Fyra nykomlingar: Oestergaards, Pink Spit, Stenlunga och Parasite Child

 

Det är en fin tid för popmusik, vare sig det handlar om veteraner eller rookies. Nedan följer några exempel på lovande färskingar (nåja…) att hålla koll på.

Oestergaards – Rötterna (digital EP, ute fredag 13/4 via Lamour)

– Älvkarlebys Tomas Östergårds gör blytung dark ambient med hela hjärtat. Med ett förflutet i americana-genren är Rötterna Tomas första exkursion i de elektroniska, industriella ljudvärldarna, och det märks – på gott och ont! Det är stundtals extra-allt-känsla och lite ofokuserat, vilket inte är ovanligt när det kommer till debuter. Man vill ju visa upp och släppa ut allt man gått och värkt fram och burit på. Men samtidigt är det så uppenbart att det också handlar om pur kärlek till och kunskap om genren, dess historia, dess uttryck och flaggskepp.

Rötterna är en kall, trubbig och hotfull ljudupplevelse. En bra dark ambient-debut, som lovar gott inför framtiden.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Nihilist

Om ni gillar detta: Svartsinn – Elegies for the End

 

Parasite Child – PC (digitalt album, ute 18/4)

– Parasite Child är stockholmaren Andreas Stellan, känd från bland annat Avantgardet och Sylvester Schlegel. Den 18/4 släpper han sitt andra album som Parasite Child. Där andra band han spelat med i regel varit gitarrbaserade fokuserar Parasite Child mest på trummaskiner och syntar. Musiken han gör är ett slags sofistikerad vuxenpop, med rötter i 80-talet. De vemodiga melodierna och det kyliga anslaget för tankarna till band som Prefab Sprout, a-ha, The Blue Nile och Junior Boys (för att nämna något mer samtida). Och stundtals är det förbaskat bra. Som i den gränslöst melankoliska öppnaren The Fix (som gästas av Björn Almgren), den xx-souliga Smile eller avslutande elektroniska balladen Walk Away, som torde göra Jocke Berg avundsjuk. Och det är när Stellan fokuserar på just dessa romantiska, melankoliska skymningsstämningar som det verkligen funkar. Dessvärre finns där också en och annan hurtig poplåt (Thinking of You), något halv-klubbigt experiment (Star) och någon Prince-pastisch (You Know Where to Go) som faktiskt bara stör helheten. Men en bra platta är det, helt klart. Och Andreas Stellan sjunger tamejfan klanderfritt.

Betyg: 6/10

Bästa låt: The Fix

Om ni gillar detta: Junior Boys – So This Is Goodbye

 

Stenlunga – När det inte längre är kul (digital ep, ute nu via Veritabel Fonogram)

– Bakom det geniala och underliga namnet Stenlunga hittar vi Sebastian Eriksson och Robin Lindqvist från jämtländska bandet Reseda (som jag skrev om i vintras). Reseda gör som bekant drömsk indierock, men Stenlunga har däremot helt andra saker för sig. Helt utan sång skapar Eriksson och Lindqvist på blott 12 minuter en finfin samling 1900-doftande och kraftiga musikstycken, inspelade i Lindqvists studio i Rissna.  Och än en gång får vi se prov på vilken grymma musiker och kompositörer de är. Detta må vara långt ifrån musiken de till vardags gör med Reseda, men jag vill nog tillstå att de hittar särdeles rätt här. Enda minuset är väl att plattan är i kortaste laget. Nästa gång hoppas jag på åtminstone tio minuter mer musik.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Ohyra

Om ni gillar detta: 1900 – s/t

 

Pink Spit – Two Bodies Were Found Last Night (digital enspårssingel, ute nu)

– Under eget namn gör Malmö-baserade stockholmaren John Riggebo märklig, suggestiv och förbannat begåvad och bra lo-fi-indie, vars närmsta referens måste vara Skriet. Nu gör han musik på engelska under namnet Pink Spit. Debutsingeln släpptes i februari och klockar in på ynka 96 sekunder. Men på den tiden hinner Riggebo, ett piano och en ursnygg saxofon bygga upp en stämning som för tankarna både till tidiga Kent och till Twin Peaks. Inte dumt alls! Den här killen vill vi höra mer av.