Två månader har gått sedan det senast publicerades något på 482 MHz. Två månader som präglats av en kris och återhämtning från densamma, sommar och andra prioriteringar. Men nu när sommaren så sakteliga närmar sig upphällningen har också skrivarlusten kommit igång igen. Även om det har varit (och fortfarande är) sommar har det inte rått brist på bra musik. I föreliggande text redogör jag får några album och singlar jag lyssnat på och tyckt om den senaste tiden. Vissa dagsfärska, andra har funnits ute ett tag. Varsågoda.
Stilla Havet – Samtiden sliter oss isär (album)
Tidigare i somras släppte Stilla Havet sitt tredje album. Och precis som på förra plattan, 2019 års Brinnande horisont, är de djupt förankrade i 1980-talet. Och man förstår dem. Det är inte för inte som plattan heter Samtiden sliter oss isär. Det är en särdeles grym tid vi tvingas leva i nu.
Texterna, om sjukdom, död och om samtiden, är allmängiltiga, men musiken sjuder av referenser till 80-talet, och legendariska synthpopband som Human League och Visage. På det hela taget är det Stilla Havets bästa platta hittills. Melodierna är starkare än tidigare – och det finns fler av dem. Texterna hade däremot kunnat renodlas och fokuseras (less is more, om man har något vettigt att säga) och flera nödrim hade kunnat bantas bort. Plattan hade också tjänat på en eller ett par låtar med tyngd, suggestion och/eller dramatik. Nu får man åtta synthpoplåtar, som alla går i ungefär samma takt och har ungefär samma bpm, och det är väl trevligt, men ännu trevligare är det med dynamik. Jag är dessutom tämligen säker på att Elias & co utan vidare hade kunnat skriva något i stil med Ultravox mäktiga ”Just For a Moment” eller a-ha:s klassiker ”The Sun Always Shines on TV” utan att göra bort sig.
Men som sagt, detta är ändå bandets hittills bästa platta, där starka synthpopmelodier formligen trängs.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Farsot”
Om ni gillar detta: Visage – Visage
A Place to Bury Strangers – Hologram (EP)
Ett av mina favoritband från det sena 00-talet är tillbaka. Senast vi hörde från APTBS skrev vi 2018. Själv tappade jag dem runt 2012. Anledningen till detta är högst oklar – de hade vid det laget ännu inte släppt något undermåligt och det har de fortfarande inte. Nu är jag emellertid väldigt glad över att de är tillbaka, både på musikscenen och i mitt liv. Deras patenterade blandning av öronbedövande gitarrmattor och malande rytmer, där vacker atmosfär dynamiskt bryter av, är aldrig fel. Och nya EP:n är i sanning en felfri historia.
På Holograms fem spår ryms allt man älskar med deras musik. Här finns energin och råheten (”End of Night”), svärtan (”In My Hive”) och attityden (”I Might Have”), men här finns också atmosfären (makalösa avslutaren ”I Need You”) och en känsla för finlir och melodi de mer än gärna får utforska närmare (Marr-jangliga ”Playing the Part”). Alltsammans förvaltas med precision och passion, och så fort plattan är slut är jag där med mina svettiga fingrar och sätter igång den igen. Kunde jag motivera att ”slösa” en tiopoängare på en EP hade jag gjort det nu.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”I Need You”
Om ni gillar detta: gräv bakåt i APTBS diskografi
Anna Bodotter – Strålande utsikter (album)
Inte ens ett år efter debutplattan Kom ta bilder är Anna Bodotter tillbaka med en uppföljare. Oroväckande snart, kanske vissa tycker, men faktum är att Strålande utsikter är ett oförskämt genomarbetat och fokuserat album – med ett starkare låt- och textmaterial än på debuten.
Både kent och Postal Service, Annika Norlin och The Cure, hörs i Bodotters urmelankoliska synthvisor – visor om det liv som levs/genomlids av helt vanliga människor. Människor från småstäder, som köper mjölk, går promenader, längtar efter kärlek, längtar efter sällskap, minns och undrar om detta är allt. ”Efter 30 är man ensam på ett sätt som blottar själen” sjunger hon i avslutande ”Vi är fortfarande ganska unga” och jag konstaterar snabbt att det är en av de bästa textraderna jag hört i år. Låten, sedan, är inte bara albumets bästa, det är också en av de vackraste svenska låtarna från i år.
Det är med enkla medel hon jobbar, Anna Bodotter. Som alla som vill nå ut och beröra använder hon ett språk alla kan förstå, och hon skriver melodier som inte tar några omvägar in till hjärtat. Men det blir sällan för enkelt (även om ett vissa undantag finns) och det mesta är gjort med så mycket finess och fingertoppskänsla att inget annat än ett åtminstone halvbrett genombrott vore rättvist nu.
Bodotter är en sann underdog – hon gör allt på egen hand, från låtskrivande till slutmix och PR – men hon är värd både uppskattning och uppmärksamhet. Strålande utsikter släpps idag fredag, 30/7, och det kan mycket väl bli skivan som breakar henne. Gud vet att den är bra nog.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Vi är fortfarande ganska unga” (eller möjligen nostalgiska, Postal Service-minnande ”Tre höghus”)
Om ni gillar det: The Postal Service – Give Up
Salience of Line (med Sole och Henrik Meierkord) – ”To Steep in Loss” (låt)
Holländska ambient-labeln Ambientologist har släppt sin andra volym i Sustain-serien, där artister återanvänder och omarbetar varandras material. En av singlarna från plattan är ett samarbete mellan amerikanska Katia Haywood (aka Salience of Line) och svenska 482-favoriterna Henrik Meierkord och Sole Gipp Ossler. ”To Steep in Loss” är lika mycket hypnos som musik, lika mycket en naturupplevelse som låt. Meierkords gnisslande cello är urskogen som slukar en, Sole är skogsrået som kallar på en och Haywoods piano är det hypnotiska lugn man känner och vilar i. Sammantaget ett särdeles lyckat samarbete!
Nicole Sabouné – ”Hard to Breathe” (låt)
Följer man Nicole Sabouné på Instagram är det tydligt att hon numera är (väldigt) lyckligt kär. Trots det (eller kanske på grund av det?) lyckas hon skriva detta knytnävsslag till låt, om kvävande svartsjuka och malande otillräcklighet. Inramningen känns rätt långt ifrån de goth-hymner hon skämt bort oss med på Miman och 2019 års EP Come My Love, och mer som en blinkning till första plattans moody indieskrammel. Som tur är är hon lika vass på det.
Vi skriver nu 2021, och det är åtta år sedan Sabouné debuterade. Hon har fortfarande inte gett ut annat än ren kvalitet. Tredje fullängdaren Attachement theory, producerad av Jenny Wilson, kommer i september. Längtar.
Damon Albarn – ”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows” (låt)
Albarn tar sin urengelska popmelankoli och planterar den i isländsk jord. Resultatet är lika hjärtekrossande och mäktigt som man väntar sig. Och Albarn visar återigen varför han är den låtskrivare ur britpopgenerationen som åldrats bäst. ”The Nearer the Fountain” är, ihop med Osslers ”Svarta svan”, årets i särklass bästa låt, och en sanslöst vacker skildring av förlust och sorg jag kommer bära med mig sannolikt till döddagar.
”The Nearer the Fountain, More Pure the Stream Flows” är första singeln att släppas från plattan med samma namn. Albumet släpps 12 november.
482 MHz 
Greeting from Oakland California, glad you are back.
GillaGilla