått så bra det kunde, kunde jag ta till mig skivan på ett aningen mer balanserat vis.

Sedan dess har det berömda vattnet under broarna hejdlöst flutit på. Mormor gick förvisso bort i februari samma år och livet är som sagt kantat av svackor och kriser, men min kärleksrelation kom på fötter, blev starkare och starkare och är idag ett äktenskap – av ett slag jag önskar alla – och att lyssna på Stas är inget annat än njutning. Bitterljuv njutning, måhända, men en njutning alltjämt. Imorgon fredag 20 november ges den återigen ut på vinyl – den första utgåvan sedan originalpressningen från 2013 – och det är något att fira. Här på 482 MHz gör man det genom att ta ett snack med upphovsmannen i egen hög person – om skivan, texterna och livet runtomkring. Varsågoda.


Stas är i min mening din i särklass vemodigaste platta, och skulle förenklat kunna kallas för ett slags skilsmässoalbum. Berätta om dess tillblivelse och vem du var när du skrev låtarna.

Svårt att svara på vem jag var då. Vi höll på under en lång period, säkert två år. Kanske var jag som stenklumpen i Sisyfos-myten, som hjälplöst rullat ner till botten. Razzia hade signat Thåström och var också intresserade av en Ossler-platta, vilket gav mig en skjuts i nån riktning.

Berätta mer. Det känns som att det var en särskilt mörk period?

Framförallt skakig. Marken försvann under mig. ”Fåglar faller” beskriver det tycker jag, även om bilden inspirerades av Lars Von Triers Melancholia. Jag hade flugit högt och fallet ner kändes ändlöst. Jag vill inte detaljera, men fallet blev trots allt en nyttig läxa för mig.

Det gick några år mellan Ett brus och Stas – var skivan svår att skriva?

Alla plattor jag gjort har varit svåra att skriva, det är också därför det tar tid. Men jag värjer mig i det längsta för att sätta igång och gör en massa andra grejer – inte minst för att få råd att börja, förstås.

Är det lättare att skriva en platta när man har något specifikt att utgå ifrån?

Det är bara så jag kan göra en platta. Jag behöver i starten nån sorts övergripande idé som känns angelägen. Sedan ändrar sig den under resans gång eller suddas delvis ut, och när plattan väl är klar vet jag inte riktigt vad det egentligen är.

Hur är det i fallet med Stas? Vad ville du få fram initialt och vad ser du idag?

Initialt ville jag göra den platta som Razzia gett mig möjlighet till och få utlopp för min inre kramp tror jag. Strypgreppet. ”Stas” betyder ju blodstockning – men på norska närmast motsatsen, fick jag veta. Idag ser jag inte mycket positivt, men det är kul att få leva.

Enligt statistiksidan Volt.fm är Stas ditt populäraste album på Spotify, och flera av dess låtar återfinns på listan över dina mest spelade. Vad tror du det är som tilltalar såpass många av dina fans?

”Skönhet i förfall” är den överlägset mest streamade låten så kanske folk upptäckt plattan på grund av det?

Föregångaren Ett brus var hård, kantig och mycket kärv. Stas är varmare och mer atmosfärisk. Hur tänkte du kring sound och uttryck inför den här skivan? Och hur mycket faller tillbaka på producenterna Christian Gabel och Micke Herrström?

Jag kom med mina hemmainspelade demos till Gabels studio. Inga texter, bara utkast, och han bröt ner dom och började bygga upp låtarna igen steg för steg. Jag minns att jag blev frustrerad över att det kändes för mjukt i perioder, men när jag nu lyssnar tycker jag att produktionen är helt fantastisk! Rockis [Ulf ”Rockis” Ivarsson, mångårig basist i Osslers band] bas, Linas [Lina Langendorf, musiker] basklarinett, [Mikael, musiker och mångårig samarbetspartner med Ossler] Nilzén, Sole [Gipp Ossler, musiker, artist och Osslers dotter], Sara [Broos, konstnär och dokumentärfilmare], [Christian] Kjellvander, med flera. Texterna utvecklades under tiden och blev färgade av atmosfären Gabel fick till i låtarna. När jag skulle lägga sång tyckte jag att min röst fördärvade allt. Men när Herrström senare spelade in sångspåren i Atlantis-studion föll också det på plats, och hans mixning är i världsklass.

Hela plattan låter ruggigt bra, och ska spelas högt. Du säger att texterna utvecklades under arbetets gång: vad hade du initialt tänkt att texterna skulle handla om?

Det kan jag inte veta. De måste ligga nära mig själv, såklart. ”Tiden lider”, till exempel, handlade om den rätt misslyckade arabiska våren först. ”Skönhet i förfall” om min fars tid i Buenos Aires – därav samplingen av Carlos Gardel. ”Fåglar faller” om kung Midas olycka. Men det klickade inte på grund av att jag undvek det verkliga ämnet – undvek mig själv.

David Lynch har sagt att Vincent Van Gogh skapade stor konst trots att han mådde skit, inte på grund av detsamma. I min ganska så romantiska värld är melankolin och lidandet själva jorden ur vilken den sanna konsten växer. Hur ser du på föreställningen/myten om den lidande konstnären?

Men vad är stor konst, sann konst eller konst överhuvudtaget? Jag vet inte. Jag gillar i och för sig också romantiken kring det där med lidandet, men tror inte det stämmer. Kanske idén kommer just av van Goghs dystra öde? De andra impressionisterna, till exempel, hur mycket led de? Eller Picasso, Duchamp, Michelangelo, da Vinci. Hur mycket led Bowie när han gjorde Low?Kreativitet kräver ändå energi, vilket man saknar när man är helt under isen, men de tankar och upplevelser man får under en sådan period kan bli näring senare. För mig blir det stor eller bra konst om jag blir starkt berörd, men det beror ju på så många faktorer i just mig och just då. Konstnären bara gör. Tror jag.

På tal om konst pryds omslaget av en av dina egna teckningar, föreställande en av undertecknads absoluta favoritfåglar, nämligen råkan. Vad betyder den fågeln för dig? Och vad säger den om plattans innehåll?

Jag tycker att den sotiga skånska fågeln stämmer riktig bra med plattans innehåll, men det är egentligen en slump. Thåström höll på med en platta och hade sett en ruggig råka nere i Skåne. Han frågade om jag ville teckna en, kanske för skivomslaget. Tyvärr var det inte just en sådan teckning han såg framför sig. Det var snarare ett träsnitt, har jag för mig. Så det var synd, men jag gillade råkan och tänkte att då använder jag den själv.

Beväpna dig med vingar, så att säga. Ja, det hade nog blivit mäktigt. Råkan tycks vara omgärdad av myter och mysterier. Bland annat läser jag att man i Storbritannien trott att råkan från början var vit, men att den bytte till svart fjäderdräkt för att den sörjde Jesu död. Och också att de i Storbritannien håller till på kyrkogårdar och att de är stilla och låter bli att bygga på sina bon under sabbaten och på Kristi Himmelsfärd.

Intressant, det visste jag inte.

Blott några få månader efter att Stas släpptes, gav Sällskapet ut sitt andra album, Nowy Port, vilket får mig att tänka att de nog blivit till ungefär parallellt. Hur hänger de plattorna ihop, om alls? På vilka sätt har de påverkat varandra?

Plattorna kom alldeles för tätt. Jag vet inte hur skivbolaget tänkte där. Jag kan inte se att de hänger ihop nämnvärt. Alltså, jag blev ju väldigt inspirerad av det sättet Sällskapet jobbade på, och det hörs säkert, men det var ju framförallt Gabel som satte tonen på Stas. I och för sig, det fanns en tidig tanke om att göra en Sällskapet-platta med psalmer, som sedan skrotades. Inför den idén tog jag kontakt med en väninna, Helena, som är kantor, och frågade om hon ville spela in ett antal vemodiga psalmer i sin kyrka. Det finns ju hur många som helst och jag ville få hjälp att hitta guldkornen. Hon spelade in 22 stycken på sin telefon och skickade. En av hennes inspelningar, ”Bliv kvar hos mig”, hör man innan ”Partisanen”.

Den skivan rusar snabbt upp i toppen på listan över skivor man hade dödat för att få höra. Det är väl meningslöst att spekulera vidare i, men det vore ett brott mot mig själv om jag inte frågade: skulle ni spelat psalmerna på era maskiner och gitarrer, och Thåström skulle sjungit dem?

Såklart!

Och har det aldrig varit aktuellt för [Niklas] Hellberg och Thåström att spela på någon Ossler-platta (förutom Thåströms synthpålägg på Ett brus)? Det finns ju en del Thåström-spår där det bara är ni tre som spelar.

Nej, det hade blivit för rörigt att hålla isär de olika projekten då, tänker jag.

Och på tal om ”Partisanen”: Varför en tolkning av den låten? Och hur passar den in bland övriga låtar på albumet, anser du?

Jag hade inte någon uttänkt plan att ha med den. Vi testade att spela in den och jag tyckte att resultatet blev bra och andemeningen i texten passade på Stas. Saras franska inläsning avgjorde saken, vad jag minns. Jag tycker väldigt mycket om Cohen och ser Songs of Love and Hate som kanske den bästa platta jag har (det är min mors ex som jag la beslag på i min ungdom). Så snubblade jag över Electrelanes version av ”The Partisan” och snart också 16 Horsepowers och blev besatt av låten. Cohens text är inte originalet – han har nästan ordagrant och respektfullt översatt en äldre fransk text skriven av just en partisan, och därför tyckte jag mig kunna tillåta att nästan ordagrant och respektfullt översätta Cohens text till skånska. Skulle inte våga mig på det annars.

Selfie

Nu skulle jag vilja djupdyka i några av skivans bästa låtar. Låt oss börja med ”Tysk höst”, döpt efter Stig Dagermans mästerverk till efterkrigsskildring. En av dina naknaste och sårigaste låtar, som det gör ont att lyssna på. Jag tycker mig höra en koppling mellan bokens efterkrigsskildring och låttextens skildring av ett slags personligt och emotionellt efterkrigstillstånd. Vad säger du om en sådan läsning? Vad betyder låten för dig?

Jag tror aldrig att jag spelat den live. Den är för naken och tydlig, och det gör lite ont här också. Men det är nog ändå Stas-plattans sammanfattning och ankare. Arbetsnamnet var ”Nazisterna” – de som i sin iver att upphöja det ”germanska folket” lyckades pulvrisera och i princip utrota sitt rike och folk, plus plåga ihjäl en väldig massa oskyldiga offer. ”Tysk höst” var en bättre titel, med en blinkning till Dagerman som reser och upplever dammet, spillrorna och tragiken. Kanske en väl melodramatisk jämförelse till min situation, men så kändes det då.

Det är precis så jag tänker också gällande efterkrigssituationen kontra jagets situation i låten. Men berätta mer: hur tänker du kring ankare och sammanfattning?

Stas startar med instrumentala ”Hundön”, vars embryo vi testade med Sällskapet först, men valde bort. Titeln syftar till Utøyamassakern 2011. Ord blev överflödiga. Den blir en prolog som tillsammans med ”Tysk höst” sätter tonen för resten av plattan: lägesbeskrivningen.

”Huset vid sjön” låter inte som något annat i din solokatalog, och texten tycks röra sig fritt bland dröm, hågkomst och ren gotik. Vad kan du berätta om den låten?

Gotik, ja. Huset Ushers fall. Jag hade låtstrukturen, men visste inte vart det skulle ta vägen, så vi testade runt med maskinerna. Jag var på en plantskola med Petra [Gipp, arkitekt och Osslers före detta partner], som hade fått ett enormt intresse av att odla växter. Jag tror att jag blev lite svartsjuk på det. Där var det ett par-tre låga träbyggnader, minst 100 år gamla, och en jävla massa växter som kröp omkring överallt. Som om hela stället inklusive personalen sakta höll på att komposteras. Jag tyckte att det var rätt obehagligt. Tänker på Herzog i Amazonas när han berättar att alla växter och djur i regnskogen konstant livnär sig på varandra: ”fåglarna här sjunger inte, dom skriker av fasa”.

Vedervärdigt. Och vilket starkt citat från Werner Herzog. Låten har alltid fått mig att önska fler elektroniska Ossler-låtar: varför finns inte det? Och är det en möjlig väg att gå?

Allt är möjligt. Grejen är att jag är dragen till mer rootsiga ljud: trä, jord, sten, järn, strängar och förstärkarbrus.

”Fars dag” är skivans allra bästa låt, enligt mig. Jag förstår att låten inte är bokstavligt självbiografisk, men den säger ändå mycket om far-son-relationer och bristen på detsamma. För en sån som jag, som levt hela mitt liv i en sådan icke-relation – fram tills jag i maj i år själv blev far – är det alltid en speciell upplevelse att lyssna på den. Du behöver givetvis inte fördjupa dig i ditt privatliv, men vad kan du säga om dina egna erfarenheter av faderskap, din relation till din pappa och hur detta påverkar låten?

Bilden med bron är från Coppolas Rumble Fish, där en bro leder över floden till The Strip, som är ett syndens näste med droger och horor, där den äldre, ärrade brodern gått ner sig, men inte vill att hans yngre bror ska möta samma öde. I min låt blir det mer som över floden Styx, till hinsidan. En son som saknar och behöver sin far och en far som känner sig misslyckad och inte tycker sig klara att leva upp till rollen. Jaget i berättelsen tänker tillbaks och befinner sig nu som vuxen och förälder i samma läge, vid samma bro. Allt kommer att bli bra för min son om bara jag försvinner. Arvssynden.

Arvsynden, ja. Den har jag funderat mycket på. Har mirakulöst klarat mig undan de värsta bitarna som funnits att ärva, personligen, men har du några tips till en nybliven far som vill att hans egen son ska klara sig undan ännu bättre?

Att vara närvarande.

Att gå från ”Fars dag” till ”Solen och ängeln” är som att gå från snålblåst i november till ljummen försommarkväll. Det är också, så vitt jag vet, ditt första samarbete på skiva med din dotter Sole, som här hörs på kör. Och visst är det om henne texten handlar?

Ja, den handlar om Sole, min dotter. Jag satt på ett flyg till Helsingfors, vi skulle dit och spela med Thåström-bandet, och jag var inne i en ångestbubbla, kanske nära ett sammanbrott, och inbillade mig att jag såg Sole svävande bland molnen där solen ibland bröt igenom. Hon liksom eskorterade mig och planet över Östersjön. Eller var hon på väg ut i världen, helt enkelt? Det var vackert och tröstande att se – en fri själ.

Dina skivor brukar alltid ha ett gediget stråk av galghumor och absurdism, men jag vill mena att Stas i stor utsträckning saknar det. Håller du med? Var det ett medvetet val, och i så fall varför?

Jag var inte på sådant humör, helt enkelt, eller ville inte ta udden av allvaret, skulle jag gissa.

Varför var allvaret på Stas annorlunda eller mer ”fredat”, tror du?

Som jag svarat tidigare, att inte väja för det svåra eller lätta upp det även om det riskerar att bli patetiskt. Ordet, tänker jag, härrör ju från patos, vilket betyder stark känsla och det är väl inget att underskatta?

Hur känns det att återbesöka ett så personligt album som Stas idag, snart 14 år sedan det först begav sig?

Jag lyssnade igenom provpressen ett par gånger i somras. Jag hade inte lyssnat på plattan i sin helhet sedan den gavs ut och slogs av den smått geniala produktionen av Gabel, men också den känsliga mixen av Herrström – inte minst det att Micke fick min sång att låta bra även i mina öron.

Kommer nyutgåvan innehålla något extramaterial i någon form?

Nix, det är precis samma platta. Enda skillnaden är att St4t ger ut den, inte Razzia eller Sony.

Och hur skulle du säga att Stas förhåller sig till, eller står sig bland, dina övriga soloskivor?

Den står sig bra! Jag skulle inte kunna göra den idag, men det gäller ju även de andra plattorna.

Om vi blickar framåt, då – vad finns på den osslerska agendan? Det är drygt fem år sedan senaste albumet, Regn av glas, släpptes, för att inte tala om de snart nio åren som gått sedan Sällskapet senast gav ifrån sig ett livstecken, och det är många med mig som lider nöd! Finns det hopp att få?

Vi får se, hopp finns alltid. Håller på med ett instrumentalprojekt under arbetsnamnet ”Dessau”, som jag hoppas kommer ut -27 och har sökt projektbidrag för kommande Ossler-platta, så vi får se. Känns inte som någon brådska här.

Otroligt intressant med ett instrumentalprojekt. Kan du berätta mer?

Det är för tidigt att berätta. Vi ska in i studio snart, så får du höra. Om det blir bra vill säga.

Tack! Hajar också till på namnet Dessau. Är projektet döpt efter den östtyska staden med samma namn? Noterar att Bauhaus-skolan startade där, och också att Kurt Weill och den Kraftwerk-anknutne konstnären Emil Schult föddes i staden.

Visste inte att Kurt Weill föddes där – det är ju ännu bättre. Tänker på Bauhaus, såklart, plus att Dessau är snyggt grafiskt.


Lyssna på plattan till exempel här nedan eller köp via Bengans.

Lämna ett svar