Recension: Ossler – Regn av glas

Visualisera Belà Tarrs metodiskt genomträngande, regnpiskade filmvärldar och Jorge Luis Borges metafysiska och labyrintiska berättelser – konstverk där tid och plats är sånt som inte riktigt finns. Lägg därtill monolitiska ljudbyggen varvat med mollstämda melodier lika rena och klara som vilken klassisk svensk visa som helst. Vad som då uppenbarar sig är Regn av glas – unikumet Pelle Osslers senaste album. Ett dubbelalbum, dessutom (han är generös, skåningen). Och det han skapar finns det ingen som kan efterhärma.

20 år har gått sedan Pelle Ossler senast förärades oss med ett dubbelalbum. 2001 kom spretiga, ambitiösa, men alltid uppriktiga och genuina, Desorienterad (för övrigt första Ossler-plattan som undertecknad köpte, sex år efter releasen, i kölvattnet av första Sällskapet-plattan, på nu sedan länge nedlagda Skivhugget i Göteborg). Nästa år är det 25 år sedan Pelle debuterade som soloartist. Regn av glas är hans åttonde album, och det krävs inte många genomlyssningar för att inse att det är hans bästa platta. 40 år efter skivdebuten med Svettens söner, 25 år in i en solokarriär som redan bjudit på en rad urstarka album, och nästan 60 år fyllda formtoppar han, alltså. Hur många kan skryta med något liknande? Särskilt orimligt känns det eftersom förra plattan, 2017 års snudd på perfekta Evig himmelsk fullkomning, är en sådan skiva som man inte ska kunna toppa. Men det är precis vad han har gjort nu.

Vid en första anblick kanske Regn av glas kan kännas som ett i alla fall delvis klassiskt Ossler-album – mörkt, dovt och kärvt, ja, ni kan ju de av oss musiktyckare slitna adjektiven vid det här laget – men snart, jag vill säga omedelbart, vecklar lagren och de många nyanserna ut sig. Rejält. Visst, mörkret och tyngden finns där, men oftast mer som en fond än som huvudsaklig skådeplats. Ofta krackelerar dessutom fonden och både ljus och hopp strilar in. De makalösa singlarna har jag skrivit om [när recensionen skrevs hade ”16.45 i smittans år” ännu inte släppts som singel och vad som åsyftas är alltså de fyra första singlarna, red. anm.]. I all sin svartskimrande och dova prakt var de trots allt rena lyckopiller, som var och en på sitt sätt ingöt hopp i oss svarta svanar. Och det där fortsätter och löper som en röd tråd genom plattan. Hoppet, trösten, tron på kärleken och att det tamejfan trots allt kan lösa sig. Han undkommer monstren i mästerliga och makalöst atmosfäriska skräckskildringen ”Hundarna från Babylon”, han skildrar rörande en scen ur sin barndom (nästan via Tarrs Werckmeister Harmonies) ihop med sina syskon i visballaden ”Jonas”, och i avslutande fullpoängaren, hymnen, årets allra bästa låt, balladen ”Gare du Nord”, tar han knäcken på mig totalt.

På ett tåg genom Europa, uppfylld av både saknad och vin, skildrar han samhörighet och berättar om en plats ”för dom som hör hemma nån annanstans”. Alla vi som på något sätt trevat i tillvaron, trivts bättre för oss själva eller med ett fåtal än i stora grupper, lockats mer av en öde tågkupé framför tjo och tjim, alla vi som längtat bort och känt oss dumma på grund av allt detta – för så är ju tillvaron konstruerad, man ska sömlöst flyta in i gruppen och alltid vara på hugget, annars är man underlig – ”Gare du Nord” är för oss. Jag har lyssnat på den Gud vet hur många gånger och hade jag haft lättare för att gråta än jag har hade jag tömt tårmagasinet för längesen. Lyssna på den magnifika, sköra sångmelodin. Lyssna på Mikael Nilzéns lätta, ödsliga piano och lika lätta och ödsliga produktion. Lyssna på Pelles patenterat gnissliga gitarr – en nationalklenod om det nånsin funnits någon – och hans kriminellt underskattade och så varma röst. Lyssna på Henrik Meierkords gråtande stråkar. Och så stegringen när blott 40 sekunder av låten kvarstår, ackordbytet (eller vad det nu är, jag är ju ingen musiker, jag kommer ju från textvärlden) när han sjunger om ”högspänningskablar som pressar min vagn mot Gare du Nord”. Detta är nog Pelle Osslers allra bästa låt, och det säger en del när samme man gjort låtar som ”Helsingborg”, ”Fars dag”, ”Lergraven”, ”Vägen är stängd”, med flera.

Hoppet och mörkret lever sida vid sida i flera av skivans övriga höjdpunkter också. I kärleksballaden/shoegaze-urladdningen ”Aska”, om en kärlek nästan omöjlig att ta in (för övrigt Osslers allra finaste kärlekssång), i den nästan Suicide-aktigt malande hedonisthyllningen ”16:45 i smittans år”, i det sköra, fjäderlätta titelspåret, där Pelles varma, kärva röst balanseras med dottern Soles kristallklara, knäckande vackra stämma. Och av den psykotiska stalker-rockabillyn ”Han den han” får man nästan lust att dansa.

Men skivan bjuder även på verkligt, ogenomträngligt och otvetydigt mörker. I Borges-tolkningen ”Asterions hus” är låtjaget den instängda och i periferin levande galningen. ”Sabrodts tiger” berättar om hur den sista, (relativt) fria vargen i Tyskland sköts ihjäl av en ensam jägare år 1904. Vargen hade till böndernas förtret satt i sig boskap för många, många mark, och i låten får den anta rollen som ”det andra”, det som kommer utifrån och stör, det som måste bort. För den som står utanför kan ödet bli grymt. Det är en fantastisk låt. En tyst, kylig slowburner som perfekt fångar känslan av ett vintrigt Centraleuropa kring förra sekelskiftet.

Regn av glas är något som ovanligt som ett dubbelalbum som håller ihop. Regn av glas är något så ovanligt som ett dubbelalbum utan utfyllnadsspår. Allt på plattan hör dit. Inget är umbärligt. Skulle något strykas hade helheten rasat samman. Allt vi hittills förknippat med Ossler – från roots-rocken som kan spåras ända bak till åren i Wilmer X, till skramlet på de första soloplattorna, till visorna, de urstarka och tidlösa melodierna och de vidunderligt mörka ljudbyggena han kanske främst förknippas med – allt detta utgör Regn av glas. Allt detta i sin renaste och till perfektion frammejslade form. Han har dessutom sitt makalösa band att tacka för mycket. Vad Ossler än vill spela kan man vara säker på att Mikael Nilzén, Henrik Meierkord, Hux Nettermalm och Ruben Engzell kan förvalta hans infall. Nilzén är dessutom producent för hela kalaset, och har man inte tidigare förstått vilken bjässe bakom både rattar och maskiner han är står det med detta albums fantastiska, omslutande och oerhörda ljudbild lika klart som i en pekbok för barn. Att Pelle dessutom är en textförfattare av Guds nåde, med ett helt unikt språkbruk (exempel på just det: ”Gare du Nord”), som med sina texter kan rädda liv vare sig man är i kärleksnöd eller i avgrundsdjup existentiell kris, som med sin kolsvarta galghumor kan locka till gapskratt och med sin sårbarhet kan få en, om man som sagt är så benägen, att böla som ett barn, är ett faktum som kräver en alldeles egen avhandling i sig. Ingen i det här landet berör mig med sina texter idag som han gör.

Efter den här svadan förstår ni kanske vartåt betyget barkar. Det kan liksom inte sluta på något annat sätt. Regn av glas är ett mästerverk av det slag man får ynnesten att drabbas av högst några få gånger per livstid. Och jag tycker gruvligt synd om alla som hädanefter måste släppa skivor i det här landet. Ribban har höjts.

Betyg: 10/10

Bästa låt: ”Gare du Nord”, ”Rotterdam”, ”Hundarna från Babylon”

Om ni gillar detta: Ossler – Evig himmelsk fullkomning