Jag börjar med att säga att jag (ännu) inte lyssnat på Eriks podcast som hänger ihop med albumet, och således bedöms albumet helt fristående.
Erik de Vahls musik har alltid varit både drömsk och djupt melankolisk, oavsett om han kompats av elektronik eller av en akustisk gitarr. I fallet med Hold Your Breath är det för det mesta gitarren som ackompanjerar de sorgsna melodierna, men det drömska är lika intakt för det. Och låtkvalitén likaså – Erik de Vahl har gjort ett av årets bästa och finaste album. Och intimt är det, dessutom. Ibland så till den grad att det känns som att man tjuvlyssnar på något väldigt personligt, men man kan inte låta bli att dröja kvar eftersom man relaterar så till det man hör, och man återkommer gång efter annan. Det man hör, känslan som flyter genom hela plattan, är ljudet av ren, äkta kärlek och rädslan för förlust. Men det är också sentimentalitet i sin allra vackraste och smakfullaste form. Som starkast blir detta i den förkrossande vackra Hearts (en låt som mycket väl kan vara den bästa han någonsin gjort), och de tre instrumentala spåren Sorgenfri #1, 2 och 3. Här kristalliseras Eriks uttryck till perfektion och som lyssnare lämnas man visserligen knäckt, men med en varm känsla i hjärtat.
I intervjuer har Erik sagt att han efter varje skiva känner att han ska sluta med musiken. Det vore en förbannad synd om han gjorde verklighet av detta.
482 MHz 
