Rubriken säger väl allt? För att göra den här listan så dynamisk som möjligt har jag försökt hålla nere antalet låtar per artist till två. I övrigt inga krusiduller. Möjligen lite mer pop här än på albumlistan. Komplett spellista längst ner. Varsågoda!
50. The xx – Say Something Loving
År: 2017
– När lynniga, svala, xx är på sitt allra innerligaste humör får de ur sig sin bästa poplåt och sin bästa refräng.
49. Johan Hedberg – Nackamasterna
År: 2013
– Svensk 10-tals-indies mest underskattade poppärla.
48. Chromatics – Shadow
År: 2017
– Den minst sagt efterlängtade tredje säsongen av Twin Peaks levde inte bara upp till förväntningarna – med råge – den bjöd också på fantastisk musik. Den låt som stack ut mest var Chromatics fantastiskt vackra ”Shadow”. Atmosfärisk pop i världsklass, och låter precis som en drömsk dag vid havet känns.
47. Deutsch Nepal – How Low…2015
År: 2015
– Inne i Peter Anderssons hjärna är det mörkt, groteskt och gränslöst fascinerande. Musikaliskt bör denna sotiga juvel tilltala alla som gillar Thåström, Ossler, Nick Cave eller Rome.
46. The Mary Onettes – A Breaking Heart is a Brilliant Start
År: 2011
– Atmosfäriskt till och med för att vara Mary Onettes, som sällan väjer för skimrande, romantiska eller vemodiga ljudbilder. Här når detta sound sin fruktansvärt vackra kulmen.
45. Boy Harsher – Country Girl
År: 2017
– Cold Wave-decenniets allra bästa och coolaste låt. Boy Harsher, ihop med ett fåtal andra band i genren, spelar i en egen liga.
44. Solange – Losing You
År: 2012
– Lillasyster Knowles har sedan 2012 släppt betydligt mer djuplodat och komplext material, men med den vemodiga och luftiga Prince– och Michael-doftande ”Losing You” släppte hon en fenomenal poplåt.
43. Carla dal Forno – So Much Better
År: 2019
– Carla dal Fornos suggestiva, skuggiga popmusik är för mig årets upptäckt. Debutplattan You Know What It’s Like är hennes bästa, men senaste plattan Look Up Sharp innehåller ”So Much Better” – hennes enskilt bästa låt.
42. Slowdive – Falling Ashes
År: 2017
– Mycket vatten har runnit under broarna och många har följt i deras fotspår sedan Slowdive drog sig tillbaka i mitten av 90-talet. När de 2017 gjorde comeback på platta (de hade spelat live ett antal år innan dess – bland annat på Way Out West 2014, en mycket speciell konsert) visade de med all önskvärd tydlighet att gammal är äldst. Den meditativa ”Falling Ashes” visar det bättre än någon annan låt.
41. Maria Taylor – If Only (feat. Conor Oberst)
År: 2016
– 2016 återförenades äntligen Maria Taylor och Conor Oberst – på skiva. Resultatet blev denna oändligt vemodiga indiefolkballad – i klass med deras fantastiska samarbeten när Oberst spelade i Bright Eyes.
40. Beyoncé feat. Jay-Z – Drunk in Love
År: 2013
– Gränslöst sensuell, andlöst sexig. Tack och lov att Jigga kommer in efter ett par minuter, så att man kan hämta andan. Utöver detta har vi ju här att göra med vår tids största popstjärna, och den enda inom den kommersiella sfären som möjligen skulle kunna axla Michael Jacksons tunga mantel. Här är hon på sitt allra mest hedonistiska humör, i sin kanske coolaste och mäktigaste poplåt någonsin.
39. Cursive – It’s Gonna Hurt
År: 2018
– Klassisk Cursive. Det räcker så.
38. Liam Gallagher – For What It’s Worth
År: 2017
– 2010-talets kanske mäktigaste comeback? Sedan Liam åter lufsade in på scen, efter att i flera år varit uträknad, har han sålt drivvis med skivor, sålt slut arenor världen över och åter satt folks arma hjärtan i brand. Två album i eget namn har det hittills blivit, och balladen For ”What It’s Worth”, från första plattan As You Were, är den bästa låten.
37. Mark Lanegan – Deep Black Vanishing Train
År: 2012
– Fantastiska Blues Funerals allra bästa låt. Sotig, experimentell blues från en av uttryckets främsta förgrundsgestalter.
36. The Good Life – Are You Afraid of Dying?
År: 2016
– The Good Lifes outsägligt emotsedda comebackplatta Everybody’s Coming Down (2015), den första sedan lysande Help Wanted Nights (2007), var, och det smärtar mig att säga det, inte mycket att hänga i granen. Året därpå kom ett par fristående singlar, varav ”Are You Afraid of Dying?” verkligen vittnade om att bandet trots allt inte tappat sin finkänslighet eller fingertoppskänsla för grymma melodier.
35. Nicole Sabouné – Nowhere to Go
År: 2019
– Det råder ingen brist på kvalitativa låtar från det här årtiondet signerade Nicole Sabouné. Bäst är Nowhere to Go, från årets lysande EP Come My Love. En mycket mäktig låt. Mäktig för att den oblygt, rakryggat och på ett personligt sätt gör upp med tabubelagda ämnen som ensamhet och det där inre mörkret som många av oss slåss mot.
34. Tim Kasher – As the Bus Runs Late on a January Day
År: 2013
– B-sida till en fristående singel som släpptes runt en månad efter att det undermåliga albumet Adult Film getts ut, och den slår inte bara a-sidan utan även allt på Adult Film, vars session den är hämtad från – och det med hästlängder. Borta är den plattans överjästa och misslyckade ljudexperiment. Kvar är bara Tim, en akustisk gitarr, ett försynt pianostick, några bjällror och lite inspelningsbrus. Och så texten, som mycket väl kan vara Tims bästa text det här årtiondet. Om ensamhet i folkmassor, ensamhet när vi är med våra närmaste och ensamheten som bor i oss själva.
33. Azure Blue – A Town Like Alice
År: 2015
– Tobias Isaksson är det här årtiondets svenska mästare i melodiskt oantastlig, djupt melankolisk och atmosfärisk pop #1.
32. The National – Guilty Party
År: 2017
– Som en About Today del 2. Konfessionellt (om än inte självbiografiskt) om ett förhållande i total upplösning.
31. Tim Kasher – The Jessica
År: 2011
– Klassisk Tim Kasher. En sjukt vemodig gitarrballad om en dödsdömd relation och tvåsamhetens omöjligheter. Oavsett hur livet har sett ut har jag alltid återvänt med enorm behållning till ”The Jessica”. En av Kashers finaste låtar.
År: 2013
– En disig och tremolo-darrig vals om förlust och den eviga frågan: vad händer sen, på andra sidan? Finns det ens en andra sida? ”Den som verkligen vet finns ju inte längre kvar, han har gått över bron, samma väg som min far.”
29. Jacaszek – Evening Strains to be Time’s Vast
År: 2011
– Polske ljudkonstnären Jacaszeks allra största stund. Ljudet vi hör när avgrunden öppnar sig och vi sugs ner. Hämtad från mästerverket Glimmer.
År: 2012
– Kent gjorde inte mycket rätt under 2010-talet, men den utomordentligt fina popplattan Jag är inte rädd för mörkret, från 2012, är undantaget som bekräftar regeln och den formligen kryllar av starka låtar. Starkast av dessa är balladen ”Ruta 1”. Är det någonting Jocke Berg aldrig tappat är det förmågan att skriva fina popballader (den beklämmande ”Nattpojken & dagflickan” (2016) får stå som ett brännande undantag).
27. Allseits – Sink In Sideways
År: 2016
– Dark ambient-genren är ju verkligen en albumgenre. Det är ju så gott som aldrig som man sätter på en enskild låt från den genren, men trots detta måste jag nämna tyska Allseits och hennes helt igenom makalösa stycke ”Sink In Sideways” från det felfria, förkrossande albumet Chimäre. ”Sink In Sideways” är det enskilt mäktigaste dark ambient-spåret som spelats in. Sanna mina ord.
26. Mark Kozelek & Jimmy LaValle – You Missed My Heart
År: 2013
– Delvis inspirerad av en mardröm om att knivhugga en reparatör. Bisarrt? Det är det, men låten är skör och med en fantastisk melodi. En av många höga toppar på Kozeleks och LaValles grymma album Perils from the Sea.
25. Lana Del Rey – Gods and Monsters
År: 2012
– Att någon så intressant, så mystisk, så spännande och med sådan låtskrivartalang som Lana Del Rey kan slå så brett, så stort och bli en så stor stjärna får mig att tro, inte bara på popmusiken, utan på hela jäkla livet. ”Gods and Monsters” är bland de allra snyggaste poplåtarna som skrivits de senaste 25 åren.
24. The National – Conversation 16
År: 2010
– Fasader, oändliga upprepningar, ett förhållande som hänger på repen och en av Matt Berningers allra starkaste sångmelodier.
23. Håkan Hellström – Jag vet vilken dy hon varit i
År: 2010
– Precis som nyss nämnda Jocke Berg är Håkan en annan som inte är så jäkla tokig på popballader – och få av hans ballader är så drabbande som denna, om att återse någon ur ens förflutna och allt vad det river upp.
22. Blur – My Terracotta Heart
År: 2015
– Damon Albarns mycket melankoliska låt till Blur-gitarristen och vännen Graham Coxon bär en fantastisk och mollstämd melodi, som de flesta popkompositörer skulle döda för. Det enda som matchar melankolin i melodin är Coxons sköra gitarr. Ett av otaliga minimästerverk från det här årtiondet som bär Damon Albarns signatur.
21. Azure Blue – When the Love Is Pure and True
År: 2013
– Tobias Isaksson är det här årtiondets svenska mästare i melodiskt oantastlig, djupt melankolisk och atmosfärisk pop #2.
20. Crystal Castles feat. Robert Smith – Not in Love
År: 2010
– Pulserande, stroboskopblixtrande dansgolvsångest tillika genial moll-pop. Att anlita Robert Smith till att sjunga en sådan här låt är ju inget mindre än ett genidrag.
19. Amigo the Devil – Cocaine and Abel
År: 2018
– Naket, utlämnande och oändligt vemodigt om självhat och alienation. Men svagt i bakgrunden brinner ändå ett outsläckligt ljus. Hoppet och allas vårt inneboende egenvärde, som lätt kan vändas till tvivel om vi inte ser upp.
18. Sällskapet – Såg dom komma
År: 2013
– Episk, dimmig och väldigt vacker och industriell ambient-gospel, om ett utdraget och förhöjt ögonblick då allting tycks hända. Ossler briljerar som vanligt och Thåström sjunger som en GUD.
17. David Bowie – Lazarus
År: 2016
– När Bowie skrev ”Lazarus” visste han att cancern han diagnostiserats med kanske skulle komma att ta hans liv. Samma vecka som han spelade in den numera klassiska musikvideon fick han dödsdomen och behandlingen avslutades. Hur det gick sedan vet vi. ”Lazarus” är en död mans hälsning till de som blev kvar, i form av suggestivt jazzig postpunk, och något av det mäktigaste och mest fasansfullt drabbande jag hört.
Look up here, I’m in heaven/I’ve got scars that can’t be seen/I’ve got drama, can’t be stolen/Everybody knows me now
16. Rome – The Demon Me (Come Clean)
År: 2011
– Med inspiration från avskalade Swans-nummer som Song for Dead Time och God Damn the Sun visar sig Jerome Reuter från sin allra naknaste sida. Till ett försiktigt, närmast akustiskt komp och en sorgtyngd sångmelodi besjunger Reuter förlust och egna tillkortakommanden på ett sätt vi inte hört från honom vare sig förr eller senare.
And I’m sorry you had to clean up after me/And that I’d ruin your last shot every time/You wanted to get clean/For I never wanted to be that mean/I never told you I care, I never came clean.
15. Bruce Springsteen – Western Stars
År: 2019
– Western Stars är sannolikt den bästa skiva Bruce släppt sedan The Ghost of Tom Joad (1995), och amerikansk roots-influerad musik blir knappast vackrare än titelspåret.
14. Daniel Norgren – Like There Was a Door
År: 2015
– Vissa förluster bränner mer än andra. Det blir tydligt i denna vackra ballad, tillika Norgrens enskilt största stund. Melodin känns evig, som om den tillhör bäckarna i skogen eller träden och himlen. Texten går inte att värja sig mot.
I’ve been thinking of you/Almost every day/And I wonder if there is more/’Cause when you went away/You were looking into the blue/Like there was a door
13. Leonard Cohen – You Want It Darker
År: 2016
– Cohen känner dödens andedräkt i nacken, rannsakar sitt liv och konstaterar inför Gud att han är redo att lämna. Detta till tonerna av sakral, stram blues. En av årtiondets mest omtumlande låtar.
12. Bright Eyes – Ladder Song
År: 2011
– Conor Oberst har gjort många fina låtar om döden, livsångest och religionsproblematik men få är lika drabbande som den här hallucinatoriska pianoballaden, hämtad från Bright Eyes sista(?) platta, The People’s Key (2011).
11. Nick Cave & The Bad Seeds – Jesus Alone
År: 2016
– Gud må finnas, men han tiger. Oavsett vad som händer, oavsett vem som dör. Oavsett vem som tror. Åtminstone kan det så kännas för den som är djupt försjunken i sorg eller smärta. Tunga elektroniska drones, ett subtilt piano och sparsmakade stråkar utgör kulissen till detta mästerverk i Nick Caves kanon.
10. Morrissey – Forgive Someone
År: 2014
– Morrisseys comebackplatta, World Peace Is None of Your Business (2014), hade kunnat bli hur bra som helst – om han hade valt att inkludera de låtar som istället hamnade på specialutgåvans bonus-cd. Det gjorde han inte, och skivan solkades ner av flertalet undermåliga låtar. Men det är ju typiskt Moz. Redan under Smiths-tiden gömdes mästerverk undan som singel-b-sidor (vilket även fortsatte under soloåren). Låtarna på World Peace-bonus-cd:n är alla poplåtar av klassiskt Moz-snitt: varma, innerliga, djupt melankoliska och med melodier att gå över lik för. Och precis det gäller för ”Forgive Someone” – en nostalgisk tillbakablick och en uppmaning till alla (sig själv, inte minst) att gräva ner stridsyxorna och förlåta.
9. Mount Eerie – Through the Trees pt. 2
År: 2012
– Phil Elverum är alltid fantastisk, men som allra bäst är han när han blir ett slags Albert Camus för den amerikanska vildmarken. Med den väldiga, nordamerikanska urskogen som kuliss tecknar han här, på vad som sannolikt är sin allra bäst låt, ett knivskarpt porträtt över den moderna människan och hennes existentiella kval och grubblerier, hennes kamp för att förstå vad tillvaron betyder och vad vi som människor sysslar med.
8. Sällskapet – Rött liguriskt vin
År: 2013
– Sällskapets kanske snyggaste låt är en gnistrande, regnvåt industriballad med gott om sprakande synthar och ett släpigt, loose beat. En gång i tiden var den en hård och kantig bluesrockdänga och hette ”Rött liguriskt regn”. Bandets andra platta, Nowy Port, har en rad riktigt höga toppar, men högst når ändå denna.
7. Rome – Stillwell (feat. Thåström)
År: 2016
– Denna atmosfäriska duett med Joakim Thåström är Romes kanske största och vackraste ballad. Thåströms röst är distad och ligger längre bak i mixen än Jeromes, men det gör ingenting. Den skapar sedvanlig gåshud ändå.
6. Conor Oberst – No One Changes
År: 2018
– Conor Oberst och ett piano, på förtvivlans rand, och en ångestdriven redogörelse över självförakt, misantropi, saknad, desillusion och frustration vecklar ut sig. Men byggt på ett fundament av sorg – inte ilska – och en gränslöst vacker och skör melodi. Detta är en comeback till Conors tidiga och oförställda Bright Eyes-uttryck, men med den äldre Conors djup, nyans och weltschmerz. No One Changes kan mycket väl vara en av hans fem bästa låtar genom tiderna. Så bra är den.
5. Thåström – Alltid va på väg
År: 2015
– Resandet, både det inre och det fysiska förflyttandet, vägran att stagnera, att varje dag vakna med en ny chans, att hålla ögonen öppna för det vackra runtomkring oss, att alltid vara på väg – det är vad Thåström är för mig. Tröst, styrka, inspiration. ”Alltid va på väg” kristalliserar detta.
4. Nick Cave & The Bad Seeds – Push the Sky Away
År: 2013
– Ännu en hymn och en bön om att aldrig ge upp, men också om att det är okej att vara underlig, ta andra vägar, tro på andra saker. Fick jag bara ta med mig en enda Nick Cave-låt i graven, till en öde ö, till alltings ände, skulle det bli denna.
And if your friends think that you should do it different/And if they think that you should do it the same/You’ve gotta just keep on pushing/Push the sky away
3. The Good, The Bad, The Queen – Ribbons
År: 2018
– På låtens knappa tre minuter hinner ett mästerverk om brittiska traditioner, gemenskap, tillhörighet och förlust (av detsamma) veckla ut sig. Detta till en otröstligt sorgsen melodi så vacker att man knappt kan föreställa sig att den är skriven på 2010-talet. Ribbons känns lika evig som, säg, en Greensleeves. Och lika ur-engelsk.
2. Ossler – Helsingborg
År: 2017
– Osslers mest atmosfäriska ballad, hämtad från den monumentala Evig himmelsk fullkomning, är lika mycket ett livselixir som en låt, men en låt likväl – om tillbakablickande, längtan efter det omöjliga och sträng självrannsakan. Vad gick fel? Och varför? Varför täpps vissa hål aldrig igen? Varför är jag som jag är? Var hör jag hemma? En låt jag kan lyssna på hur många gånger som helst. Bäst var den i slutet av februari 2018, på Osslers makalösa konsert på Victoriateatern i Malmö (som jag redan orerat om här). Då var alla nerver blottade och Ossler, cellisten Meierkord och maskinisten Nilzén spelade som om allting hängde på det, medan låten aldrig slutade lyfta eller växa. Jag tänkte flera gånger att detta är bland det allra bästa jag upplevt på en scen – och det var det ju också. Men ”Helsingborg” är lika mäktig i hörlurar, hemma på soffan, när man är less och trött på allt. Den är som sagt som ett elixir.
1. Thåström – Beväpna dig med vingar
År: 2012
– Precis som ”Alltid va på väg” är detta en hyllning till, och nu blir det pajigt, det vackra i livet, och en uppmaning att fortsätta klättra uppåt, röra sig framåt – helt enkelt beväpna sig med vingar. Än en gång: tröst, styrka, inspiration. Också ännu en låt som växer till om möjligt ännu högre höjder live – speciellt under Gun Club-partiet.
Beväpna dig med vingar har följt med mig i snart åtta år. När jag hörde den för första gången var mitt liv skit. 26, arbetslös, olycklig, på fel plats. Jag minns var jag var när jag hörde den för första gången. Den premiärspelades på P3:s Musikjournalen. Jag satt på helspänn i min soffa på Billdalsgatan. Någon vänlig själ på det gamla, nu insomnade, Thåström-forumet ordnade en provisorisk MP3:a och jag gick ut på promenad med låten i ett vintergrått, oändligt meningslöst Borås. Spelade den säkert tio gånger. För varje lyssning pumpade blodet i mig lite varmare, och kladdiga, sega gamla tankar byttes ut mot nya, hungriga. Det gråa runtomkring mig tedde sig vackert, fastän det var samma gamla ”tjiliga” gator, samma fula hus, samma evinnerliga byggarbetsplatser. När jag kom hem skrev jag en dikt om det jag upplevt. Jag gjorde sånt då. Dikten har jag glömt, men jag glömmer aldrig ett enda tillfälle då Joakim Thåström gjort livet lite lättare att leva. För det är jag honom evigt tacksam.
***
Morrissey-låten ”Forgive Someone” saknas på Spotify, och jag har därför ersatt den på spellistan med den nästan lika fina Home Is a Question Mark, från albumet Low In High School (2017).
***
Ännu ett årtionde är förbi, ännu en lista likaså. Men tro inte att listeriet är över för det. Ha! Nu ska ju 2019 summeras. Först ut är listan över årets 25 bästa låtar. Den kommer om ett par dagar.
God fortsättning!
/N
482 MHz 