Intervju med Pelle Ossler

Foto: Sara Broos

När den här lilla sajten var cirka ett halvår gammal och jag kände mig ännu eländigare och ännu mer som småpotatis än vad jag gör nu, ställde Pelle Ossler utan omsvep och krusiduller upp på en intervju. Han hade precis släppt sin just då bästa platta Evig himmelsk fullkomning och hade massor med intressant att säga. Och hans medverkande på den här sajten gav den det existensberättigande, den kredd och den autencitet som så väl behövdes. Nu är 482 MHz fortfarande en liten aktör, men utan Osslers godkännande tror jag att motvinden hade varit tyngre. Nu är han tillbaka med Regn av glas – en platta som bräcker allt annat han tidigare gjort, och blott den fjärde plattan att någonsin belönas med full pott på 482 MHz – och jag var naturligtvis tvungen att överösa honom med några frågor, vilket han inte sa nej till.

Stort tack till Pelle, en av våra intelligentaste och intressantaste musikmänniskor.

För det första: tack för att du ställer upp. Du har varit viktig för 482 ända sedan starten och det betyder kolossalt för mig. Det hoppas jag att du inser. Varje skiva du gör är bättre, mer djuplodad och drabbar hårdare än den förra. Det är mycket sällsynt, och som fan och lyssnare känner man sig bortskämd. Vart ska detta sluta? Och hur känner du själv angående detta?

Varje platta jag gjort har känts som den sista jag gör, så även denna. Och jag frågar mig själv med jämna mellanrum varför jag fortsätter. När jag ändå påbörjar inspelning av en ny platta är enda anledningen att den ska bli bättre eller mer fulländad än den tidigare. Inte så att jag dissar mina tidigare alster, men alla har nåt som kunde göras bättre, annorlunda eller mer konsekvent och så kommer det att fortsätta (om jag fortsätter), det ligger i sakens natur på nåt vis.

Men håller du med om att Regn av glas är något alldeles extra? Känner du att du med denna skiva kommit närmare ”fulländning” än tidigare?

Svårt att svara på nu, man behöver lite distans för att se klart. Mottagandet av plattan är väldigt bra, till och med några kollegor har gratulerat och det är ovanligt, så det känns helt ok. Jag var orolig för att plattan blev för tungt lastad, för mycket information, men det verkar inte så på reaktionerna.

Den har även blivit väl mottagen (inte minst på 482 MHz), även om jag tycker att det är fånigt av vissa recensenter att bara ge den näst högsta betyg – vad mer kan man begära av en platta, liksom? För mig som lyssnare känns det bara rimligt och som det enda rätta med ett riktigt högt betyg, men hur känner du?

Jag håller med dig såklart, inget betyg är gott nog, haha. Å andra sidan så betyder högsta betyg världsklass, i klass med Dylan, Cohen, Bowie, Marley med flera, och dit upp når jag inte någonsin, inte på skånska. Bortsett det, påpekade någon att det är politik i det där betygsättandet och att precis som för en klassföreståndare är det begränsat hur många toppbetyg man får ge. Kanske…jag vet inte.

Det känns som att skivan har varit på gång ganska länge, och jag vet ju att den blivit försenad många gånger. Jag vet också att den var väl värd att vänta på. Kan du beskriva dess tillblivelse?

Vi gjorde en mindre turné, Nilzén [Mikael Nilzén, utomordentligt skicklig maskinist och producent från Timrå(?), red. anm.], Meierkord [Henrik Meierkord, cellist och ambientmästare från Rydebäck, red. anm.] och jag. Synth, cello och gitarr. Då fick vi arra om mina låtar så att det passade den sättningen och det hände spännande saker med låtarna. Jag ville använda det tänket från början med nya låtar och ev en platta. Så långt sträckte sig min vision. Hade inte längre nåt skivbolag och är också trött på traditionella bolag som ju mäter allt i siffror.

Men Ronny [Andersson, boss på Pelles skivbolag ST4T, red.anm.], som möjliggjorde Berlinplattan Ett brus och gav ut 1900, var med på båten. Idén var att spela in lösa skisser, harmonier bara. Ruben Engzell bjöd mig till sin studio, på krita till att börja med (tack Ruben). Så skickade jag skisser dels till Micke [Nilzén] och dels till Henke [Meierkord] att forma precis hur de ville, skicka tillbaks till mig för att skruva på deras grejer och kanske få till text och sång – bolla inspelningarna fram och tillbaka tills vi destillerat fram guldkornen. En fantastisk plan som utgår från mitt fulla förtroende för deras musikalitet och idéer. Det blev dock väldigt rörigt där jag till sist inte visste vart jag var nånstans – helt vilse. Nilzén klev då in som producent för att styra upp röran. Ett lyckodrag! När vi efter några år var färdiga att skicka materialet till pressning visade sig att det inte fanns råvaror för tillverkningen (på grund av Corona), så dom utlovade tio veckorna blev tio månader...

Det är otroligt hur väl ni lyckades, trots allt krångel. Hur gick det med texterna den här gången? De är verkligen förkrossande bra, och bjuder på så oerhört mycket – svärta, humor, berättelser, hågkomster, mänsklighet inte minst. Hur gick skrivandet till?

Det där är oerhört svårt för mig. Jag är ingen skrivande person och vet inte vad jag håller på med. Jag har ingen metod eller så, jag värker fram texterna på nåt vis. Själv är jag väldigt kritisk till svenska artisters texter, i 9 fall av 10 är det ren smörja och jag vill inte göra mig skyldig till att också förorena. Så texterna är viktiga för mig, men ibland kanske för viktiga för texternas bästa. En närstående kommenterade efter att ha lyssnat på Stas att det är så lätt att skriva deppiga texter. Ok. Jag började fundera på vilka glada, lyckliga svenska texter som inte är banala och barnsliga, kom bara på Taube som verkligen kunde det. Fantastisk var han.

Skivan är verkligen ett album, men det finns ändå enstaka låtar som sticker ut lite extra. Jag tänkte att vi kunde gå igenom tre av dessa.

 I min mening är ”Gare du nord” bäst. Jag vill hävda att det nog är den bästa låt du överhuvudtaget har gjort. Stora ord, inser jag. Vad kan du berätta om den låten?

Jag kan berätta att den var på väg att kasseras flera gånger. Jag hade en film i huvudet av en resa jag gjort och tyckte inte att vi fick till rätt miljö. Vi har säkert gjort 8-10 versioner. Inte förrän vi skalade bort allt onödigt trädde berättelsen fram, men då var jag så trött på låten att jag inte gillade filmen längre. Kul och förvånande att du och fler har lyft fram den…så nu gillar jag den igen. Nilzén var hela tiden envis med att det var en bra låt som borde va med. Tack Micke!

En annan jag älskar är det atmosfäriska skräckstycket ”Hundarna från Babylon”. En mardrömsskildring av rang, men som jag tycker slutar hoppfullt, med en bön om räddning. Berätta om den låten!

Det finns flera berättelser i den texten, men i korthet är det samme man som inte kommer undan sig själv i ”Keltiska havet”. Han är jagad av ångest, närmast psykotisk, och längtar efter ett tillstånd av frid, harmoni och renhet, som är utopiskt och alldeles försent för honom att nå. Läste på om Babylon,”den stora horan” som det kallas i Gamla testamentet, och som av bland annat rastas blivit bilden av den korrumperade västvärlden. Hundarna, (är egentligen väldigt förtjust i hundar) får tolkas som lågt stående personer som geggar runt i smuts och slickar varandra lite varstans för att nå egna fördelar. Finns många såna.

Och slutligen vill jag lyfta fram ”16:45 i smittans år” – ett fantastiskt långfinger mot allt vad artighet och konventioner heter, och ett omfamnande av hedonism och njutning, inramat av plattans trubbigaste ljudbild. Vad handlar den låten om för dig?

Faktisk motsatsen är jag rädd…som i”Borra hål” där jag beskriver en stalker och potentiell våldtäktsman i jagform. Den här figuren i ”16.45” får aldrig nog, vilket gäller för mig och alla människor i olika former, och det leder rakt in i en vägg förr eller senare. ”Ett regn av glas hänger i luften”, men skit i det nu. Ge mig mer.

Jag ser ofta på dig, din musik och dina texter som tröst. Världen är på många sätt vedervärdig, tycker jag, och du tycks hålla med om det, men du sätter samtidigt upp ett slags stoisk kraft och ett motstånd, som är väldigt inspirerande. Du blir aldrig defaitistisk eller destruktiv utan du plöjer på – antingen rakt ut i text (som i ”Rotterdam” och ”Svarta svan”) eller bara genom att du gör din grej. Hur ser du på detta? Och vilka låtskrivare eller andra slags konstnärer vänder du dig själv till när du själv behöver tröst eller en spark i baken?

Jag gillar stoikerna, jag kanske är stoiker. Hoppas det. Världen är vacker, livet är fantastiskt att få uppleva och människor kan också vara vackra och kloka. Men att många nationer valt fram direkta rövhål att leda är helt obegripligt korkat. Och att människan tillber tillväxten som en helig graal trots så uppenbara och fasansfulla konsekvenser? Konst är ofta skyhögt över människans futtighet, anser jag, och bör behandlas därefter. Det varierar vart jag går för att få tillbaks tron.. men jag kommer ofta tillbaks till Borges, Kentridge, Tarr m.fl. Är också sen många år intresserad av dom abrahamitiska religionernas spridning, schismer och förgreningar. Inom det finns hela västvärldens (fasansfulla) historia.

Berätta mer om din relation till religion och Gud. Du har tidigare antytt att du är ateist, men när man läser dina texter och lyssnar på dig får man (jag) känslan av att det kanske inte är helt glasklart ändå? Jag får känslan av att det kanske ändå finns ett uns av dig som är i något slags samspråk (eller dispyt?) med Gud. Vad gud är kan ju dock diskuteras och variera.

Dispyt var ordet. Jag tror inte på nån gud, vilken skulle jag välja? Det finns ju hur många som helst och varför skulle just en gud vara en större gud än nån annan gud? Men om det fanns en (1) gud för kristenheten som var över alla andra skulle jag vara väldigt besviken på honom (hen) efter all skit han (hen) ställt till med och fortsätter göra. Så nej, jag tror inte, men är ändå arg. Möjligen är gud och satan en och samma. Troligast. Finns ingen gud så finns ingen djävul, de jobbar ihop.

Jag gillar Jesus, bra man, socialist, säkert, revolutionär. Men att han skulle vara guds son faller på sin egen orimlighet; det finns bara en gud i en monoteism. Jag gillar budorden, de räcker långt för att leva värdigt. Konstigt att så följt de råden genom historien. Tror religioner är uppdiktade för att få till fungerande samhällen med nån övergripande moral och nån som straffar en om man bär sig illa åt. En kollektiv idé och ett rättesnöre. Och så nåt att tro på, som vi alla behöver, utan nån tro blir det deppiga texter, haha.

Sen kan man tänka sig att ”gud” är allting: själva livet, jorden, djuren, träden, men då borde vi ta hand om det på allvar. Hursomhelst är jag konstigt nog väldigt intresserad av religion, mytologin och historierna kring ämnet

Fanns religionen med i din uppväxt?

Nej. Min farmor var djupt troende, men annars inte.

I en frustrerande tid av EP:s, enstaka singlar och spretiga spellistor har du släppt inte bara ett helgjutet album, men ett helgjutet dubbelalbum! Hur ser du, som formades under en tid då albumet respekterades och var den självklara uttrycksformen för en artist, på dagens musikkonsumtion? Ska vi skylla på våra Instagram-skadade stresshjärnor och våra krav på omedelbar tillfredställelse, eller vad handlar det om?

Jag vet inte, som stoiker är det bara att inse att det är som det är. Kanske är det likt 50-60-talet när det handlade om just låtar, singlar i jukeboxen, hitmusik. Med den skillnaden att det finns tre gånger så mycket folk på jorden idag. Jag har ju lyckan av att ha växt upp under guldåldern, sent 60-tal och 70-tal, när ett album fick lov att vara konstnärligt spännande och en platta inte var en samling låtar utan ofta en berättelse med egen dramaturgi på två gånger 20 minuter. Ett album var som en bok, en film eller konstutställning, och jag älskar det där trots att tiden sprungit ifrån det.

Ett helgjutet album kan verkligen vara en omskakande konstupplevelse. Vem eller vilka har de senaste fem, tio åren lyckats bäst med att få till ett riktigt helgjutet album, tycker du?

Ugh, vilken besvärlig fråga, jag lyssnar nästan inte på musik. Men Ghosteen [Nick Cave & Bad Seeds album från 2019, red. anm.] kunde jag inte slita mig från när den kom. Lyssnade på den i ett sträck och blev fullständigt tagen. Men det är första och enda gången jag lyssnat på den

Snart ska du dessutom ut på turné – första med fullt band på typ 4,5 år. Jag ser väldigt mycket fram emot spelningen på Babel i Malmö den 18 november – på din födelsedag! Kan du avslöja/berätta något om den som får oss att längta ännu mer? Rockis har ju berättat att han ska vara med och spela bas (ett klockrent val).

Rockis är med och det är jag glad för, trodde inte att han skulle vilja. Sen är Sole med för det behövs en ljusstråle och nån som kan sjunga. Och Örjan Högberg från Fläskkvartetten på elfiol – det är tungt! Sen Hux Nettermalm på trummor, han spelar på plattan, en ny bekantskap och enorm trummis. Såklart Henrik [Meierkord] och Micke [Nilzén], vapenbröder.

Slutligen, några populärkulturella tips: en bok, en film eller en skiva!

Lyssna på Fire! Albumet The Hands, till exempel.


Se Ossler live här:

11 NOV. 2021Debaser Stockholm KÖP BILJETT

18 NOV. 2021 Babel Malmö KÖP BILJETT

19 NOV. 2021Pustervik Göteborg KÖP BILJETT

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s