Jag må i regel skriva om allsköns udda och svår musik, men när det kommer till kritan finns det nästan ingen som når lika djupt ner i hjärteroten som Elvis Aaron Presley. För att hylla honom idag, på dagen 43 år efter hans död, väljer jag att lyfta fram tre album från hans mest underskattade och missförstådda årtionde, 70-talet. De aningslösa, men högljudda, tyckarna menar att Elvis 70-tal endast var destruktivt och substanslöst. Givetvis är bilden mer nyanserad än så, vilket jag med den här texten hoppas kunna illustrera.
Varsågoda – och må Elvis vila i frid.
År: 1975
– Inspelad under blott en tredagarsperiod i mars 1975, och det är utan tvekan en hungrig Elvis vi hör på plattan. Han varvar stenkåt, retrofierad boogie-rock (”T-R-O-U-B-L-E”) med countrystänkare (”Susan When She Tried”, ”I Can Help”) bluesig gospel (”Shake a Hand”) och en rad tunga ballader, där framförallt den hjärtslitande, närmast självbiografiska ”Pieces of My Life” sticker ut. Där sjunger Elvis om ett rämnat privatliv, som bara han kunde – med kuslig, intensiv närvaro och en röst som får alla andra sångare att skämmas.
På Today visar Kung Presley upp sin oantastliga känsla för den amerikanska populärmusikens många skiftningar, skeenden och former. Det är inte hans jämnaste eller till låtmaterialet sett starkaste album, men det är helgjutet och genuint och med gott om höjdpunkter från denna musikaliska urkraft, som trots att han närmade sig slutet av sitt liv ändå hade mycket kvar att ge.
From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee
År: 1976
– Under de sista åren av sitt liv var Elvis Presley överviktig, folkskygg och alltjämt märkt av skilsmässan från Priscilla och andra spruckna relationer. Men han kunde fortfarande sjunga skiten ur vilken kollega som helst. Det hörs tydligt inte minst på vad som skulle bli hans sista riktiga studioalbum, From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee.
Här gräver han djupt ner i sin avgrundsdjupa sorg och levererar den ena showstoppern efter den andra. ”Hurt” inleder plattan och sätter direkt ribban orimligt högt. Timi Yuros melodramatiska gamla hit blir i Elvis händer något överjordiskt – något långt mer än popmusik. Andra höjdpunkter är bland andra ”Love Coming Down” och ”I’ll Never Fall in Love Again”. Den förstnämnda är vad som skulle uppstå om Frank Sinatra varit countryballadsångare från södern istället för saloonsångare från asfaltsdjungeln på östkusten. Den sistnämnda är översvallande, från-tårna-soul från en sångare som sjunger med livet som insats. Däremellan avlöser pärlorna varandra.
From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee är sannolikt Elvis mörkaste platta, och i det närmaste även en konceptuell platta i stil med Sinatras många nattsuddarklassiker om sprucken kärlek. Vill man snabbt och lätt överbevisa slentriantyckarna, som blint påstår att Elvis under sina sista år endast producerade skräp, kan man med fördel sätta på det här albumet.
År: 1977
– Noga räknat är Moody Blue inget riktigt studioalbum, även om det må ha lanserats som det när det gavs ut i juli 1977 – blott en månad innan Elvis gick bort. I själva verket utgörs plattan av liveupptagningar, och studioinspelningar från Graceland, 1976. Den ursprungliga tanken var att spela in ny musik i början av 1977, men Elvis sjukanmälde sig. Lyckligtvis är det material som fyller plattan mer än bra, och ger Elvis en värdig sorti från denna värld.
Liveupptagningarna är lite ”hit and miss”. ”Unchained Melody” är, ihop med Johnny Cashs ”Hurt”, sannolikt tidernas bästa cover, och tolkningen av ”Little Darlin’” är doo-wop-doftande retrorock med gott om glimt i ögat. ”If You Love Me (Let Me Know)” och ”Let Me Be There”, däremot, är tradig, platt countrypop. Studioinspelningarna är dock av jämnare kvalitet. Fenomenala countryballader som ”He’ll Have To Go” ”She Thinks I Still Care”, och ”It’s Easy For You”, allihop som gjorda för att spelas på dammiga, rökiga ölsjapp längs landsvägarna i den djupaste söderns många avkrokar, varvas med den lika fenomenala pophitten och tillika titelspåret, rockern ”Way Down” och bluesballaden ”Pledging My Love”. Allihop är de oumbärliga låtar för den som vill åt vem Elvis var under sin sista tid i livet.
Hälsan vacklade och liveshowerna var ojämna. Han omgav sig med ja-sägare, utsugare och imbeciller. Pillermissbruket var bortom kontroll, trots tafatta försök att rehabiliteras. Kraften att göra något åt situationen fanns inte. Men i studion, med ett låtmaterial som resonerade med honom. kunde han fortfarande visa varför han alltjämt kallades för The King. Ingen sjöng som honom, ingen hade samma på-liv-och-död-närvaro. Än idag är det ingen som har överträffat honom.
482 MHz 