Recension: Ossler – Keltiska havet

Det är lätt att tappa fästet. Särskilt i dessa tider. Det är lätt att glömma bort att det finns något bortom pandemier, död och isolering. Något bortom också ens eget trassel. Något större. När jag satte på Pelle Osslers djupt efterlängtade nya singel (den första från ett kommande, hittills ej namngivet, album) för första gången för någon vecka sedan blev detta väldigt tydligt för mig. Man går runt med en gnagande oro, och med ett självskadebeteende utan dess like kollar man nyheterna. Glömmer ibland bort att det finns något mer än nya dödssiffror. Visst, man lyssnar på musik, och visst, mycket är riktigt bra. Men när ”Keltiska havet” gnisslar igång kommer jag ihåg hur det känns att handlöst kapitulera inför musik. Och då verkar det där andra också hanterbart.

Redan vid första anslaget är det som att en dörr sparkas in. Vad som sedan vecklar ut sig på andra sidan är både bekant och nytt. Försiktigt, men samtidigt med en oerhörd tyngd, reser sig ljudbygget, utsökt producerat och mixat av Micke Nilzén respektive Anton Sundell, under låtens drygt fyra minuter. Pelle varvar sin elektriska (patenterade) stråkgitarr med en nervig, cohensk nylondito. Henrik Meierkords stråkar är lika förödande mäktiga här som hos Meipr, medan Nilzéns iskalla elektronik perfekt korresponderar med Pelles text. En text som understryker det vi på de, säg fyra, senaste Ossler-plattorna kunnat konstatera – att Pelle är en av kanske två textförfattare i det här landet som verkligen vet vad det innebär att vara människa. Ständigt tänkande, ständigt kännande människa, med glasklar och orädd blick ner i avgrunden.

På ”Keltiska havet” är textjaget tärd av självförebråelser och vilse i sig själv, huttrande på Ouessant. För mig är det samme trasige sökare som i mästerverket ”Helsingborg” (2017) desperat undrade vad man ska göra med sitt liv. Kan vågorna och den våta, kalla vinden skölja bort det man själv inte lyckas bli kvitt? ”Vågorna kommer/Man kommer aldrig undan sig själv”, sjunger Pelle, med en sångmelodi lika mycket Ossler år 2020 som urgammal folkvisa, varpå det plötsligt blir fuktigt i ögonen. Man är fast, det har man vetat hela tiden, men vad fint det är att veta att man inte är den enda.

Så det finns alltså saker att ta till för att stå ut. Vad det än är som skaver. Jag säger det till mig själv lika mycket som till er som läser.

”Keltiska havet” släpps idag, torsdag, via ST4T.