New Discoveries: Sekel

img_4445

Hurula får den mesta uppmärksamheten från kritiker och den breda publiken, men den fräschaste postpunken just nu kommer från Malmö. Jag har tidigare pratat om True Moon och deras snygga blandning av Siouxie and the Banshees-attiyd och Chameleons-gitarrer. Den senaste upptäckten jag gjort heter Sekel. Sprungna ur psykrockbandet Technicolor Poets spelar de en atmosfärisk och melodiös postpunk, kraftigt strösslad med ett slags oljud man skulle kunna härleda till My Bloody Valentine eller A Place To Bury Strangers. Debutsingeln Selasi/Fred’s Wave släpptes i våras på Malmö-baserade Rundgång Rekords, och en fullängdare är på gång. Något att se fram emot.

Köp singeln här, och lyssna digitalt här.

English translation:

Hurula gets most of the attention from critics and the wider audience, but the hottest Swedish postpunk right now comes from Malmö. I’ve previously mentioned True Moon and their mix of Siouxie attitude and Chameleons-type guitars. My latest discovery is a band called Sekel. 3/4 of the members played together in the psych rock outfit Technicolor Poets, but now they play atmospheric and melodic postpunk, heavily sprinkled with the type of noise one would associate with A Place To Bury Strangers or My Bloody Valentine. Their debut single Selasi/Fred’s Wave was released this past spring on Malmö based Rundgång Rekords, and a full length is on its way. Something to look forward to.

Buy the single here, and listen to it digitally here.

New Discovery: Shrine

shrine

Earlier this week I stumbled upon the glorious works of Bulgarian dark ambient maestro Hristo Gospodinov, aka Shrine, and I was captivated. I’m especially enthralled by his latest release, called Ordeal 26.04.86 – which serves as a tribute to the Chernobyl Nuclear Disaster of 1986.

It’s a cinematic album.  Atmospheric and chilly, dark, with heavy electronics. Hristo mixes these electronics with field recordings and samples, which helps create a soundscape fitting for its cause of honoring this god forsaken day in the history of man.

And I say ”heavy”, but at the same time I’d like to say that it’s a relatively accessible album. Relatively! It’s lightyears away from pop, of course, but it’s also not Stahlwerk 9-heavy. It’s not a full on sonic assault. It’s haunting, of course, and it demands attention and focus from its listener, but the sheer beauty of the album is something that most people would recognize if they were to give it a chance.

The album is released on the formidable Cyclic Law label – home of Allseits, Beyond Sensory Experience, Desiderii Marginis, AUN, Kammarheit, Cities Last Broadcast and so on. Hands down, the best dark ambient label out there (sorry Cryo Chamber and Steinklang). And this release ranks among its finest!

Picture retrieved from: http://www.side-line.com/wp-content/uploads/2016/10/shrine.jpg

2016 In Review: The albums

2016.img_3541

 

20. Bon Iver22, A Million

– Justin Vernons musik blir underligare och underligare, och svårare och svårare att relatera till och förstå, men den blir aldrig ointressant.

19. And Also the Trees Born Into the Waves

– AATT:s 2000-tals-renässans, som inleddes 2003 med Further From the Truth (och peakade med 2007 års mästerverk (Listen For) The Rag and Bone Man håller i sig, och visar inga tendenser på att falna.

18. Minor VictoriesMinor Victories

– Det var inte mer än rätt att världen åter skulle få njuta av Rachel Goswells (Slowdive) utmärkta stämma.

17. Cities Last Broadcast The Humming Tapes

– Brusig, stämningsfull dark ambient, ibland med närapå jazziga inslag.

16. Citizen HTransference

– Niklas Hellbergs solodebut. Hellberg är ju annars mer känd från All That Jazz, Peace, Love & Pitbulls och Sällskapet, och som en avgörande viktig kugge i Joakim Thåströms solokarriär och -band. Som Citizen H gör han instrumental, elektronisk dark ambient, och hans fingertoppskänsla för atmosfärer och ljudlandskap är intakt. Jag hoppas på ett fysiskt släpp.

15. Marissa Nadler Strangers

– Förföriskt mörker.

14. 1900Tekno

– Christian Gabel är en av Sveriges bästa ljudmakare.

13. Iggy Pop Post Pop Depression

– Iggy släppte i maj karriärens tredje bästa soloalbum, nedpetat endast av Berlin-plattorna från 1977. Texterna är inspirerade, sången sitter perfekt, och musiken (styrd av Josh Homme och Iggy själv) är intressantare än på decennier.

12. ApocryphosStone Speak

– Kylig, karg dark ambient. Låter som en fika vid en hamn, i januari. Utan något att fika på.

11. Christian KjellvanderA Village: Natural Light

– En promenad längs öde fält, gårdar och åkrar i november.

10. Neurosis Fires Within Fires

– Vackert och skräckinjagande om vartannat. Neurosis har gjort det igen. Metal för folk med för mycket finess och känsla för att lyssna på metal.

9. Ivy BellsSculptures

– Skimrande pop, så melankolisk att man blir förlamad.

8. David BowieBlackstar

– Precis som sin gamle vapendragare Iggy, så släppte också Bowie ett av karriärens bästa album i år. Men till skillnad från Iggy, så fick Bowie inte uppleva vilket genomslag plattan fick. Två dagar efter release gick han bort i levercancer. Vedervärdigt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsSkeleton Tree

– Den gamla föreställningen om att konstnären frodas när tillvaron rasar ihop får här vatten på sin kvarn.

6. Maria Taylor In the Next Life

– Jag är så vansinnigt svag för Maria. Hennes röst, hennes melodier, hennes texter och den sorgsenhet som genomsyrar alla hennes skivor. I år släppte hon sin karriärs jämnaste platta, och återförenades med Conor Oberst (om än bara på en låt).

5. Leonard CohenYou Want It Darker

– 2016 var året då ikonerna gjorde comeback, och Cohen tillhör den skaran. 2016 var även året då många ikoner gick bort, och dessvärre tillhör Cohen även detta gäng. Han dog  några veckor efter releasen. Detta är hans bästa platta sedan 1988 års I’m Your Man. Soundet är kargt, texterna fokuserade, rösten stannar tiden. Klassisk Cohen.

4. AllseitsChimäre

– Soundtracket till alltings undergång. Vansinnigt snygg dark ambient. Fantastisk produktion.

3. RomeThe Hyperion Machine

– Jerome Reuter går ifrån temaskivorna, och får trots det ihop sin bästa och jämnaste platta hittills. Mörk, romantisk, atmosfärisk. Lyriken sitter, melodierna är rakt igenom starka. Och Thåström gästar.

2. Frida HyvönenKvinnor och barn

– I höstas gick jag från att inte ha någon relation till Fridas musik (hade hört debutplattan 2005 när den var ny, men det var allt) till att betrakta henne som en av vårt lands intressantaste artister och textförfattare. Allt tack vare denna skivan.

1. Conor Oberst Ruminations

– På Ruminations skalar Conor av sig precis allt, och blottar sig på ett sätt han inte gjort sedan han som 20-åring slog igenom med Bright Eyes. Men då var det (till en början) febrig ångestpop, nu ger han ett betydligt mer samlat intryck, trots att ångesten finns kvar. Men den är tyngre nu. Mer gnagande än skärande. Melodierna är lika bra som någonsin, men texterna är ännu vassare. Djupt personligt, men samtidigt aldrig annat än allmängiltigt.

 

Köp plattorna där plattor säljes. Fotot är taget av mig. Photo by me.

2016 in Review: The 20 Best Songs

20. True MoonVoodoo

– Svensk postpunk lever och frodas.

19. The Radio Dept.Swedish Guns

– Radioavdelningen visar att det tydligen går att blanda atmosfärisk pop med politisk text.

18. Christian KjellvanderThe Dark Ain’t That Dark

Jason Molina nickar uppmuntrande från sin himmel.

17. Iggy PopChocolate Drops

– 2016 var året då Iggy kom tillbaka. Tusenfalt. 2016 var inte bara elände, alltså.

16. Marie DanielleOne Night Stands

– Drygt 150 lyssnare på Spotify. Perverst. Denna låt har en av årets största och vackraste refränger.

15. Marissa NadlerKatie I Know

Chelsea Wolfe på stesolid. ”Hänförande” är ordet.

14. Ivy BellsGoing Home

– Skulle ha slagit igenom. Borde ha slagit igenom. Skimrande vemodig pop som för tankarna till Days, The Field Mice och The Mary Onettes. Skamligt förbisedda.

13. 1900 (feat. Ossler och Thåström)- Vi

– Solidaritet gestaltat av en skör melodi, och hummande från Sveriges två tyngsta röster.

12. AllseitsSink In Sideways

– VM-guld i dark ambient 2016 går tveklöst till tyska Allseits. När det moderna samhället äntligen rasar ihop, så är det denna låten som kommer att spelas. Kom ihåg var ni hörde det först.

11. The Good Life Are You Afraid Of Dying?

– Temat ”underskattade band” fortsätter med Omaha, NE:s The Good Life, frontat av Tim Kasher (även känd från Cursive). Ett band som oavsett hur bra de är aldrig får ett riktigt genombrott. Sådan är världen vi lever i.

10. kentDen sista sången

– kent avslutade 2016 karriären med (ännu) ett undermåligt album. Stundtals upprörande dåligt. Men också stundtals riktigt fint. Som i fallet med denna låten. En varm bris i solnedgången, på väg bort mot något annat.

9. Frida HyvönenFredag morgon

– Från ingenstans dyker Frida Hyvönen senhösten 2016 upp och släpper ett makalöst album. Denna blytunga pjäs är skivans mest imponerande stund.

8. Minor Victories (feat. Mark Kozelek) – For You Always

– Ett något poppigare Slowdive möter klassisk (sentida) Kozelek. Enkel lyrik (om man ens kan kalla det för lyrik), men så naket och romantiskt att man får hjärtsvikt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsJesus Alone

– You believe in God, but you get no special dispensation for this belief now. Inte ens gudsfruktan hjälper när det allra värsta händer.

6. Leonard CohenYou Want It Darker

– Cohen släpper hösten 2016 en av de tyngsta låtarna i hela karriären (hämtad från det starkaste albumet sedan 1988). Kort därpå dör han. I’m ready, my Lord.

5. Maria Taylor  (feat. Conor Oberst) – If Only

– Mig veterligen hade Maria och Conor inte samarbetat sedan 2007, så detta var mycket välkommet. Och vilken återförening, dessutom! Så vackert och vansinnigt sorgset om andra chanser att ögonen trillar ur skallen på en.

4. David BowieLazarus

– Med facit i hand, det brutalaste som släpptes under 2016.

3. Conor OberstNext of Kin

– Oberst följer upp 2014-års Upside Down Mountain med vad som måste räknas till en av karriärens tre bästa skivor. Här ringar han in förlust på ett fantastiskt och rått sätt:

Her bathrobe hangs on the bedroom door
Though she’s been dead for a year or more
He buried her by the sycamore
So that he could keep her close
It broke his heart and it made him old
Tries to rebuild but it just erodes
Some people say that’s the way it goes
But he don’t feel that way

2. Sun Kil Moon & JesuGood Morning, My Love

– Mot Justin Broadricks blytunga fond ställer Mark Kozelek en av livets viktigaste frågor:

What does rekindle mean?

1. Rome (feat. Thåström) – Stillwell

– 2016 var året då även Jerome Reuter nådde nya höjder. På Stillwell föräras han med ett besök av vännen och ikonen Joakim Thåström, och resultatet är bortom denna värld. Måste upplevas, kan inte vidare beskrivas.

 

Alla låtar har sammanställts i en spellista. Lyssna här

Thåström – Mannen som blev en gris

image1

In one of the interviews in the book that comes with the …Ungefär så här boxed set, Thåström talks about how he still reimagines the running order for the Mannen som blev en gris album. I’ve always felt that he has a very acute eye for sequencing and track listings, and this particular album is no exception.

The album opens with Släpp aldrig in dom. Thematically it sets the tone for the entire album, I think. Alienation, yet a desire to be left alone. Facing your own reflection in the mirror and knowing that you have to fight the fight by yourself. You’re alone, but far from weak or defeatist. You know that the outside world won’t do you any good at this point, so you soldier on. This is accentuated even further in track number 2, …Ungefär så här. You’re getting roughed up, but… Låt dom aldrig få se dig skaka, låt dom aldrig få se dig gå ner. And by track three, Höghussång, the self confidence is almost Gallagher-esque: Det är min värld, det här. Ni får komma hem till mig. 

Its centerpiece is the outstanding and devastating Kaospassageraren. My favorite song of all time, and the greatest piece of poetry ever to be used as song lyrics. In another interview, Thåström said he wanted the song to have the ambience and atmosphere of a Tarkovsky film, and I think he succeeds magnificently. It’s music to be listened to whilst searching for the Zone.

The album closes with the epic Aldrig nånsin komma ner. A classic crescendo- building closer of a song. Makes all the sense in the world as the last song of the album.

The other five sits perfectly where they are. Mostly. To follow the lengthy and  slow ambience of Kaospassageraren with a fast paced (and Mayakovsky referencing) rocker like Bara när jag blundar is sensible. To precede Kaospassageraren with another rocker, Ännu mera gift, builds momentum. To follow Bara när jag blundar with the moody yet heavy Hål makes sense when it’s followed by the even moodier, and terribly vicious, Sån.

The only instance when it gets a bit…iffy is around track number 9. The Garbochock cover Så kall, så het was record during an earlier session, and there is no mistaking. It has a different vibe, a different tone, a different sound. Another Garbochock cover, the atmospheric and moody Repulsiv, was recorded around the same time, and would have made much more sense on a coolly dark album like this.Or why not settle for nine tracks?

So all in all, I can’t say that I agree with Thåström regarding the running order of this album. I would love to hear him elaborate on it.

Buy this underrated dark gem of an album from cdon.com, and listen to it on Spotify.