Det är slutet av juli, och sommarens andra hälft. Laddat läge. Nerver. Man vill suga musten ur de sista förhoppningarna. Detta gör man med fördel till dessa toner:
Conor Oberst – No One is Going to Change
– Nyskriven, ännu ej släppt, ännu ej inspelad i studio (såvitt vi utanför den inre cirkeln vet), men så bra att all annan musik ter sig platt och oviktig under de nästan fyra minuterna som låten pågår. Conor Obersts bästa låt på många år, och en återgång till de becksvarta och råa känslorna vi känner igen från hans tidiga 00-tal, men med den äldre Conors touch och djup. Jag råder alla med minsta intresse för textdriven musik att lyssna på denna pärla.
Avi Vinocur – I Should Have Been a Con Man
– Elliott Smith och Pelle Ossler går in på en bar i Seattle i början av 90-talet med ett anteckningsblock och en elgitarr. Ungefär så låter detta guldkorn till låt, som sannolikt inte kommer att nå ut till särskilt många alls, eftersom världen är en grym och elaksinnad plats. Men jag lyfter på hatten till min käre lille bror (Ossler-entusiaster vet att detta inte är en särskrivning), som har vett nog att känna till och tipsa om såhär bra musik. Kolla även in Avis huvudprojekt, alt-country-bandet Goodnight, Texas.
– Från obskyrt till megaikon. I natt släppte plötsligt en av rockhistoriens allra största ikoner, Mick Jagger, en ny tvåspårssingel. Och det är framförallt spår 2, b-sidan (eller den andra a-sidan?) som imponerar på mig. England Lost är en lynnig kommentar och känga till post-Brexit England, och låter som något som Paul Weller hade kunnat få ur sig på en av sina bättre (solo-)dagar. Väldigt engelskt, väldigt bra.
– Nästan tre månader efter release och jag fortsätter att sjunka in i Slowdives fjärde fullängdare och hitta nya favoritlåtar. Den senaste i ordningen heter Falling Ashes och den avslutar albumet. Det är ett episkt, åtta minuters pianobaserat ambientstycke om förlust och minnen. Låtskrivaren Neil Halstead har sagt att denna låten kan vara en fingervisning om vart Slowdive är på väg och hur en eventuell femte skiva skulle kunna låta. Lovande, minst sagt.
En av de största i min bok heter Scott Walker. Ni känner säkert till historien om hur han på 60-talet slog igenom som tonårsidol i The Walker Brothers, hoppade av, inledde en solokarriär influerad av Frank Sinatra, Jacques Brel och jazz, och började släppa skivor som successivt blev mer och mer avantgardistiska, mörka och underliga. Konstnärligt har han peakat med sina två senaste soloalbum och tillika utforskningar av människans svartaste avgrunder, The Drift (2006) och Bish Bosch (2012) (samarbetet med Sunn O))) från 2014 låter precis som sentida Scott, men är ingen regelrätt soloskiva). The Plague, som jag har valt som denna listans ‘oldie’, släpptes emellertid 1967 och var b-sida till singeln Jackie. Den hintar om de mörka teman som skulle komma att utforskas lite längre fram, utan att för den skull tappa i melodi eller sväng.
När vi hörs nästa gång har jag en ny Elvis-lista att visa upp.
Fotot är taget och redigerat av mig.
482 MHz 
2 reaktioner på ”Bäst just nu: juli 2017, del 2”