– Isländska goth- och cold wave-bandet Kaelan Mikla är tillbaka med tredje singeln för i år – och fan om det inte är den bästa av de tre. Här är soundet luftigare och melodiöst. Låten har en popkänsla man annars hittar hos keyboardisten Solveig Matthildurs utmärkta soloalster. Detta lite nya grepp för bandet passar utmärkt och de går från klarhet till klarhet. Kommande album lär bli ett av höstens mest mörkskimrande – och bästa – släpp.
Pink Turns Blue – ”You Still Mean Too Much to Me”
– Legendariska Berlin-goterna i Pink Turns Blue har inte varit så här heta på över 30 år. Soundet de ”slog igenom” med (de slog aldrig igenom brett utan var och har förblivit ett nischband) har de senaste, säg, 5-10 åren varit glödhett. Rimligt, då, att de försöker smida medan järnet är varmt. Men att materialet skulle bli så bra som det varit på de senaste singlarna var det nog ingen som tog för givet. Breakup-låten ” You Still Mean Too Much to Me” är deras senaste singel från kommande plattan Tainted. Med ett arrangemang som lyckas med bedriften att vara både stramt och emotionellt laddat förmedlar de mer än väl känslan av en ödeläggande skilsmässa. Pop och postpunk i en drömsk allians.
Det är alltid med spänning och nervositet man tar sig nytt material från barndomshjältar. Särskilt barndomshjältar som Billy Idol, som inte släppt ett helgjutet album på 35 år (vansinnigt underskattade och förbisedda Whiplash Smile). Sedan 1986 har det inte blivit mer än fyra album, några liveskivor, några ströspår, en remixplatta, ett julalbum och ett antal greatest hits. Albumen har varit alltifrån ganska bra (Charmed Life), katastrofala (Cyberpunk) samt rejäla besvikelser (Devil’s Playground och Kings and Queens of the Underground). Jag brukar som bekant inte vurma för EP-formatet, men när det tillkännagavs att det är just en fyraspårs-EP som Billy ska släppa om en månad blev jag lycklig. Han skriver inte längre låtar som han gjorde på 80-talet, och det behöver han ju inte för han har inget att bevisa, så en EP är nog alldeles lagom, tänkte jag. En lyssning på första smakprovet från kommande The Roadside EP och jag kände mig trygg i min analys.
”Bitter Taste” är inget försök till att återuppliva hårdingen med pumpande näve och läderställ från 80-talets mitt. Men det är heller inget desperat försök till att låta modern (den hemska remix-plattan Revitalized från härom året rensade ut de tendenserna ur systemet, hoppas jag). Nej, ”Bitter Taste” är tidlös. Arrangemanget andas och produktionen är atmosfärisk – i fokus ligger en akustisk gitarr och ett piano och i bakgrunden skriar en elgitarr, och Billy sjunger alltjämt fantastiskt bra. Och trots att texten inte är utan några corny formuleringar är den ljusår bättre än de många pekoralen på förra studioalbumet. Inspirationen har hämtats från den motorcykelolycka som nästan tog hans liv 1990 och är ett utmärkt exempel på varför textförfattare gör bäst i att släppa på poserna och fokusera på att skriva om sig och sitt.
Nu ser jag mycket fram emot att höra resten av EP:n!
Pink Milk – ”Blue Eyes (River of Glass)”
Jag hade kunnat fokusera på vilken som helst av de fantastiska singlarna som magnifika Pink Milk släppt i sommar (den senaste, Vill ha dig, så sent som idag), men jag väljer att fokusera på ”Blue Eyes”, som släpptes i juni när 482 MHz låg i dvala. En annan anledning till varför det är lämpligt att fokusera på den låten är för att den tillhör 2021 års absoluta toppskikt. Aldrig förr, aldrig senare, har Pink Milk låtit skörare än på detta av shoegaze, dream pop och hjärtesorg komponerade mästerstycke. Reverben får tillvaron att skaka. Gitarrerna skär genom muren man byggt upp. Melodin krossar dig men bygger upp dig igen. Såhär ska popmusik låta.
Male Tears -”Hit Me”
L.A.-baserade Male Tears gör synthpop som om 80-talet aldrig slutade. ”Hit Me” är lika mycket neondränkt noir-drama som klubbbanger, och inspirationen hämtas från EBM likaväl som från Depeche anno Black Celebration och Human League anno Travelogue. Men framförallt är det fantastiskt bra pop.
482 MHz 