På andra fullängdaren har alla löften infriats. Det vi kunde ana på 2020 års mycket starka, om än lite spretiga, debut Ett eget rum får här plats att blomma ut. Allt är fokuserat, både text och musik. Sole Gipp Ossler är inte längre en hungrig debutant som måste få ur sig alla intryck och infall – idag är Sole envåldshärskare i en värld som kanske influerats av en rad olika namnkunniga band och artister (bland annat pappa Pelle), men som samtidigt inte liknar något annat.
För oavsett om hon mullrar på som i svartgnistrande öppnaren ”nous” eller avslutaren och tillika duetten med brodern Mons ”du jag tiden”, tangerar soul (om än djupt europeiskt sådan) i titelspåret eller på sitt alldeles egna och drömska vis sjunker ner i den svenska vismyllan som i den magiska och hjärtekrossande ”två liv”, står det klart att Sole Gipp Ossler är alldeles autentiskt sig själv och någon som musik-Sverige desperat behöver.
Jag har varit inne på det förr. Jag formligen älskar Soles integritet. Hon har rösten, verktygen och låtskrivartalangen som krävs för att slå brett inom popfållan (och dessutom ett relativt känt och väldigt respekterat efternamn), men istället väljer hon att gå den smala vägen, där det konstnärliga uttrycket och att tala sant med sig själv och sin publik är det allra viktigaste. Hennes far är likadan (bortsett från hans tjärliknande skånska). Jag knäcks av sådan integritet. Speciellt när det kommer från en ung människa som Sole. Jag känner hopp.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”två liv”
Om ni gillar det här: Ossler – Regn av glas
482 MHz 