Det var meningen att det här inlägget skulle publiceras i samband med att Morrissey släppte sitt senaste album, för ungefär en månad sedan (min recension av den kan ni läsa här). Men saker kom emellan, fokus hamnade på annat håll. Nu är tiden dock inne, och i ärlighetens namn: vilken annan artist än eremiten, ensamvargen och den evige outsidern Steven Patrick Morrissey passar bättre att fördjupa sig i nu, i dessa tider av innesittande och social distansering? Morrissey själv har ju praktiserat social distansering sedan han gick i kortbyxor. Och jag älskar honom för det. Han är alla introvertas och socialt tafattas skyddshelgon, och jag har honom att tacka för att i över 17 års tid skänkt mig styrka, mod och tröst. Han står inte högt i kurs hos allmänheten nu, men jag hissar flaggan alltjämt. Han har betytt alldeles för mycket under alldeles för många år för att jag ska få för mig att göra annat.
Så till alla som liksom jag inte får nog av Morrissey, och för de som vill fördjupa sig i hans musik: detta inlägg är till er. En djupdykning i Morrisseys soloalbum, från Viva Hate (1988) till California Son (2019).
År: 1988
– Morrissey ville aldrig ”gå solo”. Men när Johnny Marr lämnade The Smiths någon gång i början av sommaren 1987, och de halvhjärtade försöken att hitta en ersättare rann ut i sanden och skivbolaget EMI, som bandet skrivit på för tidigare samma år, krävde en ny skiva, hade han inget val. Hans nya låtskrivarpartner blev producenten och ljudteknikern Stephen Street, och tillsammans med honom och det band denne satt ihop spelade Morrissey in den soloskiva han aldrig räknat med eller velat göra .
När Viva Hate släpptes i mars 1988 hade Smiths-liket knappt hunnit kallna. Bandets sista album, Strangeways, Here We Come, gavs ut, visserligen postumt, blott ett halvår tidigare. Att Viva Hate ändå blev så bra som den blev är på alla sätt anmärkningsvärt. Alla låtar är inte mitt i prick, men det är ett varmt, personligt och mycket nostalgiskt album med många tillbakablickar och referenser till uppväxtåren på 70-talet. Bland de många höjdpunkterna finns odödliga klassiker som ”Suedehead” och ”Everyday is Like Sunday”. Här finns också den vågade öppnaren ”Alsatian Cousin” – en svartsjukehistoria och den hårdaste, kärvaste låten som Moz dittills spelat in (raka motsatsen till den ömma, sköra ”I Won’t Share You” som avslutade Strangeways). Här finns även den kontroversiella ”Margaret on the Guillotine”, barockpopballaden ”Angel, Angel Down We Go Together” och ”The Ordinary Boys” – en djupt underskattad och mycket stärkande utanförskapsballad av klassiskt Moz-snitt (som ströks från nyutgåvan av Viva Hate 2012 och som därmed också saknas från Spotify). Men den kanske mäktigaste upplevelsen på plattan är den nästan åtta minuter långa uppväxtskildringen ”Late Night, Maudlin Street”, placerad i mitten av skivan, där Morrisseys minnesfragment och Streets och gitarristen Vini Reillys drömska arrangemang transporterar en till ett grådassigt, ogästvänligt Stretford cirka 1972.
Och det är som sagt anmärkningsvärt att en skiva som skrevs och sattes ihop såpass hastigt som Viva Hate, och som följde i kölvattnet av ett så omhuldat och helt igenom fantastiskt band som The Smiths, lyckades bli så sammansatt, fokuserad och jämn. Morrissey skulle komma att släppa ännu bättre soloskivor framöver, men Viva Hate lade grunden och visade alla att Morrissey klarade sig fint på egen hand.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Late Night, Maudlin Street”, ”Everyday is Like Sunday”
År: 1991
– Illa ansedd och allmänt underskattad och förbisedd. Ungefär så kan man sammanfatta Kill Uncles öde. Morrissey kämpade med en uppföljare till Viva Hate i ett par år, och processen lades på is på grund av fristående singlar och samlingsplattan Bona Drag (1990). Men så i mars 1991 släpptes äntligen Kill Uncle. Kritikerna var inte förtjusta, och med åren har Morrissey stämt in i sågandet. I sin många stunder briljanta självbiografi Autobiography (2013) skriver han med oslagbar kvickhet:
”Recording something for the sake of recording delivered Kill Uncle unto the world, and I am finally up against the limits of my abilities, whilst surely not fooling anybody. Having been so right, it is suddenly shocking to be so wrong […] [Kill Uncle] will always be the orphaned imp that nobody wants, and even I – its father and mother – find it difficult to feed.”
Men är den verkligen så hemsk? Kort svar: nej. Visst, den är lättsam, den saknar det mesta av den passion och nerv man annars är van vid från Moz och musiken drar lite väl mycket åt kabaré och music hall. Men samtidigt kan man inte säga annat än att låtar som ”Sing Your Life” och ”King Leer” är bedårande, om än väldigt lättsamma, poplåtar. Man måste också tillstå att dramatiska stycken som ”(I’m) The End of the Family Line”, ”Driving Your Girlfriend Home” och till viss del också (originalversionen av) There Is a Place In Hell For Me and My Friends trots allt håller hög klass. Och den missförstådda ”Asian Rut” är ändå en mycket drabbande skildring av rasistiskt våld.
Kill Uncle är också den Morrissey-skiva som tydligast hämtar inspiration från urbrittiska artister som Noel Coward och Anthony Newley, och det är också där music hall-aspekten kommer in. Moz har alltid varit anglofil och patriot (om än en ambivalent sådan), och den helt igenom engelska music hall-musikens teatrala lättsamheter parat med Newleys och Cowards engelska wit utgör en viktig del av vad Kill Uncle är. Och kan man uppskatta albumet för just det, och om man även tar till sig plattans tyngre låtar, är den faktiskt inte alls så tokig.
Betyg: 6/10
Bästa låt: ”Driving Your Girlfriend Home”
År: 1992
– Med Kill Uncle följde också Morrisseys första turné som soloartist. Med på denna turné var ett sprillans nytt och av Moz själv handplockat kompband bestående av kapellmästaren och gitarristen Boz Boorer, gitarristen Alain Whyte, basisten Gary Day och trummisen Spencer Cobrin – samtliga vid den tiden kända från Londons rockabillykretsar. Äntligen hade den motvillige soloartisten Morrissey, för första gången sedan The Smiths implosion 1987, ett riktigt band. Ett gäng. Detta och den extremt framgångsrika världsturnén sporrade Morrissey och sköt in gott om inspiration i hans tidigare så trötta och vilsna själ, och drygt ett år efter Kill Uncle släpptes Your Arsenal.
Skivan producerades av David Bowies förre parhäst Mick Ronson och var ett styrkebesked som hette duga. Om Kill Uncle så smått kändes anemisk och utan riktning var Your Arsenal ett bultande blodrött hjärta. Morrisseys texter var återigen fulla med självförtroende, patos och syrliga kvickheter. Han sjöng med knivskarp skärpa om bland annat det utanförskap som föder rasism och läktarvåld (”The National Front Disco” respektive ”We’ll Let You Know”), han sjöng om klass (”Certain People I Know”, ”Glamorous Glue”) och egna tillkortakommanden (”Seasick, Yet Still Docked”), medan han på låtar som ”I Know It’s Gonna Happen Someday” är sitt mest empatiska jag och ingjuter mod och hopp i annars missmodiga lyssnare. Musiken, till största del signerad Alain Whyte, pendlade mellan glamrock, rockabilly och rusig gitarrpop, och var den mest passionerade sedan tiden med The Smiths. Öppnaren ”You’re Gonna Need Someone On Your Side”, med sina Eddie Cochran-gitarrer, låter som en helt annan artist än den som hördes på Kill Uncle. Morrissey anno Your Arsenal är maskulin, hungrig och kaxig, och han skyggar inte för någon.
Det enda som drar ner helhetsbetyget på skivan är de båda flamsiga poplåtarna ”We Hate It When Our Friends Become Successful” och ”You’re the One for Me, Fatty” (båda skrivna ihop med Whyte). Morrissey har alltid haft en förkärlek för lättsam, humoristisk gitarrpop. Ibland har det fungerat alldeles ypperligt (”Vicar in a Tutu”, ”Some Girls are Bigger Than Others”, ”Hairdresser on Fire”), men långt ifrån alltid. I synnerhet är det ”Fatty” som retar mig. Att den dessutom har spelats live oftare än någon annan låt från albumet är mycket provocerande.
Efter en något trevande och lite osäker start på solokarriären var Morrissey med Your Arsenal äntligen förlöst som soloartist.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”We’ll Let You Know”, ”Seasick, Yet Still Docked”
År: 1994
– Om 1992 var ett särdeles njutbart år för Morrissey, var 1993 något av en motsats. Inte mindre än tre närstående gick bort under årets fyra första månader: managern Nigel Thomas, vännen och musikvideoregissören Tim Broad och producenten Mick Ronson. Morrissey drabbades av en svår depression och isolerade sig i sitt hus i Camden. Arbetet med uppföljaren till Your Arsenal hade emellertid redan börjat planeras, och under juni, juli och augusti spelades Vauxhall and I in på lantidylliska Hook End Manor utanför Reading. Av allt att döma gjorde miljön och vädret gott för Morrissey, och han lyckades kanalisera sina känslor i vad som tvivelsutan är det bästa album han någonsin spelat in (The Smiths inräknat).
Den här gången delades låtskrivarjobbet mellan de båda gitarristerna Boz Boorer och Alain Whyte. Whytes bidrag är något fler till antalet (sex för Whyte, fem för Boorer), men det är framförallt två av Boorers bidrag som idag klassas som odödliga Morrissey-klassiker. Jag pratar förstås om inledande mästerstycket ”Now My Heart Is Full” och den episka avslutaren Speedway. ”Now My Heart Is Full” är en svepande, mäktig ballad om att mogna, släppa gamla demoner och slå sig fri, och skulle jag tvingas ranka Morrisseys bästa låtar hade den varit given på topp 3. ”Speedway” blandar ringande gitarrer och en mycket dramatisk komposition med bekännelselyrik. Morrisseys karriär har alltid kantats av allehanda rykten, och istället för att fåfängt försöka att försvara sig inför döva belackare som inte kommer nöja sig innan likbilen kört iväg med honom och jorden slukat honom sjunger han sargad, men trotsigt och med eftertryck: All of the rumors/Keeping me grounded/I never said, I never said that they were/Completely unfounded […] And when you try/To break my spirit/It won’t work/Because there’s nothing left to break.
Vauxhall and I är ett av få album i världshistorien som snuddar vid absolut perfektion. Varje ton är perfekt avvägd. Varje ord frammejslat med oklanderlig skärpa. Producenten Steve Lillywhites varma, organiska, smeksamma produktion låter som ingenting annat i Morrisseys kanon. Allting hänger ihop, allt hakar samman. Helheten på plattan är total. Vauxhall and I är ett album.
Betyg: 10/10
Bästa låt: ”Now My Heart Is Full”
År: 1995
– Knappt ett och ett halvt år efter Vauxhall var Morrissey tillbaka med sitt femte soloalbum. Denna gång med en uttalad ambition att inte upprepa sig eller försöka sig på en Vauxhall del 2. I Simon Goddards oumbärliga uppslagsverk Mozipedia hittar vi följande citat från Morrissey angående just detta: ”I was delighted by the original version [of Vauxhall and I]. What’s the use of trying to invent a sequel to it? […] I wanted to record a hard and solid album without any slow songs. I wanted to create for myself a new universe, more twisted, rougher.”
Och precis det gjorde han. Vauxhalls varma, atmosfäriska och melankoliska sound var utbytt mot ett hårt, utmanande och experimentellt dito. Gitarrerna är rejält distade och långt fram i ljudbilden, trummorna är aggressiva och skivan inleds och avslutas med två nästan avantgardistiska låtar (”The Teachers Are Afraid of the Pupils” respektive ”Southpaw”) som båda klockar in på över tio minuter. En annan låt, ”The Operation”, är på över sex minuter. Den vid den här tiden annars så musikaliskt konservative Morrissey hade aldrig gjort något så oortodoxt som Southpaw Grammar tidigare.
Men skivan släpptes mitt under britpopens glansdagar. Oasis var i färd med att bli världens största band och drygt en månad från att släppa britpop-epokens definitiva mästerverk, (What’s the Story) Morning Glory?. Även Blur skördade enorma listframgångar, precis som Pulp och Suede. Varken publiken eller kritikerna ville ha experimentell rock från en 36-årig Morrissey. Recensionerna var svala och skivan sålde inte i närheten av lika mycket som Vauxhall eller Your Arsenal.
Morrissey själv är förtjust i den och jag också. Experimentlustan är ny, men den klär honom. En låt som nyss nämnda ”The Teachers…”, med sin olycksbådande, mäktiga atmosfär, är det närmaste Morrissey vid det laget hade kommit Scott Walker. ”Southpaw” blandar experimentlustan med vemod, med ett mycket vackert resultat, och även om ”The Operation” spårar ur mot slutet är den fram tills dess lysande, melodiös gitarrrock.
Även texterna sticker ut. Lite mer hälften av dem (”Teachers”, ”Reader Meet Author”, ”The Boy Racer”, ”Dagenham Dave” och till viss del också ”Southpaw”) är rena karaktärsstudier snarare än de självreflekterande och introspektiva texterna man annars är van vid från Moz. Sammantaget är det alltså lätt att förstå varför en konservativ publik har svårt för Southpaw Grammar. Jag medger att skivor som Vauxhall and I träffar en djupare, oftare och hårdare, men tänker man enbart på det viset missar man poängen. Southpaw Grammar var alltid menad som något helt nytt i Morrisseys värld. Betraktar man den på samma sätt som man gjort med föregående album går man miste om något stort. Southpaw Grammar är än i dag ett unikum i Morrisseys kanon.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”The Teachers are Afraid of the Pupils”
År: 1997
– Trots ett album att vara stolt över kantades 1995 av uteblivna försäljningssiffror, negativ kritik, vacklande psykisk hälsa och en inställd turné med David Bowie. 1996 skulle inte bli särskilt mycket bättre. Flera år tidigare hade The Smiths-trummisen Mike Joyce stämt Johnny Marr och Morrissey för uteblivna royalties. 1996 nådde fallet rätten, och det hela slutade i december samma år med att Joyce, något oväntat, vann. Morrissey har än idag svårt att smälta detta, men värst var det då. Och med allt detta i ryggsäcken begav sig Morrissey, bandet och producenten Steve Lillywhite i januari 1997 återigen till Hook End Manor för att spela in Morrisseys sjätte soloalbum.
Och de senaste årens vedermödor märks verkligen tydligt på Maladjusted. Det är en stukad Morrissey som hörs. Bara Vauxhall and I kan mäta sig med det vemod och de djupt personliga texter som finns på albumet – med det lilla undantaget att Morrissey på Vauxhall ändå uppvisade ett ganska stort mått självförtroende. Av den varan finns det nästan ingenting på Maladjusted. Enda undantaget är den mycket fina poplåten ”Alma Matters”, som lyser av hoppfull, kaxig resignation och odödliga rader som It’s my life/to ruin/my own way. I övrigt är det en kärlekslös och i sig själv och i tillvaron vilsen Morrissey som framträder i texterna. Bäst illustreras detta i den mäktiga balladen ”Trouble Loves Me”, självutlämnande ”Wide to Receive” och ”He Cried” samt det mässande, furiösa titelspåret.
Musikaliskt är Maladjusted ett slags blandning mellan Your Arsenals gitarrer, Vauxhall and I:s vemodiga melodier och Southpaw Grammars experimentella utflykter. Det sistnämnda hörs tydligast i nyss nämnda titelspår, det om Scott Walker minnande mästerverket ”Ambitious Outsiders” och hatlåten till Mike Joyce (tillika spoken word-numret), ”Sorrow Will Come in the End”. Men trots allt detta, trots varma, melankoliska och starka melodier, musikalisk variation och djupt personliga och drabbande texter, blev Maladjusted ännu ett bakslag för Morrissey. Kritikerna var inte övertygade och försäljningsframgångarna uteblev än en gång. Och året därpå gick Morrisseys dåvarande skivbolag Mercury i konkurs och det skulle dröja till 2003 innan han skulle få ett nytt skivkontrakt. Idag är skivan ansedd av många som en av hans sämsta.
Själv har jag älskat den sedan jag som 17-åring hörde den för första gången. I min mening finns det inte mycket att ogilla med den – särskilt inte om man är Morrissey-fan. Här finns hans oefterhärmliga lyrik, lika melankolisk som den är slagfärdig. Här finns klassisk, engelsk gitarrpop. Och här finns flertalet starka, mollstämda melodier. Visst kan ett par tre låtar, låt oss säga ”Papa Jack”, ”Roy’s Keen” och ”Sorrow Will Come..” avyttras utan skam, men lejonparten av skivan är mycket stark. Ofantligt mycket starkare än vad vissa journalister vill få en att tro. 2009 gavs en nyutgåva ut (det är också den som finns på Spotify), där ”Papa Jack” och ”Roy’s Keen” strukits, en rad fantastiska b-sidor från skivans singlar lagts till, det gräsliga omslaget bytts ut och nya liner notes skrivits (av Morrissey själv). Den utgåvan är synnerligen oumbärlig.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Trouble Loves Me”, ”Maladjusted”, ”Ambitious Outsiders”
År: 2004
– Efter att skivbolaget som gett ut Maladjusted gått omkull stod Morrissey utan skivkontrakt. Det, parat med dålig press i England och den förödmjukande rättstvisten med Smiths-trummisen Mike Joyce, fick Morrissey att fly landet. Först till Dublin, sedan Los Angeles. För alla de som förknippade Morrissey med den underviktige, nostalgiske och mycket engelskt bleke bokmalen med landstingsglasögon och för stora jeans och som sjöng i The Smiths på 80-talet var en flytt till Los Angeles lika chockerande som kättersk. Man kan tycka att de var fel ute. 80-talet var långt borta och Morrissey, med sin kärlek till det gamla Hollywood, James Dean, Elvis Presley, Frank Sinatra, greaser- och rockabillykulturen, med mera, och med en relativt nyfunnen och mycket passionerad latinamerikansk fanskara, kändes vid det laget mer USA och Kalifornien än regniga London. Dessutom hade soloartisten Morrissey alltid gått hem hos de amerikanska lyssnarna. Turnén 1991 gav upphov till Beatlemania-liknande reaktioner. 1992 slog han nyss nämnda scousers rekord i att snabbast sälja ut Hollywood Bowl. På många sätt kändes Los Angeles som ett rimligt steg att ta för den i England en gång så hyllade men nu närmast bespottade croonern.
Väl där levde han det goda livet i en villa på 1498 North Sweetzer Avenue, inte långt från Sunset Boulevard. I Autobiography skriver han: ”I have a real home with hardwood floors, and I am momentarily free from the petty wars of England. Palm Trees range around each window of 1498, a house steeped in Hollywood history since 1931. I wake surrounded by weightlessness and a long forgotten feeling of relaxation.” Han skriver också om vädret, om hur solen i LA får alla att sträcka på sig, medan Londons mörka skyar fick alla att skrumpna ihop. Men han låg inte bara och latade sig i sitt hus – nej, han turnerade också (1999-2000 samt 2002), utan vare sig skivbolag, ett album att lansera eller PR. Och han letade skivkontrakt. Febrilt. Han tackade nej till flera mer eller mindre märkliga anbud/krav (sparka ditt band! Spela in en skiva med Radiohead!), innan han 2003 skrev på för Sanctuary. Han var tveksam till en början, eftersom han inte tyckte om namnet (”[…] it brings to mind pasture and refuge and soup kitchens and hiding places”, skriver han i självbiografin), men när han fick lov att istället använda den gamla reggae-etiketten Attack, ett av skivbolagets vilande underetiketter, var saken avgjord. You are the Quarry (eller Irish Blood, English Heart, som den först skulle heta) kunde äntligen spelas in.
Valet av producent föll denna gång på amerikanen Jerry Finn. Ett otippat val, om man tittar på hans CV. Där trängs namn som Blink 182, Green Day och Bad Religion. Band man förknippar med amerikansk slackerkultur, skejting och, i två fall av tre, MTV. Men det är också band man förknippar med Kalifornien. Och the Golden State hörs tydligt i Finns produktion och Morrisseys kompositioner – särskilt i soldästa nummer som lysande ”I’m Not Sorry” och ”All the Lazy Dykes” och i den latinohyllande popdängan ”First of the Gang to Die”.
Under tiden Morrissey var borta från rampljuset hade en ny generation band tagit över det alternativa musiklandskapet, och en influens de alla hade gemensamt var just Morrissey och The Smiths. Band som Franz Ferdinand, The Strokes, The Libertines och The Killers hade inte låtit som de gör om det inte varit för bland andra The Smiths och Morrissey. Och 2002 röstade den brittiska musikblaskan NME fram The Smiths till det mest inflytelserika bandet de senaste 50 åren. Det hade, med andra ord, blivit coolt att gilla Morrissey igen. Det var alltså bäddat för succé. Och succé blev det. Hans största kritiker- och publikframgång på tio år.
Nyss nämnda omständigheter spelar absolut en stor roll i framgången, men till syvende och sist är albumet fantastiskt bra. Det är en hungrig – utsvulten – och mycket inspirerad Morrissey som hörs på Quarry. Med en rakare lyrik än någonsin tidigare gör han upp med gamla belackare (förstasingeln ”Irish Blood, English Heart”, ”How Can Anybody Possibly Know How I Feel?”) och sin katolska bakgrund (albumhöjdpunkten ”I Have Forgiven Jesus”). Han besjunger och begråter ett England som inte längre finns och en kärlek som är svår att glömma (mästerverket ”Come Back to Camden”). Söker, med briljant lyrik och bättre röst än på många år, ny kärlek (”Let Me Kiss You” och ”I Like You”). Han sträcker ut en hand till Los Angeles flator och latinos (ovan nämnda ”All the Lazy Dykes” respektive ”First of the Gang to Die”) och retar sig på och grubblar över det moderna samhället och musikklimatet som vuxit fram under tiden han varit borta (”The World is Full of Crashing Bores”, ”I’m Not Sorry”).
Skivan är skriven ihop med gitarristerna Alain Whyte och Boz Boorer, och även de är inspirerade. ”Come Back to Camden” är bland det finaste Boz någonsin har komponerat, och med ”Irish Blood” och ”First of the Gang” skrev Whyte två av Morrisseys största (och bästa) hits. You are the Quarry är ett sammansatt, fokuserat album, som sammanfattar allt man förknippar med Morrissey: lika benhård som sårbar lyrik, stora svepande sångmelodier, torch songs och gitarrpop. Att den inleds och avslutas med två ganska mediokra låtar hindrar emellertid ett toppbetyg. Men det spelar inte så stor roll, för nog är väl Quarry rockhistoriens mäktigaste comeback den här sidan av The ’68 Comeback Special?
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”I Have Forgiven Jesus”, ”Come Back to Camden”, ”I’m Not Sorry”
År: 2006
– 2004 var alltså ett toppenår. Morrissey var överallt, och han gjorde allting rätt. Turnéerna var som väckelsemöten för både kritiker och publik (perfekt dokumenterat på den lysande dvd:n Who Put the M in Manchester?). You are the Quarry blev en monumental framgång. Han syntes relativt flitigt i media och gav några av sina roligaste, mest hjärtliga intervjuer (titta bara på den klassiska intervjun med Jonathan Ross). 2005 höll han lägre profil. Han gav inga konserter, men låg heller inte på latsidan. Istället begav han sig till Rom för att spela in uppföljaren till Quarry – denna gång med Tony Visconti som producent, vars CV är helt sinnessjukt för den, som Morrissey, dyrkar Marc Bolan och David Bowie.
Väl i Rom trivdes han som fisken i vattnet. Han förälskade sig (i en man som i Autobiography kallas Gelato), bejakade italiensk kultur och njöt i fulla drag av staden och beundrade dess bekymmerslösa ungdomars bekymmerslösa liv och leverne. I självbiografin skriver han: ”The young people of Rome know precisely what delights await them because of their choking beauty, and this because of their global position of sun and wind combined to shade their skin a smooth and healthy hue.”
Hur lät skivan, då? Jo, den njutningsfulla tiden i Den eviga staden läckte över även på texterna, som är fyllda av referenser till nyfunnen lycka, kärlek, sex och italiensk kultur (”I Will See You In Far-Off Places”, ”Dear God, Please Help Me”, ”You Have Killed Me”, ”Life is a Pigsty”, ”To Me You are a Work of Art”, ”At Last I Am Born”). Men Morrissey vore inte sig själv om han inte även berörde livets tyngre spörsmål som misantropi, alienation, politik, självhat och döden. Just döden dyker upp, i en eller annan form, på åtminstone hälften av albumets låtar. Morrissey har aldrig skyggat för det ämnet, men sedan Ringleader har det närmast dominerat hans lyrik. Men detta till trots vilar det ändå en ganska avslappnad känsla över albumet. Ringleader är resultatet av en sångare med för tillfället ganska lite kvar att bevisa. Med You are the Quarry tystades alla tvivlare. Detta gör att skivan inte slår an lika hårt som just Quarry och att Moz inte känns riktigt lika hungrig. Vad som mer spelar in på det är musiken. Boz Boorers kompositioner lyser helt med sin frånvaro, och istället skrevs elva av skivans tolv spår av Alain Whyte och den nye gitarristen Jesse Tobias (”At Last I am Born” skrevs av keyboardisten Mikey Farrell) – och det är framförallt Tobias kompositioner som drar ner helheten. Idag är han en betydligt skickligare låtskrivare, men här var han fortfarande oslipad. Hans låtar är långt ifrån dåliga (singeln ”You Have Killed Me” är rent av helt fantastisk), men överlag är fråga om ganska trubbig, guttural kött-och-potatis-rock. Som sagt, det är långt ifrån svaga låtar. Det är bra alternativrock, men Tobias saknade vid den här tiden ännu de finesser som Boorer och Whyte hade i överflöd. Däremot var produktionen en förbättring från You are the Quarry. Den skivan led av ett stundtals plastigt sound, medan Viscontis produktion genomsyras av värme och är rundat i kanterna.
Bland skivans höjdpunkter märks ovan nämnda You Have Killed Me – en fenomenal pop-rock-dänga om sexuellt uppvaknande (”I entered nothing/And nothing entered me/’til you came with the key”) – och balladen ”I’ll Never Be Anybody’s Hero Now” – om att helt tappa tron på sig själv, sina förmågor och sin plats på jorden. Men den låt som sticker ut allra mest är mittpunkten på skivan, ”Life Is a Pigsty”. Ett nära åtta minuter långt och pulserande opus, skrivet ihop med Alain Whyte, om tidens obönhörliga anstormning och om små strimmor ljus i ett annars kompakt mörker. ”Life Is a Pigsty” är sannolikt Morrisseys mest atmosfäriska låt, och har till sitt sound mer gemensamt med Sisters of Mercy, The Cure och Echo and the Bunnymen än med The Smiths. Det är ett fantastiskt stycke musik, som utan tvekan tillhör Morrisseys allra bästa låtar.
Idag hör Ringleader till Morrisseys mer underskattade skivor. Det är sant att han gjort tyngre, mer angelägna album, men den är ett fint dokument från en tid i den plågade sångarens liv som faktiskt var ganska ljus.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Life is a Pigsty”, ”You Have Killed Me”, ”I’ll Never Be Anybody’s Hero Now”
År: 2009
– Ringleader of the Tormentors blev ännu en framgång, och 2006 och 2007 ägnades nästan uteslutande åt turnerande. 2006 i Europa, 2007 i USA. Men Morrissey och bandet tog sig också tid att spela in ny musik. Vad som skulle komma att bli Moz nionde studioalbum som soloartist började spelas in i augusti 2007 i Los Angeles. Vid rodret fanns än en gång You are the Quarry-producenten Jerry Finn. Vad ingen visste var att Years of Refusal skulle bli Finns allra sista produktion. I augusti 2008 dog han, 39 år gammal, av en plötslig hjärnblödning. Skivan skulle släppas i september samma år, men Finns dödsfall och en lång rad management- och skivbolagsrelaterade problem flyttade fram den till februari 2009.
Musikaliskt är den i linje med den hårdare gitarrmusik som gjorde Finn känd. Gitarrerna är hårdare, trummorna malande och långt fram i mixen, tempot och attityden punkigare. Den musikaliska värmen från Ringleader är alltså ganska långt borta. Albumet inleds med den låt som tydligast av alla Morrissey-låtar visar på Morrisseys kärlek till New York-ikonerna Ramones. ”Something is Squeezing My Skull” är en drygt två minuter lång punk-drapa om (tvångs)medicinering, och en kusin i rakt nedstigande led till ”I Wanna Be Sedated” och ”Gimme Gimme Shock Treatment”. Den sätter agendan direkt och man förstår att detta inte kommer att bli ett album vilket-som-helst. Tempot (men inte intensiteten) sänks en aning med den malande, mörka, men samtidigt ömsinta, ”Mama, Lay Softly on the Riverbed”. Samma mix av mörker och intensitet, blandat med ett knytnävsslagsmål mellan gitarrerna och trummorna, hörs på lysande ”Black Cloud”. Först på fjärde låten, tillika förstasingeln, lättar atmosfären lite. ”I’m Throwing My Arms Around Paris” är en enkel liten gitarrpoppig halvballad av ett snitt vi vet att Moz (och medkompositören Boz Boorer) kan göra i sömnen. Den var inte särskilt spännande 2009 och den har inte vuxit med åren. ”All You Need Is Me”, sedan, är den typen av tungfotad kött-och-potatis-rock som medkompositören Jesse Tobias tjongade ut på löpande band under 00-talet och början av 10-talet, och som bara i undantagsfall fungerade, och som fick honom att bli i det närmaste bespottad av Morrisseys passionerade fanskara. Det är grymt att lägga ”Paris” och AYNIM efter varandra, men Morrissey sonar sitt brott genom att följa upp dessa låtar med den fantastiska självmordsskildringen ”When Last I Spoke to Carol”. Drivet, svärtan är tillbaka, och texten träffar som en pil i hjärtat. When I said goodbye to Carol/Black earth upon the casket fell/She had faded to/Something I always knew/To the rescue/Nobody ever comes. Years of Refusal bjuder på en del tvära kast och ”That’s How People Grow Up” är, ihop med ”Paris”, skivans poppigaste stund. Den klassiska morrisseyanska galghumorn, som varit ett av hans starkaste signum ända sedan tiden i The Smiths, är tillbaka. ”That’s How” är en underskattad pop-rocker, med en stark sångmelodi och en stor refräng. Texten, om att inte låta sig nedslås av en eventuell kärlekslöshet, är som sagt av det humoristiska slaget, men känns likväl inspirerad. Härnäst finner vi en stark kandidat till albumets bästa låt. ”One Day Goodbye Will Be Farewell” är knappt tre minuter lång, men sjuder av liv och dryper av blod och svett. Till ett rusande, aggressivt arr och en sorgesam melodi sjunger Morrissey om att ta vara på tiden (och relationerna) man har, för när som helst kan allt vara över. Det är en fantastisk låt. Musik på blodigt allvar. ”It’s Not Your Birthday Anymore” är absurdare, mer dramatisk och även, för att vara frank, plattans mest ekivoka stund. En storslagen ballad/torch song om…tjatsex? Den är märklig. Men…bra. Kärleken och den sexuella laddningen från Ringleader har här transformerats till något råare, fulare. Vackrare blir det emellertid på nästa spår, ”You Were Good In Your Time”. Moz ser sig själv som den åldrade stjärnan, ej längre relevant, som avtackas av sina ömma fans och slussas vidare till dödsriket. Det är en intim, djupt vemodig ballad, som tillför nyans och dynamik till en annars högljudd och aggressiv skiva. Och Morrissey bjuder dessutom på en av sitt livs bästa sånginsatser. Skivan avslutas sedan så som den inleddes: punkigt och rått. ”Sorry Doesn’t Help” och ”I’m Ok By Myself” är två systerlåtar, både musikaliskt och textmässigt. Två snabba, skramliga rock’n’roll-dängor, som båda hyllar ensamheten och visar på Morrisseys obefintliga tålamod för idioter och energitjuvar. Det är två köttiga låtar, med mycket gitarr, men de funkar. De funkar faktiskt alldeles utmärkt. Och de avslutar en aggressiv och kaxig skiva på ett…well, aggressivt och kaxigt sätt.
Den som tog sig an Years of Refusal med förhoppningen att få en Ringleader part II blev förstås besviken. Jag var själv en av dessa. Idag är den något av en vattendelare. Den där romantiken och livslusten som var så närvarande på Ringleader är borta, och nyförälskelsens rosa skimmer har blivit avgasgrå vardagssmog. Viscontis rundade kanter är utbytta mot Jerry Finns taggtrådsvassa sound, med ringande gitarrer och Matt Walkers krigstrummor långt fram. Den smeker inte medhårs. Den smeker faktiskt inte alls. Den klöser och knuffas. Men skivan växer också, om man låter den. För mig tog det inte alltför lång tid. Idag betraktar jag den som en av Morrisseys modigaste skivor, med en tydlig musikalisk vision. Han förvaltar väl sitt punkarv, men gör det på sitt eget vis – med starka melodier och gott om vemod och medkänsla i texterna. Dessutom balanserar han ut skivans råa sound med en och annan poplåt och ballad och skapar dynamik. Visst, ”All You Need Is Me” och ”Paris” tillhör hans tråkigare låtar, men i övrigt är Years of Refusal en stark, enhetlig och inspirerad platta.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”When Last I Spoke to Carol”, ”One Day Goodbye Will Be Farewell”, ”You Were Good In Your Time”
World Peace Is None of Your Business
År: 2014
– Åren mellan Years of Refusal och World Peace var inga muntra sådana för (artisten) Morrissey. Han stod utan skivbolag, hälsan vacklade och fler än en gång hamnade han i onåd hos pressen. Länge tvivlade både han och fansen på om det överhuvudtaget skulle komma en ny skiva. Men så alldeles i början av 2014 stod det klart att han skrivit på för amerikanska skivbolaget Harvest, och i februari åkte han och bandet, ihop med producenten Joe Chicarelli, till Studios La Fabrique i Provence för att spela in Morrisseys tionde soloalbum.
Och kanske var det dessa svåra år som sög allt hopp och all värme ur Morrissey. För World Peace är en skiva som i stort sett helt och hållet saknar just hopp och värme, och även empati. Påtagligast blir det i den klumpiga, valhänta och mycket förvirrade ”Neal Cassady Drops Dead”, den hånfulla och iskalla poplåten ”Staircase at the University” (om en hårt pressad student som tar sitt liv, men som trots det inte får minsta sympati från Moz), den misogyna ”Kick the Bride Down the Aisle” och den i övrigt fina ”Mountjoy”, där interner liknas vid avloppsslam. Med äldre låtar som ”I Know It’s Gonna Happen Some Day”, ”Lost” och ”Mama, Lay Softly on the Riverbed” för alltid färska i minnet är det lätt att undra vad sjutton det är man lyssnar på när man lyssnar på delar av World Peace. Skivan lyfts heller inte upp av rent skräp som titelspåret (i min mening Morrisseys absolut sämsta låt i karriären), som med sin debila text och sin enerverande skolgårdsmelodi kan reta gallfeber på mig precis när som helst, eller trams som ”Kiss Me a Lot” – en låt som får ”Roy’s Keen” att framstå som tjugofyrakaratigt popguld och som kan ”stoltsera” med att innehålla Morrisseys allra sämsta refräng.
Men är allt såhär illa? Inte alls. ”I’m Not a Man” är en makalös uppgörelse med och avrättning av förlegade mansideal, där Morrissey (en tidig förespråkare för queer-, kvinnosaks- och gayfrågor) radar upp allt det han föraktar hos det manliga könet för att sedan skickligt skjuta ner det. ”Istanbul” är en lysande, suggestiv historia om fäder och söner och samhällets skuggsida och en låt som borde lyftas fram oftare när man talar om Morrisseys sena karriär. ”Earth is the Loneliest Planet” är knappast något underverk och inte heller erbjuder den mycket till hopp, men väl lite sällskap i allt elände och det kan ju vara trösterikt nog. ”The Bullfighter Dies” är strålande gitarrpop om djurrätt och gruvlig hämnd. ”Oboe Concerto” underpresterar som sistaspår, men är en fin låt ändå, om tidens gång, ensamhet och förlust. Men mäktigast på plattan är tvivelsutan ”Smiler With Knife”. Denna avskalade ballad, om dödsångest och livsleda, visar en Morrissey som är både känslosam och varm, och tillhör hans modigaste, mest drabbande låtar inte bara från 2000-talet utan hela karriären. Vidare bör också Joe Chiccarellis luftiga, krispiga produktion lyftas fram, samt Morrisseys fläckfria röst. Genom hela skivan sjunger han bättre än på länge.
Vad som dock verkligen kunde räddat skivan är de bonusspår som följde med deluxeutgåvan av CD:n. Där återfinns utan undantag just den där värmen, trösten och empatin som saknas så på ordinarie album – och genomgående fantastiska melodier. Från dramatiska kärleksförklaringen ”Scandinavia”, till vänskapshyllningen i krigsmiljö ”One of Our Own”. Den textmässigt nästan gotiska och musikaliskt drömska ”Drag the River” och mästerverket ”Forgive Someone”, via ”Julie in the Weeds”, där Moz sluter armarna om sin skyddsling och erbjuder den där trösten vi suktar så efter. Bonusskivan avslutas med ”Art-Hounds” – en humoristisk, högljudd och melodiskt urstark avrättning av kritiker, ihåliga konstpretton och andra förståsigpåare. Hade dessa spår, på bekostnad av bottenskrapet, fått ta plats på ordinarie album hade World Peace blivit en fenomenal comebackplatta. Men riktigt så blev det alltså inte.
Som ni kan räkna ut vid det här laget har vi att göra med en mycket ojämn skiva. Briljant ena stunden, förfärlig den andra. 1994 sjöng han ”now my heart is full”, men först 20 år senare skulle det märkas. Någonting dog i/förändrade Morrissey under de vilsna åren 2010-2013. Gud vet att hans liv kantats av både det ena och det andra, och kanske var denna period det som fick bägaren från talesättet att rinna över. För det är det svårt att klandra honom, men det är beklagligt att musiken blev lidande.
Betyg: 6/10 (endast ordinarie album)
Bästa låt: ”Smiler With Knife”, ”Istanbul” och ”I’m Not a Man”
År: 2017
– World Peace Is None of Your Business släpptes till mestadels positiva recensioner (i skrivande stund har den ett betygssnitt på 70 på Metacritic.com), men en schism mellan Morrissey och skivbolaget Harvest ledde till att skivan drogs in redan efter tre veckor och Morrissey blev av med skivkontraktet. Återigen stod han alltså utan skivkontrakt, och ytterligare några vilsna år väntade. På sensommaren 2017 blev det dock känt att han skrivit på för BMG och en ny skiva väntade till hösten. So far, so good.
Redan vid första singeln kunde dock oråd anas. ”Spent the Day in Bed” är en lättsam, fånig poplåt med en oförnuftig text som är dels mediefientlig och dels hånfull mot den arbetarklass som Morrissey själv är sprungen ur. I spent the day in bed/As the workers stay enslaved, sjunger han. Att ligga hemma och dra sig är en no-brainer om man är mångmiljonär, men lite knepigare om man måste jobba ihop till sitt uppehälle. Empatilösheten som solkade ner stora delar av World Peace var alltså kvar. Andrasingeln ”I Wish You Lonely” är åtminstone delvis lika okänslig som ”Spent the Day in Bed” och det mesta på World Peace (Tombs are full of fools who gave their life upon command of heroin, sjunger han hånfullt om människor som sitter fast i missbruksträsket), men detta balanseras upp med den mäktiga, mycket tunga produktionen, den starka sångmelodin och inte minst sistaversen – där djurrättskämpen Morrissey glänser i huvudrollen.
Albumet inleds relativt lovande med den stompiga, lätt glamrockiga och ”Glamorous Glue”-minnande ”My Love, I’d Do Anything For You”. En stark öppningslåt – särskilt med förra plattans katastrofala öppnare färsk i minnet. Efter nyss nämnda ”I Wish You Lonely” följer den mycket charmiga och förtäckt självbiografiska(?) poplåten ”Jacky’s Only Happy When She’s Up on the Stage” (vars musikvideo för övrigt kan bota vilken depression som helst). ”Home Is a Question Mark”, sedan, är skivans uppenbara höjdpunkt och arketypisk, klassisk Morrissey – en innerlig, stor torch song om rotlöshet och det ständiga utanförskapet. Fyra låtar in och skivan håller alltså måttet. Sedan kommer ”Spent the Day in Bed” och albumet tappar styrfart. Denna följs dock raskt av skivans andra höjdpunkt, ”I Bury the Living” – en låt vars iskalla, människofientliga text borde göra mig rejält avtänd. Utan nåd gör Morrissey här ner människor som utan riktning, hopp om eller tro på något tar värvning i armén. I Morrisseys ögon är de hopplösa fall som inte duger till annat än att döda och lyda order. Och eftersom de tillhör de medellösa är de även dumma och saknar grundläggande uppfattning om vad kriget ifråga handlar om (From a class without I haven’t a clue/What the war is about, sjunger han från soldatens perspektiv), och återigen hånar han sitt eget ursprung. Texten innehåller flera liknande exempel, men musiken, melodin, arrangemanget, sånginsatsen är alltihop så fantastiskt bra och drabbande att jag utan problem kan bortse från textens dumheter. Och då har jag inte ens nämnt det magiska trallandet på slutet.
Och jag vet, det är dödligt tråkigt med förståsigpåare som lättkränkta letar brister hos personer och konstverk – jag får mig själv att må illa – men detta är ingen präktig PK-grej. Det är bara det att Morrisseys sentida, plötsliga och lite egendomliga brist på värme och medkänsla för den lilla människan – i sina låttexter, ska tilläggas – gör mig så beklämd.
Nåväl. I samma stund som ”I Bury the Livings” sista toner ringer ut är det också slut på skivans försonande drag. Vad som följer är en lång rad usla låtar – allihop tillhörande Morrisseys allra sämsta. Från trevande, vilsna pianoballader med hopplösa texter (”In Your Lap”, ”Israel”), flamenco-gegga med skrattretande texter (”The Girl from Tel Aviv Who Wouldn’t Kneel”, ”When You Open Your Legs”) och dålig pop (”All the Young People Must Fall in Love”) till bedrövlig klubbfotsrock med rent anstötlig ”lyrik” (”Who Will Protect Us from the Police?”). Skivans b-sida är kort sagt ohygglig.
Utan minsta tvekan kan jag säga att Low in High School är Morrisseys klart sämsta album. De verkliga höjdpunkterna är för få, de bra låtarna inte drabbande nog, och resten är så dåliga att det är svårt att ta in att det är Morrissey, och inte någon halvt debil lösdrivare från gatan, som har skrivit dem. Det är också Morrisseys mest politiska skiva, men politiken är ungefär lika illa underbyggd som hos valfri Twitter-tok. Lyckligtvis kom han ju tillbaka med bravur i mars i år, med den fullständigt lysande I am Not a Dog on a Chain (som jag nyligen recenserade och som därför saknas i den här genomgången). Bortsett från ett fåtal undantag var värmen, empatin, det lysande låtskrivandet tillbaka. Morrissey faller inte så lätt, det vet man.
Ps. Även Low In High School har släppts i en deluxeutgåva, och precis som i fallet med World Peace innehåller denna utgåva en rad riktigt starka bonusspår som slår det mesta på originalutgåvan. Allra bäst är ”Never Again Will I Be a Twin” – en dov, djupt suggestiv sak skriven ihop med basisten Mando Lopez.
Betyg: 4/10 (endast ordinarie album)
Bästa låt: ”Home is a Question Mark”, ”I Bury the Living”, ”I Wish You Lonely”
År: 2019
– Cover-skivan California Son recenserades här på 482 MHz för knappt ett år sedan, så detta blir ingen lång utläggning (och därför blir det heller inget betyg). Det är en ojämn, stundtals tråkig, stundtals jättebra platta där sångaren och uttolkaren Morrissey står i centrum. Han sjunger skiten ur Roy Orbisons It’s Over och Melanie Safkas Some Say I Got Devil, visar på sin gamla pålitliga popkänsla på Jobriaths Morning Starship och 5th Dimensions pop-soul-pärla Wedding Bell Blues, och sjunger naket och utlämnande Nicos/Tim Hardins Lenny’s Tune. När skivan släpptes var den en trevlig parentes i väntan på nästa ordinarie album.
482 MHz 