Är det konspiratoriskt att tro att en enhälligt negativ kritikerkår som pilskt lustmördar filmen om Michael Jackson gör det för att de har ett horn i sidan till den store popkungen och inte för att de genuint anser att filmen är dålig? En klurig fråga, men som blir mindre klurig ju mer man tänker på det narrativ om Michael som varit förhärskande i media de senaste 30 åren (att han var en pervers pederast och aptämjare) och som fick extra fart tack vare det skamlöst ensidiga karaktärsmordet på honom som var ”dokumentären” Leaving Neverland (2019). Jag ska inte fördjupa mig så mycket i Leaving Neverland eller vad som låg till grund för den filmen (det gjorde jag ju häromdagen), men det är värt att påpeka att den filmen och tidsandan den var en produkt av har lämnat ett beteende och sätt att tänka på som är svårutplånligt och en stoppkloss i vägen för uppriktiga samtal.
För i ett post-MeToo-samhälle, där hjärndöda och högljudda högermiffon verkar vara de enda som tycker sig ha anledning att på minsta vis ifrågasätta de konsekvenser som paradigmskiftet MeToo ledde till, är det väl klart att vanliga, anständiga kulturjournalister och kritiker helst inte sticker ut hakan och säger något positivt om en ny Michael Jackson-produkt. ”It might smear their lovely career”, för att citera en annan kulturell och medial slagpåse. Cue: 482 MHz.
Men ska jag då förbehållslöst hylla Michael nu, tror ni? Nej, men jag ska iallafall påpeka att filmen verkligen inte är det bottennapp som stora delar av västvärldens kritikerkår vill få er att tro.
Det här är på många sätt en djupt underhållande film, genomsyrad av både kärlek och respekt för sitt ämne, och de dryga två timmar man sitter i biostolen går alldeles för fort. De musikaliska numren är rent ut sagt sanslöst bra och filmens största behållning, och gestaltningen av Michael Jackson är fullkomligt enastående; brorsonen Jaafar Jackson imponerar ohyggligt stort (slut ögonen och du tror att det är Michael själv som både pratar och sjunger), liksom Juliano Krue Valdi som porträtterar stjärnan som barn.
Men trots den glimrande ytan lider filmen av en viss enkelhet. Pappa Joe är endimensionellt ond, som en Disney-skurk. Michaels bröder är försvinnande bleka, och ingen utmärker sig på något sätt. Filmen faller dessutom emellanåt ner i en väl sentimental ton, och vissa scener mellan mamma Katherine och Michael känns som hämtade ur valfri amerikansk tv-film från 90-talet. Synd och onödigt. Och för den som redan är djupt insatt i Michael Jacksons liv lämnar manus en hel del att önska, även på den punkten. Berättelsen hastar fram genom åren, vilket märks extra tydligt mot slutet. På ett ögonblick hoppar tidslinjen från 1984 till 1988, vilket innebär att man helt förbigår milstolpar som tillblivelsen av det klassiska albumet Bad. Istället väljer man att runda av med ett ännu ett livenummer, denna gång från Wembley.
För även om filmens konsertscener är genomgående fantastiska, och låtarna som framförs är några av pophistoriens allra mest fulländade, sker de på bekostnad av fördjupningen. Under den sista trekvarten stjäl de många spektakulära numren tid som hade behövts för att skildra människan och låtskrivaren bakom myten. Det finns så mycket under de år som filmen utspelas som inte utforskas eller avhandlas. Att Michael Jackson var en artist av ett slag som kommer en gång i årtusendet vet de flesta redan, men allt för få har en vettig uppfattning om vem människan bakom det musikaliska och artistiska geniet var. Och det är det som den här filmen än mer borde ha tagit fasta på – utöver att givetvis också uppvisa scengeniet Michael Jackson.
Samtidigt är det svårt att klandra filmskaparna; ett ämne av den här magnituden och komplexiteten kräver egentligen en miniserie eller filmtrilogi för att komma till sin rätt. Jag hoppas därför stenhårt på minst den där uppföljaren som det spekuleras i.
Filmen kanske, summa summarum, inte är något för den allra mest luttrade cineasten eller den som redan på förhand ogillar Jackson, men för inbitna fans och de nyfikna som vill veta lite mer om en av tidernas två största musikstjärnor är filmen trots sina brister ett måste. Jag kan särskilt varmt rekommendera att se den ihop med en kär gammal vän, med vilken man i unga år upptäckte Michaels magi tillsammans med.
482 MHz 