Recension: Thåström – Texter

I juli, när ”PR-maskineriet” för Thåström-boken Texter började rassla igång, skrev jag en längre text om vad Thåströms texter betyder, säger, står för och är. Vem Thåström, textförfattaren, är och vilka hans centrala verk är. För mig och förhoppningsvis för många fler. Då hette det:

För det är ju så enkelt som att så många som möjligt ska få lov att gå vilse och hitta sig själva i Thåströms textvärld. För det är ju det man gör. Thåströms texter hjälper en att försöka bena ut vem man är och vad man sysslar med. /…/ Vi behöver ha Thåströms trösterika ord samlade på ett ställe. Vi behöver den där brunnen att ösa ur när torkan tränger sig på. Vi behöver någonstans att gå när vi saknar ord. När vi saknar förmåga att formulera vårt utanförskap, vår svaghet, vår ilska, vår kärlek, vårt hopp, vår rädsla. När vi saknar inspiration.

I dag sitter jag med boken framför mig. Jag bläddrar och fastnar vid textrader jag läst oräkneliga gånger tidigare. Sugs återigen in i Thåströms livgivande värld. I ena stunden är jag på Fregatten, som med sitt lugn, sin subtilt familjära hållning och sitt ölutbud blivit en favoritkrog, för att i nästa dricka porter i Vesterbro. Jag går längs Bernauer Strasse och tappar andan av kranarna på varvet i Gdansk. Minns enorma läsupplevelser –  som Triumfbågen av Remarque, vad som helst av Stasiuk och Zagajewski – och hur jag en gång upptäckte Gun Club och Jeffrey Lee Pierce. Minns alla gånger ens egen existentiella ångest fått iklä sig Kaospassagerarens perfekta fraseringar och formuleringar – och jag minns känslan efteråt. Lugnet som kommer av att veta att man inte är ensam. Jag minns alla kärleksförklaringar som stulits – från Kom kom, från …den dan, från Samarkanda och Karenina. Romanserna är preskriberade, men texterna släpper jag aldrig. Och de släpper aldrig mig. I dag är det Ner mot terminalen som sätter ord på sånt där. Och Gräsfläckar. Minns hur Den morronen och texter som Alltid va på väg väckte mig ur en närmast trettioårig slummer, fick mig att röra på mig. Minns Postbahnhof och 40-gradig värme i juli 2015. Minns hur Sällskapets första platta år 2007 sparkade in en dörr och visade mig vem jag var, musikaliskt och estetiskt, och i samma veva tonsatte en av de viktigaste tiderna i mitt liv. Jag lyssnar fortfarande på den plattan säkert en gång i månaden. Den tappar aldrig ett uns kraft. Känner tacksamhet över att äntligen ha texterna till Nowy Port-plattan och en del PLP-b-sidor. Slår fast vad jag har funderat på i många år: On/Off är bland det bästa Thåström skrev under tiden i PLP. Vidare läser jag texten till Ingen neråtsång och kan fortfarande inte begripa hur man kan skriva så bra. Minns hur mitt 14-åriga jag, som var på god väg att lämna hiphoppen till fördel för punken, hörde Vacker död stad, som då var färsk, och sedan Ebba Grön, Imperiet och så vidare. Minns vilka ruttna dagar det var på den tiden, minns den vidriga stanken av pappersmassa som låg som ett tungt, elakt väsen utanför Särlaskolan, men minns också hur fint det var att hitta något nytt, något vackert, som gjorde dagarna mer uthärdliga. Läser några rader ur Du är religion och minns blandskivan med Imperiets mörkaste låtar som min äldre kusin gav mig. En viktig byggsten lades på plats och mer medicin för själen. Minns alla svarta dagar då Das neue Konzepts och Warzaws öppningsrader varit precis vad jag behövt. Minns alla cykelturer till hamnen här – hur vyerna och ensamheten, en Zywiec och Natten för det här gungat mig till ro. Jag bläddrar och hamnar hos Ebba Grön. Slås av hur oantastlig Kärlek och uppror är. Hur Turist i tillvaron, med sitt stärkande budskap om att skaka av sig skit, piss, damm och demoner, är en typiskt ”ebbig” och okomplicerad föregångare till de livsbejakande och hoppingivande texter, som till exempel Beväpna dig med vingar, Centralmassivet och Alltid va på väg, som Thåström skriver nuförtiden. Bannar också mig själv för att jag så sällan lyssnar på Ebba idag – detta makalösa band som nästan aldrig tog minsta snedsteg. Samtidigt finns varenda textrad, varenda ackord, i ryggmärgen. På livstid. Så sett lyssnar jag på Ebba varje dag. 

Slår igen boken, översköljd av alla texter, alla minnen. Vissa är 20 år, vissa en dag.

Jag öppnar den igen. Bläddrar vidare och stannar upp vid varje sedan tidigare opublicerad bild och granskar den närmast religiöst. Går vi bortom det konstnärliga och bara betraktar den fysiska varelsen Thåström är det lätt att bli lika imponerad. Kindbenen på sidan 214. Blicken på sidan 80. Blicken på sidan 120. Det är trams och yta, jag vet, men Thåströms yttre är lika oantastligt som hans penna.

Jag bläddrar igen och knockas omedelbart av dagboksinläggen. För en sekund, eller om det är en minut, tänker jag att bara dessa är ju värda priset. De senaste 15 åren eller så, har Thåström som bekant gläntat på dörren till sitt inre, blivit mer personlig, än vad man tidigare var van vid. Men dessa dagboksinlägg leder en längre ner i korridoren och gläntar på en annan dörr, ännu närmare det innersta. Det är en ynnest att få ta del av detta, samtidigt som det känns som man tjuvkikar in genom nyckelhålet. Men jag plitar ner varenda referens, varenda bar som nämns, flyttar upp allt på att-göra-listan.

Vidare är boken, utgiven av Teg Publishing, en stadig pjäs. Den är inbunden, tryckt på ganska tjockt papper, med ett matt och snyggt, om än enkelt layoutat, skyddsomslag. Jag hade definitivt valt en annan, mer sentida bild som omslagsbild och inkluderat fler sentida bilder i själva boken (och för guds skull foton från Sällskapet-åren!), men detta är bara mindre anmärkningar. Som jag nämnde inledningsvis: vi behöver Thåströms texter på ett och samma ställe. Vi behöver kunna öppna dörren och kliva in. Känna att vi är på en plats där utanförskap inte nödvändigtvis är ett hinder, påminnas om att det trots allt finns en vacker värld där ute och trots att vi bara är några i mängden ändå är stjärnor. Vi har såklart alltid haft skivorna till detta, men nu har vi allting samlat. Det är inte svårare än så.