Recension: Thåström – Klockan 2 på natten, öppet fönster…

klockan2

Precis som Osslers monumentala ”Keltiska havet” för en knapp månad sedan sköljer Thåströms nya liveplatta Klockan 2 på natten, öppet fönster… in som exakt det vi behöver, exakt när vi behöver det. Som nånting att hålla fast vid i det öde landet, när det viner som värst.

Hade det inte varit för det satans viruset är chanserna goda för att vi hade fått se Thåström live på en scen åtminstone en gång i år. Det är ju trots allt två år sedan sist. 2017 och 2018 turnerade han med det senaste mästerverket Centralmassivet  i bagaget. Det var ett par lysande vändor (själv såg jag honom fyra gånger), som han nu alltså valt att föreviga. Klockan 2…består av nio nummer plockade från konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö. Blott nio spår, kanske vissa fnyser? Sitt ner och var tyst, säger jag. Thåström, den odiskutabelt bästa liveartisten sedan Elvis, hade kunnat dubblera antalet spår och nedanstående betyg hade ändå bestått, men han vet bättre än så. Precis som på sina studioalbum kokar han här ner allt till essensen. Lasersiktet har korn på precis det som driver budskapet, och det andra lämnas därhän.

Alla vi som sett Thåström och det eminenta bandet (bestående som alltid av Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén) live vet vilken ynnest det är, hur dessa konserter, dessa väckelsemöten med ena foten i Ruhr och den andra i Mississippi-deltat, renar och lyfter en. Givetvis kan ett livealbum inte riktigt mäta sig, men Klockan 2...kommer så nära det överhuvudtaget är möjligt.

inner2

 

Genialt nog inleds plattan med ”Centralmassivet”. Genom att lägga denna denna bön om hopp först får vi omedelbar frälsning från allt ont som hemsöker oss i dessa tider. ”Jag tror det är nåt stort på gång”, sjunger Thåström med sin sargade, mäktiga, känsliga röst, medan Ossler, som på besök från en annan, mycket större värld, spelar vad som flera gånger känns som den mest drabbande gitarr jag hört. Och på den vägen fortsätter det sedan – vägen där hoppet skär genom mörkret. ”Alltid va på väg” är postpunkigt stram, men som alltid ett livselixir likt inget annat. ”Brev till 10:e våningen” framstår för varje år som går som bland det allra, allra bästa Thåström någonsin skrivit – särskilt live. På rariteten ”Det enda du behöver” (senast hörd på ”Hjärter dam”-singeln 1999) dominerar Anders Hernestams fantastiska trummor. ”Gräsfläckar”, med sina för en Berlin-romantiker gåshudsframkallande minnesfragment från Tegel, Jasmine och U-Bahn, har aldrig låtit vare sig tyngre eller skitigare. ”Old Point Bar”, sedan, var en av de största höjdpunkterna från 2017-18-turnéerna. På platta är den magnifik, men live går den från att vara en låt till att bli till en mässa. Som besatt eller upptagen på ett långt högre plan än dit vi dödliga når mässar Thåström, som vore det det sista han gör, om utmätt tid, självförverkligande och den hunger efter inspiration som han aldrig är utan. Jag är glad att han tog med den på plattan. Det hade inte varit detsamma utan den. Albumet inleddes hoppfullt och med full kraft, med ”Centralmassivet”, och avslutas bistert, vackert och avskalat med elegin över Dan Andersson, ”Om Black Jim”. Som om det vore någon tröst alls för en fattig Finnmarksbror/Så vet jag att dom är demokrater det är ett sympatiskt drag dom har/Ingen kommer undan ingen vet än hur man slipper från, sjunger Thåström om den stränge herren Döden som lurar bakom varje buske, i ett försök till tröst. Ett dystert sätt att avsluta en skiva eller konsert på, kanske en del säger. Men snarare är det så att Thåströms text hjälper oss att få rätsida på det där som väntar oss alla – i dessa virustider kanske snarare än många trott. För det ska vi vara tacksamma.

Vidare är layouten alla tiders. Omslagsbilden, där siluetten av en krökt Thåström påminner om Nosferatu, är hans snyggaste sedan Mannen som blev en gris (2002). Ska jag klaga på något är det väl att det hade varit intressant att veta vilka låtar som plockats från vilka konserter, men det där är en bagatell. Thåström har skickat ut en livboj och jag tror faktiskt att vi överlever nu.

Betyg: 10/10 (blott tredje 10:an sedan 482 MHz i januari 2018 började med betyg)

Bästa låt: alla, men om man ska plocka ut en blir det ”Centralmassivet” (eller ”Old Point Bar”)

Om ni gillar detta: Elvis Presley – How Great Thou Art, Swans – Children of God, Iggy Pop – The Idiot

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s