482 MHz minns Mark Lanegan

En dag som ända sedan jag slog upp ögonen strax innan kl 07 känts…märklig…sjösjuk…rundas av med beskedet att Mark Lanegan plötsligt gått bort, 57 år ung. I år är det tio år sedan jag upptäckte honom, och han har alltjämt stått sig som en av de bästa upptäckterna jag gjort under dessa tio år.

Jag upptäckte honom genom Thåström. Förr om åren brukade Thåström publicera ”bäst-just-nu-listor” på sin hemsida. Listor där han samlade musik, film, böcker, upplevelser, som berört. Någon gång 2012 la han upp en lista bestående endast av låtar från Marks då rätt så färska platta Blues Funeral. Det tog inte många sekunder innan jag hade klickat igång plattan på Spotify, och det tog inte många sekunder efter det innan jag förstod att detta var musik för mig. Fan, bara titeln, Blues Funeral, är ju tio plus.

Och jag minns var jag var, både fysiskt och mentalt, när jag för första gången hörde den distade basen i öppnaren ”Gravedigger’s Song” dundra igång. Jag satt i min sjaskiga etta på Norrby i Borås. Det var vinter utanför. Det var vinter inuti. Becksvart åt bägge hållen. Min mormor tynade snabbt bort på ett vårdhem. Min mor hade tappat greppet. Jag var i en relation jag inte vågade tro på (men som skulle visa sig vara allt man kan önska sig). Tillvaron som jag kände den hade spelat ut sin roll, men dröjde sig alltjämt kvar – som en försmådd och psykotisk älskarinna. Som vanligt, som vanligt, som vanligt var det musiken som fick bli något slags livboj. Och Lanegans, av den amerikanska myllan djupt färgade, atmosfäriska och samtidigt hotfullt svarta, blandning av postpunk och blues kändes omedelbart som en självklar pusselbit bredvid mitt hjärtas älskade mörkermän/ljusbringare Thåström, Ossler, Cave, Molina och Pierce et al. Och så har det fortsatt. Och sedan dess har jag följt honom. Alla skivor han släppte efter Blues Funeral var inte mitt i prick, men alla bjöd på de en handfull omistliga pärlor. Bäst var de två sista albumen – sologiven Straight Songs of Sorrow (2020) samt samarbetet med Joe Cardamone Dark Mark vs Skeleton Joe (2021). Jag vet inte om det är vackert eller bara extra bittert att han lämnade jordelivet på topp.

I intervjuer sken ett lugn igenom som bara finns hos ett fåtal av de som genomhärdat det värsta livet har att erbjuda och kommit hyfsat helskinnade ut på andra sidan. Har man stirrat utplåningen i vitögat och förlorat mer än man visste att man hade – och ändå överlevt fysiskt själsligt och konstnärligt – är det inte mycket som fortsättningsvis kan bringa en ur fattningen. Och det är en gammal romantisk sanning att det också är dessa människor som bär på den tyngsta visdomen. I Lanegans, i mitt tycke, allra bästa låt, ”Deep Black Vanishing Train” (2012) skärskådar han sig själv, och samma lugn, samma svärtade visdom träder fram:

Lost on a violent sea
Day on endless day
I have finally freed myself
But it’s been hard to break away

Mark Lanegan lärde känna sig själv och sin omgivning genom att färdas otaliga dagar på våldsamma hav. Mark Lanegan framhärdade, med högburet huvud och ett varmt hjärta (för sina fans, sin hustru och sina medmusikanter), vek sig aldrig och skänkte klarhet och tröst till väldigt många utav oss. Det är sådant som skapar evigt liv. Och det är där vi finner Mark Lanegan nu.

Nedan följer en spellista med några av Lanegans bästa låtar.