I måndags skakades 482 MHz-världen av Scott Walkers plötsliga bortgång. Den evigt unge brittisk-amerikanske avantgardeikonen, tillika en av mina stora musikaliska hjältar, blev 76 år. Jag försökte samla mina tankar, men gick bet gång på gång. Finns det något svårare än att skriva om någon man beundrat och som nyss gått bort? Jag behövde ett par dagar till att begrunda och leva i Scotts värld. Nedan följer det jag tog med mig ut igen.
Scott Walker var integritet och otämjd passion för det egna skapandet personifierat. Han gick från att vara tonårsidol i The Walker Brothers i mitten av 60-talet i paritet med The Beatles, till att helt oblygt skicka ut det med badvattnet när bandets uttryck började kännas överspelat. Hans nästa drag var att under en period bo i kloster och studera gregoriansk munksång, för att därefter kasta sig huvudstupa ner i europeisk kultur och konstnärer, artister och tänkare som Jacques Brel, Ingmar Bergman och Albert Camus. Musiken han sedan skapade och som utgjorde hans fyra första soloskivor rörde sig i stil någonstans mellan klassiska torch songs och centraleuropeiskt vemod. Första plattan bestod mestadels av covers, men sedan tog de egna kompositionerna över mer och mer – och arrangemangen blev alltmer avancerade, liksom tematiken. Och med det droppade skivförsäljningen av. 70-talet blev ett irrande i blindo, både som soloartist och som en del av ett återförenat Walker Brothers. Inget av det bringade framgång och Scott drog sig undan. Till den där ensamheten och särarten han så innerligt krävde och var tvungen att vårda. Ensamheten och särarten som skickade honom till klostret, som fick honom att gå solo, som genomsyrade låtar som Big Louise och On Your Own Again och som 1978 drev honom till att med det återförenade Walker Brothers på 1978 års album Nite Flights göra suggestiv och hypermodern konstrock istället för att återupprepa framgångsreceptet från 60-talet. I en intervju med The Guardian år 2008 sa han att han inte alls är skygg eller osocial, så som myten om honom vittnar, men att ensamheten är ett måste för skapandet.
När 70-tal blev 80-tal gick han in i sig själv, fast besluten att lämna alla försök till bred framgång därhän. 1984 kom han ut på andra sidan, med skivan Climate of Hunter, vars fröer såddes redan 1978, på nyss nämnda Nite Flights, men som egentligen inte lät som något annat han gjort. Här blandade han tidstypisk rock, komplett med synthar och stundtals gnistrande produktion, med aviga, abstrakta arrangemang, drömlika ambientpartier och besynnerliga låtstrukturer som tog vändningar man knappast väntade sig. Walkers lyrik, som alltid, även under den kommersiella storhetstiden på 60-talet, behandlat allt annat lättsamma ämnen, var på Climate of Hunter mer svårgenomtränglig än någonsin tidigare. Även röstmässigt kunde man ana en ny Scott Walker. Han var fortfarande en crooner, men man kunde ana en vilja att börja använda rösten på extremare sätt än tidigare. Kort sagt, de vuxna kvinnor anno 1984 som var unga på 60-talet och som såg fram emot att åter stifta bekantskap med sin tonårsidol lär ha blivit gruvligt besvikna. Och förvirrade. Och sådär skulle det fortsätta. Med Climate of Hunter stod det klart att Scott Walker äntligen, en gång för alla, skakat av sig de sista resterna av idoldyrkan och mainstreamberömmelse. Han var aldrig gjord för det och skulle aldrig se sig om efter det igen.
Efter Climate of Hunter var Scott tyst. I elva år. 1995 dök han åter upp igen – denna gång djupare försjunken i de mörka, abstrakta ljudvärldar han nosade på 1984. Tilt är ett smärre mästerverk. Kolsvart, obehagligt, men mycket vackert. Utmärkta musiksajten Allmusic.com liknar albumet vid ”the wind that buffets the gothic cathedrals of everyone’s favorite nightmares.”, och inget kunde väl vara mer sant. Här och var anar man melodier, och skivan är inte helt renons på (relativt sett) försonande, luftiga partier, men detta är för det mesta djupt begravet under groteska och absurda textsjok, kallsvettiga, operaliknande stycken och dissonans. Efter Tilt följde ytterligare en elvaårsperiod i tysthet innan Walker år 2006 gjorde ny comeback med, i mitt tycke, sin allra bästa skiva – The Drift.
Steget från Tilt till The Drift är förstås inte lika radikalt som det mellan Climate of Hunter och Tilt, men The Drift är mörkare, mer ogästvänlig och ogenomtränglig än något Walker gjort tidigare – något som kritiker och musiklyssnare vid tiden för Tilt knappast hade trott var möjligt. Ackompanjerad av tunga ljudblock som sällan har något med rock att göra (det makalösa öppningsspåret Cossacks Are får ses som ett slags lysande undantag) sjunger Walker febriga, djupt absurda och kollageliknande arior om 9/11, Elvis Presleys dödfödda tvillingbror Jesse, folkmorden i forna Jugoslavien och Mussolinis och hans älskarinnas våldsamma död. Rösten växlar mellan försiktig men samtidigt djupt obehaglig crooning och nervigt mässande. Och vid ett tillfälle dyker en mardrömslik Daffy Duck-röst upp, vilket lär skrämma slag på vem som helst. Att lyssna på The Drift är som att skickas ner i helvetets nedersta skikt med en glappig ficklampa som då och då lyser upp allsköns vidrigheter framför en. Inte så himla mysigt, men en helt igenom originell och mäktig upplevelse. Den har en given plats på min lista över mina tio favoritalbum.
Bish Bosch från 2012 var en naturlig fortsättning på The Drift. De är onekligen två systerplattor. Men även om det kvävande mörkret på The Drift onekligen går igen på Bish Bosch och särskilt på låtar som Dimple, Tar och The Day the ”Conducator” Died är skivan i allmänhet mer lekfull – både musikaliskt och textmässigt. På Phrasing samsas dissonanta elgitarrslingor och svärtade textrader/utrop som ”Pain is not alone” och ”Here’s to a lousy life!” med närmast sambaaktiga trumrytmer och visselpipor. På den monolitiska SDSS1416+13B (Zercon, A Flagpole Sitter) radar Walker upp hysteriska oneliners, omväxlande ackompanjerad av tundraliknande tystnad och kärv industri. På Pilgrim mässar han hurtigt/neurotiskt om att spränga oxgrodor med sugrör och om rum fulla av möss. I bakgrunden surrar ett ihärdigt och egendomligt trummönster. Bish Bosch är fullproppad med liknande märkligheter – och det är däri som obehaget – och skönheten – vilar. I det oförutsägbara gränslandet mellan mörker och ysterhet vet man varken ut eller in, och där någonstans hittar vi Bish Bosch, som en mordisk narr som ler med hela ansiktet medan han skär halsen av dig.
Ingen hade trott det, men redan två år senare, 2014, 71 år gammal (!) var han tillbaka – och det med ännu ett mästerligt album – Soused. Denna gång kompades han av doom metal-titanerna Sunn O))) – ett samarbete som skulle visa sig vara lika otippat som genialt. Sunns sotigt majestätiska drones och Scott Walkers och mångåriga samarbetspartnern Peter Walshs dissonanta ljudkollage går ihop som vore det det mest självklara i världen – oavsett om Sunn O))) subtilt fyller i ljudbilden, som i Bull och Lullaby, eller är mer framträdande, som i Brando och Herod 2014. I de allra flesta avseenden är Soused en naturlig fortsättning på det som Walker pysslat med sedan åtminstone Tilt (1995). Sunn bidrar med granitskarpa kanter till Walkers redan massiva ljudbygge, men deras egenart tar aldrig över och det är tydligt varför Walkers namn står först på konvolutet.
Bortsett från ett par mer eller mindre intressanta soundtracks från 2016 och 2018 var Soused, för övrigt det album som Scott själv tyckte bäst om, det sista vi fick höra från honom. I måndags kom dödsbudet. Någon dödsorsak har man inte gått ut med. Den evigt private, djupt integritetsfulle Scott Engel, som han egentligen hette, ville väl ha det så. Och integritet hade han, som jag nämnde innan, och mod – så till den grad att han saknar motstycke och likar. I Sverige har vi Thåström som det självklaraste exemplet. David Bowie är ett internationellt praktexempel. Men Scott gick längre än de båda. I den där Guardian-intervjun från 2008 pratar han om hur han sedan länge hade gett upp tanken på att passa in. Han omfamnade sin särart, sa han, och betraktade ensamheten som en drog han måste ha i sig. Och han levde som han lärde – åtminstone konstnärligt. För vem annars än den som helt drivs av orubblig integritet och självbevarelsedrift och som struntar i om folk förstår eller inte vänder ryggen åt kommersiella framgångar, turnerande och gamla meriter för att istället helt gå upp i outforskade världar och ett evigt brinnande intresse för nya uttryck?
Jag upptäckte Scott ganska sent. Året var 2008 och jag var 23. Jag upptäckte hans 60-tal först och slogs av vad jag uppfattade som en sällsam blandning mellan Frank Sinatra och Leonard Cohen – två andra hjältar. Det dröjde inte mer än ett år innan jag tog mig an hans senare soloalster och knockades omgående av The Drift. För en lyssnare som jag, som är lika torsk på melodi, vemod och blödande hjärtan som på svärta och dissonans var Scott Walker en perfekt artist. Hans låt- och albumskatt är lika mycket av allt det där. Och kvaliteten är för det mesta hisnande hög. Scott Walker skämmer bort en. Han är, för att citera en av hans kändare 60-talslåtar, best of both worlds. Jag saknar honom redan.
För att runda av ger jag er här en spellista, med 25 fantastiska låtar i kronologisk ordning från hela hans karriär. Se det som ett smakprov och dyk sedan ner djupare. Det är han värd, och ni med.
Vila i frid, Scott. Och tack.
482 MHz 