Henrik Meierkord & James Hill – Akrophobie
– 482-favoriten Henrik Meierkord vilar aldrig. Han är en kreativ supermänniska med ständigt nya projekt, skivsläpp och samarbeten på gång. För att hålla koll på allt behöver man vara lika mycket av en supermänniska själv. Senaste fullängdaren är ett samarbete med den amerikanske musikern och kompositören James ”Junior” Hill. Här blandas Meierkords urnordiska cellotoner ut med Hills urbana trumpeter och vad som uppstår är ett slags drone-jazz som gör sig lika bra på en bakgata en stekhet sommardag som djupt inne i en dunkel granskog i november.
Albumets titel betyder, något förenklat, höjdskräck, och alla låtar är döpta efter bergstoppar. Passande, tycker jag, då varje låt börjar nere i myllan för att sedan sväva i sakta mak mot höjderna. Vackrast blir det i ”Kuk”, döpt efter ett berg i Östkarpaterna.
Måhända föredrar jag Meierkords sologivar (eller varför inte Meipr, hans magnifika dark ambient-projekt med Peter Josefsson), måhända är det på Akrophobie generellt svårare att greppas tag av eller finna ett fokus i uttrycket, men det är alltjämt ett starkt album från i synnerhet Meierkord.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Kuk”
Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Kval
Lotus Thrones – Solaris (EP)
Heath Rave, mannen bakom lysande Lotus Thrones, är en mästare på att skapa hotfullt och atmosfäriskt mörker. Solaris är fjärde och sista EP:n i ett projekt med avstamp i årstiderna och är baserad på sommaren. Rave avskyr sommaren – och det hörs. Detta är sommarmusik för folk, som Heath Rave, som ser på sommaren som något ”förtryckande och kvävande, nästan filmiskt på ett fasansfullt sätt”, som han sa i en intervju med sajten Decibel, och fortsatte: ”Jag är ständigt döende under denna skoningslösa stjärna på denna överhettade planet full av mänskliga virus.” Ord och inga visor. Ej heller på EP:n finns tecken på ”visor”. Istället får vi två långa stycken doom jazz, i stil med Bohren & der Club of Gore – fast avigare och mer hotfullt. Rave står för elektroniken, trummorna gitarren och oljuden, och han bygger en makalös ljudkuliss, medan Bruce Lamont levererar helt fantastisk saxofon, som en post-apokalyptisk och psykotisk John Coltrane. Detta är väldigt bra.
Betyg: 9/10
Bästa låt: de båda styckena känns som en helhet, men kanske att ”Aphelion” känns lite mer och lite starkare.
Om ni gillar detta: Lotus Thrones – Lovers in Wartime
Jochen Arbeit & Sonja Kosche – Tier macht Toene
Precis som många andra under pandemin satt Jochen Arbeit, till vardags gitarrist i Einstürzende Neubauten, i isolering och under lockdown. Och precis som för många andra blev det till en grogrund för kreativiteten. För Jochen lossnade tankar, känslor och idéer han inte visste fanns. Tillsammans med partnern Sonja Kosche samt en drös hemmagjorda instrument (i sann berlinsk och neubautensk anda) har han nu satt ihop ett trespårsalbum (tre långa spår) som andas allt det där – kvävande isolering och vacker kreativitet. Och plattan är verkligen ett under av kantig, motsträvig skönhet. Och jag menar verkligen motsträvig.
Sista spåret, ”Schmerz”, gör med sina skarpa förflyttningar mellan hypnotiskt, elektroniskt mummel och illamående disharmonier skäl för sitt namn. Inledande ”Trauma” låter som en övertänd kraftstation i ösregn – och kanske kan bara vi med en stark förkärlek för stål, kablar och dåligt väder se tjusningen i detta, men jag lovar, den finns där. Mittenspåret, ”Isolation”, är plattans höjdpunkt. Här brusar och gnisslar elektroniken subtilt och vaggar in lyssnaren i en djup västtysk slummer, inte olik (men samtidigt helt olik) det Bowie och Eno skapade på Low. Här anar jag ett djupt sår och ett livslångt vemod – för ingenting annat kan skapa något så missmodigt förtvivlat och så urbant ödsligt som just ett evigt och beständigt vemod.
10:an är farligt nära.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Isolation”
482 MHz 