Årets höjdpunkt är här. Listan över årets 20 bästa album. Som vanligt tvära kast. Som vanligt många mil från mainstream-medias förutsägbara listor och deras kritvita och överåriga proffstyckares beklämmande hyllningar av mainstream-artister och sådant som är lite lagom indie och alternativt. Här finns istället många album för den som är intresserad av att gräva en bit under den yttersta ytan och hitta de verkliga guldkornen. Mycket nöje. Och så en bön om att 2023 blir året då allt reder ut sig. Amen.
20. Bruce Springsteen – Only the Strong Survive
– Kanske inte riktigt ett helgjutet album, men få på denna jord kan sjunga soul som Bruce Springsteen.
19. Joshua Hedley – Neon Blue
– George Jones ande lever vidare i Joshua Hedley, och det är vi väldigt glada för.
18. Joakim Berg – Jag fortsätter glömma
– Soloskivan ingen vågade hoppas skulle komma damp plötsligt ner i maj i år. Den får oss kanske inte att sluta sakna kent, men ett skapligt plåster på såren är den.
17. Willie Nelson – A Beautiful Time
– Han må bli 90 år om fyra månader, men Willie Nelson är alltjämt en lysande låtskrivare och en självklarhet när det kommer till högkvalitativ country.
16. Henrik Meierkord & Sole Gipp Ossler – Lära
– Gud vet hur många album Henrik Meierkord släppt i år, men inget är bättre än vocal ambient-plattan han gjorde med Sole Gipp Ossler. Båda två får fritt spelrum, båda två kommer till sin fulla rätt och båda får glänsa – Henrik med sin urjordiska cello, och Sole med sin kristallklara sirensång.
15. Zach Bryan – American Heartbreak
– Hur får man en platta på 30+ låtar att kännas fokuserad och mer eller mindre helgjuten? Det är det ingen annan än countrymusikens nästa superstjärna Zach Bryan som vet.
14. Ulf Ivarsson & Bill Laswell – Nammu
– Två basister med ett musikaliskt tänk likt inga andra förenas i dub, ambient, jazz och postpunk. Borde bli svårgenomträngligt, men blir bara hypnotiskt, vackert och alldeles briljant.
13. Liam Gallagher – Come On You Know
– Liam Gallaghers solokarriär blir bättre för varje skiva han släpper, och den blir bättre ju fler tyglar han släpper. På Come On You Know vågar han släppa fram alla sina sidor – inte bara John Lennon-aposteln.
12. Dead Melodies – Memento
– Den brittiske dark ambient-mästaren Tom Moore är oförmögen att släppa annat än utmärkta album, men frågan är om inte Memento – med sina varma drones och postrockiga gitarrer – ändå inte är hans bästa album hittills.
11. Chris Canterbury – Quaalude Lullabies
– Three chords and the truth, som Harlan Howard en gång sa. Efter den devisen lever Louisiana-bördige Chris Canterbury när han skriver sin mycket klassiska country. Lägg därtill enormt mycket hjärta och stor låtskrivarfärdighet och du har Quaalude Lullabies.
– Varje album som Amanda Werne gör är bättre än det förra. När ska det ta stopp? Aldrig, vad det verkar, för Kärlek, där det klassiskt drömska Slowgold-soundet låter sig inspireras av bland annat The Cure anno Disintegration (både vad gäller omslag och sound) och elektronik, är hennes helt klart hennes bästa platta hittills.
9. Ian Noe – River Fools & Mountain Saints
– Klassisk country gör även Ian Noe, som även hämtar inspiration från bergsmusik och Bob Dylan. River Fools & Mountain Saints är ett intyg på att Noe är en av den moderna, alternativa countryscenens bästa låtskrivare. Låtar som ”Ballad of a Retired Man” borde, om världen är god, blir en ny standard.
8. Planet Supreme – Rule from the Dark Mountain
– Årets bästa dark ambient-platta kommer från svensken Karl Rydby, och med sina analoga synthar, murriga oljud och sin djupt förtätade stämning skickar han oss rakt ut i den mörka rymden och 40 år tillbaka i tiden.
7. Katharina Nuttall – The Garden
– Spleen, dödsdömd kärlek och huvudet fullt av mysticism, dikt och genialiskt låtskrivande i gränslandet mellan Dead Can Dance, sena Scott Walker och And Also the Trees. Ungefär så kan man sammanfatta Katharina Nuttall och hennes lysande album The Garden.
6. Cult of Luna – The Long Road North
– Det inre kaoset gestaltas i musiken och resultatet blir obönhörligt kärvt, vackert som ett norrsken och musikaliskt bländande och rått på samma gång. Musik för ensamma stunder i ett iskallt universum.
5. Rome – Hegemonikon: A Journey to the End of Light
– 16 studioalbum in och Jerome Reuter är på toppen av sin förmåga. Här släpps luftiga och drömska influenser in, utan att göra avkall på Romes klassiska uttryck, och resultatet blir ett av Romes mest helgjutna, fokuserade och bästa album.
4. Richard Inman – Come Back Through
– Musik blir som mäktigast när vanliga människor på ett drabbande och skickligt sätt berättar historier och sjunger låtar om vanliga problem. Så är fallet med Richard Inman och hans mästerliga och i mitt huvud redan klassiska countryplatta Come Back Through. Här finns inget dödkött, inga pretentioner, inget trams. Här finns bara en stor historieberättare och låtskrivare redo att sätta ord och ton på alla de vedermödor vi vanliga dödliga går och bär på.
3. Lost Dog Street Band – Glory
– Benjamin Tod är en fenomenal låtskrivare med hjärtat på utsidan och oförmögen att sjunga annat än sanningar – råa, nakna sanningar – vare sig han kör solo eller med sitt tremannaband Lost Dog Street Band. Senaste plattan är en fläckfri historia, där Tods texter snyggt ramas in av hustrun Ashleys fiol och Jeff Loops bas, och det är den bästa strängbandscountryn att släppas på år och dar.
2. Wovenhand – Silver Sash
– Efter sex år gjorde David Eugene Edwards i vintras äntligen comeback som Wovenhand. Och han var mer koncentrerad än någonsin tidigare. Silver Sash är ett under av dov, malande och monolitisk mörkerrock. Varje ton är karvad ur urbergen, varje textrad har färdats i en rak linje från Gud och andarna och ut genom Edwards briljanta sinne. Silver Sash är en skiva att ständigt uppleva, att aldrig bli klar med.
1. Benjamin Tod – Songs I Swore I’d Never Sing
– Och så var det ju den där Benjamin Tod. Två album på topp tre och det är lätt att konstatera att han haft ett väldigt bra år. Om det funnits någon som tvivlat på Tods förmågor tystas alla dessa tvivel på Songs I Swore I’d Never Sing. Detta är i det närmaste ett perfekt album. Årets enda fullpoängare, och ett album där Tod till tonerna av endast sin egen gitarr sjunger poetiskt fulländat om att leva ett liv där folk dör ifrån en, missbruket bara är en lina eller en flaska bort, moral och godhet är något man ofta i motvind måste kämpa för att upprätthålla och aldrig ta för givet, och där kärlek och att gå rakryggad i bästa fall vinner alla segrar i slutändan. Det är brutalt, ödsligt och vemodigt, men allra mest är det vackert, trösterikt och överväldigande bra.
482 MHz 