Fyra nykomlingar: Oestergaards, Pink Spit, Stenlunga och Parasite Child

 

Det är en fin tid för popmusik, vare sig det handlar om veteraner eller rookies. Nedan följer några exempel på lovande färskingar (nåja…) att hålla koll på.

OestergaardsRötterna (digital EP, ute fredag 13/4 via Lamour)

– Älvkarlebys Tomas Östergårds gör blytung dark ambient med hela hjärtat. Med ett förflutet i americana-genren är Rötterna Tomas första exkursion i de elektroniska, industriella ljudvärldarna, och det märks – på gott och ont! Det är stundtals extra-allt-känsla och lite ofokuserat, vilket inte är ovanligt när det kommer till debuter. Man vill ju visa upp och släppa ut allt man gått och värkt fram och burit på. Men samtidigt är det så uppenbart att det också handlar om pur kärlek till och kunskap om genren, dess historia, dess uttryck och flaggskepp.

Rötterna är en kall, trubbig och hotfull ljudupplevelse. En bra dark ambient-debut, som lovar gott inför framtiden.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Nihilist

Om ni gillar detta: SvartsinnElegies for the End

 

Parasite ChildPC (digitalt album, ute 18/4)

– Parasite Child är stockholmaren Andreas Stellan, känd från bland annat Avantgardet och Sylvester Schlegel. Den 18/4 släpper han sitt andra album som Parasite Child. Där andra band han spelat med i regel varit gitarrbaserade fokuserar Parasite Child mest på trummaskiner och syntar. Musiken han gör är ett slags sofistikerad vuxenpop, med rötter i 80-talet. De vemodiga melodierna och det kyliga anslaget för tankarna till band som Prefab Sprout, a-ha, The Blue Nile och Junior Boys (för att nämna något mer samtida). Och stundtals är det förbaskat bra. Som i den gränslöst melankoliska öppnaren The Fix (som gästas av Björn Almgren), den xx-souliga Smile eller avslutande elektroniska balladen Walk Away, som torde göra Jocke Berg avundsjuk. Och det är när Stellan fokuserar på just dessa romantiska, melankoliska skymningsstämningar som det verkligen funkar. Dessvärre finns där också en och annan hurtig poplåt (Thinking of You), något halv-klubbigt experiment (Star) och någon Prince-pastisch (You Know Where to Go) som faktiskt bara stör helheten. Men en bra platta är det, helt klart. Och Andreas Stellan sjunger tamejfan klanderfritt.

Betyg: 6/10

Bästa låt: The Fix

Om ni gillar detta: Junior Boys – So This Is Goodbye

 

StenlungaNär det inte längre är kul (digital ep, ute nu via Veritabel Fonogram)

– Bakom det geniala och underliga namnet Stenlunga hittar vi Sebastian Eriksson och Robin Lindqvist från jämtländska bandet Reseda (som jag skrev om i vintras). Reseda gör som bekant drömsk indierock, men Stenlunga har däremot helt andra saker för sig. Helt utan sång skapar Eriksson och Lindqvist på blott 12 minuter en finfin samling 1900-doftande och kraftiga musikstycken, inspelade i Lindqvists studio i Rissna.  Och än en gång får vi se prov på vilken grymma musiker och kompositörer de är. Detta må vara långt ifrån musiken de till vardags gör med Reseda, men jag vill nog tillstå att de hittar särdeles rätt här. Enda minuset är väl att plattan är i kortaste laget. Nästa gång hoppas jag på åtminstone tio minuter mer musik.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Ohyra

Om ni gillar detta: 1900 – s/t

 

Pink Spit Two Bodies Were Found Last Night (digital enspårssingel, ute nu)

– Under eget namn gör Malmö-baserade stockholmaren John Riggebo märklig, suggestiv och förbannat begåvad och bra lo-fi-indie, vars närmsta referens måste vara Skriet. Nu gör han musik på engelska under namnet Pink Spit. Debutsingeln släpptes i februari och klockar in på ynka 96 sekunder. Men på den tiden hinner Riggebo, ett piano och en ursnygg saxofon bygga upp en stämning som för tankarna både till tidiga Kent och till Twin Peaks. Inte dumt alls! Den här killen vill vi höra mer av.

Recension: Beach Bully – Beach Bully

a0004324171_16

 

New Jersey-bandet Beach Bully debuterade med en ep tidigare under månaden. Och vilken EP det är. Med en imponerande fingertoppskänsla för sångmelodier och stämningar skapar de lynnig och atmosfärisk indierock, med ingredienser hämtade från postpunken, 90- och 00-talens post-hardcore-scen och Red House Painters mer elektrifierade stunder.

EP:n består av fyra låtar, och samtliga är synnerligen bra. Från inledande Catherine Wheel, som med sina Cure-gitarrer i introt och Small Brown Bike-verser, via instrumentala postrock-möter-slowcore-numret Turning och For Against-minnande gitarr-explosionen Skinny, till det avslutande mästerstycket, tillika plattans höjdpunkt – den atmosfäriska och drömska sexminutaren Mint.

Finns det någon rättvisa här i världen kommer Beach Bully att skörda stora framgånger det närmsta året. Som de förtjänar det!

Betyg: 9/10

Bästa låt: Mint

Om du gillar detta: Small Brown Bike – The River Bed

By the Time I Get to Phoenix: Glen Campbell, 1936-2017

glen-campbell-by-the-time-i-get-to-phoenix

 

Glen Campbell är död. Jag ska inte utge mig för att vara något stort fan som nu sitter här med blödande hjärta och ett två meter högt berg av näsdukar. Men Campbell gjorde världen uppmärksam på minst två av de vackraste styckena popmusik jag kan komma på (även om han inte skrev dem): Gentle on My Mind och By the Time I Get to Phoenix, och förtjänar därmed alla de hyllningsord som onekligen kommer att strös över honom och hans gärning de kommande dagarna och veckorna.

Den förstnämnda av de nyss nämnda låtarna upptäckte jag först med Elvis Presleys enastående tolkning från 1969, och den sistnämnda, skriven av Jimmy Webb, var för mig länge synonym med Frank Sinatra, som spelade in den (och även Gentle on My Mind) till sitt grymt underskattade folk-pop-album Cycles, 1968. Frank ska också ha kallat By the Time I Get to Phoenix för tidernas bästa ”torch song” – en åsikt man måste respektera, för har det någonsin existerar en större auktoritet på ämnet än just Francis Albert? Och det var just den låten som omedelbart dök upp i skallen när jag igår kväll läste att Campbell gått bort, 81 år gammal.

De båda versionerna (Franks och Glens) är olika varandra. Franks version betonar stråkarna, och den akustiska gitarren är med mest som utsmyckning. I Glens fall är det tvärtom. Där är gitarren drivande, och de filmiska, men samtidigt nedtonade, stråkarna fyller ut utrymmet runtomkring med lika delar värme och vemod. Frank levererar den gripande texten sobert och med bara ett visst, men mycket väl avvägt, mått känslosamhet. Glen, däremot, sjunger hela tiden med en klump i halsen och med hjärtat utanpå skjortärmen, men går aldrig över gränsen och förvandlas till någon Orbison eller Johnnie Ray.

Texten berättar om en man som en gång för alla lämnar sin kvinna. Han har gjort otaliga försök förut, men aldrig lyckats. Denna gång lyckas han. Han kör genom sydvästra USA rakt österut, från LA till Phoenix, Albuquerque, och slutligen Oklahoma. För varje stad han kommer till går kvinnans dag sin gilla gång; När han når Phoenix stiger hon upp, hon läser avskedslappen han skrivit, men skrattar bara, och kan inte ta det hon läser på allvar (‘Cause I’ve left that girl many times before). Samtidigt som han når Albuquerque är hon på jobbet. Hon äter sin lunch, ringer hem men utan att få något svar. Hon kommer hem framåt eftermiddagen, och det blir kväll. Hon lägger sig, samtidigt som han rullar in i Oklahoma. Hon somnar, men vaknar på natten. Hon ropar på honom, men det är tyst. Hon är fortfarande ensam. Han har verkligen lämnat henne.

Som poptext, som lyrik, betraktat är detta helt igenom genialt, och så drabbande. Dels handlar den om uppbrott, förstås. Om att bryta sig loss från en dålig relation, om att sluta göra sig själv och personen man lever ihop med, olycklig. Dels handlar den om ett annat slags uppbrott; att äntligen våga ta sig loss från vad det nu är som hållit en kvar och sugit musten ur en så länge. Om att våga bejaka någonting större, någonting mer än det man normalt sett harvar runt i. En tredje aspekt är resandet. Rörelsen. Att inte stå still, att inte stagnera. Nya platser skänker nya perspektiv och nya tankar, och ibland måste man ge sig av mot detta. Och det är dessa tre aspekter som ju är popmusik – kärlek, uppror, rörelse, och By the Time I Get to Phoenix kapslar in allt detta på under tre minuter, och därför är det en stor låt.

Jag vill rikta ett tack till Jimmy Webb, som skrivit låten, och till Glen Campbell som öppnade våra ögon för den. Och jag hoppas att Campbell har det bra, var han nu än befinner sig.

Bild hämtad härifrån.

Bäst just nu: juli 2017, del 2

Attachment-1-6

 

Det är slutet av juli, och sommarens andra hälft. Laddat läge. Nerver. Man vill suga musten ur de sista förhoppningarna. Detta gör man med fördel till dessa toner:

Conor OberstNo One is Going to Change

– Nyskriven, ännu ej släppt, ännu ej inspelad i studio (såvitt vi utanför den inre cirkeln vet), men så bra att all annan musik ter sig platt och oviktig under de nästan fyra minuterna som låten pågår. Conor Obersts bästa låt på många år, och en återgång till de becksvarta och råa känslorna vi känner igen från hans tidiga 00-tal, men med den äldre Conors touch och djup. Jag råder alla med minsta intresse för textdriven musik att lyssna på denna pärla.

Avi Vinocur I Should Have Been a Con Man

Elliott Smith och Pelle Ossler går in på en bar i Seattle i början av 90-talet med ett anteckningsblock och en elgitarr. Ungefär så låter detta guldkorn till låt, som sannolikt inte kommer att nå ut till särskilt många alls, eftersom världen är en grym och elaksinnad plats. Men jag lyfter på hatten till min käre lille bror (Ossler-entusiaster vet att detta inte är en särskrivning), som har vett nog att känna till och tipsa om såhär bra musik. Kolla även in Avis huvudprojekt, alt-country-bandet Goodnight, Texas.

Mick JaggerEngland Lost

– Från obskyrt till megaikon. I natt släppte plötsligt en av rockhistoriens allra största ikoner, Mick Jagger, en ny tvåspårssingel. Och det är framförallt spår 2, b-sidan (eller den andra a-sidan?) som imponerar på mig. England Lost är en lynnig kommentar och känga till post-Brexit England, och låter som något som Paul Weller hade kunnat få ur sig på en av sina bättre (solo-)dagar. Väldigt engelskt, väldigt bra.

SlowdiveFalling Ashes

– Nästan tre månader efter release och jag fortsätter att sjunka in i Slowdives fjärde fullängdare och hitta nya favoritlåtar. Den senaste i ordningen heter Falling Ashes och den avslutar albumet. Det är ett episkt, åtta minuters pianobaserat ambientstycke om förlust och minnen. Låtskrivaren Neil Halstead har sagt att denna låten kan vara en fingervisning om vart Slowdive är på väg och hur en eventuell femte skiva skulle kunna låta. Lovande, minst sagt.

Scott WalkerThe Plague

En av de största i min bok heter Scott Walker. Ni känner säkert till historien om hur han på 60-talet slog igenom som tonårsidol i The Walker Brothers, hoppade av, inledde en solokarriär influerad av Frank Sinatra, Jacques Brel och jazz, och började släppa skivor som successivt blev mer och mer avantgardistiska, mörka och underliga. Konstnärligt har han peakat med sina två senaste soloalbum och tillika utforskningar av människans svartaste avgrunder, The Drift (2006) och Bish Bosch (2012) (samarbetet med Sunn O))) från 2014 låter precis som sentida Scott, men är ingen regelrätt soloskiva). The Plague, som jag har valt som denna listans ‘oldie’, släpptes emellertid 1967 och var b-sida till singeln Jackie. Den hintar om de mörka teman som skulle komma att utforskas lite längre fram, utan att för den skull tappa i melodi eller sväng.

 

När vi hörs nästa gång har jag en ny Elvis-lista att visa upp.

Fotot är taget och redigerat av mig.

Recension: Erik de Vahl – Hold Your Breath

erikdevahl2

Jag börjar med att säga att jag (ännu) inte lyssnat på Eriks podcast som hänger ihop med albumet, och således bedöms albumet helt fristående.

Erik de Vahls musik har alltid varit både drömsk och djupt melankolisk, oavsett om han kompats av elektronik eller av en akustisk gitarr. I fallet med Hold Your Breath är det för det mesta gitarren som ackompanjerar de sorgsna melodierna, men det drömska är lika intakt för det. Och låtkvalitén likaså – Erik de Vahl har gjort ett av årets bästa och finaste album. Och intimt är det, dessutom. Ibland så till den grad att det känns som att man tjuvlyssnar på något väldigt personligt, men man kan inte låta bli att dröja kvar eftersom man relaterar så till det man hör, och man återkommer gång efter annan. Det man hör, känslan som flyter genom hela plattan, är ljudet av ren, äkta kärlek och rädslan för förlust. Men det är också sentimentalitet i sin allra vackraste och smakfullaste form. Som starkast blir detta i den förkrossande vackra Hearts (en låt som mycket väl kan vara den bästa han någonsin gjort), och de tre instrumentala spåren Sorgenfri #1, 2 och 3. Här kristalliseras Eriks uttryck till perfektion och som lyssnare lämnas man visserligen knäckt, men med en varm känsla i hjärtat.

I intervjuer har Erik sagt att han efter varje skiva känner att han ska sluta med musiken. Det vore en förbannad synd om han gjorde verklighet av detta.

Bild hämtad härifrån. Köp skivan härifrån.

Bäst just nu: juni 2017, del 2

Attachment-1

 

Då var det dags igen. En ny samling låtar att lyssna lite extra på. Precis som vanligt blandar jag nytt med gammalt.

AlgiersCleveland

– Andra singeln från nya albumet visar än tydligare varför Algiers är ett av de bästa aktiva banden just nu. Apokalyptisk industrigospel som sparkar både vildsint och vackert mot orättvisorna som förföljer USA:s svarta befolkning.

Oneohtrix Point Never & Iggy PopThe Pure and the Damned

– Iggy gästar OPN:s nya singel, och resultatet är så bra som man kan tänka sig. OPN:s skimrande elektroniska ljudbild passar utmärkt ihop med Iggys baryton och hans text om att önska sig bort till något större och vackrare. Nu hoppas vi att Iggy får mersmak för den här typen av musik.

Alan VegaDTM

– För nästan exakt ett år sedan gick Suicides frontfigur, den omåttligt inflytelserika Alan Vega, bort. Mellan 2010 och fram till sin död jobbade Vega med ett soloalbum, IT, och DTM (Dead to Me, förkortat) är första smakprovet från den skivan. Och det är en fantastisk låt. Rytmen är karg och mekanisk, maskiner ylar i bakgrunden, allt medan Vega mässar om en rutten samtid. Fantastiskt.

SannhetWay Out

– Bandet bakom låt nummer fyra är en helt och hållet ny upptäckt. De heter Sannhet och kommer från Brooklyn, NY. De gör ett slags blytung och drömsk postrock, med gitarr- och basinfluenser från 80-talets brittiska postpunk-scen, och band som The Cure och Chameleons. Resultatet är bländande.

Songs: OhiaCross the Road, Molina

– Jason Molina är en av de fem största artisterna, låtskrivarna och sångarna i min bok. Han är också en av de mest underskattade och förbisedda jag överhuvudtaget känner till. Cross the Road, Molina är det bästa spåret från den mästerliga skivan Didn’t It Rain, från 2002. Det är en ödesmättad låt. Tunga stråkar, en ogästvänlig elgitarr och en banjo ramar in Molinas ensliga röst och texten om hur nära under klingan man rör sig, hur lätt man kan förlora allt, och att man måste fokusera och fatta rätt beslut, om man alls vill klara sig.

***

God lyssning, och på återhörande!

Fotot är taget och redigerat av mig.

News: The return of Algiers

AlgiersUoP-copy-1200x1200

Algiers released their debut album in 2015, and it was one of the best albums of that year. Now, they’re back. A new album is out June 23rd via Matador Records, and the first single was released a few days ago. The single (and the album) is called The Underside of Power, and it is a smash! Their unique and patented mix of chilly post-punk electronics and gospel is interspersed with a motownesque chorus, and the result is magnificent.

The lyrics speak of solidarity with those oppressed by the (corrupted) powers that be, and they’re much needed in these times of Trump, right-wing extremism and murderous police.

“Because I’ve seen the underside of power/ It’s just a game that can’t go on/ It could break down any hour/ I’ve seen their faces and I’ve known them all.”

The single is accompanied by a video. Watch it here.

Recommendation/New Discovery: Hater

hater

 

I’ll be writing this post in English since the band’s lyrics are in English. They also have a great chance of making it outside of their native Sweden (mainly because I think they’re good enough) and as many people as possible should check them out.

The band I’m speaking of is Hater, hailing from Malmö, Sweden. They debuted last year with an EP, Radius, released on PNKSLM. Their first full length, titled You Tried, was released one month ago (also on PNKSLM), and that album is the main focus of this post.

The music that Hater play is a moody sort of (indie-)pop. It’s not cute enough to be twee, it’s not dark enough to be post punk, not fuzzy enough to be shoegaze nor shimmering enough to be dream pop. Yet they incorporate all of these genres into their own expression. They have the aforementioned moodiness, and some of the darkness, of certain types of post punk (Common Way, Always to Get By). They have the wistfulness and melancholy found in dream pop (Carpet, You Tried) and the sometimes distorted, sometimes jangly guitars of C86/twee (Stay Gold, Mental Haven). And on Heavy Hearts they play an almost Fleetwood Mac-ian kind of sophisticated pop (pinch of salt, please) – in an ‘indie’ sort of way, of course.

Their singer, Caroline Landahl, alternates (convincingly) between hoarse cries and an almost velvet-y whisper. She sings of lost love, getting by in life, dealing with yourself and others – and I believe every word she says. The melodies surrounding her voice and lyrics are strong, yet subtle. You might not be walking down the street whistling any of the songs off of You Tried, but when you listen to the songs, the melodies, you feel them, way down in your gut.

I was supposed to see them live this past December, supporting Radio Dept., but my plans fell through (as so often they do…), and I wound up selling my ticket instead. Better luck next time, I hope. And hopefully soon!

Their album is available for purchase at PNKSLM’s store and all the usual places.

Photo from: http://pnkslm.tictail.com/product/hater-you-tried-lp-black-vinyl

Thåström 60: Lista 5, platserna 20-11

 

th

 

Vi är nu framme vid listans verkligt nerviga del – topp 20. Här finner vi de oumbärligaste av de oumbärliga låtarna i Thåströms kanon. Låt oss inte spilla tid, låt oss gå direkt till platserna 20-11.

 

20. Såg dom komma (Sällskapet)

– Episkt, dimmigt och väldigt vackert om ett utdraget ögonblick då allting tycks hända. Och Ossler briljerar som vanligt.

 

19. Österns röda ros (Imperiet)

Imperiets hatlåt till staten Israel. Finns i en rad olika versioner. Imperiets albumversion är pampig och vacker, deras liveversioner var råare, och under Thåströms senaste turné gjordes den i en närapå dansant tappning. En låt som ständigt får nytt liv, och ständigt är aktuell.

 

18. Rött liguriskt vin (Sällskapet)

– Vad som från början var en bluesig, konfrontativ solodemo vid namn Rött liguriskt regn, blir i Sällskapets händer en sprakande, ambient, elektronisk ballad, med referenser till både Velvet Underground och Adam Zagajewski. Nowy Port är på det stora hela underlägsen Sällskapets självbetitlade debut (men nämn den skiva som inte är det!), men topparna är verkligen skyhöga.

 

17. Staten och kapitalet (Ebba Grön)

– Här tar Ebba proggens fröer, sår dem i söderortsbetong, vattnar med sur tirnave, och upp växer ett sjuhelvetes punkschabrak med evigt liv. Precis såhär ska man axla ett arv. Listans enda cover, om jag inte minns fel. Kan också vara alla tiders bästa cover, men jag är inte helt säker. En rock n roll-dänga som ständigt och jämt känns fräsch, när man än sätter på den.

 

16. …ingen neråtsång

– En låt som finns i lika många versioner som det finns stjärnor på himlen. Textmässigt tillhör Thåströms absoluta topp, och hade detta varit en lista över hans bästa texter hade den platsat på topp 5. En oförställd redogörelse över hur det är att vara människa och behöva kämpa för att kunna vara den man vill vara, där man vill vara.

Och på grund av en miss i mitt låtval tvingas jag dela sextondeplatsen på två låtar. Den andra låten är…

Nordlicht (Sällskapet)

– Det första som omvärlden fick höra från Sällskapet, alldeles i början av 2007. Revolutionerade min musikuppfattning och slog an omedelbart och stenhårt. Jag hade aldrig hört något liknande. Minimalistiskt, långsamt, intensivt och intimt om en krog i Hamburg dit man kommer när man ”mönstrat av” och inväntar den där färjan som förr eller senare oundvikligen tar oss alla med. Krogen finns för övrigt på riktigt och är mycket trevlig.

 

15. Söndagmåndagsång

– Ett slags systerlåt eller uppföljare till Brev till 10:e våningen. Våren har kommit och man har flyttat hem igen. Allting är sig likt, fast ändå inte. Man tar några steg tillbaka och betraktar vad man har runtomkring sig, inser att man trots allt kanske inte är den man var när man lämnade.

 

14. Långsamt genom

– Självrannsakan på en promenad genom stan. Blytung live, blytung på platta. Ljus och mörker sida vid sida.

 

13. Honungsgatan (Sällskapet)

– Minimalistisk svartsjuke-noir, med inslag av självförakt, och med en mycket suggestiv Ossler-gitarr som dyker upp genom hela låten. Jag:et förföljer nattetid sitt kärleksintresse, men konfronteras med och lär sig om sig själv snarare än någon annan. En utomordentligt bra låt.

 

12. Fanfanfan

– Få artister kan stoltsera med en genuint fantastisk och intressant låt som sin allra mest populära. Thåström kan det. Detta är en odödlig låt, med en melodi som är så klassisk och självklar att det känns som om den funnits sedan urminnes tider, och med en text så mänsklig och från hjärtat att alla kan relatera till den. Så här skrivs odödliga låtar.

 

11. Die Mauer (Ebba Grön)

– Ännu ett exempel på en omåttligt populär och allmänt älskad låt ur Thåströms kanon som är värd varenda hyllningsord. Omöjlig kärlek och en melodi som alla kan uppskatta. Ihop med Joy Divisions Love Will Tear Us Apart (1980) och The Smiths There Is a Light That Never Goes Out (1986) tillhör Die Mauer postpunk-generationens mest eviga evergreens.

 

Och så var det bara en enda lista kvar, platserna 10-1, och den publiceras på Thåströms 60-årsdag, den 20:e mars. Vi ses då!

Bilden tillhör Kulturbloggen och är hämtad härifrån.

Thåström 60: Lista 2, plats 50-41

plp.jpg

Fram till Thåströms 60-årsdag den 20:e mars rankar jag hans 60 bästa låtar, uppdelat på sex listor. Tio låtar per vecka. Och nu var det dags igen.  Ny vecka, ny lista. Nu är vi framme vid platserna 50-41, och det blir bara svårare och svårare med rangordningen. Men kan man vänta sig annat av en lista av det här slaget?

50. Youth (Peace, Love & Pitbulls)

År: 1997

Album: 3

– Min tidigaste favoritlåt med PLP. Thåström återbesöker den där kalla natten i mars och går igenom sitt liv och sin uppväxt och hur han blev den han blev och varför, i något förvridna ordalag. En mardrömsversion av Kort biografi.

 

49. On/Off  (Peace, Love & Pitbulls)

År: 1994

Album: Animals

– Ännu en brutal b-sida från Red Sonic Underwear-perioden. Tung, mörk, med den där desperationen i rösten som Thåström hade under den här tiden.

 

48. Warzaw  (Peace, Love & Pitbulls)

År: 1994

Album: Red Sonic Underwear

– Bulldozer-lik uppgörelse med livet och tillvaron, hämtad från vad som sannolikt är och förblir karriärens allra hårdaste skiva.

 

47.Move Like a Menace pt. 2 (Peace, Love & Pitbulls)

År: 1997

Album: Kemikal (singel)

– PLP är allmänt kända som oljudsmakare, och Thåströms roll i PLP var enligt många som ”gaphals”. Kulturlösa människor som stannat i utvecklingen. Med denna låten såddes fröna till Sällskapet. Det är stillsamt och naket i ett vackert ambient-landskap.

 

46. Schweden, Schweden (Ebba Grön)

År: 1979

Album: We’re Only In It For the Drugs

– Ännu en utmärkt skildring av uppväxten och ungdomen – denna gång på Ebba Gröns raka, no-nonsense sätt. En av Thåströms starkaste Ebba-texter.

 

45. Ingenting gör mig 

År: 1999

Album: Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

– Blytungt om det i livet som både är vackert och så fel.

 

44. Vad ska du bli? (Ebba Grön)

År: 1979

Album: Totalpop (singel)

– En stark kandidat till Sveriges ”punk-anthem”. Uppmanar alla som känner att de inte passar in att fortsätta ”sätta hårt mot hårt” och vara sig själva. Rockens etos på 2,5 minut. Ett etos Thåström fortsatt odla och utveckla.

 

43. Höghussång

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– En av många klockrena lovsånger till utanförskapet, och som vanligt är han inte defaitistisk eller pessimistisk, utan snarare trösterik och stärkande. Ett genomgående drag genom Thåströms hela lyriska konstnärskap.

 

42. Du är religion (Imperiet)

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– …Några låtar på Imperiets sista platta, Tiggarens tal, utgör dock ett undantag. På Du är religion är jaget djupt missnöjd över sin livssituation; han lever i en spökstad, vill inte möta livet, tål inte sin egen spegelbild, är tärd av skuld och tigger desperat efter ett uns av glädje. Det är mörkt, men melodiskt, atmosfäriskt och faktiskt lite svängigt.

 

41. Sønder Boulevard

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– En hyllningslåt till tillflyktsorter och fristäder – i Thåströms fall heter den Vesterbro, och ligger i Köpenhamn. Om att hitta hem, kunna andas igen. En av många klassiker från comebackskivornas comebackskiva.

 

 

Om en vecka blir det en ny lista. Tills dess – köp Thåströms skivor var helst du kan hitta dem.

Fotot är hämtat från: http://www.camensky.se/thastrom/plpsinglar/plp.jpg