Årets 25 bästa album (och EP:s)

2779E800-0F07-4EB4-8D73-808D047E02DF

Vi är äntligen framme vid årets sista summering. Det är dags att komma fram till vilka album som egentligen var bäst. Nytt för i år är att jag tagit mig friheten att även låta några väl valda EP:s vara med. Men innan vi går på listan vill jag nämna några bubblare som av olika skäl hamnar strax utanför topp 25:

Jeremy JayDangerous Boys

Double EchoBurning in Blue

Benjamin TodA Heart of Gold is Hard to Find

Henrik MeierkordSjäl

Better Oblivion Community Centers/t

Vissa av ovanstående kommer sannolikt att avhandlas inom kort, men inte här och inte nu. Nu är det dags för listan. Årets bästa album. Varsågoda!

 

25. American FootballAmerican Football (LP3)

– Den värsta ångesten kommer när man blir vuxen, men så länge man kan göra något vackert av det – som American Football gjort – är det okej.

 

24. Solveig MatthildurConstantly in Love

– Jag tillhör den lilla skara wave- och postpunk-älskare som ännu inte fastnat helt för Kaelan Mikla – men solo-Solveig har jag utan tvekan tagit till mitt hjärta. Lika ödsligt kyligt som KM, men mer dynamiskt.

 

23. The DelinesThe Imperial

– Willy Vlautin är inte bara den intressantaste amerikanska romanförfattaren just nu, han är också hjärna/låtskrivare bakom fina countrysoul-bandet The Delines. De får en att sakna Vlautins gamla band Richmond Fontaine lite mindre, men samtidigt längta efter en ny roman. Oavsett om han skriver romaner eller låtar är han den vassaste skildraren av amerikansk under- och arbetarklass som finns.

 

22. Carla dal FornoLook Up Sharp

– Med nya plattan Look Up Sharp tog dal Forno sin ljusskygga, experimentella musik ett par steg närmare popen. Föregående släpp är starkare, men hon är alltjämt en av de mest spännande, unga alternativa artisterna just nu.

 

21. Stainwasher What Did I See (EP)

– För varje släpp befäster Stainwasher att hon är bäst i Sverige på dream pop. EP:n antyder att hon utan omsvep håller för även det längre formatet. Hoppas 2020 bjuder på album!

 

20. No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me

– c86-skrammel varvat med drömska ljudvärldar, ett bottenlöst vemod och en outsinlig känsla för melodier. Ungefär så kan man beskriva de lysande debutanterna i No Suits in Miami och deras finfina förstlingsverk. Klassisk indiepop för alla hjärtan vars defaultläge alltid står på ”brustet”.

 

19. Chelsea WolfeBirth of Violence

– Mer avskalat än tidigare, men lika drabbande.

 

18. Nick Cave & the Bad SeedsGhosteen

– Cave gör elektroniska, drömska psalmer om frid, saknad och förlust av sin förödande, omstörtande sorg. Onyanserat hajpad i media som ett slags felfritt verk man vördnadsfullt måste gå på tå omkring – men likväl en mäktig platta, trots det.

 

17. Boy HarsherCareful

– Cold Wave-vågens (no pun intended…) coolaste band. Stramt, melodiskt, sexigt.

 

16. NivhekAfter Its Own Death/Walking in a Spiral Towards the House

– Liz Harris lämnar tillfälligt sitt primära projekt Grouper och gör karg, arktisk drone som Nivhek – musik som till och med är lösare i kanterna än fjolårets mästerliga Grouper-platta Grid of Points.

 

15. Alphaxone Chronosphere

– Iranske ambientmästaren Alphaxone är produktiv, men han gör en sällan besviken. Chronosphere – en djupdykning i massiv, trollbindande space ambient – är inget undantag. Ett av många kvalitetssläpp i år från favoritlabeln Cryo Chamber.

 

14. Premiere Premiere (EP)

– Klassiska skivbolag som Luxury må ha lagt ner och 00-talet är nu jävligt längesedan, men Premiere finns. Premiere tar det bästa från TTA, Radio Dept. och Boat Club, och under loppet av en EP räddar de svensk indie. Hatten av. Hoppas bara att de inte råkar ut för samma öde som nyss nämnda Boat Club och lika fantastiska popbandet Days – att det bara blir en fullkomligen briljant EP och sedan ingenting mer.

 

13. Dødsmaskin Ødelagt

– Perfekt balans mellan dark ambient, kärva dödsindustriella influenser och fina melodier. Inte många klarar den balansen.

 

12. Leonard CohenThanks for the Dance

– Såhär – precis såhär – ska postuma plattor låta. Enda minuset är väl att saknaden väcks till liv igen.

 

11. Rome Le Ceneri di Heliodoro

– Europa har störtat ner i avgrunden och av stoftet har Jerome Reuter skapat ett särdeles vackert album. Our eagle once proud/Soon bald and croaking/Our chants once loud/Will quiet down, sjunger han uppgivet i fantastiska Uropia O Morte. Och det sammanfattar hela skivan.

 

10. Liam GallagherWhy Me? Why Not.

– Vill man ha rock’n’roll med lika mycket skrev som hjärta är det fortfarande Liam som är the go-to-guy. Solodebuten As You Were var en megasuccé, men i ärlighetens namn inte jättespännande rent musikaliskt, på det hela taget. Uppföljaren Why Me? Why Not. blev en lika stor succé, men är musikaliskt så ofantligt mycket intressantare. Och ambitiösare. Och mer vågad. Och med ett gediget låtmaterial från början till slut. Här blandas lennonismerna ut med fuzz, tung blues och en del pop. Det bästa Gallagher-albumet sedan Dig Out Your Soul (2008).

 

9. Meipr Egalecto

– Med tunga stråkar och lika tung elektronik har Meipr skapat dels ett av årets två bästa dark ambient-plattor och dels ett soundtrack till postapokalypsen som just nu otåligt väntar på att världen ska sluta brinna.

 

8. Lana del ReyNorman Fucking Rockwell!

– Man kan fortfarande slå brett och bli stor stjärna på sina egna villkor och genom att göra bra och personlig musik – fråga bara Lana del Rey.

 

7. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Bruce har haft det litet kämpigt och svajigt i studion under egentligen hela 2000-talet (skivorna har pendlat mellan starka men ojämna och rent ut sagt svaga), men med Western Stars var han äntligen tillbaka i gammal god form. Skivan, som blandar folk och country med solig Laurel Canyon-pop, är hans bästa sedan The Ghost of Tom Joad (1995).

 

6. Hurula Klass

– En modern klassiker redan efter första lyssningen. Hurula har ett hjärta som blöder för alla vi som växte upp faderlösa, mindre bemedlade och med en konstant oro som åt upp varje tyst minut.

 

5. Nicole SabounéCome My Love (EP)

– Efter lysande Miman (2015) var det tyst från Sabouné. Sent i höstas visade hon med all önskvärd tydlighet att det var värt väntan. Come My Love är det mest drabbande svenska släppet i år och ett modigt styrkeprov från en artist som bara blir bättre och bättre.

 

4. Shrine Quintessence

– Ingen skapar tyngre, mer utomvärldsliga ljudbilder än Hristo Gospodinov. Ordeal från 2016 är ett av årtiondets bästa album, och Quintessence från i höstas är fanimig inte jättemycket sämre. Fjolårets (besvikelse) Celestial Fire kan man bortse från – det är Quintessence som är Ordeals verkliga uppföljare. Dark ambient lika blytung och andlöst vacker som ett stålskepp mot en mörkgrå himmel.

 

3. Sorry GirlsDeborah

– Kristallklar pop, sårigt vemodiga melodier och ett drömskt 80-tals-skimmer. Jag vet inte när jag senast hörde en lika helgjuten popplatta som denna. Förtjänar all uppmärksamhet, men får dessvärre nästan ingen.

 

2. Have a Nice LifeSea of Worry

– Modern postpunks främsta nihilister var 2019 tillbaka efter ett fem år långt uppehåll. Det har mognats, skaffats barn, men trots det har Dan och Tim inte lyckats skaka av sig fruktan och fasan inför tillvaron. Deras mattsvarta postpunk är fortfarande brusig, distad och mullrig, deras existentiellt förvirrade och förtvivlade texter liknar fortfarande inga andras. HANL kan inte beskyllas för att vara överdrivet produktiva (tre album på elva år har det blivit), men så länge kvalitén är lika skyhög som den hittills varit är det väl okej med mig.

 

1. Mount EerieLost Wisdom pt. 2

– Efter två ohyggligt tunga sorgearbeten var Phil Elverum äntligen tillbaka så som jag vill ha honom. Den senaste tidens trauman (dödsfall och skilsmässor) är allestädes närvarande, men är inte de dominerande temana. Nej, den Phil vi hör på Lost Wisdom pt 2 är i mångt och mycket samma Phil som vi hörde på legendariska album som Wind’s Poem, Sauna och Dawn – en vildmarkens Albert Camus, full av insikt i den moderna människans själ och tankar, alltid redo med några lugnande ord för alla vi som nervöst stapplar genom tillvaron, musikaliskt beväpnad med akustisk och elektrisk ödesmättad folk. Det stod tydligt redan efter första lyssningen att detta var årets bästa platta, och den känslan har inte gett vika.

***

Nu var det slut. Efter att ha dränkt er i listor under en månads tid ska jag nu ta en kort paus för att sedan återvända med ordinarie innehåll efter nyår. Vi hörs då! Gott nytt år!

/N

Årets 25 bästa låtar

F9DE5486-2D87-4D4E-8E62-28473ACB4E45

Inga omsvep eller krusiduller. Bara årets 25 bästa låtar. Och en spellista längst ner. Varsågoda!

 

25. 190030 sekunder under Tokyo

– Österländsk mystik, Jacaszek-stämningar och en av Christian Gabels allra vackraste kompositioner.

 

24. Henrik MeierkordKraft (Anthéne Remix)

– Årets sannolikt bästa enskilda dark ambient-låt. Originalversionen är inbjudande och varm, Anthénes remix är olycksbådande och tung. Båda versionerna behövs. Meierkord har givit ut inte mindre än tre riktigt starka plattor i år – två i eget namn, ett med Meipr. Och spelat med DSM-5. Jag kan inte nog rekommendera alltsammans. Hatten av!

 

23. Stainwasher Drying

– Tidigt i höstas skrev jag, något högtravande, följande om ”Drying”: ”Drying är musik för katedraler, för öppna himlar. För skyfall och rosa skymningar, dag som natt.” Och jag står för det. Jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva denna hymn. Bästa dreampopen vi har i Skandinavien.

 

22. Magnus UgglaGoldwing

– Jag har haft en av-och-på-relation med Magnus Uggla sedan jag var fyra år gammal. Långa perioder var den ganska mycket av, men de senaste åren har den egentligen varit mest på. Jag älskar honom – kanske nästan mer som person och karaktär än som musiker – och hans memoarer var fruktansvärt bra. Han är ett unikt och ömtåligt väsen vi måste bevara och skydda i all evighet. Det kommer aldrig finnas någon mer som honom. Och Goldwing är en förbaskat fin popballad, många mil från Little Jinders original.

 

21. Christian HedeHele tiden

– Köpenhamnsbon Christian Hede går i skola hos Joakim Thåström och Pelle Ossler – och blir bäst i klassen. Just nu är de bara dessa herrar som gör denna typ av mullrig, gnisslig Europa-blues bättre än Hede.

 

20. Orville PeckHope to Die

Roy Orbison och Morrissey möter Hank Williams på en öppen highway någonstans mellan Kalifornien och Texas. Där luftar de sina vedermödor, och upp, ur tårarna och dammet, stiger Orville Peck sjungande den oemotståndliga ”Hope to Die”. Det hypade debutalbumet Pony visade på enorma kvalitéer, men var ganska ojämnt. Jag sätter en hundring på att uppföljaren däremot kommer att vara klanderfri.

 

19. Hurula Inte min son

–  ”The father who must be killed is a stepfather, but nonetheless”, sjöng Morrissey år 2006. Hurula känner säkert igen sig i känslan, men hans sätt att angripa den är betydligt mer drabbande. Med albumet Klass visade Hurula att han är en av Sveriges just nu viktigaste artister.

 

18. Mark LaneganLetter Never Sent

– Lanegan botaniserar bland 80-talets new wave och slänger ihop vad som skulle komma att bli sommarens bästa refräng.

 

17. Agent BlåChild’s Play

– Alla ni som vill göra melodiös, vemodig och gitarrbaserad indiepop – lyssna på Agent Blås ”Child’s Play”. Det blir inte bättre än så.

 

16. Azure BlueMillions of Stars

– Vill ni hellre att det ska vara synthbaserat? Well, lyssna då på mästaren Tobias Isakssons Millions of Stars. Bitterljuvt så hjärtat snörps ihop. För inte ens den perfekta kärleken är okomplicerad.

 

15. Lust for YouthVenus de Milo

– En suggestiv och löjligt snygg midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut från drömska synthpopparna Lust for Youth. Grabbarna har en melodikänsla som skulle få Bernard Sumner och Peter Hook att sluta fred.

 

14. Morrissey Some Say I Got Devil

– Vill man ha pop-drama, då finns det bara en att vända sig till. I Mozzers händer blir Melanie Safkas gamla folkballad till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv.

Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

Klassisk Moz.

 

13. Tove LoBad as the Boys

– Jag är väldigt kritisk till den moderna, kommersiella poppen. Jag tycker att den är tafflig, blek, de starka melodierna tycks vara en bristvara och ändå ”tjongas” låtarna ut på löpande band som om det inte funnes en morgondag. Därför är det extra roligt när det då och då dyker upp något som utmanar min kritik. Jag har haft respekt för Tove Lo ända sedan jag hörde Cool Girl för tre, fyra år sedan. Den respekten stärktes i år, när den fenomenala depp-poplåten Bad as the Boys släpptes. Jag trodde inte att popkompositörer av idag orkade eller hade förmågan att skriva sådana melodier.

 

12. Rome Slash’n’burn

– Jerome Reuters bästa låt från i år (och då finns det ändå att välja bland) är bland det mest avskalade – både musikaliskt och textmässigt – och personliga han släppt på flera år. En akustisk gitarr, en nervig fiol och en stor dos ärlighet gentemot sakernas tillstånd.

 

11. Sorry GirlsOne That You Want

– Tidigare i år tog det kanadensiska popbandet Sorry Girls mig med storm. Debutalbumet Deborah är dryga halvtimmen fläckfri melankolisk popmusik, som hämtar lika mycket inspiration från 80-talets stora popkompositörer och -sound som från modern indie och dream pop. ”One That You Want” är bara ett exempel på detta.

 

10. Liam GallagherOnce

– Liams hjärta blöder ohjälpligt och broder Noel står på behörigt avstånd och hånler kyligt. Men vem som vinner kampen om sologuldet är det väl ingen som undrar längre?

 

9. Premiere Sela

– Alla vi som otröstligt saknar Boat Club, TTA och tiden då Radio Dept. skrev personliga, dystra poplåtar blev tidigt i våras bönhörda. Premiere äntrade scenen och svensk indie började andas igen. En EP har det hittills blivit, men finns det minsta uns av rättvisa här i världen kommer det snart ett album. EP:n är cirka 15 minuter popperfektion. Den lika delar vemodiga som ösiga ”Sela” är dess höjdpunkt och jag har inte kunnat sluta lyssna.

 

8. Lana del ReyVenice Bitch

– Jag skrev någonstans nyligen att det faktum att någon så intressant och begåvad som Lana del Rey har kunnat bli så stor som hon har blivit skänker hopp om popmusiken. Och så är det verkligen, i denna värld av mindless handelsvarupop. ”Venice Bitch” är en av höjdpunkterna från lysande plattan Norman Fucking Rockwell. En nästan tio minuter lång meditativ, lika delar psykedelisk som softrockig minnesskildring av en relation som glöder och sedan bleknar. Vem i den kommersiella popvärlden vågar göra sånt som Lana vågar?

 

7. Better Oblivion Community CenterDominos

– Hur kan en låt som är mycket Bright Eyes/Conor Oberst  inte vara skriven av Conor? Att Taylor Hollingsworth, som skrivit låten och spelat in originalet, är både vän till och fan av Conor, är mycket uppenbart. Och trots att det alltså är en cover är det den låt på BOCC:s debutplatta som känns mest Conor. Ingen annan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka, signum som Dominos. I sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är den så mycket klassisk Conor Oberst som man någonsin kan begära.

 

6. Carla dal FornoSo Much Better

– Carla dal Forno har inga som helst problem med att göra musik som är både djupt suggestiv och mystisk och avundsvärt cool och snygg. ”So Much Better”, om att kanske behöva konfronteras med ett tröttsamt ex, är ett lysande exempel på detta.

 

5. Nick Cave & The Bad SeedsHollywood

– Den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet är med handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar.

 

4. Mount EerieBelief

– Efter två smärtsamma, djupt privata sorgearbeten, som jag både tycker mycket om och har jättesvårt att ta till mig, var den Phil Elverum jag älskat i över tio år hösten 2019 äntligen tillbaka. Den amerikanska vildmarkens Albert Camus.

 

3. Leonard CohenHappens to the Heart

– Det är lätt att rygga tillbaka vid postuma släpp, men Adam Cohens arbete med pappa Leonards överblivna material är ett skolboksexempel på hur man bör handskas med postuma släpp. Hela skivan är sparsmakad och smakfull och bäst är ”Happens to Heart”. En klassisk cohensk och kärv slowburner och tillbakablick på ett liv levt mitt i alla striders hetta.

 

2. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Har amerikansk rootsmusik någonsin låtit såhär grandios, så här melankoliskt vacker? Ja, det är väl klart – men det måste vara jävligt längesedan. Bruce har aldrig upphört vara genialisk och oumbärlig – som liveartist, som intervjuobjekt, som f-ing människa och numera även som författare – men som skivartist har han haft det lite svårt de senaste åren. Men i år löste sig äntligen det också.

 

1. Nicole SabounéNowhere to Go

– Och så var vi framme vid årets bästa låt. Har man följt bloggen kommer ettan knappast som en överraskning. I oktober var Nicole Sabouné tillbaka efter fyra års tystnad, med första låten ”Nowhere to Go” från den då kommande EP:n Come My Love. I ett svep sopade hon då golvet med all konkurrens och det stod kristallklart tydligt att det var ”Nowhere to Go” som skulle ta hem förstaplatsen på listan över årets bästa låtar. Och så blev det. Den tar hem det för dramat. Ett drama som är stramt och återhållet snarare än over the top. Den tar hem det för rösten. En röst som måste som räknas som en av landets allra starkaste. Och den tar hem det för balansen mellan det djupt personliga och det lika djupt integritetsfulla. Sabouné har inga problem med att blotta sina känslor, men hon tänker då fan inte bli något offer. Jag ser fram emot att uppleva henne live i vår.

***

Som utlovat, spellistan:

2010-talets 50 bästa låtar

BF08A62A-387F-447C-BBBB-C6B1D2DD1A56

Rubriken säger väl allt? För att göra den här listan så dynamisk som möjligt har jag försökt hålla nere antalet låtar per artist till två. I övrigt inga krusiduller. Möjligen lite mer pop här än på albumlistan. Komplett spellista längst ner. Varsågoda!

 

50. The xxSay Something Loving

År: 2017

The_xx_-_Ilosaarirock_2012 (2)

– När lynniga, svala, xx är på sitt allra innerligaste humör får de ur sig sin bästa poplåt och sin bästa refräng.

 

49. Johan HedbergNackamasterna

År: 2013

artist_johanhedberg (2)

– Svensk 10-tals-indies mest underskattade poppärla.

 

48. ChromaticsShadow

År: 2017

Chromatics-Closer-To-Grey-e1570205245333 (2)

– Den minst sagt efterlängtade tredje säsongen av Twin Peaks levde inte bara upp till förväntningarna – med råge – den bjöd också på fantastisk musik. Den låt som stack ut mest var Chromatics fantastiskt vackra ”Shadow”. Atmosfärisk pop i världsklass, och låter precis som en drömsk dag vid havet känns.

 

47. Deutsch NepalHow Low…2015

År: 2015

deutsch

– Inne i Peter Anderssons hjärna är det mörkt, groteskt och gränslöst fascinerande. Musikaliskt bör denna sotiga juvel tilltala alla som gillar Thåström, Ossler, Nick Cave eller Rome.

 

46. The Mary OnettesA Breaking Heart is a Brilliant Start

År: 2011

maryonettes4 (2).jpg

– Atmosfäriskt till och med för att vara Mary Onettes, som sällan väjer för skimrande, romantiska eller vemodiga ljudbilder. Här når detta sound sin fruktansvärt vackra kulmen.

 

45. Boy HarsherCountry Girl

År: 2017

boyharsher (2)

– Cold Wave-decenniets allra bästa och coolaste låt. Boy Harsher, ihop med ett fåtal andra band i genren, spelar i en egen liga.

 

44. Solange Losing You

År: 2012

solange.jpg (2)

– Lillasyster Knowles har sedan 2012 släppt betydligt mer djuplodat och komplext material, men med den vemodiga och luftiga Prince– och Michael-doftande ”Losing You” släppte hon en fenomenal poplåt.

 

43. Carla dal FornoSo Much Better

År: 2019

carla_web (2)

– Carla dal Fornos suggestiva, skuggiga popmusik är för mig årets upptäckt. Debutplattan You Know What It’s Like är hennes bästa, men senaste plattan Look Up Sharp innehåller ”So Much Better” – hennes enskilt bästa låt.

 

42. Slowdive Falling Ashes

År: 2017

slowdive3.jpg

– Mycket vatten har runnit under broarna och många har följt i deras fotspår sedan Slowdive drog sig tillbaka i mitten av 90-talet. När de 2017 gjorde comeback på platta (de hade spelat live ett antal år innan dess – bland annat på Way Out West 2014, en mycket speciell konsert) visade de med all önskvärd tydlighet att gammal är äldst. Den meditativa ”Falling Ashes” visar det bättre än någon annan låt.

 

41. Maria TaylorIf Only (feat. Conor Oberst)

År: 2016

maria (2).jpg

– 2016 återförenades äntligen Maria Taylor och Conor Oberst – på skiva. Resultatet blev denna oändligt vemodiga indiefolkballad – i klass med deras fantastiska samarbeten när Oberst spelade i Bright Eyes.

 

40. Beyoncé feat. Jay-ZDrunk in Love

År: 2013

jaybey

– Gränslöst sensuell, andlöst sexig. Tack och lov att Jigga kommer in efter ett par minuter, så att man kan hämta andan. Utöver detta har vi ju här att göra med vår tids största popstjärna, och den enda inom den kommersiella sfären som möjligen skulle kunna axla Michael Jacksons tunga mantel. Här är hon på sitt allra mest hedonistiska humör, i sin kanske coolaste och mäktigaste poplåt någonsin.

 

39. Cursive It’s Gonna Hurt

År: 2018

cursive

– Klassisk Cursive. Det räcker så.

 

38. Liam GallagherFor What It’s Worth

År: 2017

liam

– 2010-talets kanske mäktigaste comeback? Sedan Liam åter lufsade in på scen, efter att i flera år varit uträknad, har han sålt drivvis med skivor, sålt slut arenor världen över och åter satt folks arma hjärtan i brand. Två album i eget namn har det hittills blivit, och balladen For ”What It’s Worth”, från första plattan As You Were, är den bästa låten.

 

37. Mark LaneganDeep Black Vanishing Train

År: 2012

lanegan

– Fantastiska Blues Funerals allra bästa låt. Sotig, experimentell blues från en av uttryckets främsta förgrundsgestalter.

 

36. The Good LifeAre You Afraid of Dying?

År: 2016

TheGoodLifeByTonyBonacci-1500x995

– The Good Lifes outsägligt emotsedda comebackplatta Everybody’s Coming Down (2015), den första sedan lysande Help Wanted Nights (2007), var, och det smärtar mig att säga det, inte mycket att hänga i granen. Året därpå kom ett par fristående singlar, varav ”Are You Afraid of Dying?” verkligen vittnade om att bandet trots allt inte tappat sin finkänslighet eller fingertoppskänsla för grymma melodier.

 

35. Nicole SabounéNowhere to Go

År: 2019

0842DE45-A9D5-4770-9BBB-3B6473C649FD

– Det råder ingen brist på kvalitativa låtar från det här årtiondet signerade Nicole Sabouné. Bäst är Nowhere to Go, från årets lysande EP Come My Love. En mycket mäktig låt. Mäktig för att den oblygt, rakryggat och på ett personligt sätt gör upp med tabubelagda ämnen som ensamhet och det där inre mörkret som många av oss slåss mot.

 

34. Tim KasherAs the Bus Runs Late on a January Day

År: 2013

timkasher

– B-sida till en fristående singel som släpptes runt en månad efter att det undermåliga albumet Adult Film getts ut, och den slår inte bara a-sidan utan även allt på Adult Film, vars session den är hämtad från – och det med hästlängder. Borta är den plattans överjästa och misslyckade ljudexperiment. Kvar är bara Tim, en akustisk gitarr, ett försynt pianostick, några bjällror och lite inspelningsbrus. Och så texten, som mycket väl kan vara Tims bästa text det här årtiondet. Om ensamhet i folkmassor, ensamhet när vi är med våra närmaste och ensamheten som bor i oss själva.

 

33. Azure BlueA Town Like Alice

År: 2015

Print

– Tobias Isaksson är det här årtiondets svenska mästare i melodiskt oantastlig, djupt melankolisk och atmosfärisk pop #1.

 

32. The National Guilty Party

År: 2017

The-National-Promo-2017

– Som en About Today del 2. Konfessionellt (om än inte självbiografiskt) om ett förhållande i total upplösning.

 

31. Tim Kasher – The Jessica

År: 2011

tim11

– Klassisk Tim Kasher. En sjukt vemodig gitarrballad om en dödsdömd relation och tvåsamhetens omöjligheter. Oavsett hur livet har sett ut har jag alltid återvänt med enorm behållning till ”The Jessica”. En av Kashers finaste låtar.

 

30. Ossler Fars dag

År: 2013

ossler13
Foto: Razzia Records

– En disig och tremolo-darrig vals om förlust och den eviga frågan: vad händer sen, på andra sidan? Finns det ens en andra sida? ”Den som verkligen vet finns ju inte längre kvar, han har gått över bron, samma väg som min far.”

 

29. Jacaszek Evening Strains to be Time’s Vast

År: 2011

jacaszek

– Polske ljudkonstnären Jacaszeks allra största stund. Ljudet vi hör när avgrunden öppnar sig och vi sugs ner. Hämtad från mästerverket Glimmer.

 

28. Kent Ruta 1

År: 2012

kent (2)

– Kent gjorde inte mycket rätt under 2010-talet, men den utomordentligt fina popplattan Jag är inte rädd för mörkret, från 2012, är undantaget som bekräftar regeln och den formligen kryllar av starka låtar. Starkast av dessa är balladen ”Ruta 1”. Är det någonting Jocke Berg aldrig tappat är det förmågan att skriva fina popballader (den beklämmande ”Nattpojken & dagflickan” (2016) får stå som ett brännande undantag).

 

27. Allseits Sink In Sideways 

År: 2016

allseits

– Dark ambient-genren är ju verkligen en albumgenre. Det är ju så gott som aldrig som man sätter på en enskild låt från den genren, men trots detta måste jag nämna tyska Allseits och hennes helt igenom makalösa stycke ”Sink In Sideways” från det felfria, förkrossande albumet Chimäre. ”Sink In Sideways” är det enskilt mäktigaste dark ambient-spåret som spelats in. Sanna mina ord.

 

26. Mark Kozelek & Jimmy LaValleYou Missed My Heart

År: 2013

kozlava

– Delvis inspirerad av en mardröm om att knivhugga en reparatör. Bisarrt? Det är det, men låten är skör och med en fantastisk melodi. En av många höga toppar på Kozeleks och LaValles grymma album Perils from the Sea.

 

25. Lana Del ReyGods and Monsters

År: 2012

lana

– Att någon så intressant, så mystisk, så spännande och med sådan låtskrivartalang som Lana Del Rey kan slå så brett, så stort och bli en så stor stjärna får mig att tro, inte bara på popmusiken, utan på hela jäkla livet. ”Gods and Monsters” är bland de allra snyggaste poplåtarna som skrivits de senaste 25 åren.

 

24. The National – Conversation 16

År: 2010

national10.jpg

– Fasader, oändliga upprepningar, ett förhållande som hänger på repen och en av Matt Berningers allra starkaste sångmelodier.

 

23. Håkan HellströmJag vet vilken dy hon varit i

År: 2010

hellstrom-intervju-cafe-2010

– Precis som nyss nämnda Jocke Berg är Håkan en annan som inte är så jäkla tokig på popballader – och få av hans ballader är så drabbande som denna, om att återse någon ur ens förflutna och allt vad det river upp.

 

22. Blur My Terracotta Heart

År: 2015

blur-2015.jpg

Damon Albarns mycket melankoliska låt till Blur-gitarristen och vännen Graham Coxon bär en fantastisk och mollstämd melodi, som de flesta popkompositörer skulle döda för. Det enda som matchar melankolin i melodin är Coxons sköra gitarr. Ett av otaliga minimästerverk från det här årtiondet som bär Damon Albarns signatur.

 

21.  Azure Blue – When the Love Is Pure and True

År: 2013

azure-blue-beyond-the-dreams-theres-infinite-doubt

– Tobias Isaksson är det här årtiondets svenska mästare i melodiskt oantastlig, djupt melankolisk och atmosfärisk pop #2. 

 

20. Crystal Castles feat. Robert SmithNot in Love

År: 2010

ccrob.jpg

– Pulserande, stroboskopblixtrande dansgolvsångest tillika genial moll-pop. Att anlita Robert Smith till att sjunga en sådan här låt är ju inget mindre än ett genidrag.

 

19. Amigo the DevilCocaine and Abel

År: 2018

amigo

– Naket, utlämnande och oändligt vemodigt om självhat och alienation. Men svagt i bakgrunden brinner ändå ett outsläckligt ljus. Hoppet och allas vårt inneboende egenvärde, som lätt kan vändas till tvivel om vi inte ser upp.

 

18. Sällskapet Såg dom komma

År: 2013

sällskapet
Foto: Anna Ledin-Wirén

– Episk, dimmig och väldigt vacker och industriell ambient-gospel, om ett utdraget och förhöjt ögonblick då allting tycks hända. Ossler briljerar som vanligt och Thåström sjunger som en GUD.

 

17. David BowieLazarus

År: 2016

david-bowie-lazarus.jpg

– När Bowie skrev ”Lazarus” visste han att cancern han diagnostiserats med kanske skulle komma att ta hans liv. Samma vecka som han spelade in den numera klassiska musikvideon fick han dödsdomen och behandlingen avslutades. Hur det gick sedan vet vi. ”Lazarus” är en död mans hälsning till de som blev kvar, i form av suggestivt jazzig postpunk, och något av det mäktigaste och mest fasansfullt drabbande jag hört.

Look up here, I’m in heaven/I’ve got scars that can’t be seen/I’ve got drama, can’t be stolen/Everybody knows me now

 

16. Rome The Demon Me (Come Clean)

År: 2011

rometheader

– Med inspiration från avskalade Swans-nummer som Song for Dead Time och God Damn the Sun visar sig Jerome Reuter från sin allra naknaste sida. Till ett försiktigt, närmast akustiskt komp och en sorgtyngd sångmelodi besjunger Reuter förlust och egna tillkortakommanden på ett sätt vi inte hört från honom vare sig förr eller senare.

And I’m sorry you had to clean up after me/And that I’d ruin your last shot every time/You wanted to get clean/For I never wanted to be that mean/I never told you I care, I never came clean.

 

15. Bruce SpringsteenWestern Stars

År: 2019

westernstars_09

Western Stars är sannolikt den bästa skiva Bruce släppt sedan The Ghost of Tom Joad (1995), och amerikansk roots-influerad musik blir knappast vackrare än titelspåret.

 

14. Daniel Norgren – Like There Was a Door

År: 2015

norgren
Foto: Petra Norgren

– Vissa förluster bränner mer än andra. Det blir tydligt i denna vackra ballad, tillika Norgrens enskilt största stund. Melodin känns evig, som om den tillhör bäckarna i skogen eller träden och himlen. Texten går inte att värja sig mot.

I’ve been thinking of you/Almost every day/And I wonder if there is more/’Cause when you went away/You were looking into the blue/Like there was a door

 

13. Leonard CohenYou Want It Darker

År: 2016

cohen

– Cohen känner dödens andedräkt i nacken, rannsakar sitt liv och konstaterar inför Gud att han är redo att lämna. Detta till tonerna av sakral, stram blues. En av årtiondets mest omtumlande låtar.

 

12. Bright EyesLadder Song

År: 2011

Bright-Eyes-Promo

– Conor Oberst har gjort många fina låtar om döden, livsångest och religionsproblematik men få är lika drabbande som den här hallucinatoriska pianoballaden, hämtad från Bright Eyes sista(?) platta, The People’s Key (2011).

 

11. Nick Cave & The Bad SeedsJesus Alone

År: 2016

caveone

– Gud må finnas, men han tiger. Oavsett vad som händer, oavsett vem som dör. Oavsett vem som tror. Åtminstone kan det så kännas för den som är djupt försjunken i sorg eller smärta. Tunga elektroniska drones, ett subtilt piano och sparsmakade stråkar utgör kulissen till detta mästerverk i Nick Caves kanon.

 

10. Morrissey Forgive Someone 

År: 2014

morrisseycolor-1024x769

– Morrisseys comebackplatta, World Peace Is None of Your Business (2014), hade kunnat bli hur bra som helst – om han hade valt att inkludera de låtar som istället hamnade på specialutgåvans bonus-cd. Det gjorde han inte, och skivan solkades ner av flertalet undermåliga låtar. Men det är ju typiskt Moz. Redan under Smiths-tiden gömdes mästerverk undan som singel-b-sidor (vilket även fortsatte under soloåren). Låtarna på World Peace-bonus-cd:n är alla poplåtar av klassiskt Moz-snitt: varma, innerliga, djupt melankoliska och med melodier att gå över lik för. Och precis det gäller för ”Forgive Someone” – en nostalgisk tillbakablick och en uppmaning till alla (sig själv, inte minst) att gräva ner stridsyxorna och förlåta.

 

9. Mount EerieThrough the Trees pt. 2

År: 2012

mounteerie2012

– Phil Elverum är alltid fantastisk, men som allra bäst är han när han blir ett slags Albert Camus för den amerikanska vildmarken. Med den väldiga, nordamerikanska urskogen som kuliss tecknar han här, på vad som sannolikt är sin allra bäst låt, ett knivskarpt porträtt över den moderna människan och hennes existentiella kval och grubblerier, hennes kamp för att förstå vad tillvaron betyder och vad vi som människor sysslar med.

Still, when I see branches in the wind/The tumultuous place where I live/Calls out revealing/”Can you see the river in the branches/And know that it means you will die/And that pieces are churning?”

 

8. Sällskapet – Rött liguriskt vin

År: 2013

sallskapet
Foto: Anna Ledin-Wirén

Sällskapets kanske snyggaste låt är en gnistrande, regnvåt industriballad med gott om sprakande synthar och ett släpigt, loose beat. En gång i tiden var den en hård och kantig bluesrockdänga och hette ”Rött liguriskt regn. Bandets andra platta, Nowy Port, har en rad riktigt höga toppar, men högst når ändå denna.

 

7. Rome – Stillwell (feat. Thåström)

År: 2016

romebabel2016
Foto: Niklas Lövgren

– Denna atmosfäriska duett med Joakim Thåström är Romes kanske största och vackraste ballad. Thåströms röst är distad och ligger längre bak i mixen än Jeromes, men det gör ingenting. Den skapar sedvanlig gåshud ändå.

 

6. Conor OberstNo One Changes 

År: 2018

conorchanges

– Conor Oberst och ett piano, på förtvivlans rand, och en ångestdriven redogörelse över självförakt, misantropi, saknad, desillusion och frustration vecklar ut sig. Men byggt på ett fundament av sorg – inte ilska – och en gränslöst vacker och skör melodi. Detta är en comeback till Conors tidiga och oförställda Bright Eyes-uttryck, men med den äldre Conors djup, nyans och weltschmerz. No One Changes kan mycket väl vara en av hans fem bästa låtar genom tiderna. Så bra är den.

 

5. Thåström Alltid va på väg

År: 2015

thåhbg2018
Foto: Niklas Lövgren

– Resandet, både det inre och det fysiska förflyttandet, vägran att stagnera, att varje dag vakna med en ny chans, att hålla ögonen öppna för det vackra runtomkring oss, att alltid vara på väg – det är vad Thåström är för mig. Tröst, styrka, inspiration. ”Alltid va på väg” kristalliserar detta.

 

4. Nick Cave & The Bad Seeds – Push the Sky Away

År: 2013

nick

– Ännu en hymn och en bön om att aldrig ge upp, men också om att det är okej att vara underlig, ta andra vägar, tro på andra saker. Fick jag bara ta med mig en enda Nick Cave-låt i graven, till en öde ö, till alltings ände, skulle det bli denna.

And if your friends think that you should do it different/And if they think that you should do it the same/You’ve gotta just keep on pushing/Push the sky away

 

3. The Good, The Bad, The QueenRibbons 

År: 2018

tgtbtq.png

– På låtens knappa tre minuter hinner ett mästerverk om brittiska traditioner, gemenskap, tillhörighet och förlust (av detsamma) veckla ut sig. Detta till en otröstligt sorgsen melodi så vacker att man knappt kan föreställa sig att den är skriven på 2010-talet. Ribbons känns lika evig som, säg, en Greensleeves. Och lika ur-engelsk.

 

2. Ossler – Helsingborg 

År: 2017

ossler 17
Foto: Johan Bergmark

– Osslers mest atmosfäriska ballad, hämtad från den monumentala Evig himmelsk fullkomning, är lika mycket ett livselixir som en låt, men en låt likväl – om tillbakablickande, längtan efter det omöjliga och sträng självrannsakan. Vad gick fel? Och varför? Varför täpps vissa hål aldrig igen? Varför är jag som jag är? Var hör jag hemma? En låt jag kan lyssna på hur många gånger som helst. Bäst var den i slutet av februari 2018, på Osslers makalösa konsert på Victoriateatern i Malmö (som jag redan orerat om här). Då var alla nerver blottade och Ossler, cellisten Meierkord och maskinisten Nilzén spelade som om allting hängde på det, medan låten aldrig slutade lyfta eller växa. Jag tänkte flera gånger att detta är bland det allra bästa jag upplevt på en scen – och det var det ju också. Men ”Helsingborg” är lika mäktig i hörlurar, hemma på soffan, när man är less och trött på allt. Den är som sagt som ett elixir.

 

1. Thåström – Beväpna dig med vingar

År: 2012

thå12
Foto: Andreas Carlsson

– Precis som ”Alltid va på väg” är detta en hyllning till, och nu blir det pajigt, det vackra i livet, och en uppmaning att fortsätta klättra uppåt, röra sig framåt – helt enkelt beväpna sig med vingar. Än en gång: tröst, styrka, inspiration. Också ännu en låt som växer till om möjligt ännu högre höjder live – speciellt under Gun Club-partiet.

Beväpna dig med vingar har följt med mig i snart åtta år. När jag hörde den för första gången var mitt liv skit. 26, arbetslös, olycklig, på fel plats. Jag minns var jag var när jag hörde den för första gången. Den premiärspelades på P3:s Musikjournalen. Jag satt på helspänn i min soffa på Billdalsgatan. Någon vänlig själ på det gamla, nu insomnade, Thåström-forumet ordnade en provisorisk MP3:a och jag gick ut på promenad med låten i ett vintergrått, oändligt meningslöst Borås. Spelade den säkert tio gånger. För varje lyssning pumpade blodet i mig lite varmare, och kladdiga, sega gamla tankar byttes ut mot nya, hungriga. Det gråa runtomkring mig tedde sig vackert, fastän det var samma gamla ”tjiliga” gator, samma fula hus, samma evinnerliga byggarbetsplatser. När jag kom hem skrev jag en dikt om det jag upplevt. Jag gjorde sånt då. Dikten har jag glömt, men jag glömmer aldrig ett enda tillfälle då Joakim Thåström gjort livet lite lättare att leva. För det är jag honom evigt tacksam.

***

Morrissey-låten ”Forgive Someone” saknas på Spotify, och jag har därför ersatt den på spellistan med den nästan lika fina Home Is a Question Mark, från albumet Low In High School (2017).

***

Ännu ett årtionde är förbi, ännu en lista likaså. Men tro inte att listeriet är över för det. Ha! Nu ska ju 2019 summeras. Först ut är listan över årets 25 bästa låtar. Den kommer om ett par dagar.

God fortsättning!

/N

2010-talets bästa album: lista 2/4

45800A06-E411-45DA-9A65-7479F25A881A

Andra advent, andra listan över årtiondets bästa album. Denna gång platserna 40-31. Varsågoda!

 

40. Anna Von Hausswolff Dead Magic

År: 2018

anna

– Med Dead Magic fulländade Anna det uttryck som är helt och hållet hennes eget. Ingen annan i Sverige låter som henne och det är banne mig inte många album som låter som Dead Magic. Ett vackert, inbjudande mörker, som i början kanske skrämmer, men som i slutändan bara känns vackert.

 

39. Sorry GirlsDeborah

År: 2019

sorry

– Ett av 2019 års bästa album är fenomenal popmusik, som står med ena foten i 80-talets vemodigaste pop och den andra i 2010-talets drömska indie. En makalös debut med melodier det tycks omöjligt att tröttna på.

 

38. Cursive Vitriola 

År: 2018

cursive

– Efter en rad mer eller mindre undermåliga album var Cursive hösten 2018 plötsligt tillbaka – bättre än på minst 15 år. Borta var överjästa, tungfotade produktioner och teman. Borta var tråklåtar. Åter var rå, emotionell och dramatisk rock’n’roll det enda som betydde något. Vitriola är tio fantastiska låtar om hur förtvivlat svårt det är att vara människa under det sena 2010-talet – och alla låter precis som man vill att Cursive ska låta.

 

37. Citizen HTransference

År: 2016

IMG_9419

 

– En av den perifera, något förbisedda, men helt igenom fantastiska, dark ambient-genrens mest förbisedda ljudmakare heter Niklas Hellberg. Mest känd är han för sitt nära samarbete med Thåström och för ambient-industrial-bandet Sällskapet. Vad alltför få vet är att han också gör fantastisk dark ambient under namnet Citizen H. Debuten Transference är ett av genrens mest imponerande album från de senaste åren – nära nog i klass med det som den utsökta labeln Cryo Chamber ger ut. Slut ögonen och de iskalla, suggestiva och brusiga ljuden som utgör Transference kommer omedelbart att frammana bilder av ett ödelagt Europa, tomma transithallar och dåligt väder på dåliga vägar. Inte dumt, eller hur?

 

36. Former GhostsNew Love

År: 2010

former

– Ett av årtiondets mest upprivande och drabbande break-up-album. Till primitiva, kärva synthar och trummaskiner skapar Freddy Ruppert atmosfäriska sånger om en relation som tillintetgjorts och i samma veva så gott som tillintetgjort honom också. Lyssnas på med varsamhet!

 

35. Chelsea WolfeAbyss

År: 2015

chelsea

– En av det här årtiondets allra mest fascinerande artister, med sitt allra bästa album. En samling sotsvarta sånger pendlande mellan blytung och industriell drone, doom, goth-folk och vackra atmosfärer – inte sällan i en och samma låt. Lika mycket ett experiment med ljud och känslor som ett regelrätt album. Men ett fantastiskt album likväl.

 

34. Rome A Passage to Rhodesia

År: 2014

Rome-A-passage-to-rhodesia

– Jerome Reuter har ägnat 2010-talet åt att ge ut en lång rad mer eller mindre bländande album. Till de allra bästa hör definitivt 2014 års A Passage to Rhodesia. Skivan består av tolv kompositioner som skiftar mellan akustiska folksånger och instrumentala ambientstycken, och låtar som rör sig i gränslandet. Vad de alla har gemensamt är att de tar avstamp i den brittiska kolonin Rhodesia (numera Zambia och Zimbabwe) och alla de sorger och tragedier som följde i de vita imperialisternas fotspår. Som man är van vid gör Jerome Reuter något allmänmänskligt av något stort – här ett förtryckt folks kamp för frihet.

 

33. 1900 Tekno

År: 2016

1900-Tekno

–  Gamla och slitna ljud, som ett eko från en gammal och sliten värld. Tidlöst och fullständigt nyskapande. Varmt, behagligt, ödsligt och kusligt. Den geniale Christian Gabel vet inga gränser och Tekno är hans mästerverk.

 

32. Carla Dal FornoYou Know What It’s Like

År: 2016

carla

– Vartannat spår har sång, vartannat är instrumentalt. Allihop är djupt suggestiva, allihop existerar i en märklig, vacker, parallell skuggvärld och allihop berättar om vilken sjukt spännande artist och ljudmakare Carla Dal Forno är. Jag upptäckte henne i höstas och sannolikt är hon årets upptäckt för mig.

 

31. Leonard CohenYou Want It Darker

År: 2016

Leonard-Cohen

– Cohen precis som man vill ha honom. Kärv, varm, bitsk, cool, och med galghumorn i högsta hugg, författar han drabbande sånger och små psalmer om förgänglighet och längtan. Att han gick bort, 82 år gammal, kort efter att skivan släppts, gör den inte precis mindre drabbande. Ett väldigt värdigt avslut på ett enastående liv och en lika enastående karriär.

***

Nu börjar det bli verkligt spännande. Hälften av listorna är avklarade. Vi hörs om en vecka!

 

 

Scott Walker är död

IMG_6079

I måndags skakades 482 MHz-världen av Scott Walkers plötsliga bortgång. Den evigt unge brittisk-amerikanske avantgardeikonen, tillika en av mina stora musikaliska hjältar, blev 76 år. Jag försökte samla mina tankar, men gick bet gång på gång. Finns det något svårare än att skriva om någon man beundrat och som nyss gått bort? Jag behövde ett par dagar till att begrunda och leva i Scotts värld. Nedan följer det jag tog med mig ut igen.

Scott Walker var integritet och otämjd passion för det egna skapandet personifierat. Han gick från att vara tonårsidol i The Walker Brothers i mitten av 60-talet i paritet med The Beatles, till att helt oblygt skicka ut det med badvattnet när bandets uttryck började kännas överspelat. Hans nästa drag var att under en period bo i kloster och studera gregoriansk munksång, för att därefter kasta sig huvudstupa ner i europeisk kultur och konstnärer, artister och tänkare som Jacques Brel, Ingmar Bergman och Albert Camus. Musiken han sedan skapade och som utgjorde hans fyra första soloskivor rörde sig i stil någonstans mellan klassiska torch songs och centraleuropeiskt vemod. Första plattan bestod mestadels av covers, men sedan tog de egna kompositionerna över mer och mer – och arrangemangen blev alltmer avancerade, liksom tematiken. Och med det droppade skivförsäljningen av. 70-talet blev ett irrande i blindo, både som soloartist och som en del av ett återförenat Walker Brothers. Inget av det bringade framgång och Scott drog sig undan. Till den där ensamheten och särarten han så innerligt krävde och var tvungen att vårda. Ensamheten och särarten som skickade honom till klostret, som fick honom att gå solo, som genomsyrade låtar som Big Louise och On Your Own Again och som 1978 drev honom till att med det återförenade Walker Brothers på 1978 års album Nite Flights göra suggestiv och hypermodern konstrock istället för att återupprepa framgångsreceptet från 60-talet. I en intervju med The Guardian år 2008 sa han att han inte alls är skygg eller osocial, så som myten om honom vittnar, men att ensamheten är ett måste för skapandet.

När 70-tal blev 80-tal gick han in i sig själv, fast besluten att lämna alla försök till bred framgång därhän. 1984 kom han ut på andra sidan, med skivan Climate of Hunter, vars fröer såddes redan 1978, på nyss nämnda Nite Flights, men som egentligen inte lät som något annat han gjort. Här blandade han tidstypisk rock, komplett med synthar och stundtals gnistrande produktion, med aviga, abstrakta arrangemang, drömlika ambientpartier och besynnerliga låtstrukturer som tog vändningar man knappast väntade sig. Walkers lyrik, som alltid, även under den kommersiella storhetstiden på 60-talet, behandlat allt annat lättsamma ämnen, var på Climate of Hunter mer svårgenomtränglig än någonsin tidigare. Även röstmässigt kunde man ana en ny Scott Walker. Han var fortfarande en crooner, men man kunde ana en vilja att börja använda rösten på extremare sätt än tidigare. Kort sagt, de vuxna kvinnor anno 1984 som var unga på 60-talet och som såg fram emot att åter stifta bekantskap med sin tonårsidol lär ha blivit gruvligt besvikna. Och förvirrade. Och sådär skulle det fortsätta. Med Climate of Hunter stod det klart att Scott Walker äntligen, en gång för alla, skakat av sig de sista resterna av idoldyrkan och mainstreamberömmelse. Han var aldrig gjord för det och skulle aldrig se sig om efter det igen.

Efter Climate of Hunter var Scott tyst. I elva år. 1995 dök han åter upp igen – denna gång djupare försjunken i de mörka, abstrakta ljudvärldar han nosade på 1984. Tilt är ett smärre mästerverk. Kolsvart, obehagligt, men mycket vackert. Utmärkta musiksajten Allmusic.com liknar albumet vid ”the wind that buffets the gothic cathedrals of everyone’s favorite nightmares.”, och inget kunde väl vara mer sant. Här och var anar man melodier, och skivan är inte helt renons på (relativt sett) försonande, luftiga partier, men detta är för det mesta djupt begravet under groteska och absurda textsjok, kallsvettiga, operaliknande stycken och dissonans. Efter Tilt följde ytterligare en elvaårsperiod i tysthet innan Walker år 2006 gjorde ny comeback med, i mitt tycke, sin allra bästa skiva – The Drift.

IMG_6083

Steget från Tilt till The Drift är förstås inte lika radikalt som det mellan Climate of Hunter och Tilt, men The Drift är mörkare, mer ogästvänlig och ogenomtränglig än något Walker gjort tidigare – något som kritiker och musiklyssnare vid tiden för Tilt knappast hade trott var möjligt. Ackompanjerad av tunga ljudblock som sällan har något med rock att göra (det makalösa öppningsspåret Cossacks Are får ses som ett slags lysande undantag) sjunger Walker febriga, djupt absurda och kollageliknande arior om 9/11, Elvis Presleys dödfödda tvillingbror Jesse, folkmorden i forna Jugoslavien och Mussolinis och hans älskarinnas våldsamma död. Rösten växlar mellan försiktig men samtidigt djupt obehaglig crooning och nervigt mässande. Och vid ett tillfälle dyker en mardrömslik Daffy Duck-röst upp, vilket lär skrämma slag på vem som helst. Att lyssna på The Drift är som att skickas ner i helvetets nedersta skikt med en glappig ficklampa som då och då lyser upp allsköns vidrigheter framför en. Inte så himla mysigt, men en helt igenom originell och mäktig upplevelse. Den har en given plats på min lista över mina tio favoritalbum.

Bish Bosch från 2012 var en naturlig fortsättning på The Drift. De är onekligen två systerplattor. Men även om det kvävande mörkret på The Drift onekligen går igen på Bish Bosch och särskilt på låtar som Dimple, Tar och The Day the ”Conducator” Died är skivan i allmänhet mer lekfull – både musikaliskt och textmässigt. På Phrasing samsas dissonanta elgitarrslingor och svärtade textrader/utrop som ”Pain is not alone” och ”Here’s to a lousy life!” med närmast sambaaktiga trumrytmer och visselpipor. På den monolitiska SDSS1416+13B (Zercon, A Flagpole Sitter) radar Walker upp hysteriska oneliners, omväxlande ackompanjerad av tundraliknande tystnad och kärv industri. På Pilgrim mässar han hurtigt/neurotiskt om att spränga oxgrodor med sugrör och om rum fulla av möss. I bakgrunden surrar ett ihärdigt och egendomligt trummönster. Bish Bosch är fullproppad med liknande märkligheter – och det är däri som obehaget – och skönheten – vilar. I det oförutsägbara gränslandet mellan mörker och ysterhet vet man varken ut eller in, och där någonstans hittar vi Bish Bosch, som en mordisk narr som ler med hela ansiktet medan han skär halsen av dig.

Ingen hade trott det, men redan två år senare, 2014, 71 år gammal (!) var han tillbaka – och det med ännu ett mästerligt album – Soused. Denna gång kompades han av doom metal-titanerna Sunn O))) – ett samarbete som skulle visa sig vara lika otippat som genialt. Sunns sotigt majestätiska drones och Scott Walkers och mångåriga samarbetspartnern Peter Walshs dissonanta ljudkollage går ihop som vore det det mest självklara i världen – oavsett om Sunn O))) subtilt fyller i ljudbilden, som i Bull och Lullaby, eller är mer framträdande, som i Brando och Herod 2014. I de allra flesta avseenden är Soused en naturlig fortsättning på det som Walker pysslat med sedan åtminstone Tilt (1995). Sunn bidrar med granitskarpa kanter till Walkers redan massiva ljudbygge, men deras egenart tar aldrig över och det är tydligt varför Walkers namn står först på konvolutet.

Bortsett från ett par mer eller mindre intressanta soundtracks från 2016 och 2018 var Soused, för övrigt det album som Scott själv tyckte bäst om, det sista vi fick höra från honom. I måndags kom dödsbudet. Någon dödsorsak har man inte gått ut med.  Den evigt private, djupt integritetsfulle Scott Engel, som han egentligen hette, ville väl ha det så. Och integritet hade han, som jag nämnde innan, och mod – så till den grad att han saknar motstycke och likar. I Sverige har vi Thåström som det självklaraste exemplet. David Bowie är ett internationellt praktexempel. Men Scott gick längre än de båda. I den där Guardian-intervjun från 2008 pratar han om hur han sedan länge hade gett upp tanken på att passa in. Han omfamnade sin särart, sa han, och betraktade ensamheten som en drog han måste ha i sig. Och han levde som han lärde – åtminstone konstnärligt. För vem annars än den som helt drivs av orubblig integritet och självbevarelsedrift och som struntar i om folk förstår eller inte vänder ryggen åt kommersiella framgångar, turnerande och gamla meriter för att istället helt gå upp i outforskade världar och ett evigt brinnande intresse för nya uttryck? 

Jag upptäckte Scott ganska sent. Året var 2008 och jag var 23. Jag upptäckte hans 60-tal först och slogs av vad jag uppfattade som en sällsam blandning mellan Frank Sinatra och Leonard Cohen – två andra hjältar. Det dröjde inte mer än ett år innan jag tog mig an hans senare soloalster och knockades omgående av The Drift. För en lyssnare som jag, som är lika torsk på melodi, vemod och blödande hjärtan som på svärta och dissonans var Scott Walker en perfekt artist. Hans låt- och albumskatt är lika mycket av allt det där. Och kvaliteten är för det mesta hisnande hög. Scott Walker skämmer bort en. Han är, för att citera en av hans kändare 60-talslåtar, best of both worlds. Jag saknar honom redan.

IMG_6082

För att runda av ger jag er här en spellista, med 25 fantastiska låtar i kronologisk ordning från hela hans karriär. Se det som ett smakprov och dyk sedan ner djupare. Det är han värd, och ni med.

Vila i frid, Scott. Och tack.

 

2016 In Review: The albums

2016.img_3541

 

20. Bon Iver22, A Million

– Justin Vernons musik blir underligare och underligare, och svårare och svårare att relatera till och förstå, men den blir aldrig ointressant.

19. And Also the Trees Born Into the Waves

– AATT:s 2000-tals-renässans, som inleddes 2003 med Further From the Truth (och peakade med 2007 års mästerverk (Listen For) The Rag and Bone Man håller i sig, och visar inga tendenser på att falna.

18. Minor VictoriesMinor Victories

– Det var inte mer än rätt att världen åter skulle få njuta av Rachel Goswells (Slowdive) utmärkta stämma.

17. Cities Last Broadcast The Humming Tapes

– Brusig, stämningsfull dark ambient, ibland med närapå jazziga inslag.

16. Citizen HTransference

– Niklas Hellbergs solodebut. Hellberg är ju annars mer känd från All That Jazz, Peace, Love & Pitbulls och Sällskapet, och som en avgörande viktig kugge i Joakim Thåströms solokarriär och -band. Som Citizen H gör han instrumental, elektronisk dark ambient, och hans fingertoppskänsla för atmosfärer och ljudlandskap är intakt. Jag hoppas på ett fysiskt släpp.

15. Marissa Nadler Strangers

– Förföriskt mörker.

14. 1900Tekno

– Christian Gabel är en av Sveriges bästa ljudmakare.

13. Iggy Pop Post Pop Depression

– Iggy släppte i maj karriärens tredje bästa soloalbum, nedpetat endast av Berlin-plattorna från 1977. Texterna är inspirerade, sången sitter perfekt, och musiken (styrd av Josh Homme och Iggy själv) är intressantare än på decennier.

12. ApocryphosStone Speak

– Kylig, karg dark ambient. Låter som en fika vid en hamn, i januari. Utan något att fika på.

11. Christian KjellvanderA Village: Natural Light

– En promenad längs öde fält, gårdar och åkrar i november.

10. Neurosis Fires Within Fires

– Vackert och skräckinjagande om vartannat. Neurosis har gjort det igen. Metal för folk med för mycket finess och känsla för att lyssna på metal.

9. Ivy BellsSculptures

– Skimrande pop, så melankolisk att man blir förlamad.

8. David BowieBlackstar

– Precis som sin gamle vapendragare Iggy, så släppte också Bowie ett av karriärens bästa album i år. Men till skillnad från Iggy, så fick Bowie inte uppleva vilket genomslag plattan fick. Två dagar efter release gick han bort i levercancer. Vedervärdigt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsSkeleton Tree

– Den gamla föreställningen om att konstnären frodas när tillvaron rasar ihop får här vatten på sin kvarn.

6. Maria Taylor In the Next Life

– Jag är så vansinnigt svag för Maria. Hennes röst, hennes melodier, hennes texter och den sorgsenhet som genomsyrar alla hennes skivor. I år släppte hon sin karriärs jämnaste platta, och återförenades med Conor Oberst (om än bara på en låt).

5. Leonard CohenYou Want It Darker

– 2016 var året då ikonerna gjorde comeback, och Cohen tillhör den skaran. 2016 var även året då många ikoner gick bort, och dessvärre tillhör Cohen även detta gäng. Han dog  några veckor efter releasen. Detta är hans bästa platta sedan 1988 års I’m Your Man. Soundet är kargt, texterna fokuserade, rösten stannar tiden. Klassisk Cohen.

4. AllseitsChimäre

– Soundtracket till alltings undergång. Vansinnigt snygg dark ambient. Fantastisk produktion.

3. RomeThe Hyperion Machine

– Jerome Reuter går ifrån temaskivorna, och får trots det ihop sin bästa och jämnaste platta hittills. Mörk, romantisk, atmosfärisk. Lyriken sitter, melodierna är rakt igenom starka. Och Thåström gästar.

2. Frida HyvönenKvinnor och barn

– I höstas gick jag från att inte ha någon relation till Fridas musik (hade hört debutplattan 2005 när den var ny, men det var allt) till att betrakta henne som en av vårt lands intressantaste artister och textförfattare. Allt tack vare denna skivan.

1. Conor Oberst Ruminations

– På Ruminations skalar Conor av sig precis allt, och blottar sig på ett sätt han inte gjort sedan han som 20-åring slog igenom med Bright Eyes. Men då var det (till en början) febrig ångestpop, nu ger han ett betydligt mer samlat intryck, trots att ångesten finns kvar. Men den är tyngre nu. Mer gnagande än skärande. Melodierna är lika bra som någonsin, men texterna är ännu vassare. Djupt personligt, men samtidigt aldrig annat än allmängiltigt.

 

Köp plattorna där plattor säljes. Fotot är taget av mig. Photo by me.

2016 in Review: The 20 Best Songs

20. True MoonVoodoo

– Svensk postpunk lever och frodas.

19. The Radio Dept.Swedish Guns

– Radioavdelningen visar att det tydligen går att blanda atmosfärisk pop med politisk text.

18. Christian KjellvanderThe Dark Ain’t That Dark

Jason Molina nickar uppmuntrande från sin himmel.

17. Iggy PopChocolate Drops

– 2016 var året då Iggy kom tillbaka. Tusenfalt. 2016 var inte bara elände, alltså.

16. Marie DanielleOne Night Stands

– Drygt 150 lyssnare på Spotify. Perverst. Denna låt har en av årets största och vackraste refränger.

15. Marissa NadlerKatie I Know

Chelsea Wolfe på stesolid. ”Hänförande” är ordet.

14. Ivy BellsGoing Home

– Skulle ha slagit igenom. Borde ha slagit igenom. Skimrande vemodig pop som för tankarna till Days, The Field Mice och The Mary Onettes. Skamligt förbisedda.

13. 1900 (feat. Ossler och Thåström)- Vi

– Solidaritet gestaltat av en skör melodi, och hummande från Sveriges två tyngsta röster.

12. AllseitsSink In Sideways

– VM-guld i dark ambient 2016 går tveklöst till tyska Allseits. När det moderna samhället äntligen rasar ihop, så är det denna låten som kommer att spelas. Kom ihåg var ni hörde det först.

11. The Good Life Are You Afraid Of Dying?

– Temat ”underskattade band” fortsätter med Omaha, NE:s The Good Life, frontat av Tim Kasher (även känd från Cursive). Ett band som oavsett hur bra de är aldrig får ett riktigt genombrott. Sådan är världen vi lever i.

10. kentDen sista sången

– kent avslutade 2016 karriären med (ännu) ett undermåligt album. Stundtals upprörande dåligt. Men också stundtals riktigt fint. Som i fallet med denna låten. En varm bris i solnedgången, på väg bort mot något annat.

9. Frida HyvönenFredag morgon

– Från ingenstans dyker Frida Hyvönen senhösten 2016 upp och släpper ett makalöst album. Denna blytunga pjäs är skivans mest imponerande stund.

8. Minor Victories (feat. Mark Kozelek) – For You Always

– Ett något poppigare Slowdive möter klassisk (sentida) Kozelek. Enkel lyrik (om man ens kan kalla det för lyrik), men så naket och romantiskt att man får hjärtsvikt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsJesus Alone

– You believe in God, but you get no special dispensation for this belief now. Inte ens gudsfruktan hjälper när det allra värsta händer.

6. Leonard CohenYou Want It Darker

– Cohen släpper hösten 2016 en av de tyngsta låtarna i hela karriären (hämtad från det starkaste albumet sedan 1988). Kort därpå dör han. I’m ready, my Lord.

5. Maria Taylor  (feat. Conor Oberst) – If Only

– Mig veterligen hade Maria och Conor inte samarbetat sedan 2007, så detta var mycket välkommet. Och vilken återförening, dessutom! Så vackert och vansinnigt sorgset om andra chanser att ögonen trillar ur skallen på en.

4. David BowieLazarus

– Med facit i hand, det brutalaste som släpptes under 2016.

3. Conor OberstNext of Kin

– Oberst följer upp 2014-års Upside Down Mountain med vad som måste räknas till en av karriärens tre bästa skivor. Här ringar han in förlust på ett fantastiskt och rått sätt:

Her bathrobe hangs on the bedroom door
Though she’s been dead for a year or more
He buried her by the sycamore
So that he could keep her close
It broke his heart and it made him old
Tries to rebuild but it just erodes
Some people say that’s the way it goes
But he don’t feel that way

2. Sun Kil Moon & JesuGood Morning, My Love

– Mot Justin Broadricks blytunga fond ställer Mark Kozelek en av livets viktigaste frågor:

What does rekindle mean?

1. Rome (feat. Thåström) – Stillwell

– 2016 var året då även Jerome Reuter nådde nya höjder. På Stillwell föräras han med ett besök av vännen och ikonen Joakim Thåström, och resultatet är bortom denna värld. Måste upplevas, kan inte vidare beskrivas.

 

Alla låtar har sammanställts i en spellista. Lyssna här

9/11 – The 15 Greatest Songs from New York: a Tribute

bxnnctuieaa3tce

Musically one of the greatest and most influential cities in the world, giving birth to punk, hiphop, jazz and numerous subgenres to all of these styles and more. And to mark the 15th anniversary of the fall of The Twin Towers, here is my rundown of the 15 greatest songs to come out of NYC.

15. Richard Hell and the Voidoids – Blank Generation 

– One of the originators of punk. This song is the blueprint.

14. Nas – One Mic

– The greatest living MC to come from NY.

13. Swans – Sex, God Sex

– Took punk, slowed it down considerably, made it ten tons heavier, painted it pitch black. The result? Horrifying and gorgeous.

12. Television – Torn Curtain

– Post-punk long before punk was even dead. True innovators.

11. Johnny Thunders – So Alone

– One of the coolest rock stars of all time. He oozed NYC.

10. New York Dolls – Subway Train

– Perhaps the most important band in terms of their influence on punk. This is existential angst set in a dimly lit and desolate subway car.

9. Patti Smith – Free Money

– One of the greatest rock poets to come out of NYC. Another one of the innovators.

8.  The Velvet Underground – The Black Angel’s Death Song

– The Godfathers. Thanks to the Velvets and Lou we have punk, goth, post-punk, industrial, indie pop… This song lives up to its title. It’s a masterpiece.

7. Interpol – C’mere

– For a while in the 00’s these guys carried the NYC torch and they did it perfectly. This one of their most touching songs.

6. The Notorious B.I.G. – Kick in the Door

– The King of New York. The Greatest MC of all time. The second musical idol of my life. On this track he sets the record straight as to who really is the King of New York.

5. Leonard Cohen – Famous Blue Raincoat

– Okey, he’s not from New York. Hell, he’s not even American. But this song IS New York, just as much as the Hudson or Bagels.

4. Suicide – Frankie Teardrop

– What I said about The Velvets could easily and just as rightly be said about Suicide. Their influence can not be over stated. Not ever.

3. Ramones – 7/11

– These guys saved rock n roll from the dreary likes of Led Zeppelin, Deep Purple, Genesis and whatnot. They ushered in a new era. This song is one of their least known, but it’s stunning all the same.

2. Bruce Springsteen – Jungleland

– Bruce is from the other side of the river, but this song is not. This song lives and breathes NYC street life.

1. Frank Sinatra – It’s a Lonesome Old Town

– Also from the other side of the river, but you don’t get more New York than this. This is wet streets, lonely walks lit up only by neon signs, steam rising from the sewer and a heart too heavy to bear. Essential. A masterpiece.