Kärlek är för dom – 10 år!

Det är dags att uppmärksamma en skiva som i dag sorgligt nog inte uppmärksammas tillräckligt mycket. Jag snackar om Thåströms sjätte soloplatta, Kärlek är för dom, som släpptes i dag för exakt tio år sedan. Den hade oturen att följa upp Skebokvarnsv. 209 och i sin tur följas upp av Beväpna dig med vingar – två ikoniska praktverk och statements till plattor – och har således hamnat i skymundan. Den förtjänar bättre än så. Nu ska jag dra mitt strå till stacken. Grattis, KÄFD.

Thåström har sagt att Kärlek är för dom led av att den kom efter Skebokvarnsv. 209. Och att först berätta om den skivan är en förutsättning för att kunna berätta om Kärlek är för dom. När Skebokvarnsv. 209 släpptes hade Thåström varit tyst i över tre år. I april 2002 hade Mannen som blev en gris släppts. Den hade tagits emot ganska svalt, och turnén som följde var mest ett nödvändigt ont för Thåström. I intervjuer kring tiden för Mannen som blev en gris uttryckte Thåström att han såg ett slut på karriären. Texterna började sina, sa han. Han ville inte heller turnera mer. Kort sagt, han stod vid ett vägskäl. Skulle det bli en till skiva skulle den bli annorlunda. Han lovade sig själv att den här gången skulle det få ta tid. Han skulle inte låta sig pressas av vare sig management eller skivbolag. Framförallt skulle texterna bli annorlunda – och de skulle få tid att växa fram. Det skulle visa sig att allt detta gav resultat. Skebokvarnsv. 209 släpptes i november 2005 och är till dags dato Thåströms sannolikt mest framgångsrika och mest omhuldade album. Den fick strålande recensioner, grammisbelönades, fansen föll pladask och turnéerna som följde blev även de kritiker- och publiksuccéer. Än i dag betraktas skivan av många som hans största stund. Thåström var med Skebokvarnsv. 209 tillbaka, större än någonsin. Och en uppföljare var given. Den uppföljaren fick namnet Kärlek är för dom.

Skivan släpptes i mars 2009, nästan 3,5 år efter Skebovarnsvägen. Den spelades till stor del in i en mycket spartansk studio, två våningar under Fryshuset i Stockholm. Thåströms dåvarande management trodde märkligt nog inte att någon ville ge ut skivan och pengar ska ha saknats(!) – trots, alltså, att förra skivan varit en kioskvältare – så approachen var således något punkigare, mer back-to-basics. Bakom spakarna denna gång stod basisten och producenten Ulf ”Rockis” Ivarsson, som anslutit till Thåströms band under Skebo-inspelningarna.

Kärlek är för dom är Skebo-erans motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare (MSBEG följde ju megahitten Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal från 1999). Och det är detta Thåström menar när han säger att Kärlek är för dom led av att den kom efter Skebokvarnsvägen. Vissa skivor, oavsett hur bra de är, överskuggas alltid av sin framgångsrike föregångare. Men KÄFD försöker inte upprepa eller apa efter Skebos sound eller stil. Som jag nyss nämnde är KÄFD dovare. Ganska exakt två år tidigare, den 28 mars 2007, hade Thåström ihop med vapendragarna Pelle Ossler och Niklas Hellberg debuterat som Sällskapet – ett postindustriellt ambientband vars debutalbum perfekt skildrar det europeiska skugglandskapet. Och det var det mullrande soundet från den plattan som ihop med Skebos intimitet skapade KÄFD:s ljudbild. De som hjälpte Thåström med ljudbygget var tidigare nämnda Rockis Ivarsson (bas, diverse andra instrument samt produktion), Pelle Ossler (gitarr, kör), Conny Nimmersjö (gitarr), Niklas Hellberg (piano, orgel, synth, mixning), Anders Hernestam och Christian Gabel (trummor).

Skivan inleds overkligt starkt med mästerverket Kort biografi med litet testamente – en låt som i samma sekund som den släpptes blev till en thåströmsk evergreen. Om man tyckte att Skebos texter var blottande är de ingenting mot Kort biografi. Till ett tungt beat signerat Rockis, gnissliga Ossler/Nimmersjö-gitarrer och monoton elektronik sjunger Thåström frankt om barndomsminnen, utanförskapet, landsflykten och mindre smickrande incidenter. När jag hörde den första gången började jag grina. Det är ett ganska gott betyg.

Jag brukar snacka om att Kärlek är för dom är Thåströms allra sorgsnaste skiva och detta blir tydligt redan vid skivans andra spår, när Kort biografi följs av Långtbort. En försiktig gospel om döden och dödsångest, om förlust och kärlek. I dag är Thåström en mästare på ödesmättad gnissel-gospel och här hör man hur uttrycket började ta sin form.

Tillbaks till Trehörnsgatan är dels ett feberdrömskt återbesök till gamla jaktmarker i Amsterdam, dels en utsträckt hand till någon från igår som man förlorat. En av skivans mest förbisedda låtar. Mästerlig i sin enkelhet. Även Som tåg av längtan lindas in i ett drömskt skimmer. Thåström sjunger om ett slags gemenskap, anonyma resenärer emellan. De färdas genom okända landskap, natt blir till dag, och de passerar hav och städer, småpratar med varandra – och det är resandet som är poängen här, inte målet. För den mytiske, rastlöse outsiderfiguren är detta (det drömda) löftet om gemenskap och lugn som äntligen gått i uppfyllelse. Han avslutar texten med att sjunga att han ”bara älskade att få va med.”

I Den druckne matrosens sång blir skivans inneboende sorg återigen smärtsamt tydlig. Här tonsätter han en av Dan Anderssons starkaste dikter – och han gör det med en melodi som känns så klassisk att den inte borde kunna vara nyskriven. Och han sjunger texten om svek och förlust med makalös patos. Musikaliskt är Axel Landquists Park rena motsatsen till Den druckne matrosens sång och övergången är mycket stilig. Där den senare är skör och melankolisk, mullrar den förra fram som ett åskoväder – mycket tack vare Osslers och Nimmersjös mardrömsgitarrer och Rockis avgrundsbas. Tillsammans utgör de fonden för det här suggestiva kärleksmötet i ett råkallt Södermalm.

Titelspåret var skivans första singel. Ett stramt, malande stycke om det kärlekskranka jaget som febrilt söker svaret på vad kärlek är. Anna Ternheim bidrar med drömsk och underskön bakgrundssång. Men något svar får vi icke. Live växte låten ytterligare under Den morronen-turnén 2015, då den på ett Joy Division-likt sätt stramades åt så till den grad att man i det närmaste höll andan under framförandet. Kärlekslösheten fortsätter i Över sundet, skivans sköraste ballad, där Thåström kanaliserar Dylans If You See Her Say Hello och skickar en hälsning tvärs över Öresund, till en som försvann.

KÄFD är full av monotona, mullrande pärlor, men ingen mullrar på lika monotont och olycksbådande som Linnéa. En grådisig historia om hämnd och om att spotta i ansiktet på belackare, och en ännu en låt som borde uppmärksammas mer. Skivan avslutas sedan med Bob Dylan/Nationalteatern-covern Men bara om min älskade väntar. På Skebo-turnén 2006 spelade Thåström en magnifik akustisk version av låten, och en liknande version spelades också in i samband med Skebokvarnsv. 209-plattan. KÄFD-versionen har fler pålägg och något fler kockar, och kanske är det därför den saknar nerven som är så tydlig i de andra versionerna. Dessutom blir ju låten överglänst av plattans andra tolkning, Den druckne matrosens sång. Och låt oss vara ärliga: två tolkningar på en tiospårsplatta är i överkant.

Trots den styvmoderliga behandlingen man kan argumentera för att plattan får dras med i dag var den en stor framgång när den släpptes. Den låg etta på albumlistan i mars 2009, den kammade hem grammis för årets album, fick utmärkta recensioner och turnén som följde blev även den en framgång (konserten i Göteborg på Thåströms 52-årsdag kan fortfarande vara den bästa jag varit på). Så släpp Skebokvarnsvägen, Beväpna dig med vingar och Centralmassivet för ett litet tag, om inte annat så för att ingen annan Thåström-skiva tonsätter detta tröstlösa, novemberlika marsväder bättre än Kärlek är för dom. Så höj volymen, stirra ut genom ditt lortiga fönster och låt det grå bara rulla. Och säg tack och grattis till denna suggestiva pärla.